Läsning: En personlig död av Björn Fagerberg

När jag just lagt ifrån mig Björn Fagerbergs bok ”En personlig död”, efter att i lagom takt ha läst och begrundat alla de tankar författaren förtjänstfullt ställt samman i sin bok, är det en melodi som kommer till mig: ”Jag vill tacka livet”. Det är en sång som tydligt knyter ihop en vördnad för livet, samtidigt som den med sin melankoliska klang talar till oss med ett universellt budskap: Var tacksam för livet och gör något bra av det.

Skickligt och med vördnad
Att sammanfatta Björn Fagerbergs bok är svårt, framför allt för att han skickligt och med stor vördnad för det känsliga ämnet visar sin stora kunskapsbredd och hur man som läsare hela tiden i praktiken befinner sig i en nära dialog med författaren. Som om han satt här i rummet och berättade. Texten är hela tiden nära, mänsklig och berörande. Inte minst gäller det Björn Fagerbergs egna smärtsamma upplevelser av familjemedlemmars, särskilt dotterns, död. Och samtidigt: en professionalism och ett läkarkunnande som ständigt gör sig synliga. Referenser, noter och mycket breda associationer, där författarens bildning och nyfikenhet hela tiden skiner igenom. Professionellt, rakt igenom.

Björn Fagerbergs bok

Oklarheten framgår av boken
Vi talar för lite om döden, vad den innebär, hur vi ska förhålla oss till den och hur vi vill hantera den, när den inte längre går att hålla borta. Ett viktigt kapitel i boken handlar naturligtvis om dödshjälp, om hur vi i det västerländska samhället allt oftare diskuterar förutsättningar och ramar för det som lite slarvigt kan kallas aktiv respektive passiv dödshjälp. Ingen av oss önskar ett outhärdligt lidande mot slutet av livet, men det finns en oklarhet som boken pekar på, där juridiken, naturvetenskapen, läkaretiken och det allmänna medvetandet om vad som är rätt och fel inte har lyckats formulera vare sig en praxis eller några juridiska ramverk för hur vi kan och får bete oss när döden är ofrånkomlig och lidandet kan uppfattas som och även vara orimligt. Att vi behöver en sansad debatt om de här frågorna är helt uppenbart och Björn Fagerbergs bok är ett viktigt bidrag.

Dödsstraff, krig m m
Boken har många förtjänster. Inte minst hur kapitlen är indelade, men även hur det finns referenser, temaregister och noter som vid varje ambitiös akademisk avhandling. Inget tycks ha lämnats åt slumpen eller har tappats bort för den som vill gå till källorna. Imponerande, helt enkelt. Samtidigt kan jag inte låta bli att notera att det i avsnittet om abort inte står något om dödsstraff. För mig finns det i det amerikanska samhället en tydlig motsättning i ─ å ena sidan ─ en synnerligen restriktiv syn på aborter och ─ å andra sidan ─ ett antal delstater som utan problem dömer ut och verkställer dödsstraff. Det är i och för sig inte i Sverige, men USA är på många sätt en föregångare i västerlandet och mycket av det som händer i Sverige kan kopplas till hur den amerikanska kulturen utvecklas, på både gott och ont. Det finns heller inget avsnitt om mord, krigföring (systematiskt mördande) och hur utsatta en människor är för andra människors våldstendenser.

Samhällsperspektivet
Kanske samlar Björn Fagerberg på material till en uppföljare. Där skulle ett par kapitel kunna handla om hur samhället fungerar och inte fungerar i relation till döden. Hur den förväntade livslängden inom en stad som Göteborg kan skilja tio år beroende på stadsdel och socioekonomiska förutsättningar. Där finns naturligtvis frågor att beröra: hur ser egentligen samhällsansvaret ut för människors liv och död? Vad vill vi att politiken ska hantera och var upphör respektive börjar det personliga ansvaret? Är det OK att röka eller missbruka och förkorta sitt eget liv? Många frågor behöver ventileras på ett strukturerat sätt, kanske med Björn Fagerbergs bok som modell och inspiration.

Vad är vårt ”jag” för något?
Ett annat tema som skulle kunna utvecklas i en bok nummer två är vad det egentligen innebär att vara människa. Har vi människor ett ”jag” som utvecklas under livets gång? Sannolikt är det så. Vad händer med detta ”jag”, detta självmedvetande, när vi dör? Kopplas det ifrån, försvinner det, lever det vidare? Är det som i drömmen att vi rör oss i tid och rum helt fritt? Vad innebär det i så fall? Överhuvudtaget vad som menas med kropp, själ och ande borde belysas mer ur olika erfarenheter. Särskilt som vi som samhälle har allt svårare att inordna oss i ett religiöst, fastlåst, koncept. Men ändå tror på något efter döden…

Tydligheten
Jag kan bara uppmana alla att läsa Björn Fagerbergs mycket läsvärda bok. Den tar upp svåra frågor och kräver en hel del reflexion. Och är egentligen på ett sätt en hyllning till livet. Den är på det sättet lika tydlig som den klassiska Bergman-scenen ur Det sjunde inseglet, där riddaren (Max von Sydow) spelar schack med döden (Bengt Ekerot) och försöker vinna tid. Vi behöver tydlighet och bra beskrivningar i dessa tider av fake news och påhittade stories, som egentligen bara förvillar och passiviserar oss.

Tack, Björn, för din fina bok.


Moderaterna tycks gå samma väg som SD

Nu bekänner moderaterna färg på område efter område. TV4:s Kalla Fakta om den SD-styrda trollfabriken tycks leda till att M accepterar att SD underminerar den demokratiska processen och kombinerat med hur Tidögänget dröjer med besked om presstödet, och den därav följande pressdöden, kan bara konstateras att M inte tycker att respekten för olika åsikter och hur de kommer till uttryck i allmänna val är så viktig.

Dränera staten på pengar är en idé man satsar på
Det är sorgligt att konstatera att demokratin i moderat tappning utan vidare kan försvagas. Under låtsasrubriker som valfrihet och konkurrens har man lyckats skada den svenska skolan med ett marknadsliknande koncernkoncept, som tydligen ska få fortsätta, trots att förutom att det dränerar staten på resurser också skadar svenska företags möjlighet att anställa rätt utbildad personal. Man fortsätter med idén och vill nu slussa skattepengar till stora energikoncerner som ska tjäna pengar på storskalig kärnkraft, har man tänkt sig.

Människans behov går före
Och i Dagens Nyheter den 18 maj kommer en moderat helsida om hur miljöpolitiken behöver bli mer moderat. (Se länk nedan). Tunga företrädare från hela landet skriver mångordigt om hur vi måste sluta sätta den biologiska mångfalden i centrum och i stället inrikta oss på människans behov i första hand.

Ur DN debattartikel 18 maj

Absolut ingen forskning…
Jag läser artikeln. Jag läser den igen. Ingenstans hänvisas till forskning. Man tänker sig en arbetsgrupp som ska söka dialog med relevanta intressenter. Människans behov måste sättas främst. Resurser måste användas, hävdar man, även om det skulle drabba rödlistade arter. Man ser framför sig en moderat miljöpolitik, som i första hand fokuserar på resursbehovet baserat på en fortsatt tillväxt och en ökad välfärd. Mer av samma, således, samma lösningar som har försatt oss och planeten i ett katastrofalt läge.

”Rätt avvägningar” = mer av samma som skapat problemen
Mer tillväxt, mer resurser, mer av allt är den moderata lösningen. Om den biologiska plattformen tar stryk, så får den göra det. Nu handlar det ju om att göra ”rätt avvägningar”, som man skriver. Och så lånar man ett SD-grepp, som tydligen är framgångsrikt. Det är bilden av verkligheten som är skev och det är medias fel, som blåser upp problemen på ett oproportionerligt sätt. Så här skriver man:

Ur DN debatt-artikel 18 maj

Bilden av verkligheten viktigare än verkligheten?
Det är således medias fel att folk uppfattar hoten mot den biologiska mångfalden och att dessa hot är allmänt kända. Inte ett ord i texten om hur verkligheten ser ut, utan det är bilden av verkligheten som man vänder sig mot. Fakta-resistensen är nästan i klass med den från SD. Och vart tar det politiska samtalet vägen om det är ”mediebilden” som är problemet?

Fakta!
De av oss som bryr sig om verkliga fakta behöver bli ännu bättre på att belägga hur det ser ut. När motkrafterna tar de här greppen: resurser, tillväxt, välfärd, behov kopplat till mediabilden av verkligheten, blir det viktigt att underbygga påståenden på rätt sätt. Intervjua fiskarna i Bottenhavet hur de ser på strömmingen och sin möjlighet att fortsätta fiska. Och då behöver vi fristående medier som gör dessa intervjuer och som kan skapa opinion baserat på fakta och inte på vad berörda intressenter har för särintressen.

Kortsiktig egoism kommer inte vinna
På en annan nivå är bekymret att sanning och lögn jämställs och att åsikter och fakta ges samma tyngd. Det är starka ekonomiska intressen som backar upp en fortsatt (oändlig? – hur då??) tillväxt och en ökad exploatering av resurser. Men varje kraft inspirerar till en motrörelse. Det är trots allt hoppfullt att den kortsiktiga egoismen knappast kommer att kunna vinna, bara fördröja det som måste ske.

Ett exempel på hur delar av byggbranschen inser att resursslöseriet måste brytas framgår av en intressant debattartikel i tidningen Arkitekten. Se länk nedan. Byggbranschen i Sverige består av 121 000 företag.

Länktips: https://www.dn.se/debatt/vaxter-och-djur-ska-inte-sattas-fore-manniskans-behov/

Länktips: Debattartikel i tidningen Arkitekten: https://arkitekten.se/debatt/cirkulart-byggande-kraver-radikalt-nytankande/

Att orkestrera fred

Diego Carneiro har startat och driver sedan 2009 den ideella organisationen AmaZonArt. Jag mötte honom den 17 april, då han spelade i Kampala, Uganda. AmaZonArt vill ge barn och unga människor i fattiga och eftersatta delar av Amazonasregionen i Brasilien gratis musikalisk utbildning. Diego Carneiro sätter gärna rubriken ”att orkestrera fred” på sina konserter och framföranden. AmazonArt ser som sitt uppdrag att sprida det som är bra och vackert genom konst och utbildning kring ett gott beteende. Målet har varit att starta upp ungdomsorkestrar och främja utbildningsverksamhet på avlägsna platser där det normalt inte finns någon tillgång till klassisk musik. AmaZonArt och Diego Carneiro har gett musikaliska workshops i Kenya, Mexiko, Peru, Ecuador, England och Schweiz. Och nu nyligen i Uganda.

Diego Carneiro

Han visste mycket väl vem Frans Helmerson är. Cellister håller naturligtvis kontakt. Men det mest intressanta med denne skicklige cellist är hur han har insett att musiken och konsten har en inbyggd förmåga att skärpa sinnena och skapa förutsättningar för ett bokstavligen lyhört sätt att förhålla sig till världen. Jag kunde naturligtvis inte hålla mig och föreslog att han kopplade sitt projekt till Mozart, kanske Amazon Mozart….

När Diego berättade och visade bilder från sina möten med bl.a. massajerna i Afrika blev det väldigt tydligt hur ett celloinstrument med sin fylliga och känslomässiga ton har ett universellt budskap. Även nomadfolk kan ta till sig den ton och den stämning som en cello återger. Även om det låter märkligt i deras öron, kanske. Cellons kvalitet går inte att ta miste på.

Det finns något hoppfullt i en person som Diego Carneiro och hans sätt att ta vara på sin unika talang och låta den göra nytta på ett oväntat sätt. Han hade kunnat lägga sin tid på egna konserter eller att turnera med en orkester på sedvanligt sätt. Men istället blir han en ambassadör för fred, där musiken blir hans domän och där språk och skillnader mellan folkgrupper blir ointressanta. Musikens språk är universellt.

Det finns något hoppfullt i att musiken, genom Diego och andra, kan nå ut till fattiga och till barn och unga på det här sättet, när all rapportering handlar om hur unga människor lockas in i narkotikahandel, uppgörelser och destruktiva miljöer.

Lyssna gärna på någon inspelning med Diego Carneiro, som här:
(ett stycke av Saint-Saëns som han även framförde för oss i Uganda) https://www.youtube.com/watch?v=OmvTTRBEDcE

AI, hur gör vi… och Rågsved 1976

Alla talar m AI. Hur AI kommer att förändra arbetsuppgifter och delvis göra viss personal överflödig. Hur snabbt det går och hur bra AI tycks fungera. Det är lite som den dot-com-bubbla vi upplevde för 20-25 år sedan. Jonas Birgersson, ni vet, som fick personifiera det nya företagandet. Det gick ett tag. Vad han gör idag vet jag inte.

Vad gör vi när det mesta troligen inte stämmer?
AI är i och för sig något annat och på ett sätt mer skrämmande. Vem skapar vad? Kan AI komma fram till att vi är för många på här planeten och på olika sätt agera för att vi ska använda all den destruktiva kraft som finns för att förgöra varandra? Om inget längre är sant, eller åtminstone med stor sannolikhet inte är sant, hur kommer kommer vi agera då? När ingen information längre är tillförlitlig, hur lever vi då våra liv?

Nära till ett primitivt beteende?
När desinformationen och fake news blir mainstream och det som fyller våra flöden, hur lever vi då? Vad och vem blir då kvar? Om varje google-sökning ger fler felaktiga än sanna svar, hur ska vi då orientera oss? Om internet bara blir en skräpkammare för dumheter och felaktigheter, vem kan då överhuvudtaget ta ställning till någonting? När misstron tar över kommer antagligen självförsvarsmekanismerna att bli ännu viktigare. Vi går snabbt mot en kulturell stenålder, då primitiva behov hamnar överst.

Banken hör av sig….
Vi får kanske ett meddelande att ”din bank har blivit hackad och vi återkommer när vi har åtgärdat felet”. Två dygn senare återkommer banken och säger på ett märkligt stelt sätt att ”Funktionaliteten är nu återställd. Var vänlig logga in på vanligt sätt.” Skulle vi göra det? Skulle vi lita på att banken fungerar i det läget? Och hur gör vi om vi inte har pengar?

Hur långt bort är kollapsen?
Jag känner att det är ett embryo till ett filmmanus jag spinner på. Som säkert redan X antal gånger skapats av någon programvara. Man är ju sällan ensam om en idé. Men hur nära är vi en systemkollaps på det område som är totalt fundamentalt: att vi kan lita på våra sinnen och den information vi får?

En vacker ballad om Rågsved 1976
Ett mer stillsamt tankespår erbjöd en Facebook-vän när han la ut Rågsved 1976 idag. En ballad om hur det kunde vara att växa upp i förorten Rågsved 1976. Skapad med text, musik och framförande av AI. Ganska övertygande, stämningsfull och stillsam, men med ett par mekaniska uttal av orden ”åkt” och ”förstad”, som avslöjar att det inte är en människa med svenska som modersmål som sjunger. Men nog är balladen fin. Tack, Erik. Länk nedan.

Länktips: Rågsved 1976, AI-genererad musikballad: här

Nu undrar tusentals lärare vad de ska säga

Den orwellska verkligheten tycks ha infunnit sig. Ni vet där sanning kan vara lögn och allt kan vara sin motsats. Begreppen tappar sin innebörd och vad som helst kan påstås för att hävda en ståndpunkt. Nu tänker jag inte primärt på hur vår ”miljöminister” hävdar att Klimatpolitiska rådets forskartunga rapport är en åsikt som enkelt kan avfärdas. Nej, det dök upp något helt annat exempel i mitt Facebook-flöde idag. I det av energibolaget Uniper sponsrade inlägget såg det idag ut så här.

Ur Facebook-flödet 6 april

Detta är sensationellt
Uniper är det bolag som av lönsamhetsskäl lade ner två reaktorer i Sverige. Så de har ju i alla fall full koll på hur svårt det är att få lönsamhet i kärnkraftsbranschen. Men det viktigaste här ovan är hur Karin Westling från Energiforsk formulerar sig. I deras värld är kärnkraft ett hållbart energislag. Nu ingår plötsligt bränsleframtagande, hantering och lagring av klyvbart material i ett naturligt kretslopp! Det är sensationellt, minst sagt. Alla som fick snabbevakuera Fukushima kan nu återvända – det var inget att bry sig om. Likadant i Tjernobyl. Och alla sjukdomar som drabbat personalen vid Europas största mellanlagring, Sellafield, har naturligtvis bara inbillat sig allt. I ett trollslag har Uniper och Energiforsk eliminerat alla risker och envägs-lösningar kring uranet och de kontaminerade produkterna! Radioaktiva kärnkraftssopor ingår numera i ett naturligt kretslopp!

Vad menas med ”hållbarhet” enligt Energiforsk?
När Energiforsk hävdar att kärnkraft är hållbart så underminerar de möjligheten att skapa gemensamma fundament för de svåra beslut som samhället ─ och egentligen civilisationen ─ står inför. När forskningen uppfattas som något som relativiseras till starka särintressen minskar tilltron i samhället till all forskning. Det orwellska samhället tar alltmer plats, delvis bredvid det samhälle Huxley varnade för, där överflödet av information skulle passivisera och blockera verkliga och riktiga beslut.

Är detta en överreaktion från min sida?
Nej, jag tycker inte det. Varje år finns det bara i vårt land minst 100 000 unga personer som för första gången ska förklara för sin lärare vad som menas med en hållbar utveckling. De ska lära sig att orientera sig och navigera i en komplex värld, där begrepp tyvärr alltför ofta används på ett vinklat sätt, där t.ex. reklambudskap hela tiden vrider på perspektiven. Och om vi inte förstår vad som menas med grundläggande begrepp blir alla samtal till slut meningslösa. Krig blir fred. Egoism blir solidaritet. Skattefuskande blir rättvist. Åsikt blir fakta.

Det är väl bara att mejla henne och be henne beskriva hur hon har löst alla de problem som är förknippade med kärnvapen och kärnkraft. Och be henne förklara för de tusentals lärare som envist håller fanan högt för vad forskningen säger inom olika områden. Och förklara hur det ohållbara plötsligt har blivit hållbart.

Länktips: Energiforsk ägs av energibranschens företag. https://energiforsk.se/info/om-energiforsk/

Länktips: http://christerowe.se/2024/04/nr1055-lasning-energiforsk-rapport-om-den-hallbara-karnkraften/

Hörnstenar för förtroende

När vi väljer parti i olika val är det inte enbart det partiets politik vi tar ställning till. Vi väger också in de värderingar som partiet står för. Och dessa i sin tur personifieras och kommuniceras av partiledaren. Det blir på så sätt en uppgift för partiledaren att med sin person företräda en hållning, en livsåskådning eller ett paket av ståndpunkter, som väljaren kan bejaka. Vem som företräder ett parti blir därför mer avgörande än många inser.

Janine, Amanda eller Annika
Miljöpartiet ska välja språkrör, den här gången kvinnligt sådant. Tre kandidater har känt sig manade att anta utmaningen. Var och en med kunskaper och erfarenheter som kan fungera i rollen som språkrör. Det som kommer att avgöra frågan är antagligen andra parametrar.

Igenkännandet avgörande
Oavsett vem det blir, och även med adress till andra demokratiskt sinnade partiledare, vill jag här kort dela med mig av ett tips. Väljarna utser på ett plan en representant, en företrädare för sig själv. Igenkänningen blir i det sammanhanget central. Man vill som väljare känna igen sig i den företrädare man utser. Att man som väljare kan räkna med att företrädaren säger sådant som man själv tycker är viktigt. Att den som får min röst tar ställning i olika frågor på ett snarlikt sätt som jag själv skulle gjort. Inte i alla frågor, men i de viktiga frågorna, de som gjorde att partiet fick min röst.

Handskakandet är inte bara symboliskt?
Hur lär man känna någon man inte har träffat? Hur kan man lita på någon som man inte har skakat hand med? (Det är förresten kanske därför man ser alla dessa bilder på handskakande amerikanska presidentkandidater från förr som snabbt hälsade på sina väljare…?) Jag tror att en pusselbit i detta handlar om att dela med sig av erfarenheter.

I bästa fall kunde alla sju komma cyklande samtidigt
Om jag (vilket självklart inte kommer att ske) skulle kandidera skulle jag när det passar flika in korta bilder av hur jag växte upp. Det kan räcka med att infoga en kort mening om att ”jag vet hur det är när sista bussen hem har gått och det inte syns till någon telefonkiosk att använda”. Eller ”jag var så glad när alla vi 13-14-åringar i byn kunde samlas på en gång på fotbollsplanen som låg tre-fyra kilometer bort och spela lite boll, alla sju. Och till och med Lars-Göran fick vara med en stund, trots att hans pappa alltid ville att han rensade i växthuset. Och Hans-Åkes lillebror Bengt fick vara med, trots att han bara var 12 år och även Peter var med, trots sin medfödda skada. Och i bästa fall var grusplanen rensad från ogräs och mopedgänget av 16-17-åringar inte var där…”

Sockerbetor i ösregn
Eller kanske skulle jag kunna flika in någon gång om brödbilen, fiskbilen, slaktarn och bryggarbilen som kom en gång i veckan och kunde ha tid att prata om annat än de varor de sålde. Eller minnas betesskörden på de skånska leråkrarna, hur kvinnorna låg på knä i rader i ösregnet och högg blasten av sockerbetorna med sina machete-knivar så sent som på 60-talet. Bara för att dela med mig av sådant som fastnat i minnet och som naturligtvis har präglat mig på ett medvetet och ett undermedvetet plan.

Att synliggöra omdömesförmågan
Det vi bär på som outplånliga och värdefulla minnen utgör troligen hörnstenar i vem vi till slut blir och vad vi tycker är viktigt. Och ska man förstå en annan människas omdöme behöver nog dessa hörnstenar synliggöras.

Vilka upplevelser som fick Åkesson att dras till uniformsklädda stöveltrampare på 90-talet vill jag däremot inte veta.

En väg ut ur misstrons grepp?

Hans Abrahamsson är en inspirerande talare. Den 13 mars lyssnade jag till honom igen för att bli lite uppdaterad och känna en viss hoppfullhet inför alla de utmaningar vi står inför. Jag vet att jag skrev om det Hans berättade ganska nyligen, men den här gången fångade jag upp ett par nya tankar, som är värda att förmedla vidare. Kanske kan Hans visa oss vägen ut ur rädslans och misstrons grepp?

Inramning
Göteborgs Internationella Miljöpris instiftades av Göran Johansson på sin tid, påhejad av Carl Bennet och Stefan Edman. Numera kallas priset Win-Win Award och Hans talade i samband med att de nominerade till årets pris presenterades på en ”Urban Lunchtime”, då en del av de som arbetar och arbetat med hållbarhetsfrågor också hörsammat inbjudan. Det var några bekanta namn på plats, förutom Hans, som det var roligt att växla några ord med. (Länktips till priset nedan).

Hans Abrahamsson hade mycket att berätta
Inkludering och medborgardialog är viktiga förutsättningar för fred. Vi ser hur tilliten brister och framtidstron vacklar. Känslor och rädslor spelar en allt större roll i politiken och i samhällsdebatten. Bristen på förutsägbarhet skapar en grogrund för högerpopulismen, som bryter fram på många ställen. Omställning kräver en slags förutsägbarhet. Från A till B. Men vi rör oss, menar Hans Abrahamsson, mot ett okänt mål och en ökad komplexitet.

Aktuellt exempel från den 10 mars i DN
Att det finns många som ogillar Tidögängets politik framgår av den debattartikel i DN som Hans Abrahamsson hänvisade till, där tidigare partiledare för Folkpartiet, Bengt Westerberg, och Kristdemokraterna, Alf Svensson, vänder sig mot de vägval som gjorts, framför allt när det handlar om synen på invandrarnas roll i samhället. (Se länktips nedan). Debattartikeln lyfter fram värdet av det arbete som många från andra länder bidrar med och avslutas med orden ”Problem ska inte förnekas, men våra besluts­fattare måste ge en mer nyanserad och rättvisande bild av invandringen och angripa de verkliga problemen. Den politiska debatten måste bygga på fakta och samtidigt värna humanism och solidaritet i en allt oroligare värld.”

Medskapandet är nödvändigt
Hans Abrahamsson betonar att problem bara kan formuleras tillsammans med medborgarna och att inkludering är helt avgörande. Även myndigheter behöver bli bättre på att prata med varandra. När makthavarnas tolkningsföreträde ges förtur riskerar besluten att bli fel. Det behövs sociala hållbarhetsanalyser med ett 360-graders-perspektiv, där alla lyssnar på varandras verklighetsbilder och idéer. Idag surrar det alltför många rykten i omlopp och de homogena grupperingarna behöver växa till heterogena och medskapande grupper.

Hans Abrahamssons bild till vänster

En liten inflikad kommentar
Jag kunde inte låta bli att se likheterna mellan en av delbilderna Hans Abrahamsson visade och en av de bilder för samverkan och dialog som jag använde för 7-8 år sedan. (Min enkla bild till höger). Man är sällan ensam om en idé. Och när tillräckligt många delar en tanke har den kanske förutsättningar att förverkligas.

Hinder och motkrafter
Det finns ett antal hinder som vi ska vara observanta på, menar Hans Abrahamsson. Mentala hinder, oviljan att förändra maktdelningen, svårigheter att fånga upp idéer utanför strukturerna, förväntningar inom ramen för rådande rollfördelning men framför allt den bristande tilliten som tar sig olika uttryck. Och ovanpå det en slags formaliserad uppgivenhet som tar sig olika uttryck. Fallet med en kommunpolitiker som medvetet åsidosätter grundlagen med motivet att det inte finns några sanktioner inblandade låter minst sagt illavarslande i dessa halv-auktoritära tider.

Språklig förskjutning
Förskjutning i språket är också förrädiskt, hur ord medvetet får en ny innebörd. ”Förebyggande” på Tidö-svenska handlar om avskräckande straffskärpningar, inte att stärka civilsamhället, folkbildningen eller det sociala kittet i stadsdelar. Hur språket tappar sin innebörd är förrädiskt.

Tillväxt till varje pris har visat sig leda fel 
Avslutningsvis summerade Hans Abrahamsson genom att beskriva de fyra nya hörnstenar som vi behöver bygga utvecklingen på. Det handlar om målstyrning, om inkludering, om medskapande och gemensam handling (att göra tillsammans). Kanske kan man formulera det så här: Där marknaden och andra krafter sorterar oss i vinnare och förlorare, i ett vi och dom, behöver vi anstränga oss att formera ett inkluderande vi, som gemensamt tar ansvar för framtiden. Kanske lättare sagt än gjort. Men ändå viktigt att det blir formulerat. Vi blir inte rikare för att andra blir fattigare.

Länktips: Win Win Award, som tidigare hette Göteborgs Internationella miljöpris. https://www.winwinaward.org/

En debattartikel som Hans Abrahamsson tipsade om: https://www.dn.se/debatt/pinsam-politisk-tavling-i-harda-tag-mot-flyktingar/

Länktips till mer självstudiematerial från Hans Abrahamsson: www.omvarldskunskap.se

Trettio minuter i veckan?

Tack till Stockholm Resilience Centre

En gång i månaden borde Public Service intervjua någon av de forskare som arbetar med ovanstående diagram. För att fler ska förstå vad vi håller på med. Sex av de nio huvudkategorierna av planetära gränser är överskridna. Och ingenting tyder på att vi minskar belastningen eller håller på att korrigera för vårt felaktiga beteende.

”Varför sa ni ingenting?”
Man kan förstå om kommersiella mediehus, som är beroende av annonsintäkter och en applåderande publik inte känner någon lockelse att tala om för publiken hur illa det är ställt. Men det finns rimligen ett samhällsinformationsuppdrag i botten för Public Service. Det borde man ta på allvar och regelbundet förklara för publiken hur verkligheten ser ut. Och bjuda in politiker att kommentera. Så att det blir tydligt vilka som säger ”Det är lugnt, vi fortsätter som vanligt.” och vilka som säger ”Det här är akut och allvarligt.”

Tipping points med oklar fortsättning
”Varför sa ni ingenting?” kommer det heta om några decennier när vi nått ett antal tipping points och helt okända konsekvenser för de system som tagit årmiljoner att formas. Och så kommer helt andra krafter att aktivera sig för att ”rädda vad räddas kan” av upparbetade förmögenheter, privilegier och ojämlika livsvillkor. Våldet lär eskalera i kölvattnet på alla kriser, vilket i sin tur skapar utrymme för auktoritära ledare…

Det är på riktigt
Ska vi göra något behöver vi veta hur läget är. En gång i månaden, trettio minuter, en söndag kväll kanske, när folk dammsuger, planerar veckan eller gör annat på hemmaplan borde det rimligen finnas utrymme för en genomgång av något av de nio sakområden som Johan Rockström var först med att lansera och som nu kontinuerligt uppdateras av Stockholm Resilience Centre. De planetära gränserna är inte på låtsas, de handlar inte om att vinna i Mellot eller att göra flest mål i fotboll. De är på riktigt och de är överskridna. Klimatet nämns då och då i det mediala flödet, men som framgår av bilden ovan är klimathotet bara ett av flera systemhot mot den tillvaro vi tagit för given. Inser vi vidden?

Vill vi fortsätta resan?
Ju längre vi blundar, ju längre vi struntar i att åtgärda problemen och ju längre vi envisas med att fokusera på fel saker desto svårare blir det att återställa balansen. Planeten ”klarar sig” alltid. Den kommer att justera olika processer precis som den alltid har gjort. Frågan är om vår civilisation vill fortsätta som passagerare eller om vi passivt låter oss svepas med av vår självförvållade artutrotning.

Jag hoppas på ett uppvaknande.

Länktips: Jämförande diagram kring de planetära gränserna över tid: https://www.stockholmresilience.org/research/planetary-boundaries.html

En tankeställare på morgonen

En liten ögonblicksbild den här lördagsmorgonen blev plötsligt en symbol för det felaktiga vägval mänskligheten gjort. Jag hade vaknat och drog upp rullgardinen. Ute var det grått, nollgradigt och torrt. När det blåser torkar marken och trottoarer snabbt upp. Nere på torget såg jag en ung mamma med sitt lilla barn. Det hon gjorde de närmaste 30 sekunderna fastnade i mitt minne.

Barnet såg ut att vara i treårsåldern. Det var stadigt på benen, men ganska kortväxt. Så runt tre år tror jag. Mamman (eller hon som antagligen var barnets mamma) gick fram till husväggen på den sida av torget som jag har enklast att se. Vid husväggen stod en elektrisk elsparkcykel, en elscooter, och blinkade långsamt, så där pulserande som de gör när de indikerar att de finns och är redo att bli använda. Mamman gick fram till elscootern, tog fram sin mobil och ägnade några sekunder åt att bekräfta att hon nu skulle åka iväg.

Hon vände maskinen i sin åkriktning, lyfte upp sitt barn närmast styret eller stolpen och ställde sig bakom barnet och körde iväg. Barnet hade mössa, kvinnan hade ingenting på huvudet, jag är osäker på om hon hade någon väska. Barnet protesterade inte. Det verkade vara van vid detta. Att åka med mamma på en elsparkcykel. Barnet höll sig i stolpen framför sitt ansikte. Mamman gasade på och ökade farten. Paret gav sig av på trottoaren i riktning Linnégatan och försvann ur min åsyn. Det hela hade inte tagit en minut.

Förutom att det innebär böter om man blir påkommen att åka fler än en på en elsparkcykel är det en förälders kanske viktigaste uppgift att i varje ögonblick värna om sitt barn, att använda sitt omdöme och tänka på barnets bästa i varje stund. Barnet har ingen möjlighet att själv bedöma risker och konsekvenser, framför allt inte som treåring. Föräldern måste klara att tänka för båda och primärt tänka på barnets bästa.

Den här föräldern hade uppenbarligen inte tid att vänta på någon annan transport. Hon chansade och litade på att barnet skulle klara att hålla fast sig den (korta?) sträcka det handlade om. Kanske hade hon gjort samma sak förut. Det verkade i alla fall inte vara någon tveksamhet från barnets sida hur man håller sig fast i stolpen för att inte ramla.

Händelsen illustrerar hur mänskligheten numera inte tar ansvar för de kommande generationerna, inte ger barn och barnbarn samma omtanke som tidigare generationer självklart gjorde. Att vi saboterar miljön och hela planetens jämvikt med vår livsstil bekymrar oss inte. Våra kortsiktiga mål är så totalt dominerande över de långsiktiga att vi är beredda att riskera även våra barns liv. Så långt har det gått.

Man undrar hur uppvaknandet ska ske. Om, någonsin.



Om greenwashing, FSC och IKEA

Greenwashing brukar det kallas när ett företag framställer en produkt eller en lösning som mer nyttig för klimatet eller för miljön än vad som är fallet. Det går att överdriva, att töja på sanningen och att välja jämförelsetal som kan blir mer vilseledande än upplysande. Nu har EU försökt ta tag i detta fenomen. Svenska forskningsinstitutet IVL har deltagit i arbetet och förklarar på länken nedan hur företag bör agera för att inte vilseleda, medvetet eller omedvetet. Fenomenet är lika gammalt som reklamen.

Det saknas motinformation
Det är ju bra, kan man tycka, att EU sätter fingret på problemet. Men på ett plan är ju konsumenter och upphandlare alltid förlorare. Det finns ingen naturlig motinformation till den information och reklam företagen erbjuder. När Råd och Rön eller något statligt verk informerar om olika produkters eventuella skadlighet blir det bara små ljusglimtar i ett stort mörker. Konsumenterna har fått lita på olika miljömärkningar och certifieringar. Och inte ens alla dessa är alltid tillförlitliga.

Fast furniture och FSC
Den fransk-tyska TV-kanalen ARTE har nyligen producerat en intressant film (länk nedan) som huvudsakligen handlar om ”Fast furniture”, som man jämställer med ”Fast fashion” och ”Fast food” i hur affärsmodellen ser ut. En miljömärkning som nagelfars i filmen är FSC, Forest Stewardship Council. FSC-märkning gäller regler för ett ansvarsfullt skogsbruk. Bekymret är att, som filmen visar, medlemsorganisationerna i FSC är de som lägger ribban för vad som ska kallas godkänt. Ett i grunden positivt instrument blir på så sätt en slags systematisk ”greenwash” av ett tveksamt eller ohållbart skogsbruk, eftersom branschen har ett så stort inflytande över verksamheten. Se gärna ARTE-filmen så blir kopplingarna tydliga.

Greenwashing på ett annat plan
I samma film är det annars IKEA som står i skottgluggen. Hela IKEAs idé handlar om volymförsäljning till ett lågt pris. Att få produkter att hålla länge eller att minska resursuttaget är inget IKEA strävar efter. Och min reflexion blir att IKEA troligen försöker vinna tid när de etablerar sig på arenor som Retuna i Eskilstuna, eller när de introducerar ”Växelbruk” som ett sätt ta hand om kasserade arbetskläder och ge dem ett nytt liv. Det blir också slags greenwash, inte enligt EU:s lagstiftning, men på ett annat plan. När hela affärsmodellen bygger på att tillhandahålla ”Fast furniture” går det inte att låtsas att några små initiativ förändrar grunden för företaget.

Skicklig positionering
Just IKEA har ju dessutom skickligt lanserat sig som ett svenskt företag, med en underförstådd berättelse om att smålänningar som Ingvar Kamprad är sparsamma och förstår ekonomi. IKEA har positionerat sig skickligt, minst sagt. Men vi som handlar där, ja jag måste erkänna att det blivit ett och annat från IKEA genom åren, har bidragit till att ”Fast furniture” har blivit ett problem. Och att IKEA inte finns på börsen gör ju också att den styrelse som tar besluten inte behöver lyssna på externa ägare. Man kan köra vidare så länge man ser det som lönsamt och rimligt. Nu siktar man på Sydamerika. Som om inte Amazonas redan var hotat.

Värde istället för vinst
Greenwashing-lagen må vara bra, men problemet är att stora delar av den ekonomi vi låtit oss bli beroende av bygger på pris och vinst istället för värde.

Länktips: IVL sammanfattar rekommendationer angående den nya greenwashing-lag som EU vill införa. här

Länk till ARTE-filmen och FSC och IKEA https://www.arte.tv/en/videos/112297-000-A/how-ikea-plunders-the-planet/