Jennifer Hinton, forskare från Lund, brukar tala om ”enough-economy”, eller som jag hellre kallar det på svenska: lagom-ekonomi. Jennifer är nu aktuell med en ny bok i juni och som jag ska försöka skaffa och som heter ”Game changer – an economy beyond profit”, där en helt ny modell skissas upp för att visa hur en ekonomi faktiskt skulle kunna byggas utan att vara vinstdriven.
Nyttotänkandet i fokus Den 30 mars föll hon ett cirka 35 minuter långt föredrag på engelska, på Researchers desk, där hon steg för steg förklarar inlåsningarna som dagens system ger oss och vilka möjligheter och aktörer som utvecklas om vi istället låter nyttan, the benefits, vara avgörande. Och det är inte så konstigt som det låter. Vi har ett nyttotänkande redan idag i mycket av det som det allmänna driver och bedriver, även om vinsttänkandet smyger sig in i både järnvägar, sjukhus, skola och allmännyttiga bostäder.
Skatter? Jag ska återkomma till hennes modell när jag läst boken, men det som inte hanns med under de 35 minuterna, var hur omställningen ska motiveras och genomföras och av vem. Det hanns inte heller med någon tanke på hur skattesystemet ska utformas och därmed också hur företagens redovisningar blir rättvisa och rättvisande, i och med att vi behöver ha skatteintäkter. Idag är det ”vinst” och det stegvist ackumulerande moms-systemet som ger staten skatteintäkter. Men som också öppnar kryphål för den som kan och vill undvika att betala skatt. Nolltaxerare har vi ju hört om i decennier.
Det cirkulära? En annan aspekt som inte hanns med är hur Jennifer Hintons modell hänger ihop med kraven på mer cirkulär ekonomi. Inte flödena, primärt, utan mer hur ekonomin kring nyttjandet och de olika logistikflödena ska se ut. Jag skriver som bekant ofta om detta och här upplevde jag att det saknades något. Kanske står det i boken. Den ekonomi vi har i dag när en handfull superrika äger lika mycket som hälften av världens länder tillsammans är det något som inte stämmer. Det är miljön som tar stryk liksom fattiga arbetare och andra mindre lyckligt lottade. Rättvisa är nödvändigt för en ekonomi som klarar att balansera olika krav.
Trifilon är ett företag som går lite under radarn. Framför allt eftersom de inte vänder sig till konsumenter eller privatpersoner. Deras materiallösningar är framför allt intressanta för tillverkande företag som idag är låsta vid att använda olika plastmaterial, som i sin tur tagits fram från fossil olja. Och ska vi klara klimatkrisen och hushålla på ett klokt sätt med den under miljontals år lagrade fossila råvaran behöver vi ställa om.
En stor CO2- besparing Trifilon har hållit på i tretton år med produktutveckling och har nu tre materialtyper som man erbjuder tillverkare som letar efter ett fossilfritt alternativ. Helt och hållet elimineras inte fossilberoendet. Men många procents minskning är ett bra steg i rätt riktning. När man tittar på exemplen på hemsidan varierar CO2-besparingen mellan 30 och 92 procent beroende på vilken produkt och vilket material det handlar om. I dagsläget har man en kapacitet på 800 kg material per timme och tre olika grundutföranden som man erbjuder. Man håller till i Nyköping och ser med tillförsikt på framtiden.
Det finns några frågetecken Hur det ska gå till att få företag att byta produktionsmetod och/eller råvara står det inte så mycket om, jag ser heller inget om prisskillnader. En gissning är att de volymer och serier det kan handla om i början innebär att köparen/tillverkaren måste se andra fördelar än priset genom att byta. En annan tanke är att vi ju inte vet vilka fantasipriser Iran-kriget kommer kunna ställa till med.
Från Trifilons hemsida
Det cirkulära måste också ingå Det som kommer att behövas för att få fart på alternativen är att investerare förstår vikten av att satsa på den nya tekniken oh att lagstiftningen stegvis flyttar kostnader från de skadliga produkterna till de mindre skadliga. Och så måste det finnas en rimlig metod för återanvändning, återvinning osv för att klara resursinbromsningen.
Ingenjörsvetenskapsakademien, IVA, hade ett intressant webbinarium den 26 mars som skulle handla om Ukrainas drönartillverkning. Det var självklart ett stort fokus på hur Ukraina gjort för att vara så pass snabba och framgångsrika med sin drönartillverkning, utveckling av innovationssystem, upphandling, finansiering, kvalitetssäkring, uppskalning och utbildning som de varit särskilt den senaste tiden. Jag ska strax återkomma till några viktiga komponenter som jag noterade, men först en spin-off från diskussionen som väcktes av ett företag i textilbranschen som deltog.
Är det kriget som återigen visar vägen? Är det framtidens industri vi ser ta form ur det fasansfulla krigets verklighet? Är det så här alternativet ser ut till det storskaliga, centralstyrda, vinstdrivna industrisamhälle vi vant oss vid? Är det Ukraina som visar vägen ut ur det linjära och storskaliga tänket? Är det ett krig som behövs för att få oss att förstå hur vi ska organisera tillverkning, innovation och optimering av transporter, råvaruflöden och profit? Frågorna blev hängande i luften för mig.
Två forskare inledde Men först några ord om hur Ukraina klarat att utveckla en världsledande drönartillverkning mitt under brinnande krig. Maryna Brychko, ursprungligen från Ukraina, men verksam vid Blekinge Tekniska Högskola, och Pontus Braunerhjelm från Entreprenörskapsforum inledde med en genomgång av de strukturer och arbetssätt Ukraina valt.
Lärdomar från Ukrainas innovationssystem
Decentraliserat på alla beslutsnivåer Det som skiljer Ukrainas system från många andra länders är hur man valt att decentralisera allt för att skapa korta och snabba beslutsvägar. Detta har inneburit att kunskapslooparna har kunnat vara extremt korta. Erfarenheter från krigszonen har snabbt kommit tillbaka till entreprenörer och beslutsfattare, så att verklighetens funktionalitet snabbt kommit att plockas upp i de modifieringar man gjort av systemen. Allt har också byggt på en både bred och tillräckligt avancerad utbildning av många ukrainare, så att förståelsen för både mjukvara och hårdvara har varit hög.
Storskaligheten blir akterseglad I den paneldebatt som följde nämndes hur det svenska systemet bara har en beställare, FMV, som dessutom har ett stort antal regler och bestämmelser, som gör det svårt för ett innovativt företag att lyckas i Sverige. Ett slags Moment 22 nämndes, där det i praktiken blir omöjligt för ett litet företag i Sverige att lyckas förrän man är stort, och stort kan man ju bara bli om man lyckas få en order som gör att verksamheten kan växa.
Snabbt, småskaligt och kompetensbaserat Loop-systemet, där kunskapen tas till vara direkt från verkligheten, var något som gång på gång nämndes. Och hur man sjösatt program i Ukraina med syfte att underlätta diversifiering och decentralisering, samtidigt som man möjliggjort uppskalning av framgångsrika koncept. Snabbheten och kvaliteten på det som utvecklas blir på så sätt enastående, samtidigt som det naturligtvis blir svårt att hålla fast vid enhetlighet och utbytbarhet. I frontlinjen blir det därför viktigt att snabbt kunna ta till sig ny teknik och nya sätt att arbeta. Här förstod jag att den generella utbildningsnivån i Ukraina är starkt bidragande till framgångarna. Förstår man hur saker hänger ihop blir det lättare att ta till sig instruktioner.
Om vi tänker bort kriget… Det intressanta ur hållbarhetshorisont är vilka drivkrafter som tar över när det inte längre är vinstintresset, ägandet och storskaligheten som styr. I den decentraliserade affärsmiljön är närheten till ”marknaden”, nyttjaren, avgörande, och att vara relevant med kvalitet, funktionalitet och tillförlitlighet. Om vi för ett ögonblick tänker bort kriget och tänker vad av detta har med framtidens hållbara ekonomi att göra?
Är detta framtidens industri? Det en viktig tanke att släppa ägandet och vinstjakten som det primära, utan i stället att se till helheten, nyttjandet och funktionen. Hur tar vi fram produkter som löser de uppgifter vi har att lösa? Och hur ser drivkrafterna ut när kriget upphört? Vad gör att nya produkter tas fram, skalas upp tar plats i vår vardag? På vems initiativ när det inte längre handlar om ett lands överlevnad? Är det småskaliga nätverk av sammanlänkade producenter som hjälps åt att lösa konkreta uppgifter? Och hur ska ekonomin kring produktionen se ut? Finns det vinst? Systemen för redovisning och skatt, hur ska de designas? Och hur ska överskottet i så fall fördelas eller ens beräknas när användaren är involverad i utveckling, kvalitetssäkring och dokumentation?
Mycket ställs på huvudet Modellen kullkastar mycket av det vi brukar ta för självklart, men här öppnas kanske en dörr till framtiden som vi behöver analysera noga. Jag får återkomma när jag funderat ett varv till.
Flera av er som följer bloggen känner till att jag i tio år har ägnat en hel del tid åt det som oftast kallas cirkulär ekonomi. Det kommer hela tiden ny forskning och det rör på sig i olika branscher. I dagarna har jag läst en rapport från Jenny Karlsson i Karlstad, som lett projektet Again: Återbruk i handeln. (Se länktips nedan). Detaljhandeln, inklusive e-handeln, har en självklar nyckelroll i skiftet från linjär konsumtion till mer cirkularitet i hur vi nyttjar produkter.
Pre-loved är ett av många begrepp för second-hand I Karlstad finns numera en galleria som testades 2023 och som har återuppstått i föreningsdriven form i år. Den kallas Rundgång och unikt är placeringen i centrala Karlstad, där många konsumenter rör sig. Det som sticker ut med Jenny Karlssons rapport är hur hon integrerar betydelsen av kundens upplevelse i sin tolkning av framgångsfaktorer och hur man bäst kan forma den cirkulära ekonomin. Rapporten börjar med en imponerande redovisning av 200 lästa forskarrapporter och kokar inledningsvis ner till en lista på begrepp som används, där ”pre-loved” sticker ut. Pre-loved betyder att produkten tidigare har varit älskad av någon annan. Det ger ett annat signalvärde än second-hand.
En upplevelsebaserad process Spännande blir det att läsa att event som ordnades i den testbutik som fanns i Karlstad ökade försäljningen med 60 procent jämfört med dagar utan event. Man såg också till att det dök upp nya företag och nya produkter varje vecka, vilket lockade kunder att återkomma. På sidan 33 hittar jag följande citat som känns centralt för hela rapporten: ” (Återbruk är ) … en upplevelsebaserad process, där kundens värderingar, känslor och sociala engagemang samspelar över tid”.
Lustfylld och attraktiv exponering I den del som handlar om rekommendationer hittar jag bland annat att konsumenter ska lockas att bli cirkulenter. Och de behöver både bli överraskade och känna igen sig. Några greenfluencers betonar också hur viktigt det kan vara att inkludera sociala medier i kommunikationen för att nå rätt publik. Sortimentet ska bygga på tydliga kriterier om vad som är vad och exponeringen ska vara lustfylld och attraktiv. Förpackningen, designen av lokalen och miljön ska bidra till att motverka fördomar kring ”begagnat”.
Tabell ur rapporten
Inse att det tar tid att hantera returer Rapporten innehåller en del konkreta råd till handeln, både kring den egna verksamheten, men också angående vilken roll relationen till kunden spelar. Och hur viktigt det kan vara att dela kunskap med andra företag, att erbjuda s.k. shop-in-shop, att involvera och uppskatta kunden på nya sätt, bekräfta kundens värderingar och smak. På sidan 40 lyfts behovet av nya tjänster, där det kan handla om bedömning av returer, hantering, lagning, reparation, modifiering, tvättning osv. Det är allt sådant som tar tid och därmed gör affärsmodellen dyrare. Det betonas också att många behöver ny kunskap.
Gemenskap och det unika Det som sticker ut i rapporten är värdet av event, att på nya sätt involvera kunden i en unik upplevelse och att ha story-telling som en del av konceptet. ”Den här produkter har NN använt i filmen XX” eller liknande. Vikten av att skapa communities och gemenskap betonas också. Jag kommer att tänka på vad som skapar sammanhållning på en fotbollsläktare, där det spelas boll i 90 minuter, men inramningen och deltagandet i samma hejaramsor är väl så viktiga som själva matchen. Kanske är det sammanhang vi söker numera i denna skärm-låsta tid.
Det finns en del som återstår att hantera Ska jag peka något som jag saknade i rapporten så är det kanske hur svårt det troligen blir för många företag i detaljhandeln att byta affärsmodell. Man har fel produkter (det behövs lång livslängd och reparerbarhet), fel lokaler (var ska returer lämnas in och var ska kontroll och reparation ske?), fel personal (det krävs mer kunskap när avvikelser ska konstateras) och troligen fel budget och vinstprognos (det blir inte lika lönsamt när cirkulära modeller sjösätts). Något annat som saknas är också mer utförliga resonemang kring ”product-as-a-service”, dvs hur vi byter från att äga till att nyttja en produkt och betalar för nyttjandet per tidsenhet eller per nyttjandetillfälle. Här måste mer konkreta råd komma fram. Hur gör handeln för att bli attraktiv i en ny verklighet? Och när kommer en ny momsmodell som tar hänsyn till att konsumenten/cirkulenten är en aktör i kedjan?
Upplevelser och event var intressant Men med det sagt gav rapporten en hel del aha-upplevelser som är värda att ta fasta på. Inte minst detta med upplevelser och event, igenkännandet och överraskandet. Och kanske detta att namnge kunder för andra kunder. ”Vill du inte ha samma pryl som NN?” För att stärka sammanhållningen och känslan av att dela något.
Alexander Stubb är en intressant politisk ledare i Europa och på den internationella arenan. Han är president i Finland och i mitt tycke en av de tydligare rösterna i dagens europeiska politik. I länklistan nedan har jag samlat några av de uttalanden (filmer) som Stubb har gjort och som blir bra exempel på hur han formulerar sig för en bred publik. Att han är språkbegåvad är klart. Jag har sett klipp där han talar på franska, engelska, finska och svenska. Möjligen behärskar han fler språk, det vet jag inte.
Agenda intervjuade Stubb Som fredsvän gillar jag hans formuleringar till kärnvapen. I Agenda-intervjun häromveckan (cirka 46 minuter in i programmet) sa han två saker som jag gärna återger. Dels sa han att ”det viktigaste med kärnvapen är att de inte används” och ”ju mindre vi talar om kärnvapen desto mer säkerhet ger det oss”. I Agenda sa han också att Putin inte vinner kriget mot Ukraina, men att Putin tyvärr inte heller strävar efter fred. Sanktioner och åtgärder mot den ryska skuggflottan är åtgärder som kan hjälpa Ukraina, som dessutom också har blivit bra på att tillverka drönare. Han betonade också att alla freder alltid är smärtsamma. Finland har ju utkämpat med två krig med ryssen och tvingats ge upp stora landområden, så han och hans landsmän vet ju vad fred kan kosta.
Stubb talade till några gymnasieungdomar Ett av klippen med Stubb är från ett besök på en gymnasieskola, där han betonar för eleverna att ”du måste ha en känsla av att göra något meningsfullt”. Det är en bra vägledning i en ung människas liv.
Stubb talade till britterna på Chatham House I London finns Chatham House, en NGO som arbetar med fred, samarbete och säkerhetsfrågor. Chatham House har en regel, the Chatham House Rule som innebär att det går bra att dela den information man får under samtal, men man får inte återge vem som sa vad, eller vem som talade. Sannolikt handlar denna regel om att bygga förtroende och öppenhet. Under sitt tal på Chatham House gav Stubb britterna en hel del att tänka på. Han talade som europé och gav i all vänlighet britterna några råd. Han sa ungefär så här (kanske inte exakt översatt, men original talet finns ju nedan). ” Vi brukar hävda att ni britter är pragmatiska, så låt oss arbeta med frågorna tillsammans. Låt mig vara pragmatisk och säga att vi behöver fördjupa samarbetet inom åtminstone tre områden:
Säkerhet, inklusive informationsutbyte och försvar
Ekonomi, tullar och den interna marknaden. Släpp tanken att UK står utanför samarbetet och jobba för en flexibel lösning
Teknologi, forskning, utbildning och innovation.
UK och EU har gemensamma intressen och värderingar. Vi behöver er röst i Europa, vi saknar er, er kompetens, ert reformarbete och deltagande på marknader och i arbetet mot klimatförändringarna.”
Stubb talade på ett G-20-möte och betonade det multilaterala Stubb talade också på ett G20-möte nyligen, där han var ganska ödmjuk och stolt över att få delta. Hans budskap var tydligt. Han menade att världsordningen ändras och just står multilaterala mot de multipolära. Det multilaterala strävar efter samarbete och att upprätthålla en viss ordning och att säkra vissa institutioner (där menade han troligen FN och FN:s olika organ). Den multipolära ordningen har andra kännetecken. Med starka poler på världsarenan förstärks risken för konflikter. Vi behöver se mer multilaterala initiativ, inte minst i Ukraina, Gaza och i Sudan, menade han. Vi måste också inse att det inte går att gå tillbaka till den ordning som gällt sedan 1945.
En förmåga att formulera viktiga budskap Det är på ett sätt befriande med en politisk ledare som talar tydligt och klart om hur han ser på världen och vad som behöver göras.
Det satsas stort på AI i dessa tider. Kraftfull och snabb hantering av data ska ersätta mycket av det arbete som utförts av människor. Nya lösningar ska kunna komplettera de befintliga. Förutom tidsvinster finns det säkert de branscher som räknar med att kunna ersätta anställda med datorkraft. Det är egentligen inget nytt. Det har skett stora förändringar i olika branscher förr. Yrken försvann. Vad gjorde en sättare? Eller alla de sekreterare som förr skrev ner och arkiverade alla papper? De har försvunnit.
Vad är ”rätt” i AI-världen? Det som kanske inte alltid uppmärksammas i AI-diskussionen är vad som skiljer det maskinella handhavandet från det mänskliga. Vi människor tänker och agerar hela tiden i ett spann mellan upprepning och nytänkande, där vi ständigt funderar på om det vi har framför oss kan lösas på ett annat sätt än förra gången. Så ”tänker” inte AI. Det programmen är utmärkta på är att väga samman stora mängder data för att hitta det svar som har störst sannolikhet att vara ”rätt”. Kvantitet och upprepning är på så sätt något som AI normalt använder för att kvalitetssäkra en lösning eller ett svar. Att ifrågasätta och tänka nytt är svårt för datorer, även om det naturligtvis förekommer, lite beroende på hur uppgiften formulerats.
Mer av samma eller nya lösningar? Men det som ligger i AI-utvecklingens natur är att vi får mindre av innovation och alternativa lösningar när våra datorer bygger sitt agerande på sannolikheten att det mest förekommande svaret på en fråga är det korrekta. Upprepning och antalet likartade svar hjälper programmen att identifiera ”rätt” svar. Så om vi tror att AI kommer hjälpa oss att navigera i okända farvatten för att mejsla ut vägen till en hållbar värld kanske vi tänker fel. Risken är att AI betonar ”business-as-usual” när vi behöver ”business-as-unusual” för att komma närmare en värld i balans med resurser, energianvändning och rättvisa.
Att inte göra fel har blivit viktigare än att använda sin kunskap Kopplar man detta till det problem Håkan Boström lyfter i sin GP-ledare den 27 februari blir det om möjligt ännu svårare att skapa utrymme för den omställning och det nytänkande som faktiskt krävs för att klara en hållbar framtid. Boström beskriver en trend han iakttagit att det i det offentliga systemet har blivit viktigare att undvika att göra fel än att använda sitt eget omdöme och sin erfarenhet i syfte att optimera ett beslut eller ett vägval. Han exemplifierar med hur psykiskt sjuka patienter slentrianmässigt transporteras med hjälp av poliser helt enkelt därför att då har sjukhuset tagit det säkra före det osäkra och inte gjort fel, även om polistransport sannolikt inte varit nödvändigt i varje enskilt fall. Den som undviker att göra fel tar heller inga risker och litar heller inte på sitt eget omdöme. Boström konstaterar också följdriktigt att ”tjänstemän som inte vågar ta ansvar för sina beslut är sällan problemlösningsorienterade”.
Följ budgeten och håll tidplanen Bakom den trend Boström beskriver finns också två tydliga drivkrafter, dels att hålla budget och dels att hålla tidplanen. Att göra en bedömning och ta ett unikt beslut kan innebära att det tid att landa i ett beslut, och kan i värsta fall komma att kosta mer. Därför blir det enklast och tryggast att göra på det sätt som inte kan beskrivas som felaktigt. Men om allt beslutsfattande eller underlag för beslut ska underställas AI och/eller principiella rambeslut i budgetar osv blir konsekvensen att 8 månader gamla bebisar får utvisningsbeslut. Vilket vi ju nu ser. Ett omänskligt och närmast cyniskt samhälle, där rimliga avvägningar försvinner in i mörkret mellan ekonomisk optimering, styrande paragrafer och extrema politiska ambitioner. Just den slutsatsen drar inte Boström, men det gör jag.
Ordet omställning dyker upp allt oftare. Behovet av en omställning har jag varit medveten om i åtminstone trettio år, så för mig känns det långsamt som om den nödvändiga omställningen faktiskt också kan inträffa. Visst är oljelobbyns och fossilkramarnas framgångar förfärliga, liksom hur sanning och lögn flätas samman i ett ocertifierat och okontrollerat nyhetsflöde. För att inte tala om hur respekten för kunskap ersätts av en allmän utmattning i det konstanta flödet av känslostyrd information. Men ändå. Två exempel från den här veckan flätas samman till en intressant möjlighet. Ursäkta om texten denna gång blir aningen längre än brukligt.
Ingen tillfällighet att så mycket nu handlar om omställning? Omställningsfonden, omställningslabben och en rapport som listar sju olika behov av omställning visar sig för mig nästan samtidigt. Det tyder på att frågan om omställning har börjat betyda mer i olika sammanhang. De sju olika omställningsbehoven som presenterades under en konferens om återbruk påstods där ha att göra med eller innebära: – styrning och organisering, – policy och regelverk, – platsspecifika och geografiska parametrar, – omställning för företag och/eller affärsmässig omställning, – omställning av kultur och normer, – hur vi kan behöva förändra synen på etik och rättvisa – samt omställning relaterad till konsumtion och användare.
En intensiv timme om kunskapsfronten Behovet och konsekvenserna av återbruk i bygg- och fastighetssektorn har blivit allt tydligare och konferensen sammanfattade kunskapshorisonten på ett möte på Chalmers för en fullsatt sal. På samma konferens presenterades Omställningslabben som de organisatoriska plattformar som etableras för att möjliggöra samverkan, projekt och processer. Omställningsfonden är något helt annat, men skulle kunna knyta an till de omställningslabb som utvecklas.
Lite info om Omställningsfonden Omställningsfonden presenterade sin verksamhet vid ett webbinarium i veckan. Omställningsfonden finansieras av SKR:s och Sobonas medlemmar. (SKR = arbetsgivarorganisation för Sveriges Kommuner och Regioner), Sobona = arbetsgivarorganisation för kommunala bolag.) De har resurser att hjälpa kommuner och regioner att genomföra projekt för grupper av anställda, som riskerar att friställas av olika skäl. De arbetar med kompetensutveckling och systematiskt stöd för att matcha behov och resurser på ett mänskligt plan. Omställningsfonden har även ett individfokus och kan stödja personer som behöver komplettera sin meritlista, kanske utveckla och certifiera sin kunskap osv. På ett plan gör omställningsfonden det som Arbetsförmedlingen borde göra.
Win-win på att ta tillvara resurser På Omställningsfondens webbinarium berättade de om sin verksamhet, lyfte fram framgångsrika projekt och dessutom hade bjudit in John Mellkvist, generalsekreterare vid Pluskommissionen att tala om ålderism. (Just hans föredrag kommer jag att återkomma till separat. Det var mycket intressant). Omställningsfonden når i dagsläget 1.3 miljoner anställda inom välfärdsyrken. Många av de anställda har behov av karriärlyft, kompetensutveckling och stöd på olika sätt. Behoven ute i kommuner och regioner förändras och en del av de anställda saknar kanske formella meriter, kompetenser och anställningsbarhet för utlysta tjänster. Både för kommunerna och för de anställda blir det tidsödande, oroande, dyrt och komplicerat att introducera helt ny personal. Det är smidigare för alla inblandade att kompetensutveckla befintlig personal. Samtidigt står ju inte utvecklingen still. Nya behov uppstår, inte minst som en följd av naturlig avgång och pensionering.
Flera perspektiv vägs samman Det som är tilltalande med Omställningsfondens arbetssätt är att man ser till både organisationens och den anställdes behov. Den som har arbetat en längre tid på en arbetsplats har naturligtvis samlat på sig erfarenheter och en viss rutin, som det kan vara ett slöseri att kasta bort. Många har dessutom kompetenser vid sidan av de formella krav som preciserats. Det kan ta tid att hitta det jobb eller de arbetsuppgifter som bäst matchar utbildning, erfarenhet, läggning och intresse. Vissa begrepp tolkas och innebär olika saker beroende på hur rutiner lagts upp. ”Ansvarstagande” och ”självgående” är sådana ord, som kan betyda olika saker. Den som har en ordningsam läggning kanske är perfekt till att ansvara för ett mellanlager av material, som ständigt behöver fyllas på. Den som är social till sin natur kanske ska ha mycket kontakter med brukare. Den som har ett främmande språk som modersmål kanske kan göra nytta på fler sätt. Osv.
Mjölby sparade pengar på att ta till vara kompetens Vid ceremonin den 4 februari var det just ett tolkomskolningsprojekt som uppmärksammades av Omställningsfonden. Tre modersmålslärare och studiehandledare fick hjälp av Mjölby kommun och Omställningsfonden att bli kontakttolkar. Detta gjorde att kommunen nu slipper handla upp externa tolkar, utan kan använda den egna personalen på ett flexibelt sätt. Vid samma ceremoni uppmärksammades också ett måltidsbiträde som hade blivit varslad om uppsägning, men som fick hjälp och uppmuntran att gå en kockutbildning och byta karriär relativt sent i yrkeslivet.
Matcha förväntningar, behov, resurser och förmågor Att se behov och lösningar från olika perspektiv tror jag är en nyckel till framgång när det gäller omställning generellt sett. Arbetsgivaren kan ta till vara kompetens genom att få visst stöd att genomföra de kompletterande utbildningar och processer som behövs. Arbetare säljer inte sin tid till arbetsgivare. Arbetsgivare ska inte se sin personal som förbrukningsvaror. (”You are fired…”). Samhället vinner på en helhetssyn. Mänskligt och organisatoriskt handlar det om att matcha förväntningar, behov, resurser och förmågor. Och ta till vara sådant som har ett dolt värde vid sidan av bokslut och vinstrapporter.
CMB ordnar intressanta event Allt detta om Omställningsfondens arbete hade jag med mig när jag fick en uppdatering av CMB på Chalmers i form av tre presentationer under rubriken ”Marknad och logistik för återbruk ─ var är kunskapsfronten?”. Shift Sweden är det paraply som under 10 år ska finansiera olika projekt, där bl a Vinnova, Formas och Energimyndigheten står för en stor del av finansieringen. Ambitionen är att under 10 år ställa om Sverige i fossilfri riktning och med stor medvetenhet om resurshushållning och att skapa attraktiva livsmiljöer för alla. (se länktips nedan, där man f.ö. även specifikt nämner civilsamhället). När man nu siktar på återbruk i byggsektorn är det tre skiften man vill arbeta med: (1) Från linjära byggprocesser till cirkulära affärsmodeller, (2) Från ohållbara transporter till konkurrenskraftiga alternativ och (3) Från att se och genomföra förändring i silos till att integrera den byggda miljön och mobiliteten i samma system. Man börjar med skifte 1.
Hur definierar vi ”nästan som ny”? De plattformar man använder kallas för omställningslabb, som kan ha en tematisk eller geografisk inriktning. Nya omställningslabb planeras för fullt. Målsättningen är att minska avfallsströmmarna i byggsektorn, att minska klimatpåverkan och resursanvändning samt att skapa förutsättningar för ett mer motståndskraftigt samhälle. Det behövs ett antal uppfyllda kriterier för att återbruk ska kunna bli norm. Det finns också ett behov av en viss diversifiering i hur material kan ”loopas” från demontering till nymontering. Ibland kan samma tegel plockas ner och monteras tillbaka på plats. I presentationen visades fem olika ”återbruksloopar” där den femte handlade om att tillverkaren tar tillbaka sin produkt, ser över den och sätter den på marknaden igen. Var och en inser att här krävs nya aktörer, nya rutiner, utbildningar och en mängd nya regelverk och praxis. När är en produkt ”ny” eller ”så gott som ny”? Osv, Vilka garantivillkor ska gälla och hur hänger miljödeklarationer samman med återmontage? Att slippa nytillverka minskar ju klimatavtrycket, osv.
En möjlig koppling till Omställningsfonden? Vi fick lära oss att det kommer att behövas en mängd nya tjänster och kunskaper för att detta ska fungera. Och här insåg jag plötsligt att det kan finnas en koppling till det som Omställningsfonden arbetar med. Om någon har kunskap om hur ett ventilationssystem ska fungera och ställas in, men kanske inte längre har en kropp som orkar bära och lyfta tung utrustning, så kanske det finns utrymme för en viss omskolning eller omställning av yrkesroller för att ta till vara en individs kompetens. Ett sådant synsätt kräver att vi släpper det ensidiga lönsamhetskrav som branschdominerande företag och de anonyma aktieägarna hela tiden utgår från. Vi behöver balansera ”vinst-as-usual”- tänket med ett samhällsnyttoperspektiv, som ju också saknar tydliga förespråkare. I jakten på kortsiktiga vinster och uppfyllande av prognoser finns hela tiden de röster som brukar kallas ”marknaden”. Men vem ger röst åt sunt förnuft, helhetstänk och den långsiktiga nyttan av att inte slösa bort viktiga värden?
Hur ser motkrafterna ut? Vad som heller inte hann presenteras på en intensiv timmes presentation var hur hur motkrafterna ser ut. Vem är det som motsätter sig omställning enligt det som forskarna från RISE m.m. presenterade? I Sverige har vi en oligopol-liknande situation med en handfull dominerande stora byggföretag. Det är lätt att inse att de ogärna ser en omställning, där deras vinstmarginaler och position försvagas. Så vem ska utmana dem? Vad ska få dem att vilja ”komplicera” en rivning eller ett nybygge med platsspecifika dellösningar, återmontage av tidigare teknik osv? När det är enklare och kanske kortsiktigt billigare att bara göra som man brukar göra.
Rollfördelning och redovisning Det som saknades under genomgången av kunskapsfronten, och som kanske inte rymdes av tidsskäl, var hur de nya affärsmodellerna ska ta form, av vem och hur de i sin tur ska kopplas till årsredovisningar, vinst och skattesystem. Det är viktigt att den nya ekonomin, som behöver ta form också fungerar hela vägen så att inte ”marknadens” krav på lönsamhet bromsar den resurshantering som samhället behöver. Att detta hänger ihop med ”Enough”-ekonomin, som jag brukar kalla ”lagom”-ekonomin och som Jennifer Hinton forskar på är sannolikt. Och att vi kommer att behöva ett eller ett par parallella redovisningssystem för företag är klart. Det måste möjligt att redovisa hur företagets verksamheten kan bedömas och beskattas med utgångspunkt från långsiktiga krav och värdering av bevarande vid sidan av kortsiktig ”vinst”, som inte tar hänsyn till helheten.
Ställ krav på fastigheter att ha minst två funktioner När det gäller policy- och regelverksomställningar nämndes möjligheten att via lagar ställa krav på en större andel återbrukade material i projekt, samt att möjliggöra en större flexibilitet i bygglov (exempelvis att hålla öppet för val av fönster- eller dörrpartier beroende på vad som finns tillgängligt). Det man kunde nämnt är kravet på att nybyggda fastigheter ska kunna användas på minst två olika sätt eller idén att skapa ”virtuella kommuner” för att skapa ett lagrum för kommuner att bedriva verksamhet utanför kommungränsen, tillsammans med andra kommuner.
Vi behöver en återbruksanpassad moms! När det gäller styrningsperspektivet på omställningen handlar det mycket om att etablera digitala stödsystem och digitala tjänster. Det som blir hängande i luften är naturligtvis vem som ska åta sig att etablera dessa system, med vilka kapacitetskrav och hur tillgänglighet och uppdatering ska ske osv. Rollfördelningen behöver klargöras, liksom hur ägandefrågorna (och värderingsfrågorna) hänger ihop med de material som demonterats. Är det avfall? Är det ”nästan nya ventilationskanaler” eller vad handlar det om? I vems bokföring syns de och till vilket värde? Och hur ser en återbruksanpassad momslagstiftning ut? Dagens moms är ju som bekant helt anpassad till ett linjärt varuflöde. Här krävs ett EU-anpassat nytänkande.
Ekonomi, igen! Hur demontering blir norm är också svårt att beskriva. Jag tror att här är kopplingen till hur redan brukat material ska värderas i bokföringen är en del av hur normförskjutningen kan äga rum. Så: ekonomi, igen! När det gäller företagens vardag handlar det också om hur demonterat material ska kategoriseras på ett enhetligt sätt, liksom kvalitetssäkras. Här finns säkert ett visst motstånd från leverantörshåll. De vill ju hellre sälja nya produkter än behöva acceptera att en grossist tar hand om en äldre produkt och säljer den på marknaden. Rollfördelningen för denna omställning är synnerligen oklar. Vem vill och vem vill inte se återbruk i stor skala? Hur ser motkrafterna ut och vilka delbeslut kan stödja omställningen? Så: ekonomi, igen! På konferensen listades en mängd behov och luckor som finns, bland annat dessa:
Några av de behov som nämndes på CMB-konferensen 5 feb
Lokala behov och brukarperspektiv De behov som listades ur ett lokalt perspektiv var naturligtvis fungerande logistiksystem, och återbrukshubbar för mellanlagring. Ur brukarperspektiv nämndes att det behöver bli en tydligare norm att återbrukade köksinredningar (o.dyl.) anses en naturlig del av en renovering. Ur etiskt perspektiv nämndes behovet av att ha enhetliga system för att värdera kvalitet, kulturvärden och estetiska parametrar m.m.
Trump har bildat ett fredsråd, Board of Peace, där han själv ska ha ordföranderollen på livstid. Rådet ska enligt stadgarna ”verka för stabilitet, återställa pålitliga och lagliga regeringar och säkra uthållig fred i områden påverkade eller hotade av konflikter”. Avsikten tycks vara att få till stånd en arena, där han själv kan få framstå som en självklar världsledare och där han i praktiken kan få gehör för sina förslag utan att bli ifrågasatt. De länder som accepterat inbjudan till rådet och applåderar Trump är inte oväntat Argentina, Saudiarabien, Belarus, Egypten, Förenade arabemiraten, Israel, Kazakstan, Marocko, Ungern, Vietnam och Pakistan. I flera av dessa fall handlar det om realpolitik. Man inser att man behöver göra affärer med Trumps USA och villkoren för affärerna blir bättre om man håller Trump nöjd och glad.
Krig är fred och Trump är kungen Ett antal länder har tackat nej till att ingå i Fredsrådet. Bl.a, Sverige, Norge och Storbritannien. Det är osannolikt att BRICS-länderna ansluter sig, dvs Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika. Det är också påfallande orwellskt detta att krigförande länder som Ryssland inbjuds att delta i Fredsrådet. Egentligen handlar ju inte det här rådet om ”fred” på ett traditionellt sätt, utan det handlar om maktstrukturer, att göra USA stort och inflytelserikt och primärt att bemyndiga Trump på ett unikt sätt. Det är Trumps vilja som ska kunna förstärkas via det föreslagna rådet. Och det är också helt enligt statuterna klarlagt att Trump ska vara ordförande på livstid.
Maffiataktik: skrämma och hota Om Trumps maktambitioner på det internationella planet handlar om att få andra ledare att rätta in sig i ledet så kan man konstatera att alla Trumps infall inte landar som han tänkt sig. Han trodde nog att bara han krävde att få Grönland så skulle NATO-länderna böja sig för hans vilja. Det var nog ingen i Trumps innersta krets som antydde att han skulle stöta på motstånd. Att etablera en ny världsordning, där den starkes rätt hela tiden går före, trodde nog Trump själv, påhejad av sina strateger, skulle gå relativt lätt. När NATO-allierade skickade trupper till Grönland och när NATO-chefen förmodligen synnerligen inlindat kritiserade Trump för hans syn på Grönland, släppte han den tanken tillfälligt. Hans förhandlingstaktik är precis som de maffiabossar han liknar. Skrämma och hota och se hur långt det bär. Det går ju alltid att backa, tycker han.
De hemliga agenterna ska provocera fram våld Inrikespolitiskt är det ICE-agenterna, maskerade och snabbutbildade ”Gestapo”-poliser, som utgör frontlinjen i Trumps krig mot demokraterna och mot demokratin. Nu är det inte bara Renée Good som har mördats av ICE-agenterna utan nu har den unge mannen Alex Pretti, 37 år, anställd inom sjukvården, mördats för att han filmade när ICE-agenter misshandlade en annan person. Trumps syfte med ICE är dubbelt som jag ser det. Dels vill Trump visa att han kan göra gatorna säkra och få bort personer från gatorna, som han inte tycker ska finnas där. Dels vill han provocera fram våld, som gör det rimligt att använda federala styrkor för att ”återställa ordningen” och i förlängningen ställa in valen i november. Om valen inte kan hållas ändras inte kongressens sammansättning och Trump kan fortsätta styra landet på det sätt han gjort, är kalkylen.
Vad innebär detta för världsekonomin? Vi har i praktiken på ett år fått en ny världsordning. Gamla avtal och överenskommelser gäller inte säkert. Och det intressanta blir när de ekonomiska jättarna börjar ändra sin praxis. Vilka statspapper ser man som säkra? Vilka papper säljer man? Hur kommer olika växelkurser och aktiekurser att påverkas av den turbulens som nu pågår? Hur säker är egentligen dollarn som valuta? Venezuela fick betala för sin ”olydnad” att sälja sin olja i annat än US dollar. Men vad händer om fler länder slutar att betrakta US dollarn som en säker valuta att göra handel i? USA kan ju knappast invadera alla jordens länder och avsätta alla ledare? Dollarns självklara position som förstahandsvaluta kommer troligen att utmanas. Och det kommer i sin tur att sätta press på hela det ekonomiska systemet. Rusningen efter guld är sannolikt det första som sker. Samtidigt är guld opraktiskt att hantera i det digitala formatet. Man får hoppas att finns kloka personer nu på Sveriges Riksbank som ägnar tid åt olika scenarier.
Martin Gelin, journalist och författare har gett ut boken ”Mjuk makt, kultur och propaganda i den nya världsordningen”, som jag har läst. Jag nämner en invändning så här direkt, så att jag inte tappar bort den. Den stil Martin har valt avslöjar att han oftast skriver som en journalist. En stil, som blir lite enahanda att ta sig igenom. Hans förläggare borde ha påpekat för honom att texten kan uppfattas som en 250 sidor lång artikel. Men det är egentligen min enda invändning.
Boken handlar om nio kulturella nav Särskilt gläder det mig naturligtvis hur lyriskt Martin Gelin beskriver de bilfria gatorna i Paris, där han bor, den rena luften och det självklara i att Paris invånare numera rör sig i staden på ett fritt sätt, vilket fått bilar och lastbilar att röra sig i stora delar av staden på de gåendes villkor. Men det är en detalj i en bok som egentligen beskriver, med utgångspunkt i ett antal kulturella nav på global nivå, vad kulturen spelar för roll och hur kulturen används av makthavare för att befästa ett önskat inflytande. Mjuk makt ska ses som ett komplement eller ett alternativ, kanske en spegling till den hårda makt som militär, politisk och ekonomisk makt spelar i relationen mellan länder. Begreppet lanserades av Joseph Nye efter murens fall i Berlin.
Nio globala kulturella nav Gelin utgår från ett antal kulturella nav, som på olika sätt illustrerar hur mjuk makt kan ta sig uttryck och bli ett verktyg för att öka ett lands status och inflytande. Skillnaderna blir tydliga. När amerikaner, kineser, koreaner, qatarer, japaner eller nigerianer förhåller sig till mjuk makt och de möjligheter som erbjuds blir resultatet varje gång olika. Hur och varför visar Gelin mycket tydligt i sin bok. På det sättet blir den egentligen en lärobok i mjuk makt och en bok som varje kulturminister borde läsa noga.
Martin Gelins Mjuk Makt
Vilken roll spelade reklamen? Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera på de pusselbitar som inte finns med i det gedigna arbete Martin Gelin skapat. Häromdagen såg jag t ex en dokumentär på TV om Elizabeth Taylor, 1900-talets kanske mest inflytelserika och omtalade filmkändis vid sidan av Marilyn Monroe. Där blev det väldigt tydligt att det som skapade Elizabeth Taylors ställning och inflytande var en omfattande satsning från filmbolaget som ”ägde” henne. Med massiva marknadsföringsinsatser och PR byggdes varumärket upp kring Elizabeth Taylor. Eftersom filmbolaget ville säkra sina intäkter och återbetalning på de ofta stora produktionskostnader man haft för att göra en film. Och just i exemplet USA och mjuk makt går det inte att räkna bort reklamen och de drivande intressen som sett till att kulturen blivit en vinstmaskin.
Massmediers och internets roll kunde kanske lyfts lite mer Just framväxten av USA:s mjuka-makt-inflytande efter 1945 hängde också samman med framväxten av nya konsumtionsmönster, musik på LP:skivor och TV-mediets genomslag för att nå ut till miljoner konsumenter. I ett kapitel berörs fenomenet Sydkorea, med K-pop, Gangnam Style osv. Där hade det också passat in att nämna det genomslag som internet, appar och smarta telefoner innebar. Och att numera alla kan producera sitt egen innehåll, kommentera, hålla kontakt med likasinnade och snabbt dela klipp. Vad teknikgenombrotten i olika skeden har inneburit betonas inte så särskilt mycket i Gelins bok, även om det berörs. Form och innehåll hänger ihop.
Doha och Lagos blir motsatser Qatar och särskilt Doha får ett eget kapitel i boken, vilket är intressant. Hur de närmast onödigt rika oljestaterna nu investerar i de etablerade muséerna och köper sig inflytande, men också hur den egna befolkningen bara utgör kanske 4-5 procent av befolkningen i Qatar, medan resten är gästarbetare som ofta lever på otillräcklig lön och med orimliga villkor. Det blir en intressant fråga i bokens avsnitt om Doha vem som egentligen är målgruppen för Qatars stora satsningar på kultur i det egna landet. Mjuk makt och kulturell blomstring tar ett helt annat uttryck i Nigeria och Lagos, får vi veta. Om qatarerna styr strategiskt utvecklas den mjuka makten organiskt i Lagos. Skillnaderna blir tydliga och Gelin visar fram dem på ett bra sätt. Extra intressant blir det för mig när han nämner att de boende i Lagos kan tvingas ta 400-500 dagliga beslut eftersom ingenting fungerar och samhället/staten har gett upp sitt ansvar. Men människor visar på en oerhörd innovationsförmåga i utsatta situationer, vilket hans exempel från mångmiljonstaden Lagos visar.
Tyngd och frågetecken Det är uppenbart, inte minst när man ser referenslistan i slutet av boken, att Martin Gelin träffat många journalister, författare, kulturpersonligheter och makthavare för att kunna skriva sin bok. Det är tydligt att han ägnar mycket tid åt att bevaka och analysera kulturella fenomen, läsa böcker och att delta i diskussioner med filosofer och andra. Så boken står på en stadig grund, även om vi inte är vana att väga och mäta kulturellt inflytande. Samtidigt hade det varit väldigt värdefullt att filtrera beskrivningar och analyser med perspektivet av vilka drivkrafter som spelat roll i de olika ländernas utveckling. Inte minst, som jag nämnde ovan, vilken roll de kommersiella aktörerna spelat för genomslaget för olika fenomen. Har kulturen ett egenvärde eller är det enbart genom att profitera på konsumtionen, på eventen eller attributen som kulturen får ett värde? Vad säger det i så fall om de nio olika exemplen? Och vilket värde har egentligen människovärdet, det fria ordet och en fri press om allt vägs samman?
Mötet och oväntade är ändå behållningen Det som blir ett bestående intryck är ändå värdet av det mänskliga mötet, det oväntade, det oplanerade, det nya som uppstår när tankar möts och vi plockar upp en idé från någon annan och gör den till vår egen. För det är så det går till, beskriver Martin Gelin, när kulturell innovation får ett värde bortom det kortsiktiga och uppenbara i upplevelsen. Anekdoten med en ”rock”rytm i en japansk musikmaskin som vandrar genom kulturella filter för att till slut återfinnas i globala musikfenomen är riktigt kul. Och hoppfull i dessa dystra tider. Det känns lite som en fjäril i regnskogen som får ett träd att falla i en dunge i den småländska skogen. (Se länktips nedan).
Kan de läsa varandras bok? Jag skulle egentligen önska att Martin Kragh läser Martin Gelins bok och vice versa, för att få deras respektive blick för vad den andre beskriver. Men det händer nog inte (se länktips till min läsning av Martin Krags bok nedan).
Länktips: Ett ställe att köpa boken, inklusive en beskrivning: här
Hur gör unga människor, som vuxit upp med smarta telefoner, för att ta del av lokala nyheter? De tycks inte prenumerera på dagstidningar och heller inte använda radio och TV som tidigare generationer. Nu finns en rapport från ett forskningsprojekt som velat ta reda på just hur unga människor, i åldern 18 – 25 år, gör för att ha koll på de lokala nyheterna. Resultatet är förvånande och kanske lärorikt för den som har som uppdrag att försöka nå målgruppen med relevant information. Samtidigt väcks några nya frågor. (Länk till rapporten, se länktips nedan).
Några viktiga slutsatser Rapporten börjar med att slå fast att ”18-25-åringar definierar lokaljournalistik på ett nytt, mer flexibelt och personligt sätt än de som producerar lokala nyheter. Lokalitet handlar inte längre enbart om geografi, utan om relevans, relation, förtroende och påverkan. Unga vuxna är också mer text- än bild- och video-orienterade.” Utbudet idag är så mycket större och mer lättillgängligt än innan allt fanns nåbart i mobilen. Unga personer kan snabbt scrolla och svajpa och det gör att korta texter är mer intressanta att sortera än mer svårtolkade bilder och videor.
Kort om projektet Medier & Demokrati vid Lindholmen Science Park i Göteborg arbetar med projekt som ligger i skärningspunkten mellan medier och demokratifrågor och har den här gången samarbetat med Linnéuniversitetet i Kalmar medan en stor del av finansieringen har kommit från Stiftelsen Barometern och Växjö kommun. Att unga människor plockar upp nyheter på ett annat sätt är nog ingen överraskning, och tack vare detta projekt vet vi nu lite mer om hur unga människor fångar upp lokala nyheter.
Unga rör sig självklart i det nya medielandskapet Unga vuxna är inte ointresserade av nyheter. De använder de tillgängliga kanalerna på ett annat sätt. De vill förstå och lära sig om samhället, men väljer vägar till information utifrån egna intressen, relationer, tillgänglighet och förtroende som ofta byggts upp över tid. De rör sig på ett självklart sätt i ett hybridlandskap där journalistiska och andra källor blandas. De styrs av plattformarnas algoritmer, men söker också själva information genom att googla eller via appar. Relevans, relation, förtroende och påverkan spelar mycket mycket större roll för unga nyhetskonsumenter än tidigare. Snabbscrollning är vanligt, medan ganska få tycks använda delningsfunktioner.
Konsumtionen är inte passiv Aningen överraskande är det ändå att forskningen visar att unga människor ser sig som mer aktiva än passiva konsumenter av nyheter. På sidan åtta i rapporten står det så här: ” Genom att kombinera biometriska ögonrörelsedata, observationer av mobilanvändande och intervjuer har vi fått en sammantagen och konkret bild av både beteenden och upplevelser. Vi ser en generation som skapar sin egen förståelse av det lokala – inte som något som ges till dem, utan som något de själva aktivt definierar.” Detta tror jag kommer att öppna upp för ännu mer av interaktivt medskapande.
Den som anger sina grundvärderingar kan få allt serverat…. På olika sätt kommer vi att på skärmar och via parallella länkar erbjudas varianter av klipp, intervjuer och inslag, där mottagaren själv väljer om man vill ha en 30 sekunders kortversion, en två minuters fördjupning eller ännu mer. Särskilt om distributören tar hjälp av AI för att skapa versioner av samma innehåll kommer det kunna bli kostnads- och tidseffektivt att erbjuda varianter av samma inslag. I förlängningen kan det också bli normalt med en filterfunktion, där mottagare själv anger hur han vill ha inslagen presenterade utifrån vissa grundförutsättningar. ”Jag röstar oftast på partiet X så jag föredrar att nyheter presenteras utifrån mina värderingar….” Något som naturligtvis kan förstärka skillnader i synsätt, spä på splittringen och uppdelningen i ”vi och dom”.
Hur ska vi skydda oss mot ryktesspridning? I slutet av rapporten kommer forskarna med några rekommendationer till de mediehus som vill nå målgruppen. Man betonar vikten av relevans och tydlighet och att ha mer av samtal med än samtal till målgruppen. Livejournalistiken betonas, liksom värdet av att förstå hur sociala medier spelar in i hur nyheter värderas och får genomslag. Det jag saknar är en kommentar eller en analys av vad det kommer innebära på olika nivåer att det blir lättare att få genomslag för konspirationsteorier, fake news och hårt vinklade ”nyheter”, som har andra syften än att bredda förståelsen för samhällsutvecklingen. Hur kommer auktoritära krafter kunna använda utvecklingen för sina syften? Hur ska samhället gardera sig mot påverkanskampanjer, ryktesspridning och rena falsarier? Om sanning och lögn jämställs hamnar vi till slut i en situation där det blir svårt att vara källkritisk.
Fler frågetecken När jag studerar tabellerna i rapporten, där olika medier och hur mycket de besökts i undersökningen slås jag av att varken vänstermedia som Dagens ETC eller högerdito som Swebb-TV finns med i listan. Och kollar man den årliga Maktbarometern (se länktips nedan) så ligger SD fortfarande i topp. Mycket talar dessutom för att Henrik Jönssons nya projekt kommer att få ett stort genomslag under 2026. Så en fråga som blir lite i hängande i luften för min del är vilken relevans den här rapporten har? Behöver inte urvalet av deltagare i en sådan här studie vara större och mer preciserat som ett representativt urval för att ge mediehusen rätt vägledning i den transformation som pågår? Jag hoppas att Medier & Demokrati på Lindholmen får mer resurser att fortsätta sitt arbete. Det är viktigt hur vi beskriver verkligheten och att vi hittar gemensamma sätt att sätta ord på sådant vi vill ändra. Förstår vi inte varandra blir konfrontation och konflikt lätt följden. Och demokratin förlorar.
