Nyhetsbrevet Om EV, som handlar om elfordonsbranschens olika förutsättningar, framsteg och utveckling, är intressant att följa. Idag 22 oktober 2021 hade man ett referat av en rapport från organisationen BCG, där innehållet kretsade kring hur laddinfrastrukturen kan och bör stödjas på nationell nivå. Både sammanfattningen och rapporten i sig var intressant läsning.
Sätt ihop en Masterplan! Det behövs en nationell Masterplan, hävdar författarna, för att på bästa sätt stödja och forma en utveckling, där elbilar kan ta större plats och ersätta de fossildrivna bilarna. Laddinfrastrukturen och fordonen påminner om en slags hönan-och-ägget-situation, säger man, där båda behöver varandra för att kunderna ska byta från bensin eller diesel till el. Det finns intressanta förebilder och exempel att lära av, säger man också.
Hälften av laddningarna på offentlig plats? Det är bråttom och viktigt att sjösättandet av en ny teknologi sker på ett genomtänkt sätt och kritiskt i sammanhanget är rollfördelningen. Staten måste inse att det krävs ett proaktivt arbetssätt för att undvika onödig fördröjning, osäkerheter, orättvisa konsekvenser m.m. Rapporten hävdar att mellan 20 och 50 procent av laddningen kommer att ske på publika ställen, delvis beroende på regionala skillnader. Övrig laddning sker i anslutning till hemmen eller arbetsplatserna, tror man. Siffran 33 procent nämns för den andel av elbilsägarna som inte kommer att ha möjlighet att ladda sitt fordon vid bostaden eller vid arbetsplatsen. För denna grupp blir de offentliga laddplatserna helt avgörande. 46 procent av bilköparna förväntar sig dessutom att laddstolpar finns med minst samma tillgänglighet som bensinstationer idag. Siffrorna indikerar hur viktigt det är att laddinfrastrukturen blir bra, rättvis och enkel att använda.
Stater måste gå före och samordna Masterplanen ska innehålla preciseringar kring vem som ska göra vad, när och på vems uppdrag, liksom hur myndigheter ska samverka kring tillstånd, drift, priser, finansiering och olika lagliga aspekter av utbyggnaden. Det finns mängder av detaljer att reda ut i god tid – hur olika aktörer ska samverka, transparens och nyttjande av data, förenkling för bilägarna, elbolagens roll osv. Man nämner Nederländerna, Tyskland och Norge som på olika sätt visar hur det framgångsrika arbetet kan bedrivas. Det står en del om Public-Private-partnership, PPP, om förenkling och lite kort om kopplingen till klimatfrågan, som gör att arbetet behöver prioriteras.
Same but different? Det jag kan sakna är ett resonemang kring ”mobility as a service”, dvs hur laddinfrastrukturen påverkas av att vi blir färre som äger bil jämfört med tidigare, hur delandefunktioner och samåkning blir mer vanligt och vad det innebär för laddinfrastrukturen att fordonen inte säljs, utan debiteras som en tjänst. Det saknas också en diskussion om vikten av att gå till botten med hur det ekonomiska systemet påverkas av PPP, risk- och vinstdelning, och transparens samt mer utvecklat vilken roll NGO:er och nya företag kan ha. Vem ska egentligen tjäna pengar på vad i detta och vad är rimligt sett ur ett överordnat nyttoperspektiv, där nyttan för samhället idag och i framtiden måste väga mycket tyngre än kortsiktiga finansiella vinster?
EU och Tesla Rapporten nämner att det kan finnas nationella skillnader att ta hänsyn till. Man kunde också ha pekat på vikten av att EU samordnar sig, så att elfordon på ett enkelt sätt kan röra sig över landsgränser och att villkoren för bilisterna är tydliga och förutsebara. Man kunde också ha nämnt att vissa tillverkare går före och bygger unika laddstationer (som Tesla) och vad det innebär för enhetlighet, tillgänglighet och transparens. Är det ens önskvärt att enstaka aktörer skapar egna system?
Att gå vidare En tanke som väcks ur läsandet av rapporten är att det behövs ett förtydligande för de svenska myndigheterna och politikerna på nationell nivå. Kanske är det dags att sätta ihop något specifikt dokument med ett antal att-satser som politiker kan ta till sig och göra något av?
Klimatalliansen.nu lanserade sig i veckan med en artikel på DN-Debatt signerad Anders Wijkman, Gudrun Schyman, Kristina Persson och KG Hammar m.fl. Med 15 uppropsliknande punkter summerar man vad som behöver tas tag i från beslutsfattarnas horisont, för att vi ska ha en chans att klara klimatutmaningen. Det går att ha synpunkter på flera av de 15 punkterna och det vore kanske bra. Texten presenteras för övrigt i något längre format på föreningens hemsida. (Länk se nedan).
Jag hade tänkt peta i punkterna, men … Först tänkte jag ägna denna bloggtext till att bena i några av de 15 punkterna, där jag vill komplettera eller ifrågasätta formuleringarna. Men efter ett nära två timmar långt telefonsamtal med klimatkämpen Ragnar Jönsson, som driver flera klimatgrupper på Facebook, landade jag i en några andra slutsatser. I slutet av denna bloggtext skickar jag ändå med ett konkret tips om någon från Klimatalliansen.nu skulle råka läsa…
Ett – det finns många initiativ Det finns många initiativ på klimatområdet. Föreningar och lösare nätverk som var och en på sitt sätt försöker bidra med opinionsbildning, kunskap, förslag, aktioner och lobbying. Av de existerande räcker det att nämna Greta Thunberg och Fridays for Future, Extinction Rebellion, Klimatriksdagen och Naturskyddsföreningen Klimatgrupp för att peka på hur många olika, men även snarlika, initiativ det finns. Och det är min första invändning mot Klimatalliansen.nu – att det ju redan finns flera klimatinitiativ som på snarlika sätt försöker kanalisera engagemanget hos fåtalet engagerade i syfte att nå ett ännu slumrande flertal och ett genuint politiskt genomslag. Vad är det för fel på de initiativ som finns? Varför ytterligare ett? Söndra och härska verkar vara motkrafternas bästa strategi.
Två – ”tidigare….” Företrädarna, undertecknarna av DN-artikeln, och framför allt de kända namnen, är alla ”tidigare”. Tidigare partiledare (V och F!), tidigare EU-parlamentariker, tidigare (S)-minister, tidigare ärkebiskop osv. Vad sänder det för signal? Att de nu är fria att säga vad de tycker, men att den aktiva yrkesrollen begränsar möjligheten till detsamma? Hittade man ingen aktiv känd företagsledare, ingen aktuell och upphaussad influencer, ingen TV-kändis…?
Tre – vad blir man medlem i och vem uttalar sig i föreningens namn? På hemsidan är det väldigt oklart vad ett medlemskap i Klimatalliansen innebär. Är det egentligen ett nätverk mer av typen Greenpeace eller är det en folkrörelseliknande verksamhet med årsstämma, lokalavdelningar och gräsrotsdemokrati man siktar på? Vem uttalar sig i föreningens namn? Formen för verksamheten är oklar. Inte ens de 15 undertecknarna av DN-artikeln har gått och in gillat de uppföljande Facebook-inlägg föreningen lagt ut. Lanseringen i ”gammelmedia” och på sociala plattformar har nog inte koordinerats speciellt noga. Jag är inte så aktiv på twitter, men jag följer några personer där. I skrivande stund är det 28 personer som följer @Klimatalliansen på twitter. När jag kollar vilka följarna är hittar jag President Biden med sitt @PUTUS-konto bland de 28 (!).
Fyra – abstraktionsnivån är ett problem Initiativen behövs. Klimatfrågan är akut och borde vara en gemensam angelägenhet för de demokratiska partierna. Men miljörörelsens och senare även klimatrörelsens dilemma är ju att motkrafterna är så starka. Business-as-usual är så integrerat i våra vardagliga liv att vi inte ser hur manifestets 15 punkter skulle kunna förverkligas. Och kan vi gräsrötter inte formulera kraven på ett medialt tillgängligt sätt, utan abstraktioner, så får vi inte maktens aktörer att förflytta sig. Det behövs andra former än de gängse. Inte nödvändigtvis utomparlamentariska uppror, utan helt nya plattformar och strukturer som kan kanalisera både frågeställningar, debatt och lösningar.
Idé – virtuell kommun Till exempel skulle en ny beslutandenivå för de långsiktiga, nödvändiga, frågeställningarna kunna inrättas. Först på försök i två år för att utvärderas och därefter permanentas i någon form. Om det inrättas en ”virtuell kommun”, som alla svenska medborgare per automatik blir medborgare i, kan denna plattform fungera parallellt med de nuvarande tre nivåerna kommun, region, stat. Kommuner kan då välja att delegera vissa frågor till den virtuella beslutsplattformen, där mer av direktdemokrati kan få ta plats. För att skapa legitimitet kring förändringsbeslut om inte annat. Kanske rådgivande i vissa lägen, men kanske även beslutande…
Idé forts – det har med legitimiteten och tidsaxeln att göra Om inte annat borde detta utredas på ett skyndsamt sätt. Just för att det är bråttom. Den virtuella kommunen skulle kanske enklast fånga upp prioriteringsfrågor av typen ”ska vi prioritera bostäder av en viss typ…” eller ”är det rimligt att avveckla en företeelse på 3, 5 eller 7 år” ? Om vi menar allvar med det som Klimatalliansen skriver om 10% utfasning av fossilberoendet per år är det stora förändringar som samhället står inför och då räcker inte ett val vart fjärde år för att ge legitimitet åt alla detaljbeslut.
Ett litet tips till Klimatalliansen Slutligen skulle jag föreslå Klimatalliansen att i anslutning till varje av de 15 avsnitten addera 3-4 studiecirkelfrågor som olika grupper kan välja att diskutera. Dvs hjälpa till att konkretisera de halvabstrakta mål och ambitioner som punkterna ger uttryck för. Så att det äntligen blir lite verkstad. Det måste vara slutsnackat nu, snart 30 år efter Rio-konferensen och 50 år efter Stockholms-konferensen. Det är vi skyldiga våra barn och barnbarn.
Sammanfattning av David Pakmans intervju med Tim Jackson (se länk nedan). Tim Jackson har skrivit flera böcker som tar upp vår tids icke-hållbara samhälle. I intervjun utvecklar Tim Jackson flera av de tankegångar som han har presenterat i sin senaste bok ”Post Growth – Life after Capitalism”. Han har flera viktiga bidrag till förståelsen för den omställning vi tycks ha så svårt att få till.
Bruttonationalprodukt är ett dåligt mått på utveckling BNP är dåligt mått på hur bra samhället är. Framför allt för att kostnaden på miljön inte synliggörs och för att mycket av allt gratisarbete som idag görs inte räknas in. BNP är inget bra mått på utveckling, säger Jackson i intervjun, och citerar Robert Kennedy som redan på 60-talet insåg de begränsningar som ett strikt BNP-fokus innebär.
Basinkomst skulle kunna vara en förändrande faktor Basinkomst är intressant, menar Jackson. Konceptet förändrar vår syn på vad arbete är, vad frivilligt arbete har för värde för oss själva och för samhället osv. Marknaden klarar inte att sätta en prislapp på det arbete som kanske betyder mest, där vi utgår från andra värden än de strikt ekonomiska. Problemet är att systemändrande faktorer, som en global miljöskatt för miljöförstörande aktiviteter, effektivt blockeras av aktörerna och arkitekterna bakom det rådande systemet.
Politiker blir beroende av de krafter som finansierar kampanjerna Mandatperioderna för politiker i de demokratiska länderna stödjer inte en omställning till ett långsiktigt tänkande. Tim Jackson hävdar dessutom att de särintressen som finansierar politiska kampanjer knyter upp lojala politiker som inte kan göra annat än att försvara det rådande systemet. Detta leder till att de mest sårbara och utsatta i samhället inte får den representation de skulle behöva, för att inte tala om alla de djurarter som vi delar planeten med, menar Jackson. (Det ser naturligtvis lite olika ut i olika länder).
Future generations act Långsiktighet är avgörande och Jackson nämner i det sammanhanget försök som har gjorts att införa en ”ombudsman for future generations”. (Roligt f.ö. att ordet ombudsman blivit ett låneord på engelska). I Storbritannien finns en ”future generations act” som Jackson nämner. (Behöver jag kolla upp lite närmare). Avgörande är att framtiden får ett större genomslag i beslutsfattandet, säger Jackson.
Splittring när resurserna inte räcker till David Pakman frågar också Jackson vad ett paradigmskifte skulle betyda för vanligt folk. Jackson menar att en svårighet är att politikerna befarar att väljarna inte är redo att hantera större förändringar. Rädslan borde, säger Jackson, istället handla om vad som händer i en ekonomi som inte respekterar miljökonsekvenserna, som inte värderar mänskligt arbete på rätt nivå osv. Och som leder till en splittrad värld, där resursknappheten blir ohanterlig. Där finns dystopia, säger Jackson.
Komsumtionssamhället blockerar människans utveckling Den materiellt styrda tillvaro vi har idag tar inte till vara människans utvecklingspotential. Vi skulle kunna ha en annan värld, där relationer är starka, där lokalsamhället håller samman och där arbete har ett syfte och vi känner hoppfullhet för framtiden. När vi tar miljöfrågorna på allvar öppnar sig även kreativa möjligheter. Bekvämligheten i dagens konsumtionssamhälle blockerar människans utveckling. Vi skulle kunna ha betydligt mer aktiva liv, där meningsfullheten och hopp blir tydligare. Därför blir en ”post-growth”-värld rikare, menar Jackson.
Länktips till intervjun med Tom Jackson, cirka 16 minuter: här
Tips på Vetenskapsradions pod med Åsa Svenfelt om hur samhället ser ut år 2050. Det finns likheter i de slutsatser Tim Jackson och Åsa Svenfelt drar. Lyssna till Åsa Svenfelt: här
Prognoser och förutsägelser är vanskliga. Ska man lita på matematiska formler är det avgörande att rätt data, rätt parametrar och rätt antaganden ingår i formeln. Priset på Lithium-jon-batterier har t.ex. sjunkit med 97% sedan 1991. Antog man det för 30 år sedan? (Siffran hämtad från det intressanta nyhetsbrevet OmEV den 7 september 2021). I sitt ofta mycket läsvärda nyhetsbrev resonerar man kring expertprognoser och prognoser baserade på matematiska formler. Slutsatsen blir att begreppet ”expert” är så vagt att det säkraste är att bygga prognoser på matematiska beräkningar. Är det så? Eller är hela frågeställningen fel? (Se även länk nedan).
Dammsugare, mjölk och bensin Priset på en bra dammsugare kan vara ett exempel. 1970 kostade en dammsugare 488 kr enl SCB:s statistik om konsumentpriser, samtidigt som en liter standardmjölk kostade 1,10 och en liter premium-bensin kostade 0,93 kr per liter. (Se länk nedan). Idag kostar en lite mjölk ungefär 13 kr och 98-oktan-bensin cirka 18 kr per liter. Hade dammsugarpriserna följt samma kurva som mjölken hade vi idag betalat i storleksordningen 6300 kr för dammsugaren. Häromdagen köpte jag en tyst Electrolux-maskin för under tusenlappen. Balansen mellan priset på volymprodukter med få ingående komponenter (mjölk och bensin) och priset på produkter med många ingående komponenter har således ändrats radikalt på 50 år. Relativt sett har komplicerade produkter blivit billigare och enkla produkter dyrare.
Priset är inte allt Kommer vi om 50 år att ha prylar att köpa som är ytterligare 6 gånger billigare? Fortsätter utvecklingen linjärt eller kommer vi att betala den verkliga kostnaden? Den som sitter och planerar volymer, efterfrågan och produktionskapacitet för de fabriker som ska bygga dammsugare de närmaste decennierna, hur tänker de? Vilka matematiska formler ska de använda? Eller ska de lyssna på experterna – och i så fall vilka experter? Vad lär man sig på Handelshögskolan? Att mjölk, bensin och dammsugare kommer att efterfrågas – men till vilka priser då?
Vi måste vända på kalkylerna: vad tål planeten? Det är inte rimligt att en dammsugare enbart täcker framtagningskostnaderna utan hänsyn till belastningen på miljön, och utan att inkludera kostnaderna för redesign och återbruk. Vi har inte plats för ett oändligt antal dammsugare på planeten – vi måste hejda utvecklingen och betala vad det kostar. När det gäller bensin är det uppenbart att förbränningen måste upphöra om vi ska klara klimatet. Vad gör det på priset? Dumpas det? När det gäller mjölk behöver vi ge bönderna rimlig ersättning för produktionen. När det gäller dammsugare måste tillverkarna ta sitt ansvar. Det enklaste är att de tvingas sluta sälja produkten dammsugare och enbart får tillhandahålla funktionen. Apparaten förblir deras ansvar. Så att redesign och återproduktion blir lönsamt och det mest naturliga i världen.
Det räcker inte med matematik och experter Men hur prognosmakarna ska få ihop en kalkyl med matematiska formler där systemfelen rättas till förstår jag inte. Och inte heller vilka experter från de traditionella utbildningarna som ska våga utmana systemet. Det räcker inte. Det måste till en förändringskraft i prognosmakeriet, där rådande paradigm och lönsamhet ifrågasätts. Annars går det inte.
Vad har vi lärt oss av pandemin? Det finns uppenbara och även lite oväntade erfarenheter att sätta fingret på. Här är några exempel på vad pandemin har synliggjort. Och hur vi kommer att kunna utveckla nya idéer och funktioner, beroende på vilken roll vi har.
Hemarbete Jobba hemifrån fungerar för många, i alla fall deltid. Det sedvanliga sättet att arbeta på samma arbetsplats och sitta vid ett skrivbord på kontoret hade redan före pandemin kommit att utmanas genom införandet av flexibla arbetsplatser. Med pandemin blev det ännu tydligare att en hel del kontorsarbete kan göras hemifrån. Detta förändrar kalkylerna för kontorsytor och hur de kan komma att disponeras i andra upplåtelseformer. Hemarbete blir samtidigt ett tydlig markör för den kvarstående skillnaden för arbetare och tjänstemän. Bussförare, städare, vårdpersonal och många fler kan inte jobba hemifrån. Trångboddhet och social situation blir också tydligare om den som jobbar hemifrån inte har ett rum att arbeta ostört i. VAB blir å andra sidan lite av en gråzon. ”Du som är hemma kan väl passa på att jobba med det här…”. Vi kommer att få se tydligare regelverk för hemarbete och en annorlunda marknad för kontorsfastigheter som ett par av effekterna.
Hemester En annan påtaglig effekt av pandemin blev att fler upptäckte värdet av att semestra på hemmaplan. Istället för att flyga utomlands till solen valde många att tillbringa semestern på hemmaplan. På sikt kan det innebära ett lyft för småskalig tjänstesektor, upplevelseindustri och turism. Att berätta om lokala sammanhang, vandra i deckarförfattares spår eller att upptäcka flora och fauna under ledning av någon kunnig person eller via en app kan skapa nya mervärden. Som vanligt handlar det om lönsamhet, men också om förmåga att samarbeta för att skapa attraktiva destinationer.
Mötesteknik Om 100 personer ska träffas för att lyssna till några föreläsningar under en halvdag – eller kortare – har praxis varit att 100 personer använder en hel dag för att resa till mötet, delta och resa hem igen. Med pandemin har vi lärt oss att webbmöten fungerar. Samhällsekonomiskt och företagsekonomiskt blir webbmöten mer lönsamma eftersom deltagarna kan arbeta med annat fram till strax före mötet. Arbetstid försvinner inte i resandetid och dessutom blir tiden produktiv. Kostnader för lokaler och resor blir mindre. En god gissning är att många möten (men definitivt inte alla) i framtiden blir i webbformat. Som spin-off finns ofta en inspelning av mötet att tillgodogöra sig plus att frågor till föredragshållaren modereras i förväg så att de bästa frågorna kommer fram.
Konsekvenser Inrikesflyget kommer att få färre resenärer när dagspendlingen blir mindre aktuell. Konferenshotellen kommer att få färre bokningar av traditionellt snitt. Nya tjänsteföretag som hjälper till att rigga och förbereda interna och externa konferenser kommer att växa fram, inte minst när det gäller att dokumentera event, realtidsöversätta talare, skapa attraktiva flerbildsskärmar där mötesdeltagaren får flera bilder att välja mellan, möjlighet att zooma in på detaljer, repetera detaljer i presentationen osv. Utvecklingen fortsätter. Men inte linjärt. Nya upplägg och nya sätt att skapa mervärden kommer att utvecklas.
Dvs, om vi hinner innan all is har smält, alla orkaner har omöjliggjort vanligt liv på en planet i balans och innan orättvisorna på global nivå lett till ohanterliga konflikter.
Cirkulär ekonomi tar sig många uttryck och ett av dessa är att en kommun ser sitt ansvar för att etablera en arena för nya verksamheter. Det var 2015 som ReTuna i Eskilstuna slog upp portarna som den första gallerian för återbruksprodukter. Man valde att lägga gallerian nära en återvinningsstation så att folk på ett enkelt sätt skulle kunna lämna brukbara föremål som de ändå ville bli av med. Ett femtontal butiker och verksamheter samsas sedan dess i en ändamålsenlig byggnad. Och nu kommer nästa återbruksgalleria. Lagom till jul är det tänkt att RE:STORE Höga Kusten ska öppna i Härnösand. (Länktips se nedan).
Smart namn, men… Det finns ett antal särskilda delfrågor att nämna, som kan bidra till att projektet i Härnösand blir lyckat. Först och främst är det smart av initiativtagarna att ha ett namn som inkluderar många. Höga Kusten involverar ett flertal av Ångermanlands samhällen. Tillhörighet och ”vi-känsla” blir därmed bredare förankrade. Men – loggan och namn behöver justeras. ReTuna i Eskilstuna har insett att ett kolon i namnet bara ställer till det i internet-sammanhang. Det finns många projekt som döps till något på RE: men det är kontraproduktivt för den som vill hitta information. Vanliga bokstäver är enklast.
ReStore Höga Kusten logotyp
Nya former Innehållsmässigt och affärsmässigt vore det intressant om Härnösands-projektet vågar ta steg ut i det okända, i alla fall till viss del. Återbruk handlar om att det behövs människor som hanterar, förbättrar, värderar, lagar, ser möjligheter och samarbetar. Nya slags verksamheter behöver formas, där gränser mellan anställning, anlitande av extern kompetens och företagande kan behöva utforskas och bli föremål för innovation. Ett sådant steg är att låta personer som blir involverade i återbruksarbetet i någon form göra detta i egensanställningsform.
Tips: Convoy egenanställning Egenanställning finns i kooperativa Convoy, med fysisk bas i Umeå. Där finns plattformen för att på ett synnerligen enkelt sätt involvera personer som har viktiga kunskaper för att ta hand om och redesigna, ”up-cycla” och reparera möbler, inredning, teknik och annat utan att fördenskull behöva ingå i ett litet företags anställningsåtagande. Just i uppstart är det viktigt att ha tillgång till rätt kompetens, samtidigt som det ekonomiska utrymmet är oklart för traditionella anställningsformer eller för upphandling av externa tjänster. Egenanställningsformen är perfekt under en uppstartsfas, där det är kompetensen som är viktig att involvera samtidigt som varje verksamhet behöver kunna växa i rätt takt och med korrigering för hur marknaden tar emot de produkter som erbjuds. (Länktips se nedan)
Resurspool för att utgå från varje kompetens Man kan också tänka sig en pool av resurspersoner, som finns för ReStore Höga Kustens olika verksamheter att anlita. Synergier på det mänskliga planet är kanske ett av de mest intressanta greppen i en modern galleria, där människor i sorteras in i ”tillhörighet” eller ”avtal” utan får chansen att medverka med det de kan. PÅ alla tänkbara nivåer. Från att stapla möbler till att sy om en klänning. Och gärna i grupp – det är så roligt att göra saker tillsammans och lyckas tillsammans!
Se noga över formerna för verksamheterna Innovationer måste också få plats i ReStore Höga Kusten. Nya idéer måste enkelt kunna testas, så att dynamiken i det som kan växa fram tas till vara. Tyvärr det sällan kommuners starkaste sida, att improvisera och innovera, så det gäller för projektet att skapa en frizon för nya idéer. Gärna i en föreningsform, där olika perspektiv kan få ges utrymme. Aktiebolagslagen är tyvärr kontraproduktiv när det gäller att ta till vara andra värden än vinsten åt ägarna. Det finns många varianter på hur man kan välja att organisera sig.
Utbildning på alla nivåer En viktig aspekt är att koppla in utbildning, folkbildning och Mittuniversitetets arbete. Det måste finnas en kontinuerlig tillväxt i kunskap och utveckling, som kan utgöra en motor för hela satsningen. Och närheten till universitetets studenter måste tas till vara. På alla plan, inte minst för att träna sig i att leda projekt och att testa idéer mot verkligheten
Spelrum och värderingar Det är bara att hoppas att satsningen lyckas och att kommunledningen förstår att verksamheten behöver lite fria tyglar för att hitta rätt i en ganska outforskad verklighet. En viktig faktor är att alla verksamheter som ska samsas under samma tak delar visionen av vad man håller på med. Annars finns en stor risk att särintressen tar för stor plats och konflikter brer ut sig. Det gäller att grundlägga en ömsesidighet i hela projektet. Men då kan det gå hur bra som helst. Det är bara att hålla tummarna!
I inledningen till ”Nystarapporten” vill författarna att Nysta ska förstås som en nystart där det civila samhället kan spela en förnyad och mer utvecklad roll än tidigare. Idén känns rätt. Pandemin har satt fingret på ett antal problem i hur samhället är organiserat. Vid läsning av de 140 sidorna i ”Nystarapporten” om civilsamhället, demokratin och välfärden (länkar se nedan) inser jag att vårt välfärdssystem vuxit fram på ett annat sätt än jag varit fullt medveten om. Demokratin och rösträtten drevs igenom av starka organisationer för 100 år sedan. Eller som det står i rapporten på sid 105: ”Det var genom idéburen organisering som demokratin kom att utvecklas och institutionaliseras i Sverige och det är genom civilsamhällets organisationer som den återvinns dag för dag. Arbetar-, nykterhets-, idrotts-, kvinno- och frikyrkorörelsen är alla exempel på rörelser som på olika sätt förändrat, förbättrat och utvecklat vårt samhälle i grunden.”
I begynnelsen var civilsamhället – och innovationerna fortsätter ” Historiskt har de bland annat skapat fattigvården, barnomsorgen och hemtjänsten, som senare inlemmats i den offentliga välfärden. Nyare exempel är hjälptelefonlinjer, rättvisemärkning och fritidsbanker, som möter behov som inte täcks av staten eller marknaden. Detta kan ses som exempel på social innovation, det vill säga nya lösningar och processer för att möta aktuella samhällsutmaningar och förbättra människors livsvillkor.” (Sid 129). Så vad är hönan och vad är ägget? Människor med idéer kliver fram när de ser ett behov och resultatet blir ofta något bestående, organiserat som en del av civilsamhället, som en näringsverksamhet eller som en del av det offentligt finansierade. Bottom-up och med ett tydliggjort behov.
En rapport som stärker civilsamhällets roll Nystarapporten har tagits fram av ett antal organisationer och paraply-dito i civilsamhället. (se länken nedan för att se vilka). Genom att involvera många experter och med en handfull parallella tematiska spår har Nystarapporten blivit en intressant skrift som på flera sätt speglar vår brytningstid och hur vi skulle kunna organisera samhället ännu bättre. Pandemin blev en slags tändande gnista, avslöjas det i förordet. Samtidigt går det att läsa mellan raderna att flera av de gamla organisationerna kanske behöver en nystart för att passa in i dagens snabbt föränderliga värld, inte minst när det gäller digitaliseringens utmaningar och möjligheter.
Omfattning och roller – oväntad formulering Vad menas med civilsamhället? På sid 49 hittar jag en av flera definitioner: ”Civilsamhället rymmer allt från fiskeföreningar, båtklubbar, brukarföreningar, scouter, idrottsföreningar, insamlingsstiftelser och rättighetsorganisationer till trossamfund, fackliga organisationer, studieförbund, integrationsverksamheter och idéburna välfärdsproducenter.” Och inte nog med det. Det sägs i rapporten att varannan svensk mellan 16 och 84 år gjort minst en ideell insats de senaste 12 månaderna och den genomsnittliga tiden någon lägger är 18 timmar i månaden (enligt en studie från 2019). Det är minst sagt imponerande. Och det ger ett perspektiv till påståendet på sid 54: ”Politiker och civilsamhällespolitiken bör betrakta det offentliga som ett komplement till civilsamhället, inte tvärt om.” Läs detta en gång till och låt det sjunka in. Det mellanmänskliga, frivilliga, arbetet är grunden. Det skattefinansierade fyller på, där det mänskliga engagemanget inte räcker till.
Värdet ligger i frivilligheten och nyttan Överhuvudtaget är rapporten fylld av viktiga preciseringar, där skillnaden på privat näringsverksamhet med vinstfokus och civilsamhällets verksamhet med behovs- och nyttofokus framträder, liksom hur olika idéburna organisationer fungerar jämfört med offentliga. På flera ställen noteras hur regelverk och praxis behöver justeras för bättre ta tillvara civilsamhällets potential och kvaliteter. En paradox blir också tydlig på sid 51 och framåt: så fort frivilligarbetet avlönas händer det något. Det är det altruistiska i frivilligarbetet som utgör värdet, inte att det omräknas i ersättning i form av pengar. Meningsfullheten ligger i det frivilliga. Skulle det finnas ett uns av tvång i frivilligheten blir det frågan om gratisarbete och hela grejen faller. Frivilligheten är nyckeln. Kombinerat med nyttan är detta svaret på hur ideellt arbete blir samhällsbärande. Som man skriver på sid 52: ” Utgår man från det ideella arbetets dynamik finns det goda förutsättningar att frigöra en potential som civilsamhället kan mobilisera och som kommer stärka demokratin och välfärden i det svenska samhället….”
Olika grad av samhällsnytta – och så ASF som ett lysande exempel Ska jag hitta några brister – och det vore väl konstigt annars – hade det passat in någonstans att i någon definition särskilja samhällsnyttiga organisationer från de föreningar och liknande som primärt ser sig som främjare av sina medlemmars intressen, även om alla idrottsföreningar, ornitologföreningar och hembygdsföreningar självklart fyller mer än en funktion. Positivt är hur man bl.a. på sid 70 beskriver ASF-företagen, som gör nytta på flera direkta och indirekta plan. Arbetsintegrerande sociala företag, som ofta drivs i kooperativ form har hittat en form, som gör nytta både för arbetsträning och med riktiga jobb för personer som står långt från arbetsmarknaden. (Länktips nederst på sidan).
Innovation i utsatta områden Jag har nyligen sammanfattat mina intryck av Liberalernas ”Förortslyftet”, som beskriver många bra tänkbara åtgärder för att vända utvecklingen i utsatta områden. Men i Förortslyftet nämns inte civilsamhället som den viktiga innovativa förändringskraft det är. Så här står det i Nystarapporten på sid 68: ”Varje nybildad idéburen organisation är i sig en innovation eftersom den fyller ett behov som inte har tillgodosetts.” Och man betonar de tre olika logiker som sektorerna verkar utifrån: ”… de olika samhällssektorerna – den idéburna, den offentliga och näringslivet – verkar utifrån olika rationaliteter eller logiker.” Samt: ”Civilsamhället finns i storstädernas socioekonomiskt utsatta förortsområden och i de gamla bruksorterna, i tätorter och på landsbygd. De individuella behoven är olika och stöd och insatser måste anpassas därefter.” Hur Liberalerna kunde blunda för denna resurs i sitt Förortslyft är en gåta.
Missar Cirkulär Ekonomi och vad Greta Thunberg säger Ingenstans i Nystarapporten ser jag någon tydlig koppling till den nya ekonomi, som håller på att ta form. Delandeekonomin, Cirkulär Ekonomi och olika sätt att ta vara på materiella och mänskliga resurser ligger ju mycket nära det man beskriver, men jag saknar ett avsnitt om detta. Och på sidan 122 och framåt sätter jag i halsen. Plötsligt får Greta Thunberg personifiera och exemplifiera ett sekulärt, teknokratiskt samhälle där forskarna likställs med överstepräster (typ). För att hon envist påpekar hur viktigt det är att lyssna på forskarna. Där visar rapportförfattarna att de inte hängt med i svängarna. Det är inte Greta eller ens forskarna som har alla lösningar. Det hon påpekar är att klimatkrisen är akut. Det verkar som om rapportförfattarna tycks tro att om det brinner är det bästa att skicka en offertförfrågan till olika brandkårer för att eventuellt i ett senare läge beställa släckning…. När det brinner är det bråttom. Och det har Nysta-författarna missat. På sid 134 skriver man pliktskyldigast att ””Kanske kräver klimatkrisen en än större omställning, kanske har vi fått se en glimt av vad ett mer hållbart samhälle skulle kunna innebära”. Kanske är det dags att förstå digniteten på de planetära hoten… (Se gärna Breaking boundaries om Johan Rockströms forskning.)
Människan som utgångspunkt Men jag vill ändå avsluta med något positivt om Nystarapporten. Civilsamhället fyller en funktion av koppla ihop människor med behovsanpassade lösningar ur ett bottom-up-perspektiv. När detta inte längre räcker till kan det institutionella välfärdssystemet ta vid, så att kommuner och regioner kan erbjuda stabila och förutsägbara lösningar. Detta synsätt skiljer sig från top-down-perspektivet, som konsekvent kommer till uttryck när regering och riksdag ska hitta lösningar. Ett sista citat ur Nystarapporten (sid 134) får avsluta: ”En omistlig uppgift för civilsamhället är att återta demokratiska fri- och rättigheter där de satts på undantag.” Sorgligt nog behöver detta påpekas.
Göteborg har ett utmärkt läge att gå före i utvecklingen av den nya ekonomin. Det står klart efter en heldagskonferens med projektet Sharing Cities, där Göteborgs framgångar stod i centrum. (Länkar till seminariet i två delar, se nedan). Under tre år har en särskild grupp arbetat med form och innehåll, stöd och utveckling, för att främja delningsekonomin i dess olika former. Lovande, är det minsta man kan säga.
Delningsekonomi – en precisering Delningsekonomin är i min värld en del av eller en variant på cirkulär ekonomi. Utgångspunkten i delningsekonomin är egentligen att skapa fler funktioner som påminner om våra bibliotek. Livsstilsfrågor och ett hållbart nyttjande med en demokratisk tillgång till olika resurser står i centrum. Alla, oavsett var man bor, vilken utbildning eller ekonomi man har, ska kunna få tillgång till en viss resurs. Själva beskriver Sharing Cities sin roll så här: ”Infrastruktur och kultur i staden där aktörer och invånare kan dela på resurser som varor, ytor, information och kunskap”.
Biblioteksfunktion för mycket mer Som nämndes under konferensen tänker vi inte på bibliotek som en typisk delandeekonomi, och på liknande sätt kan det organiseras fritidsbanker, leksaksbibliotek, maker-spaces, co-working-spaces och mycket annat. Det som möjligen behöver bli tydligare är att delningsekonomin har en mängd olika finansieringsmodeller. Och just synen på hur kostnader ska täckas är något som jag ska återkomma till i det nedanstående. Men först några guldkorn ur konferensen den 6 maj.
Testbädd, innovationsprocess och kunskapsgenerering Begreppet testbädd knyter an till en beprövad utvecklingsidé inom akademi och näringsliv. Sharing Cities testbädd handlar om att forma ”en fysisk eller virtuell miljö som driver innovation genom att testa, utveckla nya produkter, tjänster, processer”. Och som det sades i slutdiskussionen – det handlar till stor del om förståelse, kunskapsutveckling, samverkan och andra mjuka parametrar och det är något som traditionella industriella testbäddar kanske inte fokuserar på. Innovationsprocessen har fem naturliga steg: förstå behov, utveckla idéer, testa, utvärdera, skala upp. Och kunskapsgenereringen handlar om vilken roll staden ska ha i detta, vilken samhällsnytta som kan genereras, hur användarperspektivet tas till vara, hur affärsmodellerna ser ut och hur digitaliseringen kan främja utvecklingen.
Smarta Kartan och Bottom-Up Ett av framgångskoncepten är etableringen av Smarta Kartan, som på ett enkelt sätt lotsar intresserade till fysiska verksamheter med delandeekonomi. Initiativet, liksom de flesta andra som finns i Göteborg, har vuxit fram ur ett lokalt engagemang. Bottom-up-tänket präglar överhuvudtaget huvuddelen av de verksamheter som kommit igång. Och detta måste tas till vara, något som också nämndes av de forskare som på olika sätt varit inblandade i testbädden.
Webpack 4.x (npm), ASP.NET Core 3.x, C# …… Spännvidden i presentationerna kan också illustreras av den snabba och faktaspäckade del som handlade om den öppna källkod som smarta kartan bygger på. För programmerare och IT-specialister var det naturligtvis supertydligt, för oss andra lite mer grekiska. (Länk till cirkularakartan.ri.se längst ner på denna sida).
Ett myller av konkreta lösningar och akademisk klarsyn Förinspelade presentationsinslag och intervjuer tydliggjorde några av de delandeexempel Sharing Cities ville lyfta fram. Det var odlingsplattformar med nytt värdeskapande, grönyteetablering på övergivna platser, affärsmodeller för att skapa trygga platser (win-win) och biologisk mångfald. Det var leksaksbibliotek, container kitchen-lösningar och andra pop-up-idéer. Det var Akademiska Hus som insett att det behövs co-workingspace och maker-space för att möta behoven av pop-up-kontor och verkstadsresurser för prototyptillverkning. Och mitt i allt en klarsyn som känns löftesrik: ”Den mest hållbara byggnaden är den som inte byggs”, som processledaren på Akademiska Hus uttryckte det. ”Vi måste lära oss att utnyttja befintliga ytor bättre”. Men också en passning till juridiken och till ekonomerna om att ett av de stora bekymren för Akademiska Hus var att reda ut när de skulle debitera moms och inte. Regelverk och förutsättningar för den nya ekonomin behöver en genomlysning på ett helt annat sätt än vad t.ex. Delegationen för Cirkulär Ekonomi ännu så länge insett.
Drop-in-verksamheter passar inte in i studieförbundens bidragssystem Studiefrämjandet har varit involverad i flera av de projekt som vuxit fram. I sin presentation kring bl.a. Folkspace (ett slags allaktivitetshus 3.0, för oss som varit med ett tag) lyfte de svårigheten med statsbidrag som inte fungerar för drop-in-verksamheter, svårigheter med olika tidsskalor och framförhållning samt hur projekten ska hitta långsiktiga finansieringslösningar. Sharing Cities har visat vad som kan växa fram och hur efterfrågan ser ut. Nu behöver ramverk, regler, villkor och stödfunktioner komma på plats.
Hur ser starten ut? En imponerande rad av forskare och experter har på olika sätt följt projektet och bidragit med viktiga iakttagelser och systemförståelse. Jag nämner i denna text ett urval av de forskare som medverkade. Jon Williamsson från Handelshögskolan beskrev etableringen av en verksamhet i tre steg från definition och konceptualisering, via resurssökningsfasen till etableringsfasen då idéerna ska förverkligas. Det jag möjligen saknade i den beskrivningen var vägvalet för varje verksamhet om man siktar på att i huvudsak fungera på ideell eller på mer kommersiell bas. Detta eftersom varje verksamhet förr eller senare måste hitta både målgrupp och bärare av idén, måste hålla koll på sina omkostnader och för att det skiljer sig hur en verksamhet förankras hos berörda personer.
Bottom-up som motvikt Jon Williamsson poängterade en annan viktig sak, som måste nämnas. Delningsekonomin är med sitt tydliga bottom-up-perspektiv en tydlig motpol till det som initieras med ett top-down perspektiv av nationella aktörer, av globala intressen etc. Det är viktigt för den fortsatta diskussionen att differentiera delningsekonomi sprungen ur AirB´nB eller Über från lokala gräsrotsinitiativ. Allt är inte samma sak även om de kan sorteras in under ”delning”.
Påtaglig samhällsnytta Efter pausen inledde Tove Lund från Göteborgs Stad med en bra genomgång av vad projektet landat i. Särskilt en bild av kombinationen av samhällsnytta och egennytta gillade jag. Och hur delningsekonomin kan skalas upp ur detta perspektiv. (Möjligen bör nyttan för verksamheten och för nyttjaren skiljas ut, liksom framtidsnytta t.ex. ur klimatsynpunkt från den mer sysselsättnings- och skatterelaterade samhällsnyttan). En viktig slutsats är att delningsekonomin styr och påverkar andra relationer i samhället. Forskaren Stefan Molnar tog fasta på samhällsnyttan i sin presentation och betonade värdet med att verksamheter etableras där traditionella kommersiella aktörer har svårare att få lönsamhet. Han nämnde även fördelarna med arbetsträning, kompetensutveckling, lärande i det praktiska och kunde ha nämnt språkträning. Stefan Molnar hade också flera intressanta siffror kring i vilken utsträckning t.ex. Fritidsbanker minskar CO-2 utsläppen (70%) och materialåtgången (80%).
Ramverk för att förstå helheten Forskaren Yuliya Voytenko Palgan bidrog med en systemanalys, som kräver lite större utrymme. I korthet handlar hennes slutsatser om att av alla de funktioner och roller som hon ser städer har i framväxten av delningsekonomi har Göteborg lyckats täcka in flest i jämförelse med andra städer som Berlin, London, Toronto, San Fransisco, Amsterdam, Malmö och Shanghai. Hennes systematiska kartläggning av ramverken för kommunal styrning av delningsekonomin är värd en egen genomgång.
De fem mekanismer hon nämner är reglering, tillhandahållande, möjliggörande, verksamhetsstyrning och samarbete. Jag får som sagt återkomma till detta i ett annat sammanhang.
Läroprocess för kommunen Så följde forskaren Anders Sandoffs presentation, på sedvanligt knivskarpt manér. Han och kollegan Jessica Algehed ser testbädden som ett verktyg för att styra hållbar utveckling i samverkan. Det är en ny styrlogik med frivilliga ombud, delvis har arbetssättet funnits, men inte så etablerat. Utgångspunkten är lokala kluster av aktörer och där kommunen har att ta till vara långsiktiga intressen, men också värna de svaga och latenta. Arbetet frigör urbana allmänningar. Projektet har flyttat fram positionerna för staden och etablerat samarbetsformer, ökat kunskapen och bidragit i viss mån till en normförskjutning i samhället. Han ser också framåt att delningsekonomin är ett oklart begrepp, att testbädden är en icke-etablerad organisationsform, att nätverkande och samtal kanske är det allra viktigaste i den fas kommunen befinner sig och att processledning är en funktion som kan behöva förstärkas i kommunen. Min reflexion är att det kan finnas anledning att organisatoriskt ännu tydligare skilja på linjeverksamhet enligt budget och utvecklingsarbete, som kanske ska bedrivas i samverkansplattformar med kommunalt delansvar istället.
Några slutsatser Emma Öhrwall, med bakgrund i delningsekonomin, summerade en del av projektet med att det finns ett betydande intresse hos allmänheten för delningsekonomin och att svårigheterna kan handla om att hitta långsiktiga finansieringsmodeller och att verksamheterna inte passar in under kultur och idrott. Att delning är bra för miljön, bra för plånboken och att tillgängligheten är hög är sådant som allmänheten uppskattar.
Positiva politiker Avslutningsvis medverkade två kommunalråd från (S) resp (C) och de var till största delen mycket positiva till det de tagit del av under dagen. Emmyly Bönfors från (C) uppskattade t.e.x att delningsekonomin hjälper kommunen att motverka de interna stuprören och att samverka bättre. Blerta Hoti (S) tyckte att detta visar att vi kan sänka trösklarna och göra mer. Både ville gärna ha feedback från medborgarna.
Ekonomi – det måste handla mer om ekonomi! Ett par korta kommentarer till ovanstående. Presentationen tydliggör hur viktigt det är att vi arbetar med definitionsfrågan. Vad är vad? Hur ska olika aktörer förhålla sig till cirkulär ekonomi, delningsekonomi etc? En annan reflexion är att det återigen inte handlar om ekonomi. Precis som jag noterat i flera av mina bloggtexter om cirkulär ekonomi handlar delningsekonomin inte om ekonomi. Det blir tyvärr det missvisande när detta mönster upprepas. Värdet med både cirkulär ekonomi och delningsekonomi behöver synliggöras och transformeras in i system som passar in i dagens mainstream-värld. Vilka ”banker”, vilka ”konton” och vilka ”investerare” står på rad för att ta sig an den nya ekonomin? Förstår alla aktörer skillnaderna mellan den linjära och den cirkulära ekonomin eller vad värdet med delningsekonomin i sina olika varianter är, och för vem? Vilka konton och vilka transformerbara bokföringsvärden berörs av och i den nya ekonomin? Hur ska tillit värderas? Lojalitet? Engagemang? Vi behöver arbeta mycket mer med detta. Annars kvarstår bilden av sidonisch, som kan subventioneras med lite lägre moms (så som Delegationen föreslår). Istället för att vara de fundament som den nya ekonomin kan bygga på och där värdeskapandet blir mer rättvist och hållbart genererat, förvaltat och utvecklat.
Den ideella föreningen Ingenjörer för Miljön (IfM) ordnar årligen tjugotalet seminarier, i Corona-tider som webbinarier, om hållbarhetslösningar och goda exempel, som kan vägleda och inspirera. Den 7 april var det dags för Micke Larsson, verksam som utvecklings- och hållbarhetsstrateg vid Ålands landskapsregering, att presentera hur Åland arbetar med och för hållbar utveckling. (Länkar se nedan). Öarna i världen är för övrigt särskilt intressanta, eftersom deras fysiska förutsättningar tydliggör och begränsar vad som kan göras, oavsett om det handlar om resurser, kretslopp, kompetenser eller välstånd. På så sätt blir öarna tacksamma förebilder för andra att studera och ta efter.
30 år med hållbarhet Hur vi ser till att utvecklingen i samhället blir hållbar har diskuterats på allvar sedan trettio år. På FN-nivå fick Agenda 21 ett genomslag i samband med konferensen i Rio 1992. I september 2015 antog FN Agenda 2030 med ett tydligare fokus på helheten. Många olika tankemodeller och verktyg har lanserats genom åren. I Sverige fick Det Naturliga Steget (DNS) tidigt ett bra genomslag för sitt synsätt som bottnade i naturvetenskap och forskning. Ett antal ”för miljön”-föreningar drogs igång i Sverige med inspiration från Karl Henrik Robèrt och DNS, däribland ingenjörer, artister och läkare. Det verktyg DNS vidareutvecklat kallas idag FSSD, ett ramverk för hållbar utveckling, som ger tydlig vägledning kring vilka gränser som gäller för samhällsutvecklingen. (Länk se nedan).
Start 2014 och utgångspunkt i FSSD På Åland gäller speciella villkor. Man är en autonom del av Finland med ett eget självstyrande parlament, 16 kommuner, egen flagga och en befolkning på drygt 30000 personer, som till största delen talar svenska. År 2014 påbörjades ett arbete för att säkra en hållbar utveckling på Åland. Man tog avstamp i FSSD och de metoder ramverket erbjuder. Micke Larsson beskrev på webbinariet vad deras process lett fram till. För medlemmar i IfM finns webbinariet inspelat och åtkomligt på hemsidan. Här vill jag i korthet nämna några av de faktorer och omständigheter som jag fångade upp under webbinariet och som behöver spridas.
Ur Micke Larssons presentation den 7 april 2021
Elva nyckelfaktorer 1. Alla fick vara med. Det var inte en process för ”de redan frälsta” utan alla som ville fick delta. På så sätt skapades en större legitimitet, är min bedömning. 2. Fokus hamnade på sju mycket konkreta och verklighetsnära delfrågor som ålänningarna kunde relatera till, där välmående, växande människor respektive vattenfrågan var särskilt viktiga för många ålänningar. 3. Samtal, dialoger och workshops organiserades på ett sätt så att ålänningarna blev verkligt lyssnade till. 4. Processen blev inledningsvis präglad av ett tydligt bottom-up-perspektiv. Det var inte makthavarna som formulerade visioner och prioriteringar, det var de boende själva. 5. Resultatet bekräftades i nästa steg av myndigheterna. Detta enkla förfarande legitimerade processen och ledde till ett slags samhällskontrakt, där ålänningarnas vilja bekräftades av makthavarna och inte tvärtom. 6. Delaktighet präglade processen, liksom känslan av att det som kom upp också togs på allvar. 7. Man ansträngde sig att hitta samsyn, vilket nu lett till att 80 procent av befolkningen står bakom det som arbetet ledde fram till. 8. Det fanns hos många en insikt om att förändring är svårt att både initiera och att acceptera. Både det offentliga och näringslivet ogillar förändring. 9. De 20 största företagen på Åland har gått samman och stöttar processen. 10. Micke Larsson beskriver processen som en ”framåtrörelse”, dvs att det finns en allmän uppfattning hos ålänningarna att de är inne i en process som ska leda till ett bättre Åland. 11. Den devis man så småningom enades om blev ”Alla kan blomstra i ett bärkraftigt samhälle på fredens öar.” Det ligger många timmars arbete bakom denna enkla fras, men den ställer ålänningarna nästan mangrant upp på.
Dags för en handbok Min slutsats blir att Micke Larsson borde skriva en ”Handbok för ett hållbart samhälle”, där ovanstående punkter är självklara och viktiga beståndsdelar. Med Ålands sjuåriga försprång har vi andra ett facit att luta oss emot. Det är bara att önska Åland och ålänningarna lycka till. Och att andra är modiga nog att följa Ålands exempel.
Inte bara inte En liten kommentar behöver också få plats. Verktyg som FSSD beskriver rätt väl vad vi INTE ska göra, hur gränserna ser ut för det vi kan göra. Men ska något utvecklas behöver vi i ännu högre grad arbeta med vad vi verkligen VILL göra för att skapa det goda livet framåt. Det känns som att Micke och hans gäng har kommit en bit på den vägen.
Cirkulär ekonomi har en viktig delfunktion i samhällets transformation till hållbarhet, minskad klimatpåverkan och en mer rättvis fördelning av välfärden. Nyligen har jag skrivit om bl.a. den svenska strategin och handlingsplanen. (Länkar längst ner). Finland ligger lite före Sverige på flera sätt och det märks i det programdokument som nyligen presenterades. I Finland har man tydligare valt att lyfta andra aspekter av cirkulär ekonomi och att betona behovet av utbildning och livslångt lärande. Här några iakttagelser.
Ansats till något mer genomgripande I jämförelse med den svenska handlingsplanen har det finländska programmet ett bredare anslag och nämner relativt lite om materialflödesdelen, som dominerar i den svenska planen. I Finland ser man på Cirkulär ekonomi (CE) på ett lite mer genomgripande sätt. På sidan 19 beskrivs vad CE kan innebära för samhällsekonomin: ”Cirkulär ekonomi förnyar traditionella branscher och skapar ny affärsverksamhet vid sidan av våra nuvarande ekonomiska fundament när det gäller till exempel trafik som en tjänst eller återanvändning av material. Cirkulär ekonomi bör ses både som ett eget affärsområde och som en sektors-övergripande möjlighet att förbättra konkurrenskraften och produktiviteten. På detta sätt kan cirkulär ekonomi utnyttjas som en ny grund för vår ekonomi, stärka de nuvarande fundamenten för vår ekonomi och vid sidan av dem även skapa ny affärsverksamhet.” En förklaring till att fler aspekter av CE finns med i Finland kan vara att det deltog över 30 experter och nyckelpersoner i projekt- och arbetsgrupper, där flera olika institutioner, myndigheter och organ var representerade.
En ny ekonomi i ett nytt system eller inom ramen för den gamla? På sidan 22 nämns två olika synsätt som kom till uttryck i arbetet, och som uppenbarligen finns kvar i slutdokumentet eftersom det till stor del är en politisk fråga vilket synsätt som ska ha företräde. Å ena sidan ser man CE som en slags metodutveckling inom ramen för dagens system. Å andra sidan finns synsättet att CE i realiteten radikalt ändrar hur vi ser på tillväxt, välfärd och sociala indikatorer kopplade till ekonomi. Programmet tar inte ställning i detta vägval, men slutintrycket är ändå att marknadsekonomin i princip är tänkt att fortsätta som vanligt. Annars hade något avsnitt handlat om kopplingen mellan ägande, ansvar och vinstdelning som en konsekvens av en transparent och samarbetsinriktad ekonomi. Dessa aspekter nämns inte.
Definition utan att gå hela vägen På sidan 27 försöker man formulera en definition av CE, och lyckas egentligen bara delvis. Så här står det: ”Inom den cirkulära ekonomin utnyttjas materialen effektivt och hållbart och de hålls i omlopp länge och säkert. Delning, hyrning, reparation och återvinning av produkter är också vanligt. Tjänstefiering är en del av den cirkulära ekonomin. Cirkulär ekonomi är ett nytt ekonomiskt verksamhetssätt som producerar ekonomisk välfärd inom gränserna för jordens bärkraft. Inom cirkulär ekonomi utnyttjas digitaliseringen effektivt och förnyas samhällets strukturer och verksamhetsmodeller. Cirkulär ekonomi är ett sätt att minska användningen av naturresurser”. Kanske blir det så här när författarna inte vågar släppa taget om den linjära ekonomins logik. Man går inte hela vägen och beskriver hur CE gör att konkurrens ersätts av samarbete, där transparens ersätter patent-tänkande eller det faktum att det i det gamla systemet är så att ekonomisk vinst till ägarna är en överordnad och självklar, men i praktiken ohållbar, princip. Man nämner heller inte behovet av avvägning mellan företagsnytta och samhällsnytta, som måste prägla den nya, hållbara, ekonomin.
Försiktig formulering om företagens affärsmodeller På sidan 29 skriver man lite försiktigt: ”Ägarförhållandena för nyttigheter och råvaror, företagens sätt att skapa inkomster samt arbetsfördelningen mellan olika aktörer i värdekedjan (producent, distributör, säljare, användare osv.) kan alla förändras jämfört med den nuvarande linjära eller rätlinjiga produktionskedjan”. Man hade kunnat skriva tydligare att ägandet av en produkt i stor utsträckning kan/bör/måste kvarstå hos tillverkaren. Men det skriver man inte. Man nämner dock att det har varit billigt för tillverkare att utan kostnad belasta miljön med utsläpp. Det har inte funnits en prislapp på miljön. Och ur det perspektivet behövs nya föregångare och nya företag. Men det står inte i klartext hur de gamla företagen ska tillåtas att finnas kvar, konkurreras ut eller förmås att byta affärsmodell.
Både hållbart och icke hållbart? Här och där i programtexten flyter CE ihop med hållbarheten och det blir lite oklart om CE är en del av hållbar utveckling eller omvänt, liksom om den linjära ekonomin ska finnas kvar vid sidan av den cirkulära och i så fall under vilka premisser. I så fall utgår man ifrån att både hållbar och icke hållbar ekonomi och samhällsutveckling ska samexistera. Man ägnar i alla fall ett par sidor åt att relatera programmet till Agenda 2030, något som naturligtvis är bra. På sidan 39-40 pekar man på lagstiftningsproblem, där den traditionella produktionen styrts upp till att t.ex. handla om säkra produkter, inte att säkra värdekedjor. Den gamla ekonomins avfall är ju den nya ekonomins resurs och det är det man försöker belysa i texten, och vad det har för konsekvenser på avfallslagstiftningen. Påfallande sällan nämns hur CE bidrar till långsammare produktionstakt och högre kvalitet, något som alla i praktiken vinner på. Man nämner inte alls behovet av en ny moms på EU-nivå, en moms som följer en produkt i de cirkulära faserna.
IT-utvecklingen ser man aningen ensidigt Den del av programmet som handlar om IT-utvecklingen och data-hantering känns väldigt positivt inriktad. Man pekar inte på de problem som kan finnas när data blir åtkomliga på ett integritetskränkande sätt, eller hur ägandet av och tillgången till data kan påverka samhället. Istället talas det mycket om statens ansvar att bygga upp infrastruktur för de datamängder och de energikrävande datahallar som kan komma att behövas. Internet of Things nämns i ett annat avsnitt som en möjlighet. På sid 56 talas odelat positivt om datadelningens fördelar, men inte vilka risker det kan finnas inbyggt i denna utveckling. Immateriella tillgångars värde bortser man ifrån och tror att delning bara uppstår….
Några luckor i beskrivningen På sid 62 kommer man in på tjänstefieringens fördelar och nämner några av de uppenbara, men man glömmer t.ex. faktiskt bort kvalitetshöjande faktorer som hur abonnemang av möbler kan innebära byte av möbelklädsel eller att halvårsvis byta tavlor på väggen… I avsnittet om skötsel skriver man att kostnaden kan bli lägre när produkter har hög kvalitet, men man nämner inte ansvarsfrågorna, vad som händer vid vanskötsel och liknande. Man nämner att banker kan ha svårt att rätt värdera affärsuppläggen, men man glömmer bort att nämna att stadiga, månatliga intäkter är väldigt intressanta faktorer för banker som vill kunna se långt in i framtiden för att göra rätt riskbedömning.
Mycket bra att man poängterar utbildningsbehovet starkt Utbildningsbehovet är stort, slår man fast. På sid 66 står det: ”En akut utmaning inom den cirkulära ekonomin är bristen på experter. För att lösa den behövs en systemisk förändring i hela samhället. Å ena sidan behövs en förändring i hela utbildningssystemet och på arbetsplatserna och å andra sidan snabba specialåtgärder inom de branscher som är viktigast med tanke på den cirkulära ekonomin, såsom teknik, energi, kemiindustri och företagsekonomi.” De missar i detta sammanhang att nämna behovet av utbildade inköpare, som är helt avgörande för att erbjudanden inom CE ska komma ifråga. Utan väl informerade och kunniga, kanske modiga, inköpare kommer inte mycket att hända i det offentliga, som alltid har en nyckelroll för nya företag som behöver hitta sin marknad. Men man skriver ambitiöst på sidan 67 att all personal inom näringslivet ska utbildas (!). När det gäller det obligatoriska utbildningssystemet inser man att någon annan utbildning kommer att behöva utgå. Det måste bli en omprioritering, eller mer sammanfattande utbildningar i något annat.
Något om intressekonflikter berörs Något av de intressekonflikter som finns kommer upp till ytan på sidan 72, där man nämner att CE kan användas för att prioritera minskade CO2-utsläpp, för att reducera materialåtgången eller för att skapa nya jobb och att det offentliga behöver vara tydligt i relation till företagen vad man egentligen siktar på.
Bygg- och fastighetssektorn är stor i Finland Bygg- och fastighetssektorn har mycket att vinna på att adaptera CE, säger rapporten. Sektorn står för 15 procent av den finländska BNP:n och produktiviteten har inte ökat i det finländska byggandet på 40 år. Bland åtgärderna nämns digitalisering, bättre upphandling, att utnyttja tomma lokaler och att stärka branschen med incitament. Som stor skogbruksnation har Finland naturliga förutsättningar att ta tillvara värdekedjorna på ett unikt sätt.
Sammanhang inom och utom landet Det talas i programmet mycket om ”ekosystem” för CE, sammanhang där nya och gamla verksamheter kan ha nytta av varandra och stärka varandra. Industriell symbios nämns, liksom några spirande projekt i olika delar av Finland. Programmet ägnar också mycket text åt internationella kopplingar och värdet av att Finland går i täten för arbetet med CE.
Det gapar stora hål Ska programmet sammanfattas så är det betydligt mer genomarbetat än den svenska handlingsplanen. Men i det finländska programmet gapar också stora hål, som man troligen avsiktligt har låtit bli att beröra. Det handlar t.ex. om synen på ekonomiskt utfall. Vem ska tjäna på den nya ekonomin, vem ska förlora och hur ser motkrafterna ut? Vem är det som inte vill att cirkulär ekonomi utvecklas, alternativt vilka aktörer vill ha förtur när det gäller definitionen av vad som avses, hur avfallslagstiftningen ska ändras osv?
Ingen beskriver Cirkulär ekonomi som game changer I Sverige har de stora aktörerna på returflöden av papper och plast ett stort inflytande. Nya affärsmodeller, konsekvenserna och förutsättningarna för dessa nämns mycket sparsamt i den svenska handlingsplanen, men får större utrymme i det finländska programmet. Inget av dokumenten når hela vägen och lyckas placera in cirkulär ekonomi som den game changer den har förutsättningar att bli.
Länktips: 113 sidor på svenska – Det finska programmet för cirkulär ekonomi från januari 2021 här
Ett par av mina tidigare bloggtexter finns bl.a. här
