Tillräcklighet som ledstjärna

Cirkulär ekonomi handlar bland annat om att inte överutnyttja resurser. Denna ambition strider mot det som vägleder stora delar av snabb-modeidustrin, det som också kallas fast fashion. Det som väcker lite hopp är att forskningen nu synliggör motreaktionen: företag som medvetet satsar på slow-fashion och som sätter kvalitet och lång livslängd före snabba omsättningsvinster.

En ny bok
Oksana Mont, professor i konsumtionsstyrning i Lund, medverkar i en bok som heter ”Sufficiency in business”, och där kapitelrubrikerna tycks illustrera att det finns likartade tankar i flera olika branscher.

Bok Sufficiency in business och några kapitelrubriker

Två viktiga ställningstaganden
Oksana Mont säger i en intervju med Mistra Sustainable Consumption ett par riktigt intressanta saker: ” – Företagen har en annorlunda tidsuppfattning, de fokuserar på långsiktighet och kvalitet snarare än kvantitet. En annan aspekt är att rättvisa är en central värdering – företagen tar hänsyn till alla intressenter, inklusive miljön och samhället, vilket står i kontrast till traditionella företags fokus på aktieägarnas intressen.”  Detta är två avgörande insikter, som måste känneteckna det hållbara näringslivet. Dagens överproduktion och överkonsumtion är inte hållbar och den kortsiktiga jakten på vinster och aktieutdelningar är inte hållbar. Vi behöver företag som tar ett helt annat ansvar och utvecklas på ett sätt som genererar mervärden för samhället, för klimatet och för miljön och därmed även för framtiden.

Tillräcklighet
Det centrala ordet är tillräcklighet, sufficiency. Det är som med det mesta. Det räcker att äta sig mätt, ingen mår bra av att äta mer än tillräckligt och måttlighetens fördelar måste känneteckna det mesta av vad vi åstadkommer i samhället. Många som debatterar näringslivets verksamhet håller envist fast vid tillväxt som ett centralt begrepp. Och menar därmed oftast volym- och vinstökning. Ytterst sällan diskuteras hur ett företag skulle kunna göra bättre resultat på ett sätt som reducerar resursanvändning eller som skapar överskott på ett mer hållbart sätt. Den bok som Oksana Mont medverkar i tycks visa på framkomliga vägar, där insiktsfulla företagsledare förstår värdet av att driva verksamhet i samklang med vad som är långsiktigt hållbart.

Vi behöver ekonomer som tänker smartare
Man kan hoppas att boken blir obligatorisk i Handelshögskolans kurser i företagsekonomi. Eftersom vi måste utbilda ekonomer och företagsledare som begriper hur ekonomi, hushållning, går att kombinera med vad planeten och människor tål. Vi har ingen planet B och att låtsas att de senaste decenniernas affärsmodeller skulle vara långsiktigt hållbara är att lura sig själv.

Jag får återkomma när jag läst boken.

Länktips: Här finns boken att köpa: http://www.transcript-publishing.com/978-3-8376-6910-7/sufficiency-in-business/

Så här kan hållbarheten förverkligas

Hur ska vi egentligen gå till väga för att åstadkomma ett hållbart samhälle? Hur ser beslutsgången ut och vem ska göra vad? Det har talats om hållbarhet ända sedan Gro Harlem Brundtland 1987 skrev rapporten ”Our common future”, som gjorde att Rio-konferensen 1992 landande i Agenda 21 och många förhoppningsfulla delbeslut togs på olika nivåer. Men därefter har det var it svårt. FN tog ett nytt grepp år 2015 med sin Agenda 2030 och de 17 hållbarhetsmålen. Parisavtalet samma år om att satsa på att begränsa koldioxidutsläppsökningarna till en nivå som innebär maximalt två graders temperaturökning kändes också hoppfullt.

Förnekare och förvillare har hållit på länge
Det som pågått sedan 70-talet är också en förnekelse av fakta och en massiv kampanj från oljelobbyn att sprida tvivel om riktigheten i klimatprognoserna. Under tidigt 2000-tal syntes framför allt danske Bjørn Lomborg och svenske nationalekonomen Marian Radetzki i den svenska debatten. Lomborg håller fortfarande på och bagatelliserar vad som är uppenbart för en överväldigande majoritet av forskarna. Och nyligen kunde vi läsa om hur Exxon slussar pengar till Timbro och Moderaterna.

Den ekonomiska realiteten
För näringslivets toppar handlar det om en brytpunkt mellan vad som är mest kostsamt respektive lönsamt. Är det bättre att vänta med omställningen av olika produktionsprocesser för att slippa förtida avskrivning av investeringar? Eller är det bättre att ta marknadsandelar i det nya konkurrensläge som uppstår när teknikskiftet är på gång? Företagen tänker ur sina respektive branschunika positioner. Många installationer och maskiner ska driftas i trettio år eller mer. Att då skrota dem i förtid är ekonomiskt olönsamt, även om de bygger på fossil teknologi. Man är inlåst i sin egen beslutsgång.

Rapport från ett skeende
Regeringens utredare Peter Larsson pekar på något liknande i sin senaste rapport: ”Rapport från ett skeende”, där han sedan 3,5 år haft i uppdrag att särskilt utreda norrlandslänen och hur samhället hanterar konsekvenserna av de stora industrisatsningarna Northvolt och Hybrit. Hur klarar kommunerna att matcha den snabba industriella utvecklingen? Hur går det med arbetskraftsförsörjning, bostäder och samhällsutveckling när behoven både är stora och uppstår snabbt?

Rapporten ett exempel på hur vi kan gå till väga
Intressant nog landar Peter Larsson i att, möjligen omedvetet, beskriva hur vi kan gå till väga för att åstadkomma en hållbar utveckling på bred front. Han visar med konkreta exempel och på ett övertygande sätt att det som nu behöver komma på plats är ett tydligt ledarskap på statlig nivå, gärna i utförande av länsstyrelserna. Han ser tydligt skillnaden på den traditionella följande rollen, där staten följer utvecklingen noga och den proaktiva roll som krävs för att åstadkomma både horisontell och vertikal samordning av myndigheter, näringsliv och andra organisationer. Det är en känslig balansen som måste upprätthållas i detta, och lika viktigt är kravet på insyn och transparens. Det är ett delvis helt outforskad fält som nu måste upptäckas och få sina aktörer utsedda, där legitimitet är central.

Delaktighet handlar om känslan av rättvisa
Rörligheten på arbetsmarknaden behöver öka och rapportens förslag handlar om provboende, pendlingsstöd och att uppmärksamma de problem som kan uppstå i samband med att människor tvingas bo i tillfälliga bostäder. Att det behövs en ökad satsning på bostadsbyggande ser han som självklart, men också att bättre utnyttja de dolda resurserna. Generellt synliggör rapporten en hel del av de konsekvenser som samhället måste bli mycket bättre på att hantera på ett samordnat och rättvist sätt. Han beskriver också hur viktigt det är att de beslut som fattas med anledning av klimatomställningen behöver uppfattas som rättvisa och legitima av berörda parter. Demokrati är inte enbart en fråga om en röst vart fjärde år, det är också en känsla av att vara delaktig och delansvarig i ett skeende.

Det duger inte att en vinner och 99 förlorar
För egen del brukar jag i olika sammanhang tala om framtidsnytta. Ska vi forma en hållbar utveckling måste varje beslut innehålla en avvägning, där framtiden tjänar på det som beslutas. Naturen måste må bättre, vattnet bli renare, luften klarare, människor friskare osv. Det räcker inte att matcha företagens behov med samhällets eller individens behov. Det har efterkrigstiden visat oss med (o)önskad tydlighet. Marknadens yttersta konsekvens är att en vinner och 99 förlorar. Vi kan inte ha en utveckling där majoriteten är förlorare.

Jag ska troligen återkomma till ”Rapport från ett skeende”, eftersom den innehåller flera intressanta perspektiv, som kan utvecklas ytterligare.

Länktips: Rapport från ett skeende: https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/departementsserien-och-promemorior/2024/06/rapport-fran-ett-skeende/

Den nya ekonomin bygger mer på kompetens än på nyleverans

Göteborg Stad har inrättat en återbruksplats som är tänkt att fungera som ett slags buffertlager när material plockas bort och är i så gott skick att det kan återbrukas på annan plats, men där det av tidsskäl måste härbärgeras någonstans i väntan på att kunna monteras. Logistikflödena har sedan decennier fokuserat på den linjära sälj-processen. Nu måste vi hitta de lösningar som kan bistå den cirkulära logiken.

Icke-försäljning är bra
Så här beskrivs projektet på webben: ”Till återbruksplatsen kommer material som används i utemiljön i Göteborgs förskolor och grundskolor att samlas, så att det kan återbrukas i nya projekt. Det kan till exempel röra sig om lekplatsutrustning, sand till sandlådor, kantsten, marksten, markrännor och betong.”  Det är egentligen inget konstigt med detta. Att återanvända material och produkter har människan gjort i årtusenden. Det är hög tid att vi hjälps åt att hitta dellösningar som möjliggör förlängning av livslängden på allt material. Även om det kan bromsa vinstjakten och eventuellt sänka BNP genom att nya produkter inte kommer ut på marknaden är det helt nödvändigt att vi tänker på det här sättet. Att inte till varje pris sälja nytt måste bli en del av lösningen.

Kompetens måste löna sig
Resurserna på planeten är inte oändliga och vi beter oss ju som bekant på ett totalt ohållbart sätt. Vi måste hitta sätt att ta till vara allt som är producerat och dessutom bygga en fungerande ekonomi kring detta. Omhändertagande, reparation och uppfräschning måste ses som viktiga kuggar i den nya ekonomin. Insatser som kommer att generera arbetstillfällen och som kommer att kräva kompetens av olika slag. Hur lagar man en trasig gräsklippare eller elvisp?

Ett par andra initiativ, bland flera
Återbruksplatsen är inte ensamma om att bidra till att material återbrukas. I Frihamnen i Göteborg håller Återbruksbyrån till, där man bl.a. hjälper kunder att inventera och ha koll på inredning. Nätverket Återbruk Väst fokuserar på den stora mängden byggmaterial, fönster, dörrar och annat, som har ett fortsatt värde.

Byggmaterial kan tas om hand

Likriktning och effektivisering hindrar utvecklingen
Det finns 121 444 byggföretag i Sverige. Ett par hundra av dem samverkar i det som heter Centrum för cirkulärt byggande. Det finns med andra ord en enorm potential inom byggsektorn, där den oligopolliknande situationen med ett fåtal dominerande byggföretag innebär att det är extra svårt att förändra branschen. Konkurrensen snedvrids när det är ett fåtal företag som kan komma ifråga för större projekt. Det som kallas likriktning och effektivisering har en baksida som kan kallas innovationsbroms. Det är svårt att etablera nya affärsupplägg och nya sätt att räkna på jobb, när allt är uppstyrt enligt hur de dominerande företagen vill ha marknaden.

Hur ska innovationerna komma fram?
Det är därför det är så viktigt att det finns utrymme för initiativ som Egnahemsfabriken och Tiny-house-rörelsen. Inte för att alla ska bygga sitt eget hus eller för att alla ska bo på en minimal yta, men vi måste ha innovation för att hitta de lösningar som kan ersätta dagens system med överproduktion av varor. Lösningar som också kommer att generera arbetstillfällen och ekonomi, men på ett mer hållbart sätt.

Länktips:
Återbruksplatsen: https://vartgoteborg.se/p/aterbruk-av-material-kan-spara-pengar-at-staden/

Återbruksbyrån: https://www.aterbruksbyran.se/

Återbruk i Väst: https://www.johannebergsciencepark.com/natverketaterbrukvast

Centrum för cirkulärt byggande: https://ccbuild.se/

Egnahemsfabriken: https://tjorn.egnahemsfabriken.se/

Om Tiny House-rörelsen: https://bygg.se/tiny-house-bra-att-veta/

Att orkestrera fred

Diego Carneiro har startat och driver sedan 2009 den ideella organisationen AmaZonArt. Jag mötte honom den 17 april, då han spelade i Kampala, Uganda. AmaZonArt vill ge barn och unga människor i fattiga och eftersatta delar av Amazonasregionen i Brasilien gratis musikalisk utbildning. Diego Carneiro sätter gärna rubriken ”att orkestrera fred” på sina konserter och framföranden. AmazonArt ser som sitt uppdrag att sprida det som är bra och vackert genom konst och utbildning kring ett gott beteende. Målet har varit att starta upp ungdomsorkestrar och främja utbildningsverksamhet på avlägsna platser där det normalt inte finns någon tillgång till klassisk musik. AmaZonArt och Diego Carneiro har gett musikaliska workshops i Kenya, Mexiko, Peru, Ecuador, England och Schweiz. Och nu nyligen i Uganda.

Diego Carneiro

Han visste mycket väl vem Frans Helmerson är. Cellister håller naturligtvis kontakt. Men det mest intressanta med denne skicklige cellist är hur han har insett att musiken och konsten har en inbyggd förmåga att skärpa sinnena och skapa förutsättningar för ett bokstavligen lyhört sätt att förhålla sig till världen. Jag kunde naturligtvis inte hålla mig och föreslog att han kopplade sitt projekt till Mozart, kanske Amazon Mozart….

När Diego berättade och visade bilder från sina möten med bl.a. massajerna i Afrika blev det väldigt tydligt hur ett celloinstrument med sin fylliga och känslomässiga ton har ett universellt budskap. Även nomadfolk kan ta till sig den ton och den stämning som en cello återger. Även om det låter märkligt i deras öron, kanske. Cellons kvalitet går inte att ta miste på.

Det finns något hoppfullt i en person som Diego Carneiro och hans sätt att ta vara på sin unika talang och låta den göra nytta på ett oväntat sätt. Han hade kunnat lägga sin tid på egna konserter eller att turnera med en orkester på sedvanligt sätt. Men istället blir han en ambassadör för fred, där musiken blir hans domän och där språk och skillnader mellan folkgrupper blir ointressanta. Musikens språk är universellt.

Det finns något hoppfullt i att musiken, genom Diego och andra, kan nå ut till fattiga och till barn och unga på det här sättet, när all rapportering handlar om hur unga människor lockas in i narkotikahandel, uppgörelser och destruktiva miljöer.

Lyssna gärna på någon inspelning med Diego Carneiro, som här:
(ett stycke av Saint-Saëns som han även framförde för oss i Uganda) https://www.youtube.com/watch?v=OmvTTRBEDcE

AI, hur gör vi… och Rågsved 1976

Alla talar m AI. Hur AI kommer att förändra arbetsuppgifter och delvis göra viss personal överflödig. Hur snabbt det går och hur bra AI tycks fungera. Det är lite som den dot-com-bubbla vi upplevde för 20-25 år sedan. Jonas Birgersson, ni vet, som fick personifiera det nya företagandet. Det gick ett tag. Vad han gör idag vet jag inte.

Vad gör vi när det mesta troligen inte stämmer?
AI är i och för sig något annat och på ett sätt mer skrämmande. Vem skapar vad? Kan AI komma fram till att vi är för många på här planeten och på olika sätt agera för att vi ska använda all den destruktiva kraft som finns för att förgöra varandra? Om inget längre är sant, eller åtminstone med stor sannolikhet inte är sant, hur kommer kommer vi agera då? När ingen information längre är tillförlitlig, hur lever vi då våra liv?

Nära till ett primitivt beteende?
När desinformationen och fake news blir mainstream och det som fyller våra flöden, hur lever vi då? Vad och vem blir då kvar? Om varje google-sökning ger fler felaktiga än sanna svar, hur ska vi då orientera oss? Om internet bara blir en skräpkammare för dumheter och felaktigheter, vem kan då överhuvudtaget ta ställning till någonting? När misstron tar över kommer antagligen självförsvarsmekanismerna att bli ännu viktigare. Vi går snabbt mot en kulturell stenålder, då primitiva behov hamnar överst.

Banken hör av sig….
Vi får kanske ett meddelande att ”din bank har blivit hackad och vi återkommer när vi har åtgärdat felet”. Två dygn senare återkommer banken och säger på ett märkligt stelt sätt att ”Funktionaliteten är nu återställd. Var vänlig logga in på vanligt sätt.” Skulle vi göra det? Skulle vi lita på att banken fungerar i det läget? Och hur gör vi om vi inte har pengar?

Hur långt bort är kollapsen?
Jag känner att det är ett embryo till ett filmmanus jag spinner på. Som säkert redan X antal gånger skapats av någon programvara. Man är ju sällan ensam om en idé. Men hur nära är vi en systemkollaps på det område som är totalt fundamentalt: att vi kan lita på våra sinnen och den information vi får?

En vacker ballad om Rågsved 1976
Ett mer stillsamt tankespår erbjöd en Facebook-vän när han la ut Rågsved 1976 idag. En ballad om hur det kunde vara att växa upp i förorten Rågsved 1976. Skapad med text, musik och framförande av AI. Ganska övertygande, stämningsfull och stillsam, men med ett par mekaniska uttal av orden ”åkt” och ”förstad”, som avslöjar att det inte är en människa med svenska som modersmål som sjunger. Men nog är balladen fin. Tack, Erik. Länk nedan.

Länktips: Rågsved 1976, AI-genererad musikballad: här

Om att räknas och bli ett tidsdokument

Aftonbladet har en ledartext som jag läste idag. Och som handlar om den ”folkräkning” Tidöavtalet stipulerar ska äga rum, ett ord som troligen står med för att SD ska känna sig nöjda. Skatteverket kollar varje år upp var 5000 personer bor, sägs det i ledaren. Med den takten tar det två tusen år att räkna 10 miljoner svenskar. Läs gärna ledaren, se länktips längst ner.

Det är många som inte räknas
Man skulle kunna förlänga resonemanget i ledaren genom att hävda att det finns många som inte räknas i Sverige. Som de hemlösa, de utslagna, de som kämpar mot tuffa odds av olika slag. Eller vardagshjältar som aldrig får en tanke eller omtanke. Ensamstående föräldrar som kämpar för att få tillvaron att fungera. Arbetslösa, sjukskrivna, bortglömda, utanför-systemet-personer som tas om hand av anhöriga osv. Det är många som inte räknas.

Du har bidragit till ….
En annan tanke är att ”samhället” någon gång hör av sig till medborgarna och tackar för insatsen. Kanske vid pensioneringen. ”Tack för att du bidragit med X kronor till att vi byggt Y km väg, ordnat Z skolundervisningstimmar eller kunnat behandla Q patienters sjukvård under alla dessa år.” (Där X ersätts med ett verkligt belopp från deklarationer och fördelas mot snittkostnaderna för olika insatser enligt Y, Z eller Q). Eller mer stillsamt bara ett ”Tack för en värdefull insats för att göra vårt samhälle bättre”, eller vad som nu är lämpligt att skriva. Men ett erkännande, ett tack, en lite symbolisk hälsning från ”det offentliga” som faktiskt visar att den enskilda personen betyder något, att han eller hon räknas.

Hej och tack
Skulle man skicka en hälsning till alla svenskar när de börjar ta ut pension skulle det i genomsnitt handla om kanske 300-400 brev om dagen. Och eftersom vi har koll på personnummer, adresser och pensionsutbetalningar skulle väldigt mycket kunna automatiseras. Till och med brevets text skulle ganska lätt kunna justeras så att varje person tilltalas med sitt förnamn. Ungefär som mer riktad reklam redan gör. Man skulle t.o.m. kunna kanalisera dessa utskick via en grupp motiverade frivilliga, som skulle kunna handskriva en hälsning på varje kuvert. Fler är det inte.

Ett tidsdokument
Några skulle till och med kunna be om ett kort svar från målgruppen. ”Vad vad bäst i ditt liv så här långt?” eller ”Berätta gärna om något du är stolt över.” Så skulle vi kunna samla in folkets historier innan de försvinner. Om sådant som aldrig blir nyhetsrubriker, skandaler eller löpsedlar. Men som sammantaget skulle kunna bli ett tidsdokument över vårt samhälle. Och alla skulle få en känsla av att betyda något. Att räknas med.

Länktips: https://www.aftonbladet.se/ledare/a/5Bmj7X/jimmie-akessons-folkrakning-blev-en-delningsbild-pa-x?utm_source=iosapp&utm_medium=share

En programidé till 30 minuter i SVT

Klimat- och miljöministern i den nuvarande regeringen satt i SVT:s 30 minuter igår och höll fast vid sitt påstående att hon har en plan och att Sverige ska klara klimatmålen. Jag kan inte påstå att hennes ”plan” för att nå målen känns övertygande. SVT skulle kunna använda ett annat format för att skapa klarhet i hur våra makthavare resonerar.

Använd det diagram som finns
SVT skulle kunna visa och förklara för tittarna att det finns en grupp forskare som ägnat sig i snart tjugo år att identifiera var gränserna går för hur mycket människan kan påverka planetens olika system utan att jämvikten går förlorad. Det finns ett antal planetära gränser, kan man förklara, som vi behöver hålla oss inom för att inte olika system ska kollapsa. Och så kan man visa den här bilden som bygger på det som Stockholm Resilience Centre (SRC) brukar visa.

Bild baserad på diagram från Stockholm Resilience Centre

Förklara varje del lite kort
Därefter kan man förklara för publiken hur forskarna sammanställt olika rapporter och på så sätt fått fram sammanvägda mätvärden om hur bra eller illa det står till. Så kan man visa den här bilden, helst steg för steg så att det blir tydligt. Kanske börja med ozon-skiktet och så gå varvet runt. Det finns, kan programledaren sammanfatta, all anledning att vara orolig. Vi har klimatet som skenar, vi har alla dessa olika överskridna gränsvärden som riskerar att drastiskt förändra planetens tillstånd. En miljon arter hotas just nu av utrotning, för att ta ett exempel.

Aktuell bild från Stockholm Resilience Centre

”Vad ställer du nu för fråga?”
I studion sitter nu miljöministern och ser samma diagram som tittarna ser. Och får frågan från reportern: ”Vilken fråga ställer du till forskarna när du två gånger om året får den här dragningen? Vad är din första fråga till forskarna på Stockholm Resilience Centre?” Och med stor sannolikhet kommer en fråga om noggrannhet, avvikelsesiffror och hur många studier som rapporteringen vilar på samt om forskarna är försiktiga som IPCC, eller radikala som andra organisationer eller om man har tolkat värdena relativt neutralt. Och programledaren var beredd på denna fråga och har gett SRC:s svar. Så programledaren kan upprepa sin fråga: ”Vad är din första fråga till forskarna?”

Det blir mer nära verkligheten
Tanken med detta upplägg är naturligtvis att flytta in de avgörande frågorna in i en kontext som blir mer verklighetsnära och tydlig för publiken. Vad vill en minister veta när forskarna uppdaterar ministern om läget? Och indirekt naturligtvis förutsätta att ministern vill bli och blir uppdaterad ett par gånger per år om hur allvarligt läget är, kanske tillsammans med GD och sakkunniga på Naturvårdsverket, så att deras kunskap vävs in i diskussionen med forskarna.
För det är väl så det går till ????? Om inte är det en skandal.

Ännu en variant – med dramatisering och rollspel
Detta upplägg borde vara intressant för tittarna. Det är svårt att veta exakt vad ministern kommer säga, men egentligen oavsett svar finns det intressanta följdfrågor. Ett ytterligare avancerat sätt att åskådliggöra det beslutsunderlag som ministern har är att dramatisera hela mötet. Ha en inspelad sekvens med några skådespelare som agerar minister och representanter på ett tänkt rapporteringsmöte. Och dramatiserad framställning där SVT pausar dramatiseringen precis innan ministern i det tänkta manuset ska ställa sin fråga till forskarna. Och i intervjun i studion fråga den ”riktiga” ministern vad hon tänker fråga och jämföra den frågan med dramatiseringens fråga. Det borde kunna bli ganska intressant TV.

Nu får tittarna själva bedöma vad som är möjligt
Genom att flytta in gränssnittet mellan verkligheten och politiken i TV-rutan blir det mycket tydligare vilka kunskaper de besitter och vilka värderingar som vägleder politikerna. På köpet blir även medborgarna / tittarna uppdaterade på samma sätt som politikerna och får en förståelse för hur lätt eller svårt det kan vara att hitta en framkomlig väg för att hantera vår tids utmaningar. Och det kanske allra viktigaste: Inte slentrianmässigt fråga politikern hur hon tolkar diagrammet utan just få veta vad är det ministern ställer för frågor till forskarna. Där blir det plötsligt mycket tydligare var ministern står, hur mycket hon känner till och vad hon har för agenda för sitt agerande.

Varsågod, SVT, ett gratis programförslag.

Handeln: Nu verkar vi i en kaordisk värld

Pandemin blev startpunkten för en kris, som förstärktes och fördjupades av Putins krig, av ett tvärstopp i Suezkanalen, av snabba energiprisförändringar, räntehöjningar, inflation och en allmän oro för utvecklingen. Handeln ställdes inför multipla utmaningar när både leverantörsledets punktlighet och kundernas beteenden snabbt förändrades. Business-as-usual blev snabbt business-as-unusual. Förändring och kaos blev det nya normala. Högskolan i Väst har forskat på hur handeln hanterade ─ och fortfarande hanterar ─ detta nya läge. Den 1 februari presenterade professor Malin Sundström sina observationer och slutsatser på Handelshögskolan i Göteborg.

Kappahl och Svenska Handel deltog
Vid seminariet deltog även Elisabeth Peregi, VD på Kappahl, och Henrik Ekelund, enhetschef på Svensk Handel. Den som söker på Handelsrådets hemsida kan troligen hitta en inspelning från seminariet. Jag gick dit för att uppdatera mig på hur handeln utvecklas, vilken väg handeln tar och därmed också vad utbildningsaktörer som Handelshögskolan förmedlar till blivande ekonomer i samhället. Har man kommit något steg närmare en cirkulär ekonomi? Inser man vad hållbar utveckling innebär för företag som bygger sin affärsidé på volymförsäljning? Har krisen, som fanns med i rubriken till inbjudan, fått branscherna att ompröva sina affärsmodeller?

Krisen pågår fortfarande, men man blundar för de stora…
Det var intressant att notera att Elisabeth Peregi från Kappahl konstaterade att ”detta tar inte slut”. Föränderligheten och det oförutsägbara kommer ständigt finnas som en komponent i planeringen. Eller som Malin Sundström sa: Permakrisen pågår fortfarande. Men i den lista på delkriser som branscherna nu ständigt behöver hålla sig uppdaterade kring nämndes inte de största kriserna. Kanske för att effekterna ännu så länge inte påverkar de dagliga verksamheterna så mycket. Klimatkrisen nämndes inte. Och heller inte krisen för hela vårt ekosystem, där vi just nu håller på med massutrotning av arter och att i snabb takt sabotera försörjningen av vatten och livsmedel för miljarder människor. Osv.

Innovativa grepp och nya idéer
Men det var ändå väldigt intressant att notera hur ( i detta forskningsprojekt) sju stora kedjor hanterade den multipla krissituation de ställdes inför. Som Henrik Ekelund konstaterade: tio års planerad ökning av e-handelvolymen inträffade på tre månader. Styrelserna ersattes i vissa sammanhang av en operativ krisledning, där även oprövade idéer togs tillvara och operativ personal på olika nivåer involverades i besluten. Flexibilitet, nytänkande och mod tycks ha präglat beslutsfattandet. En insikt om värdet av olika kompetenser hos medarbetarna tycks ha sjunkit in hos ledningarna. Kvalitet och innovativa sätt att hantera nya lägen lyftes fram.

Nya insikter
De gamla lösningarna kunde inte längre användas. Malin Sundström beskrev det som att handeln traditionellt är bra på att hantera linjära förändringar, enstaka kriser och samband, men detta kaos-tillstånd var nytt. Då tänkte jag att kanske har insikten landat hos handeln att det gamla linjära systemet behöver ersättas med ett cirkulärt. Riktigt där är vi ännu inte. Men det fanns indikationer på att nya sätt att organisera handeln kommer att ta plats. Elisabeth Peregi talade om hur Kappahl ansträngt sig att hitta samverkan och ömsesidigt stöd med sina leverantörer. Insikten har nog landat att man sitter i samma båt och är beroende av varandra. Ska kedjorna överleva behöver de kunna lita på att leverantörerna överlever.

Välkommen till en kaordisk tillvaro
En hel del av nytänkandet kretsade kring kombinationer av on-line- och off-line-köp. Hur utlämningsplatser och hemleveranser har blivit allt viktigare och att skrytlägen och varumärkesbyggande placeringar av spatiösa butiker i centrala citylägen blivit mindre viktiga. ”Vi ska vara där kunden är”, som Elisabeth Peregi uttryckte det. Malin Sundström satte ett ord på denna nya självorganisering och flexibilitet, som präglar handeln: man verkar i ett kaordiskt system, ett system som integrerar både kaos och ordning och som i stor utsträckning organiserar sig självt. Där finns en kärna av kvalitet, som jag hoppas handeln inte tappar bort. Att bejaka olika kompetenser i organisationen, att vara öppen och lyhörd för olika perspektiv och att ödmjukt anpassa sig till föränderlighet.

Hur ska citykärnor och köpcentra utvecklas?
En viktig aspekt av seminariet var att diskutera hur stadskärnor och köpcentra påverkas av att handelns tunga aktörer nu skiftar fokus. Det är tydligt att stadskärnor, affärsstråk och köplador även fortsatt kommer att spela roll för hur handeln syns och verkar. Men det blir inte lika självklart för handeln att medverka i citysamarbeten som t.ex. Innerstaden Göteborg. Det blev lite hängande i luften om det är staten, regionen, kommunen, handeln eller någon samarbetsorganisation som ska ta täten när det gäller att utveckla cityområdena. ”Vi vill ju inte att den organiserade brottsligheten tar över”, som någon sa. Samtidigt är det oklart vems ansvar det är att stadskärnor och affärsgator är attraktiva stråk för medborgarna.

Var ska det nya testas, och på vems initiativ?
Någon i publiken föreslog att en ”dirigent” får i uppdrag att hålla ihop ”orkestern” av olika verksamheter som har olika motiv och förutsättningar att synas och finnas i citylägena. Malin Sundström ville se statliga stöd och mer av regional styrning för att fånga upp de lokala skillnaderna på hur städer och köpcentra kan verka i samhället. Henrik Ekelund nämnde att kommunen har planmonopolet. Själv tror jag att det kommer att handla om att skapa förutsättningar för ombyggnad av befintliga lokaler, större flexibilitet när det gäller tillfälliga butikslösningar och att skapa en delaktighet, där ingen lämnas utanför. Enklast är att testa nya koncept i de områden, där de innovativa lösningarna enklast kan utvärderas. Hammarkullen? Rinkeby?

Insikten finns
Det hoppfulla är att handeln tycks förstå att de gamla strukturerna och strategierna inte längre gäller. Det är en ständigt pågående kaordisk situation, som varje verksamhet behöver samspela i. I varje fall de verksamheter som långsiktigt har en roll i det hållbara samhället.


Läsning: Vår tids stora omdaning

Hans Abrahamsson är forskare vid Göteborgs Universitet som bidrar med viktiga analyser kring social hållbarhet. Nyligen lyssnade jag till ett av hans föredrag (se länktips nedan) och där skaffade jag en av hans senare böcker, Vår tids stora omdaning, som han gav ut 2019 på bokförlaget Korpen. Nu har jag läst den boken och tänkte plocka upp några trådar som fastnade.

Att ha på fötterna
Bland det första som slår mig vid läsningen är hur Hans Abrahamsson konsekvent hänvisar till de källor han använt sig av. Referenslistan i slutet av boken handlar om drygt 225 böcker och rapporter av nästan 200 författare. Närmare en definition av uttrycket ”att ha på fötterna” är svårt att komma. Synnerligen detaljerat hänvisar han till vem som påstått vad och när. Intrycket blir att opponenter får anstränga sig att hitta fel eller luckor i resonemangen. Konsekvent lutar sig Hans Abrahamsson på annan forskning, ibland sin egen naturligtvis, men också med ett imponerande tidsspann.

Kunskapsväven tar form
Det kanske måste bli så, när textens centrala tema gäller något så abstrakt som social hållbarhet. Hur kan vi som samhälle agera för att stärka demokrati, delaktighet och meningsfullhet i en tid, då fake news, populism och auktoritära ledare tar allt större plats? I mina egna randnoteringar vid läsningen ser jag hur Hans Abrahamssons forskning knyter an till både Nils Björlings forskning runt platsutveckling och självklart Åsa Wikforss tankar om demokrati. Som om det fanns en tanke kring hur väven vävs. (Se länkar nedan).

Lärandet som process
Det är svårt att sammanfatta Hans Abrahamssons bok om social hållbarhet. Mycket eftersom hans beskrivningar i sin tur leder till följdresonemang som bottnar i min egen erfarenhet. Men här några stolpar:

  • Folkbildningens unika roll
  • Studiecirklar med dialog
  • Bildning och ömsesidig förståelse
  • Integration som en känsla av icke-utanförskap
  • Medborgarskap i en segregerande tid

Sex stycken nya frågor, i all enkelhet…
I mina randnoteringar ser jag också ett antal tankespår och frågor som skulle kunna vara värdefulla att utveckla.
1) Var finns dynamiken i utvecklingen, dvs vem går före och vem ska följa efter och hur blir den rollfördelningen rättvis? Alla kan inte gå i takt.
2) Är det obildningens tid vi är inne i nu, när fake news och algoritmerna styr informationsflöden och vägval? Hur möter vi obildningen bäst?
3) Hur kan vi se på motståndare så att de inte blir fiender utan medspelare i en utvecklingsprocess?
4) Kan man utveckla ett gräsrotsförankrat medborgarskap som inte utgår från nationalstaten? Hur skulle det se ut, och skulle det kunna inkludera ett åtagande för helheten? En frivillig ”skatt”? Ett löfte för framtiden?
5) Finns det något sätt att ta till vara den praktiska klokhet som beskrivs på sidan 193ff och som varje människa bär på, men som i princip aldrig dokumenteras?
6) Vad innebär det att vara människa i vår tid och framåt?

Efter nationalstaten – vadå?
I ett av kapitlen i boken resonerar Hans Abrahamsson kring nationalstaten. Har den blivit för liten i en global kontext och har den blivit för stor i den lokala? Är det så att nationalstaten som den lämpligaste formen för politisk styrning, för ansvarsutkrävande, för representativitet, rättvisa, rättsskipning, utbildning, välfärd osv behöver ersättas av något mer relevant? Hur ska det gå till i så fall? Vem ska ersätta dagens (delvis bristfälliga) struktur med något annat? Brexit har blivit en tydlig och konkret symbol för dragkampen kring EU. Överstatligheten löser vissa men inte alla problem. De multinationella bolagens agenda ger oss ökad BNP, men har definitivt inget med utökad demokrati att göra, snarare tvärtom. Kapitalet kommer inte att kapitulera. Så vilka alternativ återstår? Frihetskamp? Det går sådär, kan man väl säga, om man iakttar hur beväpnade frihetslängtande grupperingar ”tagit makten” i olika länder. Det är tydligen svårt för människor att kämpa för andra människors rättvisa.

Formaliserad empati för att klara planetens gränser
Ändå tror jag att det är i en formaliserad empati vägen framåt behöver upptäckas. Genom att balansera egenintresset mot andra legitima intressen måste vi lära oss att utveckla en hållbarare värld. En värld som inte dukar under för att vi inte klarar att begränsa vår civilisations utveckling inom ramarna för vad planeten tål. Forskarna har länge visat vilka planetära gränser det handlar om. Nu måste vi organisera utvecklingen på ett klokare sätt. Vi får börja med en studiecirkel.

Länktips:
Föredrag med Hans Abrahamsson: http://christerowe.se/2023/12/nr1012-intryck-fran-en-kvall-med-hans-abrahamsson/

Platsutveckling: http://christerowe.se/2023/12/nr1014-platsutveckling-utan-omstallning/

Åsa Wikforss Vinter i P1: http://christerowe.se/2024/01/nr1019-asa-wikforss-ar-en-viktig-rost-for-demokratin/

Planetära gränser: https://www.su.se/nyheter/alla-planet%C3%A4ra-gr%C3%A4nser-kartlagda-f%C3%B6r-f%C3%B6rsta-g%C3%A5ngen-sex-av-nio-passerade-1.674721

Ett dilemma för EU när det gäller batterier

Den som vill hålla sig uppdaterad när det gäller tekniken kring elektriska vägfordon gör klokt i att följa nyhetsbrevet omEV. Detta nyhetsbrev ger en bra bild av vad som händer på elfordonssidan. Då och då producerar de även en podd, som är värd att lyssna på. Senast intervjuade man Volvo Cars expert Annika Ahlberg Tidblad om EU:s nya batteriförordning. (Länktips se nedan).

Det litiumjon-batteri som flest använder kallas NMC
Batteritekniken är helt avgörande för omställningen från fossildrivna till eldrivna fordon. EU har insett att området behöver regleras så att industrin får tydliga regler. Batteriförordningen träder i kraft nu och inkluderar ett antal datum, som fordonsindustrin har att förhålla sig till. Den teknik man utgår ifrån är det som specialisterna kallar NMC, som innebär att katoden utgörs av en (av flera olika) kombination av Nickel, (Ni) Mangan (Mn) och Kobolt (Co), medan anoden ofta består av en litiumgrafitblandning. Det avgörande är att batteriets joner kan röra sig i elektrolyten så att en last, t.ex. en motor, får ström. NMC-konstruktionen ger en bra kombination av livslängd, energitäthet och effekttäthet. Tidigare batterier för mobiltelefoner behövde inte klara lika stora effektuttag.

Teknikutvecklingen bör ha planat ut
Nu anpassar EU sin batteriförordning till NMC-batterier, vilket kan göra att nya tekniksprång och andra kemiska kombinationer inom batteritekniken fördröjs. Detta är naturligtvis ett dilemma för alla lagstiftare. Man vill ha produktutveckling, men inte ”vilda västern” kring hur viktig teknik utformas . EU vill säkra upp att tillverkarna tar ansvar för sina produkter på ett rättvist sätt. För att regelverken ska landa rimligt rätt måste teknikutvecklingen ha planat ut och en slags standard ha satt sig.

Samarbeten som tar tid att bygga upp och blir dyra att avbryta
Men, som Annika Ahlberg Tidblad påpekar, kan EUs förordning också få en hämmande effekt på teknikutvecklingen eftersom många av de tekniska och administrativa rutiner som branschen etablerar gör det svårt att gå utanför regelverket. Ska vissa ämnen mätas och redovisas, blir det ju logiskt att bygga strukturer och avtal med partners för att just ha koll på dessa uppgifter. EU:s förordning skapar ordning och reda och rimlig rättvisa, men den försvårar också för nya teknikval.

Tredjeparts-certifiering på G
Enligt Annika Ahlberg Tidblad ligger rapporteringsansvaret hos fordonstillverkaren, inte hos celltillverkaren. Här uppstår för mig ett frågetecken. Om det är celltillverkaren som ska rapportera att man använt återvunnet material till X procent innebär det sannolikt att fordonstillverkaren måste ha exklusiva och långtgående avtal med cellverkare så att informationen kan verifieras. Inte minst gäller det efter år 2026 då s.k. batteri-pass ska börja gälla och varje tillverkare åläggs att ha tredjeparts-certifierade verifikat på sin batteritillverkning. Det låter komplicerat och inget man ändrar i en handvändning.

Lovande natriumjon-version
Det är stora mängder batterier som ska tillverkas, även för andra applikationer än fordon. Forskare på Chalmers har arbetat med ett alternativ till litiumjon-batterier och tror sig nu ha hittat en mix av natriumjon-material, som ser lovande ut. Natrium finns tillgängligt på ett helt annat sätt än litium och skulle ─ om det får genomslag ─ radikalt kunna förändra batteribranschen, återvinningsbehoven och olika kostnader i samband med batteriframställning. I det läget är det ju lite märkligt om EU:s batteriförordning försvårar för teknikutveckling, som skulle vara gynnsam ur många aspekter, inte minst att få fram batterier för mellanlagring av solel m.m. Det tycks vara just denna applikation som forskarna tror blir allra mest intressant, inte som fordonsbatteri. (Se länktips nedan).

Lås inte fast oss på fel nivå
Exemplet med EU:s batteriförordning, som försöker ringa in de viktigaste frågorna kring och konsekvenserna av litiumjon-battierier av typen NMC, visar att även intentionerna är bra, är det inte säkert att förordningen är optimal ur perspektivet att det är synnerligen bråttom med teknik som hjälper oss ut ur fossilberoendet. Den tanke jag har framfört några gånger är att kanske det är rollfördelningen vi ska ta som utgångspunkt. En tillverkare har idag rollen av ansvarig för sin produkt, men den rollen skulle kunna renodlas ytterligare genom att tillverkaren i varje givet ögonblick ska kunna redogöra för var ─ i detta fallet ─ batterierna befinner sig.

Gör tillverkaren ansvarig fullt ut – förbjud försäljning
Dvs genom att förbjuda försäljning och tillåta för tillverkaren att tjäna pengar på andra sätt kvarstår tillverkarens ansvar för de produkter som sätts på marknaden. Hur tillverkaren ser till att produkten eller produktens eventuellt farliga ingående ämnen inte hamnar i kretsloppet behöver lagstiftaren inte bry sig om. Det blir tydligare och öppnar upp för alternativa produktlösningar och tekniksprång.

Länktips:
omEV och den senaste podden: https://omev.se/podcast/omev-75-om-batteriforordningen/

Forskare från Chalmers tror på Natriumjon-batterier: https://fof.se/artikel/natriumbatteri-minskar-beroendet-av-kritiska-metaller/