Hur ska det offentliga bli bättre ”första-kund”?

Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien, IVA, driver på för att den svenska forskningen och innovationerna ska få de resurser och det erkännande som de förtjänar. I ett nyhetsbrev som kom den 16 juni 2026 läser jag hur professor Sylvia Schwaag Serger, vd för IVA, exemplifierar med hur samhället förr var bättre på att samverka kring strategiskt viktiga innovationer som när ASEA och Vattenfall tog gemensamt ansvar för utbyggnaden av det svenska elnätet eller när LM Ericsson och Televerket satsade på AXE-systemet. Schwaag Serger efterlyser mer offentliga ”förstakunder”, som kan vara helt avgörande för att innovativ teknik ska kunna tas fram och bli serietillverkade.

IVA pekar på den rådande kulturen i det offentliga
Hon förmodar i sin text att återhållsamheten hos en del offentliga beställare kan hänga ihop med den rådande kulturen i det offentliga. Hon förtydligar med ”..rädslan hos enskilda tjänstemän av att göra fel. Tjänstemän granskas hårt av chefer, revisorer, domstolar och även medier. Om den ansvarige tjänstemannen skulle välja en ny, oprövad lösning som misslyckas leder det till kritik och kan innebära tuffa konsekvenser för den enskilde.”  Och preciserar ytterligare: ”Det är inte de enskilda tjänstemännen det är fel på. Det är den straffande kulturen och de stelbenta regelverken som är det reella problemet. Hur får vi upphandlande aktörer att våga (och se möjligheterna med) börja använda upphandlingsinstrumentet i teknikutvecklande syfte? Staten skulle kunna ha en mycket viktig roll som ankarkund till små och medelstora företag och stimulera dem att skala upp.”

Vem tackar någon för att man vågar testa?
Jag tror hon har rätt. Det finns säkert flera skäl till att svenska offentliga myndigheter i internationell jämförelse är återhållsamma med beställningar av oprövad teknik. En anledning kan säkert vara att det är ingen som tackar den som tar initiativ bortom rutinerna. En annan kan vara den risk som finns att det går fel och att kritiken blir förödande för den personliga karriären. Det är sannolikt säkrare för den enskilde att sitta still i båten och göra som man brukar göra.

Tjänstemanna-ansvaret återinförs 
Det som dessutom nu har tillkommit och ytterligare bromsar innovationskraften hos offentliga upphandlare är Tidöregeringens nya lag som införs den 3 juli 2026 och som handlar om tjänstemanna-ansvar. Det tycks som om det är SD som har drivit på för att få kontroll över hur tjänstemän agerar. Det finns webb-klipp som tyder på detta. Och även om en ny regering skulle tillträda efter valet i höst lär det dröja innan man förändrar denna nya lag om tjänstemanna-ansvar, eftersom det ständigt finns en mängd olika lagar som behöver ändras eller korrigeras utifrån de politiska partiernas prioriteringar. Men nog är det lite märkligt att det är näringslivets ”vänner” på högersidan som driver igenom en lag som ytterligare bromsar just de mekanismer IVA pekar på, där det offentliga skulle kunna ta ett större ansvar och hjälpa innovativa företag att förverkliga sina produkter och tjänster.

Och nu måste många rutiner AI-anpassas
Det finns ytterligare en aspekt som krånglar till det hela och det är att hela samhället står inför en anpassning till AI-teknologin, där en del administrativa rutiner kommer att behöva ses över och lagstiftningen sannolikt kommer att behöva korrigera för avarter och missbruk, som kan relateras till hur AI-teknologin används för att ”effektivisera” och skapa vinster som i sin tur får återverkningar på arbetsmarknad, arbetsuppgifter, ansvarsområden, redovisning, tidsåtgång osv. Därutöver finns det kompetensbehov hos beställare som kanske inte alltid är uppdaterat om man gick sin utbildning för 30 år sedan. Utvecklingen går fort.

Det räcker med fyra år av Tidö-tester
Det som behövs nu är mer av tillit och samarbete, inte kontroll och maktutövning utifrån ett ideologiskt kontrollbehov. Det räcker med de dumheter som landat i förslag om att sätta barn i fängelse eller att utvisa unga personer bara för att de råkat bli 18 år gamla. Eller försöken att ekonomiskt strypa folkbildningen, studieförbunden och de fria resurser som fyller de tomrum som alltid uppstår när det offentliga inte fångar upp alla människor med olika behov. Sverige är bättre än den Tidö-version som vi nu har fått testa under fyra år.

Länktips: https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2026/02/regeringen-foreslar-utokat-tjanstemannaansvar/

(Anm. Jag länkar av princip inte till SD-sidor, men det finns en sida från SD i Åstorp publicerat i februari 2026 som är lätt att hitta för den som vill kolla.)

Kristerssons hönsgård

Hönsgård. Det är det man kommer att tänka på när fyra år med Kristersson ska summeras. Harpsund är en herrgård, som statsministerparet av tradition disponerar för representation och rekreation. Vissa av oss minns bilderna av ekan som roddes av sovjetledaren Chrusjitiov som var på besök 1964 och Tage Erlander satt bredvid en tolk i aktern. Det Ulf Kristersson och hans fru Birgitta Ed tycker är viktigt med Harpsund är tydligen att det ska finnas höns på plats. I alla fall de sommarveckor paret vistas på Harpsund. (Se länktips nedan om hönsgårdshistorien som pågått i flera år).

Någon annan
Det är naturligtvis helt i sin ordning att även statsministerparet får möjlighet att koppla av på semestern, även om en statsminister egentligen aldrig kan vara helt ledig. Om man ska tro alla publicerade bilder på Birgitta Ed har hon också anammat idén om att ständigt vara i tjänst, eftersom hon näst intill alltid är klädd i något som kan kopplas till prästyrket. Men i fråga om höns, inredningskonsulter och vem som ska göra vilket arbete verkar det som någon annan, i praktiken skattebetalarna, ska stå för arbetsinsatser, inköpskostnader och andra utlägg.

Arbetslöshet? Omställning? Prioriteringar?
Men är verkligen en hönsgård det som ligger överst på dagordningen för den som ska förväntas ägna sin vakna tid åt att leda landet? Att ta kontakt med berörda myndigheter, skriva de underlag som krävs och ordna de möten som erfordras är sådant som gör att annat blir nedprioriterat i statsministerns stab. Tid som kunde ha använts till viktigare saker. Som att få bukt på arbetslösheten, skapa förutsättningar för överenskommelser mellan industri, investerare och myndigheter inom områden som kräver snabba åtgärder. Den omställning av näringslivet som måste ske blir både bättre och mer konkurrenskraftig om den sker frivilligt istället för som ett resultat av senfärdighet och andra aktörers agerande.

Det är bråttom att hitta nya sätt att redovisa ekonomi
Resursfrågorna ligger hela tiden som outtalad komplikation inom ramen för det rådande ekonomiska systemet. Vi kommer inte kunna fortsätta att tömma jordskorpan på material och resurser, utan måste hitta sätt att återanvända material och produkter. Och då måste de ekonomiska styrmedlen dra i rätt riktning. Exempelvis behöver vi hitta mer moderna och rättvisande sätt att redovisa ekonomisk verksamhet. Allt detta borde ligga högst upp på en statsministers agenda, för att säkerställa att Sverige behåller en position som en modern välfärdsstat även när vi bytt system.

Galet
Men istället ägnar statsministerparet sig åt en hönsgård och låter sina tjänstemän ägna dyrbar arbetstid åt att reda ut hur hönsgården kan komma på plats. Eller organisera luxuösa inredningsinköp (se länktipset nedan). Det är därför ordet hönsgård blir så träffande och illustrativt. Och galet, lockas man nästan tillägga med tanke på tuppen som säkert hör till.

Länktips: https://www.expressen.se/nyheter/sverige/ordern-bygg-en-honsgard-till-birgitta-ed-pa-harpsund/

Kolla gärna in www.monreform.org

Det talas för lite om pengar på en systemnivå. Hur skuldsättningen och förmögenhetsfördelningen ökar på ett sätt som bara kan beskrivas som långsiktigt skadligt. Redan på 80-talet väcktes idéer och skrev böcker om detta. Margrit Kennedys ”Pengar utan ränta och inflation” som hon skrev på 80-talet står i min bokhylla och flera av hennes tankar landade i bildandet av JAK-banken och hade kanske betydelse även när Ekobanken tog form i Sverige. Men systemet har bara fortsatt att utvecklas, troligen eftersom tillräckligt många med inflytande vill ha det så. Samtidigt borde de flesta inse att en ekonomi som bygger på skuldsättning, ränta och evig tillväxt bara kan sluta i katastrof.

Ett internationellt nätverk
Monreform.org heter en hemsida som väckt mitt intresse. På sin hemsida skriver de ”We need a just money system that works for the people, not for the big banks. We are a global network of movements that collaborate with policymakers, the public and economists around the world to redesign money for social justice and a liveable planet.” På sin Om-oss-sida skriver de om problemet och där bland annat: ”Hur mycket pengar som skapas och vart nya pengar allokeras bestäms främst av privata banker utifrån att de maximerar sina egna vinster snarare än ekonomins behov.” Och dessa nya pengar uppstår ju till stor del via efterfrågan och ”marknadens” värdering av något som ska finansieras. Är ett 28 kvadratmeter stort sommarhus på Orust, i Edshultshall närmare bestämt, värt 12 miljoner kronor kan säkert banken gå i god för merparten om köparen är trovärdig. Vips har ett antal miljoner kronor uppstått ur tomma intet. Om säljaren får som han vill.

Det finns mycket skrivet
I Sverige är ”Positiva Pengar” medlemsorganisation i International Movement for Monetary Reform, som nätverket heter. I Länktipsen nedan finns en länk till en litteraturlista från de senaste 15 åren, då det har skrivits många artiklar och böcker om behovet av ett annat monetärt ekosystem. Det som slår mig är hur tydligt skuldsättningen framstår som ett stort problem. En skuldsättning som har sin parallell i klimatet, där vi sedan 100 eller 150 år håller på att skuldsätta mänskligheten på ett sätt som blir allt svårare att reversera. Men det ekonomerna skriver om är pengar, inte hur allt hänger ihop (vad jag kan se). Eller hur vi överanvänder resurser, och exploaterar fattiga människor osv.

Mohamsson vill se fler miljardärer (!)
De som vill fortsätta springa i det lockande ekorrhjulet har fått nya förespråkare i det tidigare humanistiska liberala partiet i Sverige. Ett parti som nu på allvar hävdar att Sverige ska sträva efter att ha ännu fler miljardärer. (Se länktips nedan). Detta är inte satir eller humor. På fullt allvar tycks man mena att det är bra för samhället att förmögenhetsklyftorna ökar, att fåtalet superrika blir ännu fler och att det relativa välståndet i ännu högre grad villkoras av om medborgarna har gott om pengar eller inte.

Inlåsningseffekter istället för bred nytta
Det pengar som miljardärerna lägger på hög används inte till att köpa barnblöjor, nya skor för att ersätta de som barnen växer ur eller till att besöka en gammal släkting i obygden. Det skulle däremot ett generellt högre barnbidrag kunna göra. Men den breda välståndsökningen vill inte de fartblinda liberalerna se. De vill hellre att de privata avkastningarna på fonder och obeskattade tillgångar växer. De rika hittar alltid sätt att slippa betala inkomstskatt, så att även kommunal verksamhet då behöver skäras ner ytterligare. ”Valfrihet” det heta när de rika hittar sätt att gynna näringslivsdriven gärna skattefinansierad verksamhet som skulle vara mer rättvist att driva ideellt eller kommunalt.

28 maj blir det intressant att lyssna
I skrivande stund har jag inte lyssnat på seminariet den 28 maj 2026, men jag ska återkomma när jag tagit del av det som förmedlas. Det är viktigt att vi förstår ekonomin på systemnivå, men vi får heller inte glömma bort att allra viktigast är faktiskt att de basala funktionerna skyddas och utvecklas på ett hållbart sätt. Utan luft som går att andas, utan vatten som går att dricka, utan näringsriktig och ekologisk mat som mättar och sunda sociala sammanhang som får barnen att växa till ansvarstagande och kunniga vuxna och utan fred är det mesta meningslöst. (Tipstack till René M.)

Tillägg den 29 maj
Nu är det den 29 maj och jag lyssnade på seminariet igår (till största delen). Michael Kumhof, som tycks vara från Tyskland, höll en avancerad föreläsning om det han kallar Chicagoplanen. Det har att göra med att många världens ledande ekonomier tog tag i de strukturella problemen i samband med depressionen på 30-talet. Och det brukar kallas just Chicagoplanen. Kumhof har ägnat hela sitt professionella liv åt strukturerna bakom de nationalekonomiska teorierna. Hans föreläsning förutsatte att man som åhörare hade någorlunda koll på systemet idag och hur det skulle kunna förändras.

Två slags banker
Det lilla jag förstod var att Kumhof argumenterar för att dela upp bankväsendet i två kategorier banker. En slags bank som hanterar pengar och en annan som hanterar skulder och genom att organisera balansräkningarna på rätt sätt för de olika kategorierna kan vi, om jag förstår honom rätt, komma till rätta med problemet att skuldsättningen frigör nya resurser och i praktiken skapar pengar ur tomma intet. Men jag är inte nationalekonom, så jag kan bara hänvisa till Kumhof och hans intressanta förslag så att den som begriper mer kan fånga upp det som skulle behöva analyseras på rätt nivå. Spontant känner jag att vi behöver ändra på systemet, så att bankerna fungerar som stöd för en långsiktigt hållbart samhälle. Den som har lust får gärna återkomma med tankar kring detta.

Ur M Kumhofs presentation 28 maj

Länktips: Den 28:e maj var det ett seminarium på engelska som jag delvis följde:
https://monreform.org/kumhof-money-as-debt/

Länktips: Litteraturlista från Monrefom.org: https://www.monetaryalliance.org/bibliography-introductory/

Länktips: Liberalerna vill se ännu fler miljardärer: https://www.sverigesradio.se/artikel/l-vill-dubbla-antalet-miljardarer

Vad innebär AI-utvecklingen?

AI diskuteras allt mer. Hur ska AI användas i skolan? I USA finns det privatskolor som kopplat hela sin verksamhet till AI och inte anställt lärare utan ”guider” som ska lotsa eleverna till självstudier och till att använda AI för att hitta det de behöver lära sig. (Se länktips nedan). Men hur gör egentligen svenska skolor med AI? Innebär tillgången till AI-generade texter att undervisningen och läxor och prov måste göras på ett annat sätt? Blir det mer papper och penna nu i klassrummen? Och hur blir vi duktiga i samarbete och konfliktlösning?

Med svagare omdöme, vad händer då?
Hjälpmedel har ju alltid funnits. Och när räknedosor blev billiga och lätta att ta med sig kunde naturligtvis enstaka elever sluta lära sig multiplikationstabellen. Det gick ju att slå fram summan på några sekunder. Och man behöver inte kunna huvudstaden i Rumänien, det räcker ju att googla eller fråga AI….. Men vad händer med det mänskliga kunnandet och med omdömet när vi inte har egna kunskaper? Blir vi inte då lätt offer för manipulation och påtryckningar?

Kan AI välja cykel åt oss?
Vad är egentligen ett omdöme? Det är väl vårt sätt att förankra ett beslut i den mix av erfarenheter, kunskaper och känslor som vi bär med oss? Gillar vi en bostad, en miljö, en utsikt eller pryl ─ eller en människa ─ så beror det väl oftast på en kombination av olika faktorer? Det är inte bara färgen på en cykel som tilltalar oss, det är designen, storleken och om den passar för sitt användningsområde, om den har rätt sadel och bromsar osv som vi väger in. Där är ju än så länge AI på efterkälken eftersom vi ännu inte har tankat in alla preferenser i en personlig AI-följeslagare som kan ”tänka” åt oss och ta våra beslut.

Hur ser framtiden ut?
Samtidigt måste vi inse att ─ rätt använd ─ blir AI ett hjälpmedel som kan förenkla mycket. Ett bekymmer är naturligtvis att det finns verksamheter och företag som kan lägga över en hel del rutinarbete på AI-system. Till viss del har detta börjat. De ”kundtjänst”-kontakter man tar idag är ju oftast just automatiska system som svarar på standardfrågor och ger standardsvar. Hoppet ligger i att människan faktiskt vill skapa nya idéer och innovationer, något som AI kommer att behöva lång tid för att lyckas bli övertygande bra i. Men visst ─ det kan mycket väl bli så att kommande system lyckas bli överraskande snabba i att formulera helt nya lösningar. Frågan är vad vi gör då? Då är vi troligen arbetslösa.

Länktips: https://www.sverigesradio.se/artikel/nu-finns-skolor-helt-utan-larare-har-ersatts-av-ai

Cirkularity gap: Det finns stora förluster att ta till vara

Cirkulär ekonomi är nödvändig att sträva efter. Det jag brukar hävda att den cirkulära ekonomin inte kommer uppstå i ett lagmässigt tomrum eller ens i det befintliga lagrummet. Vi behöver forma regelverk och mätsystem, skatter och incitament som stärker och påskyndar omställningen till en cirkulär ekonomi. Och där det viktigaste faktiskt är ekonomin, inte om vi lägger plastbiten i rätt behållare.

Det finns stora förluster att ta till vara
Nu har det kommit en rapport, som jag hittar via Delegationen för cirkulär ekonomi, som visar på gapet mellan den linjära och den cirkulära logiken. Rapporten är en intressant läsning. I ingressen beskriver författarna att man skiljer på funktionellt värde och skapat värde. Det senare kanske vi skulle kalla mervärde i en svensk kontext. Det handlar om ”ineffektiv materialanvändning, för tidig föråldring och försämring av tillgångar, samt delvis icke prissatta externaliteter”. Det handlar om kortsiktig ineffektivitet och långsiktig erosion av tillgångar. Förlusterna handlar om ett antal olika sektorer i samhället, som t.ex. förluster vid bearbetning, vid energianvändning, vid matproduktion och avfall, avfall vid slutet av livscykeln och onödigt tidig försämring av värdet av byggnader, infrastruktur och maskiner.

Kan vi slippa köp-slit-och-släng nu?
Det är den första rapporten i sitt slag och den sätter fingret på felen med den rådande ”take-make-waste”-logiken (köp-slit-och-släng brukar vi säga ibland) och kvantifierar dessutom förlusterna i relation till vad som är möjligt att åstadkomma. Det rådande ekonomin är som bekant linjär med allt vad det innebär och den cirkulära ekonomin bygger på en annan princip, där livslängd och värdeskapande är viktiga parametrar.

25,4 biljoner Euro eller 30 procent av världens BNP
Det handlar i rapporten om totalt 25,4 biljoner Euro (trillions skriver de på engelska) plus/minus drygt 4 biljoner. Det är detsamma som 30 procent av global BNP. Inga småsummor med andra ord. Inga vanliga ekonomirapporter fångar den här aspekten. I de kategorier man valt att redovisa gapet är förlusterna mycket stora och också olika stora. Dessa siffror fångar jag upp ur rapporten: Processer 0,9 biljoner, energi 8,7 biljoner, mat och avfall 0,7 biljoner, livslängd 10 biljoner och kapital 5,2 biljoner. Allt räknas i Euro. Man lyfter dessutom att värdeförlusterna är strukturella och på systemnivå och inte att betrakta som slöseri, utan mer som en principiell fördyring, som det nuvarande systemet för med sig.

Maximera värdet av resurserna
Cirkularitet handlar enligt rapporten om att begränsa resursanvändningen och att maximera värdet av resurserna över tid. Lyckas vi med detta frigörs stora resurser samtidigt som samhället blir mer motståndskraftigt. Det som krävs är koordinerade åtaganden längs olika värdekedjor. Och därmed samverkan på ett nytt sätt, där den enes ansträngning ska förstärkas av de partners som ingår i en värdekedja. Det förutsätter också en viss transparens och att företag litar på varandra.

Flera andra negativa aspekter
Rapporten visar hur den nuvarande ekonomiska logiken är skadlig och varför värden försvinner. Förutom i reda pengar innebär förlusterna även omfattande miljömässiga och sociala påfrestningar. Det handlar om föroreningar, hälsoproblem, lägre produktivitet m.m. Rapporten bidrar till att öka förståelsen för vikten av långsiktighet och ansvarstagande i ekonomin. Men den sätter också fingret på att konkurrens kan vara bra för att stimulera till innovation, men att konkurrens som till slut bidrar till monopol och till att något företag blir dominerande på en marknad inte nödvändigtvis är till fördel på samhällsnivå. Det enda rimliga är att hitta en långsiktig balans mellan företagsnytta, samhällsnytta (för samhället idag), framtidsnytta (för miljön och för kommande generationer) och nytta för den enskilde individen.

Länktips: Rapporten om den förlust vi gör på att inte vara cirkulära, utan linjära: https://dashboard.circularity-gap.world/report/2026/cgr-2026-summary

Köpmönstren förändras snabbt

Cirkulär ekonomi är ett specialområde som jag följer på olika sätt. Bland annat genom att ta del av det Handelsrådet förmedlar av forskning kring handelns utveckling. Det vi producerar och säljer, konsumerar och så småningom inte längre behöver är ju just de varor som behöver cirkuleras. Hur och av vem är fortfarande mycket oklart. Second Hand räcker inte och att momsbefria Second Hand blir till slut en återvändsgränd, vi behöver ju skatteintäkter även i en cirkulär ekonomi.

Hur skapar vi lagom avstånd och bra miljöer för den nya handeln?
Handelns utveckling påverkar även hur butiker och andra funktioner dockas an till resten av vardagslivet. Om vi inte behöver parkeringsplatser för att vi kan gå till affären uppstår nya möjligheter. Och om vi tänker på seniorers behov av att nå dagligvaror, apotek och en samlingslokal med en kort promenad blir hela utvecklingen väldigt viktig att förstå.

Hur ser utvecklingen ut från 2019 till 2024?
Den 5 maj tog jag del av en podd-intervju mellan Handelsrådet och en forskare, Herman Donner, som tittat på hur handeln utvecklats åren 2019 till 2024. Hans slutsatser är viktiga att förstå innebörden av. (Se länktips för att lyssna till podden).

Rutininköpen byter plats
Sedan 2019 har det hänt väldigt mycket. E-handeln har utvecklats, pandemin förändrade arbetsvillkoren och många företag lät sina anställda arbeta hemifrån och dessa trender har fortsatt. Det som också har utvecklats är lokala köpcentra närmare förorten, samtidigt som shopping-täta citystråk tappat attraktionskraft. Donner konstaterar helt enkelt att efter pandemin har handeln förändrats. En latte-to-go som tidigare köptes nära jobbet köps nu istället nära hemmet. I bostadsområden och lokala centra uppstår nya butiker. Det gäller att förstå den här dynamiken, menar Donner.

Tjänstemän kan jobba hemifrån
E-handel, distansarbete och pandemins roll hänger ihop. Vi gör nu det fysiska på andra platser än förr, och på andra tider. Det Donner försökt titta närmare på är utvecklingen för innerstadsgallerior, ytterstads-centra och stråk som brukat ha mycket konsumtion och jämfört utvecklingen 2019 till 2024. Det finns tydliga trender, menar Donner. Det sker numera färre besök i citylägen och fler i det han kallar periferin. Det finns också jämförelser, där han tittat på om befolkningen är till stor del arbetare respektive till stor del tjänstemän. Inte oväntat är det fler tjänstemän som jobbar hemifrån, så trenderna är tydligare i stadsdelar där det bor många tjänstemän.

Är detta ABC-stadens återkomst?
En fråga som dök upp i samtalet är om detta skulle kunna beskrivas som ABC-stadens återkomst. ABC-staden, med Vällingby och Farsta som tydliga exempel samlade ju Arbete, Bostäder och Centrum på i praktiken samma ställe. Alla skulle inte behöva resa in till Stockholm City för att arbeta eller shoppa, var tanken. Helt tydligt blev inte svaret på frågan om detta nu leder till ABC-stadens pånyttfödelse. Sannolikt för att e-handeln förändrat mycket av hur shopping går till.

Frågan är vad som händer med fastighetsvärdena
Allt drar i samma riktning, menar Donner. Folk vill ha handel nära där man bor. Han ser tendenser i USA att det byggs bostäder nära stationsområden för att förenkla för folk att klara sina transportbehov. Och självklart påverkar utvecklingen både butiksägare och fastighetsägarna. Han nämner avkontorisering och nya sätt att tjäna pengar på annars tomma lokaler i city. Attraktionskraften saknas när kontoren inte längre drar köpkraft till de centrala lägena. Det han inte kommer in på är om fastighetsvärdena kommer falla så lågt att fastighetsägarna får belåningsproblem och svårt att klara investerares och bankers krav på avkastning.

Halverad omsättning
Han tolkar utvecklingen som att folk vill ha stadskänsla nära hemmet och kunna ta en utekväll på gångavstånd från hemmet. Innerstadsgalleriorna har gått från 30 procent av handeln till att nu ligga på 15 procent, medan mer perifera centra som Täby centrum gått från cirka 20 procent till drygt 30 procent. Och så finns ett ökat tryck från lågprisbutiker i billiga lägen att väga in i sammanhanget.

Mina slutsatser
Det hela tyder på att går mot en samhällsutveckling som skulle kunna beskrivas som bykänslan i staden eller stadsmiljön i byn, dvs att vi söker sammanhang i lite mindre skala, där vi når det vi behöver, men inte behöver lägga tid på att resa länge för att hitta det vi behöver. Nu ska vi bara se till att det i detta nya också finns plats för verkstäder och andra ställen där man kan få sina produkter lagade, hyra något eller få hjälp med en krånglande dator, en trasig kavaj eller ett par skor som behöver nya sulor. Vi behöver hitta sätt att köpa kvalitet och se till att produkterna håller länge. Och vi kanske inte behöver äga allt. Och allt detta behöver fastighetsägare och stadsplanerare tänka på när nya och befintliga områden ska få nya funktioner. Och tänka på barn och gamla. Samhället måste göra plats för alla.

Länktips: Podd med Herman Donner cirka 25 minuter om handelns utveckling: här

Kommer AI att bli en del av äldreomsorgen?

CASE-dagen i Lund den 16 april 2026 innehöll ett flertal intressanta presentationer. (Länktips till programmet se nedan). I en annan bloggtext nämnde jag frågan om den demografiska utveckling vi står inför. En annan mycket intressant och relevant presentation handlade om hur AI kan komma att användas exempelvis inom äldreomsorgen.

William Son Galanza

Mellan två och sjutton sensorer
William Son Galanza presenterade sin forskning kring AI och inledde med att ställa den retoriska frågan om AI förstår vad en person gör. Kan det vara så att AI i själva verket är bättre än människor på att identifiera och varna för problem som kan kopplas till hur en person beter sig? Forskarna testar för fullt med sensorer för att identifiera och lära sig känna igen rörelsemönster. Man har använt upp till 17 sensorer på en person för att bygga upp databaser kring vad som är återkommande beteenden och rörelsemönster. Man har även testat med enbart två sensorer (vid höft och på handled). Det tar betydligt längre tid att kartlägga beteenden och rörelsemönster med enbart två sensorer, fick vi veta.

Databas med typiska rörelsemönster som bas
För tillfället har man nått cirka 89 procents noggrannhet, dvs att AI-systemet känner igen ett visst beteende med 89 procents träffsäkerhet. De beteenden man försöker kategorisera på detta sätt handlar om att läsa tidningen, se på TV, vila, gå på toaletten osv. När man byggt upp en databas per testperson kan det så småningom bli tal om att etablera diagnosmodeller, dvs parametrar som ska användas för att indikera avvikelser från normalbeteendet. Och syftet är naturligtvis att tidigt kunna indikera att personen avviker från sitt normala beteende och kanske visar symptom på någon störning, som behöver åtgärdas.

Vilka naturliga variationer är rimliga?
Presentationen var kort eftersom dagen var späckad med olika inspel, men en fråga som inte blev riktigt besvarad var naturligtvis hur stor naturlig tolerans man arbetar med för att kalla ett rörelsemönster för normalt och inte avvikande. Det är ju trots allt människor det handlar om, människor som inte är maskiner, som kan bete sig lite olika beroende på om man ser en fotbollsmatch på TV och lever sig in i det hela, eller tittar på vädret. Dvs hur tänker man egentligen kring de naturliga variationer som alltid kommer att finnas?

Elva procents fel i utgångsläget låter inte bra
Och tycker man verkligen att 89 procent träffsäkerhet räcker? Måste man inte ha 98 eller 99 procent som utgångspunkt för att med säkerhet slå fast att en avvikelse inträffat? Om AI-övervakningen sätts in där det handlar om liv eller död och där tidsfaktorn är avgörande för en eventuell åtgärd känns det lite svajigt att ha så mycket som elva procents fel redan i utgångsläget. Det låter som att man har långt kvar. Det nämndes heller inte under den korta presentationen om man tänker sig en kombination av aktiva och passiva indikatorer, dvs att personen i fråga också själv kommer att vara aktiv, trycka på någon knapp, tala till en mikrofon eller på annat sätt bevisa sitt allmäntillstånd. En kombination av olika analysmetoder torde ju öka träffsäkerheten avsevärt. För att inte tala om värdet av att ha en granne som tittar in lite då och då.

Var ligger förtjänsten och för vem?
Och det finns alltid en ekonomisk sida av all teknik. Vem ska egentligen betala och vem ska tjäna pengar på de lösningar som till slut införs? Och hur ser alternativkostnaden eller alternativförtjänsten ut? Det finns en hel del frågor kvar att lösa. Och mest grundläggande är ändå att vi människor inte får ses som objekt, som maskiner som alltid beter oss på likartat sätt. Den utvecklingen känner jag obehag inför.

Länktips: https://www.case.lu.se/casedagen

Föredrag: Jennifer Hinton om den nya ekonomin

Jennifer Hinton, forskare från Lund, brukar tala om ”enough-economy”, eller som jag hellre kallar det på svenska: lagom-ekonomi. Jennifer är nu aktuell med en ny bok i juni och som jag ska försöka skaffa och som heter ”Game changer – an economy beyond profit”, där en helt ny modell skissas upp för att visa hur en ekonomi faktiskt skulle kunna byggas utan att vara vinstdriven.

Nyttotänkandet i fokus
Den 30 mars föll hon ett cirka 35 minuter långt föredrag på engelska, på Researchers desk, där hon steg för steg förklarar inlåsningarna som dagens system ger oss och vilka möjligheter och aktörer som utvecklas om vi istället låter nyttan, the benefits, vara avgörande. Och det är inte så konstigt som det låter. Vi har ett nyttotänkande redan idag i mycket av det som det allmänna driver och bedriver, även om vinsttänkandet smyger sig in i både järnvägar, sjukhus, skola och allmännyttiga bostäder.

Skatter?
Jag ska återkomma till hennes modell när jag läst boken, men det som inte hanns med under de 35 minuterna, var hur omställningen ska motiveras och genomföras och av vem. Det hanns inte heller med någon tanke på hur skattesystemet ska utformas och därmed också hur företagens redovisningar blir rättvisa och rättvisande, i och med att vi behöver ha skatteintäkter. Idag är det ”vinst” och det stegvist ackumulerande moms-systemet som ger staten skatteintäkter. Men som också öppnar kryphål för den som kan och vill undvika att betala skatt. Nolltaxerare har vi ju hört om i decennier.

Det cirkulära?
En annan aspekt som inte hanns med är hur Jennifer Hintons modell hänger ihop med kraven på mer cirkulär ekonomi. Inte flödena, primärt, utan mer hur ekonomin kring nyttjandet och de olika logistikflödena ska se ut. Jag skriver som bekant ofta om detta och här upplevde jag att det saknades något. Kanske står det i boken. Den ekonomi vi har i dag när en handfull superrika äger lika mycket som hälften av världens länder tillsammans är det något som inte stämmer. Det är miljön som tar stryk liksom fattiga arbetare och andra mindre lyckligt lottade. Rättvisa är nödvändigt för en ekonomi som klarar att balansera olika krav.

Länktips: 35 minuter med Jennifer Hinton: https://researchersdesk.se/en/resources/lectures/jennifer-hinton-on-game-changer-an-economy-beyond-profit

CO2-besparande teknik från ett företag i Nyköping

Trifilon är ett företag som går lite under radarn. Framför allt eftersom de inte vänder sig till konsumenter eller privatpersoner. Deras materiallösningar är framför allt intressanta för tillverkande företag som idag är låsta vid att använda olika plastmaterial, som i sin tur tagits fram från fossil olja. Och ska vi klara klimatkrisen och hushålla på ett klokt sätt med den under miljontals år lagrade fossila råvaran behöver vi ställa om.

En stor CO2- besparing
Trifilon har hållit på i tretton år med produktutveckling och har nu tre materialtyper som man erbjuder tillverkare som letar efter ett fossilfritt alternativ. Helt och hållet elimineras inte fossilberoendet. Men många procents minskning är ett bra steg i rätt riktning. När man tittar på exemplen på hemsidan varierar CO2-besparingen mellan 30 och 92 procent beroende på vilken produkt och vilket material det handlar om. I dagsläget har man en kapacitet på 800 kg material per timme och tre olika grundutföranden som man erbjuder. Man håller till i Nyköping och ser med tillförsikt på framtiden.

Det finns några frågetecken
Hur det ska gå till att få företag att byta produktionsmetod och/eller råvara står det inte så mycket om, jag ser heller inget om prisskillnader. En gissning är att de volymer och serier det kan handla om i början innebär att köparen/tillverkaren måste se andra fördelar än priset genom att byta. En annan tanke är att vi ju inte vet vilka fantasipriser Iran-kriget kommer kunna ställa till med.

Från Trifilons hemsida

Det cirkulära måste också ingå
Det som kommer att behövas för att få fart på alternativen är att investerare förstår vikten av att satsa på den nya tekniken oh att lagstiftningen stegvis flyttar kostnader från de skadliga produkterna till de mindre skadliga. Och så måste det finnas en rimlig metod för återanvändning, återvinning osv för att klara resursinbromsningen.

Länktips: www.trifilon.com

Ukrainas drönartillverkning visar vägen

Ingenjörsvetenskapsakademien, IVA, hade ett intressant webbinarium den 26 mars som skulle handla om Ukrainas drönartillverkning. Det var självklart ett stort fokus på hur Ukraina gjort för att vara så pass snabba och framgångsrika med sin drönartillverkning, utveckling av innovationssystem, upphandling, finansiering, kvalitetssäkring, uppskalning och utbildning som de varit särskilt den senaste tiden. Jag ska strax återkomma till några viktiga komponenter som jag noterade, men först en spin-off från diskussionen som väcktes av ett företag i textilbranschen som deltog.

Är det kriget som återigen visar vägen?
Är det framtidens industri vi ser ta form ur det fasansfulla krigets verklighet? Är det så här alternativet ser ut till det storskaliga, centralstyrda, vinstdrivna industrisamhälle vi vant oss vid? Är det Ukraina som visar vägen ut ur det linjära och storskaliga tänket? Är det ett krig som behövs för att få oss att förstå hur vi ska organisera tillverkning, innovation och optimering av transporter, råvaruflöden och profit? Frågorna blev hängande i luften för mig.

Två forskare inledde
Men först några ord om hur Ukraina klarat att utveckla en världsledande drönartillverkning mitt under brinnande krig. Maryna Brychko, ursprungligen från Ukraina, men verksam vid Blekinge Tekniska Högskola, och Pontus Braunerhjelm från Entreprenörskapsforum inledde med en genomgång av de strukturer och arbetssätt Ukraina valt.

Lärdomar från Ukrainas innovationssystem

Decentraliserat på alla beslutsnivåer
Det som skiljer Ukrainas system från många andra länders är hur man valt att decentralisera allt för att skapa korta och snabba beslutsvägar. Detta har inneburit att kunskapslooparna har kunnat vara extremt korta. Erfarenheter från krigszonen har snabbt kommit tillbaka till entreprenörer och beslutsfattare, så att verklighetens funktionalitet snabbt kommit att plockas upp i de modifieringar man gjort av systemen. Allt har också byggt på en både bred och tillräckligt avancerad utbildning av många ukrainare, så att förståelsen för både mjukvara och hårdvara har varit hög.

Storskaligheten blir akterseglad
I den paneldebatt som följde nämndes hur det svenska systemet bara har en beställare, FMV, som dessutom har ett stort antal regler och bestämmelser, som gör det svårt för ett innovativt företag att lyckas i Sverige. Ett slags Moment 22 nämndes, där det i praktiken blir omöjligt för ett litet företag i Sverige att lyckas förrän man är stort, och stort kan man ju bara bli om man lyckas få en order som gör att verksamheten kan växa.

Snabbt, småskaligt och kompetensbaserat
Loop-systemet, där kunskapen tas till vara direkt från verkligheten, var något som gång på gång nämndes. Och hur man sjösatt program i Ukraina med syfte att underlätta diversifiering och decentralisering, samtidigt som man möjliggjort uppskalning av framgångsrika koncept. Snabbheten och kvaliteten på det som utvecklas blir på så sätt enastående, samtidigt som det naturligtvis blir svårt att hålla fast vid enhetlighet och utbytbarhet. I frontlinjen blir det därför viktigt att snabbt kunna ta till sig ny teknik och nya sätt att arbeta. Här förstod jag att den generella utbildningsnivån i Ukraina är starkt bidragande till framgångarna. Förstår man hur saker hänger ihop blir det lättare att ta till sig instruktioner.

Om vi tänker bort kriget…
Det intressanta ur hållbarhetshorisont är vilka drivkrafter som tar över när det inte längre är vinstintresset, ägandet och storskaligheten som styr. I den decentraliserade affärsmiljön är närheten till ”marknaden”, nyttjaren, avgörande, och att vara relevant med kvalitet, funktionalitet och tillförlitlighet. Om vi för ett ögonblick tänker bort kriget och tänker vad av detta har med framtidens hållbara ekonomi att göra?

Är detta framtidens industri?
Det en viktig tanke att släppa ägandet och vinstjakten som det primära, utan i stället att se till helheten, nyttjandet och funktionen. Hur tar vi fram produkter som löser de uppgifter vi har att lösa? Och hur ser drivkrafterna ut när kriget upphört? Vad gör att nya produkter tas fram, skalas upp tar plats i vår vardag? På vems initiativ när det inte längre handlar om ett lands överlevnad? Är det småskaliga nätverk av sammanlänkade producenter som hjälps åt att lösa konkreta uppgifter? Och hur ska ekonomin kring produktionen se ut? Finns det vinst? Systemen för redovisning och skatt, hur ska de designas? Och hur ska överskottet i så fall fördelas eller ens beräknas när användaren är involverad i utveckling, kvalitetssäkring och dokumentation?

Mycket ställs på huvudet
Modellen kullkastar mycket av det vi brukar ta för självklart, men här öppnas kanske en dörr till framtiden som vi behöver analysera noga. Jag får återkomma när jag funderat ett varv till.

Länktips: IVA om Ukraina och drönare: https://www.iva.se/kunskapsoversikt-ukraina