Mer folkbildning kring NATO

Den 29 maj var det partiledardebatt i SVT. Invandring, jobben, klimatet, lärarbristen var ämnen som togs upp. Kanske missade jag något, men frågan om Sveriges eventuella medlemskap i NATO var tydligen inte en fråga som SVT-redaktionen tyckte hörde hemma i debatten. Senast Sverige förde krig på egen mark är nu mer än 200 år sedan. Konsekvenserna av ett medlemskap i NATO med åtaganden, kostnader, utplacering av materiel, övningar och att vår svenske ÖB underställs ett kommando där – Gud förbjude – USA leds av en oberäknelig och farlig president Trump… är inte det en viktig fråga?

Bjud in Stoltenberg som en bakgrund
Dessa partiledarutfrågningar följer samma mönster. Polarisering och medial tydlighet är det viktigaste. Uppenbarligen inte att i en sansad debatt nyanserat diskutera motiven för olika beslut. SVT hade kunnat bjuda in den norske NATO-chefen Jens Stoltenberg för att låta honom förklara hur han och NATO ser på utvecklingen i det vi brukar kalla nordkalotten. Minskar eller ökar spänningen i området om Sverige – och Finland – går med i NATO? Vilka alternativ ser NATO? Är det mer av gammal terrorbalans mellan kärnkraftsstater som ska garantera freden eller ser NATO sig själva som ”sista utposten” när allt annat har kollapsat?

Massvis med intressanta frågor
Hur ser NATO på sig själva? Hur ser man på Ryssland? Är bilden entydig, finns det olika åsikter om hur NATO ska agera? Vad innebär Turkiets agerande i Syrien-konflikten för NATO? Hur ser NATO på frågan om demokratiskt inriktade stater respektive stater, där pressfrihet etc begränsas? Är det ett bekymmer att den demokratiska utvecklingen delvis går baklänges i delar av östeuropa? Eller är man i praktiken ointresserad av styrelseskicket och endast intresserade av att behålla maktbalansen oavsett hur medlemsstaterna utvecklas?

Skaffa en tydlig bild av var NATO står
Hur ser NATO på ett Storbritannien som delas upp om Brexit blir ett faktum och Skottland fortsatt vill vara en del av EU? Kan NATO förhålla sig neutralt till det politiska skeendet ? Hur ser Stoltenberg på Donald Trump? Ska Sverige gå med i NATO är det ju bra att veta vilka värderingar och åsikter organisationen står för.

Vilka är alternativen?
Allt detta hade varit ett intressant bakgrundsmaterial till en partiledardiskussion, inte debatt nödvändigtvis, för att klargöra vilka alternativ Sverige har när det gäller vår försvar. Kan Norden utvecklas till en stabiliserande gemensam kraft istället för att bli en del av ett USA-styrt NATO? Hur ser Stoltenberg på Norden?
Hellre en sansad och klargörande diskussion än munhuggande för att få bra tittarsiffror, SVT. Konfrontation är inte alltid det som fungerar bäst.

Det vore bra om public service-TV mer levde upp till sitt folkbildande och informativa uppdrag.

Snart blir ingen upprörd längre

Indignationsmedia påverkar den allmänna opinionen. Svarta rubriker, skandaler och konflikter kanske säljer lösnummer eller lockar klick på olika sajter. Frågan är om inte pendeln snart måste svänga och någon eller några aktörer i aktualitetsbranschen inse att det finns ett stort behov av sammanhang, logik, analys och – gärna – folkbildning som motvikt till alla uppblåsta löpsedlar byggda runt de slitna orden CHOCK, AVGÅNG, KRIS eller SKANDAL.

Sensationshöjden blir allt mer otydlig
Har inte jakten på läsare och klick gått så långt nu att referenspunkterna har blivit otydliga? För att något ska sticka ut och vara sensationellt måste ju normalnivån, referenspunkten, vara allmänt bekant. Annars blir det ingen rubrik. Om alla fotgängare går mot röd gubbe blir det knappast en rubrik av att en person, känd eller okänd, fångas på bild, när vederbörande går mot röd gubbe. Kanske om han eller hon cyklar mot rödljus, men även det är nog beroende på vem det är. Om någon offentlig person byggt sin image på att protestera mot allt och alla blir sensationshöjden inte så stor. Däremot om en person som knutit sin framtoning till starka ideal kring etik och moral beter sig som folk gör mest, blir det kanske rubriker. En Alf Svensson som bryter mot trafikregler skulle kanske ge rubriker. Men knappast en Gudrun Schyman. Det är olika måttstockar och olika kontraststyrka.

Smart eller skamligt att undvika skatt?
Intressant blir det när vi tittar på skattemoralen. Indignationsmedia blåser med rätta upp Panama-skandalen. Journalister ställer frågor utanför dörren hos tidigare statssekreterare, som hukar sig inför kamerorna. De allra rikaste undviker skatt genom att använda uppfinningsrika och oärliga sätt att stoppa undan sina rikedomar. Samtidigt lockar framför allt kvällspressen läsare genom att i deklarationstider tipsa om de smartaste avdragstipsen. ”Så slipper du betala skatt”. I ena stunden är det smart och uppmuntras av journalister med näsa för vad som säljer att hitta sätt att slippa betala skatt. I nästa stund är det skamligt och nära ett gatloppslöpande för dem som lyckats undvika att betala skatt. Hur ska redaktionerna ha det? Är det smart att smita undan skatt eller är det skamligt?

Mer folkbildning ger mindre utrymme för fördomar
Det är alltför sällan som media generellt använder tid och utrymme åt att ge bakgrundsfakta och en generell beskrivning av fenomen och hur saker hänger ihop. På ett sätt underminerar man samtidigt sin indignationstaktik. Om referensnivån är diffus blir det svårt att bygga upp någon upprördhet kring olika fenomen. När normen är osynlig blir det anormala ointressant. Mer folkbildning och mer av sammanhang skulle behövas, särskilt nu när både sanningar och lögner får plats sida vid sida i våra sökmotorsvar. Otydligheten bidrar till att förstärka fördomar och ogrundade ”sanningar”, något som kan utnyttjas av de krafter som vill polarisera och förenkla debatten.

 

Någon skulle behöva kliva av tåget i Ed

Igår var en solig dag i Ed, i de dalsländska gränstrakterna till Norge, där jag deltog i ett projektmöte tillsammans med kloka personer från olika kommuner. Ute i glesbygden finns frågor och lösningar på en annan nivå än i storstaden. För företag handlar det om att väldigt noga värdera sin rimliga och möjliga marknad, när kundunderlaget är glest i närområdet. För en kommun blir planering och genomförande en balansgång mellan optimism och realism. Men en tanke kan inte släppa taget.

Problem eller resurs?
Sverige är glest befolkat. Vi har mycket skog, sjöar, någorlunda odlingsbar mark och ett landskap som i alla fall någorlunda möjliggör att vägar och järnvägar kan dras utan att ständigt behöva spränga tunnlar, som i Norge eller i alpländerna. Ny arbetskraft och nya invånare skulle kunna få delar av glesbygden att utvecklas.Flyktingar från länder som nu läggs i ruiner skulle kunna utgöra en tilläggsresurs om vi på ett smart sätt tog till vara deras yrkeskunnande, deras driftighet och deras vilja att skapa en bra framtid för sig själva. Istället ser vi flyktingarna som ett problem, något administrativt, som ska ”hanteras” på ett korrekt sätt.

Skyddsnät för vem, mot vad ?
Karl-Oskar och Kristina flydde från svält och misär i Småland till ett land av möjligheter. Varför lyckas vi inte skapa förutsättningar för flyktingar som tar sig till Sverige att på motsvarande sätt skapa sig själva en framtid? Varför är de sociala skyddsnäten runt flyktingsituationen riggade för att nästan fungera som spindelnät, som håller fast flyktingarna i en beroenderoll? Är det för att de sociala skyddsnäten egentligen är utformade för att skydda oss andra mot det nya?

Tillförsikt
I glesbygden finns det en stark vilja att finnas kvar, att leva ett gott liv och att förverkliga egna drömmar i en inramning som präglar invånarna. I Ed stannar tåget. På kort tid är man i Oslo eller i Göteborg. Världen är nära. I många länder skulle järnvägen vara den viktigaste kommunikationslänken. Det gäller bara att rätt personer kliver av vid stationen och slår sig ned.

Sverige en motvikt i världen?

Världen väljer ledare på ett märkligt sätt just nu. Filippinernas nye president tycks enligt media vilja införa dödsstraff och rätt för polisen att skjuta brottslingar på ett sätt som påminner om de värsta historierna man hört från diverse diktaturer. I Venezuela verkar ekonomin vara helt körd i botten och oljefyndigheterna ha inneburit en förbannelse för landet. I Pakistan lever halva befolkningen nära fattigdomsgränsen. I Brasilien avsätter förmodat korrupta politiker presidenten med argument om ekonomiska oegentligheter.

Europa och USA
I Frankrike – Frankrike ! – växer stödet för en presidentkandidat, Le Pen, som spelar på människors rädsla, utanförskap och egoism. I Polen och i Ungern, två andra EU-länder, styrs länderna av politiker som på olika sätt vill inskränka mänskliga rättigheter, yttrandefriheten och det fria samhällets grundvalar. I Storbritannien står frågan om Brexit för dörren, där populistiska UKIP vill stänga dörren till EU. Och i USA, som sedan 70 år framstått som demokratins försvarare, verkar det på allvar kunna inträffa att en nyckfull och oförutsägbar Donald Trump kan bli president och överbefälhavare. Vad är det som händer?

Trixande politiker gräver sin egen grav
Det går en serie ”Dokument Utifrån” på SVT just nu om Obamas presidentperiod. Sevärt och intressant. Det som sipprar fram mellan klippen och kommentarerna är det cyniska spel som tycks drivas av senatorer och representanthusets ledamöter, där varje delegat verkar ha en egen agenda och där schackrandet och köpslåendet gjorts till vardagsbeteende. Det som slår mig är att lika stor respekt som kongressledamöterna tycks visa presidentämbetet, lika lite självrespekt tycks man visa upp. Kan kongressen fälla ett förslag från presidenten gör man allt för att göra det. Senast handlade det om sjukvårdsreformen, ”Obamacare”, som skulle förändra livet för miljoner marginaliserade amerikaner, men där etablissemanget bromsade och konsekvent motarbetade förslagen.

Är staten god eller ond?
Kanske hänger det samman med vår nordiska syn på staten som i grunden något bra. Välfärdsstaten finns där som ett skyddsnät ifall allt annat krisar. I USA och många andra länder ser man på staten som något mindre gott, kanske t.o.m. något dåligt. Grekernas ekonomiska kris har ju sagts hänga samman med att grekerna generellt inte litar på sin statliga administration. Kanske är vi i Norden blåögda på mer än ett sätt, men livet blir lite bekvämare och tryggare när det finns flera skyddsnät för var och en.

FN
Kanske är det en plats i FN:s säkerhetsråd för Sverige som skulle kunna ge oss en ny plattform för att föra ut synen på relationen mellan staters organisation och dess befolkning. Hur man kan agera för att balansera intressen och skapa ett rättvisare system, där skatten används för att skapa ett bättre samhälle som alla har nytta av. Kanske är det i FN våra framtidshopp och inspiratörer ska få möjlighet att föra fram hur världen kan bli bättre. Det finns skickliga och inspirerande personer i flera partier.

Motvikt
Tänk vad tidigare framgångsrika EU-parlamentariker som Anders Wijkman eller Isabella Lövin och många fler skulle kunna säga från FN:s talarstol om de bjöds in att tala om problem, lösningar och prioriteringar. Eller om Sverige lyfte fram civilsamhällets och folkbildningens roll för hållbar utveckling. Som motvikt till de gaphalsar och agitatorer som nu tycks vinna folkets gillande i olika länder och tyvärr även här hemma.

Vill vi ha mänskliga politiker?

Hur ställer man krav på sina nära vänner? Frågan kan tyckas märklig, men det uppstår situationer då det blir nödvändigt att riskera en vänskap för att uppnå något annat.
Ibland kan vänskapsband och sammanhållning leda helt fel. Eller i alla fall bli mycket stora och till slut ohanterliga problem.

Tillit och vänskap är bra, men…
Arbetar man ideellt nära andra personer kan det bli så att man lär känna dem lite mer än bara som bekanta. Man jobbar för samma mål, bär på samma vision, offrar samma mängd av tillgänglig tid och energi eftersom man uppfylls av en idé. Så kan det vara i olika sammanhang. Inte minst i politiken. Den som under flera år arbetat nära partivänner och drivits av samma motivation och ideal känner till slut naturligtvis en stark sammanhållning som kan leda fram till genuin vänskap. Plötsligt når arbetet framgång och förtroendeposter ska fördelas. Vänner nominerar varandra eftersom man litar på varandra och känner sig bära på och ledas av samma värderingar.

Teflonskydd
Någonstans på vägen kan det gå fel. Ministrar i en regering är oerhört granskade personer, allt de gör och säger nagelfars. Minsta felsägning finns inspelad. Ett felvalt ord kan bli ödesdigert. En middag i fel sällskap fångas på bild. Kaplan och Romson är två ministrar som fått gå kanske för att de inte hade full koll på vilka extrema krav som ställs på ministrar. Eller för att de saknade teflonskyddet som en del andra politiker försett sig med och som tycks kunna skydda i politiska stormar.

Vänskapen blockerar de kritiska frågorna
Bekymret är att vänskap och lojalitet står i vägen för den kritiska granskningen i samband med nomineringar och ministertillsättanden. Det är svårt att ställa kritiska frågor till nära vänner. ”Har du några lik i garderoben?” ”Hur ser du på minoriteternas ställning i landet X?” ”Umgås du med personer som har annan politisk inställning än du själv?” ”Inser du vilka konsekvenser det har att bli granskad som minister?” ”Har du källsorterat dina sopor ordentligt?” ”Lever du upp till partiets alla ideal?” ”Flyger du på semestern?” ….. det är inga roliga frågor att ställa till en vän. Det blir ingen vass ”anställningsintervju” när ministrar ska utses. Det är säkert svårt på flera plan att kritiskt granska människor man känner sig stå mycket nära.

Kompromisser är nödvändiga
Inte ens när Kaplan avgått tycktes Fridolin inse vad som gått snett. Han hade fortfarande stort förtroende för Kaplan. Han var ju en vän. Det slog inte Fridolin att någon borde ha ställt de obekväma frågorna – och kanske inte han själv. Så hade det kanske gått upp för Kaplan själv vad han behövde bli tydligare med och vad han direkt och indirekt signalerar och påstår i olika sammanhang. Och kanske borde fundamentalisterna i olika partier fundera över vad som en rimlig nivå på ”det korrekta beteendet”. Även ministrar måste få kompromissa, huvudsaken är att målsättning och motiv är rätt i det långa loppet. Vi ska bara ställa krav på andra i samma utsträckning som vi ställer krav på oss själva.

Ett mänskligt svängrum
De mediadrev vi sett på senaste tid illustrerar orimligheten i förväntningar på politiker. De tvingas hela tiden kompromissa i privatlivet, i jobbet, i olika frågor. Men media ser bara antingen/eller-perspektiven eftersom det är dessa som går att presentera på ett slagkraftigt sätt. Rätt eller fel. Ja eller nej. Som om livet hela tiden var så enkelt. I själva verket fyller vi våra liv av många kompromisser, ibland inkonsekventa beslut, som också bidrar till att vi känner oss som människor och inte maskiner. Det måste finnas ett mänskligt svängrum även i det offentliga.

Ska det bli svårare att blåsa i visselpipan?

Visselblåsare kallas de. De som inte nöjer sig med att konstatera felaktigheter utan även gör något åt det, blåser i visselpipan och varnar för oegentligheter, brott och systemfel. De kan uppfattas som illojala medarbetare när de läcker information till media och allmänhet, information som den egna arbetsgivaren inte vill ska komma ut. Vad är moraliskt riktigt och vad är förkastligt beteende i detta? Vad är rimligt?

Edward Snowden
Frågan är ständigt aktuell. Edward Snowden insåg att hans avslöjande skulle förändra hans liv för många år framåt. Samtidigt kände han det som en plikt att berätta om den systematiska övervakning som äger rum. Snowdens avslöjanden har fördömts av underrättelsetjänster, politiker och säkerhetsansvariga, både på den militära och civila sidan. Samtidigt har han fått mycket beröm för sitt civilkurage och sin konsekventa hållning.

Staten – är det jag?
Det finns en intressant deldiskussion att fånga upp ur detta: Är staten och säkerheten synonymt med förvaltningen, maktapparaten och det organiserade samhället eller är staten detsamma som summan av befolkningen? Vad är viktigast? Att staten fungerar som organisation eller att medborgarna upplever att deras ord väger tyngst i avvägningen mellan kontrollbehov och mänskliga rättigheter? Demokratibegreppet hamnar återigen i blickpunkten.

Felrapportering som framgångsfaktor
I Sverige har vi ”Fången på fyren” om ni minns. Sjöfartsverkets medarbetare som dristade sig att klaga på de egna kartorna och som ”belöning” fick en isolerad tjänst ute på en bemannad fyr. Samtidigt har vi ett ledande japanskt företag, Toyota, som byggt hela sin framgång på att de anställda rapporterar felaktigheter. Genom att synliggöra fel och misstag har Toyota fått möjlighet att under decennier justera för misstag och verkligen konsekvent arbeta med ständiga förbättringar. I en företagskultur där misstag och fel ska tystas ner blir ”ständiga förbättringar” bara ett modeord.

Vad är rimlig avvägning?
EU-parlamentet har nyligen antagit det man kallar ”Trade Secrets Protection Agreement”, ett förslag till lagstiftning som är tänkt att skydda företagens hemligheter. Ministerrådet måste också godkänna förslaget innan det blir verklighet, men grundtanken är att företagen ska ges större möjligheter att skydda sina affärshemligheter. Kritiker menar att detta förslag skulle innebära att företagen får möjlighet att åtala visselblåsare, journalister och nyhetsorgan som publicerar läckta dokument. Lagförslaget innebär, hävdar kritikerna, att människor kommer att tveka att berätta om oegentligheter samt att företagen får lättare att komma undan när de exempelvis kringgår skattelagar, bryter mot mänskliga rättigheter eller skadar miljön.

När går företagsintresset före allmänintresset?
Frågan är intressant. Det finns legitima skäl för företag att hemlighålla delar av sin verksamhet eftersom vissa affärshemligheter kan skada verksamheten om de kommer till konkurrenternas kännedom. Samtidigt blir det problematiskt om gränsen för hemlighetsmakeriet flyttas så långt att företagsintresset dominerar över allmänintresset.

Tre dellösningar
Lösningen på problemet kan finnas på flera plan. Dels finns det nya företag som tänker i helt andra banor, där t.ex. ägandet delas mellan producenter och konsumenter. I den typen av verksamhet finns rimligtvis en större öppenhet och en kultur, som gynnar transparens och missgynnar hemlighetsmakeri.
Dels finns det möjlighet att lagstifta om transparent bokföring, där miljöbelastning, klimatrelaterade utsläpp, uppförandekoder etc måste granskas och redovisas. Den utvecklingen är redan på gång.
För det tredje finns det en tydlig trend i samhället att personal söker anställning i företag som både kommunicerar och förverkligar värden, som uppfattas positivt. Tillit blir en konkurrensfaktor och tilliten bärs och personifieras av de anställda och deras attityd till släkt och vänner. Fuskande företag kommer helt enkelt att ha svårt att locka rätt personal.

Målvaktsfrågan
Samtidigt får vi inte blunda för det faktum att intressekonflikten existerar mellan nyttan för företaget (och ägarna) respektive nyttan för kunder och det allmänna. När ett företag tjänar pengar kan de lockas att vilja tjäna ännu mer pengar på att bete sig bedrägligt. Övergivna sjöodugliga fartyg i våra hamnar har börjat bli ett påtagligt problem. Samma fenomen finns naturligtvis även på landbacken. En ”målvakt” handlas upp som formellt står som ägare till en rostande båt eller en kemikaliefylld bakgård. Lagstiftningen hinner inte med. Ansvarsfrågorna hamnar mellan stolarna och någon tjänar pengar på att luras.

Vem lyssnar man på?
När nu gränsen mellan vad som är bra för företagen och vad som är bra för helheten flyttas till förmån för företagen måste vi fundera på vilka konsekvenser det kan få. För mig verkar det som om EU-parlamentet har lyssnat alldeles för mycket på lobbyisterna från näringslivet och alldeles för lite på de organisationer som hyllar civilkurage och värnar mänskliga rättigheter.

Tips: ett Youtube-klipp från EU-parlamentet, där två olika ståndpunkter kommer fram, den ena kort mot slutet: https://www.youtube.com/watch?v=2hv6OrGZsms

2 maj – dubbelmoralens dag

Den 2 maj varje år ska deklarationerna vara inne. Skatt betalar vi för att det finns saker som var och en inte kan finansiera på egen hand. Vi behöver gemensamt säkra resurser för välfärden, för infrastruktur och investeringar, för försvar, polis, forskning, utbildning, sjukvård.. allt detta vet vi. Men den 2 maj är också kulmen på en årlig kampanj, där det gäller att ”vara smart”. Den 2 maj borde kallas dubbelmoralens dag.

Rubrikval
Samtidigt som vi inser att skatten behövs för att ge våra barn en bra skola, våra gamla en bra omsorg och världens fattiga ett bidrag från rika Sverige, pågår fram till den 2 maj en medial kapplöpning i att på bästa sätt hjälpa allmänheten att slippa att betala skatt. ”De 10 smartaste avdragen” eller ”Avdrag du inte får missa”. Det hade lika gärna kunnat stå: ”Så här får dina barn en sämre skola” eller ”Se till att bussen går mer sällan” på löpsedlarna. Men det står det inte.

Panama – en kanal för fuskare 
Skatt är tydligen något som någon annan betalar. Konsekvensen av detta blir rimligen att ingen borde betala något alls. Om nu målet är att minska sin skatt till varje pris. De med många nollor i inkomstkolumnen har råd att ta hjälp för sina avdrag. Bankerna ger både råd och hjälper till att flytta pengar till Panama och andra märkliga ställen, där pengar tydligen kan stoppas undan för att skolan ska kunna bli sämre och för att bussen ska kunna gå mer sällan. De ”vanliga” löntagarna kan inte räkna med bankernas hjälp att kalibrera kontot mot en mottagare i Panama. De får nöja sig med kvällspressens tips och råd.

Smart eller kriminellt?
Men nog är det lite märkligt. De kvällstidningar som ena dagen excellerar i tips hur läsarna kan slippa att betala skatt, kan nästa dag indignerat ägna mycket trycksvärta åt precis samma sak, med den skillnaden att det är de rikas skatteplanering som beskrivs. Det som är bra journalistik och resulterar i artiklar med ett högt läsvärde ena dagen vänds 180 grader andra dagen och blir ett exempel på ett skamligt och klandervärt beteende. Hur ska de ha det? Är det smart eller kriminellt att smita från skatten?

Dubbelmoralens dag
Den 2 maj är verkligen dubbelmoralens dag. Å ena sidan tycks vi febrilt leta efter sätt att kringgå systemet. Skulle å andra sidan någon lyckas i stor skala med att minska sin skatt ska drevet gå och vederbörande hängas ut som moraliskt lågtstående.
”Så här gör du för att slippa betala skatt” och ”Så här lyckades NN smita från skatten” blir två rubriker med identiskt motiv men med helt olika etiska referenser.

Det kan inte samtidigt både vara eftersträvansvärt och klandervärt att undvika skatt. Eller som gamle C H Hermansson sa: Någon dj-a ordning får det väl vara…