Dubbelfel med 500 miljoner

Dåvarande utbildningsminister Mats Persson (L) motiverade den 30-procentiga neddragningen för två år sedan av stödet till folkbibliotek och studieförbund med att ”vi prioriterar utbildningar som leder till riktiga jobb”. Folkbildning passar inte inte in den samhällsmodell Tidögänget strävar efter. Några av dem vill ju se kultur och utbildning som något som marknaden ska erbjuda, tjäna pengar på och matcha mot människors behov. Andra i Tidögänget gör hela tiden vad det kan för att degradera värdet och betydelsen av forskning, vetenskap och kunskap. Fördomar frodas ju mycket bättre i ett sammanhang där konspirationsteorier och diverse åsikter ges maximal spridning. Här har de marknadsinriktade och de kunskapsfientliga hittat en gemensam nämnare: Spara på kulturen och på bildningen!

”Jobbskapande” missar andra kompetenser
Minskar staten bidragen med 30 procent får det naturligtvis följder. Som framgår av länken nedan har massvis med lokaler sagts upp. Finns inte pengarna så går det ju inte att bedriva verksamhet. Och det tar tid för entreprenörer att etablera koncept, anställa folk och hitta täckning för marknadsbaserade lösningar. Eftersom ”kunderna” varit vana vid helt andra villkor för att idka sin kultur. Och Mats Perssons fokus på jobbskapande utbildningar bortser från människans egna drivkrafter. Kanske är det en kurs i improvisation eller teater, som gör att individen känner sig redo att söka sig till ett arbete, där det handlar om att presentera en produkt eller föreläsa för potentiella kunder. Den personliga utvecklingen och de individuella drivkrafterna spelar en avgörande roll för vilket yrkesval personen ifråga gör. Arbetskraft är inte utbytbar, hur gärna än arbetsgivare och andra vill se dem som just detta.

500 miljoner sparade på folkbildning, men gick inte åt…
500 miljoner per år sparar Tidögänget på att strypa folkbiblioteken och studieförbunden. Pengar som hade kunnat göra stor nytta ute i bygderna. En annan besparing Tidögänget gjort är ju de pengar man avsatte för bilskrotning. Man satsade på en skrotningspremie för att få folk att välja elbil. Inte många nappade på erbjudandet. Bara 55 av avsatta 500 miljoner hade använts nu i oktober 2025. Så om nu studieförbundens indragna stöd var tänkt att gå till en premie för skrotning av bilar blev det hela en missräkning. Pengarna blev kvar. Till ingen nytta. Inga studieförbund och inga nya elbilar. Dubbelfel, skulle man sagt under den tid när tennis var en sport på var mans läppar.

Steget från skrotfärdig bil till ny elbil är orimligt stort
Hela tanken med skrotning känns lite märklig. Väldigt få bilägare byter bil när den bil man äger är färdig för skroten. Och byter man bil på det sättet är det nog inte en sprillans ny eldriven bil man tänker sig skaffa. Byter man bil strax före skrotning är man nog van att köpa bil i det sämsta segmentet, där det är få mil kvar på bilens livslängd. Hela upplägget känns feltänkt. De flesta som har en bil äger den för att man anser sig behöva den. Och då är språnget från en skrothög till sprillans ny elbil osannolikt stort. Jag minns min första egna bil, en VW som säljaren sa att den inte kommer att passera nästa besiktning, men det passade mig, jag skulle bara ha den över sommaren och var beredd att skrota den när sommaren var över. (Uppdatering: Mattias Goldmann från 2030-sekretariatet påpekar i ett mejl att det inte behövde vara en helt ny elbil, det kunde också vara en begagnad elbil för att få del av premien. Rätt ska vara rätt. Men det är fortfarande ett stort kliv att gå från skrotfärdig bil till en modern eldriven bil….)

Vad ska hända med de 500 miljonerna?
Så nu har studieförbunden och många kulturintresserade gått miste om var tredje aktivitet och de insparade pengarna gick inte bilägare som Tidöregeringen trodde var beredda att skrota sin bil för 10 000 eller 25 000 kronor extra. De 500 miljonerna ligger väl kvar på något konto på Finansdepartementet till ingen nytta. Eller så hittar de på ett nytt sätt att gynna höginkomsttagare med ännu mer skatteavdrag. Det är de ju duktiga på.

Länktips: https://www.svt.se/kultur/ny-rapport-30-procent-av-studieforbundens-lokaler-har-stangts-ner

Länktips: Skrotningspremien en flopp: https://www.aftonbladet.se/minekonomi/a/JbKem7/floppen-avslutas-skrotbilspremien-gar-i-graven

Marknaden, orättvisorna och vart vi är på väg

Det är besvärande hur den ekonomiska ojämlikheten slår. I en pedagogiskt upplagd film redovisas hur livet kan se ut för fyra olika inkomstgrupper. (Se länktips nedan). Vi har kanske inte riktigt lika stora klyftor i Sverige, eftersom vi har offentligt finansierad sjukvård, kollektivtrafik och utbildning. Men vi är på god väg att skapa samma inkomstgap mellan olika människor, skillnader som kan bli förödande på flera sätt.

Alla vinner på jämnare ekonomisk fördelning
Inslaget visar hur olika inkomstgrupper klarar sin dagliga ekonomi. Och vilka skillnader som uppstår i levnadsvillkor, möjligheter att söka upp sjukvård och att hantera oväntade kostnader. Vitsen med en skattefinansierad och icke-vinstdriven välfärd blir väldigt tydlig. Alla vinner på att flertalet lever ett gott liv. Även den som driver en egen firma eller har ett eget företag vinner på att det finns ett stort antal kunder som kan välja den tjänster eller produkt som erbjuds. Det går inte att driva ett hotell om det bara är en person som kan bo i det. Vitsen med att många kan bo på ett hotell skapar förutsättningar för en jämn beläggning och jämna inkomster. Även hotellägaren vinner på att de ekonomiska skillnaderna är små. Och när många har en inkomst som går att beskatta vinner även staten på detta och kan bokföra intäkter som skapar möjlighet att investera i bättre järnvägar, vägar, infrastruktur, skolor osv. Den amerikanska drömmen har blivit en mardröm.

Varnande exempel
Klyftorna i samhället skapar motsättningar och en berättigad känsla av orättvisa, som många sämre lottade kan känna. Särskilt i USA, där en stor del av välfärden ännu inte finansieras av skattemedel. Sjukvård, utbildning, kollektivtrafik, omsorg och stödfunktioner ingår inte på samma sätt som hos oss i vad som samhället finansierar. Det blir ett varnande exempel hur det kan gå om vi släpper marknadskrafterna fria på fel sätt.

Det sorterande samhället stänger dörrar
När nu ett par generationer unga stängts ute från gymnasieutbildning i Sverige, bara genom att de inte fått godkänt i något ämne så blir dessa unga personer heller inte så attraktiva för arbetsgivare. Vilket i sin tur leder till slutsatsen att det bara finns en brottslig väg att tjäna pengar. Sorteringen av unga personer leder till en växande grupp, som bara ser en möjlighet att tjäna pengar på ett olagligt sätt. Droghandel och andra verksamheter frodas och samhället tyngs ner av kostsamma insatser för att ”komma åt brottsligheten”. Samtidigt som det är det dysfunktionella samhället som har skapat det problem som nu behöver hanteras.

Orättvist att vara en förlorare?
Marknadsekonomin gillar uppdelningen i vinnare och förlorare. Särskilt vill man lyfta vinnarna och locka människor att bli en vinnare. Men hur ska samhället hantera alla förlorare? Dessa känner sig säkert ofta orättvist behandlade, de ser hur nyanlända tar för sig, kanske för att de är entreprenöriella. Flyr man från ett avlägset land är man antagligen väldigt kapabel och ser möjligheter hellre än hot. Man agerar. Nyanlända som lyckas blir på så sätt tydliga symboler för det egna misslyckandet. Att då erkänna sina egna tillkortakommanden kan vara svårt. Hellre då klaga på de nyanlända, att de inte förtjänar att vara här.

Antalet fattiga har dubblerats på kort tid
När nu den statliga förvaltningen i USA har stängt, eftersom kongressen inte är igång, riskerar 42 miljoner amerikaner att bli utan sina matkuponger. 42 miljoner fattiga i USA, som nu lämnas därhän i världens rikaste land. I Sverige har vi enligt uppgift från SCB mellan 600 000 och 700 000 fattiga, personer som har svårt att klara vardagsekonomin. (Se länktips nedan). Av dessa är säkerligen många pensionärer, som inte fått ut full pension. I välfärdslandet Sverige men så många skyddsnät borde det inte förekomma.

Vi behöver en buffert som bygger på tillit
Vi behöver en ekonomiskt buffert i samhället, en buffert för de katastrofer som säkerligen kommer. Om inte i form av förödande klimatrelaterade katastrofer som nu senast i Västernorrland med förstörda vägar så kommer sannolikt bränder, torka, vattenbrist och allehanda jordskred drabba samhället. Och då behöver vi vara rustade, mentalt, kompetensmässigt och ekonomiskt och med fungerande lokala nätverk, som bygger på tillit.

Utredning missar civilsamhällets roll
Tidöregeringen har låtit en utredning gå på remiss, där remisstiden går ut 31 oktober. Utredningen har numret 2025:68 och handlar om civilförsvaret mot bakgrund av att vi behöver kapacitet att reparera trasiga broar, vägar, infrastruktur osv i händelse av olyckor eller angrepp. Utredningen landar i att de stora byggbolagen ska ha avtal med kommuner och myndigheter så att de är beredda att snabbt återställa det som skadats. (Denna beredskap kommer naturligt med en prislapp, som påminner om hur näringslivet dränerar skolsektorn på offentliga medel).

Civilsamhället ska tydligen dräneras på resurser tycker Tidö
Utredningen missar helt hur viktigt civilsamhället är, kompetensen på lokal nivå och hur denna resurs är kopplad till studieförbund och andra utbildningsresurser, och hur föreningslivet, aktiva seniorer och andra utgör en ovärderlig resurs när katastrofen inträffar. Istället raserar Tidögänget civilsamhällets blodådra i form av stöd till lokal utbildning. Och i ett inspel nyligen från Timbro planerar man att gå ännu längre och ta bort Allmänna Arvsfonden, som mängder av föreningar har nytta av för att kunna bedriva verksamhet. Samhällets skyddsnät ska tydligen raseras för att Marknaden och Tidögänget ska vara nöjda. Och man utgår troligen från att ingen ska begripa helheten.

Länktips: https://www.facebook.com/JohnnyHarrisVox/videos/480150218202863/?fs=e&fs=e

Länktips: Så många lever i fattigdom i Sverige https://tidningensyre.se/2024/18-oktober-2024/okningen-over-en-halv-miljon-svenskar-ar-fattiga/

Länktips: SOU 22025:68 : https://www.regeringen.se/remisser/2025/07/remiss-av-sou-202568-nya-samverkansformer-modern-byggnads–och-reparationsberedskap–for-okad-forsorjningsberedskap/

Länktips: Timbro och allmänna Arvsfonden m m: https://timbro.se/allmant/tido2/

Läsning: artikel om högerextremismens bakgrund och orsaker

Det finns forskning som försöker förstå den auktoritära strömning som råder i världen. Varför kommer Trump tillbaka, varför röstade britterna för Brexit, varför lockas så många av budskap som så uppenbart åsidosätter demokrati som styrelseskick? Hur hänger det ihop och vad kan vi göra för att möta anhängarnas ideologiska låsningar?

Varför lockas folk av de auktoritära strömningarna?
Jag har läst en artikel på tyska, publicerad i tidskriften ”Gehirn & Geist” i deras senaste nummer, skriven av Danny Osborne, som är forskare vid universitet i Auckland, Nya Zealand. (Tack, Christiane!) Under rubriken ”Die Wurzeln der Autoritarismus” ( Auktoritärismens rötter ) beskriver Osborne på tre sidor de viktigaste slutsatserna från sin forskning. Det han skriver är faktiskt delvis mycket förvånande. Bland annat har hans forskning visat att det inte fungerar att bemöta personer som tenderar att stödja auktoritära åsikter med argument för demokrati. Den typen av argumentation övertygar snarare de auktoritärt sinnade att de har rätt. Världsbilderna och förståelsen av orsak och verkan skiljer sig så fundamentalt att det är kontraproduktivt att försöka argumentera med ”demokratisk logik” gentemot de som försvarar auktoritära lösningar.

The big five
Det finns ett bevisat samband med genetik och benägenhet att lockas av de auktoritära idéerna, hävdar Osborne, och hänvisar till forskning från 2013 där enäggstvillingar vuxit upp i olika sociala sammanhang. Forskningen visar att personer som tenderar att lockas av auktoritära idéer också omfamnar ett antal problematiska åsikter. Det handlar om fördomar gentemot homosexuella och etniska minoriteter, invandringsfientlighet, nationalism och konspirationsteorier. Forskarna talar om ”big five”, dvs fem personlighetsdrag som är vanligare hos den undersökta gruppen. Här rör det sig om (1) öppenhet för upplevelser, (2) samvetsgrannhet, (3) öppenhet gentemot omgivningen, extraversion, (4) kompabilitet, dvs inkännandeförmåga och samarbetsvilja samt (5) neuroticism, dvs en grundläggande osäkerhetskänsla. Just kombinationen av ett motstånd mot nya upplevelser och en strävan efter ordning, samvetsgrannhet, lyfts fram i artikeln, att de ger en ökat sannolikhet att lockas av auktoritära ledare.

Fler faktorer finns naturligtvis
Samtidigt slår han fast i sin artikel att det finns flera samverkande faktorer som spelar roll för den som lockas att följa en diktator. Sociala och ekonomiska faktorer och andra livsbetingelser spelar också roll. Särskilt nämner han Zerbrächlichkeit, bräcklighet eller sårbarhet som en viktig faktor. Den som känner sig utsatt söker nya vägar. Det handlar om att återta kontrollen, att få tillbaka en stabilitet i livet och att eliminera olika upplevda hot. Misstroende mot invandrare och en rädsla för en social nedgång är centrala komponenter för att den högerextrema rörelsen tagit ny fart. Hoten mot de tidigare livsbetingelserna blåstes upp av en del ledare och påskyndade processen.

Fler poliser löser ingenting
Christopher Lockharts forskning visar tydligt att politisk medvetenhet inte nödvändigtvis får högerextrema anhängare att byta åsikt. Det är inte tolerans, pluralism eller rättsstatens principer som övertygar dessa personer. Intresse för politik stärker snarare kopplingen mellan konservativa och auktoritära idéer, visar Lockhart. Att tro på förnuftets röst kan visa sig överoptimistiskt. Tidigare forskning visar dessutom att åtgärder som fler synliga poliser, begränsad invandring eller mer övervakning har liten betydelse för att påverka grundinställningen. Snarare bejakar de auktoritärt sinnade personerna inskränkningar i vardagslivet som ett rimligt pris att betala. Fler poliser och mer övervakning har visat sig förstärka folks oro och känsla av säkerhet. (Det får mig att tänka på de maskerade ICE-trupperna som Trump nu använder i vissa städer. De syns för att skapa oro, inte trygghet).

Sociala samband
Den väg Osborne förordar handlar istället om att gå till ursprunget till problemen och investera i socialt givande samband för att komma till rätta med de upplevda hoten. Det har visat sig att när människor från olika bakgrund möts i sitt bostadsområde minskar antalet personer med högerextrema åsikter. Möter man olika personer blir det på så sätt lättare att inte fångas upp av extrema åsikter. I Singapor har auktoritärt sinnade personer i stor utsträckning bejakat regeringen mångfaldspolitik. Så det finns också möjlighet att främja normbildning på gruppnivå. Med väl avvägda lagar och regler kan även personer som gärna följer regelverk också lockas att anamma värderingar som utvecklar samhället i en demokratisk riktning. Timothy Snyder har sagt att till stor del får de auktoritära krafterna sitt bemyndigande på frivillig grund, dvs folk accepterar olika förslag och är för bekväma för att sätta sig till motstånd. Det handlar om att på ett klokt sätt möta människors behov av säkerhet, avslutar Danny Osborne.

Källor som nämns i artikeln:

Källor till Danny Osbornes artikel

Tänk inte bara AI ─ se allt avfall som resurs

”En ändring av EU-kommissionens avfallsdirektiv (2008/98/EG) skulle kunna leda till ett framtida producentansvar för skor.” Så står det på en sida från IVL som beskriver ett spännande projekt, som syftar till att minska avfallsmängderna från våra skor. (Mer info om projektet i länktipset nedan). Det handlar naturligtvis om att skapa ett fungerande och lönsamt system för att återbruka hela eller delar av alla miljoner skor som slängs.

Ingen ska sko sig på någon annans bekostnad
Här gäller det naturligtvis att ha ordentligt på fötterna. Lärdomen från EU:s beslut att åstadkomma textilinsamling är ju att hela kedjan behöver fungera tekniskt, kvalitetsmässigt, bemanningsmässigt och affärsmässigt. Det finns ingen genväg, det finns ingen aktör som är beredd att bära kostnaden för det som måste göras annat än om det går att hitta en uppsida för den egna verksamheten.

Istället för avfall = resurs
En pusselbit i detta menar jag handlar om definitionen av avfall. Avfall måste som utgångspunkt definieras som resurs. Allt ska vara en resurs. Spillbitar i IKEAs möbeltillverkning, som de länge försökt ta hand om, kunde inte exporteras eftersom dessa klassades som avfall och avfallsexport inte var tillåten. Det behövs nya klassningar, så att sådant som de facto inte kan användas eller som är farligt att sprida självklart ska tas om hand som det avfall det är. Men mycket restbitar, spill och överskott kan mycket väl bli resurser. Definitionen behöver ses över.

Producentansvar är ett steg i rätt riktning, men…
Producentansvar är en annan del i det inledande citatet som är viktigt att fokusera på. Den som sätter en produkt på marknaden behöver fortsätta att vara ansvarig för den produkten. Producenten vet vilka ämnen, komponenter och annat som ingår och kan enklast bedöma hur retur, sortering, uppgradering, kvalitetsbedömning osv ska göras. Det logiska vore att vi fick EU att testa försäljningsförbud på 10 eller 100 produkter under 5 år för att se hur tillverkarna hittar nya affärsupplägg, nya parters som kan hyra ut, skapa abonnemang, tjänstifiera produkterna med tilläggstjänster osv. Självklart utan att ”låsa in” produkter i monopolliknande strukturer. Det behövs konkurrens på lika villkor och att priser hålls på rimliga nivåer när vissa fabrikat av produkter enbart tillhandahålls via abonnemang.

Bekvämligheten kan styra oss i rätt riktning
Till viss del är vi redan där. Våra mobiler inkluderar för det mesta ett abonnemang. Musik och film konsumerar vi numera inte via CD- eller DVD-skivor utan laddar hem, tittar, lyssnar osv. För att det är bekvämt. Och den bekväma hållningen (som ju f.ö. Mattias Goldmann har med i sin bok som jag nämnde i en tidigare bloggtext) kan mycket väl locka konsumenter att undvika köp och hellre boka utifrån sitt egna behov. Takboxen för fjällresan kanske inte måste stå i garaget 49 veckor om året. Gräsklipparen behövs bara då och då och kanske t.o.m. kan komma inklusive klippning. Osv.

Tar hand om trasiga arbetskläder
Ett annat intressant exempel på hur man kan ta vara på sådant som annars slängs är det projekt som Växtplats i Kalmar AB har startat. Vikab är ett socialt företag, ägt av Kalmar kommun, som sysselsätter 130 personer. Idén är att hjälpa människor som har svårt att komma in på arbetsmarknaden. VD:n Sara Dahlin beskriver sitt projekt så här:

Den 1 november 2024 startade vi  med ”cirkulation av arbetskläder”.
Syftet är att minska textilavfall och samtidigt skapa arbetstillfällen. Istället för att slänga trasiga arbetskläder tar vi emot dem, lagar och återanvänder dem. Det gör att kläderna får ett längre liv, och vi gör en konkret insats för miljön. Vi inför arbetet steg för steg i kommunens olika förvaltningar och bolag. På så sätt växer projektet i lagom takt och blir hållbart även på sikt. Kläder som inte går att laga återbrukas eller redesignas av våra medarbetare. En del säljs i vår pop-up-butik hos VIKAB. Under 2026 vill vi laga ännu fler arbetskläder – och samtidigt skapa fler arbetstillfällen.
Det är cirkularitet när den fungerar som bäst!”

Skapa plats för det mänskliga
Detta att kombinera lösningar som är bra för både kretsloppet, för människor och för att bromsa överproduktionen samtidigt som det skapar utrymme för nya idéer är viktigt. I denna AI-fokuserade värld, där AI-programmen är extremt snabba att strukturera och att sammanfatta det som redan finns blir det väldigt viktigt att skapa plats för det nya, det tidigare oprövade, det mänskligt sociala.

Länktips: https://www.ivl.se/vart-erbjudande/forskning/cirkulara-floden/okat-aterbruk-av-skor.html

Länktips: Vikab kommer sannolikt att lägga upp text om sin satsning på hemsidan, som just nu inte är uppdaterad. https://vikab.kalmar.se/

Läsning: Mattias Goldmann: Klimatsynda!

Klimatfrågan har varit i fokus ganska länge nu. I alla fall i drygt 30 år sedan FN:s Rio-möte 1992. Och när Al Gore fick genomslag för sina tankar 2006 trodde nog många att världen skulle besinna sig och vägen mot ett minskat självskadebeteende ur mänsklighetens perspektiv var näst intill självklar. Två decennier senare och efter att två gånger kunnat se hur Trump blivit president i det land som borde gå före i omställningen är det lätt att tappa hoppet. Hur ska vi egentligen agera för att få till den förändring som är nödvändig?

Mycket har hänt
Jag missade utgivningen när den kom år 2020, Mattias Goldmanns bok ”Klimatsynda!”. Desto intressantare att läsa den nu med fem års fördröjning. Det hinner hända väldigt mycket på fem år, som av förklarliga skäl inte nämns i Goldmanns bok, men som man som läsare knyter an till. Det gör att bäst-före-datum blir ganska tydligt för argumenterande böcker, när det som diskuteras är en del av det pågående politiska och opinionsmässiga flödet. Tydligast framstår naturligtvis Putins krig mot Ukraina, Tidöregeringens totala kapitulation inför SD-linjerna i klimat- och rättvisefrågorna och hur Tidögänget lyckades göra klimatfrågan till en fråga om kärnkraft i valet 2022.

Ett intressant upplägg
Men om man bortser från att vissa händelser inte nämns i boken fungerar upplägget förvånansvärt bra. Goldmann utgår från de sju dödssynderna och ger tydliga exempel på hur var och en av dessa dödssynder kan göras till en positiv hävstång i klimatarbetet. Högmod, girighet, lust, avund, frosseri, vrede och lättja, alla är de förhållningssätt som kan användas på ett konstruktivt sätt, menar Goldmann och lägger ut texten på ett övertygande och lättläst sätt. Naturligtvis känns en del av tankarna lättare att omsätta i praktiskt handlande än andra, men upplägget känns inte världsfrånvänt eller överanalyserat. Det finns en kärna av sanning i varje kapitel.

Fördjupande diskussion
På ett sätt blir boken ett slags diskussionsunderlag för en studiecirkel kring vad det egentligen innebär att vara människa. Hur navigerar vi i våra liv mellan egoism, egennytta, altruism och givmildhet? Vad är rimligt att se som rättvist och lagom i fråga om livsvillkor och livskvalitet? Och vilka är det som ska räknas till detta ”vi” som vi gärna söker oss till? Är det familjen, våra barn, barnbarn, släktingar och alla kommande generationer? Är det vänner och bekanta, är vi:et definierat av andra kriterier och i så fall vilka och varför? Boken öppnar egentligen upp för en fördjupande uppföljare om rollfördelning, ansvar, personliga vägval och vad vi egentligen strävar efter och varför. Särskilt i dessa tider, när sociala medier tar allt större plats och fakta delvis ersätts av åsikter, även på ministernivå….

Klimatet klöser vi ”på köpet”…
Den klimatargumentation i boken som för mig känns tydligast är att de som vill ”rädda världen” och känner att de vill övertyga andra om hur rätt de har behöver tänka om. Det är inte flygskam eller skuldbeläggning som får folk att byta åsikt. Det är helt andra mekanismer som kan förändra värderingar och beteenden. Klimatfrågan ska lösas som en konsekvens av de val som görs på olika nivåer, inte som huvudmotiv. Världen ska bli mer rättvis och bättre, livet bli enklare och ge mer utrymme för vars och ens drömmar och ambitioner. Förändringarna ska dessutom resultera i att vi hanterar klimatproblematiken, miljöbelastningen och hantera de gränsdragningsproblem Johan Rockström brukar beskriva som ”Planetary boundaries”. (Och där vi just nu överskrider sju av nio gränsvärden som forskarna satt upp!)

Minska konfliktytorna
Det är det som döljer sig bakom de sju dödssyndernas perspektiv så som jag tolkar boken. Och som jag också tror är en pragmatisk väg att gå. De krafter i samhället som ser klimatet som en stridsfråga vill inte ha enighet och vill ha kvar klimatet som en lämplig stridsfråga för att mobilisera sympatisörer och nejsägare, Greta-hatare och i bästa Trump-stil införa mer av ett auktoritärt styre. Den möjligheten till konflikt runt klimatet ska vi som vill något annat göra allt vi kan för att begränsa.

Marknaden löser inte detta
Marknaden löser inte problemen, eftersom marknaden hela tiden splittrar upp människor i vinnare och förlorare. Det förmögenhetskoncentrationen leder till skapar mer problem än den löser. Fler och fler inser att de inte vinner på att lockas in i det ekonomiska spel, som till slut bara gynnar ett fåtal superrika och missgynnar flertalet som ser sin framtid som något ouppnåbart.

Motverka polariseringen
En av de frågor som blir allra viktigast att hantera framgent är vilka det är som är ”vi”. De krafter i samhället som dels vill bagatellisera hotet från klimatförändringarna, dels gör vad de kan för att spela på människors egoism och rädsla för förändringar brukar också betona hur orättvist det är att ”de andra” gynnas på ”vår” bekostnad. Flyktingar och människor från andra kulturer hamnar ofta i fokus i den argumentationen. Som om människors status, förmåner och värde ska villkoras av någon etnisk sortering. Polarisering och vi-och-dom-uppdelning är ett sätt för dessa krafter att upprätthålla indignationen och ilskan över åtgärder som de inte vill se förverkligade. Och då passar det utmärkt för dem att sprida fördomar, blockera faktaspridning och svämma över sociala medier med diverse rykten, hat och hot. Ungefär som de lyckades ”få bort” sanningssägare som Erika Bjerström från SVT. (Se länktips nedan). Allt hänger ihop.

Det gäller att nå den tysta majoriteten
Om 3,5 procent av befolkningen tydligt markerar sin ståndpunkt händer det något, fångade jag upp i min bevakning av utvecklingen i USA. 7 miljoner amerikaner deltog i ”No Kings”-demonstrationerna på 2600 platser i den helg som gick. Om 13 miljoner deltar blir de tillräckligt många för att på allvar bli en förändringskraft enligt den teorin. För det finns en tyst majoritet som noterar det som sker, men som inte själva agerar. Det är denna tysta majoritet som det gäller att vinna.

Testa om han har rätt!
Ett sätt skulle kunna vara att starta bokcirklar eller diskussionsgrupper som träffas sju gånger för att under varje träff diskutera en av sju dödssynderna enligt Goldmanns upplägg. Förlaget tipsar om en studiehandledning, som skulle kunna vara till hjälp, se länktips nedan. Hur kan vi tänka och agera om vi vill få något att hända? Stämmer det att de olika dödssynderna skulle kunna vara hävstänger för den förändring vi vill se? Det vore intressant att testa om han har rätt.

Länktips: https://volanteshop.com/bok/klimatsynda/

Länktips: https://christerowe.se/2025/10/nr1246-lasning-erika-bjerstrom-demokratin-dor-i-hettan/

Hemmet är den farligaste platsen

Jag bor i en bostadsförening i Göteborg som nyligen ordnade en informationskväll kring brandfrågor. Hur kan man förhindra bränder och hur ska man agera när det brinner? Det är väldigt vanligt med bränder i bostäder och många av bränderna hade troligen kunnat undvikas. Brandförsvaret i Storgöteborg inkluderar Göteborg och flera kranskommuner och det finns dygnet-runt-bemannade brandstationer, RiB-stationer som står i beredskap och så finns det frivilliga brandkårer. En del av det vi fick lära oss under informationsträffen har betydelse för hur vi kan agera på andra områden.

Stäng dörren – men vad gör man om dörren är borta?
En åtgärd som nämndes när branden fått fäste är att försöka få den syrefri. Lägga lock på kastrullen, lägga en brandfilt över härden och stänga dörren för att sluta inne branden nämndes. Men vad gör man om alla lägenheter har ”öppen planlösning”? Det är säkert billigare att inte sätta upp mellanväggar, dörrar osv och det kan ge en stor känsla av frihet att kunna möblera lite som man vill. Men många bränder startar i kök och i sovrum. Och har man ingen dörr att stänga om det rum som det brinner försvinner en möjlighet att begränsa elden. Det borde kanske vägas in lite tydligare när det är de fria ytorna som eftersträvas.

Omsorgspersonalen behöver vara på tårna
Väldigt många bränder har en koppling till rökning, ibland med rökning i kombination med alkohol eller droger. Men det kan också vara cigarettaska som faller ner i kläderna och orsakar en brand. Förutom att vi generellt behöver minska rökningen av hälsoskäl finns det en säkerhetsfaktor som inte ska tappas bort. Hemtjänstpersonal och andra som sköter om äldre rökare behöver vara medvetna om problematiken och påminna rökarna om hur noga det är att glöd och aska inte hamnar på fel ställe. Finns det dessutom en risk för glömska behöver äldre också ha ett lämpligt system för att förhindra brand vid spisen. Att glömma en platta eller att somna när man just satt något på spisen kan bli förödande. Omsorgspersonal behöver förstå hur de ska agera när det kan handla om att förebygga olyckor och föreslå installation av utrustning som kan detektera rök vid spisen och även spraya över en pågående brand, alternativt föreslå en timer på spisen. Men en timer kan tyvärr också innebära att förloppet pågår under lång tid innan plattan stängs av.

Hemmet är den farligaste platsen
Att detta är allvarligt framgick av den statistik vi fick ta del av.

Mellan 15 och 20 utryckningar per dag…

Och när det gäller olika anledningar till dödsbränder fick vi följande statistik att ta del av:

Vid var fjärde dödsbrand är orsaken oklar

Texten är liten i bilden ovan. Men det står att 30 procent av dödsbränder inträffar i vardagsrum eller sovrum, och den drabbade är ofta en äldre man som rökt. 17 procent av dödsfallen inträffar dagtid och handlar ofta om kläder som fattar eld. 19 procent av dödsfallen relateras till tekniska fel, ofta i villor och man avlider av rökgasförgiftning. 8 procent dör av bränder som startat i köket, 7 procent är anlagda bränder (här ingår suicid) medan 25 procent saknar uppgift om brandorsak.

Återkommande information
Att så många dör i hemmet borde leda till mer information och återkommande uppföljning så att riskerna minimeras. Var och en behöver ha koll på brandvarnare, brandfilt, pulversläckare och annat som kan vara till hjälp för att bromsa förloppen. Tidsfaktorn är synnerligen avgörande, fick vi lära oss. Och rökgaserna gör att det är klokt att krypa längs golvet. Vi måste hjälpas åt att minska riskerna, inte minst fick vi veta att det är förbjudet och farligt att ha brännbara föremål i trapphus. Då är det bra att påminna grannarna om vad som gäller.

Vi har många batterier i vår vardag
Ett tillkommande problem är de mängder av batterier som tillkommit och som vi kanske inte tänker på hur farliga de kan vara om de skadats. Vi har mängder av batterier i vår närhet. Under informationsträffen fick vi veta att det säkraste är att inte ladda batterierna på natten. Ladda på dagtid var budskapet och lämna inte datorn i soffan. Datorn blir varm och behöver kylning.

Låt inte Kevin ha dött i onödan

”Ska bara…” Hur ofta tänker vi inte så? Och ägnar något ögonblick åt en sak som vi tror att vi snart kan fixa. Vi har en idé och undersöker den, vi öppnar en apparat, eller skruvar på något, undersöker. Ska bara… I den artikel som jag länkar till här nedan beskrivs hur 25-årige Kevin bara skulle kolla en sak. Det blev det sista han gjorde.

Vad är det för säkerhetskultur som råder?
Förutom att det är totalt orimligt att någon ska behöva riskera livet på jobbet så sätter Kevins öde fingret på något mer strukturellt. Hur ska samhället och myndigheter göra rimliga avvägningar mellan individens säkerhet och kostnader på samhällsnivå? Alla förstår att tågen måste gå, men till vilket pris? Vilken säkerhetskultur är det som råder? Man kommer att tänka på olika byggprojekt, där ingen till slut vet vem som är ansvarig för vad när kedjorna av upphandlande bolag ska redogöra för vem som de facto stod på jobben och kanske drabbades av en olycka.

Varför inte en drönare?
När det gäller tågrälsen borde det kunna vara en delrutin att de som befinner sig i spårområdet har en drönare som följeslagare, en drönare med uppgift att identifiera tåg och att varna akustiskt eller via ett pip i en telefon. Drönaren skulle ju kunna flyga på lagom höjd och på så sätt identifiera tåg på ganska stora avstånd.

Säkerhetstänket är inte det som prioriteras
Oskicket att ta in personal utan erfarenhet av vissa arbetsmoment behöver stramas upp. Det går inte att ha personal ute i farliga områden, personal som inte förstår riskerna fullt ut. Som uppenbarligen Kevin. Han skulle väl bara…. Det måste finnas chefer som bryr sig, det måste finnas rutiner som följs upp. Hjälm och väst hjälper inte om du inte förstår sammanhanget eller de risker som finns. Säkerhetstänket är kanske inte det som ”går hem” under fikarasten, där arbetslaget samlas. Det är kanske ”omanligt” att bry sig på det sättet om rutiner, vad vet jag. Men jag vet att det finns arbetsplatser där det slarvas med säkerheten. Och där det blir förlöjligat om någon påtalar brister.

Varför inte en tyst minut?
Det ska inte behöva dö en Kevin till på våra järnvägsspår. Alla arbetslag borde påminnas om detta. Då och då. Kanske genom en tyst minut. Så att det blir konkret.

Länktips: https://arbetet.se/2025/10/15/darfor-dog-kevin-25-trafikverkets-dubbelspel-om-livsfaran-pa-svenska-jarnvagar/?utm_medium=email&utm_source=Ungapped&utm_campaign=Trafikverkets+dubbelspel+om+livsfaran+p%c3%a5+svenska+j%c3%a4rnv%c3%a4gar+

Win-win-wind i Tanum

En del av det som händer får inte tillräcklig uppmärksamhet. Både av sådant som är bra och annat som är mindre bra. Trump-gänget har förstått att man ska översvämma nyhetsmedia med många saker på en gång. Då slinker en del dumheter lättare igenom, har de förstått. Media klarar ju som bekant bara en större sak åt gången.

Fyra gånger så mycket effekt
Nu har Tekniska Verken i Linköping satt igång ett projekt som skulle behöva lite mer uppmärksamhet än vad det får. (Länktips, se nedan). Enkelt uttryckt plockar man ner sex stycken vindkraftverk i Tanum på västkusten och ersätter dem på samma plats med tre stycken modernare och mycket effektivare vindkraftverk. Tekniska verken räknar med att fyrdubbla effektuttaget och gå från cirka 10 GWh till 40 GWh per år och sannolikt en längre livslängd dessutom. Snacka om win-win-wind….

Optimera och förläng driftstiden och därmed ekonomin
Än är allt under uppbyggnad, men det ska bli intressant att se hur detta tas emot nästa år när verken kopplas in och börjar göra nytta. På ett sätt är det ju inget nytt. Att gamla modeller ersätts av nya. Så brukar vi se på bilbranschen, mobiltelefoner och på många andra branscher. Och naturligtvis sker det produktutveckling även kring vindkraftverken. Sannolikt integrerar man numera också mer av system för övervakning, så att det blir enklare att säkerställa när det är dags för underhåll och eventuell service. Alla vinner ju på att verken kan fungera under lång tid och ha kortast möjliga stilleståndstid för underhåll.

Länktips: https://via.tt.se/pressmeddelande/4082355/tekniska-verken-fyrdubblar-elproduktion-med-ateranvanda-vindkraftverk?publisherId=2746664&lang=sv

Makten eller demokratin?

Anna-Karin Hatt väljer att avgå på grund av hat och hot, sägs det på nyheterna. Framför allt tycks det vara antidemokratiska krafter på högersidan som sannolikt har sett henne som en ”svikare” i frågan om att skapa en parlamentarisk majoritet för Tidögänget och i nästa steg för en regering med Åkesson som minister.

Först Annie Lööf, nu Anna-Karin Hatt
Jag som just läst Erika Bjerströms bok ”Demokratin dör i hettan” känner igen det som Erika skrev av orimligt många påhopp, hot och hat, som självklart blir omöjliga att hantera på en privat nivå. Särskilt om familjen dras in i det hela. Annie Lööf avgick ju från samma parti delvis av samma skäl. Alla som ser ett värde i demokratin, det fria ordet och den oberoende nyhetsrapporteringen behöver fundera på hur man själv bäst kan motverka den utveckling som allt tydligare träder fram.

Makten eller demokratin?
Ulf Kristersson måste sätta ner foten. Även om det står i Tidöavtalet att parterna ska behandla varandra respektfullt så kan han inte respektera ett parti som systematiskt undergräver förutsättningarna för demokratin. De trollfabriker och propagandacentraler som SD använder är direkt skadliga för ett öppet demokratiskt samhälle. När olika åsikter inte tolereras av politiska motståndare och själva fundamentet för det demokratiska samtalet ifrågasätts måste alla demokratiska partier fundera på vad som är viktigast: makten eller demokratin.

En lång rad farliga förslag
Timbro har nyligen tagit fram ett material tillsammans med SD:s tankesmedja Oikos som de kallade för Tidö 2.0 och som listade en mängd förslag som både Timbro och Oikos ställt sig bakom. (Länktips, se nedan). Bland alla förslagen finns tydliga spår av att stärka ägandet. Det ska enligt författarna bli enklare att sätta upp båthus, bastu och bryggor. Bygglovsfrihet kallar man det. På kulturområdet vill man se en ”oberoende finansiering”, vilket ställs emot självständighet från politiker. Marknaden ska tillhandahålla och finansiera kulturen, är tydligen tanken. Den som vill donera pengar ska få skatteavdrag. Public Service ska bantas rejält. Myndigheten för stöd till unga och till civilsamhället (MUCF) ska läggas ner. Allmänna arvsfonden ska avvecklas, den fond som varit till mycket stor hjälp för många lokala initiativ. Osv osv.

Båda vinner på mer vinstjakt
Det Timbro ser framför sig är tydligen ett samhälle som är ännu mer styrt av ekonomiska vinstintressen. Och att denna vinstjakt leder till att medborgarna delas upp i vinnare och förlorare ser Timbro uppenbarligen som en fördel, eftersom förlorarna då gärna söker sig till missnöjespartier, och därmed gynnar både de kapitalstarka moderaterna och de missnöjda SD-anhängarna. Varvid båda kan känna sig nöjda med det stöd de kan få.

Den selektiva ekonomiska samhällsutvecklingen leder fel
Det Timbro helt blundar för är ju hur ett solidariskt samhälle måste fånga upp och stötta de personer som inte äger en strandtomt, inte får jobb pga sjukdom eller annat bekymmer, inte har de konkurrensfördelar som kan göra dem till vinnare i ett samhälle som bygger på ekonomi som drivkraft. Det Timbro behöver precisera är hur man ser på demokrati och rättvisa när fundamentet för det de föreslår är ekonomisk sortering. ”Skyll dig själv om du hamnar utanför” tycks parollen vara. Och om du då inte ser annat än hopplöshet så är det väl OK, tycker tydligen Timbro, att använda hat, hot och fysiskt våld för att markera mot det man ogillar. När demokratin villkoras och underställs en selektiv ekonomisk utveckling, som bara gynnar fåtalet, blir det oundvikligen konflikter.

Mer fred, mer samarbete
Det är mer av solidariskt och rättvist tänkande vi behöver, inte mindre. Det är mindre konflikter och mer fred världen behöver. Det är inte fler Trump-figurer som låtsas vilja ha fred och som döper om försvarsministeriet till krigsministeriet vi behöver. Det är mer av samarbete och mer förståelse över olika gränser vi behöver främja. Annars orkar inte våra folkvalda fortsätta. Som nu Anna-Karin Hatt.

Länktips: https://timbro.se/allmant/tido2/

Jag skrev även tidigare om Tidö 2.0, lite mer om sakinnehållet: https://christerowe.se/2025/09/nr1241-nej-tack-till-tido-2-0/

Teater för fred döljer inte korruptionen

Det blir märkligare och märkligare det som avslöjas i efterdyningarna på den vapenvila som Trump nu tar åt sig äran av att ha ordnat i Gaza. MSNBC rapporterar från mötet i Egypten, där allt skulle presenteras i ett teaterliknande skådespel, inramat av överdrivet stora bokstäver ”PEACE 2025”. Titta på Rachel Maddows inslag (länk se nedan) och förstå vad det var Egyptens president troligtvis gjorde för att säkra Trumps seger över Hillary Clinton 2016.

Tack för din hjälp…. !?!?
Tack för all hjälp för att vinna över Hillary Clinton, säger Trump. Det låter minst sagt märkligt att nio år efter valet 2016 berömma sin ”vän” al-Sisi under en ”freds”-konferens för Gaza. Motivet måste ju vara att Trump är al-Sisi evigt tacksam för något som han gjorde för nio år sedan. Korruptionen och det oansvariga sättet att hantera USA:s federala resurser skiner tydligt. Och vad säger Fox News? Är detta helt i sin ordning?

Business och profitjakt under skenet av fredsuppgörelse?
Under samma konferens fångar en mikrofon upp ett samtal mellan Indonesiens president och Trump, där de uppenbarligen talar om en affärsuppgörelse. När Trump tvingar fram ”fred” mellan Armenien och Azerbadjan och andra länder är det sannolikt löftet om goda affärer som gynnar parterna som Trump lockar med. Han använder sannolikt USA:s resurser för att berika sig själv och sina presidentkollegor och gör det under skenet av en fredsuppgörelse. Duktiga journalister borde gräva i detta.

Länktips: Videon bör dyka upp i nedre högra hörnet. https://www.msnbc.com/rachel-maddow-show/maddowblog/trump-corruption-egypt-qatar-argentina-strongman-rcna237585