Tag Archives: Chalmers

Konsumtionsrapporten – del 1

Posted on by
2

I dagarna släpptes den MISTRA-finansierade rapporten ”Konsumtionens gränser Resultat 2018 – 2025”. Det är ett omfattande material med många delrapporter som packats in på rapportens 94 sidor. För att skapa lagom stora bloggtexter har jag valt att dela upp sammanfattningen och kommentarer i tre delar. Detta är del 1.

Åtta år är en lång period
Mycket hinner hända under åtta år. En pandemi hinner komma och gå. Krig i vårt närområde bryter ut. Regeringar träder från och till. Jag dristar mig till att påstå att den långa projekttiden inte nödvändigtvis bidrar till att öka kvaliteten eller signifikansen i den forskning som genomförs. Inte minst har internethandeln tagit allt större plats på senare år, vilket rimligtvis påverkar konsumenters beteenden.

Överproduktionen och överkonsumtionen måste bort
Med lite olika infallsvinklar och branschfokus analyserar forskarna hur konsumtionen skulle kunna bli hållbar. Det är ju tyvärr så att vi producerar och konsumerar mer än vad planeten tål. Överproduktion och överkonsumtion är inte hållbart på något sätt. Även oräknat all produktion som inkluderar direkt och indirekt skadliga ämnen, som PFAS. Vi vet att det är så här, men vägen till en hållbar konsumtion är tydligtvis ändå svårfunnen. Att det går att enas politiskt och ta bort skadlig produktion visar det, nu lite gamla, exemplet med freoner i kylskåp.

Hur når vi de ointresserade och motsträviga?
I rapporten (se länktips nedan) har ett stort antal namnkunniga forskare varit involverade i olika delar. Ett stort antal delrapporter har sammanfogats till en helhet. Och ett dussintal nya forskningsprojekt har startats som en följd av det påbörjade arbetet. De frågor som rapporten tar upp tangerar samtidigt rådande normer, värderingar, politik och tillväxtkritik på ett sätt som troligen skymmer sikten för den del av befolkningen som vill hålla fast vid en invand livsstil. Här finns ett frågetecken som hänger kvar efter genomläsningen: Hur når vi de ointresserade och de negativa, de som inte vill ändra sin livsstil?

Fördröjningen kommer att kosta
I sin debattartikel (se länktips nedan) fokuserar sjutton av forskarna på några slutsatser som går att dra av rapporten och redovisar några av de åtgärder som kan sättas in snabbt. De säger inte detta, men på något sätt är det självklart att varje dröjsmål med att förändra dagens resursanvändning leder till mer drastiska åtgärder i ett senare skede. Gör vi inget nu kommer vi att behöva ta till kraftfullare åtgärder senare. Och vilka som förlorar på detta är inte svårt att räkna ut. Den del av befolkningen som inte har något val kommer att behöva acceptera mer av inskränkningar och försämringar än de resursstarka befolkningsgrupperna.

Innovation får inte betyda ökad konsumtion
Det finns ett antal mycket bra och tydliga påståenden och slutsatser i rapporten. På sid 15 säger man t ex ” Utmaningen idag består i att säkerställa att tekniken används inom tydliga gränser för resursanvändning och utsläpp, snarare än att fungera som ett ständigt frikort för ökad konsumtion. ” Vi som varit med om samhällsutvecklingen i efterkrigstiden har upplevt detta tydligt. All ny teknik, nya användningssätt och framsteg har bejakats utan restriktioner. Köp-slit-och-släng var på allvar en rekommendation på sextiotalet när plasten stod för förutsättningen för massproduktion och reducerad arbetstid per producerad enhet.

Intressant tabell
Riktigt intressant blir det på sid 16 där det finns en tabell över effektiviseringsstrategier, tillräcklighetsstrategier och styrmedel för tillräcklighet. Se bild nedan. Den fyrstegsmodell för boende som nämns handlar om följande fyra steg: (1) minska behovet av yta, (2) effektivisera befintliga ytor, (3) bygga om och (4) som en sista utväg bygga nytt.

Ur Konsumtionsrapporten publicerad 26 nov 202

På sikt fasar ut…. varför inte nu?
Rapporten nämner att individuella åtgärder inte räcker till. Man pekar på värdet av ”framing”, paketering, av budskap för att nå önskat resultat samt värdet av tillgång till lokaler och infrastruktur för att möjliggöra initiativ. På sid 20 skriver man: ”Stöd till innovationer och miljölösningar behöver kompletteras med åtgärder som reducerar och på sikt helt fasar ut ohållbara produktions- och konsumtionsmönster.” Här kunde man ha varit tydligare och preciserat att de ohållbara produkterna måste bort. Man hade kunnat dra slutsatsen att konsumenten, åtminstone för vissa produkter, bör få full returrätt. Med en sådan lösning blir det mer lönsamt att sälja abonnemang och erbjuda produkter med lång livslängd, reparerbarhet osv. Vi behöver mer av tjänsteutveckling kopplat till lång livslängd på produkter.

Åtta styrmedel för en hållbar konsumtion
Det är också lite förvånande att rapporten inte lyfter fram utvecklingen inom sociala medier, influencers, reklamens betydelse, statusjakt och de värderingar som följer av en ständig jakt på att vara i takt med tiden. Men på sid 26 kommer en lista med styrmedel som forskarna menar utgör ett ramverk när konsumtionen ska bli hållbar.
(1) Fasa ut det ohållbara med skatter eller förbud.
(2) Begränsa konsumtionen. Dvs tillåt, men med mindre volym.
(3) Stödja och främja. Exempel kollektivtrafik och lågenergihus.
(4) Driv fram långsiktiga lösningar. Typ innovationer och forskning.
(5) Kombinera åtgärder med genomtänkt information och utbildning.
(6) Ta hänsyn till fördelningseffekter.
(7) Hantera särintressen, som lobbyister och motstånd från vissa aktörer.
(8) Undanröj hinder.

Jag återkommer i del 3 med några kommentarer till de åtta punkterna.

( Mer information följer i del 2 och del 3)

Länktips: Hemsida till projektet: https://www.sustainableconsumption.se/ny-forskningsrapport-har-ar-ingredienserna-som-kravs-for-en-hallbar-konsumtion/

Länktips: Rapporten som sådan: https://www.sustainableconsumption.se/wp-content/uploads/sites/34/2025/11/Konsumtionens-granser_Resultat-2018-2025_sista_versionen.pdf

Länktips: Debattartikel av författarna: https://www.aftonbladet.se/debatt/a/Wvlenj/konkreta-atgarder-for-en-mer-hallbar-konsumtion

Länktips: Min del 2 https://christerowe.se/2025/12/nr1273-konsumtionsrapporten-del-2/

Länktips: Min del 3 https://christerowe.se/2025/12/nr1274-konsumtionsrapporten-del-3/

Något om landsbygdens mötesplatser

Posted on by
Reply

Jag skriver för sällan om landsbygden, inser jag. Ändå är ju Sverige till allra största delen landsbygd. Koncentrationen av människor och arbetsplatser till städerna gör det naturligt att fokusera på de frågor som handlar om hur städerna ska utvecklas. Men de glest befolkade delarna av landet är viktiga. Primärt för dem som bor där, självklart. Men också för oss upptagna stadsbor som gärna söker oss till ”landet” för att andas bättre luft och stressa lite mindre. Ändå växte jag upp med kor som närmsta granne.

Bygatan är mer av transportväg än mötesplats
För 11 år sedan skrev jag på den här bloggen om hur EU-reglerna skapat ekonomiskt optimala storlekar på jordbruken. (Se länktips nedan). Ensamarbetet i jordbruket hänger samman med hur maskinparker, ägande och arrenden fördelas så att en person kan hinna med allt med de maskiner han eller hon har till sitt förfogande. Det blir samtidigt glesare på landsbygden. Med färre hushåll som bor och lever sina liv nära jorden blir underlaget för skolor och affärer mindre. Det blir glesare mellan de spontana mötena. Bygatan blir mer av transportväg än mötesplats. Just det temat tas upp i ett projekt som jag läser om. (Se länktips nedan).

Finns det nya mötesplatser?
Går det skapa en ny sammanhållning i en by? Kan man få tillbaka känslan av samhörighet istället för att se den asfalterade vägen som en transportsträcka som det gäller att ta sig fram så fort som möjligt på? Projektet som startats ska utgå från de boendes idéer, säger man. Olika forskare ska bidra med inspel och kunskaper. Nils Björling från Chalmers tror att hastigheten måste ner. Och att man kanske ska undersöka vilka andra mötesplatser som finns i byn. Var träffas man?

Allt är inte konsumtion
Om näringslivets vinst- och sekundjakt hela tiden ska ha företräde blir byvägarna primärt transportsträckor för leveranser och jobbresor. Men om vi uppgraderar värdet av byns behov av mötesplatser kanske det finns andra lösningar som skapar nya värden? Allt måste inte handla om konsumtion eller mätbar omsättning. Att ta vara på platsers unika kvaliteter behöver också finnas med i ekvationen. Inte minst för trivseln och därmed för lusten att besöka en plats, lära sig mer, träffa människor och utbyta tankar om allt från stort till smått.

Vad är det som är kvalitet?
Om bara fastighetspriser ska styra vad som är värt att satsa på finns en stor risk att vi tappar bort andra kvaliteter, som kanske utgår från att slippa se SUV:ar parkerade framför garageuppfarter. Vad är det värt att höra lite fågelsång, kunna plocka lite svamp eller bär eller bara njuta av stillheten? Själv eller tillsammans med likasinnade. Fortfarande är det mänskliga mötet en viktig del av våra liv. Det är så vi växer och lär oss förstå världen.

Finns Fårabäcks grusplan kvar?
Ibland är det bra att bara ha tråkigt, kunde min mor säga när jag växte upp, det kanske var lite dåligt väder och dagen gick långsamt. I min barndom blev det en del böcker de dagarna. Läsning som stimulerade fantasin. Eller så cyklade jag ett par kilometer för att träffa Hans-Åke och Bengt en stund vid den sluttande grusplanen, där vi spelade boll. Nils fick sällan vara med, minns jag, eftersom hans far behövde honom i växthuset. Röd-svart-randiga tröjor hade vi. Det är nästan 60 år sedan, så jag undrar om den planen finns kvar bakom Fårabäcks redan då nerlagda gamla skola. På tal om mötesplatser.

Länktips: / https://christerowe.se/2014/01/nr296-lagger-vi-ner-landsbygden-utan-att-forsta-det/

Länktips: Projekt om landsvägen som klyver byarna: https://www.extrakt.se/nar-landsvagen-delar-byn/

CCS en lovande teknik för CO2-infångande

Posted on by
Reply

CCS är en intressant teknik för fånga koldioxid och lagra den i berggrunden. Filip Johnsson, professor på Chalmers, höll ett föredrag om sitt forskningsprojekt inbjuden av Ingenjörer för Miljön den 7 september. Erik Axelsson från Göteborg Energi deltog också och redogjorde för det utvecklingsprojekt han driver, där syftet är att skapa förutsättningar för industriell samverkan kring infrastrukturen för den infångade koldioxiden så att den kan transporteras med tankfartyg till i första hand norska lagringsplatser.

Värtaverket i Stockholm ligger långt framme
Det finns tre olika sätt att fånga in CO2, där den vanligaste är efter förbränning, men man experimenterar även med andra urskiljningsmetoder, där bland annat ren syrgas används. I kartläggningen över Sveriges största industrier som släpper ut CO2 har man identifierat 28 anläggningar, där Värtaverket i Stockholm liksom raffinaderierna i Lysekil och Göteborg är några av de stora, liksom Cementa på Gotland. Det finns ett 20-tal pappersbruk i landet som också har potential att göra skillnad om den koldioxid de genererar tas om hand.

Bild ur Filip Johnssons presentation

Gas > flytande form > fast form
Norrmännen har testat tekniken för lagring i berggrunden sedan 90-talet, dock i mindre skala. De har ju tillgång till oljefälten de tömt på olja. Lagringskapaciteten är mycket stor. Man lagrar dessutom gasen i flytande form – under högt tryck så vitt jag förstår – och stegvis övergår därefter denna flytande koldioxid i fast form. Vid lagring på Island kan denna process gå extra snabbt när koldioxiden lagras i porös basalt.

Kostnader per ton
Mer än hälften av Sveriges CO2-utsläpp kan fångas in om de 28 industriernas utsläpp tas om hand och lagras. Kostnaden för infångande, transport och lagring ligger i häradet € 80 – 130 / ton. Cirka 10 procent av kostnaden handlar om infrastrukturdelen på land, från industri till tankbåt. För mindre anläggningar torde priset per ton bli lite högre. Potentialen är stor. Beräkningar visar att nära hela Sveriges utsläpp på cirka 40 miljoner ton per år kan fångas in för en kostnad av cirka € 125 / ton.

BECCS kan ge netto negativa utsläpp
Filip Johnsson beskrev också BECCS, som handlar om att fånga in den naturligt cirkulerande koldioxid som binds och frigörs i biosfären. Med BECCS kan vi åstadkomma netto negativa CO2-utsläpp, vilket troligen kommer att krävas för att försöka bromsa den skenande klimatkatastrofen. (Mitt ordval).

Konkret infrastrukturprojekt
Erik Axelsson från Göteborg Energi berättade så om det projekt han driver. Det syftar till att relativt snart bygga och idriftsätta en infrastruktur för fyra anläggningar i göteborgsområdet. Koldioxiden ska pumpas till kaj och föras över till en tankbåt som ska gå i skytteltrafik till Norge. Kostnadskalkylen tyder på mellan € 7 och € 13 per ton för infrastrukturen, dvs ungefär 10 procent av helheten. Tidsskalan handlar om att ge klartecken för byggstart om ett par år.

Vissa negativa effekter och svårigheter
Infångandet innebär vissa försämringar i industriernas verkningsgrad. Ett kraftvärmeverk kan t.ex. förlora upp till 20 % i verkningsgrad, medan en fjärrvärmeanläggning kan ta till vara spillvärme från processen och därmed inte tappa lika mycket i verkningsgrad. Däremot tycks det inte finns så stora tekniska risker med lösningen, snarare juridiska hinder, tillståndsfrågor som kan krångla till processen samt risken för att en samarbetspart går i konkurs.

Bonus-malus, EU och fallgropar
För att få industrier att gå före och vilja satsa på denna teknik borde, tror jag, ett slags bonus-malus-system borde införas branschvis, så att aktörer som går före får fördelar gentemot andra aktörer som avvaktar. Hur EU kommer att ställa sig till CCS är också viktigt, liksom hur vi undviker fällan av att politiker och andra hävdar att ”nu kan vi fortsätta släppa ut CO2 eftersom vi fångar in så mycket…” .

Det återstår flera pusselbitar innan tekniken är i sjösatt och integrerad i samhällets olika funktioner och ekonomi. Möjligen finns här ett embryo till en global rättvise-utjämning, där de rika länderna tar på sig att bekosta de utsläpp de fattiga länderna inte har råd att själva fånga in.

Länktips: Länk till inspelningen av föredraget

Om klimatmålen och fem scenarier

Posted on by
Reply

Konsumtionsmetoden för att bedöma utsläpp av koldioxid innebär att även de utsläpp som äger rum på annan plats i världen räknas in. Är produkterna tillverkade på annan plats räknas de ändå till Sveriges utsläpp om produkten konsumeras här. Även svenska resor ingår. Å andra sidan räknas svensk export bort från de svenska utsläppsnivåerna. Metoden ger en tydligare bild av hur vår livsstil påverkar utsläppsnivåerna. Per person och år orsakar varje svensk i genomsnitt 9 ton CO2-utsläpp. Nu har en forskargrupp under ledning av Jörgen Larsson från Chalmers sammanställt en rapport på 71 sidor, med fem olika scenarier, som är intressant läsning. (Länk till rapporten, se nedan).

Fem scenarier
Man har gått grundligt tillväga och redovisar de fem scenarierna, hur man gått till väga och särskilt noga analyserat persontransporter, byggande och livsmedel. (Vi som varit med ett tag minns Stefan Edmans rapport ”Biffen, bilen, bostaden”, SOU 2005:51 som kom för 16 år sedan ….). De fem scenarierna som redovisas kan kort beskrivas så här:
ett – fortsätt som nu med de beslut som tagits
två – genomför teknikförändringar för att nå målen
tre – lägg till ytterligare insatser med teknik och beteende för att även nå utanför Sveriges gränser med det som görs
fyra – utgå från stora tekniska och beteenderelaterade insatser, bl.a. kring flyg, personbilar, nötkött etc.
fem – bortse från teknikförändringar och satsa på beteenderelaterade insatser.

Det räcker inte med det ena eller det andra
De fem scenarierna svarar därmed i hög grad på frågan om det räcker med teknik av typen att fånga in koldioxid, om det räcker med beteendeförändringar eller om det behövs genomförande av båda delarna. Slutsatsen av min läsning av rapporten blir att det inte räcker med det ena eller det andra, vi måste lyckas med både och, om vi ska ha en rimlig chans att på ett rättvist sätt bidra till att hejda uppvärmningen. Eller som författarna själva skriver på sidan 6:

” En övergripande slutsats är att de sammantagna konsumtionsbaserade utsläppen som kan uppnås genom ett fokus på avancerad teknisk utveckling inte är tillräckliga för att med säkerhet ligga i linje med Parisavtalet. Det gäller även om resten av världen också genomför en klimatomställning. Resultaten visar också att enbart omfattande beteendeförändringar, och ingen avancerad teknik, ligger ännu längre ifrån målen i Parisavtalet. En kombination av både avancerad teknik och vissa beteendeförändringar skulle däremot kunna ge en utveckling som ligger i nivå med de genomsnittliga utsläppen per person som Parisavtalets mål motsvarar år 2050″.

Business as usual, plus lite osthyvel räcker inte
Teknikutveckling, implementering av ny teknik och bred acceptans för ändrade beteenden är vad som krävs. Rapporten har Sveriges parlamentariska miljömålsberedning som mottagare och är antagligen svårsmält läsning för de flesta, som kanske trott att lite osthyvel-åtgärder och kosmetisk förändring av det rådande systemet skulle vara tillräckligt. Det krävs mycket mer. Om Miljömålsberedningen inte gör politik av scenario fyra ovan, som är det scenario som har bäst chans att bli framgångsrikt blir svekdebatten stark. ”Varför gjorde ni inget när ni hade ett tydligt beslutsunderlag?”, kommer det att heta.

Mycket kalkyler och tillhörande grafik
Rapporten har många genomarbetade delar, stapeldiagram och kurvor som ger en samstämmig bild hur de fem scenarierna skulle påverka de svenska CO2-utsläppen. Så här kan det se ut:

Ur Konsumtionsbaserade scenarier för Sverige av Jörgen Larsson mfl

Svårt att sia om teknikutveckling
När det gäller teknikutvecklingen pekar rapporten på hur svårt det är att förutse hur utvecklingen tar fart. Får vi självkörande bilar? När kommer elflyget? När kan infångning och lagring av CO2 bli standard så att koldioxid kan lagras i berggrunden? En fråga som inte nämns under avsnittet om flyget är hur en förtida avskrivning av värdet på flygplan med konventionell drift ska finansieras. Det finns enligt uppgift från annat håll cirka en miljon flygplan i världen, som delvis är nyanskaffade. De står som en tillgång i bolagens balansräkningar och att plötsligt värdera dem till värde noll skapar problem. Tidsfaktorn för teknikskifte och beteendeförändringar kommer att spela stor roll, är min bedömning. Även finansieringsfrågorna för nya investeringar behöver adresseras på ett genomtänkt sätt, i rätt ordning och på ett transparent sätt.

Bilåkande och några siffror som fastnade i minnet
En annan detalj som fastnade vid genomläsningen var att en delad bil kan beräknas ersätta 6 ägda bilar. Och när vi minskar bilåkandet med 1 procent och alla istället reser kollektivt, ger det en ökning av kollektivresandet med 5 procent, helt enkelt beroende på att det är så många fler bilar på vägarna än bussar. Eller om hälften av alla bilpendlare stannar hemma två dagar i veckan – så som de lärt sig göra under pandemin – ger det en femprocentig minskning av allt bilåkande.

Det finns fortfarande tid att ställa om
Det finns mycket att lära sig av rapporten, men slutintrycket blir ändå att vi måste göra så mycket som möjligt. Vi kan inte tro att det räcker med det ena eller det andra.

Länktips:
Konsumtionsbaserade scenarier för Sverige – underlag för diskussioner om nya klimatmål
https://research.chalmers.se/publication/526528/file/526528_Fulltext.pdf

Vi vet att vi gör fel

Posted on by
Reply

Nyligen läste jag översiktligt några vetenskapliga artiklar publicerade med tjugo års mellanrum och skrivna av mycket ansedda forskare, bland dem John Holmberg på Chalmers. En handlade om verktyget ”ekologiskt fotavtryck”, som utvecklades för att beräkna hur skadlig en produkt kunde vara om allt ingick i form av mineralutvinning, fossil energianvändning etc. En annan artikel handlade om begreppen faktor fyra och faktor tio, som på ett förenklat sätt kan kvantifiera vilken förändring som krävs. (LED-lampans intåg anses illustrera faktor tio-begreppet eftersom energiåtgången för en LED-lampa är cirka 10% av en traditionell glödlampas). Två andra artiklar var mer nyligen publicerade och syftade till att hjälpa oss att orientera oss i den ohållbara tillvaron i syfte att visa vägen mot hållbar utveckling. Läsningen fick mig att reflektera över varför forskningen har så svårt att få genomslag i konkret förändring.

Korrigeringsprocessen kommer inte igång
På ett plan handlar olika teoretiska modeller för hållbarhet om att hitta ett sätt vetenskapligt motivera varför mänsklighetens felaktiga beteende är fel. Vi vet att vi som kultur eller som civilisation beter oss i strid med det vad naturen tål och det vi kallar hållbarhet. Vi vet att vi gör fel. Forskarnas modeller försöker formulera kvalitetssäkrade perspektiv på hur vi ska motivera åtgärder och kunna navigera i en hållbar riktning. Sunt förnuft räcker ju inte. Vi inser att det är fel att förgifta naturen med utsläpp, att vi inte ska överexploatera resurser, att det är förkastligt att utnyttja människor för snöd vinning, och att låta egenintresset ständigt gå före allmänintresset….
Allt detta felaktiga beteende behöver korrigeras, i synnerhet som klimatförändringarna så tydligt kan kopplas till vår ohejdade användning av den energirika fossila oljan.
Och det är denna korrigeringsprocess vi inte riktigt mäktar med att beskriva och sätta igång. För den kanske rubbar så många fundament.

Medan vi avvaktar växer obalansen
Vi väntar på något. Kanske på något som gör att vi slipper korrigera, kanske på att någon annan ska komma på något bättre. Det har ju gått bra så här långt. I alla fall för tillräckligt många människor. BNP växer i många länder, välfärd och livslängd ökar.
Men till priset av en ökande obalans mellan hur det är och hur det borde vara.

Studiebesök i verkligheten ger vägledning
Föreningen Ingenjörer för Miljön ordnade ett studiebesök nyligen på Angereds Gård, där nu Sveriges första naturbruksgymnasium i stadsmiljö tar plats, liksom ett besök på ett lokalt utvecklingsprojekt för s.k. Tiny Houses, som handlar om mobila småhus för små ytbehov. Odlingarna handlar i Angered mycket om agroforestry och att sätta kvalitet före kvantitet. Husbyggen i miniformat möjliggör att kunskaper och resurser tas till vara på ett klokt och hållbart sätt.

Att göra vad man kan
Och så möts vetenskapen och det praktiska. Just skärningspunkten mellan teori och praktik är intressant. Det räcker inte med principer om vi inte tillämpar dem på nya sätt och det räcker inte att göra något nytt om vi inte förstår sammanhangen. Några av de verktyg som forskats fram fokuserar på vad som INTE kan räknas som hållbart. Det är svårare att formulera kriterier för det som ännu inte tagit form och som behöver utvecklas.
Till slut kokar allt ner till ett ansvar för varje människa att göra det man förmår för att bidra till en hållbar utveckling.
Mer kan ingen begära. Mer än att det är bråttom att korrigera för mer än hundrafemtio år av felaktiga beslut.
Eller så får vi skyffla över alla problem på nästa generation och nästnästa…

(Anm. Tack, Dan Melander, för visningarna i Angered)

(Anm2. Den som vill ta del av de artiklar jag nämner ovan får mejla mig).

CCS-teknik – var står vi ?

Posted on by
Reply

Fördelen med att bo i Göteborg på vinterhalvåret är bl.a. att det finns ett stort utbud av seminarier och konferenser att ta del av. Häromdagen ordnade Chalmers ett lunchseminarium om CCS-tekniken och hur olika forskare ser på denna tekniks möjligheter att med permanent lagring av koldioxid kompensera för de CO2-utsläpp som vi genererar.

Expertnivå
Det ska genast sägas att seminariet primärt vände sig till personer med förkunskaper och ett intresse för sakfrågan. I snabb takt presenterades forskningsläget, olika tekniska varianter på infångande och lagring av koldioxid, samt vilka effekter olika tekniker kan tänkas ha. Jag kan mycket väl ha missförstått ett eller annat, och i så fall ber jag om ursäkt för det.

Dagens åtgärder långt ifrån tillräckliga
Tre forskare presenterade olika delar av CCS-tekniken. Daniel Johansson från Chalmers inledde. Jag noterade två viktiga budskap från hans presentation.
1. Osäkerheten är betydande kring hur känsligt hela klimatsystemet är när det gäller ackumulerade effekter av nya utsläpp. Man tycks utgå från ett genomsnitt av de beräkningar som gjorts.
2. De åtaganden vi gör idag på klimatområdet i Sverige leder i förlängningen till att vi årligen genererar 45 miljoner ton CO2-ekvivalenter år 2045. Samtidigt har de politiker som står bakom det klimatpolitiska ramverket lovat att vi ska nå noll-utsläpp av CO2 år 2045. Kraftfulla åtgärder måste således sättas in. Dagens ambition räcker inte på långa vägar.

1,5-gradersmålet
Sabine Fuss från Berlin var nästa forskare. Hon är knuten till IPCC och är bl.a. medförfattare till en rapport om 1,5-grads målet som kom 2018. Hon visade och förklarade skillnaden mellan sju olika CCS-metoder, där det blev tydligt om koldioxiden hämtas ur geologiska lager, ur land eller hav eller ur atmosfären, samt om lagringen sker i biosfären, i haven eller i berggrunden. Det är naturligtvis så att CO2 som binds i i biosfären relativt snart frigörs igen, när växter multnar ner. Riktigt långsiktig lagring sker bara i geologiska lösningar.

Olika CCS-tekniker
En metod som jag inte hört så mycket om tidigare är den som handlar att binda CO2 till finfördelat mineraliskt material. (Metod F i bilden intill). Metoden som benämns G på samma bild ger inte samma långsiktiga effekt eftersom CO2 förr eller senare frigörs igen när växter slutat växa.

BECCS avgörande
Sabine Fuss hävdade att sannolikt är 1,5-gradersmålet inte nåbart utan att använda den metod som kallas BECCS. Pappersmassabruk, etanolfabriker och kraftverk eldade med biologiska material frigör CO2 som fångas in lagras. På så sätt exkluderas CO2 ur det biologiska kretsloppet och resultatet blir att CO2-halten i luften kan minska mer än ”naturligt” i kretsloppet.
Upp till 190 Gigaton CO2 kan ha lagrats med BECCS-teknik till år 2050 om utvecklingen börjar de närmaste åren, hävdade Sabine Fuss. Att jämföra med potentialen 460 Gigaton totalt, inklusive BECCS-lagring. Det mesta tyder på att tekniken är nödvändig att använda.

27 stora utsläppare
Lars Zetterberg från IVL var det tredje talaren. Han varnade bl.a. för en övertro på handeln med utsläppsrätter, eftersom när 2045 närmar sig kommer det inte finnas en fungerande marknad då ingen efter det året ska släppa ut CO2. Lars Zetterberg visade också en karta med de 27 största utsläpparna i Sverige, 27 stora industrier. Han visade också hur två olika sektorer i samhället kommer att behöva stå för de mest radikala utsläppsminskningarna: industrin och transportsektorn.

Vi kan gå före
Lars Zetterberg hävdade också att rika länder kan gå före i utvecklingen och i princip kan en CCS-anläggning vara igång tre år efter klartecken. Han nämnde också att bioenergin kommer att vara viktig som komplement till sol- och vindbaserad elproduktion.

En iakttagelse är också att kunskapsläget hela tiden förskjuts framåt. Jag tror inte att det här seminariet hade kunnat äga rum för 10 år sedan.

Zero Impact är bra, men…

Posted on by
Reply

Jag har sett två av avsnitten i SVT:s, egentligen UR:s, programserie ”Zero impact” som handlar om olika familjers försök att under en månad banta ner sitt koldioxidavtryck till motsvarande 2 kg per person och år. En familj åkte till Ghana för att se vad som händer med mycket av västvärldens elskrot och en annan familj fick besöka en familj på en av Kiribatis öar i Stilla Havet, där havsnivåhöjningar och stormar gör en allt större del av öarna obeboeliga och indränkta med saltvatten. Att uppleva konsekvenserna av vår livsstil på plats i andra delar av världen är en viktig pusselbit i förståelsen för hur allt hänger samman – ingenting försvinner. På ett sätt hade det varit en tillräcklig programidé: att se hur vår livsstil drastiskt påverkar livet på andra sidan jorden och att vi alla är beroende av varandra.

Detaljer som hade kunnat lösas smartare
Özz Nûjen är programledare eller egentligen en slags ställföreträdande tittare, som ställer de frågor vi själva hade velat ställa om vi hade haft möjlighet. För faktadelen ansvarar Fredrik Hedenus från Chalmers. Under programmet ges exempel på vilket koldioxidutsläpp som genereras av vilken produkt. Siffrorna presenteras kanske en aning rörigt och blir inte så lätta att jämföra. En liten faktaruta med två tal i taget hade varit bättre. Kött eller inte kött. Bilresa eller cykel. Nya kläder eller second hand. Det hade gjort jämförelsen enklare att följa.

Grundidén är bra
Grundtanken är bra med programmet. Det ska inte handla om redan övertygade miljönördar som försöker övertyga de icke-frälsta om hur vi måste bete oss. Istället står ganska vanliga familjer i centrum, låt vara att de program jag sett involverar relativt välbärgade familjer som unnar sig en hel del flygresande och påkostade boenden. Kanske är det medvetet att programmakarna valt familjer där skillnaden i livsstil mellan osmart och smart ur ett koldioxidperspektiv blir tydlig och även praktiskt genomförbar. Det hade varit svårare med en familj bestående av två arbetslösa vuxna i en by miltals ifrån närmaste livsmedelsaffär.

Mer som Vetenskapens Värld hade varit bra
Kanske kommer uppföljande program, men jag tror att det hade varit bra om man gjort lite grand som Vetenskapens värld gör med de filmer man visar: Att i studion efter programmet ha en diskussion mellan några olika forskare som skulle kunna dels förklara det tekniska, men även det sociala – hur kommer det sig att vi inte vill diskutera livsstilsfrågor med våra grannar och vänner? Vad i klimatfrågan är tabubelagt? Varför låter den ena familjen bli att förklara det beteende man just nu valt när det ifrågasätts av personer på besök?

Det hade varit bra om de sociala normernas barriärer togs upp i några uppföljande program.

Anm. Sen kan man undra varför programmet heter Zero Impact. Målet noll kommer vi aldrig att kunna uppnå i form av mänsklig påverkan.

Anm 2. Tips till Folkteatern att göra en Hamletföreställning på där frågan ”vara eller inte vara” varvas med ”flyga eller inte flyga”, ”köpa eller inte köpa”, ”sabba eller inte sabba klotet…”

Intryck från en batterikonferens

Posted on by
Reply

Batterier är intressant. Fordonsbranschen rustar sig för två nästan samtidiga förändringar: självstyrande fordon och elektrifiering. Samtidigt ökar behovet av anpassad lagring av förnybar energi från vindkraftverk och från solceller. Det blåser inte och solen skiner inte alltid just när effektbehovet är som störst. Det behövs lagring och övervaknings- respektive styrsystem till denna. Ett sätt att lagra elenergi är i batterier. Samtidigt ökar användningen av portabla, eldrivna apparater i hela världen. Gräsklippare, dammsugare, cyklar, datorer, smarta telefoner, tandborstar, leksaker, belysning, back-upsystem…. Batterier är intressant, som sagt.

Snabb utveckling och förändring av den kemiska sammansättningen
Den 6 april 2016 var jag på en konferens anordnad av Energimyndigheten för att uppdatera mig på batteriområdet och för att förstå hur långt forskningen har kommit. Även om stora delar av dragningarna var avsedda för specialisterna gick det inte att undgå att slås av hur mycket det forskas och hur komplicerat det är att konstruera, producera och återvinna batterier. Prognoserna tyder på att den kemiska sammansättningen av batterier kommer att ändras vart tionde år. Dessa snabba utvecklingssteg motiveras till stor del av fordonsindustrins behov av kompakta, säkra och billiga batterier som dels kan styras och övervakas på ett sofistikerat sätt, dels fungerar optimalt för bilarnas behov av effektuttag, laddningstider och antal laddcykler.

Många kloka budskap
Dagen var fylld med klokheter, till stor del riktade till forskarvärldens representanter. Några detaljer kunde även jag som icke-specialist notera. Vätgas kommer att ha en roll som komplement till batterier, hävdade t.ex. professor Göran Lindberg från KTH. Han pekade samtidigt på flera delområden där dagens kunskap är otillräcklig. Hur åldras ett batteri, hur beter det sig över tid, vilka analyser behöver göras, hur passar batterierna in i den cirkulära ekonomin, hur ska utbildningarna se ut …? Andra forskare talade om hur viktigt det är att återvinning blir billigare och visade på problemet med att lagstiftningen på säkerhetsområdet släpar efter.

Brf Viva igen
Ulf Östermark från Johanneberg Science Park berättade om planerna på att vidareanvända uttjänta batterier från Volvos elbuss  – som idag går i reguljär trafik mellan Chalmers Lindholmen och Chalmers Johanneberg – i Riksbyggens spetsprojekt Brf Viva. I en fast installation ska de tidigare bussbatterierna användas för att lagra solcellernas överskottsenergi.

Pilotanläggning med stationär drift av tidigare bilbatterier
Matthew Lunsden från Connected Energy i Newcastle, England, berättade så om sitt företag och de affärsmodeller man utvecklat kring användning av tidigare fordonsbatterier. En lösning man framgångsrikt testat handlar om att använda batterierna för både lagring av solenergi från solceller och för en snabbladdare för elfordon. Batterierna monteras i en container stor som en parkeringsplats och kopplas till solceller och till snabbladdare. I dagsläget har man erfarenhet från 15 månaders provdrift och räknar snart med sin första kommersiella anläggning i drift. En problematik är bristen på standardisering, en annan är osäkerheten kring batteriernas livslängd och hur de åldras. Samtidigt är företagets idé naturligtvis lovvärd. Batterier som inte längre duger för biltillverkarnas prestandakrav kan ha många års driftstid kvar i en modulärt uppbyggd semipermanent stationsuppkoppling som den Matthew Lunsden visar.

Bolivia en stormakt och kretsloppstänkandet en förutsättning
Ett par noteringar från två av eftermiddagens föredrag får avsluta denna rapport. Professor Rakel Wreland Lindström från KTH berättade att man i Bolivia, där en stor del av världens litium återfinns, nu vill starta batteritillverkning själva. Och hon visade även fascinerande bilder på nanocellulosa som kan komma ingå i framtida batterier.
Chalmersprofessorn Patrik Johansson nämnde i sitt föredrag hur viktigt det är att återvinning, recycling, finns med redan från början i varje ny batterikonstruktion. Vi kan inte tillverka sådant som inte kan ingå i kretsloppet. Det är bara att hoppas att den tanken sjönk in hos alla involverade.

 

 

Hur går det med utbildning för hållbar utveckling på universiteten?

Posted on by
Reply

Utbildning för hållbar utveckling är helt avgörande för om samhället långsiktigt ska klara en omställning i hållbar riktning. De tekniska och ekonomiska lösningar som har dominerat samhällsutvecklingen de senaste decennierna har i alltför liten utsträckning inkluderat de avgörande hållbarhetsperspektiven. Ändå är det nu 23 år sedan FN-systemet satte fokus på behovet  med 1992 års konferens i Rio de Janeiro. 2002 togs ett beslut om en dekad om lärande för hållbar utveckling. Hållbarhetsperspektiven, ekonomiska, ekologiska och sociala, behöver finnas med i allt som forskas fram, produceras och konsumeras, i alla investeringar och i alla utbildningar. Detta har vi vetat länge nu. Så hur går det?

Svårt att integrera hållbarhet i ämnesområdena?
Jag gick till GMV för att lyssna på hur hållbar utveckling fångas upp i utbildningar som Göteborgs Universitet och Chalmers bedriver. Ett dussin personer var där i en sal för 150. Mitt intryck är att det görs en del, men det hade kunnat gå fortare om inte ansvarsområden, fakultetsgränser och traditioner varit så svåra att överbrygga. Specialisterna inom olika områden tvekar inför att integrera hållbarhetsfrågorna, sannolikt ofta därför att man inte känner sig helt uppdaterad eller införstådd med delfrågeställningar, aktuell forskning etc. Lite grand tycks det också vara så att vetenskapligheten, kravet på exakthet och verifierbara data kolliderar med en del av hållbarhetens bedömningskaraktär. När det inte fungerar att få svaret ”42” på en relevant fråga, tycks några forskare hellre ducka för frågan än att acceptera att svaret kan bli ”fattigdom” eller ”sannolikt sämre”.

Ingen samordning på nationell nivå
De personer som jag fick tillfälle att lyssna till föredrog sina verktyg, metoder och framgångar för varandra. Man arbetar lite olika på Sahlgrenska, på Handels och på Chalmers. Och trots att t.ex. KTH i Stockholm också arbetar med att integrera hållbarhetsperspektiven i undervisningen, tycks det inte finnas någon nationell samordning av det som utvecklas. Varje universitet, kanske t.o.m. varje fakultet, gör på sitt sätt för att föra in de generella och i vissa fall helt avgörande parametrar som måste förändra hur vi förhåller oss till ekosystemen, till jordens ändliga resurser, till kretsloppen, till  social rättvisa, fattigdom och mänskliga rättigheter för att ta några exempel.

Långt kvar
Alla tycks således göra så gott man kan inom rådande system. Det finns ansvariga, det finns pågående utvecklingsarbete, det finns bra metoder, verktyg och erfarenheter att luta sig emot. Och ändå tycks vi långt ifrån framme med en universitetsutbildning som fullt ut inkluderar ett ansvar för framtida generationers möjliga välståndsutveckling.

Lyssna på studenterna
Jag har i tidigare inlägg lyft fram studenternas roll, och det tål att upprepas hur viktigt det kan vara för kursansvariga att noga lyssna på de frågor studenterna vill lyfta. De aktiva studenterna vid Chalmers och Handels ordnar själva seminarier och diskussioner, som många gånger kompletterar undervisningens planering. Det är bara att hoppas att kloka universitetslärare ser det positiva och konstruktiva i att de studerande själva tar initiativ. Vi är alla nybörjare när det gäller hur den hållbara framtiden egentligen ska se ut och hur vägen dit ska stakas ut. Särskilt som det finns delvis divergerande agendor: politiskt, företagsmässigt/industriellt, medialt och vetenskapligt.

Inte helt lätt
I denna  kvadrat av olika tyngdpunkt och förståelse för hållbarhetens kännetecken ska vi alla orientera oss. Inte helt lätt och kanske extra svårt när vi befinner oss mitt inne i ett förändringsskeende. Vi är kanske som flugan inne i flygkabinen. Hur fort rör vi oss egentligen?

En Chalmers-professor med helhetssyn

Posted on by
Reply

Nu har Chalmers en professor i innovation och hållbarhet. Jag smiter in på installationstalet och lyckas få en plats i den nästan fullsatta hörsalen. Med tydlig logik och pedagogik lotsar den nye professorn oss igenom en del av den tankevärld som sysselsätter honom. Björn Sandén artikulerar sin engelska så att man nästan kunde tro att han vuxit upp nära något brittiskt lärosäte – men bara nästan …

Stabilitet och förändring
Björn Sandén rör sig bland de komplexa system som handlar om stabilitet och förändring, och som tacklar mer än teknik – etik, politik och socioekonomiska parametrar är honom inte främmande. Jag njuter av en professors ansträngning att tänka bortom de självklara teknikgränserna, även om det självfallet är fysiken, naturlagarna och tekniken som utgör en slags självklar utgångspunkt för en chalmersprofessor.

Historien har en hel del att lära oss
På den långa skalan mellan religionens absoluta mål och fysikens oomkullrunkeliga lagbundenhet återfinns etikens ideal, politikens kompromisser och ekonomins tvångströja. (Min sammanfattning av en komplex bild). Ur ett historiskt perspektiv och med exempel från evolutionen ända sedan universums födelse visar Björn Sandén hur förändringsprocesser ofta följts av relativt stabila perioder. Hela vår civilisations existens bygger på förutsättningen att jordens klimat har varit relativt stabilt. Vi har kunnat odla och odla mer och bättre när befolkningen ökat, delvis som en konsekvens av att vi fått det bättre. Vi har utvecklats och utvecklat vårt sätt att leva genom att hjärna och verktygsanvändning följts åt. Handen griper, hjärnan begriper. Återkopplingar i både positiv och negativ riktning blir också ett exempel Björn Sandén tar upp. Med rätt förutsättningar kunde den tyska energipolitiken sätta igång miljoner små energiproducenter, solceller på hustak, som inneburit en snabb utveckling av solcellsbranschen och en snabb omställning av tysk energiförsörjning.

Nya glasögon för ny innovation
Jag får känslan att Björn Sandén de närmaste åren kommer att kunna förse studenter och forskare med en ny sorts glasögon, som de kan se världen igenom. En statisk/dynamisk värld där vissa delar är stabila och andra under förändring. Vad som är vad under vilken tidsperiod kommer troligen att variera. Men det finns något mycket inspirerande i Björn Sandéns sätt att betrakta och beskriva världen. Det är nu jag inser att hållbar utveckling egentligen är ett komplicerat begrepp för det ursvenska lagom.

Lagom-livet i landet Lagom
Lagom-samhället är lagom igenkännbart, lagom i sin förändringstakt, lagom spännande och lagom förutsägbart. Att varje dag är rätt lik gårdagen, men ändå inte en exakt kopia blir vi varje morgon påminda om. I så motto lever vi alla ett slags lagom-liv, med en viss osäkerhet, en viss trygghet och stabilitet, ett visst igenkännande och ett visst mått av nyfikenhet på vad den nya dagen ska innebära.

Det är bara att lyfta på hatten och gratulera professor Sandén och Chalmers. Själv ska jag uppmärksamt och nyfiket följa hans fortsatta upptäcktsresa.