”Det är inte så bråttom” säger Jimmie Åkesson i en Aftonbladet-intervju, där hans tjugo år som partiledare uppmärksammas. Det som inte är bråttom är att göra något åt klimatet. Medvetet, genomtänkt och konsekvent ignorerar och relativiserar ytterhögern de hot mot samhället som forskningen nu i decennier har lyft fram. Det är för övrigt inte bara samhället som är i fara utan stora delar av de planetära samband som vi uppfattar som förutsättningar för livet på jorden. Eller är det monokulturen han applåderar? Verkligen?
Vet vi allt vi behöver veta? Verkligen? Vad man skulle önska att journalisterna som ställer frågor var mer insatta. Om det nu inte är så bråttom med klimatfrågan, som Åkesson tycker, så kunde ju en följdfråga ha varit vilka andra forskare Åkesson tycker att man kan ignorera. Är det i praktiken alla forskare som bör ignoreras? Är det lämpligt att sluta forska på mediciner, på cancerformer, på ämnen som grafen eller tycker Åkesson att det räcker nu: vi behöver inte forska på något alls? Vi vet det vi behöver veta och kan luta oss tillbaka?
Hur är det med de tretton områden forskarna identifierat? Ännu bättre vore naturligtvis om journalisterna plockade upp alla de delområden som forskarna vid Stockholm Recilience Centre har uppmärksammat. Är det precis lika lite bråttom med allt som forskarna pekar på? Och så kunde han få gå igenom område för område och förklara varför han vet bättre om hotens karaktär, styrka och konsekvenser än de tusentals forskare som ägnar all sin vakna tid åt detta.
Från Stockholm Recilience Centre
Är biologisk monokultur alltid att föredra? Jag har ofta med den här bilden just för att den är så tydlig. Om nu Åkesson blundar för klimathotet är det CO2-halten han menar eller är det strålningsbalansen? Och om han får frågan om främmande ämnen, är det inte oroande med PFAS i dricksvattnet? Eller den biologiska mångfalden, är det helt enkelt så att det är mångfald som är hotet i den sverigedemokratiska världsbilden och att monokultur alltid är att föredra? Åkesson borde få förklara sitt motstånd mot forskningen. Vilken forskning är OK och i så fall varför?
Bakomliggande taktik Åkesson kommer alldeles för lätt undan, tycker jag. Någon borde få honom att erkänna att han bara är en tyckare som av grumliga skäl bagatelliserar de utmaningar världen står inför. Auktoritära ledare vill naturligtvis skapa en situation där vanliga demokratiska processer sätts åt sidan. Militärt undantagstillstånd, paramilitära styrkor på gatorna osv är naturligtvis sådant som underlättar ett maktövertagande. Att lösa problem blir därför ointressant, att hålla konflikterna levande blir desto mer intressant för de auktoritära.
Säkerhetsläget i Europa har snabbt förändrats i takt med att Trump och hans handplockade medarbetare tar ett helt nytt grepp om USA:s olika institutioner. Trump agerar på ett sätt som gynnar Putin och det blev extra tydligt när Zelenskyj pressades i Ovala Rummet inför TV-kamerorna. Alla i Europa måste nu göra en ny analys av läget och vinnlägga sig om att kommunicera sådant som inte skapar onödig oro. Om det är något Putin vill är det ju att skapa oreda i Västeuropa. Men ett svagare Europa ökar Putins möjligheter att kuva Ukraina till underkastelse.
Enighet tycks ha varit viktigt att signalera SVT sände ett extra Agenda om säkerhetsläget den 2 mars. Den första timmen fick olika experter uttala sig och även svara på tittarfrågor. Oron och bekymren är stora ute i landet vart utvecklingen egentligen är på väg. Upplägget syftade troligen till att ge vissa svar på de frågor som finns hos den breda allmänheten. Under den andra halvan av programmet fick åtta partiföreträdare svara på frågor från Nike Nylander. Intrycket var att de åtta partierna skulle signalera enighet och att alla har förstått allvaret i situationen. Frånvaron av markeringar mot politiska motståndare var påtaglig. Här skulle de åtta partierna med lite olika ord och nyanser formulera hur viktigt det är att vi stärker försvaret och samarbetar med resten av Europa. Det verkade som att detta överordnade budskap var överenskommet i förväg. Begripligt, men inte tillräckligt, även om det sades en del bra saker.
Blandningen av sanning och lögn passiviserar Samtidigt behöver nämligen en del viktiga frågor och förutsättningar lyftas fram, om inte nu, så inom kort. Även om Sverige kommer att lägga mer kronor och ören på försvarsmateriel och rekryteringar är hotet mot samhället inte avvärjt. Putin och Putins vänner har ett intresse av att se ett försvagat Europa och ett svagare NATO. En viktig del av detta är att passivisera och vilseleda den allmänna opinionen. Genom att konsekvent sprida lögner, använda hat och hot och felaktiga ”fakta” (fake news) undergrävs tilltron till myndigheter och traditionella medier. Kritiska röster tystnar. När det blir svårt att skilja på sanning och lögn tvekar man och opinionen ställer sig frågande till det som politiker föreslår.
Svenskt Näringsliv och Timbro behöver städa ut Något som behöver hända är att ansvarstagande företag som är medlemmar i Svenskt Näringsliv säkerställer att deras tankesmedja Timbro slutar att använda trollfabriksmetoder för att påverka opinionen. Det är synnerligen allvarligt att undergräva tilltron i samhället och att sprida desinformation när detta bara gynnar de krafter som vill Sverige illa. Och självklart gäller det även de trollfabriker som SD driver, men där har jag inga illusioner om att trollfabrikerna kommer att upphöra. Det är ju antidemokratiska krafters modus operandi att sprida desinformation.
Vilka vill SD vara vänner med egentligen? Putins kompisar eller…? En andra sak som behöver hända är att Tidögänget gör upp med den dolda dubbla agenda som det största partiet i deras riksdagsunderlag, SD, använder sig av. Stödjer SD Farage, AfD, Le Pen och andra högerrörelser som vill försvaga Europa och strävar efter att ansluta sig till den linje Orban i Ungern drivit, där Putin inte ses som motståndare? Eller ställer SD upp på idén att Ukrainas sak är vår och att det är avgörande att hindra Putins Ryssland från att få större makt över Europa? SD kan inte fortsätta att både hylla Putin och Putins vänner och samtidigt påstå att de står på Ukrainas sida. Vill SD att Sverige lämnar EU och genomför Swexit? Eller har man (taktiskt?) övergivit den idén? De dubbla budskapen behöver synas och ifrågasättas.
Civilsamhällets behöver stärkas, inte försvagas En tredje fråga som behöver lyftas, och kanske är detta den allra viktigaste, är civilsamhällets roll i kristider. Det är en förenkling att tro att Sverige antingen kommer att befinna sig i krig eller inte krig. Det finns en stor risk att vårt samhälle attackeras med punktvisa attentat, ett nedsläckt elnät eller kapade delar av internet, störningar i logistiken, dvs incidenter av olika slag. Kanske där avsändaren eller gärningspersonen förblir oklar, men där samhället behöver hitta andra sätt att lösa vardagsfrågor. Vi är så beroende av digital information idag att vi skulle bli vilsna om det inte fungerade. I det läget måste civilsamhället kliva fram.
Exemplet folkbildning Hur kommer det sig att Tidögänget stryper exempelvis resurserna till folkbildningen? Det är ju mot bakgrund av betydelsen av ett starkt civilförsvar helt obegripligt. Det är mer av lokal samverkan vi behöver ha för att klara av lokala kriser, även miljö- och klimatrelaterade händelser som lär inträffa naturligtvis. Och för att samarbeta måste vi lära känna varandra i olika informella och formella sammanhang. Tilliten är avgörande. Och då blir den splittrande vi-och-dom-politiken från Tidögänget dessutom synnerligen kontraproduktiv.
Frågetecknen finns kvar Sannolikt var det rätt att inte plocka upp de ovanstående, och andra, frågeställningar när riksdag och regering behöver visa enighet. Men frågorna kvarstår. Hur ska vi ha det med desinformationen, de dubbla lojaliteterna och med stödet till civilsamhället?
Att döda ett djur för eget nöjes skull är inget jag skulle vilja göra. Det är bra att det finns jägare, som inte har problem med att ha ihjäl djur. Framför allt för att hålla olika djurpopulationer på rätt nivå. Men dödandet som sker av andra skäl har jag svårt att inse värdet av. Visst har jag haft ihjäl myggor, fästingar och andra plågoandar när de stör, men i takt med att insekterna blir färre har jag börjat hjälpa bromsar och flugor till friheten hellre än att se dem som störande element i min närhet.
Bra artikel om AR-15 Jan Guillou skriver i Aftonbladet om AR-15 och hur det vapnet har blivit en symbol för den militanta högern. Och ger oss icke-jägare en inblick i hur olika jägare och grupper av jägare resonerar kring val av vapen när de ska ut och jaga villebråd i skogen. För mig som bara skjutit skarpt med en enkel k-pist under värnplikten på 70 -talet är det intressant att läsa om de fyra slags jägargrupper han beskriver. Godsherrarna, samerna, direktörerna och så de vanliga jaktlagen. Hur de tänker kring val av vapen och vad som anser rätt i de olika sammanhangen. (Länk till artikeln nedan).
Vill vi ha en beväpnad milis? Han nämner inte sin tidigare vän Leif GW Persson i sammanhanget och bara i förbigående sig själv, men de fyra kategorierna känns inte som någon grupp som automatiskt skulle vilja gå ut i skogen med AR-15. Jan Guillou har nog rätt i att de 3500 personer som fått rätt att skaffa sig AR-15 har det av andra skäl än jakt på djur. Att beväpna en milis som står beredd att träda fram i rätt läge är troligen något som taktikerna hos SD och andra grupper på högersidan funderar mycket på. Man såg ju hur nära det var att stormningen av Kapitoleum den 6 januari 2021 lyckades och hur nära det var att Trump hade säkrat sitt maktövertagande redan då. Nu fick Trump en ny chans i valet 2024 och tog den. Stormtrupperna är befriade och åklagarna bestraffas. Trump har fått rätt och rullar vidare sitt projekt.
Avkräv licensinnehavarna förklaring eller återkalla licenserna Det enda rimliga är att återkalla licenserna för de 3500 som fått licens för AR-15 alternativt att avkräva i licensinnehavarna exakta redogörelser för i vilken jaktsituation i skogen deras vapen är tänkt att använda. De kommer uppenbarligen att ha svårt att precisera detta om man ska förstå Jan Guillou. Vapen för att ”försvara sig mot andra människor” får inte vara ett argument som håller. Det är inte halvmilitära styrkor vi ska ha på våra gator och torg, det räcker med de gängkriminellas intrång i gatubilden. Det är inte fler vapen utan färre som som vi måste sträva efter.
Jomshof avgår hellre än accepterar att staten gör rätt Det många debattörer missar är att det är inte invandrare eller migration som är fokus för ytterhögern utan möjligheten att använda de medvetet ökande sociala spänningarna till att skapa det kaos som möjliggör ett auktoritärt maktövertagande. Det blir på så sätt mot bakgrund av detta lite märkligt att SD-politikern Dennis Dioukarev var den som fick uppdraget att skriva Kontanturedningen, som för en tid sedan inlämnades till finansmarknadsminister Wykman. I denna utredning finns avsnitt om samhällets sårbarhet och hantering av krissituationer. Det blir bakvänt när man låter SD-politiker analysera hoten mot samhällets fundamentala strukturer. Särskilt när det är allmänt känt hur SD:s trollarméer destabiliserar det demokratiska samtalet och fundamenta i samhällsdebatten. SD:s slutsatser går inte ta på allvar, eftersom de har en annan agenda. Tidöregeringen blundar som vanligt och låtsas att SD är ett vanligt parti. Detta SD, vars ordförande i justitieutskottet hellre avgår än accepterar att AR-15 inte längre ska vara ett vapen som ”jägare” i Sverige ska få licens att äga. Det blir väldigt tydligt hur allt hänger samman, tydligt för alla utom Tidöregeringen. Med Jomshofs markering lyckas SD hålla sina kärntrupper nöjda och stand by, samtidigt som samarbetet med Kristersson kan fortsätta. Den dubbla agendan behöver exponeras mer.
Redan 2022 kom avslöjandet från tidningen Dagens ETC att Sverigedemokraterna i det fördolda driver det som brukar kallas trollfabriker i syfte att påverka och driva opinion. Eigil Söderin, som skrev om detta i tidningen har nu tagit ett rejält grepp kring SD:s hela framväxt, deras strategier, agerande (öppet och fördolt) och vad det har lett till. Hans bok heter Rädda Landet och kan på ett plan sägas utgöra den ”vitbok” SD har lovat att komma med. Eigil Söderin går steg för steg igenom hur SD:s ledarskikt har agerat för att flytta fram positionerna och få debatten och de politiska åtgärderna dit man vill. Boken är mastig och full av detaljer och det känns som att ha läst ett par hundra jobbiga tidningsartiklar på rad. Samtidigt är det ju precis detta som har hänt, som boken beskriver. Några av de tankespår som läsningen skapat för min del ska jag försöka skriva ner här. Jag kan inte sammanfatta hela boken, bara rekommendera att läsa den för att förstå bredden och djupet av det hot SD utgör mot vårt öppna samhälle.
Här är det HUR-fokus Som den minnesgode kan erinra sig skrev jag nyligen om en annan bok, Angreppet, som också tar sig an fenomenet SD. Skillnaden ligger i att Angreppet beskriver VAD partiet gör, medan Rädda Landet snarare beskriver HUR partiet har gått till väga på en nivå som närmast kan beskrivas som en slags manual för hur en auktoritär rörelse ska växa och tränga undan demokratin.
Nästa bok borde handla om alla runt omkring som backar upp SD Det som bland annat blir tydligt i Eigil Söderins bok är hur olika aktörer bidrar till helheten. Många plattformar leds av SD, men i vegetationen runt dem finns även Bulletin, Fokus och andra högerorienterade medier, påfallande ofta med kopplingar till fossilbranschen och Timbro. Nathan Hamelberg skriver i en recension av boken i GP (se länktips nedan) att han saknar motkrafterna. Varför verkar motståndarna så tagna på sängen?
Vad innebär ”demokrati” för partierna? Ett svar på den frågan handlar om spelreglerna. Är man ett politiskt parti i ett demokratiskt land räknar andra partier med att alla respekterar de demokratiska spelreglerna och värdesätter att medborgarna har faktisk möjlighet att bilda sig en egen uppfattning av alternativen baserat på korrekt information. Allt det har SD kullkastat med sitt förakt för fakta, vetenskap och oliktänkande. På det sätt påminner de om Trump. Det vore faktiskt ett intressant grepp att i någon partipolitisk djupintervju eller debatt få partierna att beskriva vad de egentligen menar med demokrati och hur demokratin präglar deras egna interna partiarbete. Man borde låta Svenska Akademiens ledamöter (Åsa Wikforss..?) möta partiföreträdarna och få dessa att precisera sin demokratisyn. Får man ens ha ordet demokrat i sitt partinamn om man har som idé att försvaga och ersätta demokratin med något annat?
Några som har en roll i utvecklingen går delvis under radarn Ett namn som dyker upp flera gånger i boken är Chang Frick. Han nämns i olika roller på sidorna 27, 109 och 150 i boken och man inser att hans roll har skiftat genom åren. Han tycks röra sig bekvämt i och utanför SD:s partistruktur. Eigil Söderin nämner Jörgen Huitfeldt på ett sådant sätt i sin bok att det kan vara klokt att vara skeptisk till honom och på Fricks Wikipedia-sida ser jag att Huitfeldt uttalat sig positivt om Chang Frick. Summan alla pusselbitar i Rädda Landet som handlar om Frick får mig att nämna hans namn här.
PM Nilssons roll i framväxten av Tidö-samarbetet borde nämnas Och mot bakgrund av allt som står i boken om honom blir det ännu märkligare att SVT:s Politikbyrån nyligen ägnade ett helt program åt att låta nämnde Frick, tillsammans med Timbro-VD:n PM Nilsson och en tidigare Timbro-anställd spekulera i ett SD utan Åkesson. PM Nilsson var under sin tid på Dagens Industri en av de som tydligast drev på för att de borgerliga skulle omfamna SD i ett regeringsalternativ. Och Timbros agenda ska jag kanske ägna en särskild bloggtext åt. De är till stor del finansierade av de krafter som vill förvilla och fördröja kring klimatfrågans lösning. Och Timbro driver egna trollfabriker. Nästa steg för SVT blir väl att ta in Pavel Gamov som ”Rysslandskännare” i ett program. (Googla om ni inte vet vem han är).
Högersvängen Rädda Landet visar SD:s framgångar och mindre av bakslagen. Alla satsningar har naturligtvis inte lyckats. Men det är illa nog att så mycket av SD:s problemformulering har fått göra avtryck i debatten och även satt ramarna för Tidö-regeringen. Ett kortare avsnitt i boken beskriver också den kantring som SVT:s Agenda-redaktion har stått för. På sidan 153 återges hur tidigare medarbetaren Christian Catomeris lämnade Agenda i protest mot den högersväng programmet gjort. Mitt intryck är att även de debattämnen som SVT använder i sina partidebatter utgår från en världsbild, där Tidögängets rangordning har företräde.
Flyktingförläggningar och Almedals-mordet Skrämmande är i boken de tydliga samband som finns mellan SD:s politiska agenda och de terrordåd och mord som aktivister ägnar sig åt. Det är kanske framför allt flyktingförläggningar som sätts i brand och det är mordet 2022 i Almedalen på Ing-Marie Wieselgren som gör störst intryck. Våldet och uppmuntran till våld ligger hela tiden under ytan och kan när som helst vara användbart enligt den logik som de auktoritära krafterna använder. Boken har inte med den senaste lilla twisten, där skärpta straff mot personer som har samröre med gängkriminella enligt SD:s motion ska kunna dömas, samtidigt som Åkesson umgås just med en gängkriminell på sitt eget bröllop. Att Åkessons umgängeskretsar inkluderar just sådana personer som borde leda till han själv straffas hårt är ju en ironisk detalj, som ett rakryggat Public Service hade kunnat göra något av, även på nyhetsplats. Men man ingår väl i det rädda landet.
Jargongen finns kvar Det som sker under radarn och kontakter som tas vid sidan av rampljuset är kanske bokens största tillgång. Hur kontakter odlas mellan Trumps anhängare och SD liksom mellan olika höger- och ytterhögerpartier i Europa för att hitta framkomliga vägar. Plus att jargongen i korridorerna tycks vara densamma som när partiet bildades. Det skämtas friskt om judar och andra minoriteter. Och den s.k. ”nolltoleransen” används som ett slags skyltfönster för att utåt sett signalera att man tar tag i rasismen. Ränderna går inte ur. Eller som någon citeras i boken på sidan 146: ”Det finns något mycket obehagligt i partiet.” Ett uttalande som mycket väl sammanfattar intrycket av hela boken.
SD löser inga problem, de bygger motsättningar Det vi måste ta till oss är att SD aldrig vill lösa problem, deras uppgift tycks vara att förstärka motsättningar och skapa en ohållbar situation i samhället så att den enda lösningen som återstår är att med polis, militär och undantagslagar upprätthålla ordningen. Så etableras den auktoritära stat SD drömmer om. Vi andra måste hålla emot.
Är det naturligt för de tjugo procent av väljarna som tänker rösta på SD i nästa val att partiledaren, och andra partimedlemmar har det visat sig, umgås med gängkriminella? (Länktips: Ang kompisar i Hells Angels). Är det så att partitillhörigheten eller valet av vilket parti man stödjer är starkare när man bestämt sig för att rösta på SD? Jag vet inte, men avslöjandet om trollfabriker ändrade inte väljarsympatierna, och det finns ännu så länge inget som tyder på att opinionen håller på att svänga till SD:s nackdel.
Det börjar med civilsamhället och media SD är inte som vilket parti som helst. Under lång tid profilerade sig partiet som det enda som tydligt avvek från traditionell politik. Man talade om ”det vänsterliberala etablissemanget” och ”sjuklövern” för att bunta ihop alla, från vänster till höger, och markera att man stod för något annat, en riktig opposition. Så kom valet 2022 och Tidöavtalet. Plötsligt fick SD reellt inflytande på politik, lagförslag och budget. Med några snabba beslut skars allt ner som kunde andas civilsamhälle, miljöarbete, folkbildning och liknande. Presstödet minskade rejält i senaste budgeten, eftersom en granskande journalistik bara krånglar till det för de styrande. Man avvaktade med Public Service, men det är självklart att SD vill att fria och oberoende medier ska begränsas. De har ju Ungern som förebild.
Är det svårt att ångra sitt ställningstagande? Att opinionen ligger still, trots de återkommande skandalerna runt SD, kan kanske hänga samman med att det bär emot att behöva erkänna för sig själv och sin omgivning att det egna tidigare stödet för SD var fel. Det är lite som när man väljer bil. När bilen väl är köpt är det enbart de positiva argumenten som lyfts fram och eventuella frågetecken tonas ner. Eller som med att hålla på ett fotbollslag. Har man identifierat sig som (typ) gaisare är man för all framtid gaisare. Det vore en enorm prestigeförlust att tvingas erkänna att GAIS inte är laget med stort L.
Vi får vara tacksamma att SÄPO håller koll, än så länge Att Jimmie Åkesson har dåligt omdöme är ingen nyhet. När han gick med i det parti han numera leder var det skinnskallar, Bevara-Sverige-Svenskt-medlemmar och liknande som han umgicks med på sina partimöten och kände sig hemma hos. Stöveltrampet hade knappt tystnat och det skämtades friskt om judar och om mordet på Olof Palme (som i den dolda inspelningen ljudinspelningen som fick uppmärksamhet 2016 – se länktips nedan). Så att Åkesson fortsätter att träffa några ur den kretsen är inte så konstigt. Och att SÄPO håller koll, än så länge, får vi vara tacksamma för. Det blir ju värre om Åkesson får möjlighet att påverka vem som ska vara SÄPO-chef.
Vad innebär det att vara liberal idag? Jag tittade lite grand på partiledardebatten den 13 oktober. Det blir allt tydligare att SD inte vill lösa några samhällsproblem. Det är ett utdraget krisläge som de hoppas ska kunna utgöra inramningen för att ”ta makten” som det heter på den auktoritära sidan. Än så länge håller alla masken, men man undrar lite stillsamt hur det känns för genuina liberaler, gamla folkpartister, att tvingas medverka till att demokratin, civilsamhället och folkbildningen försvagas bara för att det är ”bättre” för Sverige. Någonstans går naturligtvis en gräns även för ”liberaler” som slår knut på sina egna värderingar för att få inneha ett par ministerposter.
Har man tagit f-n i båten får man ro honom i land, eller hur nu talesättet lyder….
Jag har läst ”Angreppet – så urholkar Tidö-regeringen vår demokrati” av Peter Gustavsson. Det är en nyutkommen bok utgiven av Katalys och förlaget Arkiv. Det är en angelägen bok, välformulerad, rimligt lättläst och med många noter, för den som vill gå till källan. Intrycket är bedövande och bedrövande. Ulf Kristerssons regering har gjort till sin uppgift att lägga grunden för en stegvis nedmontering av viktiga fundament i det svenska samhället och vår demokrati. Det är en bok som behöver läsas av många och som vore bra om ledande s.k. ”borgerliga” politiker och opinionsbildare kommenterade. Är det den här agendan ni vill ha?
Demokrati är mycket mer än att få rösta vart fjärde år Peter Gustavsson förklarar tydligt att demokrati är så mycket mer än att få rösta en gång vart fjärde år. Att demokratin vilar på ett antal viktiga fundament, där delaktighet i samtal och samhälle, myndigheters oberoende ställning och flera andra faktorer skapar en plattform för den mosaik av processer som ett samhälle faktiskt utgör. När SD nu dikterar villkoren för regeringens politik, primärt via Tidö-avtalet, men också fortlöpande eftersom Kristersson inte har råd att riskera en regeringskris utan att förlora totalt i trovärdighet, kan SD nu steg för steg förverkliga det samhällsskick de drömt om i trettio år.
Ökande ekonomiska klyftor gynnar den utveckling SD vill se Boken är delvis upplagd som en studiehandledning för studiecirklar, genom att kapitlen handlar om olika aspekter av det angrepp titeln syftar på. Och det är en fördel att få de olika delarna presenterade på det här sättet. Samtidigt saknar jag ett par aspekter, som delvis förklarar hur SD och Moderaterna har nytta av varandras framgångar. Boken tar inte tydligt upp hur de ökade ekonomiska klyftorna i samhället både gynnar traditionella välbeställda högerväljare (som vill betala mindre skatt) och partistrategerna i Åkessons inre kabinett, som ju ser ökade motsättningar som en förutsättning för att i rätt läge inskränka mötesfriheten och ta till sedvanliga auktoritära grepp. Det är dit de vill, Sverigedemokraterna. Ökade ekonomiska klyftor skyndar på den utveckling SD vill se, genom att de resurssvaga och folk i allmänhet får det påtagligt sämre, samtidigt som lägre bensinpris delvis skymmer bilden. Det är skickligt uppstyrt.
Parentes om vad Åkesson ser som rimliga åtgärder Jag glömmer aldrig hur Jimmie Åkesson på allvar i en SVT-intervju i samband med sprängningen den 28 september 2021 på Övre Husargatan i Göteborg på fullständigt allvar föreslog undantagstillstånd och militär på gatorna som rimliga åtgärder. Det är nämligen den typen av åtgärder SD spontant tänker på så fort de får chansen. (Sprängningen visade sig vara gjord av en ensam rättshaverist, som senare hittades död, när han förmodligen tagit sitt eget liv).
Egoismen är en annan sak som förenar högern och ytterhögern En annan detalj som jag saknar i boken är ett resonemang kring egoism och solidaritet. Mot högerns egoism måste det solidariska och inkluderande samhället träda fram. Egoismens yttersta form blir krig, att försvara egendom och förmåner, medan solidaritetens yttersta form naturligtvis blir krigets motsats. Författaren skriver i inledningen att han medvetet inte tar upp ett antal viktiga frågor, typ klimatfrågan, men jag tycker ändå att det som förenar ”kapitalisthögern” med ”protesthögern” är just egoismen, som behöver motverkas på ett genomtänkt sätt.
Det är många olika delangrepp som beskrivs i boken Det bestående intrycket av boken är att vi som vill värna demokratin, mångfalden och våra motståndares rätt att uttrycka sin ståndpunkt behöver bli tydligare när vi försvarar samhället mot Tidögänget. Boken hjälper oss att förstå hur allt hänger samman och att varje del som beskrivs hänger samman med en större process. Detta oavsett om det är hoten mot biståndet, folkrörelserna, fackföreningarnas roll, civilsamhällets olika organ, media eller Allmänna Arvsfonden, det handlar om. Hot som tidigare ”borgerliga” partier helt har avvisat, men där de nu medverkar till att de steg för steg sjösätts. Kanske för att Marknaden är viktigare än samhället?
Det är upplopp i Storbritannien. Det hela tycks hänga samman med att upprorsmakarna använde ett tragiskt mord på några flickor som tändande gnista för att få gehör och respons på protesterna. Troligen var allt förplanerat och det enda man väntade på var rätt opinionsläge, där en allmän upprördhet i samhället skulle kunna användas som mer eller mindre logiskt svepskäl till att dra igång protester i flera städer.
Timing är allt Vi får räkna med att liknande händelser kommer att inträffa i Sverige. Någon uppmärksammad händelse kan användas av upprorsmakarna för att dra igång välplanerade upplopp och bråk. Man har ju försökt och i viss mån lyckats när koranbränningar använts som tändvätska. Allt underblåses dessutom av Ryssland, fake news och desinformation på sociala medier.
De bollar säkert med alternativen Delar av ytterhögern vill naturligtvis agera snarast möjligt, medan det är rimligt att tänka sig att strategerna i SD vill avvakta med uppror i stor skala eftersom man inser att regeringsmakten är inom räckhåll efter nästa val. Och att det gäller att uppvisa en städad fasad så att ”vanliga” borgerliga väljare och opinionsbildare inom Timbro och liknande inte skräms bort av våldsamheter och okontrollerade pöbelfasoner. Det är fullt tänkbart att båda alternativen förbereds av strategerna på högerkanten: politiskt maktövertagande enligt gällande spelregler och politiskt tryck via odemokratiska våldsmetoder, sabotage, upplopp etc.
Fakta, vetenskap och sanningar har devalverats Det som har hänt de senaste två decennierna är att ”alla” kan producera nyheter och ”sanningar”. Genom att sociala medier får sådant effektivt genomslag är det relativt enkelt att driva opinion och att hävda i princip vad som helst. Demokratiseringen av nyhetsflödet har på så sätt bidragit till att skapa ett virrvarr av korrekta och inkorrekta påståenden, rykten, osanningar och drev. Det som inledningsvis kändes som en demokratisk tillgång har blivit en belastning. Genom allt kan hävdas av alla är plötsligt fakta, vetenskap och sanning nedvärderad och lögner, påhittade stories och kampanjer vinner mark. Folk tycks tro att sanningen ligger någonstans mitt emellan det som faktiskt är sant och det osanna som sprids med frenesi av illasinnade krafter. Fakta, vetenskaplighet och sanning har på så sätt devalverats de senaste decennierna, en process påhejad av skrupellösa politiker som Trump och en hel rad av europeiska högerpolitiker.
Vi måste göra vad vi kan Botemedel? Det borde hjälpa om fler engagerar sig i samhällsutvecklingen. Om fler försöker hitta sin lilla pusselbit i utvecklingen, där man kan bidra. Och att inte sprida vad som helst på sociala medier. Samt naturligtvis välja politiker som har en ärlig och demokratisk agenda.
Varför ställer ingen journalist tydliga frågor till Åkesson? Sedan TV4:s Kalla Fakta-avslöjande om SD:s dolda konton på sociala medier, deras trollfabrik, och att den ”oberoende” nyhetskanalen ”Riks” i själva verket agerar som en integrerad del av SD:s kommunikationsavdelning står det klart att Åkesson inte ser på den tredje statsmakten som andra partier. Det tycks som att SD ser på media som en del av ”fienden” och att de föraktar systemet med fristående, oberoende och granskande medier.
Här är några frågor som borde ställas ”Vad är SD:s officiella syn på medias granskande roll i relation till regering, myndigheter och riksdag? (Och hur skiljer den sig från den inofficiella, som kommit till uttryck i svallvågorna efter Kalla Fakta-programmet).” ”Med de svepande beskrivningar som ni i SD använder får man intrycket att du och ditt parti inte ser oberoende granskning av den politiska makten som något positivt. Stämmer detta?” ”Är det SD:s åsikt att media är fienden?” ”Vilka är det som ingår i klägget som du talar om?” ”Om du skulle bli minister skulle du därmed inte acceptera att bli granskad? Hur ska granskningen i så fall gå till enligt dig?” ”Hur ser SD på det flerpartisystem vår demokrati bygger på?” ”Är det negativt för samhället att olika åsikter får komma till tals och att debatten förs på saklig grund och utifrån olika värderingar?” ”Hur kommer det sig att ni använder förtalskampanjer, hot och hat för att tysta meningsmotståndare? Har ni inga sakpolitiska argument att använda?” ”Vilka slutsatser har ni dragit och vilka åtgärder har ni vidtagit internt på ”Riks”-kanalen när den mycket omfattande kampanjen mot Annie Lööf, som Riks drev, bidrog till mordet 2022 i Almedalen på Ing-Marie Wieselgren?” ”För några år sedan uttryckte din partikollega Jomshof ungefär att ni anpassar er taktik till rådande situation på mediaområdet eftersom Sverige ännu inte är som Ungern? Stämmer det att ni egentligen vill begränsa mediers möjlighet att verka i Sverige? Vad innebär det för er syn på demokrati? Anser SD att vi har för mycket demokrati idag i Sverige?”
SD saboterar det öppna samhället Det finns många frågor som aldrig ställs till SD eftersom journalister antingen blir så paffa över de påståenden som Åkesson och SD för fram, eller alternativt inte vågar ställa för att inte riskera kritik gällande särbehandling eller liknande… Kalla Fakta-avslöjandet visade tydligt att SD utan att tveka använder sig av dolda metoder och ”fuskmetoder” som skadar tilliten till och förståelsen för det offentliga samtalet. När man inte vet vem som är avsändare för vilka budskap, när åsikter och fakta blandas ihop och när olika krafter agerar i det fördolda för att manipulera debatten och för att skrämma motståndare till tystnad osv saboteras det öppna demokratiska samhället. Vi vet att Ryssland har intresse av att destabilisera Sverige och att skapa oklarhet kring de vägval som vårt land står inför. Varför får SD hålla på och undergräva förtroendet för det demokratiska systemet?
Undantagstillstånd Motivet för SD tycks vara att skapa oro, att minska tilliten generellt i samhället, att skrämma väljarna och att bygga upp motsättningar som i sin tur kan utgöra grund för insättandet av andra maktmedel. Åkesson återkommer ofta till till talet om undantagstillstånd. Han vill skapa en situation som möjliggör andra maktmedel än de gängse. Han har ju sett hur andra länder går till väga för att ta steg bort från demokratin i en auktoritär riktning.
Det rimliga är att ”det vänsterliberala klägget”, dvs de sju övriga partierna, vägrar debattera med SD så länge SD vägrar acceptera de demokratiska spelreglerna för hur opinionsbildning och debatt ska gå till. Det är inte OK att ett av åtta partier fuskar och spelar efter egna regler.
Valet till EU-parlamentet är genomfört och totalt sett blev det en tydlig framgång för ”vänstersidan” i svensk politik. SD gick tillbaka och kanske har det med skandalen kring TV4:s Kalla Faktas avslöjande av ohederliga kommunikationsmetoder (trollfabriker) att göra. Och att deras påstått oberoende Youtubekanal Riks i själva verket är en integrerad del av partiets struktur. Det var ju viktigt att upprätthålla fasaden av oberoende, visade den dolda kamerans inspelningar med önskvärd tydlighet. Och hur viktigt det var att SD:s datorer inte hamnade i ”fel” händer, eftersom det skulle kunna avslöja hur SD arbetar systematiskt med falska nyheter och påverkan som passar de ryska intressen, man säkert fortfarande håller kontakt med.
En omfattande hatkampanj triggade mordet i Almedalen Under flera år var Dick Ericson chef på SD:s Youtube-kanal Riks och han godkände och uppmuntrade användningen av mycket grova påhopp på Annie Lööf och andra som SD ville klämma åt. Kampanjen var omfattande. Som artikeln i länken nedan visar handlar det om 180 filmklipp som har som syfte att hota Annie Lööf. Och vi vet den tragiska konsekvensen, när mördaren slog till under Almedalen och Ing-Marie Wieselgren miste livet.
Istället för straff : Bryssel som en bekväm belöning Dick Ericson har aldrig ställts till svars för sitt ansvar för det som skedde. Han har aldrig konfronterats med konsekvenserna av det samhällsfarliga och destruktiva beteende han organiserade, betalade och gladde sig åt att det blev så framgångsrikt. Istället blir han nu belönad med en av tre mandat för SD i Bryssel. Det är horribelt.
Är kunskap ointressant? Det citat som Dick Ericson kopplades till i valrörelsen senast var det om att ingen saknar dinosaurierna, dvs talet om artutrotning är bara en skröna… Det är sorgligt att var åttonde väljare i Sverige gillar den typen av påståenden så mycket att det ska belönas med uppgiften att få besluta om EU:s framtid. Anti-folkbildning och att var och ens åsikt är lika mycket värd som vilken forskare som helst tycks vara helt OK. Jag undrar om dessa väljare vill bli opererad på sjukhuset av ”vem som helst”. Om kunskap nu kan kvitta kan det ju kvitta på alla nivåer, eller…?
Fjäskandet för Tidögänget Vi har länge fått höra hur ”vänstervridet” SVT är. Motsatsen gäller i själva verket. Och då tänker jag inte på att Lars Adaktusson från Agenda-redaktionen visade sig höra till KD. Ett par andra val av SVT:s produktionsteam illustrerar frågan. Under valkvällen den 9 juni skedde diverse live-utfrågningar. Vid ett tillfälle intervjuades Muharrem Demirok. Då valde SVT:s producent att lägga den intervjun i nedre högra hörnet av bilden och istället ha en stor, tyst bild på hur KD:s Alice Teodorescu Måwe promenerade i någon minut genom SVT:s korridorer. Intervjun med en partiledare var mindre viktig än att ge utrymme åt en av Tidögängets frontfigurer. Trots att kvinnan i fråga inte sa något, hon bara gick, så skulle den bilden ges stor plats. Att MP:s Alice Bah Kuhnke redan hade kommit till studion och inte hade fått en motsvarande bildpresentation kändes säkert logiskt för SVT:s bildproducent. Den påstådda ”vänstervridningen” är har i själva verket landat i en tydlig undfallenhet från SVT:s sida, där man i ordval, teman till debatter och nu i bildproduktion fjäskar för Tidögänget. Kanske för att man vet att Public Service är hotat. Olustigt är det i varje fall.
Inför EU-valet den 9 juni genomför SVT intervjuer med åtta partiers toppkandidater. Under cirka 30 minuter hinns tre ämnen med och därutöver några korta frågor. Den 3 juni var det SD:s Charlie Weimers tur att intervjuas. Anders Holmberg och Camilla Kvartoft började med en fråga som är naturlig i kölvattnet på Kalla Fakta-avslöjandet av SD:s anonyma konton.
En sak i EU, något annat på hemmaplan Journalisterna konstaterade att SD:s representanter i EU-parlamentet ställt sig bakom förslaget att förbjuda information från politiska partier, om den sker anonymt. Detta ställdes i kontrast mot SD:s egna agerande i Sverige, där just anonyma konton har varit en tydlig metod för att få ut budskap. Weimers gjorde vad han kunde för att bagatellisera och förminska frågan, han pekade på vad socialdemokraterna ägnat sig åt och lyckades kanske ge svar på frågorna som i alla fall gjorde SD-anhängare nöjda. Något riktigt bra svar på frågorna fick vi inte. I Sverige tänker SD fortsätta med sina metoder.
Var och när pågår konspirationen? Den fråga som hade varit allra mest intressant att ställa ställdes aldrig. Åkesson hävdade ju i sitt motangrepp, sitt ”tal till nationen”, att det pågår en ”vänsterliberal konspiration” mot SD. Att det egentligen är SD som är offer i den här soppan. Frågan som borde ha ställts är: ”Beskriv så att vi andra förstår: hur går den här konspirationen till, var och när konspirerar vem med vem, hur ser listan på inbjudna ut och varför har vi på SVT aldrig blivit inbjudna att delta i denna konspiration som ni säger pågår? Vilka är det som utgör klägget?” Det finns ju ingen konspiration, allt är ju bara ett försök av SD och Åkesson att blanda bort korten och att framställa SD som den som det tyckas synd om.
Hemlighetsmakeriet Kalla Fakta-programmet visade ju tydligt att kommunikationsavdelningen inom SD är mycket medveten om vad som inte får bli allmänt känt. Det var noga att vissa dörrar hölls stängda när det fanns besökare i lokalen. Det var otroligt viktigt att PC-datorer inte kunde komma i orätta händer så att innehållet på datorerna skulle kunna läcka ut till ”fel” personer osv. Man är väldigt medvetna om hur hemlighetsmakeriet behöver upprätthållas. Och när allt avslöjas går partiet till motangrepp. Det är i själva verket SD som är offer i hela historien, är berättelsen man vill få ut.
Det hade kunnat bli tydligare hur falska SD är Holmberg och Kvartoft lyckades inte fullt ut få Weimers att fastna i det utlagda frågegarnet. Trots att de hade väldigt goda förutsättningar att göra något bra av SD:s dubbla agendor och falska påståenden. Det finns en länk till programmet nedan. Själv orkade jag inte se mer än en mindre del.
180 angrepp på Annie Lööf En annan fråga som hänger kvar för min del när det gäller SD och deras metoder är hur det kommer sig att den ansvarige för Youtube-kanalen Riks, Dick Erixon, aldrig har ställts till svars för den serie av våldsinspirerande inslag, 180 stycken enligt den uppgift jag har, som Riks lagt ut med huvudsakligt innehåll att misskreditera, angripa och hota Annie Lööf medan hon var partiledare och tydligt stod upp mot SD. Särskilt allvarligt är Erixons agerande mot bakgrund av det tragiska som hände i Almedalen sommaren 2022, då Ing-Marie Wieselgren knivhöggs till döds.
Ska inte Erixon ställas till svars för sin roll? Rättsligt är det kanske svårt att bevisa sambandet mellan propagandan och dådet, men moraliskt och för det allmänpolitiska klimatet i landet hade det varit bra med ett klarläggande av vilken skuld Dick Erixon, snart EU-parlamentariker, hade för att sabotera det öppna demokratiska samhälle och den debatt som på ett tydligt sätt illustreras av Almedalsveckan i Visby. De auktoritära längtar efter undantagstillstånd och kaos och gör vad de kan för att underblåsa verkliga och påhittade konflikter. Ska vi bara blunda och bortse från vilken roll Erixons agerande hade för utvecklingen? Eller ska han ställas till svars på något sätt?
Vad vill SD med forskningen? I utfrågningen av Weimers klipptes uttalanden av Erixon in, där den senare gjorde vad han kunde för att förminska och förlöjliga klimathotet. Även det temat hade Anders Holmberg och Camilla Kvartoft kunnat göra mera av. De hade kunnat ställa tusentals forskare och vetenskapliga, mätbara, underlag mot Erixons åsikt att det inte stämmer och ställt frågor om hur SD egentligen ser på vetenskapen? Behöver vi över huvud taget forskning om ingen ska bry sig om vad forskarna säger? Är det SD:s mål att hålla allmänheten okunnig om vad vetenskapen säger? Är det därför folkbildningen skärs ner? Är kunskap farlig enligt SD? Varför i så fall? Att populism är enklare att få gehör för när mottagaren är okunnig är självklart. Motsatsförhållandet mellan vetenskap och populism hade kunnat bli tydlig i intervjun. Åsikter har inte samma värde som vetenskap, hur mycket än Tidögänget försöker påstå detta.
Jag såg inte klart programmet med Weimers. Jag hoppas att många genomskådar partiets agenda.
