Monthly Archives: september 2023

Hur ska vi ha det med pengarna?

Posted on by
4

Under en studieresa nyligen med besök på Kristinebergs forskningsstation fick jag tips om en förening och hemsida, som jag tidigare inte uppmärksammat: Positiva pengar. (Länktips nedan). Sedan något decennium finns det en grupp aktiva, ideellt verksamma människor som ifrågasätter dagens system med privata banker, banker som i praktiken styr hur mycket pengar som ska finnas i omlopp. Den tiden är förbi då Riksbankens sedelpressar avgjorde pengamängden. Idag är det bankerna som ”skapar” pengar ur de utlåningsmöjligheter de ser. Och självfallet också ur den bedömning de gör kring säkerhet, betalningsförmåga, avkastning osv.

Hur ser partierna på relationen mellan stat, banker och pengar?
På Positiva Pengars hemsida hittar jag en del intressant material, bland annat nedanstående bild som illustrerar hur några av partierna ställde sig till fyra frågeställningar före senaste valet.

Några partiers svar på Positiva Pengars frågor

En månad kvar på remisstiden
Ifrågasättandet av dagens system finns i flera länder. I Sverige har Anna Kinberg Batra haft ett utredningsuppdrag som hon slutfört, där hon undersökt hur lagstiftningen behöver förändras i takt med att betalningar sker allt mer digitalt. Remisstiden för att svara på utredningen går ut den 31 oktober 2023. (Länktips till SOU 2023:16 Staten och betalningarna, se nedan).

1000 sidor med komplexa sammanhang
En första läsning av sammanfattningen av Kinberg Batras utredning visar att det är ett synnerligen komplext område, med många kopplingar, detta att förändra betalekosystemet. Lagstiftningen, de konkreta tekniska frågorna, ansvarsfrågor, säkerhetsfrågor och mycket annat innebär att konsekvenserna av att ändra i det rådande systemet behöver kartläggas synnerligen noga. Och anpassas till den internationella utvecklingen. Utredningens drygt 1000 sidor är inte lästa på en kvart, om man säger så. Att staten ska ta fram ett eget ”Bank-ID”-system tycks klart. Men hur ska vi ha det med en e-krona? Ska Riksbanken erbjuda en digital krona?

Frågan om banksystemet återstår?
Det går att läsa ut en del ur de första 50 sidornas sammanfattning. Utredaren har fokuserat på betalningarna. Kontant, digitalt och hur olika system kan behöva utvecklas för att motsvara den snabba tekniska utvecklingen och hur företag, myndigheter och privatpersoner använder dagens betalsystem. Det står inledningsvis ingenting om ”Positiva pengars” huvudinriktning, som handlar om hur pengar skapas i det nuvarande systemet, dvs rollfördelningen mellan banker och staten/Riksbanken när det gäller hur ekonomin tillförs medel, hur ekonomin ”växer”.

Hur ser ett hållbart betalekosystem ut?
Jag behöver läsa mer för att kunna ge en rättvisande bild av utredningen. Men initialt är intrycket att utredningen fokuserar på betalningen som ett sätt att överföra pengar från sändare till mottagare. Utredningen tar inte upp de strukturella invändningar som ”Positiva pengar” reser. Jag måste läsa mer och återkomma. Frågorna är synnerligen komplexa och behöver lyftas in i det sammanhang som kan kallas omställning till ett hållbart samhälle. Hur ser ett hållbart betalekosystem ut, som ger rätt funktioner och information ur ett ekonomiskt, ekologiskt och socialt perspektiv? Bidrar Kinberg Batras utredning till en hållbart utveckling? Där har jag just nu inget svar.

Länktips: https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/statens-offentliga-utredningar/2023/03/sou-202316/

Positiva pengar: https://positivapengar.se/

Tillägg i oktober: En senare text om samma utredning http://christerowe.se/2023/09/nr992-hur-ska-vi-ha-det-med-pengarna/

Kärnkraften håller ställningarna ett tag till…?

Posted on by
5

Den tidigare generaldirektören vid Energimyndigheten, tillika Chalmers-professorn Tomas Kåberger är en viktig röst för förståelsen av energisystemet på flera nivåer. Häromdagen skrev han på LinkedIn om hur kärnkraften utvecklas. Här följer en sammanfattning och översättning av det Kåberger skrev, där jag lagt till några egna kommentarer. I stort sett håller kärnkraften ställningarna, men man har ett växande problem med lönsamheten. Kärnkraft är dyr att producera.

Frankrike
I Frankrike återhämtar sig kärnkraften. Kapacitetsfaktorn är hittills i år strax över 56 %. En förbättring jämfört med förra årets 52 %. Min kommentar: Om alla verk producerade för fullt skulle faktorn vara 100 %.
För ett år sedan var endast knappt 25 GW av de installerade 60 GW i drift. I år levererar enligt de senaste uppgifterna nära 40 GW, vilket indikerar att produktionsnivån kommer att vara ännu bättre i slutet av 2023.
Som ett resultat av detta är Frankrike tillbaka som den främsta elexportören i Europa under 2023, efter att ha tvingats att vara en nettoimportör under 2022. Min kommentar: Även i ett erfaret och till stor del kärnkraftberoende land som Frankrike kan man inte vara säkra på att klara sin elförsörjning, i synnerhet som verken är beroende av kylning från vattendrag, som med klimatförändringarna inte håller tillräckligt låg temperatur och därmed tvingar verken att stänga.

Japan
En annan anmärkningsvärd prestation från kärnkraftsindustrin är att Kansai Electric i Japan rapporterar att de har startat om Takahama-2. Denna reaktor har varit off-line i mer än 12 år. En sådan omstart skulle vara beundransvärd för vilken komplicerad processindustri som helst.
Därmed har 12 av tidigare mer än 50 reaktorer i Japan återstartats efter att tre reaktorhärdar smälte i Fukushima dai-ichi kärnkraftverk. Kansai Electric planerar att återuppta sin kommersiella verksamhet den 16 oktober. Hur framgångsrik denna inkoppling blir kommer att studeras med stor uppmärksamhet från många intresserade den närmaste tiden.

In- och urkoppling av reaktorer
Under 2022 och 2023 balanserar nya nätanslutna reaktorer och permanent stängda reaktorer varandra i IAEA:s databas. Detta gäller både antalet reaktorer, 10 st nya och 10 st avstängda, och kapacitetsmässigt med inkopplade 9 GW och urkopplade 9 GW. Förbättrade prestanda resulterade i en liten nettoökning av produktionen på 5 TWh under första halvåret i år, enligt tillgänglig IEA-data som täcker de flesta länder med kärnreaktorer. Men det är osannolikt att den totala kärnkraftsproduktionen i år kommer att överträffa den högsta globala kärnkraftsgenereringen, något som inträffade år 2006.

Under åren 2021, 2022 och 2023 stängdes 20 st reaktorer i världen, medan 16 st nya reaktorer anslöts till nätet samtidigt som byggnation av 21 st nya reaktorer påbörjades. Historiskt sett har ungefär vart tionde byggprojekt övergetts innan reaktorerna färdigställts. senast de två reaktorkonstruktionerna vid Summer i USA. Det finns alltså få tecken på en global tillväxt av kärnkraftverk som skulle kunna bidra till att minska beroendet av olja och gas inom en snar framtid.

Kostnader
Den främsta orsaken till att inte bygga och även för att överge projekt är ekonomisk. Kostnaderna är helt enkelt för höga jämfört med värdet på den producerade elen.

Ledtider
En annan anledning är de långa ledtiderna. IAEA-data visar byggtiden för de reaktorer som har startat. Två av de 16 nya reaktorerna som har anslutits under de senaste åren finns inom EU. Båda dessa har byggtider långt över tio år. Men även om man bortser från dessa två är den genomsnittliga byggtiden för reaktorer i världen i genomsnitt mer än 7 år.

Byggtid i antal år, baserat på IAEA, namn, leverantör och plats

Drift är inte kommersiell drift
IAEA anger också datum när reaktorer anses vara i ”kommersiell drift”. Av de 16 nya reaktorer som är i drift har fem fortfarande inte rapporterat att de är i kommersiell drift. Nätanslutningarna skedde för dessa 2021 (2 st), 2022 (1 st) och 2023 (2 st). Min kommentar: De är således ännu inte inkopplade så att de ger sina ägare inkomster. Här kan för övrigt en dagsfärsk bild från Nordpool passa in, där R3 i Ringhals plötsligt minskat sin produktion, troligen för att ägarna vill minska ekonomiska förluster och få bättre bättre betalt för elen från andra anläggningar.

Marknadsvillkor
Fortsatt drift av kärnreaktorer kommer att konkurrera ekonomiskt i länder där fossildrivna generatorer sätter priset på den producerade elen och där gynnsamma villkor, avfallshantering och olycksrisk innebär kostnader.
Även under sådana förhållanden är fortsatt förbättrade tekniska prestanda avgörande för ekonomisk överlevnad. Detta är en utmaning för kärnkraftsindustrin eftersom kostnaderna för el från sol och vind fortsätter att sjunka.

Mina kommentarer:
Sverige är en av Europas största nettoexportörer av el. Och detta även när ett par av de nuvarande kärnkraftverken är tagna ur drift. Det är inte elbrist som tidvis skapar höga elpriser. Och det är inte mer ny kärnkraft som kommer att kunna konkurrera med ett lågt pris till konsument.

Att kärnvapenländer som Storbritannien, Frankrike, Kina och Ryssland satsar på kärnkraft handlar mycket om att säkerställa kompetens längs hela kedjan och att ta vara på synergier mellan de båda användningssätten.

Länktips: Tomas Kåbergers text på LinkedIn: https://www.linkedin.com/posts/tomask1_ugcPost-7110176517594206208-g8uo?utm_source=share&utm_medium=member_ios

Vilket ansvar har staten?

Posted on by
1

Här en fortsättning på resonemanget om statschefen, monarkin och demokratin. (Länktips till föregående bloggtext, se nedan). Har staten och statschefen något ansvar på någon nivå? För vad och för vem i så fall? Och hur ska ansvarstagandet ta sig uttryck?

Med oss eller emot oss
Statsbildningar har historiskt handlat om militärt skydd. Befolkningen fick skydd mot yttre angrepp genom att utse någon att leda dem, någon som dessutom kunde kräva in skatt och begära att stridsdugliga ynglingar inställde sig till att tjänstgöra i de stridande trupper som staten behövde för försvaret av landet. När en stat och dess ledare såg möjliga sätt att berika sig har de också historiskt ägnat sig åt erövringskrig och liknande. Men utgångspunkten var att staten och statsledningen gjorde en överenskommelse med folket: ”Betala oss så skyddar vi dig mot fienden” och i vissa fall ”anslut dig till oss så slipper du bli kallad fiende”.

Staten tar hand om dig om du ställer upp
I praktiken har detta varit staters outtalade överenskommelse med sina folk. ”Vi tar hand om dig om du följer de regler vi ställer upp.” I Sverige och i praktiken alla länder har den politiska makten lierat sig med den religiösa makten. För att få folk att bete sig som man ville säkerställdes lydnad genom att hänvisa till högre makter och deras representanter. Husförhör och stupstocken på kyrkbacken var två konkreta exempel på hur man fick befolkningen att lyda. För säkerhets skull var kungen utsedd med Guds nåde. Legitimiteten blev absolut.

Dagens komplexa samhälle behöver ett mer uttalat skydd
Men vilket ansvar har staten idag att skydda sina medborgare? Krig förekommer tyvärr fortfarande och när Putin anföll Ukraina valde både Finland och Sverige att söka medlemskap i NATO. Men hoten mot befolkningen stannar inte vid det traditionella invasionskriget. Vi ser staten och den politiska ledningen som en garant för den komplext sammanvävda välfärdsstatens omsorg, utbildning, infrastruktur och ekonomi. Att behålla eller stärka värdet på kronan är ett sätt att skydda medborgarna från en möjlig misär. Skatter, pensioner och stöd i olika former utgör delar av det system som vi väljer företrädare att hantera och utveckla.

Hur ser ansvarsfrågan ut?
Men det blir riktigt intressant när staten misslyckas att skydda sina medborgare, när staten medvetet eller av oaktsamhet skadar sin befolkning. Vilket ansvar har staten för sina medborgares hälsa och välmående? Att ett radioaktivt moln eller en Corona-epidemi drar in över landet kanske är svårt att få staten att ta ansvar för. Men vilket ansvar har staten för myndigheters felaktiga beteende? Om staten och/eller en kommun skadar den egna befolkningen – hur ser ansvarsfrågan ut då?

PFAS-exemplet
Frågan är i högsta grad aktuell. Högsta domstolen har beviljat prövningstillstånd för det fall som har uppmärksammats i media, där en lokal förening från Kallinge i Ronneby kommun hävdar att befolkningen lidit skada p.g.a. att försvarets brandskyddsvätskor tillåtits förgifta den kommunala dricksvattentäkten. PFAS kallas den kemikalie som inte bryts ner i naturen och som har visat sig kunna medföra väsentligt högre risk för olika former av cancer, försenad talförmåga hos barn osv. (Några länktips i denna komplicerade fråga, se nedan).

Statschefen borde markera att staten har brustit
Staten borde rimligen ta ansvar för sina misstag, när dessa får dramatiska och drastiska konsekvenser för medborgarna. Till att börja med borde det inte vara civilsamhället och privatpersoner som tvingas driva sin sak rättsligt, med den stora ekonomiska och tidsmässiga kostnad det innebär. Det borde ligga i statens eget intresse att reda ut hur ansvaret för det skedda fördelas och om de drabbade ska ha ersättning för sitt lidande. När statens och kommunernas olika organ skyller på varandra eller på luckor i lagen bör den överordnade strukturen träda fram och driva frågan framåt. Det duger inte att olika offentliga organ skyller på varandra. Statschefen borde markera att staten på ett överordnat plan har ansvar för att klarlägga dels vad som skett, hur det kan förhindras i framtiden och hur drabbade ska kompenseras. Kungen skulle kunna, i sin roll av statschef, markera att staten faktiskt av principiella skäl behöver driva frågan vidare.

Lyft frågan till en principiell nivå
Juridiken släpar alltid efter. Högsta domstolen ska ju nu pröva om det ingår i nuvarande lagstiftning att exponering för farliga ämnen i sig är att betrakta som en skada, även när samband mellan det farliga ämnet och en sjukdom inte exakt kan beläggas på individnivå. Men frågan behöver lyftas till statens – och därmed statschefens – ansvar för vad som händer medborgarna beroende på hur staten och statens organ agerar.

Ge EU mer muskler
I praktiken borde försiktighetsprincipen tillämpas betydligt skarpare. Innan vi vet hur ett ämne eller en produkt påverkar vår livsmiljö bör vi vara synnerligen restriktiva i att godkänna ämnena eller produkterna. Vi borde ha lärt oss av 1900-talets blyhantering, DDT-besprutning, freonanvändning och liknande. Och vi borde verkligen ge EU muskler att få vässa lagstiftningen så att vi åtminstone här påbörjar en utfasning av de tusentals farliga ämnen som just nu förgiftar miljoner människor, många levande djur, fåglar, fiskar och insekter, ja hela vår miljö.

Länktips om staten och statschefen: http://christerowe.se/2023/09/nr990-ar-monarki-bra-for-sverige/
Länk till reportage i P1 Dokumentär om PFAS: https://sverigesradio.se/avsnitt/forgiftade
PFAS-frågan är fortfarande olöst – artikel av Magnus Hedenmark här: Debattartikel i Aktuell Hållbarhet

Är monarki bra för Sverige?

Posted on by
1

Kungen har just firat 50 år på tronen. Det är inte så många som klarat att ha samma jobb eller uppdrag i ett halvsekel. Det är imponerande. Firandet har naturligtvis också lett till en diskussion om monarkins roll i ett modernt samhälle. Varför har vi monarki i en demokrati? Är det inte väldigt motsägelsefullt, om vi nu tror på människors lika värde, att någon av oss ska ha en upphöjd position baserad på arv? I söndagens Göteborgs-Posten återfinns en i raden av dessa artiklar som ifrågasätter monarkin.

En statschef behövs
Men det är väl troligen som kung Harald av Norge säger i SVT:s ”Kungen och jag”, att när folket inte längre vill ha monarkin så avskaffas den. Så enkelt är det ju, men eftersom en majoritet av svenska folket vill behålla kungahuset, så blir det kvar. En statschef behöver vi ju under alla omständigheter och de representativa uppgifterna dominerar ju för statschefen i de flesta demokratiska länderna. Så hur skulle det se ut om vi tog bort glittret och kulisserna från Nobel-festen och från andra ceremonier? En grå och ”neutral” före detta politiker skulle naturligtvis kunna fungera som president, men vem vet vad Tysklands president heter? Och vem bryr sig?

En stark president?
Några av demokratierna i väst har en stark presidentmakt. USA (som ju fortfarande kämpar med konsekvenserna av försöket till statskupp när Capitoleum stormades) och Frankrike är de kanske tydligaste exemplen på stark presidentmakt. När statschefen också är chef för regeringen och den exekutiva makten blir maktdelningen en extra viktig fråga. Att ge en person alltför mycket beslutanderätt kan leda fel. Vi var väl många som hoppades att Ryssland skulle utvecklas åt rätt håll när Sovjet föll samman. Men den presidentmakt som nu finns i Moskva har ju mer gemensamt med Nordkoreas än med Frankrikes.

Makt ärvs 
De som ropar på republik i Sverige kan naturligtvis sägas ha rätt på pappret. Ingen ska ärva makt. Samtidigt är det precis så makt förflyttas. Wallenbergarna och diverse finansfamiljer utgör väl de tydligaste exemplen på hur makt och inflytande ärvs. Så länge vi har ett samhälle som konsekvent delar upp medborgarna i vinnare och förlorare, och till och med förstärker skillnaderna – det räcker att studera hur begreppen avdrag och bidrag används för att beskriva hur individen gynnas av staten – så är orättvisorna större än den symboliska frågan om vem som ska axla rollen som statschef.

Vem enar folket?
I en tänkt presidentvalssituation, vem skulle skulle vi vilja ha som vald statschef? Ulf Kristersson? Göran Persson? Maud Olofsson? Lars Werner? Skulle vi verkligen vilja ha en före detta rikspolitiker som statschef? Skulle någon av rikspolitikerna kunna samla folket och kännas som en symbol för alla medborgare? För det är väl en av funktionerna för en statschef, detta att vara en enande symbol för landet? Både utåt och inåt? Vem skulle vi tycka passa för detta ämbete? Vem har utbildning, personliga kvaliteter och en personlighet som skulle passa in?

Viktigt att skilja på roller
När presidenter har för mycket makt tenderar vederbörande att använda den. Trump ringde upp Stefan Löfvén och uppmanade Löfvén att släppa en känd artist ur det svenska häktet. För så tycks juridiken och politiken gå hand i hand i USA. Väldigt många politiker i USA har ju också börjat sin bana inom rättsväsendet, genom att bli valda lokalt. Det är nog väldigt bra för en demokrati att vi skiljer så tydligt på lagstiftning och rättsskipning.

Vem skulle vi välja till president?
En blek ceremoniell kopia av kungen skulle vi få om vi hade president. Det hade inte blivit en färgstark GW eller en gullig Astrid Lindgren som blivit vald till president i en svensk republik. Vi hade fått nöja oss med Andreas Norlén, vår nuvarande talman, eller någon liknande. Och banden till Gustaf Wasa, Gustaf III, Karl XII och alla historiska figurer hade plötsligt blivit svagare. Och ingen vet hur länge en president skulle vilja sitta. Knappast i 50 år. Så vi hade kastats in valrörelser lite då och då för att välja statschef, och tvingats ta ställning till någon f.d. politiker som vi skulle tycka var lämplig. Och som knappast skulle ena folket, när vi så länge haft blockpolitik och ideologiska klyftor som så påtagligt markerat skillnader.

Det är viktigt att skillnader finns och syns
I naturen finns alltid avvikelser. 11 procent är vänsterhänta, ungefär lika många är homosexuella. Evolutionen har valt att gardera sig för olika utfall. Även det mänskligt konstruerade, som demokratin, kan må bra av att inkludera på pappret ojämlika och orättvisa strukturer, kanske också för att just påminna oss om värdet av att värna demokratin. Någon behöver stå över de dagliga politiska frågeställningarna och fungera i kristider, som när tsunamin eller Estonia-katastrofen inträffade. Och stå för en kontinuitet, som de folkvalda politikerna sällan klarar att stå för.

Vad har statschefen för ansvar?
Viktigt är att den operativa makten, beslut om Sveriges ekonomi och olika prioriteringar, kvarstår under riksdag och regering. Och att vi som medborgarna får hjälp av tredje statsmakten att granska hur makten sköter sig. En annan fråga är också ansvaret. Vad har statschefen ansvar för och hur ska det ansvaret följas upp? Jag ska återkomma till den frågan inom kort.

Länktips: Exemplet PFAS-katastrofen och statens ansvar: http://christerowe.se/2023/09/nr991-vilket-ansvar-har-staten/

Att hantera ondskan – läst: 10 år efter Utǿya

Posted on by
2

Jag fick tipset att läsa Ali Esbatis bok ”10 år efter Utǿya” och skaffade den. Det är nu drygt 12 år sedan attentatet i Oslo och det avskyvärda som hände på sommarlägret, där unga engagerade socialdemokrater ville forma en bättre framtid. Om 10 år är attentatsmannen fri, eftersom han dömdes till 21 år i fängelse. 10 år går fort. Hur ska den civiliserade delen av samhället hantera det martyrskap som säkerligen kommer att omgärda återkomsten av den norske massmördaren? Jag låter frågan hänga lite och börjar i rätt ände.

Ord blir till handling
Ali Esbatis bok är nödvändig för att förstå de olika dimensionerna av den högerextrema terror som finns mitt ibland oss. Hur ord blir till handling och hur en helt annan världsbild än den rimliga återfinns hos en icke obetydlig del av av våra samhällen. Han skriver hudnära och mänskligt om händelserna på ön. Om hur kroppen och sinnena reagerar under krigsliknande omständigheter. Om hur människor hjälper varandra. Om detaljer som blir ett närmast filmiskt manus.

Helheten blir tydlig
Esbati skriver också kunnigt och med många referenser om hur de högerextrema miljöerna formas, utvecklas och tar plats. Om hur attentatsmannen inte agerade i ett tomrum, utan snarare blev en tragisk och logisk kedja av händelser som började med Lasermannens härjningar, så småningom fortsatte med de förödande skotten i Trollhättan och – kan jag lägga till – hänger ihop med det vidriga mordet på 90-talet på den unge John Hron i Kode, där de fyra våldsmännen hörde hemma bland skinnskallar och nynazister. Esbati får det hela att hänga ihop och belägger med forskningsrön, rapporter och massvis med källor till litteratur.

En personlig bok
Esbatis bok är både personlig och politisk och utgör ett tidsdokument för tiden för Utöya-attentatet och reflexioner tio år senare. Med en god inblick i både norska och svenska förhållanden och politik gör han stor nytta för att öka förståelsen för hur mekanismerna ser ut, de som driver fram rasism, utanförskap och konflikter. En styrka är att han kan utgå från sina egna upplevelser. Att inte passa in, att vara ”någon annan”. Han släpper in oss i det privata rummet, där han ser sin dotters framtid hotas av utvecklingen.

Jobba hårdare – de fattiga ska bli fattigare, de rika ska bli rikare
Självfallet formulerar han också några egna politiska tankar. Något som fastnar hos mig är Esbatis beskrivning av hur den rådande ekonomiska dogmen ser ut, den som ska få alla att anstränga sig lite till, jobba hårdare: De fattiga ska bli fattigare och de rika ska bli rikare. Dvs lägre och åtstramade bidragssystem för de utsatta som lever på marginalen, större och generösare skatteavdrag för höginkomsttagare. Kakan ska fördelas så att grädden hamnar hos gräddan och det som blir kvar, smulorna, får de övriga slåss om. Skyll dig själv om du blir sjuk och arbetslös, typ.

Esbati kunde inte veta att det skulle bli värre
Det Esbati skildrar på ett tydligt sätt är hur storpolitik, medias roll och en diffus tidsanda vävs samman i en berättelse som det är svårt att värja sig emot. Men som vi måste anstränga oss att bemöta. Det Esbati inte kunde veta när boken skrevs, var att det skulle bli värre. Att de högerextrema skulle sätta agendan för svensk politik efter valet 2022. Att visitationszoner, angiverilagar och godtycklighet skulle skapa splittring och rädsla i en tid då vi behöver enighet och solidaritet. Vi måste se till att samhället inte kantrar in i halv-demokrati så som skett i några av Europas länder.

Vågar vi se terroristen fri?
Så frågan är om vi klarar av att se attentatsmannen fri på gatorna om några år? Har han sonat sitt brott mot mänskligheten? Vill han ens erkänna att det var ett brott eller ser han sig fortfarande som en krigare i det absurda och oerhörda kulturkrig han förde? På ett plan handlar det om att hatet måste vändas i sin motsats. Det är inte genom upptrappad konflikt och hätska angrepp som vi kan vinna mot ondskan, eftersom det är i konflikten de högerextremas världsbild bekräftas och deras maktmedel blir logiska. En våldsspiral gynnar bara extremismen och de får vatten på sin kvarn.

Det är som att trösta ett barn, som är argt och skriker. Det är ingen idé att skälla på barnet.

Cirkularitet i byggbranschen

Posted on by
Reply

CCBuild, Centrum för cirkulärt byggande, återfinns under IVL Svenska Miljöinstitutet och har som fokus att arbeta för mer cirkulära lösningar i byggsektorn. Carina Loh Lindholm presenterade verksamheten i ett webbinarium som Tillverka i Trä anordnade den 7 september. Det rör på sig i byggsektorn, men alldeles för långsamt, kan man tycka.

Byggbranschens roll i stort
Byggsektorn står för hälften av materialanvändningen, 40 procent av avfallet och 21 procent av klimatrelaterade utsläpp. Men bara 3,4 procent av byggmaterialet cirkuleras. Dvs branschen har bara börjat vakna. Även om CCBuild kan glädjas åt att ha 150 medlemsföretag knutna till verksamheten är det långt ifrån tillräckligt. 96,6 procent av byggbranschens material cirkuleras inte. Hur den delen ska öka och vem som ska ta vilket ansvar är fortfarande oklart.

RISE vill att kommuner och beställare ställer krav
CCBuild och Carina Loh Lindholm gör säkert allt de kan. Och träbranschen har flera bra argument att arbeta med, eftersom trä ingår i det naturliga kretsloppet. Under presentationen kopplades Ylva Sandin från RISE in, som fyllde på med uppmaningen till kommuner och företag att ställa krav. Det är avgörande att beställare ställer krav i samband med upphandling. Men frågan kom också upp om hur man ställer rätt krav. Det indikatorsystem RISE arbetar med har visat sig komplext. Risken är uppenbar att allt tar för lång tid, tid vi inte har för att radikalt ställa om hur vi bygger och vem som ska ta vilket ansvar för omställningen. Rollfördelningen är otydlig.

Hur ska demonteringen optimeras?
Deromes representant i webbinariet berättade hur man som företag har börjat den mentala resan att gå från optimalt montage till att också inkludera den optimala demonteringen. Hur produkter ska plockas ner och plockas isär på ett klokt sätt, är en fråga som nu allt oftare ställs.

Hur ser ekonomin ut?
Webbinariet sätter tydligt fingret på två frågor, anser jag. Dels hur merkostnader för lagerhållning, kvalitetssäkring och transporter av återbrukningsbart material ska täckas. Vem ska räkna hem mertiden och merkostnaderna och på vilken motkalkyl? På företagsnivå finns här stora utmaningar, som antagligen bara kan lösas när flera aktörer går samman och samverkar för att lösa helheten. Branschöverskridande avtal och samarbeten kommer att behövas tror jag, där det finns en viss fara i att man bygger in sig i system som blir kontraproduktiva i relation till vad kunder och beställare ser som optimalt. Det kommer att bli viktigt att behålla konkurrens och transparens även när samarbete blir nödvändigt. Oberoende granskning av hur material klassas kommer nog att behövas. Någon slags tredje-parts-insyn kanske blir nödvändig för att säkra upp att fusk och (o)medvetna fel inte blir legio.

Avvägningen behöver ändras
Den andra viktiga delfrågan är principiell för hela samhället. Hur ska vi ha det med avvägningen mellan samhällsnytta, företagsnytta och framtidssäkring? Vilka lagar och regler, eller praxis, behöver utvecklas för att kortsiktigheten i byggbranschen (och andra branscher) ska balanseras mot den nödvändiga långsiktighet som en hållbar utveckling innebär?

Både på företagsnivå och på samhällsnivå måste nya diskussioner föras. Vem ska initiera dessa? Vem vill ha en verklig hållbar utveckling?

Länktips: Centrum för cirkulärt byggande: https://ccbuild.se/

Vad tror Svenskt Näringsliv att de vinner på sin taktik?

Posted on by
Reply

Högertidningarna Svenska Dagbladet och Göteborgs-Posten ger ofta redaktionellt utrymme åt personer som relativiserar klimatfrågan. SvD tog in Lena Anderssons märkliga text, där hon jämställer en hotellportier med 11000 klimatforskare och får det att låta som att forskarna överdriver. Och häromdagen lät GP Kajsa Dovstad, som arbetar på Timbro, bre ut sig på ett liknande sätt. Hennes slutsats var att mänskligheten inte står inför en apokalyps och att frågan som behöver ställas är ”hur jobbigt det blir med klimatförändringarna”, underförstått miljörörelsen överdriver.

Varför vill Svenskt Näringsliv inte rädda gjorda investeringar?
Det finns två frågor här som är intressanta. Vad tror Timbro och därmed Svenskt Näringsliv (som finansierar Timbro) att de vinner på att sitta still i båten? Vilken analys gör de? Är det att eftersom allt kommer att krascha är det ingen idé att försöka mjuklanda i någon slags ordnad omställning? Hellre köra på så länge det går och hoppas på det bästa när världens ekonomier krackelerar? Eller har man verkligen inte förstått vad som står på spel? Varför motarbetar Svenskt Näringsliv en ordnad transformering av samhället, så att så mycket som möjligt kan tas till vara av kompetenser, investeringar och pågående arbete?

Varför är det smart att avvakta?
Är Svenskt Näringsliv osmarta eller tror de att de är smarta? Vari ligger smartnessen att riskera livsmedelsförsörjningen för miljarder människor? Är det för att man räknar med att militärmakt kommer att kuva de protester som växer fram ur folkdjupen när desperationen tar över? Hur cyniska är man i sin syn på samhällsutvecklingen? Torka, översvämningar, skyfall, jordskred, orkaner och andra klimatrelaterade händelser ökar både i frekvens och i amplitud. Det är – tyvärr- helt enligt de scenarier forskarna under decennier arbetat fram. Mer värme gör att mer vatten dunstar och att detta i sin tur leder till kraftigare och tätare väderfenomen, som vi helst undviker. Vad är det för smart att vänta på att förändra det som blev fel?

Frågan är hur jobbigt det blir – för vem?
Svartån är just nu översvämmad. Vi ser bilder på roddbåtar som tar sig över fotbollsplaner i Heby. Samhällsresurser måste läggas på att skydda infrastruktur, hus och vägar. Pengar som hade kunnat användas på ett bättre sätt. Och längst ner i samhällspyramiden finns de som drabbas hårdast. För att inte tala om att försäkringsbolagen knappast kommer att kunna ersätta alla skadade, dvs var och en måste själv täcka reparationskostnader och förluster i värden. Bankerna och marknaden kommer att sänka värdet på översvämmade fastigheter och det blir en huggsexa om vem som ska sitta med Svarte Petter. ”Frågan är hur jobbigt det blir”, skriver Timbro. För vem kan man fråga sig. För de rikaste? Eller för de mest utsatta?

Varför vill tidningarna hålla oss kvar i det fossila?
Den andra frågan är vad SvD och GP räknar med att vinna på att ”lugna” läsarna med att klimathotet är överdrivet. Vem vinner på att folk invaggas i en falsk säkerhet att det som händer är OK, och det blir nog någon annan som ”får det jobbigt”…. För mig är det i alla fall obegripligt att tidigare seriösa tidningar inte fångar upp vårt tids ödesfrågor på ett vetenskapligt sätt, utan väljer att göra sig till informationskanaler för en agenda, som syftar till att bromsa förståelsen och benägenheten att faktiskt snabbt och rättvist förändra det som blivit fel med det moderna fossilberoende samhället.

Länktips:
Min senaste text om högern och klimatet:
http://christerowe.se/2023/08/nr982-hogerns-klimatopinionsarbete-har-det-snart-natt-vags-ande/

SvD hade en krönika av Lena Andersson: https://www.svd.se/a/9zV1J5/lena-andersson-till-slut-kom-antligen-extremvadret

GP hade en krönika av Timbros Kajsa Dovstad: https://www.gp.se/ledare/jorden-g%C3%A5r-inte-under-av-klimatkrisen-1.108775402