En viktig bok om alternativa fakta

Posted on 31 oktober, 2019 by Christer Owe

Akademiledamoten Åsa Wikforss har skrivit en viktig bok, Alternativa fakta, som på ett pedagogiskt och logiskt sätt går igenom vad som menas med kunskap, fakta och hur den svenska skolan sedan 90-talet hamnat i en kunskapssyn, som bidragit till elevernas sjunkande resultat i PISA-undersökningar m.m. Boken kom ut 2017, och har 2019 försetts med ett nytt förord inför utgivningen av pocketupplagan. Jag lyssnade till Åsa Wikforss på Bokmässan och insåg att boken är viktig.

Kunskap och sanning
Åsa Wikforss har skrivit en hyllning till vetenskapen och till det sanna sökandet efter kunskap, som vi både som individer och som samhälle är i stort behov av att kunna relatera till. Med hundratals noter och hänvisningar till forskningsrapporter och källor lyckas Wikforss på ett genomarbetat sätt visa vilka risker som finns om vi inte håller fast vid fakta och vetenskap på ett konsekvent sätt.

Ett antal konkreta råd
Hon betonar den sociala sidan av kunskapsinhämtandet, att vi lär oss av varandra. Boken avslutas också med ett antal förslag på hur vi aktivt kan motverka effekterna av alternativa fakta. Att inte avfärda meningsmotståndare och att ifrågasätta sina egna ståndpunkter sticker ut bland dessa rekommendationer. Att vara varsam med orden och att vara uppmärksam på källor till olika påstående är också något hon betonar. Hon efterlyser också att fler forskare tar plats i debatten.

Reklamen dövar oss
Helt kort och i en mening (sid 160) nämner Wikforss reklamen som en form av propaganda. Jag hade gärna sett en fördjupning av analysen kring reklamens påverkan på hur vi tar till oss information. Min personliga gissning är att överutbudet av reklambudskap under lång tid har bidragit till att vi generellt mer eller mindre blockerar oss själva – vi orkar helt enkelt inte ta in allt som sköljer över oss. Reklamen dövar våra sinnen och gör oss mindre benägna att ta till oss information. Även de politiska partierna paketerar sina budskap på ett reklamliknande sätt, vilket gör att vi värjer oss, i princip instinktivt. Och när tvivel och distansering kring olika budskap börjat sätta sig blir det allt svårare att lita på den information som erbjuds. Vi får också svårare att skilja på fakta och åsikter, när budskapen paketeras på ett sätt som avsiktligt ska väcka våra känslor. Därmed öppnas dörren för förenklingar och populism.

Diffusa konturer
Jag tror därför att reklamen i sin nuvarande form behöver ersättas av påverkansinformation i annan utformning. Om företagen ska få påverka våra beteenden och våra konsumtionsmönster behöver de själva eller med hjälp av regelverk bli tydligare kring vad som är fakta och vad som är åsikt, vad som är känslomässiga argument och vad som är sanning. Reklamen är avancerad påverkan oftast i syfte att stimulera konsumtion. När politiska budskap paketeras på reklamliknande sätt blir det svårt för medborgare att förhålla sig objektivt till de olika påståendena. Känslor och tyckanden blir viktigare än fakta. Gruppintressen ställs lättare mot varandra när argumenten inte handlar om faktiska prioriteringar utan om mer diffusa särintressen.

Omdömesbildning
Boken tar heller inte upp så mycket av människans omdömesbildning, som i alla fall för mig handlar om ett långsiktigt samspel mellan redan förvärvad kunskap, nya insikter, åsikter, handlingar och återkoppling från våra handlingar. Ett sunt omdöme växer fram ur ett stort antal ställningstaganden och i ett växelspel med andra människor. Bekräftelse är en viktig ingrediens i omdömesbildningen. Bara när andra människor bejakar dina handlingar kan du veta att de i någon utsträckning var rätt. Och mönstret behöver upprepas flera gånger för att kunna utgöra en tydlig del av en personlighet.

Utbildning och läroplanernas svajighet
Wikforss bok kanske trots allt har störst betydelse för lärare och personer verksamma i den svenska skolan. Genom att sätta in frågan om kunskapssyn i relation till de läroplaner som tagits fram de senaste decennierna, och de bakomliggande tankegångarna, klargör Åsa Wikforss hur skolan har hamnat i den situation som dagens pedagoger har att arbeta med. Läroplanerna är ofta tidsspeglar och reaktioner på tidigare upplevda tillkortakommanden. I denna växelverkan blir det naturligt att överkompensera för sådant som uppfattas som fel i tidigare läroplaner. Det blir tydligare, men också svajigare vad som ska gälla. De kompromisser och lagomlösningar som hade varit lämpliga får stå tillbaka för onödigt stora svängningar i prioriteringar och begrepp.

Politik
En viss politisk klåfingrighet har också inneburit att skolan under lång tid tappat fart och därmed också sin attraktivitet för blivande lärare. Kommunernas politiker har delvis använt skolan som budgetregulator och skillnader mellan tillväxtkommuner och avfolkningsbygder har inte gjort saken bättre.

Boken ger oss verktyg
Min slutsats är att Åsa Wikforss bok bör läsas av alla som arbetar med utbildning, folkbildning och kunskapsförmedling. Vi behöver yrkesverksamma som förstår hur fakta och kunskap utgör grunden för lärandet och att alla behöver hjälp att hitta sin väg in i de okända världar vi ständigt transformerar till egen kunskap. Att motverka alternativa fakta, fake news, propaganda och felriktad reklam är idag viktigare än någonsin. Åsa Wikforss bok ger oss verktyg att klara den kunskapsresa vi alla är involverade i.

CCS-teknik – var står vi ?

Posted on 27 oktober, 2019 by Christer Owe

Fördelen med att bo i Göteborg på vinterhalvåret är bl.a. att det finns ett stort utbud av seminarier och konferenser att ta del av. Häromdagen ordnade Chalmers ett lunchseminarium om CCS-tekniken och hur olika forskare ser på denna tekniks möjligheter att med permanent lagring av koldioxid kompensera för de CO2-utsläpp som vi genererar.

Expertnivå
Det ska genast sägas att seminariet primärt vände sig till personer med förkunskaper och ett intresse för sakfrågan. I snabb takt presenterades forskningsläget, olika tekniska varianter på infångande och lagring av koldioxid, samt vilka effekter olika tekniker kan tänkas ha. Jag kan mycket väl ha missförstått ett eller annat, och i så fall ber jag om ursäkt för det.

Dagens åtgärder långt ifrån tillräckliga
Tre forskare presenterade olika delar av CCS-tekniken. Daniel Johansson från Chalmers inledde. Jag noterade två viktiga budskap från hans presentation.
1. Osäkerheten är betydande kring hur känsligt hela klimatsystemet är när det gäller ackumulerade effekter av nya utsläpp. Man tycks utgå från ett genomsnitt av de beräkningar som gjorts.
2. De åtaganden vi gör idag på klimatområdet i Sverige leder i förlängningen till att vi årligen genererar 45 miljoner ton CO2-ekvivalenter år 2045. Samtidigt har de politiker som står bakom det klimatpolitiska ramverket lovat att vi ska nå noll-utsläpp av CO2 år 2045. Kraftfulla åtgärder måste således sättas in. Dagens ambition räcker inte på långa vägar.

1,5-gradersmålet
Sabine Fuss från Berlin var nästa forskare. Hon är knuten till IPCC och är bl.a. medförfattare till en rapport om 1,5-grads målet som kom 2018. Hon visade och förklarade skillnaden mellan sju olika CCS-metoder, där det blev tydligt om koldioxiden hämtas ur geologiska lager, ur land eller hav eller ur atmosfären, samt om lagringen sker i biosfären, i haven eller i berggrunden. Det är naturligtvis så att CO2 som binds i i biosfären relativt snart frigörs igen, när växter multnar ner. Riktigt långsiktig lagring sker bara i geologiska lösningar.

Olika CCS-tekniker
En metod som jag inte hört så mycket om tidigare är den som handlar att binda CO2 till finfördelat mineraliskt material. (Metod F i bilden intill). Metoden som benämns G på samma bild ger inte samma långsiktiga effekt eftersom CO2 förr eller senare frigörs igen när växter slutat växa.

BECCS avgörande
Sabine Fuss hävdade att sannolikt är 1,5-gradersmålet inte nåbart utan att använda den metod som kallas BECCS. Pappersmassabruk, etanolfabriker och kraftverk eldade med biologiska material frigör CO2 som fångas in lagras. På så sätt exkluderas CO2 ur det biologiska kretsloppet och resultatet blir att CO2-halten i luften kan minska mer än ”naturligt” i kretsloppet.
Upp till 190 Gigaton CO2 kan ha lagrats med BECCS-teknik till år 2050 om utvecklingen börjar de närmaste åren, hävdade Sabine Fuss. Att jämföra med potentialen 460 Gigaton totalt, inklusive BECCS-lagring. Det mesta tyder på att tekniken är nödvändig att använda.

27 stora utsläppare
Lars Zetterberg från IVL var det tredje talaren. Han varnade bl.a. för en övertro på handeln med utsläppsrätter, eftersom när 2045 närmar sig kommer det inte finnas en fungerande marknad då ingen efter det året ska släppa ut CO2. Lars Zetterberg visade också en karta med de 27 största utsläpparna i Sverige, 27 stora industrier. Han visade också hur två olika sektorer i samhället kommer att behöva stå för de mest radikala utsläppsminskningarna: industrin och transportsektorn.

Vi kan gå före
Lars Zetterberg hävdade också att rika länder kan gå före i utvecklingen och i princip kan en CCS-anläggning vara igång tre år efter klartecken. Han nämnde också att bioenergin kommer att vara viktig som komplement till sol- och vindbaserad elproduktion.

En iakttagelse är också att kunskapsläget hela tiden förskjuts framåt. Jag tror inte att det här seminariet hade kunnat äga rum för 10 år sedan.

Moderat idéutveckling

Posted on 19 oktober, 2019 by Christer Owe

SVT sände idag 19 november direkt från Moderata partistämman i Västerås. Jag lyssnade ett tag på punkten ”Samtal- idéer för vår tid” där idéprogramarbetets högst ansvariga Christoffer Fjellner, ordförande, och Alice Teodorescu, huvudsekreterare, samtalade med bl.a. Tove Lifvendahl om den moderata idéutvecklingen. Det är utmärkt att SVT sänder från olika partistämmor, eftersom det ger en delvis annan bild av hur partierna resonerar innan de argumenterar. Och just idéarbetet blir ju extra intressant eftersom det bör bli vägledande för partiets ställningstagande på lång sikt.

Några nyckelord
Jag lyssnade inte på hela inslaget och kan ha missat något väsentligt, men för mig trängde ett antal nyckelbegrepp fram, som moderater troligen känner starkt för:
– Individens frihet, särskilt i relation till staten.
– Framtidsoptimism och utvecklingsförmåga, särskilt i relation till de partier som man betecknade som dystopiska.
– Vetenskapens viktiga roll, men gärna finansierad utanför statens pekpinnar.
Alice Teodorescu överraskade dessutom med att lyfta fram kulturen och konsten, som hon tyckte hade behandlats styvmoderligt av partiet under lång tid. Det framkom att hon är gift med en konstnär och det kan förklara just denna punkt. Hon refererade dessutom till Karin Boyes Kallocain.

Tilltron till individen
Att vi står inför stora utmaningar och en snabb samhällsutveckling nämndes. Och någon i panelen, som jag tyvärr missade namnet på, lyfte fram behovet av öppenhet inför den nya teknik som kommer och som i sig inte behöver var ”ond” eller ”god”, utan det avgörande är hur vi förhåller oss till det nya. Om jag inte visste att Moderaterna räknas som ett konservativt parti i det landskap som nu gäller, skulle jag tro att här har ett parti tänkt till, som vill bejaka förändring. En annan intressant gränslinje som de själva drog var den mellan ”dystopiernas partier” och de framstegsvänliga. Här blir skillnaderna på högerkanten tydliga. Sverigedemokraternas framtoning handlar om att Sverige är på fel väg och allt är invandringens fel, ”sjuklöverns” fel, vänsterliberalernas fel osv… dvs ett i huvudsak negativt budskap, där bara handlingskraftiga politiker kan rätta till allt som gått fel….. Här på Moderat-stämman tonade något helt annat fram. En optimism och tro på individen, på entreprenörer och på en möjlig samhällsutveckling. Återkommande var det individens förmåga och frihet som ställdes fram som helt avgörande. Mycket långt från SD:s ”offerbudskap” att medborgarna drabbas av politikers felbeslut.

Ja respektive nej
Christoffer Fjellner tyckte att Miljöpartiet är ett dystopiskt parti per definition. Mot dystopin ställde han den moderata utvecklingsoptimismen. De som ser möjligheter för egen del dras troligen till ett parti som bejakar just detta förverkligande av möjligheter. Medan de andra partier som ser konsekvenser av ohejdad marknadsekonomi som det stora hotet lockar till sig andra sympatisörer. Om inte vänster/höger – skalan och heller inte GAL / TAN – skalan beskriver det politiska landskapet korrekt kanske det är utvecklingsoptimism eller dess motsats som bäst beskriver var gränslinjen ska dras mellan olika partier. Protester är bra, men konstruktiva förslag och en attraktiv vision kan ge bättre stöd hos väljarna. Nej-sägarna i SD behöver aldrig komma med konstruktiva förslag eftersom de ser sig som just nej-sägare. I decennier lyckades S behålla ett stort stöd hos väljarna, troligen för att man skickligt kombinerade nej-sägandet till de rikas förmåner och livsvillkor med ett ja-sägande till sociala och ekonomiska reformer som barnbidrag och konkreta resultat i form av modernisering av bostäder och samhällsservice.

Vad jag inte hörde
Under idédebatten hörde jag inte de moderata idéansvariga nämna klimatfrågan, miljön eller snabba artutrotningen på jorden. Det är antagligen för att i deras värld löser sig de problemen ändå. Idéerna kretsade kring nyttan med och markeringen av individens starka ställning. Det hade varit intressant att höra hur moderaterna avgränsar den starka individens ställning gentemot ohejdad egoism på de svagares bekostnad. Eller hur man tänker att en promille av världens befolkning, svenskarna, ska assistera de 999 övriga promillena i de globala utmaningar vi står inför.

Frågan är hur det känns

Posted on 16 oktober, 2019 by Christer Owe

Sportjournalister är bra på att ställa frågor av typen ”Hur känns det nu?”. Och svaren blir ofta relativt förutsägbara. Efter en vinst känns det bra och efter en förlust är det mer negativa svar som kommer från de aktiva eller deras ledare. Jag tänkte på sportjournalisternas metod när jag såg Aktuellt häromdagen.

Hur hade svaret blivit?
Vad skulle hända om Aktuellts journalister ställde den frågan till politiker som just gett ett besked som innehåller både en positiv och en negativ dimension? Ulf Kristersson (M) gav beskedet att man föreslår sänkt bensinskatt. Det finns säkert en kategori svenskar, som ser beskedet som positivt. Men Greta-generationen av unga människor, som ser klimatfrågan som vår tids stora ödesfråga, är troligen mer negativa till beskedet, eftersom lägre pris alltid ger mer konsumtion och därmed mer CO2-utsläpp. Den intressanta följdfrågan till moderatledaren hade kunnat ställas av en sportjournalist just mot bakgrund av ett års fredagsprotester världen runt: ”Hur känns det att svika den kommande generationen?”

Inget svar
I studions intervju kringgick moderatledaren varje gång följdfrågor om klimatet. På sedvanligt manér svarade han utan att egentligen svara. Han fick inte den rakaste frågan: ”Hur känns det att inte ta Greta-generationen på allvar?”.

Fel frågor
På ett plan pågår en ompositionering just nu av svensk politik. Den nya gränsen går mellan partier som prioriterar kortsiktighet och ytlighet å den ena sidan medan den andra sidan inkluderar mer av långsiktighet och ansvarstagande. Den ena sidan förenklar gärna budskapen: ”behåll kärnkraften även om den är olönsam”, ”skicka hem flyktingarna – Afghanistan är säkert att åka till utom för oss européer” och ”sänk bensinpriset – klimatet får någon annan fixa”. Den andra sidan skulle kunna bemöta dessa tre budskap, men det ger samtidigt diskussionen fel gränslinje. Det är inte kärnkraft, säkerheten i Afghanistan eller bensinpriset vi ska diskutera om vi vill forma en bättre framtid.

Viktigt att fokusera på rätt saker
Det intressanta är hur vi kan förändra ägandet kring energiproduktion och energianvändning, tack vare de förnybara systemen, så att alla i Sverige blir delägare i sin egen energiproduktion och användning. Eller hur vi snabbt ställer om lantbruket med hjälp av förnybara HVO-bränslen. Eller hur vi förhindrar att ännu fler flyktingar tvingas söka skydd istället för att bo och arbeta där de levt sina liv. Med ledare som inte prioriterar rätt blir världen en farligare plats.

Nu har trettio år gått….

Posted on 14 oktober, 2019 by Christer Owe

Nu har det gått 30 år sedan miljöfrågorna på allvar kom på politikernas bord. I december 1989 beslutade FN att det var dags för en stor miljökonferens, ett möte som kom till stånd i Rio de Janeiro 1992 och som blev startpunkten för mycket av det globala miljö- och klimatarbetet. Agenda 21 drog igång, mängder av initiativ startade. Märkningssystemen fick uppmärksamhet och en tydlig politisk vilja – från många håll – bidrog till att en hel del arbete tog fart. Bra Miljöval, Svanen, Det Naturliga Steget, Ekocentrum – under 90-talet växte flera märkningar, system och organisationer fram, som satte fingret på och kom med lösningar kring flera av de problem som Rio-mötet uppmärksammade. Politiker och organisationer tog tag i frågorna. Vad gjorde näringslivet?

Avskrivningstakten styr omställningen
Med dessa 30 år i backspegeln kan vi konstatera att det är väldigt få företag som på allvar ställt om sin verksamhet. Dels finns naturligtvis fossilbranschen, som aktivt har motarbetat varje initiativ för att minska dessa företags vinster. Dimridåer som BP:s ”Beyond Petroleum” och halvhjärtade satsningar på elhybrider eller etanoldrift, men sällan som mainstreamlösning, har vi sett en hel del. Det märkliga är att marknadsliberala politiker fortfarande hävdar att det är ”företagen som ska fixa det här”, trots att väldigt lite hänt under tre decennier. 30 år brukar för övrigt vara en tidsrymd som behövs för att industrin i ordnade former ska kunna byta teknologi. Det har med avskrivningar, investeringstakt, kompetensfrågor, chefsbyten och marknadsmognad att göra. Nu har 30 år gått och näringslivet hävdar fortfarande att de ”kommer att…”, någon gång, senare, inte nu…. och deras påhejare som ideologiskt står bakom tanken att ”detta fixar vi med ny teknik”. Biobränsle- eller soldrivna flygplan kommer om vi litar på industrins omställningsförmåga. Jaha. Verkar det troligt? Och nu har tiden krympt, nu finns inte de rimliga avskrivningstiderna kvar, nu måste kostnaderna för förtida omställning tas i boksluten. Hur smart är det? Vad säger aktieägarna när vinsterna snabbt mals ner av röda förlustsiffror, som uppstår på grund av tidigare felbeslut?

Egoistiskt och kortsiktigt
Det vi kan räkna med nu är att vissa branscher vill ha skattelättnader och stöd för att göra det som krävs. Trots att de i 30 år har vetat vad de måste göra kommer de nu att hävda att ”tiden är för knapp” och ”vi klarar inte omställningen utan subventioner.” Vissa partiers ständiga tjat om att kärnkraft är lösningen på energiomställningen syftar säkert till att få folkets acceptans för statligt stöd – skattepengar som ska plöjas ner i investeringar – för att stora projekt med stora avkastningsmöjligheter ska kunna se dagens ljus. Så genomskinligt och så motsägelsefullt eftersom samma partier hävdar att marknaden är bäst på att lösa problemen.
Hur världens drygt 190 länder dessutom ska få råd till och kunna erbjudas dyr och farlig kärnkraft är inget förespråkarna nämner. Så lösningen gäller bara rika västländer. Och vill vi verkligen att teknologin ska spridas till icke-demokratier som i nästa skede lånar in experter från Nordkorea för att bygga missiler….?

När är det nödläge?
Centerpartiet i Göteborg vill inte utlysa klimatnödläge. Bland annat för att man ”inte vill spä på oron”, för att man räknar med att industrin löser de problem vi står inför och att det är oklart vad ett ”nödläge” innebär juridiskt. Frågan är när det är berättigat att känna oro eller är ett skarpt nödläge enligt Centern. Är det när portarna för att stå emot de återkommande översvämningarna av Göteborg ska byggas? Eller när då?

Länktips: https://www.dn.se/nyheter/sverige/darfor-rostar-centerpartiet-nej-till-klimatnodlage-i-goteborg/

Hur ska NATO hantera Turkiet?

Posted on 13 oktober, 2019 by Christer Owe

Turkiets president Erdogan fick klartecken från mannen i Vita Huset att anfalla kurdiskt kontrollerade områden i norra Syrien. Turkiet vill skapa en 30 km bred zon i norra Syrien, dit man tänker sig föra flyktingar som man inte vill ha på turkiskt område. Att insatsen samtidigt handlar om att bekämpa kurderna råder ingen tvekan om. Och som vanligt är det civilbefolkningen som drabbas hårdast. Flyktingströmmarna ökar och människor tvingas överge sina hem, sin försörjning och riskerar allt.

IS-krigare kan bli fria
Syrierna har levt i decennier under Assads diktatur och nu i många år i ett krigsliknande tillstånd, där olika grupper bekämpar varandra. IS-krigarna hamnade till stor del i fängsligt förvar. Just kurderna har vaktat en del av de forna IS-krigarna. När nu Turkiet anfaller kurdiskt område riskerar följden bli att IS kan återuppta strider eller tom att IS kan återuppstå.

Får ett icke-demokratiskt land samarbeta med demokratier?
Det intressanta är att Turkiet sedan 1952 tillhör NATO, precis som 22 EU-länder och ytterligare sex länder utanför EU. NATO formerades som en motvikt till Warszawapakten och det starka militära Sovjet. Av NATOs 29 medlemsländer är det idag Turkiet som sticker ut som det lands som står längst ifrån de demokratiska grundvalar, som i huvudsak förenar övriga NATO-länder. Kan NATO:s generalsekreterare Stoltenberg passivt titta på när Turkiet åsidosätter folkrättsliga principer och angriper kurder i norra Syrien?

IS-barnen fanns förut också
Kampen mot IS, eller Daeash som de också kallas, pågick i flera år och personer som valt att strida för IS kommer från många länder, inklusive Sverige. Här har regeringen heller inte lyckats lösa det dilemma som uppstår när barn till IS-krigare hamnar i läger. Är det rimligt att skilja dem från sina föräldrar eller är det rimligt att de sitter fast i fångläger för något som deras föräldrar (huvudsakligen fäder) ägnat sig åt? IS-barnen är en svårlöst problematik som blivit synliggjord när IS-krigarna fick ge upp. Men barnen levde ju även utan trygga förhållanden så länge kriget pågick. Skillnaden är att nu har IS inte ett fysiskt kontrollerat område som de styr över.

Ska Turkiet uteslutas ur NATO?
Så hur tänker Stoltenberg? Ska NATO böja sig för Erdogans syn på saken och tillåta att Turkiet driver bort kurderna från det område där de finns i norra Syrien? Eller är det bättre för NATO och för världen att Turkiet inte är med i NATO? Om NATO utesluter Turkiet ur organisationen är det sannolikt att Erdogan hittar en ny allierad i Putin. Vem vinner på det? Är det bättre att de är kvar i NATO? Och för vem? För världsfreden?

Neutralitet eller inte?
Det finns politiska partier i Sverige som anser att vårt land ska gå med i NATO. Bl.a. eftersom vi är helt beroende av utländska stridskrafter för att stå emot vid ett fullskaligt angrepp på Sverige från Ryssland. Men med nuvarande instabila ledning i USA och med det icke-demokratiska Turkiet som härjar lite hur man vill – hur påverkar ett medlemskap Sveriges möjligheter att verka för världsfreden? Finland, Österrike, Irland och Schweiz är inte heller med i NATO. Sveriges röst i världen minskar i betydelse om vi inordnar oss i en försvarspakt. Kanske uppfattar Kreml det även som en provokation och gör att medlemskapet i sig ökar risken för väpnad konfrontation.

Kommer NATO att läggas ner?
Men huvudfrågan för mig är ändå hur NATO och Stoltenberg tänker hantera Turkiet. Ska de få hållas med sitt anfall in på kurdiskt område? Är det viktigare att Turkiet stannar i NATO än att sätta ner foten och förklara för Erdogan att NATO inte accepterar medlemmar som startar krig? I länken nedan återges på NATOS hemsida vad Stoltenberg sagt vid det senaste besöket i Ankara. ”A great land with great responsabillities”, typ. Det måste vara en svår balansgång för Stoltenberg när han inte vet vad mannen i Vita Huset kommer att twittra nästa gång…. Helst vill nog trump lägga ner NATO och göra en ”deal” med sin kompis Putin, där de delar upp sina intressesfärer. Så att han kan använda NATO-miljarderna till att bygga sin mur….

Länktips: https://www.nato.int/cps/en/natohq/news_169576.htm

Innovation innebär något nytt

Posted on 9 oktober, 2019 by Christer Owe

Innovation är helt nödvändigt. För om allt redan finns kommer ingen förändring till stånd. Och behovet av förändring är uppenbar. Förändring uppstår inte av sig självt, vilket innebär att vi behöver innovationer och nya lösningar för att skapa det framtida samhället. Var ska innovationerna uppstå?

Industrin börjar förstå
Verkstadsindustrin är mitt uppe i en gigantisk omställning. Inte bara att våra fordon ska byta från fossila bränslen till el eller att cirkulär ekonomi nu tar form inom många områden. Ett av de mer intressanta exemplen är att IKEA har bestämt sig för att bli cirkulära till år 2030. Dvs alla produkter på något sätt ska bygga på retur av material eller produkter som redan varit i omlopp. En lovande och imponerande ambition som delvis testas på olika delmarknader.

Hur snabbt ställer vi om?
Frågan är ju hur andra branscher ska agera för att bli cirkulära och långsiktigt hållbara. Hur ser innovationerna ut inom eventbranschen? Kan skämt från scen återanvändas? Kan samma upplägg användas gång på gång i en bransch som delvis bygger på att överraska och fånga uppmärksamhet? Hur innovationer uppstår blir naturligtvis olika från bransch till bransch. Appar, virtuella hjälpmedel och digitalisering bidrar naturligtvis till innovationerna. Swish och Mobilt Bank-ID har förenklat betalningarna på ett sätt vi inte kunde föreställa oss för 15 år sedan. På liknande sätt kommer vi säkert att hitta nya sätt att uppleva och interagera i olika sammanhang. Det sägs att innovationstakten generellt är en större förändring per år (typ Swish). Bekymret är att det är för långsamt om vi ska hinna ställa om till ett energisnålt och fossilfritt samhälle innan det är för sent.

Inte konkurrens – utan samverkan
En innovation som det talas för lite om är hur konkurrensutsättning ska gå till. Idag skickar myndigheter ut förfrågan om anbud och alla som svarar förväntas konkurrera med pris och/eller kvalitet så att det offentliga kan välja det ”bästa” alternativet. Och det tillvägagångssättet kan kanske vara rimligt för en del uppgifter. Ska en gata skottas fri från snö kan det kanske bara göras på ett sätt. Men det intressanta uppstår att det offentliga nu börjar handla upp tjänster i syfte att förändra samhället. Man vill få hjälp att utveckla och skärpa kompetenser i olika segment, antingen för sig själva eller för en viss målgrupp av företag. Det som då tappas bort i de sedvanliga förfrågningarna är att innovationshöjden kanske inte ligger på samma nivå som vid snöskottning av en gata. Det är kanske förmågan att samverka och att utveckla nya relationer som är det väsentliga. Som man frågar får man svar och frågar man inte efter rätt kompetens blir svaret inte det önskade.

Tillväxtverket har en förfrågan ute
Tillväxtverket har för tillfället en förfrågan ute som just har denna motsägelsefullhet inbyggd. Det som skulle vara mest värdefullt för att kunna hjälpa målgruppen SME-företag frågar man inte efter. Den som vill läsa mer kan söka på Tillväxtverkets Dnr Ä 2019-1093 som har deadline 4 november 2019 och som handlar om företagscoachning cirkulär ekonomi.

… att verka för ett hållbart samhälle

Samband mellan idéer, affärer och samhälle. Av Christer Owe, Göteborg.

Monthly Archives: oktober 2019