Det kan inte vara sant att Sverige både har Europas bästa och Europas sämsta elsystem. Samtidigt. Kan ingen reda ut detta? Om vi har EU:s lägsta priser på el och exporterar mest el i hela EU kan det ju inte vara så att vårt elsystem är så katastrofalt dåligt som vissa säger?
Busch är ingen expert Busch slänger sig med fakta kring olika energislag som om hon vore expert, vilket hon inte är. Nu senast i Ekots lördagsintervju den 31 augusti. Flera av de siffror hon använder sig av stämmer inte. Tomas Kåberger har i en artikel bemött flera av Buschs felaktigheter. (Se länktips nedan). Bland annat bortser Busch från det faktum att Sverige har haft EU:s lägsta elpris de senaste åren. Och hon hävdade att havsbaserad vindkraft har, ” om man räknar snällt” , en kapacitetsfaktor på 20 procent. IEA anger att den verkliga siffran är 40 – 50 procent. Hon är inte snäll, Busch. Hon bluffar och har lärt sig av Trump och andra att journalisterna inte kan bemöta påståendena i intervjusituationen och därför hänger påstående kvar som om de vore sanna.
Kapacitetsfaktor på 50 procent På Energiföretagens hemsida hittar jag följande information: ” Större vindkraftverk innebär att de fångar mer vind genom att ha större rotor (längre vingar). Det gör att den så kallade kapacitetsfaktorn till havs blir ca 50 procent jämfört med cirka 40 procent på land. Kapacitetsfaktor är ett mått som innebär att man beskriver elproduktionen i ett vindkraftverk genom att ange hur stor andel av tiden det motsvarar om vindkraftverket skulle producera för full effekt. I verkligheten producerar ett modernt vindkraftverk el mer än 90 procent av tiden men med varierande effekt. ” Kanske skulle Busch ägna sig åt att kolla fakta innan hon kastar ur sig felaktigheter. En minister som tar så lätt på sanningen borde kallas upp till konstitutionsutskottet. En partiledare som i ett valtal överdriver eller hanterar siffror godtyckligt är en sak. Att vara ansvarig minister kräver faktiskt att man utgår från korrekta siffror.
Sätt ihop experter och låt dem reda ut fakta SVT eller varför inte TV4, som ju verkar vara modigare att utmana den SD-kontrollerade Tidö-regeringen, borde samla expert från både regeringssidan och från oppositioner och be dem belägga vad som är sant. Det kan inte vara sant det Busch hävdar, såvida hon inte utgår från små vindkraftverk som byggdes på 90-talet. Och vad menas med bra elsystem? Finns det kriterier för detta som man kan enas om? Eller prissituationen och exportvolymen. Finns det siffror regeringen och oppositionen kan enas om är sanna? Varför fixar inte något av TV-bolagen en sådan hearing? Utan politiker, med enbart experter och med stöd av fakta….
Sifferexercis Detta med att trixa med siffror verkar ju för övrigt vara Tidögängets särskilda specialitet. Migrationsministern stod glädjestrålande på en presskonferens och presenterade att Sverige nu för första gången på länge har större utvandring än invandring. Det dröjde inte länge förrän det visat sig att SCB:s siffror tolkats lite väl ”snällt” av ministern. I siffrorna doldes också personer som man på senare tid rensat ut ur rullorna.
Skärpning Eller detta trixande med reduktionsplikten och EU:s regelverk för utsläppsnivåer. Tidögänget väljer ett osäkert scenario och kallar det helt sonika för ett huvudscenario. Simsalabim så har man en ”trovärdig” politik. Man töjer på sanningen tills den snart inte går att känna igen. Vill vi ha en sådan regering? Återigen, i stridens hetta i en valkampanj, kanske överdrifterna är legio. Men statens göranden och låtanden kan inte bygga på falsarier. Det är något annat att vara ansvarigt statsråd än att vinna väljare med lite tillrättalagda siffror. Eller borde vara.
Tänk om Tidögänget läser Fastighetstidningen. Det vore intressant. Särskilt den artikel som redaktionen skrev den 26 augusti 2024 och som handlade om fördelarna med batterilagring. (Länktips, se nedan).
Att lokalt kapa effekttopparna är smart Det handlar bland annat om ”peak-shaving”, att kapa topparna när belastningen och effektuttaget är som störst. Det sparar naturligtvis resurser att slippa dimensionera och bygga ut hela elnätet för enstaka belastningstoppar. Och istället hämta elen från de lokala lager som kan finnas på fastighetsnivå och betala fastighetsägarna för den tjänst de erbjuder nätägare och oss alla när de är med och skapar ett stabilt nät med tillräcklig kapacitet genom att ha stationära batterier installerade. Batterier som inte behöver ha elbilarnas prestanda när det gäller snabba effektuttag, dvs kan vara utrangerade äldre bilbatterier, ett intressant sätt att skapa längre livslängd på batterier.
En tekniskt och ekonomiskt attraktiv lösning Den flexibilitet och den riskspridning som batterilösningen erbjuder gör också elsystemet rimligen mindre sårbart för sabotage, något som inte kan uteslutas när världen ser ut som den gör på politisk nivå och på gangsternivå. Det artikeln trycker på är ekonomin. Hur fastighetsägare relativt snabbt kan tjäna in investeringen när de ändå satsar på elbilsladdning och solceller just för att Svenska Kraftnät har det ersättningssystem man har. Här finns naturligtvis en viktig del av det som Tidögänget inte vill höra talas om: en tekniskt och ekonomiskt attraktiv lösning som gör kärnkraftsdogmerna ännu mer irrelevanta.
Samarbete mellan fastighetsägare och affärsidkare Den som idag sitter som fastighetsägare för en kommersiell fastighet, där man är mån om inneklimatet (energikrävande luftkonditionering osv) och tänker framåt kring snabba elbilsladdare för konsumenter har troligen här en väldigt intressant lösning att titta närmare på. Inte minst genom att det går att ladda batterierna när elpriserna är låga, något som påpekas i artikeln. Den affärsinnehavare som vill locka kunder kan naturligtvis ge sina kunder en kod och erbjuda särskilda villkor på laddningen av bilen. På så sätt kan fastighetsägare och affärsidkare samarbeta och skapa nytta på flera nivåer. Och vi slipper investera i överdimensionerade elkablar för enstaka energitoppar.
Samhällsvinsten borde gå att räkna på. Men det är väl Tidögänget ointresserade av, så ideologiskt låsta till en gammaldags, dyr och farlig energiproduktion som man är. Kanske kan några fastighetsbolag lobba mot Ebba och gänget?
Kärnkraftsfrågan hjälpte Tidögänget att visa på enighet före valet 2022. Alla fyra partier var ”helt överens” om att ny kärnkraft skulle byggas. Man spelade på allmänhetens osäkerhet kring energipriser och tillförlitlighet i energisystemet och propagerade gemensamt för en omläggning av energipolitiken. Det fanns och finns naturligtvis argument för att satsa på denna energiform. Men det finns också helt avgörande motargument, som behöver lyftas fram. Och då nämner jag inte ens gruvbrytningen, miljöförstöringen, strålningsriskerna vid hantering och drift, hur Putin har visat att kärnkraftverk är tacksamma mål i ett krig, att avfallsfrågan är olöst och det extrema perspektivet av att vi tvingar 4000 generationer efter oss att acceptera våra atomsopor.
Teknisk korrekthet och allmän begriplighet är svåra att kombinera Ett tag tänkte jag använda tid till att sätta mig in i de tekniska detaljerna kring hur bränslet tas fram, vilka olika processer som förekommer före, under och efter användning etc. Efter ett tag insåg jag att det var fel att närma sig kärnkraften ur den aspekten. Det finns många delbegrepp att förklara, tekniska beskrivningar som är svåra att förklara på ett sådant sätt att det blir begripligt för en bred allmänhet. Kanske jag till slut skulle begripa breed-reaktorns funktion, (som branschen fortfarande låtsas är intressant), vad MUX står för, skillnaden på uranisotoperna 235 och 238 och hur de separeras med energikrävande centrifugteknik, hur mycket radioaktivt spill som inte är avfall ur klyvningsprocessen, hur återanvändning av använt kärnbränsle ibland villkoras av upparbetning utomlands osv. Men hela begreppsapparaten och sammanhangen gör beskrivningen till svår balansgång mellan teknisk korrekthet och allmän begriplighet. Hur ska man ”utbilda” allmänheten och samtidigt förklara att ”det du just nu begripit kan du glömma, för det kommer inte fungera…” Vem vill lägga tid på att lära sig något man snabbt ska glömma? Jag hoppar därför över ett antal tekniska frågetecken, som jag överlämnar åt experterna att diskutera.
Förespråkarna bortser från riskerna och glömmer bort 190 länder Min inställning är att kärnkraften måste ses som en dyr, farlig och tekniskt komplicerad energiproduktion, som vi snarast ska sätta en parentes ikring. Den har ingen plats i en hållbar utveckling. Att det finns starka röster som fortsätter att förespråka kärnkraft hänger ihop med andra saker än teknisk eller ekonomisk överlägsenhet.
Några avgörande argument mot mer kärnkraft Vi som inte vill se mer kärnkraft bör fokusera på ett antal tydliga motargument, som tillsammans och var för sig räcker mer än väl för att avfärda hela tanken. A. Kopplingen är till kärnvapen är logisk och potentiellt farlig. B. Den mänskliga faktorn kan aldrig räknas bort. C. Jämfört med energi från sol, vind och vågor kommer kärnkraften aldrig kunna konkurrera på en global energimarknad, kompetensmässigt och D. Även ur lönsamhetsaspekt, för vem vill betala för onödigt dyr energi?
Kopplingen till kärnvapen är logisk, men inte för Sverige Att kärnvapenländer som Storbritannien och Frankrike fortsätter att satsa på kärnkraft är begripligt. Ska man kunna erbjuda utbildad personal en bra anställning, karriärmöjligheter och hålla igång en rimligt stor produktion av klyvbart material är inte tillverkning av atombomber tillräckligt för de industrier som staten upphandlar tjänster av. Synergierna mellan kärnvapen och kärnkraft när det gäller allt arbete ”före” energiproduktion behöver tas tillvara. Det är naturligtvis på liknande sätt i de andra länderna som säger sig ha tillgång till kärnvapen, men där är öppenheten mindre: som i Ryssland, Pakistan, Indien och Kina.
Kapacitetsfaktor – det blir inte 100 procent något år Som jag har nämnt i tidigare blogginlägg (länktips se nedan) är situationen i Frankrike speciell. Man har en kapacitetsfaktor på 56 procent. Dvs man producerar lite över hälften av den effekt som teoretiskt skulle kunna komma ur de franska reaktorerna. När man går igenom siffrorna för produktion i Sverige blir bilden bättre, men fortfarande olika år från år. Statistiken för de tre reaktorerna i Forsmark sedan 1997 (se länktips nedan) visar att produktionen per år varierar ganska mycket. Toppnoteringen för Forsmark 3 kommer dessutom från år 2005, innan man tog beslut om att generellt öka effektuttaget från alla tre reaktorerna.
Forsmarks elproduktion i genomsnitt per år
Och i takt med att billig vindkraft konkurrerar på elmarknaden ser vi allt oftare hur reaktorer drar ner på sin produktion för att minska förlusterna. Det är en myt att kärnkraft alltid och i alla lägen producerar exakt den energi vi behöver. Här följer en grafik som finns i en artikel från Svenska Dagbladet (se länktips nedan).
Tack till Svenska Dagbladet
Pris på el har med tillgång och efterfrågan att göra Energiprissituationen i EU under 2022, och som påverkade valet i Sverige, hängde bl.a. ihop med att Frankrike gick från att vara nettoexportör till att vara nettoimportör av el under 2022., samtidigt som Putin stängde av energitillförseln via Nordstream-ledningen. När elpriset var som högst i Sverige valde många som kunde att dra ner på sin elanvändning, något som bidrog till att minska problemen. Energimyndigheten konstaterar att elanvändningen i Sverige minskade år 2022 med 5 procent, jämfört med 2021. Elpriset i Sverige är dessutom ett av de lägsta i Europa.
Den mänskliga faktorn: Händelserna vid Forsmark 1 Incidenten den 25 juli 2006 började med att någon gjorde fel vid arbete på ställverket till Forsmark 1. Felet ledde till en kortslutning som i sin tur gjorde att Forsmark 1 och ställverket kopplades isär. Batterierna, som skulle tagit över strömförsörjningen, kopplas automatiskt bort och alla bildskärmar släcks i kontrollrummet. En trasig oljepump gör att turbinerna (som ger ström) stannar. Som ytterligare kedjeeffekt blockeras reservkraften från externa strömkällor och en gasturbin som skulle starta, gör inte det. I det här läget ser operatörerna ingenting på sina skärmar, batterierna och reservaggregaten är frånkopplade och turbinerna ger ingen ström. Det finns fyra dieselaggregat som ska kunna lösa strömförsörjningen, men två av dem startar inte och de andra två kan operatörerna inte se på sina skärmar, eftersom de är släckta. Reaktorn snabbstoppas, men operatörerna vet inte om snabbstoppet fungerar. Vattennivån på kylningen av härden sjunker. Nödpumparna är delvis utslagna. Forsmark 1 närmar sig en härdsmälta om inget görs. Efter drygt 20 minuters tekniskt kaos med ett tiotal sammanlänkade fel bestämmer sig personalen för att manuellt ställa om ett par switchar så att extern strömmatning återställer kontrollen. Summa summarum: det går aldrig att eliminera den mänskliga faktorn. Och utöver misstag finns ju alltid risken för sabotage och skadegörelse, en risk som vuxit i takt med utvecklingen i Ryssland m.m.
Den mänskliga faktorn: Dammsugaren i Ringhals 2 Den bortglömda dammsugaren den 10 maj 2011 i Ringhals 2 är ett annat exempel på hur den mänskliga faktorn alltid kan ställa till det. Prislappen för bortfallet och reparationsarbetena uppges ha landat på 1,8 miljarder kronor för ägarna. Även här man tänka sig att en (tillfälligt?) anställd skulle kunna få bra betalt för att sabotera anläggningen på ett relativt enkelt sätt. Det går aldrig att bortse från misstag eller medvetna felgrepp.
Risken för en svensk olycka måste minimeras, men det bryr sig inte SD om Incidenterna 2006 och 2011, samt Fukushima-olyckan bidrog till att regelverken skärptes kring hur en oberoende strömförsörjning för kylning av reaktorhärden skulle säkras. Ringhals 1 och 2 blev p.g.a. dessa krav för dyra att uppgradera, mest beroende på hur kort återstående driftstid man kunde räkna med för att kunna återbetala en extra investering i extern strömförsörjning. När nu SD i år, 2023, återkommer med sitt krav på återstart av Ringhals 1 och 2, som de anser att S och MP stängt av ”politiska” skäl, undviker de självfallet att förklara att de därmed kräver att säkerheten kring driften av Ringhals 1 och 2 ska sänkas. Och att risken för en svensk härdsmälta skulle öka. SD är beredda att chansa. Verkligheten visar att det är en kombination av tur och skicklighet hos driftspersonalen vid svenska kärnkraftverk som gjort att vi (ännu) inte haft en större olycka på svensk mark. Och att risken inte är försumbar.
Kärnkraft är inte svaret på klimatfrågans angelägna lösning I valrörelsen 2022, och speciellt i de ledda debatterna i TV, dröjde det bara några sekunder innan klimatfrågan som ämne började handla om kärnkraft. Tidöpartierna hade ett stort intresse av att vinkla klimatfrågan till att handla om energi och att energiproduktion skulle handla om ja eller nej till mer kärnkraft. Det var en taktik som fungerade, uppenbarligen. Det som helt försvann i dessa debatter var det faktum att det är ett fåtal av världens länder som har förutsättningar att kunna skaffa ny kärnkraft. Även om folkopinionen skulle vända i EU:s alla medlemsländer återstår över 160 länder i världen, som skulle behöva investera i en teknik, som både kräver en stabil ekonomi, en väl utbildad kader av tekniker, inspektörer och beslutsfattare på operativ nivå liksom en infrastruktur för en centraliserad energiproduktion. För en majoritet av världens länder är det fortfarande olja, fossil gas, kol och förbränning av olika material som är de viktigaste energikällorna. Den snabbaste vägen till ett fasa ut fossilberoendet i dessa länder är en satsning på lokal elproduktion, primärt vindkraft och solkraft. Den politiska situationen i ett antal länder, där olika grupperingar i praktiken slåss om makten, gör det synnerligen osannolikt att dessa länder skulle kunna satsa på kärnkraft. Om så sker så skulle det troligen leda till att fler länder och grupperingar skaffar sig tillgång till kärnvapen. Kärnkraft är ingen global lösning på klimatutmaningen.
Kostnaderna måste tas av någon Det som till slut fäller avgörandet kommer att bli kostnaden. Vem vill betala ett överpris för en el, som går att få billigare på annat sätt? Ska kommunerna åläggas att köpa statens dyra kärnkraft? Ska staten subventionera kärnkraftselen till de industrier som nu ska etableras i Sverige? Varför ska Vattenfall redovisa ekonomiska förluster som en följd av olönsamma kärnkraftsprojekt när de kan fortsätta att generera ekonomiskt överskott till ägaren staten? Hur tänker Tidöpartierna redovisa kommande subventioner av den dyrare el, som de tänker sig ska produceras av statliga Vattenfall? Är det en konstruktion liknande hur skattepengar för grundskolan slussas till utländska skolkoncerner som föresvävar regeringen? Eller tänker man stoppa undan subventionerna i den kommande NATO-budgeten, som säkerligen kan sekretessklassas? Att man inte drar sig för att hemligstämpla statliga utgifter visade man tydligt i samband med att elstödet delades ut tidigare i år.
Räntan driver upp kalkylerna och skapar osäkerhet Prisutvecklingen per producerad kilowattimme visar att vindkraft blir billigare och billigare i takt med att verken blir större. Man talar om cirka 30 öre per kilowattimme el som en produktionskostnad för ny vind. I synnerhet är det havsbaserad vind som ger god ekonomi, eftersom det i praktiken alltid blåser på havet och det finns få naturliga hinder. Samtidigt har Tidöpartierna fördyrat för havsbaserad vind genom att kräva att varje projekt självt betalar för landanslutningen. Dessutom är ränteläget en faktor som fördyrar alla projekt, oavsett teknik. Men högkostnadsprojekt, som kräver lång byggtid och lång återbetalningstid (som kärnkraftverk) blir på så sätt extra vanskliga att ta den ekonomiska risken för. I Svenska Dagbladet (länktips nedan) finns den här illustrativa bilden över vad tre västeuropeiska kärnkraftsprojekt har lett till för produktionskostnader. Då ska man minnas att det finska projektet försenades 14 år. De andra två projekten är ännu inte i drift. Ny kärnkraft är svårt.
Ur Svenska Dagbladet ( se länk nedan)
Lägst pris vinner. Eller? Energibolagen och investerarna vill ha så högt elpris som möjligt och förutsägbara villkor. Köparna av elen vill ha så lågt pris som möjligt. I den dragkampen räknar jag med att lägsta pris vinner. Och i nästa valrörelse kommer vi att få höra olika bortförklaringar från Tidöpartierna kring varför det inte blev någon kärnkraft. SD kommer fortsätta att hävda att Ringhals 1 och 2 ska dras igång och att det är rätt att kompromissa med säkerheten. De marknadsinriktade borgerliga partierna kommer att i varierande grad propagera för statlig planekonomi som en lösning. Världen är upp-och-ner.
Tillägg 1: Spiken i kistan? Och så kom beskedet den 9 november att det amerikanska NuScale-projektet i Utah, som ansetts vara närmast i tiden att förverkliga s.k. SMR-reaktorer, läggs ner. När man läser Reuters nyhetsartikel om detta står det klart att en bidragande orsak var den mer än 50-procentiga kostnadsökning projektet redovisat för sina intressenter. Produktionskostnader på 89 dollar per MWh, talar man om. I svenska kronor runt 1 kr per kWh, så som vi brukar jämföra priser. Utrymmet för vinst och att återbetala investeringen krymper och finansiärerna drar öronen åt sig. Att SMR-leverantörer fått 600 miljoner dollar i stöd hjälper inte. Får man inte kalkylen att stämma, går det inte. (Länk till Reuters nyhet, se nedan).
Tillägg 2: EDF i Frankrike ger upp sin satsning på SMR (se länk nedan).
De fyra Tidöpartierna hade en fråga som tydligt förenade dem inför riksdagsvalet 2022, kärnkraften. Skickligt lyckades de få en stor del av miljödebatten inför valet att handla om klimatfrågan och klimatfrågan att handla om energi och energifrågan att handla om kärnkraft. Det tog max en halv minut så hade varje miljöfråga i varje debatt plötsligt börjat handla om vikten av att bygga ny kärnkraft. Det var tydligen viktigt att kommunicera att de fyra partierna på Kristerssons sida såg ut att vara överens om det mesta. (Tillägg: Den 10 april lade jag en länk i länklistan nedan om incidenten den 25 juli 2006 vid Forsmark 1, en 30 min film om en ganska okänd händelse, som enligt det internationella rapportsystemet inte var så allvarlig – eftersom inget hände – men det var mer tur än skicklighet visade det sig. Den mänskliga faktorn och tekniska fel kan aldrig uteslutas.)
Nu samarbetar man med Frankrike 400 miljarder i statliga garantier utlovade Kristersson för att få riskvilligt kapital att vilja bygga ny kärnkraft. Före valet skulle det ta 100 dagar för en ny högerregering att påbörja arbetet med ny kärnkraft. Troligen har man gjort detta eftersom energiminister Ebba Busch i något sammanhang också meddelat att hon ”håller på att shoppa kärnkraft”. Förhandlingar pågår. Ulf Kristersson har skakat hand med Frankrikes president Macron om att samarbeta kring ny kärnkraft. (Se länktips nedan om dessa händelser).
Den enklaste vägen Staten äger AB Vattenfall till 100 procent. Vattenfall bygger, äger och förvaltar energiproduktionsanläggningar i hela Europa. I Sverige äger man bl.a. 70 procent av Ringhals 3 och Ringhals 4. I juni 2022 startade Vattenfall en förstudie i syfte att undersöka förutsättningarna och möjligheten att uppföra ett par s.k. SMR-verk på Ringhalsområdet. Det finns ur ett företagsekonomiskt och tekniskt perspektiv goda skäl till att använda Ringhals-området för uppförande av nya SMR-verk. Infrastrukturen med elkablar, vägar, lokaler liksom formella godkännanden för att använda platsen för elproduktion med reaktordrift finns ju på plats. Troligen finns även personal att anställa i närområdet. Om nya SMR-verk ska uppföras i Sverige ligger det nära till hands att använda Ringhals-området, där ju Ringhals 1 och 2 nu ska avvecklas efter att ha stängts ner.
Ny styrelse, där SD fått ett avgörande ord Inför årsstämman i senare i april har regeringen utsett tre nya styrelseledamöter i Vattenfall med särskild kompetens på atomenergiområdet. Med dessa nya personer på plats kommer troligen takten öka och Vattenfall kommer att anstränga sig att få ny kärnkraft på plats så fort som möjligt, så att nästa valrörelse kan handla om hur projekten framskrider och att de kommer att lösa Sveriges energibehov. Det kan kommer att tiga om är kostnaderna. Någon måste ju betala, och det blir inte den elintensiva industrin.
Tjäna pengar eller sälja billig el? Den intressanta balansgången för regeringen och för Vattenfall blir att hålla elpriset uppe, så att lönsamheten i den dyra, nya tekniken optimeras, samtidigt som man ger sken av att vilja underlätta för väljarna och för företagen att få el till så låg kostnad som möjligt. I praktiken är detta en omöjlig balansgång. Det går inte att samtidigt verka för höga priser (god lönsamhet) OCH låga priser som hjälper företagen och konsumenterna. Min gissning är att energiministern och finansministern kommer att ta lite olika roller i kommunikationen. Lite som det klassiska ”bad cop”, ”good cop”, där den ena föreställer en snäll och den andre en elak polis. Man kan hoppas att pålästa journalister kommer att kunna slå hål på argumentationen. Det är ju inte möjligt att samtidigt verka för god lönsamhet för Vattenfall samtidigt som man verkar för låga energipriser för svenska folket. Någon del kommer att döljas, mer eller mindre skickligt av regeringen. Eller så kommer vissa företag att få specialrabatt samtidigt som konsumenterna får betala fullt pris. Ett hemlighålla energibidrag är regeringen bra på, som bekant.
Frankrike är en kärnvapenmakt Samarbetet med Frankrike är intressant. Frankrike är som kärnvapenmakt beroende av högsta möjliga kompetens på atomområdet: forskning, utveckling, säkerhetstänkande, utbildning osv. Kopplingen mellan vapen och den ”fredliga” kärnkraften är tydlig. Sambandet beskrivs i en bra artikel i HBL som jag länkar till längst ner i länktipslistan. Läs den! Ett annat stort problem för Macron är att hälften av kärnkraftverken i Frankrike stod still sommaren 2022. Till stor del hängde detta samman med kylningsproblemen. När vädret blir varmt och floder och vattendrag inte kan kyla reaktorhärdarna kan anläggningarna inte drivas. Resultatet blev stor elimport från Tyskland och ett ökat tryck på elpriset i hela Europa. Frankrike sitter fast i sina storskaliga, klimatkänsliga kärnkraftverk, som dessutom börjar bli till åren. Man är säkert intresserade av att testa SMR-tekniken för att hitta en fortsättning. När Ulf Kristersson nu flaggar upp ett samarbete mellan Sverige och Frankrike kring kärnkraft är det en intressant medfinansieringslösning för Macron. Med svenska skattepengar.
Ny nyckelperson ska knyta kontakter Intressant nog är en av de tre nya styrelseledamöterna i Vattenfall anställd av Schneider Electric i Paris. Hon talar dessutom flytande franska. Det är relativt enkelt att se att regeringen vill ha direkta och täta kontakter på flera nivåer med Frankrike på kärnkraftsområdet. Ska utvecklingsprojekt sys ihop är det en fördel att ha personer på plats som kan språket, kan branschen och har rätt kontakter. När förstudien är klar senare i år kommer säkert ett pilotprojekt att lanseras, där Sverige och Frankrike gemensamt ska bygga SMR-verk på minst två ställen för att lära och för att senare kunna rulla ut större beställningar av samma reaktortyp.
Långt ifrån i mål Troligen blir det inte svenska Blykalla (eller heter de Blåkulla?) som blir först på bollen. Deras engångs-reaktor har inte testats IRL ännu. Man har inte ens testat kylningsprincipen. Så varken en reaktor eller flytande bly har testats av företaget ännu. Och man ändå hållit på sedan 90-talet. Och har som ägare och tidigare VD en person som varit aktiv på klimatförnekande sajter som Klimatsans. Den vetenskapliga trovärdighet som eventuellt finns runt Blåkulla, förlåt Blykalla, är kraftigt naggad i kanten. Vad är det mer man döljer i sin forskning?
Putin sitter på uran Hur man ska hantera Putin och Ryssland i SMR-sammanhang är oklart. Ryssland sitter på en stor del av det uran som behövs till alla kärnkraftverk. Detta har Finland insett och där har man stoppat det projekt som var på gång, där Ryssland var delägare.
Vem ska få tekniken? Iran? Afghanistan? Fiji? Kärnkraft är dyr, farlig och långt ifrån så stabil och planerbar som förespråkarna hävdar. Kärnkraften löser heller inte det globala problemet med klimatförändringarna. Jordens fattiga länder kommer inte att ha råd, teknik eller kunnande att sätta upp kärnkraftverk som energikällor. Det är en mindre del av världens länder, några demokratier och några icke-demokratier som har kärnkraft och som också har tillgång till kärnvapen. Och hela avfallsfrågan kvarstår. Oavsett vad anhängarna säger finns det inte någon påbörjad långtidslagring av det radioaktiva avfallet. Och så ständigt denna mänskliga faktor, som 2011 orsakade att en bortglömd dammsugare kostade 1,8 miljarder kronor och som nu i närtid orsakade att Ringhals 4 inte kan köra för fullt.
Inte fossilfri! Och så då detta med fossilfrihet – Birger Schlaug åskådliggjorde redan 2019 på sin blogg hur fossil energi krävs i varje led före och efter kärnkraftsproduktionen: ” Fossila bränslen krävs för alla moment i kärnbränslekedjan – uranbrytning, konvertering, energikrävande anrikning, transporter, bränsletillverkning, byggande under många år, den tidskrävande rivningen av reaktorer och därtill avfallshantering under minst 100000 år.”
Två generationer är en bedrift… (!) När nu Ågestaverket som var i drift under 10 år fram till 1974 avvecklas beskriver teknikerna det som en bedrift att man lyckas lösa tekniska utmaningar under nedmonteringens gång. Det var 50 år sedan, två generationer tillbaka. Kärnkraftslagren ska fungera i 4000 generationer, 100 000 år. Pyramiderna byggdes för 100 generationer sedan. Vi vet fortfarande inte hur eller varför. Och våra atomsopor ska framtiden hantera om 4000 generationer. Perspektiven hisnar. Två generationers tidsgap beskrivs som en bedrift vid Ågesta, när man löser frågor som man ställs inför. Och utan att blinka tänker sig dagens kärnkraftsanhängare att 4000 generationer är en rimlig tidshorisont för att låta framtiden hantera våra sopor.
Det vi kan göra är att gynna och stärka framväxten av sol- och vindkraftverk, så att prisskillnaden blir ännu större än idag.
30 min reportagefilm om incidenten 25 juli 2006 vid Forsmark 1, en händelse som illustrerar det omöjliga att gardera sig för den mänskliga faktorn eller för mekaniska fel: Med säkerheten som insats. Om incidenten 25 juli 2066 vid Forsmark 1. https://www.youtube.com/watch?v=h9ygRAOfWxA
(Uppdaterat på ett par ställen i texten 13 mars, se nedan) SVT Rapport sände den 3 mars ett kort inslag om Blykalla och deras planer på en forskningsreaktor i Studsvik. (Länktips se nedan). Blykallas forskningschef Janne Wallenius har forskat sedan 1996 på en typ av kylning för kärnkraftsprocessen med hjälp av flytande bly och med användning av en patenterad legering som ska förhindra korrosion. Relativt nyligen fick företaget stöd av svenska staten i storleksordningen 100 MSEK för att kunna fortsätta sin forskning och utveckling. Är detta en bra lösning?
Ryssland… Kärnkraft innebär alltid risker. Uran ska brytas, det ska upparbetas, transporteras, idriftsättas och processen ska styras på ett kontrollerbart och säkert sätt och slutligen ska avfallet hanteras på ett säkert sätt. I en annan intervju jag just nu inte minns var den sändes har Wallenius sagt att de avvaktar lite eftersom det uran man arbetar med kommer från Ryssland. Redan där väcks frågor. Kommer Sverige att kunna göra affärer med Ryssland de närmaste decennierna? Går det att lita på de ryska löftena?
Ansenliga mängder bly per reaktor Blyet som ska kyla processen ska vara flytande. Bly smälter vid 327 grader Celsius. Varje reaktor behöver enligt Blykalla 800 ton bly. Bly bryts bland annat utanför Arjeplog. Årligen tas där fram 6000 ton bly ur 1,6 miljoner ton berg. Det är stora mängder gruvbrytning (och energi) som åtgår bara för att ta fram det bly som Blykallas lösning kräver. Bly är som bekant en tungmetall och farlig för miljön, att öka mängden bly i samhället är knappast en framtidslösning, alldeles bortsett från uranet. Det framgår heller inte av Blykallas information om blyet blir radioaktivt eller inte efter att processen avslutas. Uppdatering: Det är i Oskarshamn som man tänker testa blykylningen under driftsliknande förhållanden. Uniper hjälper till och möjliggör detta. Värmen ska tydligtvis alstras med lokalt producerad el och så ska blyinkapslingens kylförmåga testas. Denna testa ska tydligen komma igång under 2024. Lite märkligt är det att en så avgörande del av konceptet inte har testats IRL sedan Wallenius påbörjade sin forskning 1996. (Länktips till info bl.a. om Uniper, se längst ner)
Bridreaktorer förbjöds 1976 Blykalla säger på sin hemsida att deras reaktortyp är en bridreaktor. Bridreaktorer finns i drift i en handfull anläggningar i världen. I Sverige förbjöds bridreaktorer redan år 1976 med hänvisning till icke-spridningsavtalet, eftersom en bridreaktor (därav namnet) genererar mer bränsle än den använder. Den blir således mycket attraktiv för kärnvapenmakter, som behöver tillgång till användbart material i den militära produktionen av vapen. Kopplingen till kärnvapen är oroande när det gäller Blykallas lösning och inte blir man lugnare av att det är med Putins Ryssland Blykalla slutit avtal.
Kretslopp? En Blykallareaktor sägs kunna vara i drift i 60 år. Vad ska hända sedan? Hur ska kretsloppet se ut för deras anläggningar? SMR, små modulära reaktorer, som tas fram av flera olika företag för att via serietillverkning reducera de höga produktionskostnaderna, kan låta attraktivt i beställningsläget. Men vi måste lära oss att tänka helhet. Hur ska varje anläggning demonteras, marken återställas och kretsloppet bli naturligt? (Uppdatering: I länken längst ner finns ett SVT-program, där ett antal bolag berättar om sina SMR-lösningar. Ingen talar om kretslopp eller hur deras system ska omhändertas efter driftstiden.)
Spridningsrisker och hot Det finns ingenting i Blykallas presentation som talar för att deras teknik kan kallas hållbar. Tvärtom ökar risken för att tekniken sprids till länder som vi absolut inte vill ska få tillgång till kärnvapen, alldeles bortsett från riskerna med brytning av uran och bly, lagring av uttjänt bränsle och alla säkerhetsaspekter vid driften, där Putin-kriget tydliggjort hur en aggressiv stat kan rikta hot mot denna av anläggningar. Även utan krigsförklaring.
Hur ska kravlistan se ut och vem ska ha vilken utbildning? Fascinationen för teknikens frontlinje får inte förblinda oss att tro att vi kan lösa dagens och morgondagens energibehov med teknik som leder oss fel. Och dessutom är det ingen som har sett en prislapp på en Blykalla-reaktor ännu, än mindre sett en lista på vilka säkerhetskrav som ska ställas och vilka utbildningar som behöver genomföras av driftspersonal m.m. för att skapa förutsättningar för en säker energiförsörjning. Forskning och prototyp är en sak. Serietillverkning (inklusive måndagsexemplar !), typgodkännande, idriftsättning och avtalsskrivning är något helt annat.
Olkiluoto 3 beställdes för 21 år sedan och är fortfarande inte i drift Blykalla tror att de har en kommersiell reaktor i drift år 2030. Sju år var precis så det hette år 2002 när Olkilouto 3 beställdes i Finland. Verket skulle vara i drift 2009. Det är fortfarande inte inkopplat för kontinuerlig drift, 21 år efter beställning. Optimismen och övertron på teknikens överlägsenhet kolliderar uppenbarligen lätt med verkligheten.
Under tiden kommer havsbaserad vindkraft, kanske vågkraft och solenergi att fortsätta att bli billigare och säkrare. Att skänka fattiga länder förnybara energislag känns betydligt bättre än att ge dem nycklarna till kärnvapen.
Waves4Power heter ett Göteborgs-företag som under det närmaste året kommer att sätta pilotanläggningar med vågkraft i drift, där deras patenterade teknik används i operativ skala. Man för samtal med kunder i Indonesien, Sydafrika och flera andra länder, där deras innovativa lösning passar bäst. Vågkraft har testats förut, bland annat utanför Lysekil, men Waves4Power bygger på ett antal principer, som gör att deras lösning kan ha förutsättningar att lyckas. VD:n Jonas Kamf berättade om detta vid ett föredrag arrangerat av Ingenjörer för Miljön på Chalmers den 1 februari. (Länk till inspelningen av föredraget, se nedan).
Kort om tekniken Företagets lösning handlar om att fånga energiinnehållet i vågrörelser ute till havs. En cylinder, smart förankrad i flottörer och inte förankrad i havsbotten, har en kolv som rör sig upp och ner och producerar ett tryck som fångas upp av hydraulik. Trycket blir därmed jämnt över tid och driver generatorer som producerar el, som i sin tur förs över till land. En stor fördel är att systemets alla vitala delar är åtkomliga från ytan och inga dykare behöver arbeta under svåra förhållanden när något ska åtgärdas. Modulära lösningar gör service och underhåll så enkla som det går.
Flytande bojar, gärna nära vindkraftsparker Till år 2030 räknar man med att ha idriftsatt 10 000 bojar med en total produktion av 5 TWh el. Bojarna flyter vid vattenytan och klarar enligt beräkningarna stormar och hårt väder eftersom förankringen inte låser fast anläggningen vid havsbotten. Alla som har vana vid förtöjning av båtar vid hårt väder förstår vikten av detta. Bojarna läggs ut i kluster i genomtänkta inbördes placeringar för att fungera optimalt ur alla aspekter. Varje anläggning får dessutom signalgivare och positioneras så att sjöfarten och fritidsseglare på ett enkelt sätt kan undvika kollisioner. Extra intressant vore att placera systemen nära vindkraftsparker, så att försörjningskablar kan användas både för el från vind- och vågkraft. Vågorna finns kvar när det slutat att blåsa.
Wave-el 3 så som den testats i Norge (Bild fr Waves4Power)
Alternativ: Snabb omställning av kolkraftverk En intressant delfunktion av det system man tagit fram handlar om att avsalta havsvatten och därefter producera vätgas. Vätgasen kan komma att ersätta kol i kraftverk och på så sätt göra det möjligt att behålla mycket av befintlig infrastruktur på land (elförsörjningen från kolkraftverk) samtidigt som förbränningen blir förnybar med vatten som restprodukt och möjligen salt som en biprodukt. Min gissning är att detta kan intressera många beslutsfattare ute i världen. Att det förnybara systemet gör att gamla installationer kan behållas. Det är dyrt att dra nya kablar och sätta upp nya transformatorstationer till ny produktionsteknik. Men om vätgasen direkt ersätter kolet kan många av systemkostnaderna sparas in.
Kostnaden är konkurrenskraftig Priset är alltid intressant när det gäller el. Waves4Power har insett detta och har satt som mål att plana ut vid en produktionskostnad av 3 cent (cirka 30 öre) per kWh. Där är man inte ännu, men i denna kostnad ska underhåll ingå, liksom nedmontering av anläggningen efter 25 års drift. Till skillnad från SMR-kärnkraft och annat som många hoppas på, finns här förutsättningar att avlägsna alla spår av en tidigare anläggning. Det blir inga betongsarkofager eller något farligt avfall att ta hand om i generationer.
Danmark var snabba på att utveckla vindkraft, nu Sveriges tur? Nu kommer Waves4Power att steg för steg anställa projektpersonal för att klara de beställningar som ligger i tidsplanen. Och det är lite extra roligt att det är i Göteborg man har sitt huvudkontor. Sverige missade ju vindkraften när Danmark tog täten. Nu kanske vi kan fånga upp vågkraften på ett industriellt klokt sätt och göra global nytta för klimatet och för industrin. Det är den typen av föregångsexempel vi behöver för att flytta fokus från de nostalgiska kärnkraftskramarnas blockeringar.
Länktips: Ingenjörer för Miljön 1 februari 2023, föredrag med Jonas Kamf från Waves4Power här
Professor Tomas Kåberger har i decennier forskat på energisystemet med tyngdpunkt i förnybara energislag, utvecklingstrender och hur de nya energislagen står sig gentemot de traditionella, fossilt baserade energislagen. Han har även varit generaldirektör för Energimyndigheten och har internationella uppdrag. Den 1 juni gästade han Ingenjörer för Miljön och Ekocentrum i Göteborg för att hålla ett webb-sänt föredrag och där några av oss fick möjlighet att ta del av hans budskap ”live”.
Tomas Kåberger
Vi har ännu inte sett hur lågt priset kommer att sjunka Ett viktigt budskap är att produktionskostnaden för el från nya sol- och vindkraftsparker fortsätter att sjunka. I södra Europa byggs solcellsanläggningar där produktionskostnaden utlovas bli 10 – 12 öre per kWh. Billigare än så har elektricitet aldrig kunna produceras. De stora förändringarna skedde hösten 2016, då priset på nya vindkraftsel sjönk varje månad med € 5 per MWh. Kina leder utvecklingen både på vind- och solsidan. Exempelvis bygger man i Kina två vindkraftverk i timmen dygnet runt, året runt. I Kina byggs 100 GW solel per år. I en av Kinas större städer rullar just nu 20 000 elbussar. Förra året byggde man i Kina mer vindkraft än resten av världen mäktade med tillsammans.
Havsbaserad vind Den stora potentialen finns i havsbaserad vindkraft. På Kriegers Flak i södra Östersjön, cirka 30 km från Trelleborg, har Vattenfall fått regeringens godkännande att sätta upp maximalt 50 vindkraftsturbiner, som tillsammans kan producera årsbehovet av el för en miljon elbilar eller hushållsel för 500 000 hushåll. Det finns ett stort antal projekt planerade och teknik- och prisutvecklingen, liksom byggtiderna har på senare år blivit allt mer gynnsamma. Prisutvecklingen har nu gjort att vindel är hälften så dyr som den energi som kan utvinnas ur råolja.
Jämförbarhet Traditionellt har råoljepriset alltid räknats i dollar per fat, naturgas räknas i miljoner brittiska termiska enheter (MMBtu) och el i kronor per kWh. För att skapa jämförbarhet mellan energislagen föreslog Tomas Kåberger att allt räknas om i kostnad per kWh, vilket ju underlättar för direkta jämförelser.
Lagring En invändning mot sol och vind har varit att ibland blåser det inte och ibland skiner inte solen. Tomas Kåberger pekade på hur Australien nu satsar på stora batterilager för att överbrygga försörjningen några dagar och för att skapa stabilitet i näten. Batterilager kommer att bli mycket lönsamma. Det blir billigare att använda batterier för att säkra elförsörjningen än att ha intermittenta elverk som bara används några gånger per år. En annan möjlighet är att transformera vindel till havs till vätgas, som därefter transporteras i pipelines för att utgöra reservkapacitet till elproduktion. Vätgas ger en möjlighet att spara energi mycket länge. Han pekade också möjligheten att använda elbilarnas batterier som lokala buffertar, kanske med en intelligent köp/sälj-funktion och – som Volkswagenbolaget Elli kalkylerar med – låta bilägarna bli en del av energilagringen och därmed handeln med el.
Industrin letar lokalisering där det finns billig el Att olika teknikbranscher har gemensamma mål blir också tydligt. Stål producerat utan kol, där vätgas utgör en komponent, blir attraktivt för fordonsindustrin eftersom de behöver räkna på CO2-utsläpp och stålet i produktionen är en ansenlig del av bilarnas CO2-utsläpp. Att lokalisera fabriker till platser där det finns förnybar billig energi är redan idag strategiskt intressant för stora delar av industrin. Tomas Kåberger visade en karta, där det framgick att vi har bra vindlägen i Norrland och längs kusterna.
RePower EU och EU-relationen med Ryssland EU har lanserat ett projekt som heter RePower EU, (se länk nedan), som handlar om att EU vill satsa på energibesparing och effektivisering, på framställning av ren energi och på diversifiering för att minska sårbarheten i elsystemen. Det spelar naturligtvis en mycket stor roll att Ryssland har ockuperat delar av Ukraina och att EU har svarat med sanktioner mot Ryssland. EU importerar 80 % av den naturgas som behövs och hälften av denna import har kommit från Ryssland. Hälften av den uran EU importerar kommer från Kazakstan, Uzbekistan och Ryssland.
Ryssland Ryssland har inte gjort som arabländerna. Ryssland har hållit fast vid sin export av råolja, naturgas och kol. Man är dessutom aktiva i att sprida desinformation om förnybara energislag. Saudiarabien och flera andra oljestater satsar på solenergi, men det har inte Ryssland gjort. Tomas Kåberger bedömer att konflikten mellan Ryssland och Ukraina (och därmed EU) kommer att bli utdragen. Energifrågorna kommer allt tydligare att underställas säkerhetspolitiken. Detta har redan hänt i USA, där president Biden har dammat av en gammal lag från Korea-kriget för att låta säkerhetsanalyserna och besluten ur dessa styra hur energipolitiken ska föras.
Kärnkraften är dyr och kommer inte att bli billigare Tomas Kåberger berörde också kärnkraften och pekade på att den industriella serietillverkning som anhängarna till SMR-reaktorer ser framför sig ännu inte har realiserats och den storlek på anläggning man talar om har svårt att bli lönsam. Inte ens de stora nuvarande anläggningarna där byggnadsinvesteringen är betald lyckas producera billigare el jämfört med förnybart. Beroendet av ryskt uran är också en komplikation för kärnkraften. Det är ju något som de finska reaktorintressena nu har fått erfara. (Tack till Håkan Lindgren för kompletteringar och preciseringar).
Det pågår en internationell diskussion om kärnkraftens roll i den hållbara energiförsörjningen och som en väg ut ur hotet från klimatförändringarna. I en artikel i det internationella nyhetsmagasinet Power hittar jag en sammanfattning av ett uttalande från fyra toppchefer inom strålsäkerhet. De listar också i tio punkter sina viktigaste invändningar mot att tro att kärnkraften kan lösa klimatfrågan. (Länk till Power-artikeln längst ner). I översättning lyder artikeln ungefär så här:
== start == Fyra internationella säkerhetsexperter säger nej till kärnkraft för att lösa klimatkrisen
De tidigare cheferna för tillsyn över kärnkraften i USA, Tyskland och Frankrike konstaterar, tillsammans med den tidigare sekreteraren för Storbritanniens strålskyddskommitté, i ett gemensamt uttalande att kärnkraft inte är en del av en genomförbar strategi för att motverka klimatförändringar. I sin skrivelse den 25 januari betonar de vikten av globala åtgärder för att tackla klimatfrågan. Men kärnkraften är för dyr och innebär en alltför riskabel investering för att vara en hållbar strategi mot klimatförändringar. De fyra personerna bakom uttalandet är: • Dr. Greg Jaczko, tidigare ordförande för U.S. Nuclear Regulatory Commission och grundare av energibolaget Maxean. • Prof. Wolfgang Renneberg, universitetsprofessor och tidigare chef för reaktorsäkerhet, strålskydd och kärnavfall, federala miljöministeriet, Tyskland. • Dr. Bernard Laponche, fransk ingenjör och författare, och tidigare generaldirektör för franska byrån för energiledning, samt tidigare rådgivare åt Frankrikes minister för miljö, energi och kärnsäkerhet. • Dr. Paul Dorfman, biträdande stipendiat och forskare vid University of Sussex, och tidigare sekreterare vid den statliga brittiska kommitté som undersöker strålningsrisk vid slutna system.
Citat ur skrivelsen: ” Vi får ett allt varmare klimat. Kunskapsutvecklingen om klimatkänslighet och polarisens smälthastighet har klarlagt att havsnivåhöjningen ökar, samtidigt som skadliga stormar, kraftig nederbörd, översvämningar och skogsbränder tilltar. I takt med den ökande oron över utvecklingen och att insikten om att takten i den nödvändiga energiomställningen till låga koldioxidutsläpp behöver ökas, har kärnkraften av vissa aktörer presenterats som ett delvis omarbetat delsvar på hotet från den globala uppvärmningen. Frågan är därför om kärnkraften kan vara till hjälp i klimatkrisen, om den är lönsam, hur man ska se på risken med olyckor, avfallsfrågan och därmed om det finns plats för kärnkraften i den snabba utvecklingen av förnybar energi? Med vår bakgrund som experter på kärnkraft, där vi alla varit verksamma på högsta statliga nivå gällande reglerings- och strålskyddsnivåerna i USA, Tyskland, Frankrike och Storbritannien, ser vi det som vårt gemensamma ansvar att uttala oss i frågan om kärnkraftens roll i en strategi mot klimatförändringarna. Det brukar heta att en ny generation kärnkraft kommer att vara ren, säker, smart och billig. Men det är en är fiktion. Verkligheten är att kärnkraften varken är ren, säker eller smart; snarare en mycket komplex teknik med potential att orsaka betydande skada. Kärnkraften är inte billig, utan extremt dyr. Kanske viktigast av allt är att kärnkraften helt enkelt inte är en del av en genomförbar strategi för att motverka klimatförändringar. För att ge ett relevant bidrag till global kraftgenerering skulle upp till tiotusen nya reaktorer krävas, beroende på reaktordesign.” (…) Kärnkraften som strategi mot klimatförändringar är, enligt de fyra cheferna: • För dyr i absoluta tal för att ge ett relevant bidrag till global kraftproduktion. • Dyrare än förnybar energi när det gäller energiproduktion och CO2-reducering, även om man tar hänsyn till kostnaderna för systemdelar som energilagring i samband med utbyggnaden av förnybara energikällor. • För kostsam och riskabel för finansmarknadens investerare och därmed beroende av mycket stora offentliga subventioner och lånegarantier. • Ohållbar på grund av det olösta problemet med mycket långlivat radioaktivt avfall. • Ekonomiskt ohållbar eftersom ingen ekonomisk institution är beredd att försäkra sig mot den fulla potentiella kostnaden, miljömässiga och mänskliga effekter av oavsiktlig strålning – då majoriteten av dessa mycket betydande kostnader i så fall kommer att bäras av allmänheten. • Militärt farlig eftersom nyligen marknadsförda reaktorkonstruktioner ökar risken för kärnvapenspridning. • Som koncept inkluderar kärnkraften risker orsakade av kedjereaktioner baserade på mänskliga misstag, tekniska fel och yttre påverkan; som t.ex. havsnivåhöjning, stormar och översvämningar, som allt leder till internationella ekonomiska konsekvenser. • Tekniska och säkerhetsmässiga osäkerheter kopplade till nya, ännu oprövade ”avancerade” och små reaktorsystem i modulär form (s.k. SMR). • Tekniken är generellt sett för ohanterlig och komplicerad för att skapa en effektiv industriell bas för reaktorkonstruktion och driftprocesser inom den avsedda byggtiden och det tidsmässiga utrymme som behövs för att mildra klimatförändringarna. • Det är således mycket osannolikt att kärnkraften kan ge ett relevant bidrag till den nödvändiga begränsningen av klimatförändringar som behövs fram till 2030-talet på grund av kärnkraftens långa utvecklings- och byggtider och de oerhörda kostnader den mycket stora volymen reaktorer skulle ge upphov till för att göra någon skillnad. == slut ==
Kommentar Ska jag peka på några aspekter författarna missat är det kompetensfrågor, utbildning och en väl fungerande samhällsstruktur som krävs för en framgångsrik satsning på kärnkraft. Majoriteten av världens 190 länder är inte rustade för en avancerad och potentiellt farlig teknik, som – om den hamnar i fel händer – kan ställa till stora problem. T.o.m. i välfärdslandet Sverige missade anställda på Ringhals 3 att det fanns en dammsugare kvar i en reaktorbyggnad; en kvarglömd dammsugare som i maj 2011 ledde till obudgeterade extra kostnader på 1 miljard kronor. Det går aldrig att helt räkna bort mänskliga misstag. Inte ens i Sverige. Hur andra länder med svagare samhällsstrukturer, lägre utbildningsnivå eller mer korrupta tjänstemän skulle klara en storskalig satsning på kärnkraft är minst sagt osäkert. När svenska politiker hävdar att kärnkraft är lösningen på klimatfrågan handlar det om rejäla dimridåer för att dölja att man inte har andra lösningar att erbjuda. Och att man inte förstår vilken roll Sverige kan spela som föregångsland för fattigare länder om vi satsar mer på småskaliga och tekniskt ofarliga system som är mobila och/eller lämpade för ödrift. Inte potentiella vapen i händerna på talibaner eller andra grupper med ambition att kontrollera snarare än att vara folkvalda ledare.
Det är över 40 år sedan vi hade en folkomröstning om kärnkraften i Sverige. Landet var delat. Partierna delvis splittrade i frågan. Lite förenklat kan man hävda att teknikentusiaster bland akademiker och näringslivsfolk argumenterade för, medan landsbygdens folk var mer negativa. Centerpartisten Torbjörn Fälldin blev bl.a. statsminister 1976 på sitt starka engagemang och motstånd mot kärnkraften. En spirande miljörörelse protesterade och turades om att övernatta under 20 år (!) i en stuga på Kynnefjäll i Bohuslän. Allt för att förhindra planerna på att förvara kärnavfall i Bohusläns klippor. Sverige var delat i synen på storskalighet och småskalighet som vägen framåt.
Två olyckor och ett passerat slutår Tre alternativa linjer fanns att välja på, alla med en uttalad ambition att låta kärnkraftsenergin bli en parentes i svensk energiförsörjning. Linje 3 var tydligast och ville avveckla kärnkraften snabbt, medan Linje 1 och Linje 2 formulerade sina svarsalternativ bakom ord som ”förnuft” och ”inte riskera jobben”. Bakom Linje 2 stod folkpartister och socialdemokrater. Den bortre parentesen sattes 30 år in i framtiden. Till år 2010 skulle kärnkraften avvecklas. Ingen av linjerna fick egen majoritet. Hur det gick vet vi. År 2020 är fortfarande några reaktorer i drift. Två stora olyckor har inträffat sedan omröstningen: Tjernobyl 1986 och Fokushima 2011.
Olkiuloto 12 år försenat – vem ska ta förlusterna? Det finns en rad tekniska – för att inte tala om ekonomiska och moraliska – skäl till att avstå kärnkraft, särskilt nu när sol- och vindkraft snabbt har utvecklats både tekniskt och ekonomiskt. Olyckorna i Ukraina och Japan har lett till strängare säkerhetskrav på nya anläggningar. Den finska anläggningen Olkiuloto skulle stått klar år 2009, men kommer tidigast att tas i drift nästa år efter 12 års fördröjning. I somras handlade problemen om en trasig tryckventil och ett problem med vibrationer i den systemkritiska vattenkylningen. Det vi vet är att all teknik förr eller senare fallerar. Så även dyr atomteknik. De delar som monterades in 2009 börjar nu bli till åren och kanske behöver bytas ut innan verket ens levererat en enda kilowatt! Att de investerande tyska och franska bolagen gör stora förluster står klart.
Östhammar sa ja till att ta ansvar i 100 000 år…. I dagarna sa Östhammars kommun ja till att vara platsen för långtidslagring av uttjänt svenskt kärnkraftsbränsle. Sista ordet är inte sagt i frågan, men så länge långtidslagringen inte är löst är det märkligt för att inte säga oansvarigt att argumentera för att vi i Sverige ska öka andelen kärnkraft i den svenska energimixen. Det gör man gärna på den borgerliga sidan. Det är som om man inget har lärt och inget har förstått. Storskalig energiproduktion förutsätter stora industrikoncerner som ägare, ägare som självklart vill ha återbäring på gjorda investeringar. Vem kommer att generera dessa vinster? Kanske räknar man med att staten – skattebetalarna – ska täcka upp förlusterna. Alternativt marknaden, dvs vi konsumenter. Ägandet är det centrala. Vem äger energiproduktionen och vem ska säkra upp att den fungerar?
Sårbarhet Av alla argument emot kärnkraften, fossilberoende gruvbrytning och transporter, upparbetning, driftsrisker och slutförvaring m.m. finns ytterligare ett par argument som blir allt tydligare. Kärnkraften bygger på vattenkylning. Det är därför de alltid ligger kustnära. När havstemperaturen stiger måste kärnkraften stängas ner. Så sker redan idag. Det som också tillkommit är tillgången till drönare. Den som vill skada en anläggning eller skapa osäkerhet kring eltillförseln kan med punktinsatser mot transformatorstationer på nyckelpositioner slå ut centrala system. När energiproduktionen är spridd på tusentals solceller och vindkraftverk blir det i praktiken inte lika lätt för illasinnade att sabotera energiförsörjningen. Ur ett säkerhetsperspektiv är därför ett finfördelat energisystem att föredra.
Låsning I ett nyligen utkommet nummer av liberalernas interna partitidning pryds en helsida av argument för mer kärnkraft. Uppenbarligen tror Sabuni och hennes kollegor att det finns röster att vinna på att titta 40 år tillbaka i tiden. Som om olyckorna och den problemfyllda finska reaktorn inte finns. Som om den franska statens beslut att avsluta miljardsatsningen på nästa generation kärnkraft inte ägt rum. Som om storskalighet, sårbarhetsanalyser och ansvarstagande för 100 000 års lagring av avfall inte spelar någon roll. Som om vanligt folk hellre ger stöd till kärnkraftsindustrin än att de själva tjänar en slant på sin andel av sol- och vindproduktionen. Som om inget kan förändras. Kramandet av gammal, storskalig, överkomplicerad och farlig teknik kommer inte att lösa Sveriges framtida behov av tillförlitlig och grön energi. Och hur tänker sig ett liberalt parti att icke-demokratiska länder i Syd någonsin ska få råd, kunskap och säkerhet att försörja sina länder med denna teknik? Vill vi att jordens alla makthavare håller på med kärnteknik? Hela resonemanget havererar. Särskilt när alternativen är uppenbara.
Och hur ska samhället bli mer inkluderande och demokratiskt om det vilar på teknik som förutsätter övervakning i orwellsk 1984-stil? Allt hänger ihop.
Det är 40 år sedan vi hade en folkomröstning om svensk kärnkraft. Fortfarande drömmer flera borgerliga partier om att kunna fortsätta utbyggnaden. Nästa ”generation” av kärnkraft sägs kunna använda uttjänt kärnkraftsbränsle och på så sätt lösa en del av problemet med långtidsförvaring. Så att istället för 100 000 år skulle det räcka med 500 års slutförvar…. ( jämför att Gustav Vasas tekniknivå och tydliga instruktion skulle kunna förstås av oss). Det är uppenbarligen väldigt lockande att vinna röster på en teknik som dels inte finns, dels visat sig dyr och farlig och dels låser fast samhället i ett beroende av stora energibolag.
Ägandet Det är märkligt att så många partistrateger och beslutsfattare på fullt allvar blundar för verkligheten. Förnybara energisystem är småskaliga, kan byggas och plockas ner utan att göra avtryck i generationer och kan framför allt ägas av folkflertalet via privat ägande, genom föreningar etc. Det man äger och förvaltar är man också angelägen om att vårda, att optimera och att inte slita ut i förtid. Insikten om hur vi måste hushålla med energi blir tydligare ju närmare produktionen konsumenten befinner sig. Motsatsen är det ”två-hål-i-väggen”-tänkande som blir konsekvensen av något storskaligt, anonymt och utlandsägt.
Hur ser ansvarsförhållandena ut? Ännu märkligare är det att kärnkraftsförespråkarna inte kräver av kärnkraftsindustrin att de senare tar ansvar för alla kostnader i samband med uppförande och drift av anläggningarna. På något märkligt sätt ska ”samhället” stå för riskerna om, eller snarare när, nästa Fukushima-olycka inträffar. Ingen teknik är ofelbar. Det finns dessutom alltid en mänsklig faktor. Investerare vill ha vinst på sin insats, men är ointresserade av att ta ansvar för riskerna och slutförvaret. Stora investeringar lockar till sig lycksökare och gör länder beroende av stora industrier, som tar rationella ekonomiska beslut, som sällan innebär att de är samhällsnyttiga. Konsekvenserna för samhället blir långtgående när storskaliga lösningar visar sig inte fungera. De mångåriga förseningarna av bygget i finska Olkiuloto kommer t.ex. att behöva betalas av någon. Vem?
Lagra elen Det finns rationella ekonomiska argument att välja förnybara energisystem. Sol- och vindkraft kan lagras på flera olika sätt. Överskottselen kan lagras i vätgas, som i ett senare skede kan användas för att generera el via bränsleceller. Eller så kan överskottselen användas för att driva pumpstationer, som pumpar upp vatten i dammar, där lägesenergin kan tas tillvara via gamla hederliga vattenturbiner.
Verkningsgrad och kylbehov Teknikernas fascination över kärnkraften blir ännu mer märklig när man inser att kärnkraftselen produceras med en mycket låg verkningsgrad, cirka 35%. Två tredjedelar av verkens effekt går således till spillo, när vatten kokar och ångan driver turbiner. Världens dyraste tekokare, typ….. Och dessutom stängs de svenska verken ner när kylvattnet (från t ex. Östersjön) blir för varmt på sommaren. Vad som händer när perioderna med extrem värme blir många och långa är det ingen som talar om…..
Långsiktighet och sparande Allra viktigast är att vi effektiviserar energianvändningen. Den sparade kw-timmen är den billigaste. Det behövs incitament för energisparande inom industrin och hos allmänheten. Elintensiva etableringar som datorhallar ska inte få onödigt förmånliga villkor för att arbetstillfällen anses viktigare än energisparåtgärder. Politiken måste gynna ansvarstagande och långsiktighet och sträva efter ett spritt ägande, som i sin tur genererar förståelse för behovet av att inte slösa på energi i olika former.
