Silverjoner igen

Nanotekniken rymmer både möjligheter och hot. Det är ett tema jag då och då återkommit till i denna blogg. En nyligen publicerad rapport slår fast att silverjoner i sportkläder har försvunnit efter 10 tvättar, men inte försvunnit ur kretsloppet. Tvärtom – de gör stor skada när de hamnar i våra vattendrag. Det som i butiken kan framstå som ett säljargument, att sportkläderna innehåller antibakteriella silverjoner, blir således ett problem i nästa fas. Detta varnade Naturskyddsföreningen för redan för 10 år sedan.

Hur länge ska vi hålla på?
Hur länge ska det vara tillåtet att göra fel? På en nivå är detta mänsklighetens ödesfråga. Hur länge ska vi få hålla på att förstöra det ekosystem vi är beroende av? Är vi som mänsklighet oförmögna att begränsa oss själva?

Frihandelns baksida
Frihandelsförespråkarna måste faktiskt bestämma sig nu om frihandelns fördelar väger upp nackdelarna. Det fungerar inte enligt frihandelns grundläggande idéer att ett enskilt land begränsar varors fria rörlighet. Men hur gör vi när de produkter som säljs skadar människor och vår egen livsmiljö? Ska vi ducka för problemen och tillåta skadliga produkter eller ska vi ta strid för en renare miljö, fri från ämnen som skadar kretsloppet? Hur ser vägen ut för ett snabbt återtåg från de destruktiva delarna av frihandeln? Eftersom det krävs samsyn och gemensam lagstiftning tar det alldeles för lång tid från det att ett ämne identifierats som skadligt till att det är förbjudet i alla länder som ingår i ett handelsutbyte.

Nödstopp
Vi behöver ett ”Nödstopps-system” som gör det möjligt att snabbt begränsa distributionen av skadliga produkter. Inget företags eller lands ekonomi är viktigare än skyddet av vårt ekosystem, som alla levande varelser är beroende av, inklusive människan. Sunt förnuft kan det också kallas när vi förhindrar osunt självskadebeteende.

Länktips: https://swenanosafe.se/silverbehandlade-sportklader-lacker-silver-vid-tvatt/?q=%2Fsilverbehandlade-sportklader-lacker-silver-vid-tvatt%2F&allow-cookie=1

Länktips https://www.naturskyddsforeningen.se/nyheter/antibakteriella-klader-skadar-miljon

Det börjar med konstruktionen och designen

Dagens linjära ekonomi är en rak linje. Det kvittar hur effektiv produktion du har, om du gör en bil med färre delar eller använder mindre energi – du använder ändå material. I en cirkulär modell å andra sidan, där det redan från början är tänkt att produkten ska tillbaka i systemet, kommer komponenter och material att tas om hand och återanvändas. ” Så förklarar Ellen MacArthur i en aktuell intervju (länk se nedan) varför hon anser att linjära produkter är mindre värda än de cirkulära.

Konstruktörer behöver tänka bortom sin produkt
Designers och konstruktörer behöver uppmuntras att se hur deras skapande process kan bygga något mycket vidare än produkten och hur produkten kan passa in i ett resursbevarande system, hävdar Ellen MacArthur. Hon var en framgångsrik jorden-runt-seglare innan hon sadlade om och startade den stiftelse som bär hennes namn och som bättre än de flesta lyckats förmå industrin och beslutsfattare att förstå värdet med en cirkulär ekonomi.

Demontering minst lika viktig som montering
Följer man Ellen MacArthurs tankegång blir det uppenbart att vi måste undvika att skapa komplexa kompositmaterial, som är svåra att separera och återanvända på något annat sätt. Hela kemiindustrin måste bygga upp en ny kunskap kring reversibla kemiska processer. Energiinnehållet i en framtagen produkt ska heller inte gå till spillo. En mycket stor del av de produkter som tagits fram de senaste hundra åren måste rimligen ifrågasättas ur ett cirkulärt perspektiv och framför allt måste varje ny produkt skapas utifrån ett cirkulärt materialflödestänkande. Demontering måste bli minst lika viktigt som montering. Hur en produkt ska avlägsnas ur sitt sammanhang kommer att kräva lika tydliga ”IKEA”-beskrivningar som hur man sätter samman något. Restvärdet på en produkt får ju inte gå förlorat på grund av slarv eller okunskap.

Från avfall till resurs – hur ser bokföringen ut?
Det svåra med cirkulär ekonomi är trots allt inte att hitta produkter och material. Det svåra kommer att bli att identifiera, ta till vara och förstärka det ekonomiska restvärde som finns i det som vi traditionellt kallar ”avfall”. Istället för avfall är ju restprodukten en resurs, som någonstans i kedjan går från att vara ett kvittblivningsproblem (en kostnad) till att vara en tillgång även ekonomiskt. Här behöver vi nya modeller för hur ekonomer ska beräkna värde och restvärde på det ”värdelösa” avfallet.

Vem äger en produkt?
Kopplat till ekonomin finns frågan om ägandet. Vem äger en produkt som ingår i en cirkulär ekonomi? Blir inte konsekvensen att ägandet blir underordnat en slags systemtillhörighet? Måste inte den cirkulära ekonomin också innebära att nyttjandet av produkter i olika faser är det centrala – inte det fysiska ägandet? Och måste vi inte skapa en ny slags cirkulär moms som möjliggör en rättvis beskattning av produkter som ”gör flera varv” i samhället innan den upphör att vara en produkt?

Vi har bara börjat nosa på detta, känner jag.

Länktips: https://www.dezeen.com/2019/06/11/ellen-macarthur-circular-economy-designers/

Varje produkt har varit något, är något annat just nu och blir så småningom något nytt….

Trollspöet i EU-debatten

Hur mycket förändring talar vi om när vi ska gå från dagens 10 ton koldioxid per person och år till 1 ton? Räcker det att använda ”osthyvel”-principen? Förändra lite grand? Ta bilen varannan gång? Källsortera lite bättre? Det vi talar om är samma skifte som vi lyckats bra med på glödlampans område. Från glödtråd till lysdiod (LED) innebar ungefär en faktor 10 i energibesparing. Det som förut gav ljus som en ”40-wattare” drar nu bara 4W. Nu försöker konsumenterna lära sig att mäta ljus i Lumen istället för Watt. Och detta skifte måste vi klara på varje område. Biffen, bilen, bostaden, banken, butiken…. överallt behöver vi hitta faktor-10-lösningarna.

Stickspår kärnkraft
Några partier drog till med kärnkraft som ett slags trollspö i EU-debatten. Några partistrateger fick tydligen gehör för följande: ”EU bestämmer inte energipolitiken i varje land, men när vi fått väljarna att fatta att kärnkraft är lösningen på den tydligaste frågan så fixar sig resten”. Några partier svingade detta trollspö frenetiskt de sista veckorna före EU-valet. Och de visste att media skulle haka på. Kärnkraften är ju laddad (!) med ett konstant för eller emot ända sedan Harrisburg och folkomröstningen 1980 med tre nej-linjer: Linje 1 med lite nej, Linje 2 med samma nej bara lite annorlunda formulerat och Linje 3 med ett tydligare nej. Efter 40 år har nyanserna bleknat och ett par Linje-1-partier driver nu en ja-linje. Verkligheten säger något annat. Att hålla liv i gammal teknik låter sig inte räknas hem ekonomiskt. Att bygga ny kärnkraft blir inte heller lönsamt. Alldeles oavsett miljö- och andra kostnader i samband med gruvbrytning, mellanlagring och slutförvaring samt riskbedömningen kring den mänskliga faktorn, frågan om global rättvisa, kärnvapenkopplingen etc etc. Entusiastiskt hävdar anhängarna till 4G-generationen kärnkraft att lagringstiden nu ”bara är 500 år” istället för 100 000 år. Som om Gustav Vasa skulle ha lämnat begripliga instruktioner efter sig: ”Enhvar må för evärderlig tid wähl på detta avfall thaga, på det att intet ont må dem hända”…..inklusive en skiss över en skräphög ( Uppsala högar?) som ingen längre kan tolka…. Allt tycks mer och mer liknas vid halmstrån för storskalighetsivrare.

Rullande lager
När det gäller lagring av el kommer varje fordon att vara ett rörligt, decentraliserat energilager. Som min vän Thomas ute på ön sa häromsistens: Jag har med mig 300W i bilen som gör att jag kan borra med borrmaskinen var som helst där jag befinner mig, ladda min telefon osv. Att flytta runt energilagren är en stor fördel med elbilarna. En annan är att vi kan flytta systemgränserna. Tänker vi smart kan vi knyta ihop lokal energiförsörjning och dito användning så att samhällena på lokal nivå blir mindre sårbara. Därmed minskar vi behovet av stora kraftöverföringssystem. Vi behöver inte bygga gigantiska ledningsnät kors och tvärs över landet. Det räcker inte till ”faktor 10”, men bromsar i alla fall utbyggnadstakten.

”Biffen”
Hur ska vi klara ”faktor 10” på livsmedelssidan? Att äta var tionde dag blir inte hållbart. Att minska användningen av konstgödsel är en del, att minska transportbehoven en annan. Säsongsanpassning. Närodlat. Mer vegetariskt. Det behövs ett omtag i mat- och livsmedelsfrågan som ökar vår självförsörjningsgrad och ger oss högre kvalitet på livsmedlen på bekostnad av kvantiteten. Forskare och myndigheter måste få tydliga uppdrag att lösa detta. Hur fixar vi 1/10-del av dagens koldioxidutsläpp samtidigt som vi klarar att avgifta jordbruket och ge folkhälsan en skjuts? Med kärnkraft?

Vara bättre och uppfattas vara bättre
På område efter område måste vi jobba fram lösningar som både är och uppfattas att vara bättre än dagens. Då går skiftet fort. Brons och järn var tydligt bättre än sten när det begav sig. Det är så utveckling rappas på.