Monthly Archives: juni 2018

Vem får kalla sig göteborgare?

Posted on by
Reply

Det pågår en icke-debatt om svenskhet. Björn Söder har återigen visat att frågan om nationell tillhörighet är något som han och hans parti vill diskutera. När väl detta ”vi” definierats uppstår enligt SD-logiken ett ”dom” som därmed kan behandlas annorlunda. Att frågan överhuvudtaget kommer upp är ett symptom på det som skiljer Åkessons parti från de andra partierna i Riksdagen. Man vill dela upp människor för att i nästa steg kunna särbehandla grupper, införa specifik lagstiftning och skapa ett annat, ojämlikt, samhälle.

Nationalstaten är inte perfekt
Det näraliggande jämförande exemplet är att byta ut ”svensk” mot ”göteborgare”. Ska någon sitta i Stockholm och bestämma vem som är göteborgare? Vem vinner på att så sker? Vilka mekanismer öppnar det upp för? Vilken särbehandling ska göteborgare ha efter att ha blivit definierade som just göteborgare? Fördelar? Nackdelar?…. Att det finns en praktisk tillämpning av nationsbegreppet som reglerar individens förhållande till staten, vilken lagstiftning som ska gälla osv är egentligen en administrativ påbyggnad för att det internationella samarbetet ska fungera. Att nationalstaten dessutom inte är perfekt visar med oönskad tydlighet det kurdiska exemplet. Eller för den delen samernas situation i vårt eget land.

Framtidens modell
Om alla folk likaställdes och tillhörighet till en nation blev ett verkligt individuellt val skulle vi alla bli världsmedborgare i en global värld och själva kunna välja var vi hör hemma, vilken skatt vi vill betala till vilken myndighet (eller inte) och ur ett individuellt ställningstagande skapa den tillhörighet vi vill. Ungefär som det finns supportrar till Real Madrid eller Manchester City över hela världen. Individens tillhörighet till en nation borde vara överordnad staters rätt att kontrollera ”sin” befolkning.

Individens rätt
OK. Det är utopiskt i dagsläget, men grundidén, att tillhörigheten till en nation är individens rätt borde gälla. Den som känner sig som svensk bör få kalla sig svensk. Den som känner sig samisk, norsk, indisk eller monegask ska få göra det. Vi borde på så sätt vara tacksamma att många vill känna sig som svenskar, att vårt samhälle är attraktivt och skapar en önskan hos andra att få bli en del av det vi och våra förfäder byggt upp.

Spela inte spelet om vi och dom
Det är ett villospår att försöka spela SD:s spel om vi och dom. Det vinner bara antidemokrater på. Det finns ingen rimlig och helt perfekt definition av vad som kännetecknar en svensk identitet. Det finns några administrativa grundregler, som vi använder för att det internationella samspelet ska fungera. Pass är en sådan regel. Skattskyldighet, mantalsskrivning, medborgerliga rättigheter (i de flesta länder) etc. Men grundfrågan – vem som får kalla sig svensk – är faktiskt upp till var och en. Varje försök att styra den frågan uppifrån lägger grunden till ett auktoritärt, feodalt eller odemokratiskt styre som vi inte ens bör bevärdiga med en debatt.

När kan man lita på en lögnare?

Posted on by
2

Så möttes de då, Kim Jong-Un och Donald Trump, i Singapore av alla ställen. Singapore är precis som Nordkorea en enpartistat och ledaren, Lee Hsien Loong, har precis som Kim, ärvt sin maktställning av sin far, landsfadern Lee Kuan Yew, stadsstatens första premiärminister. Skillnaden är naturligtvis att i Singapore finns ett materiellt välstånd, som nordkoreanerna bara kan drömma om. Och för trump kvittar det.

En deal gäller bara nu
Trumpvännerna jublar naturligtvis och undrar hur trumpkritiker ska förhålla sig nu när deras idol avvärjt en kärnvapenkris. Det talas om Nobels fredspris och allt möjligt. Tom Göran Persson tycker att trump är modig som satsar på att möta Kim på det sättet han gjort. Det många tycks glömma bort är att avtal betyder ingenting för trump. Om han ångrar sin namnteckning skickar han en tweet till G7-länderna och sågar decennier av samförstånd med västekonomierna. Om han vill profilera sig som anti-Obama kliver han snabbt av både Paris-avtalet om klimatet och Iran-avtalet. För trump betyder ett avtal inget förpliktigande – det är bara en överenskommelse som kan ändras när som helst.

När kan man lita på en lögnare?
Ännu värre är det faktum att trump satt i system att ljuga och förneka fakta. Hur ska omvärlden kunna lita på en ledare som inte talar sanning? När är hans ord värt något? Det går helt enkelt inte att se trumps möte med Kim som en diplomatisk framgång eftersom ingen vet vad som sagts ledarna emellan och ingen heller kan vara säker på att trump återger mötet på ett sanningsenligt sätt. När som helst kan det visa sig att bara delar av det som överenskommits mellan USA och Nordkorea stämmer. Det måste vara ett gigantiskt dilemma för administrationen i USA att inte veta vad som gäller. När det inte är helt säkert att det som kommuniceras är korrekt, vare sig internt eller externt.

En annan agenda
Det är tydligt att trump känner sig mer bekväm med ledare som Putin, Xi och Kim. När han träffar demokratiskt valda ledare väljer han oftast att markera sitt ogillande. Det är uppenbart att trump har en annan agenda än att utveckla det demokratiska samhället. Han fjäskar för sin väljarbas – och inför höga skyddstullar som kortsiktigt kanske gynnar en utsatt hemmaindustri – och ifrågasätter hela tiden den fria pressen och de fria mediernas trovärdighet för att långsiktigt kunna klara sig undan en rejäl granskning genom att hänvisa till att medierna inte är trovärdiga…. något som han själv initierat.

Vinnare? Kim Jong-Un
De analyser som finns ännu så länge efter mötet mellan trump och Kim pekar på att det är Nordkorea som vunnit på upplägget. Man har egentligen inte gjort någon eftergift, samtidigt som Kim nu på hemmaplan kan fira att han själv och regimen vunnit respekt i omvärlden. För diktaturens offer är detta en sorgens dag.

Genomslag
Hela upplägget tycks dessutom ha varit iscensatt för att ge maximalt medialt genomslag. Minns hur det för några veckor sedan hette att mötet inte skulle bli av. Det var naturligtvis en medveten strategi för att få mötet som sådant att framstå som en framgång. Allt är ett spel. Och trumpvännerna jublar.

Nationaldagen 6 juni

Posted on by
Reply

Nationaldag och en särskild anledning att reflektera över vad som definierar oss som människor, som svenskar och bärare av ett arv, av värderingar och av ett ansvar. Läser en intressant debattartikel om det personliga ställningstagandet i relation till medborgarskap. (Se länk nedan). I dessa tider av snabba nyhetsflöden och kategoriska ställningstaganden är det modigt att torgföra en både-och-åsikt. Det finns fördelar och det finns nackdelar. Hela tiden och överallt. Det är lätt att glömma bort detta.

Fördelen med konsensussträvan
Vissa fenomen innehåller dessutom både positiva och negativa aspekter. Mycket hänger på vilket syfte vi har eller vilka principer vi vill ställa oss bakom. Ta detta med konsensus-tänket. I sin artikel ”Nej tack, jag vill inte bli svensk” ser Menekse Mermer den typiska svenska strävan efter beslut i  konsensus som något negativt, kanske fegt och tidsödande. Kanske är det så. Samtidigt har vi i arbetslivet en ovanligt – jämfört med hur det är i andra länder –  platt organisation, där de anställda tar självständiga beslut och inte alltid måste fråga ”uppåt” i organisationen hur man ska göra. Den platta organisationen ger stora fördelar eftersom alla medverkande känner sig välinformerade och att de har tillräcklig förståelse för både problem, avvägningar och lösningar för att kunna agera i den anda som förväntas. Konsensussträvan har som positiv effekt att förankring, delaktighet och identifikation stärks i organisationen. Den som känner att man varit delaktig i en process tvekar inte att agera i samma anda som konsensusbeslutet togs i. När hierarkiskt uppbyggda företag vinner tid genom att inte ägna sig åt konsensus-strävan och förankring av processer, avvägningar och beslut, förlorar man i effektivitet och attraktivitet hos en arbetsstyrka som känner sig tillräckligt informerad för att självständigt fatta beslut och att ta ansvar. Fördelen med konsensus handlar om individens roll i helheten och att våga delegera ansvar och befogenheter. Dialog och diskussion är ömsesidig och stärker företaget i båda riktningar – både mellan anställda och företagsledning och omvänt.

Det underförstådda
Sen har Menekse Mermer naturligtvis rätt i flera av sina iakttagelser. Hur storstadssvensken skärmar av sig, gärna gör sig osynlig i hissen eller i T-banan. Hur vi undviker att sticka ut och påfallande ofta har svårt att visa spontanitet i nyktert tillstånd. Att vi ganska ofta är fixerade vid millimeterrättvisa och hur lagombegreppet tar alltför stor plats. Riktigt intressant blir hennes iakttagelser när hon sätter fingret på de underförstådda hierarkierna: hur vi gärna framhåller allas lika värde, samtidigt som vi förutsätter att alla som bor här strävar efter att bli som vi, dvs att det finns en outtalad självklarhet att alla ickesvenskar vill bli svenskar. Eftersom vi är så ”bra”. En nyttig påminnelse om hur våra värderingar rör sig på flera plan samtidigt.

Slottsskogen 6 juni
I Göteborg hälsades i år drygt 4900 personer med nytt svenskt medborgarskap välkomna vid en ceremoni i Slottsskogen. Den självklara svenskheten lyftes under någon timme fram som något som kunde betraktas från utsidan. 140 olika nationaliteter finns representerade bland de knappt 5000 individerna. Många naturligtvis från krigsdrabbade länder, men även från Indien, Storbritannien och länder som inte förknippas med flyktingtragedierna. Att de alla är välkomna resurser och personer som tillför något mycket positivt betonades av Ann-Sofie Hermansson, kommunstyrelsens ordförande – stadsminister för Göteborg som hon kallades – när hon höll ett varmt välkomsttal till de som samlats i Slottsskogen. Det var befriande att höra någon som för en gångs skull inte prata om människor som problem, som ska avvisas eller skickas ”hem”.

Musiken som symbol för mångfalden
Den musik som framfördes i Slottsskogen, både på kommunens scen och på Konserthusets stora scen för symfoniorkestern, innehöll spännande kontraster och blandningar av äldre och nyare musik med allt från kulning och folkton via nationalromantikens ”Sverige” och klassiker av Benny Andersson och Georg Riedel till musik av Laleh och rytmisk musik med tydliga rötter i kulturer från andra kontinenter. Allt hänger ihop och vi kan alla delta i varandras upplevelser.

För övrigt:
Valarna i våra världshav äter plast varje dag. De har inget val.
Vi har ett val. Den 9 september.

Länktips: Nej tack, jag vill inte bli svensk https://www.aftonbladet.se/a/a2xM74

Kritisera gärna – men skilj på sak och person

Posted on by
2

Det är väldigt lätt att ha och att sprida en åsikt idag. Blixtsnabbt har vem som helst möjlighet att nå tusentals personer med ett budskap. Att vi ännu inte riktigt förstått hur denna mångfald av tyckanden ska bli en positiv och uppbyggande kraft i samhället hänger troligen ihop med att vi ännu inte lärt oss att kategorisera och systematisera alla budskap. Det gäller både avsändare och mottagare.

Alla får självklart tycka
Enklast är att titta närmare på de politiskt motiverade inläggen på sociala medier. Idag vimlar det att tvärsäkra påståenden av alla de slag, mer eller mindre grundade i något som kan liknas vid fakta eller någon slags objektivitet. Vi ser relativt ofta hela skalan av tyckanden från den ena extremen till den andra och allt däremellan. Relativt sällan torgförs ”både-och”-perspektivet, dvs ett påstående att en viss fråga rymmer flera möjliga lösningar. Kategoriska och korta, enkla ”sanningar” dominerar. En svans av okvädningsord och förnedrande omdömen finns också med – framför allt hos dem som saknar bra sakargument. Där blir personangrepp och förklenande påhopp ett sätt att hävda sin åsikt.

Vem som kritiserar vem spelar roll
Det är trots allt en viss skillnad på om en supporter till ett fotbollslag kritiserar de egna eller om det är en supporter från ett motståndarlag som gör det. Motivet för att kritisera skiljer sig rimligen diametralt åt. Den ena vill ”de sina” allt gott, medan motståndarna önskar se sina opponenter försvagade. För oss som minns Olof Palmes kritik mot USA när Vietnamkriget rasade kan säkert komma ihåg att det fanns en underton av positiv kritik hos Palme – det var inte som motståndare till det (då fortfarande) demokratiska USA som Palme yttrade sig, utan för att han månade om de demokratiska värden som USA:s regering åsidosatte med sin krigföring i Vietnam.

Fem saker att ha koll på
Det som skulle göra en sansad debatt möjlig är om vi alla lärde oss att skilja på några fundamentala skillnader. När vi bemöter någon annans (som vi tycker) oriktiga påstående borde vi först ta ställning till om det är analysen, slutsatserna, åtgärdsförslagen, det åsiktspaket som exemplet ingår i eller enbart företrädaren vi har en åsikt om. Om t.ex. Jonas Sjöstedt gått ut med ett förslag om vinstbegränsning i välfärden bör vi alla, innan vi tycker bu eller bä, tänka efter om det är fel på

  1. Analysen – det är fel med övervinster i välfärden
  2. Slutsatsen – felet med övervinster i välfärden behöver åtgärdas
  3. Åtgärdsförslaget – ett visst vinsttak för företag verksamma i välfärdssektorn
  4. Att det är en vänsterpartist som står bakom 1, 2 och 3 ovan,
  5. Eller att vi ogillar företrädaren för åsikten (partiledaren eller den som återger åsikten).

Om vi anstränger oss att skilja på sak och person, skilja på sjukdomsinsikt och medicin, skilja på vad som är budskap och vem som är budbärare blir debatten mer meningsfull. Idag svämmar sociala medier över av diverse tvärsäkra påståenden om att något är fel, någon har fel och att någon borde ägna sig åt något annat, försvinna eller ännu värre.

Subjektiv sanning möter kategoriska omdömen
Liknelsen med sjukvården är kanske tillräckligt tydlig. Om vi tänker oss att en person har ont i kroppen och söker hjälp för detta blir det ju ganska svårt för denne att föra en diskussion om en annan person hävdar att ”nej du har inte ont – det är fel på systemet – du tror bara att du har ont” eller någon annan hävdar att alla läkare ljuger eller att all medicin ändå bara är placebo….

Fördummande förenklingar
Det är ungefär vad vi ägnar oss åt idag på (a)sociala medier. Det vimlar av tvärsäkra påståenden om än det ena, än det andra och många gånger sker generella påhopp på politiker som någon inte håller med, tycker illa om etc. Den subjektiva sanningen (ont i kroppen i exemplet ovan) ställs mot kategoriska påståenden att ”alla ljuger” eller ”inget fungerar”.

Dunkla krafter
Om vi lärde oss att precisera och paketera våra åsikter på rätt sätt kan kanske sociala medier bli en positiv kraft i samhället. För tillfället känns det som att helt andra krafter än de demokratiska har tagit kommandot i ”debatten” och splittrar de gemensamma perspektiven så mycket de kan, för att i nästa stund kunna hävda att det är ”så mycket konflikter”. De som gapar högst ropar också på mer ”insatser” mot ”de skyldiga”. Ett slags spegeltrick som vi inte ska gå på om vi värnar det demokratiska samtalet.