Tag Archives: GP

Hjälper oss AI verkligen på rätt sätt?

Posted on by
Reply

Det satsas stort på AI i dessa tider. Kraftfull och snabb hantering av data ska ersätta mycket av det arbete som utförts av människor. Nya lösningar ska kunna komplettera de befintliga. Förutom tidsvinster finns det säkert de branscher som räknar med att kunna ersätta anställda med datorkraft. Det är egentligen inget nytt. Det har skett stora förändringar i olika branscher förr. Yrken försvann. Vad gjorde en sättare? Eller alla de sekreterare som förr skrev ner och arkiverade alla papper? De har försvunnit.

Vad är ”rätt” i AI-världen?
Det som kanske inte alltid uppmärksammas i AI-diskussionen är vad som skiljer det maskinella handhavandet från det mänskliga. Vi människor tänker och agerar hela tiden i ett spann mellan upprepning och nytänkande, där vi ständigt funderar på om det vi har framför oss kan lösas på ett annat sätt än förra gången. Så ”tänker” inte AI. Det programmen är utmärkta på är att väga samman stora mängder data för att hitta det svar som har störst sannolikhet att vara ”rätt”. Kvantitet och upprepning är på så sätt något som AI normalt använder för att kvalitetssäkra en lösning eller ett svar. Att ifrågasätta och tänka nytt är svårt för datorer, även om det naturligtvis förekommer, lite beroende på hur uppgiften formulerats.

Mer av samma eller nya lösningar?
Men det som ligger i AI-utvecklingens natur är att vi får mindre av innovation och alternativa lösningar när våra datorer bygger sitt agerande på sannolikheten att det mest förekommande svaret på en fråga är det korrekta. Upprepning och antalet likartade svar hjälper programmen att identifiera ”rätt” svar. Så om vi tror att AI kommer hjälpa oss att navigera i okända farvatten för att mejsla ut vägen till en hållbar värld kanske vi tänker fel. Risken är att AI betonar ”business-as-usual” när vi behöver ”business-as-unusual” för att komma närmare en värld i balans med resurser, energianvändning och rättvisa.

Att inte göra fel har blivit viktigare än att använda sin kunskap
Kopplar man detta till det problem Håkan Boström lyfter i sin GP-ledare den 27 februari blir det om möjligt ännu svårare att skapa utrymme för den omställning och det nytänkande som faktiskt krävs för att klara en hållbar framtid. Boström beskriver en trend han iakttagit att det i det offentliga systemet har blivit viktigare att undvika att göra fel än att använda sitt eget omdöme och sin erfarenhet i syfte att optimera ett beslut eller ett vägval. Han exemplifierar med hur psykiskt sjuka patienter slentrianmässigt transporteras med hjälp av poliser helt enkelt därför att då har sjukhuset tagit det säkra före det osäkra och inte gjort fel, även om polistransport sannolikt inte varit nödvändigt i varje enskilt fall. Den som undviker att göra fel tar heller inga risker och litar heller inte på sitt eget omdöme. Boström konstaterar också följdriktigt att ”tjänstemän som inte vågar ta ansvar för sina beslut är sällan problemlösningsorienterade”.

Följ budgeten och håll tidplanen
Bakom den trend Boström beskriver finns också två tydliga drivkrafter, dels att hålla budget och dels att hålla tidplanen. Att göra en bedömning och ta ett unikt beslut kan innebära att det tid att landa i ett beslut, och kan i värsta fall komma att kosta mer. Därför blir det enklast och tryggast att göra på det sätt som inte kan beskrivas som felaktigt. Men om allt beslutsfattande eller underlag för beslut ska underställas AI och/eller principiella rambeslut i budgetar osv blir konsekvensen att 8 månader gamla bebisar får utvisningsbeslut. Vilket vi ju nu ser. Ett omänskligt och närmast cyniskt samhälle, där rimliga avvägningar försvinner in i mörkret mellan ekonomisk optimering, styrande paragrafer och extrema politiska ambitioner. Just den slutsatsen drar inte Boström, men det gör jag.

Länktips: GP-ledare av Håkan Boström 27 februari: https://www.gp.se/ledare/samhallet-maste-sluta-ta-det-sakra-fore-det-osakra.807539a8-8cc4-4fa7-9b42-5d5d8b5f023e

GP träffar rätt för en gångs skull

Posted on by
Reply

Göteborgs-Posten är sedan många år den enda dagstidning som utgår från Göteborg. År 2015 anställde GP Alice Teodorescu Måwe till sin ledarredaktion, vilket ledde till andra ledarskribenter på tidningen slutade. När hon tillträdde argumenterade hon kraftfullt för att Moderaterna måste söka samarbete högerut, med SD. Då var det kontroversiellt. Inte minst i en kontext där traditionella liberala värderingar fortfarande stod högt i kurs. Hon vann, kan man sammanfatta utvecklingen. P M Nilsson, då på Dagens Industri, var en annan förespråkare för ett tätt M-SD-samarbete. Och de fick ju som de ville.

Det är svårt att hålla med GP
Sedan dess har jag ganska sällan hållit med GP i de ledartexter de skrivit. Nu senast fick t.ex. Håkan Boström för sig att det bästa för Göteborg är att sluta att sätta upp mål för det lokala klimatarbetet. Någon annan bör besluta, menar Boström. Dvs man lägger sig bekvämt nära SD:s klimatförnekelseposition utan att de facto säga att man förnekar klimatproblematiken. Man tycker bara att någon annan ska besluta, vilket ju även GP vet innebär att åtgärderna blir otillräckliga och försenade och dessutom riskerar att inte ta hänsyn till just de förutsättningar som gäller i Göteborg, där koldioxidutsläppen kommer från industrier, transporter och alla verksamheter och boende i en mix som är specifik för Göteborg.

Ålderismen i fokus
Desto roligare att faktiskt för en gångs skull kunna säga att GP har rätt. Den 14 februari ägnas ledarsidan, formulerad av Susanna Borgersson, åt ålderismen. Med utgångspunkt i ett par nyutkomna böcker om åldrandet beskriver hon både hur individen och samhället relaterar till åldrandet. I ena stunden är vi produktiva och bidrar till BNP, efter pensionering blir vi en kostnad. Denna skarpa gräns uppmärksammar hon och den behöver verkligen lyftas i olika sammanhang. Bara för att vi avtackas från en arbetsplats ska vi ju inte reduceras till ett olönsamt objekt. Många lever längre idag än för en generation sedan och har mycket att bidra med. Något som många arbetsgivare borde vara skickligare på att ta vara på. Särskilt i de bristyrken som finns.

Hur använder vi vår tid?
Hon skriver om Elisabeth Arborelius bok ”Hur livet blev”, som bygger på djupintervjuer med ett femtiotal seniorer, alla 75+. Och nämner på ett intressant sätt hur ensamhet kan finnas i en människas liv trots att det finns människor runt omkring. Den ytlighet som präglar mycket av dagens samhälle blir lätt en fälla. Kanske någon ringer ibland, men de verkliga och innerliga samtalen och mötena kanske aldrig äger rum. Det som gör att man känner närhet till någon annan människa, sympati och förståelse. En reflexion jag får, utan att ha läst Arborelius bok, är att vi behöver skapa mötesplatser för de spontana mötena. Och inte ha så förtvivlat bråttom. Låt det få ta lite tid att lyssna på varandra och förstå. Tid är det faktiskt det enda vi har, och dessutom delar vi samma tid. Hur vi använder den är det mest intressanta.

Hur ska vi göra med alla män?
Det Susanna Birgersson inte nämner, men som jag tror kan vara sant är att ensamheten bland män är mycket större än bland kvinnor. För jag tror att män generellt sett är mer otränade i att uttrycka och läsa av känslor och subtila signaler. Man har kanske inte orden, språket, för att formulera rätt stöd eller tankar till någon som behöver stöttning. Så man undviker svåra situationer. Det anses väl ”mjukt” eller ”svagt” att visa sina känslor, i vissa sammanhang. Vilket sannolikt leder till att många män är ensamma i onödan. Civilsamhället skulle kanske kunna fånga upp en del av dessa män, ge dem en uppgift och ett sammanhang. Alla behöver känna sig delaktiga i något större än sig själv. Samarbete och ett större ”vi” vinner alltid över jaget. Egoismen slutar i konflikt, samarbete och förtroende bygger framtiden.

Länktips: Ledare 14 februari 2026 i GP: https://www.gp.se/ledare/alderdomen-ar-en-del-av-livet.2beebdfb-992c-4c42-b52c-0bf646ae11b5

Länktips: En annan bloggtext om ålderismen: https://christerowe.se/2026/02/nr1305-alderismen-ett-samhallsproblem/

Vilseledande om kärnkraft – igen!

Posted on by
2

Tidöregeringen har tydligen bestämt sig för att det enbart är mer kärnkraft som kan lösa landets energibehov och bidra till att hantera klimatkrisen. Därför blir det nödvändigt att bemöta alla felaktigheter. Regeringen vägrar ju t.o.m. att utreda alternativen. Och Tidögängets supporterskara hakar naturligtvis på. Göteborgs-Posten hade nyligen en ledartext om hur Microsoft nu har bestämt sig för att låta återstarta en reaktor i Harrisburg och ser det som ett exempel på att kärnkraften är en framtidssektor. (Nu är det inte reaktor 2 som ska återstartas, den som kraschade 1979 och som gjorde att vi fick en folkomröstning i Sverige 1980, utan reaktor 1 intill som varit i drift från 1985 till 2019). Och söndagen den 1 december blåste samma tidning på med fyra helsidor om ett litet svenskt kärnkraftsföretag, troligen för att skapa illusionen att det bara är dagar innan ny kärnkraft är på plats i Sverige och att det går framåt.

Harrisburg-satsningen handlar bara om nyttan för Microsoft
Om vi börjar med Microsoft, så innebär deras satsning att de räknar med att ha full kontroll över all el som kommer att produceras i den renoverade reaktorn 1 Harrisburg med start 2028 och drygt 20 år därefter. Den prislapp som har nämnts handlar om cirka 16 miljarder kronor. Någon på Microsoft räknar uppenbarligen med att efterfrågan på el, och även priset i USA, kommer att stiga i takt med att AI i allt större utsträckning kommer att användas brett i samhället. Microsoft har naturligtvis ett egenintresse av att datoranvändningen ökar och ser möjligen en affärsidé att erbjuda el till storkunder, alternativt att ha säkra kalkyler på driftsekonomin av egna datorhallar. Stora företag gör givetvis de kalkyler som på lämpligt sätt säkrar upp framtida vinster. Monopolliknande marknader gynnar aldrig samhället i stort.

Varför använder man inte Perikles och hans ”Hvergang”-pratbubbla?
Fyra helsidor en söndag i GP måste ändå vara bingo för ett litet svenskt företag. Lite surfande på hemsidan för det påhejade företaget Kärnfull Next visar att man på 4-5 år har etablerat sig som en aktör med fokus på processen kring kärnkraftsbygge. Ska det byggas ny kärnkraft så är det många olika pusselbitar som måste falla på plats och dessutom i rätt ordning och med mycket samordning. Hemsidan ser professionell ut och vill säkert förmedla trovärdighet och branschkunnande. Lite udda är det att upptäcka att företaget redan för tre år sedan började sälja ”hundra procent kärnkraftsel” till danska konsumenter och elbilsägare. Och där namnger man man även sina rådgivare i sitt ”advisory board”. Däribland en musikproducent och en artist vid sidan av mer förväntade Chalmersforskare. Företaget gör också poäng av att man egentligen inte kan energiteknik. Ibland är det en fördel att inte kunna det man säljer. Men det gäller i så fall att till 110 procent ha koll på vad man INTE vet. ( Parentes: Det är lätt att komma att tänka på en Northvolt-VD som tycks grovt ha missbedömt de utmaningar som omgärdar battericellstillverkning). Om man ändå inte bryr sig om tekniken – varför inte lansera en Tuburg-inspirerad reklam för sin reklam?

Planering: Att åter göra kärnkraft till en valfråga 2026
Det projekt i Valdemarsvik som GP blåser upp på fyra sidor presenterades i somras och beskrivs i artikeln som att det kan ge 500 arbetstillfällen till kommunen. Det som inte nämns alls är vilka kalkyler, vilken lönsamhet eller vilka risker som projektet innebär. Mer än att man tror att det kommer att kosta 100 miljarder att få på plats, varav skattebetalarna ska ställa upp med tre fjärdedelar och (okända, icke namngivna) ägare med resten. Intrycket jag får när jag läser artikeln och företagets hemsida är att man har insett att det går att tjäna en bra peng som möjliggörare av projekt, särskilt när det är så stora belopp som diskuteras. Det går att leva gott på några bråkdelar av promille av hela projektets totalkostnad. Det är säkert ingen nackdel att företagets VD på ett självklart sätt rör sig i regeringskansliet, träffar den särskilde samordnaren och har stor möjlighet att påverka den kärnkraftsutredning som ska presenteras under våren 2026, lagom till att nästa valrörelse drar igång. Säkerligen hoppas Tidögänget på att kunna vinna ytterligare ett val på kärnkraftsfrågan.

Ingen prototyp har varit i drift ännu och alla vanliga fördröjs…
I Valdemarsvik tänker man bygga fyra till sex stycken 300 MW så kallade SMR-verk. När det nu visat sig väldigt dyrt och komplicerat att bygga stora kärnkraftverk ser entusiasterna en möjlig väg i att göra dem mindre i storlek, att bli mer standardiserade och möjliga att i större utsträckning serietillverka. Ännu så länge finns ingen prototyp i drift. I Ontario, Kanada, finns ett projekt som sägs kunna vara klart 2028, bestående av fyra stycken enheter á 300 MW. Varje enhet tar 100 000 kvadratmeter i anspråk, dvs 10 ha. Så särskilt små är de således inte, mer än att de har lägre uteffekt än de verk som har brukat byggas. Ett av de senast färdigställda traditionella kärnkraftverken i Europa är Olkiluoto 3 i Finland. Det fördröjdes 14 år. Och Flamanville 3 i Frankrike, som är det som skulle ha varit taget i drift 2012 är fortfarande inte igång. I Storbritannien väntar man fortfarande på att Hinkley Point C ska bli klar. Det har blivit kraftigt försenat och fördyrat.

Mycle Schneider vet vad han talar om
Jag har skrivit om experten M Scheider förut, Michael som stavar sitt förnamn med amerikanskt uttal: Mycle. Han var nyligen i Stockholm och föreläste om kärnkraft. Schneider fick redan 1997 Right Livelihood Award för sitt arbete att medvetandegöra allmänheten om riskerna med nukleär teknologi och varje år sedan 2007 kommer det numera en rapport, World Nuklear Report, som beskriver läget. Schneider berättade i Stockholm om innehållet i 2023 års rapport. Han slår fast att kärnkraft har en mycket lång projekterings- och byggtid, som gör att teknikslaget inte är ett alternativ för att lösa klimatkrisen. (Mer om hans besök, se länktips nedan).

Glöm inte icke-spridningsavtalet och tänk på drönarna…
Det är ju dessutom så, att mycket få av världens länder har ekonomi, utbildad personal, tekniskt kunnande och den typ av politisk styrning som gör att landet kan säkerställa byggnation, kontroll, uranhantering, ekonomi och säkerhetsfrågor som alltid finns att beakta när det gäller nukleär teknologi. Det är inte för inte som det finns ett icke-spridningsavtal. Kriget i Ukraina har ju dessutom visat vilken sårbarhet teknologin innebär, eftersom användning av olika slags drönare lätt gör energislaget till farliga måltavlor. (Se även länktips nedan om Ryssland och Ukraina).

Ingen lobbyist jobbar för planetens bästa
Det som är märkligt i sammanhanget är att många länder satsar på kombinationer av sol-, vind-, pumpkraft och olika slags lagring av energi, samtidigt som man anstränger sig att minska efterfrågan. Det billigaste energin är ju den vi inte använder. Men i bakgrunden finns naturligtvis starka ekonomiska intressen, som vill fortsätta upprätthålla en onödigt stor efterfrågan på energi och som inte vill se både lägre priser (som ändrar investerarnas kalkyler) och sänkt förbrukning. Ingen lobbyist arbetar för planetens bästa. Kortsiktiga särintressen får hela tiden en fördel när avvägningar ska göras.

Vietnam och Frankrike visar vägen
Vi ser det när det gäller inrikesflyget, där infrastrukturministern på fullt allvar hävdar att det är bra om folk flyger mer. Att flygbranschen själva väljer bort Bromma flygplats måste naturligtvis svida för de politiker som ägnat mycket möda åt att till varje pris argumentera för att Bromma ska få vara kvar. Och i Frankrike har man insett att inrikes tåg mycket väl kan ersätta inrikes flyg. Liksom i Vietnam, där man snart kommer att kunna resa mellan Hanoi och Saigon på fem timmar med tåg. Det är bara i utvecklingsfientliga Sverige som marknadsförespråkarna vägrar förstå att de gamla lösningarna inte är hållbara.

Länktips:
M Schneiders besök i Stockholm: https://rightlivelihood.org/news/mycle-schneider-nuclear-power-is-not-an-option/ och
World Nuclear Report: https://www.worldnuclearreport.org/

Hur Ryssland använder kärnkraft i kriget i Ukraina: https://www.greenpeace.org/static/planet4-ukraine-stateless/2024/10/67e7e9d4-greenpeace_analysis_on_risk_of_unprecedented_nuclear_disaster_in.docx.pdf

Ontario och deras planer på fyra stycken BWRX-300-enheter: https://www.gevernova.com/nuclear/carbon-free-power/bwrx-300-small-modular-reactor/bwrx-300-darlington-ontario

Microsoft och Three Mile Island: https://tidningensyre.se/2024/24-september-2024/microsoft-finansierar-aterstart-av-karnkraftsreaktor-i-harrisburg/ och när jag ändå länkar till Syre, här en intressant artikel: https://tidningensyre.se/2024/27-september-2024/vissa-vildsvin-mer-radioaktiva-an-andra-overraskande/

Flamanville 3 och driftsstatus (Detta franska projekt som skulle varit klart 2012): https://world-nuclear.org/nuclear-reactor-database/details/flamanville-3

Tidöregeringens förslag till finansiering möter kraftig kritik: https://www.gp.se/ekonomi/hard-kritik-mot-hur-ny-karnkraft-ska-finansieras.0256ed0d-2cca-5690-9282-c84b33728037

Vietnams nya snabbtåg Hanoi – Saigon: https://www.jarnvagsnyheter.se/20190804/3623/vietnam-planerar-ny-jarnvagslinje-hoghastighetstag

Frankrike inrikesflyg (ett beslut med ett antal undantag): https://www.svt.se/nyheter/utrikes/frankrike-forbjuder-korta-flygresor

Varför ljuger Pourmokhtari?

Posted on by
Reply

Love Christensen är fil.dr. i statsvetenskap och får utrymme i Göteborgs-Posten den 2 mars att på kultursidorna reda ut varför Romina Pourmokhtari beter sig som hon gör i intervjuer. Christensen förklarar det med att politikerna har andra bevekelsegrunder än medborgarna när de deltar i det politiska samtalet. Där medborgarna söker information och begriplighet om samhället och vår tid ser politikerna samtalet som ett medel för opinionsbildning och för att få politiskt inflytande. ”När det offentliga samtalet blir ett medel för politisk påverkan upphör det att fungera som ett gemensamt sanningssökande”, påpekar Christensen.

Vad tror de att de vinner på att ljuga?
”Vi bör inte resignera inför ett förljuget politiskt samtal”, skriver han och fortsätter ”utan rikta vår uppmärksamhet mot de incitament som driver politikernas beteende.” Med andra ord ─ varför tror politiker att de vinner på att ge löften de inte kan hålla, att de vinner på att undvika att svara på frågor, att de vinner på att vara osakliga och till och med ljuga? Christensen rundar av sin text med att hoppas att politikerna tänker fel när de sätter makten före sakligheten.

Har reglerna någon betydelse?
Han har naturligtvis rätt i att medborgarna förväntar sig något annat av de politiska samtalen än vad många politiker gör. Liknelsen med en fotbollsmatch är intressant. Publiken och spelarna har olika motiv till att vara på arenan. Några spelar spelet, andra tittar på och ser ”sitt” lag göra mer eller mindre bra ifrån sig. De flesta spelarna spelar enligt reglerna, men i undantagsfall bryter man mot reglerna för att undvika att motståndaren gör mål. Frågan är hur intressant en match blir om alla spelare hela tiden kringgår reglerna och försöker skaffa sig fördelar på ett sätt som bryter mot spelreglerna. Blir inte matchen då till slut ganska ointressant? Om ingen längre bryr sig regelverket?

Lögnen gör samtalet meningslöst
Eller för att fortsätta liknelsen ─ vad händer när publiken ser motståndarlagets supporters som fiender och börjar kasta bengaler på dem? Är det en gemensam och underhållande tillställning då? Eller har den förvandlats till en ställföreträdande kamp mot verkliga eller inbillade motståndare? För att stärka känslan av ett ”vi mot dom” ligger det snubblande nära att tänka sig att även det politiska spelet förgrovas, ungefär som fotbollen. Med lögnare som Trump och hans megafoner i form av starka mediala aktörer blir ju till slut det politiska samtalet meningslöst.

Kan vad som helst kallas för en plan?
Eller som Christensen lite försiktigt formulerar sig: ”I en offentlighet där sanningen aldrig tillåts stå i vägen för en politisk poäng eller undanmanöver går någonting naturligtvis förlorat.” När Pourmokhtari kallar en klimatplan utan planerade åtgärder för en plan tappar politiken sin viktiga konkretiseringsdimension. Allt blir till slut bara ordflöden. När Trump hävdar att han hade tidernas största folkmassor vid sin installation i januari 2017 började den resa som vi nu ser. En utförsbacke där sanningen hela tiden tillåts bli paketerad på ett lämpligt sätt.

Demokratin urholkas
Christensen skriver ”Om medborgarna upplever att politikerna endast talar till dem för att förvilla dem och att gamla politiska principer enkelt byts mot nya lär medborgarnas förtroende snart förverkas.” Vad ska vi då ha våra folkvalda till? Om de inte står för sina värderingar och om de endast talar till oss för att sälja in ett budskap har ju grunden för ett förtroendefullt samarbete raserats. Om det kvittar att medborgarna och deras folkvalda tycker samma sak blir ju hela idén med representativitet meningslös. Christensen ger ingen vägledning i hur vi ska komma till rätta med den pågående eroderingen av det demokratiska fundament som vår representation via folkvalda utgör.

Kunskap + värderingar för att hitta rättvisa
För min egen del vill jag fortsätta hävda att kunskap, verklighetsförankring och helhetsperspektiv behöver utgöra grunden för våra ställningstaganden. På detta lägger vi våra värderingar, där vi kan tycka olika. Rättvisa har med utgångspunkt och visioner att göra. Inkludering och hur stort vårt ”vi” är spelar roll. Är ”vi” detsamma som vi rika män med bil eller är ”vi” detsamma som något större? Den frågan har med urgamla avvägningar att göra. Balansen mellan egoism och altruism skiljer sig exempelvis åt och förstärks i sina skillnader ju större klyftorna blir.

Vi är värda bättre
Tyvärr blir intrycket efter läsningen av Love Christensens artikel att han själv resignerat. Att det offentliga samtalet inte kommer att utvecklas på medborgarnas villkor, utan att makthavarnas drivkrafter och motiv kommer fortsätta att prägla debatten. Vilket är förödande och trist. Vi är värda bättre.

Länktips: GP-artikel 2 mars 2024 här

Nej det är inte business as usual som löser problemen

Posted on by
1

Göteborgs-Posten kallar sig liberal. I urval av ledartexter, kolumnister och debattartiklar har tidningen sedan länge en hållning som blir allt svårare att begripa. I en debattartikel som publicerades på juldagen anser tidningen det fullt rimligt att låta några debattörer argumentera för business-as-usual. (Se länktips nedan).

Orättvisorna är uppenbara, men det är inte budskapet
Tidningen skulle kunna försöka beskriva en rimlig avvägning och justering av orättvisorna i livsvillkor som finns i världen.Det är ju inte rimligt att klyftorna fortsätter att växa. Å ena sidan har vi den ohållbara livsstil som många rika personer i länder som Sverige ägnar sig åt och å andra sidan ser vi den livssituation flertalet människor i världen upplever. Extra bekymmersamt är att fåtalets relativa välstånd får som konsekvens att flertalet drabbas av exploateringen av resurser.

”Alla vill ha äkta demokrati och äkta balanspolitik”…. ?
Klimatförändringens effekter slår naturligtvis extra hårt mot de befolkningar som inte har några alternativ. Torka, översvämningar, stormar och förändrade livsförutsättningar drabbar de svagaste först och hårdast. I det läget anser GP att business-as-usual, att fortsätta som vanligt, är en rimlig hållning som förtjänar uppmärksamhet. Debattartikeln landar i en slags skruvad optimism, där det påstås att yngre generationer har förletts att anamma en framtidstro präglad av ångest. ”Negativismen har blivit så groteskt överdriven”, hävdar artikelförfattarna och skyller på politiker som göder det man kallar polariseringsmyten. I svepande formuleringar lyckas artikelförfattarna hävda att alla i landet strävar efter äkta demokrati och en äkta balanspolitik, vad nu det är för något…

Simsalabim
Som ett status-quo-inlägg fungerar artikeln naturligtvis utmärkt. Enligt texten vill ingen vettig människa få det sämre och samhällskriserna går att lösa med mer av optimism, bara vi slipper politiker som slutar tala i egen sak. Simsalabim, så kan vi rulla vidare i välkända hjulspår. Innovationer och optimism löser det mesta.

Krisinsikten fördunklas av GP
Det är svårt att avgöra vad som är värst. Om det är artikelförfattarnas totala avsaknad av insikt om sakernas tillstånd eller om det är GP:s val att publicera texten som är värst. Som ett sätt att ytterligare försvåra krisinsikten hos gemene man är artikeln ett utmärkt inlägg: Allt är överdrivet, politiker bara strävar efter makt och mer optimism löser allt. När världen står inför multipla kriser, en massiv artutrotning pågår, ekosystemen riskerar att braka samman och vi tvingar in planeten i ett ny era av högre temperatur, ändrade lokala livsbetingelser för flora och fauna och en gigantisk förgiftning, där PFAS och andra evighetskemikalier kommer att finnas kvar under hundratals år osv osv.

Otroligt viktiga år, de närmaste
Krisinsikt är grunden för att vilja åstadkomma förändring. Det artikeln och GP gör vad de kan för att dölja är just hur bråttom det är och hur viktigt det är att skyndsamt rätta till så många som möjligt av de systemförändrande misstag som människan på kort tid har bidragit med. Och vi måste göra kloka korrigeringar så att vi inte hamnar ur askan i elden, samtidigt som som hanterar effekterna av de förändringar som redan nu leder till konflikter och problem.

Den som vill uppdatera sig på hur läget är kan t.ex. studera de planetära gränser som Johan Rockström i snart 20 år har beskrivit. Vill man hitta fakta så går det. Vill man låtsas att business-as-usual är möjligt, kan man läsa Göteborgs-Posten.

Länktips: https://www.gp.se/debatt/vi-dodar-de-ungas-framtidstro-med-allt-domedagsprat.243a2c0e-eb4f-4c81-a6c4-7b441450422d

Planetära gränser: https://www.su.se/nyheter/alla-planet%C3%A4ra-gr%C3%A4nser-kartlagda-f%C3%B6r-f%C3%B6rsta-g%C3%A5ngen-sex-av-nio-passerade-1.674721

Platsutveckling utan omställning?

Posted on by
3

Reväst ordnar seminarier med jämna mellanrum i Västra Götaland. Den 14 december hade man bjudit in intresserade till ett seminarium om platsutveckling. Organisatoriskt finns Reväst under Handelshögskolan och de säger på sin egen hemsida att syftet är

  • att skapa dialog mellan intressenter med olika perspektiv om förutsättningar och utmaningar för Västsveriges utveckling
  • att främja samarbeten mellan olika aktörer
  • att öka kunskapen om och spridningen av forskning med relevans för hållbar utveckling i Västsverige
  • dialog mellan forskare och praktiker för ömsesidig nytta
  • en gemensam kunskapsbild om nuläge och framtida utmaningar i Västsverige

Men det blir lite märkligt att ta del av platsutvecklingsexempel och forskarnas syn på detta ämne när punkt 3 och 5 ovan tappas bort i seminariet.

Ramvillkoren, planetära gränser, Agenda 2030…. ?
Ett antal företeelser berördes nästan inte alls under tre timmars genomgång, och inte som en förutsättning för resonemanget. Jag saknade exempelvis något ord i förbigående om FN:s Agenda 2030, eller om klimatförändringarna, eller ett ord om Rockströms planetära gränser, om artutrotning, där en miljon arter (av åtta) på jorden riskerar att försvinna, hållbar utveckling, resursbristen, om att vi förbrukar jordens resurser som om vi hade fyra jordklot till vårt förfogande, eller något om hur vi ska gå till väga för att säkerställa att platsutveckling inte sker in en återvändsgränd. Och att alla projekt behöver bidra till en hållbar framtid. Något sådant hördes inte. (Tips: Det finns en metod som kallas FSSD, som intresserade kan googla).

Finns det utveckling som inte behöver vara hållbar?
Jag har ägnat mycket tid de senaste 25 åren åt miljö och hållbar utveckling. Och att vi fortfarande diskuterar utveckling i termer av business-as-usual är ett underbetyg till oss alla. Det kommer inte att fungera att låtsas att all utveckling kan bygga vidare på tidigare modeller, där det enda som räknas är BNP-tillväxt. Vi måste hitta smartare och rättvisare sätt att organisera samhället. Platsutveckling är en viktig del av detta, eftersom mänsklig aktivitet nästan alltid inkluderar en fysisk plats. (Undantaget är väl internet, men den virtuella världen har inte svaret på alla frågor).

Vad är bra platsutveckling?
Ska jag vara ärlig nämndes åtminstone begreppet ansvar under seminariet, dvs hur viktigt det kan bli att tydliggöra ansvarsfördelningen inom ramen för ett platsutvecklingssamarbete. Hur ska ansvar utkrävas när alla (eller inte alla) har varit med om att arbeta fram lösningar på hur en plats ska utvecklas? Vad ska känneteckna kvalitet? Är det fastighetsvärdet som är viktigast, som kanske projekt dominerade av fastighetsägare tenderar att bli? Eller är det mer ”mjuka värden” som trivsel och upplevda fördelar med en fysisk plats som ska utvärderas? Vem har tolkningsföreträdet, som en av forskarna formulerade frågan? Detta gäller både problemformuleringen och utvärderingen av resultaten, naturligtvis. När är vad bra?

Omställning kräver platssamverkan, men omvänt ?
Göteborgs ansvariga för platssamverkan deltog och nämnde att omställning kräver platssamverkan. Men inte som en ramparameter som alla samverkansprojekt behöver förhålla sig till, snarare som om man vill diskutera omställningsfrågor är platssamverkan en lämplig metod. Som om det skulle finnas platsutveckling som kan ske utan att samtidigt relatera till en klok och rättvis omställning. Det är som om det fortfarande finns alternativa vägar framåt, med och utan omställning. Som om vi inte behöver fasa ut vissa verksamheter och snabbt säkerställa att evighetskemikalier som PFAS, fossilberoende lösningar och destruktiva processer inom alla branscher växlas ut. Vi behöver inte minst reducera våra transportvolymer på ett mycket smartare sätt.

Stallbacka skulle kunna gå före
En representant för Trollhättan Stad deltog och berättade om Stallbacka, som är ett av Sveriges största industriområden och där man nu arbetar intensivt med att platsutveckla. Hon återkom ett flertal gånger till att det finns en flygplats i närheten, som man gärna vill utveckla. Men det fanns inte med ens som en sidokommentar att flyget i så fall behöver bygga på förnybart bränsle eller el. Hon nämnde heller inte hur stort (om något) intresset är för att utveckla Stallbacka enligt modellen Industriell symbios, så som Sotenäs lyckats med. Förutsättningarna torde ju vara stora. Hela idén med avfall från industrin måste ju snabbt ändras till att se överskott och restprodukter som resurser.

Utmaningar som missar de viktigaste utmaningarna
Stallbacka-presentationen landade i en ppt-bild med sex utmaningar, som projektledningen ser. Bilden illustrerar ganska väl vad jag menar saknas.

Ur presentation den 14 december på Reväst

Alla företag kommer att behöva välja väg framåt. Vill man ingå i hållbar utveckling eller inte? Och nu har det gått 30 år sedan FN antog Agenda 21, sin första hållbarhetsagenda för det 21:a århundradet. Sedan dess har klimathotet blivit extremt tydligt och tidsramen för en ordnad omställning krymper för varje dag. Orättvisorna i världen ger oss klimatflyktingar, gula-västarna-protester och skenande ekonomiska klyftor mellan rika och fattiga.

Ingen vill vara proaktiv
I Göteborgs-Posten den 15 december argumenterar ledarsidan dessutom för att vi i Göteborg inte ska ha några klimatmål. Det är rimligare att de boende i kåkstäderna i Mexiko City tar sitt klimatansvar än att vi gör något konstruktivt här i Göteborg, menar GP. Vi ska bara göra det som EU beslutar, inte mer eller mindre. Att någon annan beslutar vad som är bäst för en klimatsmart anpassning av en stadsdel i Göteborg ska, enligt GP, överlåtas till någon annan att besluta. Och tyvärr verkar det som att de pågående platsutvecklingsprojekten inte heller ser något proaktivt sätt att göra omställningen smidig, klok och rättvis. Klockan tickar.

Länktips: Göteborgs-Postens ledare om att Göteborg inte ska ha klimatmål: https://www.gp.se/ledare/goteborg-ska-inte-ha-egna-kommunala-klimatmal.2292097c-d11d-4151-bc91-cac288ad7ac6

Information om Reväst: https://www.gu.se/handelshogskolan/om-oss/samverkan/revast-en-motesplats-for-regional-utveckling

Två grader ─ än sen då?

Posted on by
Reply

Nog är typiskt. FN rapporterar inför COP28 att man för första gången uppmätt en genomsnittlig temperatur på 2,06 grader högre än den normala temperatur man brukar jämföra med, som är ett genomsnittsvärde för åren 1850 – 1900, dvs före den period som innebar storskalig förbränning av fossila bränslen. Parisavtalet från 2015 tycks därmed kortsiktigt ha överskridits, även om statistik alltid måste utgå från mer än en mätning. G20-länderna har under det senaste året ökat sina utsläpp med 1,2 procent. Resan mot en händelsekedja kantad av tipping points tycks ligga fast. Mänskligheten, primärt också de största och rikaste länderna, väljer att inte bry sig. I Sverige står en miljö- och klimatminister och ljuger att ”utsläppen minskar”. Allra mest lurar hon väl sig själv.

Prioriteringar
Men när detta om 2,06 graders temperaturökning når Göteborgs-Postens redaktion rycker man på axlarna. Det är mer intressant att toppa förstasidan med en nyhet om att det kan vara riskabelt att skicka nakenbilder. Jag skojar inte. På fullt allvar är det den nyheten som toppar förstasidan i Göteborgs-Posten. Så här:

Vem tar ansvar för decennier av desinformation?
Någon borde bläddra tillbaka 25 år i högerpressens utgivning och summera hur många gånger de på allvar lyft klimatfrågans betydelse utan att samtidigt förlöjliga aktivister och politiker som velat uppmärksamma allmänheten på vad som håller på att ske. Hur många gånger kunde man inte läsa Lomborgs raljerande inlägg, Radetzkis bakvända och felaktiga analys av klimatrapporterna och andra inlägg i Svenska Dagbladet och Göteborgs-Posten och många andra högertidningar? Hur tänker redaktionerna och tidningsägarna nu? Vann de på att förminska och förlöjliga klimathotet? Vann de prenumeranter som de kunde hålla lugna? Hur länge då? Hur länge gäller den taktiken? Fortfarande?

Säkerheterna faller ihop
Det går naturligtvis att blunda för alla hot. Man kan låtsas att de inte finns. Man kan intala sig själv att man inte drabbas. Men just klimatet är ju faktiskt något som ingen på jorden kommer kunna köpa sig fri från. Det hjälper inte att ha tjänat pengar på oljeutvinning eller annan skadlig verksamhet. När havsytan stiger, när skördarna förstörs av regn eller torka eller både och, när våra ekosystem brakar samman hjälper pengarna möjligen kortsiktigt. Men reserverna tar slut. Då blir det inte bara fattiga länder i Syd som drabbas. Och kanske ännu värre för de rikaste: när systemen kollapsar försvinner alla pengar som bygger på förväntade framtida fastighetsvärden. När ingen kan bo där fastigheterna värderats högst faller säkerheterna för lånen bort. Och det blir ett chicken-race om vem som ska ta vilka förluster. Korthuset faller samman.

Det finns ingen allmän förståelse för allvaret
Eftersom tidningarna fortfarande inte lyfter upp klimatfrågan, utan fortfarande tror att deras uppgift är att ge läsarna ovidkommande information finns heller inte den allmänna förståelsen för drastiska åtgärder. Grunden har inte lagts för en kursomläggning i ekonomin. Och ingen tycks vill gå före och påtala hur saker ligger till. Istället väljer vi politiker som obehindrat ljuger om hur läget är.

Med berått mod låter de flesta aktörer bli att göra det som måste göras. Trots att de egentligen har alla anledningar i världen att säkra en fortsatt verksamhet.

Vad tror Svenskt Näringsliv att de vinner på sin taktik?

Posted on by
Reply

Högertidningarna Svenska Dagbladet och Göteborgs-Posten ger ofta redaktionellt utrymme åt personer som relativiserar klimatfrågan. SvD tog in Lena Anderssons märkliga text, där hon jämställer en hotellportier med 11000 klimatforskare och får det att låta som att forskarna överdriver. Och häromdagen lät GP Kajsa Dovstad, som arbetar på Timbro, bre ut sig på ett liknande sätt. Hennes slutsats var att mänskligheten inte står inför en apokalyps och att frågan som behöver ställas är ”hur jobbigt det blir med klimatförändringarna”, underförstått miljörörelsen överdriver.

Varför vill Svenskt Näringsliv inte rädda gjorda investeringar?
Det finns två frågor här som är intressanta. Vad tror Timbro och därmed Svenskt Näringsliv (som finansierar Timbro) att de vinner på att sitta still i båten? Vilken analys gör de? Är det att eftersom allt kommer att krascha är det ingen idé att försöka mjuklanda i någon slags ordnad omställning? Hellre köra på så länge det går och hoppas på det bästa när världens ekonomier krackelerar? Eller har man verkligen inte förstått vad som står på spel? Varför motarbetar Svenskt Näringsliv en ordnad transformering av samhället, så att så mycket som möjligt kan tas till vara av kompetenser, investeringar och pågående arbete?

Varför är det smart att avvakta?
Är Svenskt Näringsliv osmarta eller tror de att de är smarta? Vari ligger smartnessen att riskera livsmedelsförsörjningen för miljarder människor? Är det för att man räknar med att militärmakt kommer att kuva de protester som växer fram ur folkdjupen när desperationen tar över? Hur cyniska är man i sin syn på samhällsutvecklingen? Torka, översvämningar, skyfall, jordskred, orkaner och andra klimatrelaterade händelser ökar både i frekvens och i amplitud. Det är – tyvärr- helt enligt de scenarier forskarna under decennier arbetat fram. Mer värme gör att mer vatten dunstar och att detta i sin tur leder till kraftigare och tätare väderfenomen, som vi helst undviker. Vad är det för smart att vänta på att förändra det som blev fel?

Frågan är hur jobbigt det blir – för vem?
Svartån är just nu översvämmad. Vi ser bilder på roddbåtar som tar sig över fotbollsplaner i Heby. Samhällsresurser måste läggas på att skydda infrastruktur, hus och vägar. Pengar som hade kunnat användas på ett bättre sätt. Och längst ner i samhällspyramiden finns de som drabbas hårdast. För att inte tala om att försäkringsbolagen knappast kommer att kunna ersätta alla skadade, dvs var och en måste själv täcka reparationskostnader och förluster i värden. Bankerna och marknaden kommer att sänka värdet på översvämmade fastigheter och det blir en huggsexa om vem som ska sitta med Svarte Petter. ”Frågan är hur jobbigt det blir”, skriver Timbro. För vem kan man fråga sig. För de rikaste? Eller för de mest utsatta?

Varför vill tidningarna hålla oss kvar i det fossila?
Den andra frågan är vad SvD och GP räknar med att vinna på att ”lugna” läsarna med att klimathotet är överdrivet. Vem vinner på att folk invaggas i en falsk säkerhet att det som händer är OK, och det blir nog någon annan som ”får det jobbigt”…. För mig är det i alla fall obegripligt att tidigare seriösa tidningar inte fångar upp vårt tids ödesfrågor på ett vetenskapligt sätt, utan väljer att göra sig till informationskanaler för en agenda, som syftar till att bromsa förståelsen och benägenheten att faktiskt snabbt och rättvist förändra det som blivit fel med det moderna fossilberoende samhället.

Länktips:
Min senaste text om högern och klimatet:
http://christerowe.se/2023/08/nr982-hogerns-klimatopinionsarbete-har-det-snart-natt-vags-ande/

SvD hade en krönika av Lena Andersson: https://www.svd.se/a/9zV1J5/lena-andersson-till-slut-kom-antligen-extremvadret

GP hade en krönika av Timbros Kajsa Dovstad: https://www.gp.se/ledare/jorden-g%C3%A5r-inte-under-av-klimatkrisen-1.108775402

Högerns klimatopinionsarbete – har det snart nått vägs ände?

Posted on by
3

5700 bränder rasar i Kanada. Även Rhodos och Hawaii-ön Maui har härjats hårt av elden. Stora värden och människoliv har gått förlorade. De människoskapade förändringarna av planetens jämviktssystem blir allt tydligare, helt i linje med de klimatscenarier som IPCC sedan länge försett oss med. Den envisa klimatopinionen har än så länge talat för döva öron. Och än så länge vill inte högerns opinionsbildare byta fot. Tvärtom.

Lokalt väder är inte klimat
Lena Andersson fick utrymme i SvD för en tid sedan och raljerade över hur hennes hotellreceptionist på något medelhavshotell bekräftade att 35 grader är en väldigt normal temperatur, så därmed kan alla gapande klimataktivister dra något gammalt över sig. Hon har ju själv talat med den lokala befolkningen och vet naturligtvis bättre än den samlade forskarvärlden vad som är på gång. Klimataktivisterna har fel och vi kan lugnt fortsätta som vanligt, är Anderssons budskap. Hur många av Kanadas eller Hawaiis brandförsvarsstyrkor hon har intervjuat framgår inte. Hon har ju inte varit där, så det är troligen inget att bry sig om enligt en struts-logik. Det man inte ser eller hör behöver man inte bry sig om.

Business as usual plus lite ny teknik
I Göteborgs-Posten skriver PJ Anders Linder en 19 augusti på liknande sätt en lugnande och lite förlöjligande text om alarmisterna. (Länktips se nedan). Han hävdar att varken den tekniska utvecklingen eller de politiska besluten ”påverkas nämnvärt av att folk limmar fast sig i gathörn eller kastar soppa på konstverk.” Linder tycks imponerad av den nya IPCC-chefens ord om pragmatism och framtidstro. Lite förnöjsamt konstaterar han att Skea, IPCC-chefen, sagt i en intervju att ”beteendeförändringar hos enskilda är bra men kommer realistiskt sett inte att nå särskilt långt.” Det känns naturligtvis tryggt för alla som räknar med att teknik, inklusive att stoppa ner CO2 i jordskorpan, löser alla problem. Märkligt nog har Linders artikel rubriken ”Uppgivenhet kommer inte att lösa klimatfrågan”.

Vems uppgivenhet handlar det om?
Vem är det som känner uppgivenhet? Är det oljebolagen? Är det de politiska och ekonomiska makteliterna, bankerna eller investerarna som känner uppgivenhet? Vem är det som känner den uppgivenhet Skea refererar till och som Linder återger i sin spalt? Min gissning är att Skea med den formuleringen vill återge en del av klimatrörelsen ett hopp om att det ännu inte är kört, även om vi med all sannolikhet omöjligen kommer att klara 1,5-gradersmålet. Eftersom uppgivenhet i sin tur lägger grunden till antingen passivitet eller till mer av konfrontativa aktioner. (Något som f.ö. extremhögern gärna ser mer av eftersom det ger bränsle åt deras ”kamp”.)

Sitt still i båten, är budskapet
Linder hävdar att 5700 bränder i Kanada är normalt, eftersom han anser att det är en – felaktig – åsikt att ”jorden kokar” och att ”ingenting görs”. 5700 bränder beskrivs därmed som en åsikt. Linder lutar sig istället hellre mot Skeas uttalade pragmatism och framtidstro. Det löser sig och mest av allt måste Kina göra. Fördröjningspolitiken har hängt med nu i 30 år, sedan Rio-mötet och Agenda 21. Och ska tydligen fortsätta om Linder och Andersson får bestämma. Alarmisterna och aktivisterna som vill väcka opinion har fel, anser högerns opinionsbildare. Vi kan sitta still i båten medan världen brinner, är deras budskap. Ingen behöver ta tag i någon styråra.

Spel för galleriet?
Känslan som infinner sig är att världens mäktigaste inser att omställningen är nödvändig, men att det som pågår är ett slags ”chicken-race”, där ingen vill ta första steget, förlora sin förmögenhet och/eller sin maktposition. Så man väntar och låter någon annan vika ner sig först. Som om pengar på banken kommer hjälpa någon när strukturerna faller samman. Är det den uppgivenheten Skea och Linder talar till? Insikten hos eliten att det är kört? Och att det nu gäller att hålla skenet uppe… Låtsas att man har något klokt att säga trots att alla inser att vårt fossilberoende låst in oss i en självgenererad fälla, som håller på att slå igen?

Allra märkligast
Allra märkligast är ändå Linders gissning att klimatopinionen drivs av rädsla för att andra aktörer nu kommer att spela en mycket större roll. Så formulerar sig en aktör som utgår från egenintresset. Det är ju precis detta som klimatopinionen i decennier försökt få att hända: att andra aktörer äntligen gör sin del av arbetet för omställning! Men det fattar inte egoismens röster.

Länktips: https://www.gp.se/ledare/uppgivenhet-kommer-inte-att-l%C3%B6sa-klimatfr%C3%A5gan-1.107592127

Marknadens nackdelar är fler än vad GP beskriver

Posted on by
1

Håkan Boström skriver ledare i Göteborgs-Posten. Idag skrev han om turistfällor ur ett marknadsperspektiv. (Länktips, se nedan.) Hur sällanköpsmarknader skapar utrymme för fuskare och turister som bara besöker en restaurang en gång. Men han hade kunnat skriva en ledare med större tyngd om han dessutom erkänt att vinstoptimeringen för företag alltför ofta leder till fusk.

Underentreprenörers underentreprenörer
Det fuskas i byggbranschen och i ett antal andra branscher, där kedjor av upphandlade underentreprenörer tyvärr ofta leder till att det företag som till slut utför uppdraget saknar både fackmannamässig kunskap, kunskap om regelverk och lagar samt tjänar pengar på att kringgå bestämmelser av olika slag. Han hade kunnat skriva något om hur oseriösa företag hela tiden saboterar för de som tar ansvar. Ett system som försvagar seriöst företagande.

Marknaden borde inte finnas på välfärdens område
Eller om hur olämpligt det är att marknadsutsätta verksamhet, där vinst borde vara underordnad kvalitet – i välfärden och i skolan t.ex. Men där regelverket ålägger en skolkoncerns-VD att i första hand tjäna pengar, i andra hand gynna företagets långsiktiga överlevnad, och därefter i mån av möjlighet ge eleverna det de behöver.

Konkurrensens baksida
Han hade kunnat förklara att marknaden är bra så länge alla aktörer respekterar samma villkor, men när några aktörer försöker vinna fördelar genom att använda ”billigare” personal, färre personal eller på andra sätt tvinga sin personal att arbeta på ett orimligt sätt (ensamarbete på tåg, t.ex.) så blir hela idén om konkurrens på lika villkor åsidosatt. Och extra komplicerat blir det när det offentliga ska handla upp, eftersom det offentliga systemet förväntas välja det billigaste alternativet.

Marknaden är aldrig rättvis
Han hade också kunnat skriva något om hur marknaden aldrig blir rättvis. Det ligger i marknadskonceptets grundidé att lyfta fram skillnader och att skillnaderna ska ge både säljare och köpare fördelar. Men när marknaden ska hantera orättvisor i samhället står den utan fungerande verktyg. Marknaden är till sin karaktär orättvis. Någon ska gynnas på någon annans bekostnad. Rättvisa är inget marknaden klarar av eller ens är intresserad av att åstadkomma. ”Rättvisa är sådant som politiker får ägna sig åt”, typ. Samtidigt som allt mer av samhällets olika funktioner under decennier har konkurrensutsatts och underställts marknadens – tvivelaktiga – prioritering.

Vad menar högern egentligen med rättvisa?
Men sådant intresserar inte Göteborgs-Posten och Håkan Boström eftersom ledarredaktionen sedan länge lämnat det socialliberala spåret till förmån för den konservativa och SD-vänliga synen på både problem och lösningar. Det hade varit intressant om de regeringstrogna medierna någon gång kunde definiera vad som avses med rättvisa. Och att den lösning de erbjuder skulle kunna vara något annat än att sluta klaga, ställa sig i kö och vänta på sin tur. Och skyll dig själv om du inte har några pengar. Typ.

Håkan Boström valde att inte ta upp dessa perspektiv på marknaden. Och blir därmed inte så intressant att läsa. Det är som att enbart diskutera vindhastighet när man diskuterar väderprognoser. Det kanske stämmer, men ger ingen rättvisande bild av hur vädret är.

Länktips: https://www.gp.se/ledare/turistf%C3%A4llan-%C3%A4r-ocks%C3%A5-en-del-av-marknaden-1.104866691