Bottennapp av GP – Hoppfullt i Irland

Klimatfrågan borde vara central i valrörelsen. Hur ska vi i vårt land agera för att skyndsamt göra vår del av den omställning som behövs för att ha en chans att komma från 9 ton koldioxid per person och år till 1 ton, som FN anser är den nivå planeten tål? Ska vi göra så lite som möjligt och skyffla problem och lösningar på kommande generationer? Ska vi låtsas att det varje svensk bidrar med är så lite att det kan kvitta? Ska vi kalla varje seriös diskussion för symbolpolitik? Svaret på de tre sista frågorna är ja, om man får tro Göteborgs-Postens ledarredaktion. Man tycks inte ha förstått per capita-begreppet. Per person släpper vi svenskar i dagsläget ut mångdubbelt mer koldioxid än vad planeten klarar att balansera. Men vi svenskar räknas inte enligt den bakvända logik högersidan lutar sig mot.

Frisedel att bete oss fel
Vi ska tydligen ha någon slags frisedel att fortsätta bete oss fel. Och vi ska absolut inte ta ansvar för att vi under decennier betett oss fel. Det spelar ingen roll för de utsläpp som sker nu, hävdar GP, och bortser från att en majoritet av jordens befolkning nu drabbas av klimateffekter som en minoritet orsakat. ”Skyll er själva att ni föddes i fel land”, tycks resonemanget vara till de miljoner klimatflyktingar som nu lider under effekterna av hundra år av klimatskadliga utsläpp. (Se ledarkolumnen från den 6 september nedan).

Med GP:s logik kan vi på liknande sätt helt bortse ifrån att varje göteborgare i snitt orsakar 500 kg sopor per år. Det är ingen enskild villaägare i Hovås som behöver minska sin avfallsmängd eftersom Hammarkullen totalt sett orsakar mer sopor med sina 10 000 invånare. Nån-annan-ismen är djupt rotad hos högerfolket. Vi ska inte behöva ändra något är budskapet. Och det ska kvitta vilket bensin-priset är – det ändrar inget för marknaden och lönsamheten för de alternativ som behöver tas fram tycks GP mena. Och legitimerar på så sätt – så gott man kan – ett status quo där det är helt OK för varje svensk att fortsätta bete sig som om klimatfrågan inte är akut. Och där konkreta förslag viftas bort som slagord. ”Att köpa en ekologisk tomat räddar inte klimatet”, skriver man och försöker därmed förlöjliga miljörörelsens ambition att sluta sprida gifter i vår miljö. Att det är uppenbart att olje- och plastanvändningen hänger ihop bekymrar inte GP.

Irlands politiker har fattat
Desto mer hoppfullt är det att läsa om Irlands nya lagstiftning. Jag klipper ur SVT:s rapportering om utvecklingen på Irland den 5 september 2022.
” I juni antog irländska parlamentet med stor majoritet nya klimatlagar. Till år 2030 ska utsläppen minska med 51 procent. Bakgrunden är att man hittills lyckats dåligt med att få ner utsläppen. Den röd-gröna regeringen bestämde sig för att sätta hårt mot hårt. Energisektorn måste få ner sina utsläpp med 75 procent och transportsektorn med 50 procent till 2030. Jordbruket, som står för 37 procent av Irlands utsläpp, fick också en tuff tidsplan – ner 25 procent till 2030. ” 
Det intressanta är dessa delar om texten: MED STOR MAJORITET, 2030 och 51 PROCENT. Är det någon som tror att majoriteten i det irländska parlamentet låter sig påverkas av talet om kineser och indier och nån-annan-ismen? Naturligtvis har parlamentarikerna i Irland fattat det alla tänkande människor fattar. Alla måste göra sin bit.

Minskat handlingsutrymme och fika på kansliet
Att sitta still i båten och fortsätta att skada planeten, resursmässigt som om vi hade drygt fyra jordklot att disponera, minskar bara handlingsutrymmet. Naturen kompromissar inte. Gör vi inget nu blir det dyrare, svårare och orättvisare att göra något i framtiden. Men det är väl en polisstat med drastiskt minskade mänskliga rättigheter som lockar högersidan. Särskilt eftersom deras tänkta partner och – tyvärr – kanske största parti på den sidan tycker det är naturligt att fira starten av Andra Världskriget med en fika på kansliet. Det man vill fira kan bara vara de gyllene åren med totalitärt styre i Europa, vad annars?



Tankar när jag läst Billy Larssons artikel 4 september

Billy Larsson, psykolog och författare, hade en debattartikel i Göteborgs-Posten den 4 september som innehåller flera kloka reflexioner. I korthet säger Billy Larsson att varken teknikoptimisterna eller domedagsprofeterna har rätt när det gäller klimatfrågan. Han sammanfattar fyra delar som behöver utvecklas och ta plats i teori och praktik. 1. Insikten om läget på jorden tarvar en planetskötarrörelse. 2. Vi behöver erkänna att naturen är grundbulten för vår välfärd. 3. Ett tydligt solidaritetstänkande med kommande generationer behöver spridas i samhället. 4. Det behövs en allmän förståelse för nödvändigheten av livsstilsförändringar. I stället för naiv optimism eller undergångsbudskap behövs idéutveckling, sammanfattar Billy Larsson.

Ur Göteborgs-Posten 4 september

Otydlighet kring begreppet ”vi”
Skalan på dagens problem är större än någonsin. Konsekvenserna av resursanvändningen i det samhälle som vuxit fram under och efter industrialiseringen är betydliga. Ingen människa och heller inget annat levande på jorden undgår effekterna av det samhälle som utvecklats. Det unika är således att begreppet ”vi” är svårare att avgränsa. Är det ”vi” på en viss geografisk plats, i en viss ålder eller i en viss kultur som ska ingå i ett ansvarstagande ”vi”? Och varför skulle människor plötsligt bry sig om hela planetens välbefinnande? Så länge vi svenskar exempelvis slänger en miljard cigarettfimpar på våra egna gator och torg och inte bryr oss om vår egen närmiljö – varför skulle vi bry oss om helheten?

Vidga ansvarstagandet
Det som behöver utvecklas är inte bara idéer om en bättre värld utan också insikter om hur illa det är ställt med allas vårt ansvarstagande. Vi tycker att vi är duktiga när vi källsorterar lite papp och plast. Sverige hamnar högt på olika rankinglistor när det gäller miljöarbete. Men vi är ju långt ifrån nära att bete oss på ett sätt som skyddar miljön från oss själva. Vi är urusla på att ta ansvar för det vi själva kan påverka. De flesta av oss tvättar oss, har rena kläder och sköter om oss på en acceptabel nivå. Vi kanske städar också, håller rent i våra hem. Men ansvarstagandet för närmiljön, för Sverige, för planeten och för framtida generationer brister påtagligt. Vad skulle krävas av oss för att vi skulle få kallas planetskötare?

Hoten mot medvetenheten
Och om nu västvärlden och de rika länderna under lång tid har överutnyttjat världens resurser och spritt koldioxid i ofantliga mängder kan man ju fråga sig hur en rättvis resursfördelning ska infinna sig? Vem ska göra vad? När ledare som Trump och hans likar i andra länder vänder sanning till lögn och mobiliserar konflikter mellan grupper som ett sätt att ta kontroll över maktapparaten krymper utrymmet för en ökad medvetenhet om hur världen ser ut och vad som behöver utvecklas. Empati, sammanhållning, samarbete och mobilisering utifrån icke-egoistiska perspektiv kan tyckas vara omoderna faktorer, men inte desto mindre nödvändiga.

Andra värden än pengar
För att återkomma till Billy Larsson fyra punkter; naturen som ram för all verksamhet måste fastslås och en exempellista på vad som INTE ingår under denna rubrik behöver växa fram. Framför allt behöver kunskaperna och medvetandet öka, inte det polisiära kontrollsamhället. Var och en behöver förstå hur vi kan bete oss och göra rätt utan en omfattande kontrollapparat. En femte punkt saknas också i listan och det är, anser jag, en väldigt viktig komponent. Vi behöver hitta exempel på rättvisa utvecklingsprocesser, där vi inte enbart mäter resultat i pengar, i monetära värden osv. Bhutan har testat ett ”lyckoindex” och Nya Zeeland något liknande. Låt oss ta fasta på värden som inte tar utgångspunkt i pengar.


Är det rätt att fira att diskussionen tystnar?

”Pappa, kan du berätta hur det var? Vad gjorde du när du förstod hur allvarlig situationen var? Visste du vad som skulle hända? Och vad gjorde du då?”

Diskussionen kommer tyvärr bli vanlig om några decennier. Det kommer en dag, tyvärr med ganska stor sannolikhet, då dagens generation kommer att behöva berätta vad de gjorde när klimatfrågan blev allmänt känd. Och hur var och en förhöll sig till klimatfrågans risker, dignitet och brådskande karaktär.

En fiktiv dialog år 2042
”Jo, det kan jag berätta för dig, min dotter. Jag firade med något riktigt gott att dricka och skålade med min vänner.”
” Vad firade ni?”
” Vi firade att de politiker som tydligast ville göra något åt klimatfrågan åkte ut ur Riksdagen i valet 2022.”
”???”
”Jo, du vet ju att det var ett parti som profilerade sig mer än andra på miljö och klimat när de frågorna kom på ropet. Och det ville inte de andra partierna diskutera, eftersom deras väljare inte ville ändra sin inställning i ett antal frågor.”
” Så därför blev ni glada och firade att det parti som ville göra något inte fick något att säga till om?”
” Ja, så var det. Jag och alla jag kände ville inte ändra vår livsstil. Vi ville flyga till Thailand som förut, vi ville kunna äta mycket kött, köra bil och slippa känna dåligt samvete hela tiden. Framför allt ville vi inte att svenska företag skulle missgynnas av att regelverken skärptes i Sverige.”
” Så det var bättre att företagen släppte ut mycket koldioxid och annan skit i miljön, tyckte ni?”
” Ja, eftersom annars hade ju de svenska företagen gått omkull och utländska företag med samma utsläpp och samma problem tagit över marknaden. Och då hade svenska arbetare blivit arbetslösa.”
” Så för att hindra klimatkatastrofen gjorde ni allt ni kunde för att behålla status quo? Och kämpade för att få fortsätta släppa ut koldioxid och giftiga ämnen i naturen?”
” Ja, det låter knäppt, men vi hade ju aktier i företagen, aktier som skulle ge oss en bra pension. Och vi ville ju inte avstå pensionen till råga på allt. Och sedan var det ju hela tiden en fråga om vad lilla Sverige spelar för roll på det stora hela…”
” Ja, det är klart att varje enskild människa inte har så stor påverkan. Men det gäller ju alla. Xi i Kina, Muhammed i Egypten, dos Santos i Argentina… ingen enskild person spelar roll, naturligtvis. Hur kom det sig att ingen gjorde något när ni visste hur allvarligt läget var? Och var det ingen som diskuterade storleksordningen på de utsläpp olika personer orsakar med sin livsstil?”
” Äsch, det var ju för krångligt med alla siffror. Och så väntade väl alla på att någon annan skulle ta första steget, kanske. Jag vet inte. Just då, i september 2022, firade vi i alla fall rejält.”

Bakgrunden till ovanstående
Det skulle kunna gå att skriva en teaterpjäs på det här temat. När nästa generation ifrågasätter den nuvarande generationens passivitet. Det kanske skulle bli en festlig premiär, då vi skulle kunna skåla….
Men tyvärr baserar sig ovanstående på det Håkan Boström skrev i ledarkrönika i GP den 13 jan 2022, där han ägnar en spalt åt tanken att få fira om eller när Miljöpartiet åker ur Riksdagen.

Kanske har inte Miljöpartiet ”rätt” svar på alla frågor. Delar av MP:s politik behöver troligen kompromissas med andra partier. Men det är dialogen och diskussionerna Boström vill slippa. När GP i samma tidning ägnar två helsidor åt Johan Rockströms skarpa varning under rubriken ”Tanken på ständig tillväxt riskerar knäcka vår planet” ägnar sig Boström åt en särskild form av strutsmentalitet. Det blir bekvämast för Boström att slippa höra förslagen från MP, förslag som skulle kunna bidra till bromsa in den kollisionskurs samhället befinner sig på i relation till planetens resurser, jämviktsläge, ekosystem, vattenresurser, mat etc. Fortsätter vi med dagens politik, som Boström vill, kommer vi att tvingas hantera matbrist, ständiga översvämningar, torrperioder, bränder och allmän instabilitet i samhället. Regn i Jämtland i januari är bara en av flera varningssignaler som förebådar klimatkaoset som vi står inför. Men det vill inte Boström diskutera. Han vill ha mer kärnkraft (som om mer av energi är det enda som skulle behöva tillföras för att hantera överkonsumtionen och de systemfel dagens ekonomi lett oss in i) och han vill framför allt fira rejält när den skarpaste rösten för att göra något tystas och dialog och diskussion handlar om helt andra saker än klimatet.

Vad han kan svara sin fiktiva dotter om 20 år framgår av dialogen ovan.

Normalt sett hade här funnits en länk till GöteborgsPosten den 13 januari. Att länken saknas här är ett medvetet val från min sida.

Vän, liberal och perfekt

Ordens betydelse är något jag återkommer till ibland. Språket både återger och formar våra tankar. Det går inte att undvika att notera hur ett aggressivt tilltal och snärtiga one-liners tagit större plats när först löpsedlarna, senare twitter och andra s.k. sociala medier gett utrymme för miljontals åsikter på ett närmast lavinartat sätt.

Besinning och respekt
En kuriositet är också att symbolspråket i form av emojier och annat också brer ut sig. Ofta för att signalera olika slags stämningslägen. Det har blivit enklare att uttrycka känslor, både positiva och negativa. Det direkta tilltal som sociala medier erbjuder är indirekt och leder tydligen till att fler anständighetsspärrar släpper. Påståenden och åsikter sprids på ett okontrollerat och oreflekterat sätt. Hat, hot och oförskämdheter sprids. Istället för att bemöta sakfrågor hamnar många diskussioner i rena angrepp och förnedrande omdömen. Vi får väl hoppas att kommande generationer blir mer vuxna och förstår vilka konsekvenser det kan ha att förstöra ett samtalsklimat och att inte kunna mötas på ett respektfullt sätt.

Nedsättande begrepp
Bortom de förklenande ord som det vimlar av i politiskt laddade privattexter (svetsare om Löfvén, häxor om kvinnliga frontfigurer och liknande) är de mer försåtliga ord och innebörder som smyger sig in här och där. Låt mig ta några exempel.

Vän och fiende är två oförenliga begrepp
”Det är odemokratiskt att inte tala med alla” har det hetat i eftervalsdebatten. Meningen är att vi ska tycka att SD mobbas ut från en slags ”rättighet” att få vara med på lika villkor i de politiska samtalen. Det ligger något mycket motsägelsefullt i detta. Först definierar sig SD som ett tydligt oppositionsparti. Man talar om ”sjukövern” och ”vänsterliberaler” för att klumpa ihop alla andra partier som motståndare. Efter valet manar partistrategen Mattias Karlsson på sina anhängare med stridsropet ”Segra eller dö”, för att markera hur viktigt det är att kampen går vidare. Samtidigt ska vi tycka synd om dessa ”utfrusna” och ”marginaliserade” nationalister, vi ska tycka att det är tråkigt att de inte får vara med och bestämma. Men – hur var det nu – om man bygger sin identitet på att vara helt annorlunda än de övriga partierna och dessutom hävdar att det gäller att segra eller dö i kampen mot sina motståndare, hur kan någon då tro att det finns ett intresse hos motståndarna att samarbeta med dem? Det går inte att samtidigt hävda en ojämförligt tydlig konfrontationsagenda samtidigt som man söker samförstånd och kompromisser för att få inflytande. Det är inte alls synd om SD. De har själva valt att profilera sig med en konfrontativ politik och identitet. Man kan per definition inte vara fiende och vän på samma gång.

Det går inte att vara liberal och samtidigt vilja se ett icke-liberalt samhälle
Göteborgs-Posten har bytt ledarskribenter. Numera propagerar GP tydligt för ett maktövertagande på flera nivåer, där borgerligheten, läs Moderaterna, ska ta stöd av SD för att regera. Jag håller naturligtvis inte med. Men det riktigt besvärande är att tidningen fortsätter att kalla sig ”oberoende liberal”. Hur kan en liberalt sinnad tidning förorda samarbete med ett parti som tydligt verkar för ett icke-liberalt samhälle? Och i förlängningen – ännu märkligare – en nedmontering av frihetsrummet för media över huvud taget, så som systerpartierna till SD gjort i Ungern m.fl. länder. Hur kan en liberal tidning vilja riskera ett av det öppna, demokratiska samhällets viktigaste kännetecken, det fria ordet?

Imperfekt demokrati
Vi behöver utveckla de demokratiska verktygen, inte reducera dem. Globaliseringen har inneburit en hel positivt men också en förstärkt snedfördelning av ekonomiska resurser i världen. I en hållbar värld minskar skillnaderna steg för steg. Ett sätt att skapa framtidstro är att forma nya verktyg för demokratin, eftersom det ordet idag har blivit synonymt med parlamentarism, där vi väljer politiker på 4-5 år i taget. Demokratin som begrepp behöver fyllas med nya funktioner och andra innehåll för att bli mer relevant för flertalet människor. Särskilt när det finns starka gemensamma intressen mellan ekonomiska och politiska aktörer. Löser vi inte detta kan vi snart skriva om demokrati i imperfekttempus, förlåt preterium heter det numera. Det gäller att hänga med, ingen är perfekt.

 

Att mäta det omätbara

– Mätbarhet! säger nationalekonomen på debattplats i Göteborgs-Posten den 16/2. Kan vi inte mäta projektets resultat är det meningslöst!  – Slöseri! hävdar ledaren i samma tidning den 17/2. Medborgarnas pengar måste göra nytta! (Länkar se nedan).

Det kan låta både riktigt och enkelt: den som inte vet vad man tänker uppnå bör heller inte få pengar. Men det både nationalekonomen och ledarskribenten missar är skillnaden mellan att göra det man brukar göra och det man inte brukar göra.

Dilemmat
En stor del av de offentliga kostnaderna handlar om att med likabehandling upprepa åtgärder som har visat sig bra, effektiva och lönsamma. Elever får kunskaper, sjuka får vård, gator snöröjs. Det fungerar i stort sett. Men så kommer kraven på förändring och utveckling. Att göra det som inte har gjorts förut. Mätbarhet! Visa vad ni ska uppnå för resultat! säger Bill. Slösa inte med stadens pengar! säger Bull.

Svårfångade parametrar
Innovativa processer kännetecknas av att vara just innovativa. Man vet inte exakt vad de leder till. Det går inte att i förväg precisera det nya. Då är det inte nytt. Detsamma gäller samverkan, som av de flesta ses som en framgångsfaktor, men som är svårdefinierbar. VINNOVA, statens myndighet för innovationer letar efter verktyg för att på ett rättvist sätt fördela forskningsresurser. Ett förslag man har i en rapport (länk se nedan) handlar om att använda begreppet samverkan även för att fördela ekonomiska resurser. Samverkan definieras av VINNOVA som ”en interaktiv process som skapar ömsesidig nytta, både för lärosäten och samverkanspartners”.

Forskningen värjer sig
Universiteten opponerar sig och vill inte styras av otydliga samverkansmodeller. Rektorn vid Göteborgs Universitet, Pam Fredman, är tydlig i forskningstidningen Curie : ”Det går inte att sätta en siffra på kunskapsutveckling. Den sker hela tiden. Det går inte att utvärdera vad kunskapsutveckling sedan lång tid tillbaka har för effekt i samhället idag. Samverkan är en del av det vi gör och alltid har gjort i utbildning och forskning.” (länk se nedan).

Vi har inte gjort det vi ska göra
Dragkampen pågår således på flera plan. Mätbarhetsivrarna vill kunna sätta mätetal samt pengar på utvecklingsarbete, innovation och samverkan för att fördela resurser på ett rimligt sätt. De som själva står inne i kunskapsutvecklingen och genomför projekt och processer värjer sig. Det går inte att i förväg precisera vad som ska uppnås i det ännu ej beprövade. Vi har ju ännu inte gjort det som vi ska göra. Där står vi.

Att i förväg precisera det nya – en omöjlighet
Antingen ska framtidens lösningar uppstå trots mätbarhetsivrarnas kvävningsförsök eller så ska samhället bejaka lovande utvecklingsprojekt så att de gör nytta tack vare det stöd som finns. I ett välformulerat genmäle beskriver BRG:s VD den 19/2 hur man trots allt syr ihop det innovativa med de mål nationalekonomen efterlyser. Samtidigt illustrerar hela debatten hur orimligt det är att i förväg precisera vilka nya möjligheter till marknads- och kunskapsutveckling, jobb och innovationer som en insats ska leda till.

Hur mycket av Mozarts musik hade funnits att lyssna till om hans finansiärer i förväg hade velat förvissa sig om exakt vad han tänkte skriva?

Länkar:
Tidningen Curies artikel: http://www.tidningencurie.se/nyheter/2017/02/14/hur-satter-man-en-siffra-pa-samverkan/
VINNOVA-rapporten: http://vinnova.se/en/Publications-and-events/Publications/Products/Evaluating-the-Role-of-HEIs-Interaction-with-Surrounding-Society/

Debattartikel om det mätbara projektet: http://www.gp.se/nyheter/debatt/om%C3%B6jligt-f%C3%B6lja-upp-brg-s-stadsprojekt-1.4159413

Ledarkrönika om slöseri: http://www.gp.se/ledare/gr%C3%B6nt-n%C3%A4rodlat-interkulturellt-sl%C3%B6seri-1.4161418

Genmäle av BRG: http://www.gp.se/nyheter/debatt/korrekt-ans%C3%B6kan-om-medel-till-stadslandet-g%C3%B6teborg-1.4162084

Kan en sann demokrat vara antiliberal?

En av de aktiva sverigedemokraterna, Ted Ekeroth, lämnar sina uppdrag i Lund, går det att läsa i pressen. Han har bl.a. skrivit följande på sin Facebook-sida: ” Min politiska övertygelse är densamma nu som för 10 år sedan och säkert 20 år sedan, med vissa modifieringar. Att strida, slåss och kämpa för Sveriges överlevnad, emot etablissemanget, liberalerna, socialisterna och mångkulturalisterna har varit en självklarhet för mig.  ”

Att tolerera intolerans
Yttrandet är intressant eftersom det som förenar Ekeroths motståndare är synen på hur vår demokrati vilar på  liberala delvis grundlagsskyddade värderingar. Jag tror de flesta i Sverige anser att mänskliga rättigheter, individens frihet, yttrandefrihet, religionsfrihet, äganderätt, jämlikhet, jämställdhet, likheten inför lagen och allas lika tillgång till samhällets resurser är fundament i vår demokrati. Liberalismen finns i olika huvudinriktningar, där staten kan ha olika roll. Men gemensamt för de politiska rörelser vi haft i Sverige sedan Andra världskriget är att de har inkluderat de demokratiska fundament som liberalismen tydligast burit fram. Undantagen är å ena sidan kommunister, som framför allt attackerade äganderätten. Kommunismen som statsbärande princip lyckades med konststycket att motbevisa sig själv. Å andra sidan finns  på senare tid de antidemokratiska rörelser på högerkanten som ser en framtid i en pånyfödd nazism eller fascism. Demokratins gräns går vid toleransen av de intoleranta.

Fundament för demokrati
Den fråga som väcks med det inledande citatet är hur ett demokratiskt samhälle ser ut om det inte inkluderar liberalismens grundprinciper. Går det att kalla ett samhälle demokratiskt om det saknar utrymme för grundläggande principer om mänskliga rättigheter, om långtgående tolerans för individens religiösa övertygelse, sexuella läggning,  ideologiska hemvist och allas likhet inför lagen med ett rättsväsende fristående från politiskt inflytande? Kan en sann demokrat vara antiliberal?

Pressen är fienden
Ett dramatiskt maktskifte har ägt rum i USA. De krafter i landet, och utomlands, som motsätter sig kvinnors och minoriteters rättigheter får plötsligt ett större gensvar än på länge. Flyktingar likställs med terrorister. ”Nobody knows for sure” blir ett mantra som den nya regimen använder för att införa drastiska inskränkningar i individers rörlighet. Svepande omdömen och illa genomtänkt lagstiftning sprids från maktens centrum och republikens fäder åberopas för att bromsa genomslaget av de värsta lagförslagen. Dragkampen är dock inte över. Den fristående pressen har av den nye presidenten utsetts till primär fiende. En oberoende nyhetsförmedling är avgörande för en fungerande demokrati.

GP
För oss som bor i Göteborg har tidningen GP:s omsvängning på ledarplats varit en tydlig signal om vilka opinionsmässiga vindar som blåser i Sverige och i världen just nu. Det räddar GP:s anseende att Peter Hjörne i sin krönika den 12 februari så tydligt markerar avstånd från den nya regimen i USA. Kanske behövdes maktskiftet i USA för att synliggöra vart världen är på väg om vi inte står upp för demokratin och de grundläggande principer som vi tar för självklara.

På hemmaplan återstår att syna SD och deras möjliga samtalspartners. Vilken del av kampen mot liberalismen vill man ska bli framgångsrik?

Länktips:
https://www.gp.se/ledare/you-re-simply-the-worst-1.4155025

Om verklighetsbilder och polarisering

Mattias Hagberg skriver i GP den 2 oktober om fenomenet Lars Vilks med anledning av en bok av Niklas Orrenius, Skotten i Köpenhamn, som nyligen kommit ut. Hagberg noterar att Orrenius bok går att läsa på två plan samtidigt: som ett reportage men också som en integrerad del i Lars Vilks ständigt expanderande konstverk. För mig innebär det att objekt och subjekt flyter samman. Gränser flyttas och perspektivet skiftar. Konsten legitimerar extrem politik, eller flyttar gränsen vad som är möjligt att hävda i vårt samhälle. Och detta på ett sätt som riskerar att urgröpa både giltigheten och förtroendet för vanlig mänsklig kommunikation.

Okontroversiell rondellhund

Konstens roll
Flera frågor dyker upp. Är konsten överordnad politiken och allt annat i samhället? Kan allt motiveras med att ”det är konst”? Anna Odell lyckades med sitt konstverk och med sig själv i huvudrollen sätta fokus på psykisk sjukdom och hur den hanteras av samhället. Lars Vilks tycks besatt av tanken att ingå i en ständigt eskalerande konfrontation mellan yttrandefrihet och respekt för oliktänkandes behov av frihetsrum å ena sidan och vår civilisations nödvändiga gränsdragning av vad som är acceptabelt och inte å den andra.

Vad är det som räknas?
Det jag inte ser i Mattias Hagbergs recension av Orrenius bok är några ord om hur verkligheten, tolkningen av verkligheten och presentationen av verklighetstolkningen håller på att blandas samman i en enda verklighetsbild. Den snabba utvecklingen på mediaområdet möjliggör omedelbar reaktion på det som händer, vilket kan göra att reaktioner och kommentarer på reaktioner kan överträffa den ursprungliga händelsens betydelse. Snart är det inte längre händelser i sig som spelar störst roll utan hur de återges och hur människor reagerar på dessa återspeglingar, åsikter och ställningstaganden. I flera led utvecklas ett allmänt tyckande, som kan leva ett eget liv och som kan ha väldigt lite att göra med den ursprungliga händelsen.

1984
En sorglig konsekvens av denna utveckling är att sanningshalt och faktabakgrund reduceras i betydelse när genomslag, twitterfrekvens och spridningshastighet blir allt viktigare. Istället för ett fokus på sakfrågorna blir tyckandet, gillandet, det centrala. Om en presidentkandidat eller riksdagsman ljuger i direktsänd TV spelar mindre roll än hur kommentarer och synpunkter sprids i sociala medier. Som någon sa – vi är nu i det orwellska 1984, där orden förlorat sin betydelse. Och paradoxalt nog är det vi själva som har infört systemet.

Polarisering
Att Lars Vilks projekt bidrar till en värld med mindre plats för lekfullhet är lätt att instämma i. Tolerans och nyfikenhet är inte heller något som gagnas av det konfrontativa i Vilks projekt. Polarisering är också något som medierna gillar. I public service kallas det att balansera påståenden. I den bransch som är beroende av antalet tittare eller läsare handlar det om att formulera något både tydligt och uppseendeväckande som kan locka en stor publik. Klokskapen får stå tillbaka för säljbarheten.

Länktips: https://www.gp.se/n%C3%B6je/rondellhunden-slukar-allt-i-sin-v%C3%A4g-1.3830764

Nej, GP, det är gammaldags lösningar

I dagens GP (länktips se nedan) skriver ledarredaktionen om nyttan med filantropi och drar slutsatsen att avdragsrätten för gåvor borde utökas, inte minskas. Med exempelsiffror från det polariserade USA som bakgrund landar krönikan i slutsatsen att det vore bra att utöka avdragsrätten för gåvor. För både företag och privatpersoner. Det är ett gammalt tänk som hänger kvar. Förra seklets lösningar, som inte har med framtiden att  göra. Det som krävs är ett samhällskontrakt på en helt annan nivå.

Inkludera helheten
Varje företag måste säkerställa, och egentligen i sin årliga redovisning och deklaration transparent visa hur affärsverksamheten bidrar till en positiv utveckling i företaget, i det lokala sammanhanget och för samhället i stort. Vi kan inte ha företag som tjänar pengar på att andra delar av samhället får problem, att miljön skadas, att människor får ett sämre liv. Varje verksamhet måste i sin affärsidé bygga in de mekanismer som bidrar till en bättre framtid.

Shared value
Det är inget nytt. Forskare som Michael Porter i USA har t.ex. länge hävdat det han kallar ”Shared Value” som en framkomlig väg för näringslivet. Med detta begrepp menar han i förenklad form att det måste finnas en nytta i varje företag, som ”spiller över” på närsamhället eller på samhället i stort. Det kan handla om att företaget ser och utvecklar sin roll i närsamhället, hittar lokala och bra lösningar på de problem som finns och använder de egna resurserna på ett inkluderande sätt. Med samhället, i samhället.

Sociala företag
De sociala företagen är föregångare på det här området. De har ofta en mångdubbel nyttoroll. Dels kan de sysselsätta personer som står långt från arbetsmarknaden, dels kan de erbjuda produkter och tjänster som vänder sig till grupper i samhället som är extra behövande. I själva ägarkonstruktionen och idén bakom dessa företag ligger också ofta grundtankar, som i sin tur gör nytta vid upphandling, i synen på ekonomi och på proaktiva samarbeten.

Omvägen
Nej, det är inte genom att se verksamhetsekonomi som en sak och samhällsnytta som något man kan åstadkomma via skattereduktion som vi möter framtidens utmaningar. Det är genom att kombinera företagsnytta, kundnytta och samhällsnytta i samma affärsupplägg som de verkliga framstegen kan uppnås. Vi ska inte först tjäna pengar på ett tvivelaktigt sätt för att därefter använda vinsterna till att döva vårt dåliga samvete. Vi ska inte först smutsa ner miljön, skada klimatet eller utnyttja billig arbetskraft för att därefter låta en del av den felaktigt uppkomna vinsten gå tillbaka till dem som drabbats.

När vi integrerar målen för varje verksamhet med de större målen för vårt samhälle, våra medmänniskor och vår miljö har vi lagt grunden till 2000-talets moderna företagande.

Länktips: GP-krönikan här.
Om Shared Value här.

Medmänsklighetens gränser

Det finns problem som ingen har motiv att lyfta. Vägen fram till lösning blir naturligtvis extra lång när ingen sätter fokus på dessa frågor. Denna gång blir det fokus på mänskliga relationer, som är avgörande för individens förutsättningar att utvecklas och att delta i samhället på olika nivåer. Ett perspektiv på detta illustreras i dagens GP. Nätverket för samlevnad och sexualitet skriver på debattsidan om de stora brister de har upptäckt i gymnasieskolans kurslitteratur om just sex och samlevnad. (Länk se nedan). Rapporten fångar ett viktigt perspektiv, men problemet är ännu mycket större.

Ingen allsidighet och inget korrekt sammanhang
För att förstå ett fenomen eller ett begrepp måste man finna liknelser, synonymer och angränsande beskrivningar. Helt enkelt koppla fenomenet till andra kända fakta. Vi gör så ständigt utan att reflektera över det. Säger någon badstrand kopplar vi det begreppet till en egen referensbild av en badstrand. Säger någon terrorism, mobbning eller hat finner vi lika snabbt vår egen teoretiska identifikation eller bilddefinition av vad som avses. Några av oss tänker helst i ord, andra i bild. Det artikeln i GP tycks landa i är att skolboksförfattarna till fyra olika böcker i princip gjort identiska misstag och missat att både beskriva sex och samlevnad på ett allsidigt sätt och dessutom har missat att sätta in temat i ett större perspektiv.

Böckerna kunde ha fångat ett antal frågor
Vad är en relation, hur vet man att det är en relation, vad kan en relation leda till, hur ska en sökande tonåring förstå hur känslor och samspel utvecklas i en relation? Hur beter vi oss i en nära relation? Vad är skillnaden på vänskap och kärlek? Hur hänger kärlek och sex ihop? Vad kännetecknar relationer som inte bygger på ömsesidig respekt? Hur uppstår sådana relationer? Våld i hemmet, hur kan det hanteras? Vad är barnets och den unga människans roll i en föräldrakonflikt? Frågorna är många.

Andra kulturer och vem bestämmer?
Jag har inte läst de fyra böcker som sågas av NfS-rapporten, men det finns inget i rapporten som antyder att skolboksförfattarna har fångat upp de särskilda svårigheter och utmaningar som unga människor med rötter i en annan kultur ställs inför. Lojaliteter till föräldrar och familj kontra lojaliteter till jämnåriga och kompisar är bara ett exempel på svårighet som unga människor kan ställas inför. Vad menas med värderingar? Hur tar sig värderingar uttryck? Ändras de? Hur då? Hur påverkade är vi i Sverige av film, media och den pågående normförskjutningen? Hur ska ”man vara” mot varandra i olika situationer, tex när man känner sig sviken? Vem bestämmer hur man ”ska vara”? Vad är empati? Hur tar vi hand om kamrater som tillfälligt inte mår bra? Vad innebär det att vara medmänsklig?

Mobbning, näthat och vad gör vi?
Jag tänker på den film som rönte stor uppmärksamhet och berättigat beröm, Återträffen, av Anna Odell. (Se tex en länk nedan). Samlevnad är inte bara parrelationer, det är också hur vi låter våra värderingar komma till uttryck i grupp. Mobbningens mekanismer är tydliga och måste synliggöras. Vilka samband finns mellan mobbning och våld i parrelationer? Kvinnor är extra utsatta. Det räcker att vistas på sociala medier ett tag för att se hur människor uttalar sig väldigt negativt, hotfullt, hatiskt och nedvärderande om andra människor.

Börja i rätt ände
Häromveckan var det Alexandra Pascalidou som sa ifrån, men det finns ett enormt mörkertal när det gäller personangrepp och illasinnade omdömen, framförallt via internet. Allt hänger ihop. Hur är vi mot varandra i en parrelation om vi samtidigt sitter vid datorn och hatar och hotar andra, kända och okända, människor? Finns ilskan eller hatet kvar? Varför all denna ilska? Hur kan ilskan kanaliseras i något konstruktivt? Vilket ansvar har den som ser på? När unga människor reser ner till Mellanöstern för att stödja terrorismen har de då samtidigt lämnat den kulturella tillhörigheten i vår demokrati? Medmänsklighetens gränser finns och testas hela tiden.

Det faktum att den vanligaste dödsorsaken bland 15-24-åringar i Sverige är självmord samtidigt som vart fjärde barn mobbas i skolan – är inte det de kanske viktigaste utgångspunkterna för undervisningen om samlevnad? Sammanhanget är väldigt relevant. Vi måste sluta se på fenomen som isolerade företeelser.

Länktips http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.2721719-laromedel-om-sex-sviker-eleverna-och-laroplanen
http://christerowe.se/2015/01/nr385-det-hade-behovts-en-spegel-i-paris/

Bikes vs Cars – se den!

Med GP tisdagen den 10 mars följer en 40-sidig bilaga om tjänstebilen. En annonsbilaga med redaktionella inslag. Artiklar om Formel-1-förare, däckval, bilvård och ekonomi. Bil Swedens VD skriver en inledande ”ledare” om alla osäkerheter: oljepriset, lagstiftningen, fossiloberoendemålet, miljöbilspremier och skatter.  Intrycket av den annonsfyllda bilagan är en bransch som till varje pris vill behålla sitt tolkningsföreträde: att bilen underförstått är det självklara valet och att det enda köparen behöver fundera på är avtalsdetaljer om tjänstebil, leasingbil eller personalbil som den optimala lösningen.

Bikes vs cars – en ojämn kamp
Dagen innan var jag inbjuden av Trivector på en visning av Fredrik Gerttens omtalade film ”Bikes vs cars”. Kontrasten är påtaglig. I filmen möter vi verklighetens bilsamhälle och ser hur mycket av vår vakna tid som försvinner i köande. Men vi möter också personer som hittat andra sätt att förflytta sig – på cykel.  Vi får se de ständiga bilköerna i Sao Paulo och Los Angeles och vi får också följa entusiasterna, som trotsar logiken och väljer att cykla istället för att köra bil. Gertten använder långfilmsformatet för sin dokumentär om några av världens megastäder och hur infrastrukturen i praktiken avgör hur människor kan transportera sig. Väldigt långt från GP:s annonsbilaga.

Vi var smarta redan då
Filmen tar lågmält men effektivt ställning för ett omtänk när det gäller våra transporter i städerna. Klimatfrågan står inte i centrum, snarare är det på det personliga planet som filmen vill peka på de stora vinsterna: bättre luft, mindre förlorad tid i köer, bättre hälsa och en stad som inte domineras av de ytor som parkerade bilar upptar. Gertten tycks vända sig till både en förnuftig allmänhet och till de politiker som kan besluta om infrastruktur. Intressanta blir nedslagen i de gamla arkivbilder och de synliga rester som finns kvar av den sedan länge försvunna cykelrampen som i början av förra seklet hjälpte cyklister att ta sig tvärs över dalgångarna i LA. Vi var smarta redan då, tycks Gertten vilja säga.

Vart ska alla bilar ta vägen?
I GP-bilagan nämns inga tjänstecyklar. De säljs ju inte för hundratusentals kronor. I den marknadsdefinierade verkligheten anses bilen redan ha vunnit. I de filmade annonserna för moderna bilar är det sällan trångt, snarare är det en ensam bil i en drömvärld eller i ett vildmarkslandskap som ska få oss att tro att bilen hjälper oss att bli fria. Bilmärke är mest fråga om signalvärde, inte teknik. Det hade varit intressant med en kommentar från BIl Swedens VD efter visningen av Bikes vs Cars. T.ex. kring det faktum att 60% av Sao Paulos yta används för gator och parkering. Vart ska alla bilar ta vägen? De är ju i vägen för invånarna och för varandra.

”Så illa är det inte i Sverige”
Gerttens film vänder sig till en internationell publik. Samtidigt kan vi i Sverige förhålla oss till hans exempel genom hävda att ”så illa är det inte hos oss” eller ”vi har kommit långt i vår planering”. Att vi har ett samhällsklimat som ständigt fångar upp jämställdhet och rättvisa på olika områden gör även att rättvisan mellan transportslagen kan ha kommit längre i vårt land. Något som bl.a. illustreras av hur många cyklister i Sao Paulo som använder hjälm. (Kolla det när ni ser filmen!)

Uppföljaren
Om Fredrik Gertten gör en uppföljare skulle jag vilja att han lyfter hur cyklar och bilar faktiskt närmar sig varandra. Hur cyklar blir mer och mer eldrivna, precis som olika stadsbilar och fordon går över till eldrift. I framtiden är gränsen mellan cykel och flerhjuling kanske mer otydlig och det blir istället energibäraren och systemen som förenar. På sikt kanske parkeringsgaragen öppnas upp för alla fordon, så att även de exklusivare elcyklarna får torr och säker parkering. Samtidigt som de laddas och tas om hand av personal. Hyrmarknaden är också en viktig dellösning för att minska antalet fordon.

Tack Fredrik Gertten för en bra film, som även bidrar till att ställa viktiga frågor om hur vi ska organisera samhällsekonomin. Att fortsätta överproducera fyrhjulingar som inte får plats inom hållbarhetens gränser känns inte som lösningen på framtidens utmaningar.