Utvecklingen på mediaområdet är verkligen oroande, särskilt i USA, där koncentrationen ökar. Det kommer troligen också att påverka oss här i Sverige, men förhoppningsvis inte så drastiskt som det nu tycks bli i USA.
Oracle tänker köpa TikTok och CNN Olika aktörer köper upp varandra och maktkoncentrationen ökar. Det företag som seglat upp som en av de mäktigaste på senare tid är Oracle. Det som oroar är att politiker och makthavare strävar efter exklusiv kontroll för att påverka inte bara köpmönster och annat beteende utan även värderingar och frågor, där samhället mår bra av att olika åsikter kan ventileras. Mönstret börjar klarna. Storkapitalet samlas runt den stora Ledaren och om vi inte ser upp kommer mycket av den pluralitet som marknaden varit en garant för ersättas med något annat.
De ekonomiska hoten är astronomiska I en podcast som jag länkar till här nedanför finns ett resonemang som känns väldigt oroande. När mediaröster samlas under ett ägarparaply finns en stor risk att ägarna sätter press på mediabolagen. Koncentrationen blir på så sätt monopolliknande, särskilt när olika formella tillstånd och/eller hot om stämningsansökningar hela tiden surrar i luften. Trump lämnade in en femton miljarder dollar stämning mot New York Times i Florida för inte så länge sedan. Bara för att han kände sig orättvist behandlad. Beloppen är svindlande och det gör att även de andelar som kan hamna i advokaternas fickor blir till avsevärda belopp.
”Förra gången fick jag 16 miljoner dollar” En av de mediaprofiler som fått känna av hur de nya vindarna blåser är Stephen Colbert, som länge har haft en kommenterande show på CBS, där han gärna häcklat Trump för de misstag denne gjort. När Trump tröttnade på detta hotade han med att, via en lojal medarbetare, dra in sändningstillståndet för CBS, vilket gjorde att Colberts show kommer att upphöra. Politiker som Trump sätter på så sätt ramarna för kritiken och bestämmer vem som får yttra sig och inte. Strax efteråt fick en annan känd kommentator, Jimmy Kimmel, sluta med sin show. Och att det är Trump som rycker i trådarna är det ingen tvekan om. Så här formulerade sig Trump när Kimmel efter några dagar var tillbaka i rutan: ”Jag tror att vi ska utmana ABC om det här. Låt oss se hur det går. Förra gången jag gav mig på dem gav de mig 16 miljoner dollar”. Det är uppenbart att yttrandefriheten i USA är villkorad av den ekonomiska och politiska makten på ett sätt som för tankarna till helt andra auktoritära system.
I Sverige försöker nu Timbro och SD:s tankesmedja forma en politisk plattform för det som kallas ”Tidö 2.0”. Det som framkommit ur deras arbete förskräcker, minst sagt. Folkbildningen ska skäras ner ytterligare och i praktiken avvecklas, Public Service begränsas, UR läggs ner och mycket mer. Hela förslaget finns att läsa på Timbros hemsida, länk se nedan.
Texten om Tidö 2.0 börjar med miljöförslag Aningen oväntat inleds texten med några förslag på miljöområdet. Men redan i avsnitt 2, som handlar om landsbygden blir det kontroversiellt. Det ska bli lättare att bygga en brygga tycker högern och lite sjöfylleri tycker man inte skadar. Man vill också se generösare regler för strandnära bodar och bastur och generösa bygglovsregler utanför samhällena. Att det är markägarnas intressen som står i fokus är helt uppenbart.
Kulturen ska göras mer beroende av donationer Under kulturrubriken blir det tydligt att donationer ska vara skattebefriade och att ”behovet av oberoende finansiering ska lyftas fram”. Det tycks vara författarna helt obekant vilken roll den kommunala musikskolan har spelat för att lotsa fram alla dessa framgångsrika artister och musiker som glatt oss med sitt kunnande. Förutom att skrota studieförbunden vill man också lägga ner den myndighet som hanterar statsbidrag för ungdomar och civilsamhälle (MUCF). Det blir väl lättare att rekrytera arbetslösa ungdomar till gängkriminalitet på det sättet. Så att konfliktytorna ökar, vilket ju spär på motsättningarna i samhället.
Civilsamhällets livlina ska kapas Allmänna arvsfonden vill man avveckla. Den har genom åren spelat en mycket stor roll för civilsamhällets olika organisationer, men föreslås nu istället gå till det man benämner ”civilförsvaret”. Man passar också på att ge stöd åt skjutbanor. Någonstans måste ju högerns kommande milis tränas…
Tjäna pengar på att du har ett boende… På bostadsområdet vill man stärka rätten att hyra ut sin bostad. Vem som gynnas av en sådan reform är inte svårt att gissa. Marknaden är naturligtvis viktig för högern som hävstång för att skikta människor och också för att låta profitjakten slå igenom där det går. Ett ännu mer inhumant samhälle lär visa sig om högern får som de vill.
Många olämpliga förslag Det blir för omfattande att summera hela skriften här. Det är mycket skattesänkningar, det är avgifter som introduceras, det är nedläggning av Agenda 2030 och många andra saker som skulle förtjäna att nämnas här. Till slut landar naturligtvis hela frågan i vilket samhälle vi egentligen vill ha. Den ”frihet” de resursstarka talar om är naturligtvis något helt annat än den frihet som är rimlig för många andra i samhället. Om vi sedan efterkrigstiden har beskrivit vår ekonomiska väg i Sverige som en slags blandekonomi är Tidö 2.0-skriften en tydlig väg bort från ett socialt sammanhållet samhälle och in i ett samhälle där pengarna styr. Och där rättvisa är ett mycket relativt begrepp.
Nils-Olof Ståhl, som jag lärt känna på senare år, valde att kombinera sin födelsedag, jämna 80 år minsann, med att debutera som konstnär med en akvarellutställning i Säffle i september i år. Nils-Olof är en överraskningarnas man och några av er som följer den här bloggen vet faktiskt vem han är. Nils-Olofs val att ”komma ut” som konstnär med ett sjuttiotal alster vid jämna 80 år är värt all beundran. Ett par av hans alster syns nederst i denna bloggtext. Båda sålda, enligt uppgift.
Att alltid tänka framåt Det är inte enbart hans kvalitet och känsla för målning, motiv och stämningar som måste uppmärksammas. Talangen finns där, naturligtvis. Men detta att ha ett framåtperspektiv på livet när man nått 80 års ålder är tankeväckande och, känns det, ganska ovanligt. Det är ju snarast så att efter pension, och många gånger innan dess, marginaliseras många av oss. Med stigande ålder finns en risk att respekten från arbetskamrater och chefer avtar. Det är också dokumenterat svårare att få jobb efter 55 eller ännu tidigare. Sökande med ”fel” ålder blir inte kallade på intervju och får inte chansen att visa vad de skulle kunna göra på en arbetsplats. Ålderism brukar det kallas när siffran för ålder på ett medvetet sätt gör att människor behandlas sämre, människor som annars hade kunnat komma i fråga för ett arbete eller ett uppdrag.
Ålderismen i arbetslivet Min misstanke är att de chefer som intuitivt tackar nej till att anställa en något äldre kollega kanske oroar sig för att denna person blir ”svår” i organisationen, kanske har bestämda åsikter, vanor, klädstil eller något annat som chefen eller majoriteten på en arbetsplats inte vill ödsla tid på att bemöta. Kanske kan det handla om ingångslön, eller om att en yngre och oerfaren person lättare gör som chefen säger. Vilket i sin tur då kan tyda på att chefen har dåligt självförtroende eller känner på sig att en erfaren person kanske kommer att avslöja de brister som chefen lyckats dölja… Det finns säkert många skäl till att seniora personer inte kommer ifråga.
Ta vara på kompetensen Om vi tänker lite bortom vardagens fungerande samhälle blir det ännu tydligare vilken roll de erfarna, seniora, medarbetarna kan bidra med. Det är ju den teknik som dagens 60-plussare varit med om att installera och satt i drift som nu steg för steg börjar fallera, få servicebehov eller behöva bytas delar på. Vad är då bättre än att involvera de personer som varit med när något sjösattes? Och som kanske förstår analoga eller enkla elektroniska system och vet vilka de kritiska punkterna är. Som vet hur en trasig komponent kan bete sig. Inte minst ur beredskaps- och säkerhetsperspektiv kan det bli viktigt att bemanna gamla pumpsystem, generatorer, maskiner och annat med personer som förstår det de ska byta ut eller laga. Om totalförsvaret ska fungera behöver vi tänka på helheten.
Att känna sig behövd På en personlig nivå är det dessutom bra att känna att man behövs. Vi har ett växande problem med ensamhet, där människor saknar sammanhang och lätt hamnar i depressioner eller missbruk. För att stävja dessa problem är det också viktigt att människor får en känsla av att faktiskt ha en uppgift. Även efter pensioneringen. Och ur samhällsperspektiv finns ju väldigt mycket som aldrig blir gjort, kanske för att anses ”för dyrt” eller för att det prioriteras ner. Och som med små insatser skulle kunna utföras av annars sysslolösa seniorer. Vi behöver mer av personliga möten och mindre av det som ekonomerna adderar under kolumnerna lönsamhet och vinster. Ett samhälle är inte summan av upparbetad BNP, även om det kan låta så i nyhetsrapporteringen. ”Stockholmsbörsen upp noll komma fem procent.”
Här ett par av Nils-Olofs bilder som inspiration.
”På svaj” respektive ”Slör”, akvareller av Nils-Olof, sålda vid en utställning i Säffle i september 2025
Vi måste kunna vara överens om att vi är oeniga. Och inte låta åsiktsskillnader övergå i handgripligheter eller våld. Så ungefär uttalade sig Barack Obama häromdagen i efterdyningarna på det omtalade mordet på Charlie Kirk. Kirk var en högprofilerad och av vissa mycket uppskattad debattör och influerare med högerradikala åsikter. Kirk tillhörde dem som föreslog Trump att utse J D Vance till vicepresident. Han tog väldigt tydligt ställning emot ett mångkulturellt och jämställt samhälle och formulerade åsikter som man trodde hörde till historien, men som tydligen hittade hela vägen fram till presidentposten i USA.
Våldet kan aldrig vara lösningen Det Obama sätter fingret på i ett klipp som finns på Facebook (länk, se nedan) är vad som egentligen utgör kärnan i ett demokratiskt samhälle. Vår förmåga att på ett rimligt och respektfullt sätt hantera våra olikheter och olika ståndpunkter. Alla människor har ett värde, som i grunden är lika. Att vi ändå delar in oss i grupperingar, folkslag, nationer, fotbollsfans eller subkulturer av olika slag har antagligen med vårt behov av identifikation att göra. Vi bekräftas av andra. Vi finns när vi blir sedda och bekräftade. Och vi bekräftar andra på liknande sätt. Men våldet kan aldrig vara lösningen. Istället måste vi försöka hitta frågor och dialog som jämnar ut och skapar en gemensam bild av hur världen ser ut. Fredstanken får aldrig överges. Vare sig i det stora eller i det lilla perspektivet.
Den röda mattan i Alaska När en demokratiskt vald ledare rullar ut röda mattan för sin vän vid toppmötet i Alaska blir det hela lite mer komplicerat. Går det att vara vän med en diktator? En person som har ihjäl sina politiska motståndare? (Det är ju nu bekräftat att Alexej Navalnyj blev förgiftad i Ryssland). Måste man inte ta avstånd från personer som inte respekterar mänskliga rättigheter och demokrati? Är det OK att vara för personer som vill störta det demokratiska styrelseskicket? Eller var ska gränsen gå?
Turkiet behöver diskuteras mer Om Ulf Kristersson väljer att krama om Erdogan i Turkiet, som sin allierade i NATO, har han då gått för långt? Enligt Utrikespolitiska Institutet är Turkiet delvis fritt och delvis auktoritärt, framför allt när det gäller kritik mot maktens män. (Se länk nedan). En svensk journalist satt fängslad i ett par månader, kurder som flytt till Sverige har antagligen all anledning att känna sig oroliga, eftersom minoriteten kurder inte behandlas på ett rimligt sätt och eftersom PKK valt att strida för kurdernas självstyre. Minoriteters ställning i ett majoritetssamhälle är ett återkommande tema, även hos oss i Sverige. Det tycks vara svårt för vissa politiker att acceptera olikheterna.
Kan man vara vän med en icke-demokrat? Så går det att vara vän med en auktoritär och antiodemokratisk ledare? Var går i så fall gränsen? Att Trump gillar Putin stör oss kanske mer än att Kristersson är kompis med Erdogan. Men hur är det med de auktoritära åsikterna och agerandena hos Sverigedemokraterna? Är SD numera accepterade som en politisk rörelse i Sverige som vill värna svensk demokrati, mångfald och åsiktsskillnad? Enligt Ebba Busch är det inget problem, men hon ju också förordat att polisen ska skjuta skarpt mot demonstranter som beter sig våldsamt. Så det parti i Sverige som tydligast har kristna rötter tycks numera ha övergett centrala delar av det kristna budskapet, där det brukar handla om att älska din nästa som sig själv osv.
En nordisk debatt om demokratins ställning? Opinionsbildning och förskjutning av värderingar är långsamma processer som vi kanske alltför sällan sätter ord på. Men det hindrar ju inte att vi då och då måste stanna upp och fråga oss var de röda linjerna går för vad som är acceptabelt och inte. Vi borde ju också ha en debatt om vilket ömsesidigt åtagande vi numera har gentemot exempelvis Turkiet till följd av NATO-inträdet. Är Sverige som land och svenskarna som folk redo att skicka svensk trupp till att försvara Erdogans regim? Om inte, hur motiveras detta? Och vilken konsekvens får NATO-medlemskapet därmed för den svenska synen på demokrati? Borde vi inte ha en nordisk debatt om detta, eftersom alla de nordiska länderna rimligen har mycket likartad grundsyn på vad demokrati är och vad den inte är?
Plötsligt skiner solen, mörkret skingras, och hoppet växer. Lite så känns det faktiskt efter att den 16 september ha tagit del av IVA:s seminarium i Luleå (via webben) om produktivitet, cirkularitet och industrins ambitioner på området. (Länk till IVA:s hemsida nedan). Jag ber redan här om ursäkt för att den här texten blir längre än vanligt, men innehållet är viktigt och jag vill inte korta ner i onödan. Att läsa den här sammanfattningen går fortare än tre timmar….
Äntligen! Med exempel på energieffektivisering, reman (som tydligen är branschordet för remanufactoring, återtillverkning), materialhantering, nya samarbetsformer och långsiktigt hållbara lösningar stod en rad svenska företag på scenen och berättade om hur långt de kommit i omställningen. För mig som bevakat de här frågorna i decennier kändes det som att kan vara dags för det klassiska utropet från Gert Fylking vid tillkännagivandet av pristagaren i litteratur: ”Äntligen!”
”Det måste gå” Det var en imponerande bredd på stora företag som tog plats och berättade om sina lösningar för att bibehålla konkurrenskraft, lönsamhet och samtidigt skapa förutsättningar för en hållbar utveckling. Självfallet finns det problem och möjliga fallgropar, men ingen kunde ta miste på hur seriöst företagen tagit sig an frågorna. Moderatorn Cecilia Warrol slog an tonen direkt i inledningen när hon sa att ”det måste gå”. Erik Boman från ABB fick inleda och presenterade två viktiga prognoser: Antalet elmotorer i världen kommer att fördubblas fram till 2040. Den globala ekonomin, den samlade BNP:n, beräknas att dubbleras under samma period. Redan idag står elmotorer för 45 procent av världens elanvändning. Erik Boman talade därför om vikten av energieffektivisering. Varje sparad kWh är viktig.
Tillgänglighetslager är en modell man testar ABB:s nya elmotorer har en verkningsgrad på 99,13 procent. (Att jämföra med förbränningsmotorernas cirka 40-procentiga verkningsgrad). För att förstå vilken skillnad det skulle kunna innebära att ersätta befintliga elmotorer med dagens bästa utförande gjorde ABB en studie av 1800 motorer i ett svenskt pappersbruk. Man såg snabbt att det fanns många äldre, fungerande men omoderna motorer i drift. Genom effektivisering skulle besparingen i industrin enbart kunna bli 4 TWh, vilket motsvarar elproduktionen från 900 vindkraftverk. Det riktigt innovativa från ABB är att man etablerat ett tillgångslager. (Se bild nedan). Erik Boman avslutade med att konstatera att det gäller att bli bättre, även på affärer.
ABB:s system för tillgångslager
Hållbara affärsmodeller Anders Berg från LTU tog vid och berättade om sin forskning. Han nämnde att mellan 25 och 30 procent av Sveriges totala energianvändning uppstår när elmotorer är i drift. Hans forskning fokuserar på det ”ekosystem” som finns runt elmotorernas värdekedja, med ett särskilt fokus på minimal påverkan på klimat och miljö samtidigt som lönsamheten ska vara rimlig. Det han ska ta fram är förslag på hinder, lösningar, modeller och rollfördelning kring de affärsmodeller som kan visa sig hållbara. Hur ska cirkulariteten bli lönsam? Hur säljer man verkningsgrad och livslängd? Arbetet har i princip bara kommit igång, men hans frågeställningar känns rimliga.
Samarbetsformer Ett avsnitt ägnades åt koppar, som beskrevs som en flaskhals. Det ingår 82 kg koppar i en typisk ABB-motor. Tillgången på koppar understiger efterfrågan, särskilt med tanke på hur antalet motorer beräknas att öka. Ur det perspektivet blir effektivitet ännu viktigare, men hur säljer man effektivitet? Ett delsvar från Anders Berg är att vi behöver omdefiniera lönsamhet. Jag noterar i mitt anteckningsblock att det låter som värdedelning och riskdelning och att tillsammans lösa problem. Erik Boman tillfogade att målbilden är viktig och moderatorn betonade hur avgörande livslängden kommer att vara. Anders Berg nämnde att det som främst begränsar utveckling är samarbetsformerna, inte tekniken. Vinnarna blir de som lyckas skapa lönsamhet ur effektivisering.
En bild ur Anders Bergs presentation (LTU)
Förmågor och kundnöjdhet Företagen måste utveckla och stärka ett antal förmågor, fortsatte Anders Berg. Det handlar om att gemensamt med kunderna, i hela värdekedjan, identifiera nya besparingar och dolda värden. Det handlar om att tillsammans generera skalbara värden och att organisera en långsiktig och tydlig strategi tillsammans med värdekedjans aktörer. Kundnöjdhet måste vara viktigare än kvartalsrapporter, nämnde Anders Berg genom att citera Edward Hult som skrivit något i Dagens Industri den 13 september.
Summering från Anders Berg Om vi tar ledningen är cirkularitet lönsam summerade Anders Berg och påpekade att koppartillgången och elektrifieringen är avgörande faktorer som tvingar fram mindre resursslöseri. Att spara energi och att bygga cirkulära lösningar är det snabbaste, billigaste och mest skalbara svaret på utmaningarna. Leverantörer och kunder behöver dela ansvar, data, risktagande och resultat. När kunderna ökar sin förståelse för dessa samband blir affärsmöjligheterna tydliga. Förmågorna som nämndes ovan behöver öka. De svenska och nordiska företagen har en position som kan utnyttjas för att förverkliga den cirkulära ekonomin.
EU är mycket importberoende Anders Kihl från Ragnsells tog vid. Han påminde oss om att hälften av klimatpåverkan har sitt ursprung i vårt användande av jungfruliga resurser, samtidigt som detta utgör 90 procent av hotet mot den biologiska mångfalden och hotet mot vattentillgången. Bara av dessa skäl behöver vi ställa om till mer cirkularitet för att återställa ett jämviktsläge för planeten. Idag är det enbart knappa 7 procent av råvaruanvändningen som är cirkulär. (Källa: CGR 2025). Han påminde oss också om hur mycket som på kort tid har förändrats i omvärlden. EU är mycket importberoende, inte minst när det gäller fosfor. Fler råvaror kommer att klassas som strategiska den närmaste tiden. Allt talar för att mer av cirkulära flöden kommer att bli nödvändiga. Samtidigt återvinns bara bråkdelar av de volymer som behövs.
Olika regelverk En dellösning är att designa bort sällsynta jordartsmetaller och att bygga produkter som utgår från modularitet och spårbarhet, dvs där produktionen släpper idén om linjär produktion för att generera sopor för att istället se allt som återbrukbart. Anders Kihl pekade också på att regelverken ser olika ut för jungfruliga material och för återvunna. Lagar och regler behöver jämnas ut så att villkoren för återproduktion, reman, blir tydligare och mer lika oavsett om en vara är jungfrulig eller återvunnen. Han pekade också på vikten av avgiftning, dvs att filtrera bort miljöskadliga ämnen innan material kommer in i produktion. Han nämnde även att billig rysk olja har skadat returplastindustrin. Jungfrulig olja är idag billigare än återcirkulerad plast. Och de planetära kostnaderna syns inte.
Fossilfritt stål och att ta vara på gruvavfall Så blev det dags för Jenny Greberg från LKAB. LKAB står för 80 procent av EU:s järnmalm. LKAB:s strategiska position kan inte överdrivas. Det man nu vill säkra upp är värdekedjan tillsammans med partners som Vattenfall och SSAB. Man arbetar på att ta fram järnsvamp, som gör det möjligt att etablera en fossilfri stålproduktion. Förutom detta siktar LKAB på att utvinna värdefullt material ur det som normalt ses som gruvavfall. Se nedanstående bild ur presentationen.
LKAB skapar mervärden
Wolframkarbid är centralt för Sandvik Näste talare var Mats Lundberg från Sandvik. Nu fick vi lära oss om hur Sandvik hittat ett smart sätt att återbruka delar de bergborrar man säljer över hela världen. Wolframkarbid är ett ämne som används i den aktiva delen av en bergborr. Wolfram klassas som ett konfliktmaterial och det innebär att det finns all anledning att säkerställa återproduktion av dessa bergborrspetsar. Mats Lundberg visade hur det nya system ser ut som är tänkt att fungera även i länder med relativ lågutbildad personal.
Mix av två bilder ur Sandviks presentation
Sandvik tänker globalt Mats Lundberg pekade också på behovet av att bättre och tydligare definiera vad som är avfall och vad som är resurs. Bergborrstiftet är en tydlig resurs för Sandvik, men kan av vissa lagstiftare ses som ett avfall. Kina sitter på den dominerande mängden tillgängligt jungfruligt wolfram, vilket innebar problem i somras, när Kina pausade leveranser i 45 dagar. I det perspektivet blir Sandviks lösning ännu mer intressant.
Reman var ordet för dagen Nästa talare var Ann-Sofie Wulfsberg från AB Volvo. Tyvärr uppstod ett tekniskt problem under hennes presentation, så jag fick inte hela hennes dragning, men några delar kan jag återge här. Remanufactoring, återtillverkning, är centralt för AB Volvo och definieras av Brittish Standard Institutions (BS 8887-2:2009) som att återföra en produkt till åtminstone sina ursprungliga prestanda med en garanti lika eller bättre än den som gällde för den nyligen tillverkade originalprodukten. Mer än 900 000 cirkulerade artiklar säljs per år av AB Volvo. Sitt reman-system beskrev Ann-Sofie Wulfsberg på detta sätt:
AB Volvo Reman-schema
Ett antal svårigheter Det är svårt för olika aktörer att förstå vad som menas med reman, hävdade Ann-Sofie Wulfsberg. Det ställer också stora krav på designen och det är även svårt att skapa bra affärsmodeller. Att det kan vara svårt för industrin visade Michael Lieder från Scaniaägaren Traton, som beskrev hur denna industrigrupp arbetar med att sy ihop fyra olika varumärken och industritraditioner till ett gemensamt plattformsbygge. Utöver Scania äger man MAN, Volkswagen Truck & Bus och ett amerikanskt bolag som jag missade namnet på. Fyra olika bolag ska hitta en gemensam framtid i det cirkulära och kunna nyttja samma delar både när det gäller hårdvara och mjukvara. Det är många steg för att få in returer in i mainstream-flödet. Men Scania hävdar att man lyckats. Bland annat ser man modularisering som en dellösning.
Allting heter något på re- En bild från AB Volvo-presentationen är också värd att lyfta, där man har förfinat förståelsen och innebörden av olika bedömningar och åtgärder i returflödet. Det som förr beskrevs som tre eller fyra olika varianter av återvinning har numera förfinats till ett tiotal steg, alla med olika processer. Den här bilden illustrerar att det cirkulära inte bara är en papperskonstruktion, utan att det nu faktiskt handlar om en konkret verklighet ute i industrin.
UR AB Volvos presentation
Tre kloka avslutningsord Ur paneldiskussionen plockar jag ett par uttalanden som är extra viktiga att lägga på minnet. Anders Kihl från Ragnsells betonade att ”om vi menar allvar måste vi betala mer”. Det kommer att bli dyrare. Samtidigt som resursbrister också driver innovationen så att vissa ämnen kan fasas ut, som kobolt. Mats Lundberg från Sandvik frågade retoriskt om det kommer att gå att sälja en icke hållbar produkt i en hållbar värld? Erik Boman från ABB påpekade att ingenjörer måste lära sig samverkan, eftersom det kommer bli helt avgörande för den industriella utvecklingen att vi samverkar.
Genomslaget för vissa röster i det politiska samtalet är större. Man kan undra vad det beror på. Tydlighet? Förmåga att ”gå igenom rutan”? En förmåga att formulera sig så att folk begriper? Personlighet? Vad är det som gör att vissa röster får ett större genomslag än andra? Vad är det som pågår? ”Varför är det på dette viset?”
Bildmedierna korrumperar En av de böcker jag haft i bokhyllan i decennier är ”Underhållning till döds” av Neil Postman (utgiven 1985). Postman beskriver hur ”teve-åldern” (ja, man skrev så…) förändrar samhället och vårt sätt att tänka. Angående information och kunskapsförmedling, hävdade Postman redan för fyrtio år sedan, långt för internet, att bildbaserad kommunikation korrumperar vårt sätt att förhålla oss till argumentation, fakta och vetenskap.
Känslor blir tydligare än fakta Det verkar tyvärr som Postman fick rätt. Det som förändrats är att nu kan alla producera innehåll och sprida det. Avsändare och mottagare har på ett plan demokratiserats, men också tappat en kvalitetsparameter. Vem som helst kan säga vad som helst. (Även jag i denna blogg, naturligtvis). Uppe på denna förskjutning av ansvar för innehållet finns också en väldigt tydlig förskjutning från fakta till känslor. Bildmediet är mycket bra på att förmedla känslor. Genomslaget för en känsla är starkare än för en siffra.
Vi snärjs av sluga plattformsägare Postmans tes är att allt till slut blir underhållning. För att det är detta som publiken vill ha. Paketerat med gedigna doser av reklam, naturligtvis. Vi som varit med länge minns hur TV:n brukade kallas ”dumburken”, eftersom den gjorde oss fördummade. Och tyvärr stämde detta och har naturligtvis accelererat nu när TV:n inte längre behövs utan varje mobiltelefon är sin egen programskapare och TV-kanalerna ersatts av sluga nätoperatörer och plattformar som kontrolleras av Elon Musk och andra makthavare med långtgående visioner om en total kontroll.
Förenkling och lögn Så frågan uppstår: ska vi paketera fakta på ett anpassat sätt? Trump har lärt oss hur upprepning och förenkling underlättar för folk att förstå budskap. Han upprepar nästan allt två gånger när han talar. Oavsett om det är lögn eller sanning. Han har ju ett fritt förhållningssätt till sanningen. Hans problem är att han saknar långsiktig strategi och förmåga att ljuga på ett sammanhållet sätt. Först skulle Epsteinfilerna och särskilt listan över hans ”kunder” avslöjas, sedan fanns det ingen Epstein-lista, det fanns heller ingen födelsedagshälsning, och när den dök upp var det inte hans namnteckning osv osv. Lögnerna faller ihop av sin egen inkonsekvens. Ska man ljuga måste man konstruera ett mer sammanhållet koncept. Och självfallet är lögnen fel väg att gå.
”Hjälten” Charlie Kirk I svallvågorna efter mordet på Charlie Kirk har det också blivit tydligt hur stort inflytande högerns influencers har fått. Det vita majoritetssamhället i USA fick plötsligt någon som formulerade tankar som fick dem att känna revansch. Minoriteterna skulle veta sin plats. Historien om slaveriet och andra ”felaktigheter” skulle döljas. Kirk hävdade att det var omöjligt för honom att resa som passagerare i ett flygplan om piloten var färgad. Han hävdade också att rätten att bära vapen var viktigare än att skydda oskyldiga från att bli offer för det omfattande vapenvåldet. Våldtäktsoffer skulle inte ges abortmöjlighet och liknande. Denne Kirk fick i Göteborgs-Posten en hyllningssida på ledarplats häromdagen såsom varande en sann nationalist och framgångsrik opinionsbildare. Människors olika värde är tydligen en utgångspunkt för konservativa ledarskribenter nuförtiden.
Vi måste ställa frågor Så i detta nya kommunikations- och opinionsklimat måste vi som vill något annat än att kapitulera inför de auktoritära strömningarna fundera på hur vi bäst agerar. Vad innebär rättvisa? Och för vem vill vi ha rättvisa? Det borde vara journalisternas tydligaste fråga för att komma åt den egoism som hela tiden bubblar under ytan hos högern. Vem gynnas av förslagen? Vem drabbas? Varför? Frågorna måste ställas. Hela tiden. Tills svaren ger sig själva.
Jag länkar inte till Göteborgs-Postens vedervärdiga ledartext om Kirk.
Svenska Naturskyddsföreningen (SNF) i Kungsbacka anordade nyligen ett möte där medlemmar och intresserade fick lyssna till Cecilia Hedfors, som är sakkunnig på SNF inom miljögifter och kemikalier. Hennes presentation handlade huvudsakligen om PFAS. Var står vi? Hur långt har lagstiftningen kommit? Hur påverkar PFAS allt levande? Var används PFAS? Osv. Det var ett mycket informativt möte som förmedlade en kunskap som vi alla borde ha med oss.
Evighetskemikalier PFAS är förkortning av ”per- and polyfluorinated alkyl substances” eller enklare förklarat kolföreningar där väte (H) har ersatts av fluor (F). Dessa molekyler och ämnen kan vara fasta, flytande eller i gasform. Alla är konstruerade av människan. Naturen själv kan inte skapa eller lösa upp dessa kemiska konstellationer. De finns i tusentals varianter och de finns kvar för evigt.
Stora mängder PFAS finns i elektronik, textil, byggnadsmaterial, kosmetika, mediciner, bekämpningsmedel, smörjoljor, kontaktlinser m.m. Inom EU tillverkas 350 000 ton PFAS-ämnen och utsläppen i EU beräknas till 75 000 ton per år. Då ingår inte den PFAS som släpps ut via att produkter blir till avfall. Idag finns endast förbränning vid 1300 grader som metod för att förstöra PFAS. I Sverige är det bara i Kumla det finns en sådan anläggning.
Skadorna är kartlagda för några vanliga PFAS-ämnen Det är ett förbud på gång inom EU. Men kemikalieindustrin letar redan efter en ny teknisk lösning, som i värsta fall kan orsaka liknande problem. Människan och alla levande organismer har PFAS i sig. Hälsoeffekterna när det gäller människans exponering för PFAS är relativt tydliga. Leverskador, sjukdom på sköldkörteln, testikelcancer, njurcancer, lägre födelsevikt på foster, minskad respons på vaccinering hos nya barn är några av de följdverkningar forskningen är säkra på finns i relation till några väl undersökta PFAS-ämnen. Man anar ytterligare lika många följdverkningar, men där är sambanden inte lika klarlagda.
Räkna på storlekar När det gäller dricksvatten brukar man ange PFAS-4 som ett gränsvärde. För att förstå utspädningen vid detta gränsvärde illustrerade Cecilia Hedfors det med att ett kryddmått PFAS räcker för att nå gränsvärdet i 100 simbassänger av olympisk storlek. Och det tillverkas 350 000 ton per år inom EU. Och då har vi inte räknat in Kina, Indien och andra tillverkande länder…
Bekämpningsmedel, läkemedel, köldmedel…. Användningen av PFAS i bekämpningsmedel hamnar under en annan EU-lagstiftning och det gäller även PFAS i läkemedel och i köldmedel. Varje gång AC:n i bilen används så är PFAS-ämnen inblandade. Ett stort problem är också att växterna suger upp PFAS via rötterna så allt levande innehåller PFAS. Strandbetande kor i Danmark har fått i sig PFAS genom att gräset har exponerats extra mycket via det havsskum som lätt transporterar ämnet.
Olika branscher har olika svårt att byta spår Olika branscher har kommit olika långt när det gäller att hitta lösningar. Textilbranschen har kommit ganska långt, medan batteribranschen troligen kommer att få 13 år på sig att hitta ersättning till den PFAS som används vid katoderna. Överhuvudtaget tycks det finnas en mycket stor förståelse för industrins behov av alternativlösningar inom EU. Detta trots att vi producerar tusen ton PFAS om dagen, och trots att vi vet hur skadliga ämnena är. Och att det är gränsvärden på 4 nanogram per liter dricksvatten som år det gällande svenska dricksvattnet. Hur många nanogram går det på ett ton? (Svar – det blir många nollor…). (Nanogram betyder miljarddels gram, ett gram är ett tusendels kilo, ett kilo är ett tusendels ton…..)
Okunskap är bra grund för propaganda I vulgärdebatten brukar högersidan i politiken hävda att vingarna på vindkraftverk släpper ifrån sig PFAS och därför ska vindkraftverk förbjudas. Av de årliga 350 000 ton PFAS som tillverkas ( som ju motsvarar 350 000 000 000 000 000 000 nanogram) skulle alltså plastfärgen som täcker vindkraftvingarna vara en stor utsläppskälla? Större än all annan plastfärg? Större än alla smörjoljor, AC-anläggningar, kosmetika osv….? Okunskap är en bra förutsättning för propagandans genomslag.
Militären gör vad de vill Cecilia Hedfors nämnde också militären. Militären behöver inte rapportera sin användning av PFAS. Kläder, ammunition, brandsläckare och t.o.m ammunition har PFAS. Men inget behöver rapporteras, trots att det läcker ut ämnen via åar och bäckar till de dricksvatten som kommunerna använder. Det är naturligtvis också en hälsorisk för personalen vid militären. Utsläppen vid Kallinge flygplats, från Landvetter osv behöver hanteras och förhindras att de fortsätter.
En annan ordning? Det är bra att få en uppdatering lite då och då från en centralt insatt person som Cecilia Hedfors. Men jag förstod också att lobbyisterna i EU ligger inte på latsidan, de som får betalt för att sabotera för miljöambitionerna och ensidigt gynna industriintressen. Är det verkligen så här vi ska ha det? Borde inte industrin först bevisa att det ämne de vill sätta på marknaden är ofarligt för människa, djur och natur? Måste vi inte ha en annan ordning?
Textilbranschen är intressant om man vill förstå hur vi ska klara att utveckla en verklig cirkulär ekonomi, där materialslöseriet, kemikalieanvändningen, vattenförbrukningen och överkonsumtionen ska kunna vändas till något som liknar en smart resurshushållning baserad på vad planeten tål. Vi har en högskola i Borås som fokuserar på textil hållbarhet sedan minst sju år. Häromdagen presenterades kunskapsläget i det program som heter ”Textil & Fashion 2030” under ett webbinarium ordnat av Reväst. Några av mina intryck och slutsatser följer här.
Komplexitet är bara förnamnet Projektledaren Susanne Nejderås och hållbarhetsexperten Birgitta Losman återfinns båda inom Borås Högskola. De kunde berätta att 250 företag på olika sätt är knutna till projektet. Hela textilbranschen i Sverige omsätter 280 miljarder kronor och sysselsätter 65 000 människor, ofta i små företag. När insamlingen på kommunal nivå sjösattes vid årsskiftet fanns inte den beredskap som hade behövts. Hela flödet av insamling, sortering, bedömning, återtillverkning, lagring osv uppstår inte över en natt. Särskilt svårt blev det för de idéburna verksamheterna att axla de stora volymer som plötsligt uppstod när folk ville göra rätt.
Fem systeminnovationer = egentligen allt Birgitta Losman nämner fem systeminnovationer som behöver komma på plats: 1) Insamling, sortering och kvalitetsbedömning. 2) Affärer 3) Policy och regler 4) Beteendekultur och 5) Teknisk sorteringsinfrastruktur. På ett sätt är det ju hela kedjan som saknas från det att en konsument avstår ett plagg till att samma material eller produkt har hittat en ny användning. Hur det tekniska flödet kan se ut visar nedanstående bild från Birgitta Losmans presentation.
Komplexiteten är uppenbar
EU driver på Den 9 september tog EU ett principbeslut om att införa producentansvar för textilier och om 30 månader ska något vara klart. På min fråga om vad det innebär av systemgränser och kostnadsfördelning kom svaret att det är mycket som behöver klarläggas, inte minst eftersom lagstiftningen kommer att bli nationell. Detta samtidigt som de stora företagen inom kläder och mode ju vill ha enhetliga regler i hela EU. Här finns ett problem.
Olika lösningar kräver olika teknik Det finns lite ljus i mörkret. En sorteringsanläggning i Södertälje nämns och att det finns fler initiativ, men man inser att så länge det är diffust vem som ska bära vilka kostnader är det svårt att få investeringar i teknik, samtidigt som det är en väsensvid skillnad på återtillverkning av nästan oslitna plagg och materialåtervinning på partikelnivå. Vilken typ av maskinutrustning behövs för vilka delprocesser? Och vilket risktagande är olika aktörer beredda till? Att det blir ett producentansvar kommer ju kanske fungera för de kända varumärkena, men vad händer med privatimport via näthandel?
Vilket ansvar har varumärkena? Sveriges rikaste person, Stefan Persson från HM-koncernen skulle kanske kunna avstå några av 200 miljarder han sägs ha kontroll över för att få igång de utvecklingsprojekt som kan fylla några av gap som finns innan vi har fungerande cirkulära flöden igång? Den som orsakar ett problem brukar ju faktiskt få städa upp efter sig. Och HM har tjänat stora pengar på att slippa ta ansvar för de produkter de satt på marknaden. Och på liknande sätt borde andra varumärken nu träda fram och ta ett seriöst samhällsansvar. Om de vill att varumärkena ska förknippas med annat än sopberg i Afrika.
Våra avlagda plagg går på export till 75 procent Sandra Alm från Göteborgs Stad berättade också under seminariet om hur Göteborg försöker arbeta med textila returflöden. Den här bilden illustrerar att bara en fjärdedel av det insamlade materialet stannade under 2024 i Sverige, resten exporterades och blev i bästa fall återanvända eller återvunna.
Mycket exporteras av den insamlade textila råvaran
Vi tycker olika om vad som är skräp Sandra Alm talar mycket om transparens och kommunikation, eftersom lösningarna kräver att alla bidrar och gör sin bit. En delproblematik är ju att vi alla har lite olika syn på vad som är skräp och inte. Någon vill bli av med ett plagg som någon annan gärna fortsätter att använda.
Ekonomin är en ingång En ingång i detta måste bli ekonomin. Hur ska kostnader och intäkter från fler-loopiga flöden fördelas? Marknaden kommer troligen inte klara detta. Det kommer att behövas kompletterande insatser via skatten och/eller via att privatpersoner gör delar av flödet möjligt. Och uppepå detta finns diskussionen om hur skatten ska beräknas. Om ”second hand” ska momsbefrias blir ju all cirkulär ekonomi plötsligt momsfri. När vi har slutat med linjära flöden kommer den traditionella momsen inte längre passa in. Men det är delvis en annan diskussion.
Återtillverkning är bra på flera sätt Till slut en liten iakttagelse som knyter ihop några trådar. Häromdagen hörde jag om projektet ”Vi på Hörnet”, se länk nedan. Både i byggbranschen och i textilbranschen finns det nu öppningar för att ta till vara yrkeskunnande och yrkesstolthet. På så sätt har snickare och textilt kunniga personer något gemensamt i det som kan kallas återtillverkning. Mer sånt.
Om jag skriver om ett seminarium brukar det oftast vara i efterhand. Något jag varit på eller följt på webben. Den här gången är det ett seminarium (som webbsänds) som går av stapeln om några dagar och som handlar om något som intresserar mig rejält. I beskrivningen för att locka besökare skriver arrangörerna: ” Stora klimatutmaningar och ändliga resurser innebär att återvinning, återbruk och återanvändning kommer behöva spela en betydligt större roll än idag. EU och Sverige använder dessutom en långt större mängd kritiska mineraler och metaller än vad vi själva producerar, vilket driver på behovet av återbruk av dessa även ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv. Modularisering – där system eller delsystem kan bytas ut och uppgraderas – kommer bli en nyckel till framgång. ” Det låter intressant.
IVA har samlat flera intressanta talare Eventet äger rum i Luleå och på webben den 16 september 2025 kl 15.15 till 18.00 och arrangeras av IVA. De olika talarna kommer att belysa sin syn på cirkulär ekonomi, prissättning, värdesättning av avfall, återvinning och återtillverkning samt modularisering för utbyte av maskindelar osv. (Länk till anmälan hittar ni längst ner. )
Delrubrikerna andas nytänkande Rubriken till seminariet är troligen satt för att locka de sedvanliga personerna, men jag anar av delrubrikerna på dagordningen att man tänker spänna bågen ganska rejält och hjälpa industrin och deras beslutsfattare att förstå vilken typ av nytänkande som måste in för att vi ska klara den samtidiga omställningen, där det handlar om klimathotet, resursanvändningen, det geopolitiska läget med större osäkerheter och en snabb omstrukturering av många fält, där AI kommer att spela roll.
En ny metod för redovisning Men ändå. Det är något fundamentalt som saknas. Alla vet att det är ekonomin och avkastningsprognoserna, return of investment, börskurser och traditionellt ekonomiskt tänkande som fortfarande styr vad som sker. Ingen utmanar på allvar de ekonomiska mekanismer som genomsyrar alla offentliga och näringslivskopplade budgetbeslut. Kortsiktighet gäller. Det är fortfarande ”BNP-logiken” som styr var pengarna landar. Även om delrubrikerna talar om andra sätt att prissätta, andra sätt att värdera, så är allt fortfarande inkluderat i den redovisningstradition som gäller sedan 80 år och där korta vinster hela tiden går före det långsiktigt riktiga.
Vem ska säga att vi tänkt fel i 80 år? Så vem ska utmana systemet? Hur ser det seminarium ut som allvar ritar upp en annan spelplan för de dellösningar som är på gång? Det är knappast experterna som verkar inom olika branscher som kommer att ifrågasätta sina egna chefer och styrelser. Vem ska sätta ner foten? Det är knappast de politiker som ständigt upprepar mantran om ökad tillväxt (BNP-måttet) som plötsligt kommer att säga att de tänkt om. Så vem ska säga att nu vänder vi blad och öppnar upp för alternativa sätt att redovisa företagens, fondernas, bankernas och nationernas verksamhetsutveckling? Vem ska säga att vi gjort fel i 80 år som trott att marknadens kortsiktighet skulle klara att väga in planetens och framtidens behov av långsiktighet?
I tur och ordning… för helheten Jag kommer naturligtvis titta på seminariet och glädjas åt de fenomen som drar åt rätt håll. Men det är själva spelplanen som är fel. Om vi fortsätter att spela Fia med Knuff (marknadens hänsynslösa utslagning) i tron att det är det spel som hjälper alla spelpjäser att nå sina mål så tror vi fel. Vi lägger i själva verket ett pussel, där alla bitar behövs för att bilden ska bli hel. Och tärningen i Fia kan ersättas med att var och en lägger sin bit i tur och ordning eftersom det är helheten vi alla behöver och eftersträvar.
Länktips: IVA-seminarium 16 september 2025 i Luleå och på webben: här
Tidöregeringens Kulturkanon har valsat runt i spalterna och störst uppmärksamhet fick SD-kvinnan Stegrud och hennes kommentar om vilka personer som stod i SVT Aktuellt och debatterade alstret. Ryggmärgreflexen från SD är ju att ständigt racka ner på personer med annan bakgrund än den som nationalisterna brukar beskriva som att de har besittningsrätt till landet baserad på gener. När en minister blev påhoppad av samarbetspartiet SD kunde Kristersson inte längre blunda för rasismen och lindade in sin kritik i frågor, medan den som insisterat på framtagandet av en kulturkanon, Åkesson, tyckte att det inte fanns något att diskutera. En ny variant på ”jag vet inte”-svar.
Vad är det som kännetecknar vårt land och hur vi är? Det har skrivits en del om de hundra exempel som Lars Trägårdh tagit fram till kostnaden av åtta miljoner kronor, en lista som CHAT GTP hade kunnat prestera på bråkdelen av tiden och i praktiken utan kostnad. Det jag tänkte peka på här är inte allt som inte fick plats i 100-listan eller som aldrig borde ha tagits upp. Istället tänkte jag: ”OK, vad är det vi svenskar värdesätter och som vi känner en gemenskap kring?” Dvs går det att sammanfatta för någon man träffar utomlands vad som kännetecknar Sverige och svenskarna och som kanske kan skilja sig en aning från hur andra folkgrupper lever? Om jag får två minuter på mig att beskriva det typiskt svenska för någon som aldrig träffat en svensk, vad skulle jag säga då?
Midsommar Jag skulle börja med typiska fenomen, som många oss kan relatera till. Hur viktigt det är med Midsommar, till exempel. Midsommarfirandet är lite som jag anar att Thanksgiving har blivit i USA, en helg då ”alla” om möjligt gör ungefär samma sak. Om man som svensk bor utomlands och bara kan åka hem en gång per år skulle jag tro att många helst väljer att komma hem till midsommar, hellre än till jul och nyår. För att det är ljust, man vara ute, livet är lättare, det är lätt att umgås och göra det som faller en in. Midsommar är bland det svenskaste som finns.
Naturen Som god tvåa kommer vår känsla för naturen, och här kan man klumpa ihop ett antal fenomen som alla hänger samman med hur vi förhåller oss till vår svenska natur: skogspromenader, svamp- och bärplockning, fisket i liten skala, fågelskådning, älgjakten, allemansrätten, men också orientering, vildmarksliv, fjällturer, trädgårdsskötsel och alla upplevelser kopplade till att vistas i naturen, som ofta kan börja i scoutrörelsen eller genom camping vid en av alla sjöar. Vi har heller inte så många farliga djur att oroa oss för.
Föreningslivet och fikat På tredje plats skulle jag koppla ihop allt som har med föreningsliv att göra. Här finns körsången, idrottsrörelsen, alla folkrörelser, från frikyrkor och fredsrörelse till lokala föreningar för bevarande och skötsel av sådant vi värdesätter. Här finns folkbildningen, arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen, miljörörelsen och alla schackklubbar, bridgeklubbar och litterära sällskap. Och det vi gör när möts är att fika. Detta begrepp som är på väg att etableras som ett låneord på andra språk. (Liksom f.ö. ombudsman). Fikat, fikapausen, kafferepet är mer eller mindre heligt. Nåde den arbetsgivare som inte tillåter minst en fikarast under dagen. Lunchenrasten må ibland vara kort, men en kvarts fika före lunch och en kvart på eftermiddagen är standard. Kloka arbetsgivare har insett att det är under fikat olika synpunkter och idéer bollas, som underlättar för de mer formella besluten.
Jante, duande och skorna Nästa grupp av företeelser på min ”svensklista” måste handla om hur vi är mot varandra. Jantelagen naturligtvis, men också att vi duar varandra som en självklarhet. (Folk har inte ens längre koll på skillnaden mellan ni och Ni.) Titlar används väldigt sällan, annat än när en debattartikel i finmedia ska få genomslag. Här finns inga Herr Doktor, Sir, eller något särskilt artighetstilltal. Och när vi kommer hem till varandra tar vi av oss skorna. Det är självklart att vi inte klampar in inomhus med våra utomhusskor. Detta hänger säkert samman med hur moddigt och lerigt det har varit i vårt land i långa tider. Kvinnliga gäster tar ibland med sig lite snyggare inneskor, medan det är mer ovanligt att män har med sig inneskor. Kanske för att kvinnor förväntas vara mer måna om sitt yttre, det är lite oklart.
Vi är sekulära Vad som också är typiskt för oss svenskar är att vi är sekulära, en tydlig majoritet av svenskarna går inte regelbundet i kyrkan och nöjer sig med att eventuellt använda kyrkan för dop, konfirmation, bröllop och begravningar för att kyrkan erbjuder en vördnadsfull inramning. Men i vardagen är gudstron väldigt frånvarande. Samtidigt är det inte så många som definierar sig som ateister, dvs som tydligt icke-troende. Vi är lite ”lagom” i vår relation till det andliga och undviker helst samtalsämnet.
Är samhället gott? Ganska typiskt för många svenskar, till skillnad från hur det ser ut i andra länder så ser vi positivt på myndigheter, polisen, skatter och det som kan kallas ”samhället”. Tilltron till samhället som en tillgång och en positiv kraft är på tillbakagång, men vi har varit förskonade från storskalig korruption och vi litar fortfarande till stor del på att ”samhället” är en positiv kraft. Här hänger det också ihop med den tillit som vi har till andra människor, framför allt på landsbygden. Vilket inte hindrar att det finns en hel del svenskar som fuskar, undviker att betala skatt, bryter mot lagar och regler osv. Intressant är också hur inställningen till rökare har skiftat. Förr var det självklart att rökarna fick röka var de ville. Idag är de undanskuffade och marginaliserade. Tiderna förändras.
Var är alla stormaktstidens hjältar? Får att återgå till den Kulturkanon som presenterats undrar jag varför inte Mumintrollet fick plats. Är det för att finlandssvenskar som Tove Jansson inte är ”riktiga” svenskar, ungefär som nationalisterna helst exkluderar sverigefinnar i sin verklighetsbild? Edith Södergran fick plats på den offentliggjorda listan trots att hon inte bodde i Sverige. Och så snöpligt det måste vara för Åkesson och hans hejdukar att så lite i listan berör stormaktstiden, Karl XII eller alla de svenska ”hjältar” som nationalisterna gärna återkommer till. Det är ju inte Carl von Linné som symboliserar svenska stordåd när fackeltågen och fanorna ska samla de fosterländska skarorna och ta gatorna i besittning.
