Det är några veckor kvar till valet i Sverige. Tonläget är högt. På nationell nivå står två statsministerkandidater mot varandra. På både vänster- och högersidan finns svårigheter att hitta långsiktiga och bärande överenskommelser. De åtta partier som just nu sitter i Riksdagen representerar olika syn på både problem och lösningar. Demokratins kärna är representativiteten, dvs att väljarna känner sig företrädda av sina politiker. Politikerna ska agera på väljarnas mandat och så väl som möjligt företräda de åsikter och ståndpunkter de gått till val på.
Respekt för minoriteter
Den förenkling som skett de senaste åren handlar om regeringsfrågan. Medierna lyfter gärna frågan om regeringskonstellationer som om makten vore överordnad allt annat och som om majoriteten alltid kan bestämma. Finessen med ett demokratiskt styrelseskick är att det inte innebär att 51 procent alltid ska bestämma över 49 procent. Majoritetsdiktatur vore detsamma som att konsekvent åsidosätta lyhördheten för olika minoriteters behov. I en levande demokrati finns hela tiden respekt för rimliga avvägningar mellan särintressen.
Tillväxt i all evighet, amen
Det är märkligt att så få av partierna talar om de grundläggande systemfelen i dagens samhälle. Bland de marknadstroende partierna, där marknaden ständigt sägs ha effektivare och bättre lösningar än att låta samhället organisera verksamheten, hör man aldrig någon ifrågasätta den eviga tillväxtens princip. Tillväxt i ekonomiska termer är alltid av godo, hävdas det, och evig tillväxt är önskvärd och till och med möjlig enigt dessa röster. Att Sverige idag slösar resurser som om vi har fyra jordklot är inget som bekymrar tillväxtanhängarna. Att naturen och de naturgivna förutsättningarna utgör gränser för mänsklig verksamhet är inget som bekymrar de marknadstroende politikerna eller deras väljare.
Egoismen förenar
Missnöjda väljare dras till SD. Men den politik som högersidan vill driva – ifall de får chansen – inkluderar nedskärningar i offentliga system som a-kassa och sjukförsäkringar, något som borde avskräcka många missnöjda. Mer av privatiseringar leder till ökade klyftor, men det är knappast de mest välbeställda som tänker ge SD sin röst. Hur ett nedmonterat välfärdssamhälle på något sätt skulle vara till fördel för ett mer rättvist samhälle är en gåta. Den slutsats jag drar är att det som förenar kapitalägande högerväljare med missnöjda högerväljare är egoismen, dvs att det finns väljare som har en upplevd känsla av att samhällsutvecklingen missgynnat dem, dels för att ”allt går till skatter” och dels för att ”allt är någon annans fel”.
Vilken roll ska egoismen spela?
På så sätt handlar valet om vilken betydelse vi vill att egoismen ska ha i ett sammanhållet samhälle. Ska det viktigaste vara att var och en får förutsättningar att klara sig själv eller mår vi alla bättre av ett samhälle där alla ges chansen att bidra med sin insats? Hur mycket egoism är bra för samhället i stort?
Varför värnar vi inte nästa generation?
Så länge det är cirka 800 miljoner människor som inte har rent dricksvatten, 2,5 miljarder som inte har tillgång till en toalett och så länge vi inte på allvar hanterar de kriser som står för dörren: klimatet, artutrotningen, vattenbristen, föroreningarna av havet och på land mm, måste vi inse att det är en återvändsgränd att tro att ingen av oss behöver ändra livsstil. Passiviteten och oförmågan att tänka på nästa generations förutsättningar är påfallande. Så har mänskligheten aldrig tidigare betett sig. Varje generation har satt en ära i att ge nästa generation ett bättre liv.
