Tag Archives: Kultur

Att orkestrera fred

Posted on by
Reply

Diego Carneiro har startat och driver sedan 2009 den ideella organisationen AmaZonArt. Jag mötte honom den 17 april, då han spelade i Kampala, Uganda. AmaZonArt vill ge barn och unga människor i fattiga och eftersatta delar av Amazonasregionen i Brasilien gratis musikalisk utbildning. Diego Carneiro sätter gärna rubriken ”att orkestrera fred” på sina konserter och framföranden. AmazonArt ser som sitt uppdrag att sprida det som är bra och vackert genom konst och utbildning kring ett gott beteende. Målet har varit att starta upp ungdomsorkestrar och främja utbildningsverksamhet på avlägsna platser där det normalt inte finns någon tillgång till klassisk musik. AmaZonArt och Diego Carneiro har gett musikaliska workshops i Kenya, Mexiko, Peru, Ecuador, England och Schweiz. Och nu nyligen i Uganda.

Diego Carneiro

Han visste mycket väl vem Frans Helmerson är. Cellister håller naturligtvis kontakt. Men det mest intressanta med denne skicklige cellist är hur han har insett att musiken och konsten har en inbyggd förmåga att skärpa sinnena och skapa förutsättningar för ett bokstavligen lyhört sätt att förhålla sig till världen. Jag kunde naturligtvis inte hålla mig och föreslog att han kopplade sitt projekt till Mozart, kanske Amazon Mozart….

När Diego berättade och visade bilder från sina möten med bl.a. massajerna i Afrika blev det väldigt tydligt hur ett celloinstrument med sin fylliga och känslomässiga ton har ett universellt budskap. Även nomadfolk kan ta till sig den ton och den stämning som en cello återger. Även om det låter märkligt i deras öron, kanske. Cellons kvalitet går inte att ta miste på.

Det finns något hoppfullt i en person som Diego Carneiro och hans sätt att ta vara på sin unika talang och låta den göra nytta på ett oväntat sätt. Han hade kunnat lägga sin tid på egna konserter eller att turnera med en orkester på sedvanligt sätt. Men istället blir han en ambassadör för fred, där musiken blir hans domän och där språk och skillnader mellan folkgrupper blir ointressanta. Musikens språk är universellt.

Det finns något hoppfullt i att musiken, genom Diego och andra, kan nå ut till fattiga och till barn och unga på det här sättet, när all rapportering handlar om hur unga människor lockas in i narkotikahandel, uppgörelser och destruktiva miljöer.

Lyssna gärna på någon inspelning med Diego Carneiro, som här:
(ett stycke av Saint-Saëns som han även framförde för oss i Uganda) https://www.youtube.com/watch?v=OmvTTRBEDcE

Svenskans ställning i Finland – några frågor till Åkesson

Posted on by
Reply

Om Aktuelltredaktionen på SVT är oroliga att kritiska frågor kan få Tidögänget ska skära bort tjänster i Public Service skulle väl ändå TV4-Nyheterna kunna plocka upp några av de här frågorna. För nog är det ganska anmärkningsvärt?

Aktuella frågor till SD:s partiledare Jimmie Åkesson
Den första frågan till Jimmie Åkesson bör naturligtvis handla om att han är glad att valet i Finland gick så bra för Sannfinnländarna, vilket han rimligen bekräftar, eftersom han var där och kampanjade för dem.
Därefter finns det ett antal intressanta frågor att ställa.

  1. Sannfinnländarna ser bara nackdelar med den svenska kulturen i Finland och vill marginalisera den. Det låter konstigt att ni inom SD ställer upp på detta. Man trodde ju annars att ni vill värna det svenska språket och den svenska kulturen?
  2. Det finns många nationalister, inte minst i era egna led, som gärna firar 30 november, minnet av den svenska stormaktstiden, en tid då Finland var en del av det svenska riket, då svenskar grundade universitet i Åbo och i lettiska Riga för att ta två exempel. Är denna vurm för stormaktstiden bara en påhittad kuliss som inte betyder något idag? Minnet av ett stort och inflytelserikt Sverige har egentligen noll betydelse?
  3. Betyder ert stöd till Sannfinnländarna att alla minoriteter, även svenska minoriteter, ska anpassa sig till majoriteten? Det finns inget värde i en minoritetskultur som ni vill värna? Inte ens om minoriteten är en svensk befolkning med tusenårig historia på platsen?
  4. Så när vi svenskar gläds åt att det firas svensk midsommar i Minnesota i USA, eller när svenska Hollywoodfruar gör succé i olika sammanhang är det totalt ointressant och inget som ska uppmärksammas? Att det finns utlandssvenskar i många länder som mot alla odds håller kvar vid svenska traditioner – det är helt meningslöst menar ni inom SD? Det svenska arvet får gärna gå förlorat om det råkar befinna sig på fel plats. Är det så man ska tolka er?
  5. Är det så att även de svenskar som trotsade ödet och sökte sig en bättre framtid i ett framtidsland som USA gjorde fel i era ögon? Det var fel av alla svenskar att lämna landet och söka sig en försörjning utomlands? Det var fel av den miljon svenskar som lämnade landet? På samma sätt som ni nu anser det fel att andra människor söker sig hit? Är det så man ska förstå era värderingar?
  6. Det ni hoppas i Finland är således att det svenska språket, den svenska kulturen och allt som kan kallas svenskt får mindre betydelse än idag och att de som kan helst lär sig tala finska eller reser från Finland till Sverige?
  7. Gäller det även alla ålänningar? Ska Sverige ta emot alla från Åland, där ju det svenska språket är totalt dominerande? Varför kan de inte få bo kvar där de bott i generationer? Med vilken rätt tvingar ni i så fall en svenskbygd att upphöra att vara svensk?
  8. Är det detta ni menar när ni talar om ”folkutbyte”? Att staten ska bestämma vem som ska bo var och att kultur och identitet inte ska spela någon som helst roll? Det är svårt att förstå hur er politik hänger samman. Kan du förklara för tittarna på vilket sätt det skulle vara bra för ålänningarna att tvingas lämna sin hembygd? Eller de svensktalande i Åbo och Helsingfors? Varför gläds ni åt att människor med en svensk identitet får sina liv begränsade och sin kultur ifrågasatt? Ska staten bestämma vars och ens identitet?

Det går naturligtvis att formulera frågorna lite elegantare, tydligare och mer försåtligt. Men det är väl därför det finns en journalistutbildning, som jag inte gått. Men SD:s dolda agendor, dubbla måttstockar och cyniska förhållningssätt behöver exponeras när de bjuder på det.

Länktips: Läs gärna Gellert Tamas utmärkta artikel i DN publicerad 2 april 2023, där han tydliggör varför Åkesson hellre väljer finsk nationalism än svensk kulturtradition och att det är det öppna, toleranta samhället som SD vill avskaffa genom att hela tiden söka konfrontation. Artikeln här


SD:s matfråga handlar inte om pizzan

Posted on by
Reply

Det finns högerradikala partier och politiker som på olika sätt vill påverka och förändra det demokratiska samhället. I USA gjorde trump ett misslyckat försök den 6 januari att blockera den formella processen i Kongressen, då Biden skulle utses till näste president. I kölvattnet på missnöjet med corona-hanteringen, vaccinationsskepsis och diverse konspirationsteorier planerade en grupp högerextrema i tyska Dresden att mörda en ledande politiker. I varje land finns en opinion, som extrempolitiker försöker fånga in och använda som plattform för sina ambitioner. I Sverige är det SD som fångat upp dessa strömningar. Hotet mot demokratin är konkret och riskerar att bromsa eller blockera den omställning, som är helt nödvändig om vi ska klara hållbarhetsutmaningarna.

Kampen om vad som är rimligt och rätt
Det kan tyckas litet och som en sidoföreteelse, men det är en del av en strategi från SD:s sida, att på olika sätt flytta fram sina positioner på det område som enklast sammanfattas som ”kulturellt”, men som egentligen handlar om konsensus i befolkningen om vad som är rimligt och rätt. Vissa företeelser i samhället bottnar i vår gemensamma erfarenhet av hur det ska vara och vilka begrepp vi har för det. Allemansrätten, att fritt få röra oss i naturen, även om vi inte äger marken, är en sådan gemensam uppfattning. SD försöker på olika sätt utmana våra gemensamma referenser för att på så sätt flytta över diskussionen till att handla om de konflikter de vill bygga sin argumentation på. Delvis har de lyckats. Numera tycks alla (?) vara överens om att Sverige ska ha en restriktiv flyktingpolitik, för att ta ett exempel.

Glöm inte detta….

De vill påminna om skillnaden
Konkret försöker SD hela tiden ta kontroll över olika fenomen, som egentligen inte har med politik att göra. Nyligen motionerade t.ex. SD i Göteborg om att staden endast ska erbjuda ”svensk” mat på skolor och äldreboenden. Det är naturligtvis symbolpolitik. Man vill markera att det är skillnad på ”svensk” och ”icke-svensk” mat. Och därmed påminna folk om att det också är skillnad på att vara ”svensk” och ”icke-svensk”. Det kan tyckas harmlöst och löjligt att de vill kontrollera vilka maträtter som serveras. Men i grunden är det deras metod att påminna om skillnaderna och att det ”svenska” är det som ska gälla.

Ris, pasta eller pizza – eller handlar det om något viktigare?
I sakfrågan, vilken mat som ska serveras i Göteborg, har de naturligtvis mycket svårt att beskriva vad de menar. Är ris, pasta, pizza, taco och clementiner ”osvensk” mat? Måste de äldre nöja sig med rovor och vitkål till sin dagliga fläskkotlett? Vitlök blir naturligtvis en osvensk smak i SD-land, ett glas vin till maten blir otänkbart osv osv. Men det är inte den debatten de vill vinna, det är det långsiktiga och det strategiska i att skilja på vad som är ”rätt” och ”fel”, vad som är ”svenskt” och ”icke-svenskt”. Låt oss inte luras att tro att det är maten det egentligen handlar om. Det är våra värderingar de slåss om. Låt dem inte vinna.


Julen knyter ihop trådarna

Posted on by
Reply

I december får vi alla en anledning att tänka på vårt kulturella arv och hur vi i Sverige har format, utvecklat och samspelat med befintliga traditioner och nya influenser från omvärlden. Nationalisterna retar sig naturligtvis på beskrivningen av det svenska som ett misch-masch av assimilerade traditioner från utlandet. I juletid blir det trots allt ganska tydligt att mycket av det svenska stammar från andra länder – men långt ifrån allt, naturligtvis.

Julklappen och självhushållet
Min morfar berättade att han i sin barndom på 1890-talet var livrädd för julklappen. Han växte upp i Värmland på en herrgård, där familjen bestod av tiotalet barn och det självklart fanns både dräng och piga för det slitsamma vardagsarbetet. Hästen skulle ju ryktas, maten tillagas från grunden och huset hållas varmt med ved. Det som idag har blivit en del av vår omedvetna konsumtion var förr ett slitsamt och tidskrävande arbete. Från kakelugnar till fjärrvärme, från att kärna smör till att i snabbköpet hitta allt färdigförpackat – många av livets självklarheter var förr en del av självhushållningen.

Julbocken
Morfar Christian var som sagt rädd för julklappen när han var barn. Traditionen var ju att den halvt ilskne, motbjudande och farlige julbocken – en getabock i människoskepnad – klappade på porten i julnatten och egentligen signalerade till husfolket att allt var väl i ladugårdar och uthus, men barnen var livrädda för denne figur som de inte riktigt förstod sig på. Far i huset öppnade dörren och på trappan låg en liten gåva, kanske ett slöjdat föremål som barnen kunde glädjas åt, någon gång ett klädesplagg eller en väldoftande fruktkaka.

”Allt är OK”
Julklappen var signalen för att julfriden var bekräftad, att allt var i sin ordning bland djuren i ladugården och att julaftonen kunde firas. Att det fanns en liten gåva utanför porten var egentligen en variant på en ännu äldre tradition, där husfolket satte ut gröt till hustomten, som man visste höll till i närheten och höll sitt vakande öga över människor och djur. Tomtens gärning och bryderier formulerades så småningom av Viktor Rydberg i den klassiska dikten.

Olika influenser smälter ihop
Eftersom jag intresserar mig för ord och deras innebörd passar det kanske bra att nämna att ordet juhla betyder fest eller högtid på finska och att det är ganska sannolikt att vårt ord jul uppstått som en precisering av en viss fest, när vi behövde ett begrepp för firandet av att ljuset snart ska återvända. Jag antar att de kristna influenserna kom in långt senare och att ordet jul redan fanns för det som firas i andra länder som den kristna mässan, Christmas, eller tyskarnas välsignade natt, Weihnachten, då Jesusbarnet föddes. I Frankrike fanns en Pére Noël, en slags motsvarighet till Sankt Nicholaus, som ju under 1900-talet blivit Santa med en stor del av folket i väst. Stegvis och i ganska komplexa flöden flyter tro, tradition och gestaltningar samman. Den grå hustomte som Jenny Nyström gjorde lite gladare med en röd luva smälte så småningom ihop med de andra figurerna och blev den jultomte vi talar om idag.

Bevara genom att fortsätta att utveckla
Politiker och opinionsbildare på högerkanten upprörs när någon dristar sig att till att påpeka hur mycket med det svenska julfirandet kan härledas till influenser från andra länder. Man vill gärna låtsas att det finns något ursvenskt och närmast genetiskt definierbart att ”bevara”. Man vill inte veta av att Lucia är ett italienskt helgon eller påminnas om att den ursvenska traditionen med Kalle Anka klockan tre inte fanns före Walt Disney och Bengt Feldreich när han sjunger om stjärnan i det blå som Benjamin Syrsa. Om det inte var så allvarligt att högerkrafterna på allvar vill politisera kulturlivet utifrån en egen agenda skulle man kunna rycka på axlarna. Men tyvärr är högerns angrepp på kultursektorn en del av det större hot mot demokratin som vi nu upplever och måste motsätta oss. Därför är det så viktigt att vi förstår hur våra kära traditioner har uppstått, hur vi bäst gläds åt dem, utvecklar dem och gör dem till en del av det öppna, tillitsfulla och hemvävda svenska samhället.

Nationaldagen 6 juni

Posted on by
Reply

Nationaldag och en särskild anledning att reflektera över vad som definierar oss som människor, som svenskar och bärare av ett arv, av värderingar och av ett ansvar. Läser en intressant debattartikel om det personliga ställningstagandet i relation till medborgarskap. (Se länk nedan). I dessa tider av snabba nyhetsflöden och kategoriska ställningstaganden är det modigt att torgföra en både-och-åsikt. Det finns fördelar och det finns nackdelar. Hela tiden och överallt. Det är lätt att glömma bort detta.

Fördelen med konsensussträvan
Vissa fenomen innehåller dessutom både positiva och negativa aspekter. Mycket hänger på vilket syfte vi har eller vilka principer vi vill ställa oss bakom. Ta detta med konsensus-tänket. I sin artikel ”Nej tack, jag vill inte bli svensk” ser Menekse Mermer den typiska svenska strävan efter beslut i  konsensus som något negativt, kanske fegt och tidsödande. Kanske är det så. Samtidigt har vi i arbetslivet en ovanligt – jämfört med hur det är i andra länder –  platt organisation, där de anställda tar självständiga beslut och inte alltid måste fråga ”uppåt” i organisationen hur man ska göra. Den platta organisationen ger stora fördelar eftersom alla medverkande känner sig välinformerade och att de har tillräcklig förståelse för både problem, avvägningar och lösningar för att kunna agera i den anda som förväntas. Konsensussträvan har som positiv effekt att förankring, delaktighet och identifikation stärks i organisationen. Den som känner att man varit delaktig i en process tvekar inte att agera i samma anda som konsensusbeslutet togs i. När hierarkiskt uppbyggda företag vinner tid genom att inte ägna sig åt konsensus-strävan och förankring av processer, avvägningar och beslut, förlorar man i effektivitet och attraktivitet hos en arbetsstyrka som känner sig tillräckligt informerad för att självständigt fatta beslut och att ta ansvar. Fördelen med konsensus handlar om individens roll i helheten och att våga delegera ansvar och befogenheter. Dialog och diskussion är ömsesidig och stärker företaget i båda riktningar – både mellan anställda och företagsledning och omvänt.

Det underförstådda
Sen har Menekse Mermer naturligtvis rätt i flera av sina iakttagelser. Hur storstadssvensken skärmar av sig, gärna gör sig osynlig i hissen eller i T-banan. Hur vi undviker att sticka ut och påfallande ofta har svårt att visa spontanitet i nyktert tillstånd. Att vi ganska ofta är fixerade vid millimeterrättvisa och hur lagombegreppet tar alltför stor plats. Riktigt intressant blir hennes iakttagelser när hon sätter fingret på de underförstådda hierarkierna: hur vi gärna framhåller allas lika värde, samtidigt som vi förutsätter att alla som bor här strävar efter att bli som vi, dvs att det finns en outtalad självklarhet att alla ickesvenskar vill bli svenskar. Eftersom vi är så ”bra”. En nyttig påminnelse om hur våra värderingar rör sig på flera plan samtidigt.

Slottsskogen 6 juni
I Göteborg hälsades i år drygt 4900 personer med nytt svenskt medborgarskap välkomna vid en ceremoni i Slottsskogen. Den självklara svenskheten lyftes under någon timme fram som något som kunde betraktas från utsidan. 140 olika nationaliteter finns representerade bland de knappt 5000 individerna. Många naturligtvis från krigsdrabbade länder, men även från Indien, Storbritannien och länder som inte förknippas med flyktingtragedierna. Att de alla är välkomna resurser och personer som tillför något mycket positivt betonades av Ann-Sofie Hermansson, kommunstyrelsens ordförande – stadsminister för Göteborg som hon kallades – när hon höll ett varmt välkomsttal till de som samlats i Slottsskogen. Det var befriande att höra någon som för en gångs skull inte prata om människor som problem, som ska avvisas eller skickas ”hem”.

Musiken som symbol för mångfalden
Den musik som framfördes i Slottsskogen, både på kommunens scen och på Konserthusets stora scen för symfoniorkestern, innehöll spännande kontraster och blandningar av äldre och nyare musik med allt från kulning och folkton via nationalromantikens ”Sverige” och klassiker av Benny Andersson och Georg Riedel till musik av Laleh och rytmisk musik med tydliga rötter i kulturer från andra kontinenter. Allt hänger ihop och vi kan alla delta i varandras upplevelser.

För övrigt:
Valarna i våra världshav äter plast varje dag. De har inget val.
Vi har ett val. Den 9 september.

Länktips: Nej tack, jag vill inte bli svensk https://www.aftonbladet.se/a/a2xM74

Yttrandefriheten bygger på ett antal outtalade regler

Posted on by
Reply

Man behöver inte vara troende för att förhålla sig till de levnadsregler vi i Sverige sedan länge haft som en del av vårt kulturella och sociala arv. Kloka och medmänskliga attityder har en självklar plats i ett utvecklat och solidariskt samhälle. Hur vi är mot varandra, vänner liksom främlingar, avspeglar vår nedärvda kultur och hur vi för förfädernas ambitioner vidare.

Var mot andra så som du själv vill bemött
Det var så det hette. Och den finns nog kvar hos många denna positiva grundinställning. Det som är tydligt en bit in på 2000-talet är att människor har så nära till ilska, hat och hot, inte minst på internet, där kommentarsfälten snabbt fylls med invektiv, påhopp och hårda ord. Ibland kommenterar folk anonymt. Och när väl någon påstått något plockas det upp av andra. Makthavare och journalister, artister och offentliga personer hamnar ofta i skottgluggen. Men det kan lika gärna vara någon deltagare i ett TV-program som blir påhoppad, eller en osäker tonåring som mobbas till förtvivlans gräns.

Varför räcker det inte med att argumentera?
Tekniken har skapat en ny arena för pöbelns framfart. Blixtsnabbt kan hundratals människor samlas på en plats för att ”göra upp”. Hat- och hotmejl, telefonsamtal och ännu värre saker kan bli vardagsmat för den som råkar hamna i onåd hos mobben. Man kan undra varifrån allt detta hat kommer. Varför ägnar människor så mycket tid åt att uttrycka sig respektlöst, hatiskt och negativt om andra människor? Som om samtalet och utbytet av idéer inte räcker till. Som om argumentationen måste förstärkas av hot om våld för att få genomslag. Hur blev det så här?

Anonymitet och maskering
Ett aktuellt exempel på vilka problem som kommer upp i kölvattnet på nätmobbningen (i brist på bättre samlande begrepp) är debatten om ”Julia Caesar”, en pseudonym för en tidigare journalist på DN, en kvinna som skrivit många negativa texter om invandring, det mångkulturella samhällets nackdelar osv. Nu är hon inte längre anonym. Hon kan säkert skapa en ny pseudonym och fortsätta att skriva, men anonymitetens skydd bakom den nämnda pseudonymen har hon inte längre. Är det bra eller dåligt att få vara anonym? Är det bra för yttrandefriheten att få slippa stå med sitt namn under texter? Är det bra att demonstranter maskerar sig för att vara oidentifierbara?

Frihetens gränser
Yttrandefrihet som går över i förtryck är inte längre en frihet. Den som använder sin egen frihet att tycka vad han eller hon vill till att få makt över andra människor, nedvärdera dem, ge dem sämre förutsättningar att leva ett gott liv, den har inte förstått innebörden av ordet frihet. Ordet frihet är starkt sammankopplat med ett ansvar, ett ansvar att inte inkräkta påtagligt på andra människors frihet. Frihet är inte att slå ner en annan fotbollshuligan och gömma sig bakom en mask. Frihet är inte att förfölja och mobba andra människor eller att opinionsbilda i syfte att försämra för andra människor. Yttrandefriheten vilar på ett antal underförstådda regler, varav en är att så som du vill bli behandlad själv, så ska du också vara mot din medmänniska. Att det ska vara så svårt att inse det.

Det genuina som motpol till det industriella

Posted on by
1

Food trucks som serverar street food är en av de senare trenderna i gatulivet i våra större städer. (Det ska tydligen heta något på engelska för att fungera. Gatumat från mobila matvagnar låter väl för simpelt förstås). Det är olika profiler: mexikanskt, etiopiskt, koreanskt, vegetariskt, ekologiskt, nyttigt, gott och smakrikt. Medvetna hipsters söker och får sin önskade mat serverad på den plats man råkar vara på. Överraskningen och maten i nuet som viktiga parametrar för totalupplevelsen. På väg någonstans, tillsammans med någon, som ett uttryck för både närvaro och tillfällighet.

Nära
Det råkar bli vad som för tillfället serveras. Inte alltid snabbt, snarare med omsorg och med hög kvalitet. Maten som markör. Nära människor men långt bort från standardiseringens hamburgerkedjor. Långt bort från alla onödiga tillsatser, med en närhet till kök och kock, med en koppling till upplevelse, gemenskap, kvalitet och njutning. Street food är något annat än Owe Thörnqvists gubbe med låda på magen. Det är långt från korvmojar, en hel special eller en odefinierbar rød pølse.

Drömmar
En av entreprenörerna berättar om livet som food trucker. Om hur det kan kosta en miljon att bokstavligen få rulla ut sin dröm. Om formaliteter, om hinder, avgifter och begränsningar, om långa arbetsdagar och om glädjen att få jobba i och med sin dröm. Hon som berättar tonar ner sin egen roll. Det är hennes man, musikern, eritreanen, injera-bagaren och vegetarianen som drömmer mest. Hon är med. Men med en egen vilja. Vi lyssnar på hennes berättelse på ett av stadens alla ”Mellanrum” på Stadsmuseet i Göteborg. En ung forskare från Lund kompletterar med bilder och sammanhang. Jo, det finns forskning på denna subkultur. Fascinerande.

Identitet
Båda presentatörerna tycks leva inne i kulturen, och framstår som bärare av den större idén. Identiteten sitter i valet av smaker, av upplevelser i samband med maten, av att njuta av god, vällagad mat när man känner för det. Extremt långt från Bamba, torsdagarnas ärtsoppa, sliriga bruna bönor med fläsk eller sjuttiotalets pulvermos. Vi får ett par initierade inblickar i hur livsstil, sökande efter kvalitet och önskan om god mat kan fylla några unga människors liv.

Ordens valörer
60 procent av ”food truckers” i London går i konkurs eller lägger av, får vi veta. Det är tufft, det är svårt och säkert långa arbetsdagar. Platser för vagnarna fördelas enligt lite olika principer i Stockholm, Göteborg och Malmö. Specifika platser här, zoner där. Det finns både en sammanhållning och en konkurrens inom gruppen av verksamheter. Man tjänar på att stå flera på samma plats. ”Food court”, mattorg på svenska, är bra för försäljningen. Lika drar lika. Kungstorget borde ha ett mattorg, får vi höra. Men man envisas med att säga food court, kanske för att det låter nyare. Mattorg skulle ju kunna uppfattas som Domus i Filipstad. Orden har en historia, som låneorden delvis slipper bära på.

Bekräftelse
Varför är den nya gatumaten, mobila matvagnar och mattorg intressanta? De är uttryck för förnyelse och unga människors sökande efter kombinationer. Man vill träffas, uppleva något tillsammans, bli överraskad och samtidigt ska det vara kvalitet. Lite eko-reko, lite juste, lite i samklang med det liv man vill leva i övrigt. Kravlöst, impulsivt och ändå väldigt lokalt och nära. Man kan se den ansvarige i ögonen och få en bekräftelse av att det här är tillagat med hjärtat och med omsorg i alla led. Och därför betalar man mer än för en serietillverkad burgare med industriellt förutbestämd smak och okänt ursprung. Matvagnen ger en möjlighet för både producent och konsument att bekräfta varandras värderingar på en individuell nivå.

Vi har fått nog
Vi kommer att få se mer av detta. Hur kvalitet och relationer blir allt viktigare i våra val. Vi vill inte bli lurade, vi vill inte manipuleras in en konsumtion som döljer sanningen. Vi vill inte att barn har tillverkat våra kläder. Vi vill inte att bomullen odlats på naturfientligt sätt. Vi vill ta ställning. Därför är detta ett intressant exempel på hur sökandet efter kvalitet tar sig uttryck.

Tänk virtuella besök! (Tack Sara Lund)

Posted on by
Reply

Statliga muséer får fritt inträde till en kostnad av cirka 80 miljoner kronor om regeringens budget går igenom. Det känns 90-tal. ”Jag är programmerad på 50- och 60-talen”, säger Claes Schmidt alias Sara Lund i sin tankeväckande enpersonsföreläsning om sitt liv som transperson. Hur starkt vi präglas av vår uppväxt och de förutsättningar vi hade då är något Claes/Sara ofta återkommer till. Jag tänker på muséerna och håller med.

Demokratiska besök på muséerna
Tankesmedjan Humtank, som samlar humanistiska forskare från tolv högskolor och universitet i Sverige, har invändningar mot det fria inträdet på muséerna. (Se länktips nedan). Och nog hade de 80 miljonerna kunnat användas på ett mer tillgängliggörande sätt. Live-uppkoppling med bild och ljud, klassrumsvis eller med varje elev vid sin dator skulle kunna vara ett modernt sätt att skapa helt nya muséibesök. Statens samlingar och kunniga föreläsare skulle kunna intressera elever från Tomelilla eller Vittangi för all den kunskap om vår dåtid och nutid som faktiskt finns.

Vad är ett besök?
Att regeringens budget går i gamla hjulspår och tänker traditionellt öppethållande som den naturliga tillgängliggörande åtgärden hänger säkert ihop med den programmering Claes/Sara beskriver. Det är ju så vi gör. Besök är fysiska besök. Webben är bara ett skyltfönster för att få besökaren att komma på riktigt. Tänk om man tänkte lite längre.

En ny väg även för tidningarna
Här ligger ju inte bara muséernas framtidsväg, här finns möjligen även tidningarnas nya nisch: Dagliga webbkonferenser för tusentals följare som har två avgifter. En låg månadsavgift för att titta, lyssna och twittra kommentarer – en högre för att spela in text- eller ljud/bild-inlägg i pågående livesändning. Visst vore det intressant att få delta i en kvarts aktuellt samtal om ubåtsjakter, ekonomi. politik, näringsliv, kultur, civilsamhällets möjligheter, subkulturer, musik, sport, nöjen, senaste premiären på Operan, på Hungerspelen eller Pippi Långstrump…

Klimatsmart sätt att besöka muséer
Det intressanta och värdefulla med webben är att det fysiska avståndet blir oviktigt. Någon kan sitta i Haparanda och följa en diskussion som gäller Ljungkile eller Dals Ed. Här kunde muséerna visa vägen om de fick använda 80 miljoner till att bygga de teknikskal som stödjer virtuella besök. Med livesändningar och webbinarier skulle hela landet plötsligt få tillgång till muséernas resurser – utan att behöva resa.

Partiernas tillkortakommanden
Hur det kommer sig att regeringen inte tänker i dessa banor kan man fundera på. De politiker som hade kunnat driva frågan, t.ex. från Piratpartiet, tycks ha annat för sig än att bilda opinion för samhällsnyttiga lösningar. De hörs inte i alla fall. Och det naturliga inflödet av idéer via partiorganisationerna fungerar sämre och sämre ju färre medlemmar partierna har. De få som organiserar sig blir upptagna av formalia, protokoll och beslut i olika nivåer. Idéutveckling och nya förslag finns troligen, men sipprar inte igenom. Troligen för att de flesta partier är väldigt hierarkiskt uppbyggda kring mandat och ansvarsområden.

Fråga!
Det som krävs är nu att ett antal driftiga lärare i byskolorna i glesbygden hör av sig statens muséer och frågar hur webbinarieschemat ser ut och vilka aktiviteter som är planerade för våren anpassade för olika ålderskategorier. När den hundrade frågan kommer, måste muséerna börja fundera på en lösning och begära tilläggsanslag för att tekniskt hantera frågan. Bara den som frågar kan få svar.

Vi behöver förnya vår syn på världen
Claes/Saras föreläsning var viktig för att förstå hur vi tänker. Vi tror ju att vår världsbild stämmer, den världsbild vi fick när vi växte upp. Men så är det inte. Världen förändras och våra synsätt utvecklas. Samtidigt växer klyftorna och rädslan för det avvikande och främmande. Några glimtar ur föreläsningen finns på hemsidan (Länktips se nedan). Rekommenderas. Även om en och annan fördom troligen skadas på köpet.

Länktips: Humtank tankesmedja om muséerna:
http://humtank.se/statliga-museer-for-narvarande/
Claes/Saras hemsida: www.saralund.se

Kulturen, politiken och hoten mot demokratin

Posted on by
Reply

”Kulturjournalistik – viktigare än någonsin eller mest för en elit” var rubriken för ett seminarium på Göteborgs Universitet den 4 november. Tre kulturchefer från tre tidningar samtalade om kulturens roll i politiken, politikens roll för kulturen och allra mest om medias ställning i allt detta. Medielandskapet stöps nu snabbt om. Neddragningar av redaktioner p.g.a. vikande annonsförsäljning, nedläggning av GT:s kulturredaktion i Göteborg samt den helt nya kartan med sociala medier och digitala nyhetsflöden förändrar förutsättningarna för det demokratiska samtalet. Jag var nyfiken och gick dit.

Religionsfrihet, men inte för kulturministrar?
Aftonbladets Åsa Linderborg kritiserade – igen – valet av Alice Bah Kuhnke till kulturminister. Hon är varken förankrad i politiken eller i kultursfären, hävdade Linderborg, och spetsade kritiken med att Alice Bah Kuhnke är både rojalist och troende. I Linderborgs värld är det tydligen omöjligt att kombinera de ställningstagandena med ett ansvar för kulturen. Ändå är det bara trettio år sedan den frikyrkligt aktive folkpartisten Jan-Erik Wikström var kulturminister i tre olika borgerliga regeringar.

Demokratikopplingen – mer problem än lösning?
Hon såg även sammankopplingen av kultur- och demokratifrågorna mer som ett problem än som en lösning genom att påpeka att en sjättedel av de nya pengar som tillförs departementet går till demokratisatsningar och inte till kultur. Att stöd till några av landets många kulturföreningar kan bli viktiga ingångar till ett mer sammanhållet, inkluderande, samhälle tycks inte ha fallit Linderborg in. Hon är på så sätt snubblande nära att definiera kulturen som ett särintresse.

Tomrum och matchning
Gabriel Byström från Göteborgs-Posten beskrev de senaste åtta åren med Lena Adelsohn Liljeroth som ett slags tomrum, där ministern under de senaste sex åren undvikit att delta i varje kulturpolitisk debatt och hellre gått på invigningar och klippt band… Det tycks vara svårt att få de kulturministrar kultureliten vill ha. Åsa Linderborg efterlyste dessutom ministrar som kunde matcha sin egen och den övriga kulturelitens debattnivå. Tanken smyger sig in att hon själv hade velat bli tillfrågad om ministerposten …

Ungern som varnande exempel
Riktigt bra blir Gabriel Byström när han berättar om sina intryck från Ungern och om hur högerpartiet Fidesz manövrerar för att få kontroll över det fria ordet. Att ledande sverigedemokrater åker till Ungern för att lära sig hur man tystar pressen illustrerar hur farlig utvecklingen för närvarande är, trots att Ungern är en del av EU.

1) Intoleransen brer ut sig
Den demokrati vi tar för självklar är i själva verket ständigt under hot. Ett sådant hot är den brist på tolerans och empati som präglar många av kommentarsfälten på nätet. När vi accepterar påhopp, förnedring och hot och ser dem som normala företeelser på nätet och IRL reduceras vår kultur till en intoleransens bastion. Hot och hat riktas mot allt avvikande, mot alla som tycker något annat. Demokratin förlorar. Men om detta handlade inte seminariet. Det är bara ett av de hot som finns. (Se även aktuell länk nedan).

2) Mängden information blockerar kunskap
Ett annat hot är informationsinfarkten. Vi har tillgång till så mycket information att det blir svårt att navigera i flödet och att värdera all information på ett överordnat korrekt sätt. Risken är uppenbar att informationsmängderna i sig bromsar människors möjligheter att ta till sig kunskap och att bilda sig en egen uppfattning om vad som är sant och riktigt. Passiviteten lurar runt hörnet.

3) Övervakning och insamling av data
Det tredje hotet är övervakningen. Data samlas in. Om vad vi säger, vad vi skriver, vilka bilder vi lägger ut, vad vi ”gillar” på nätet… och vips kommer anpassad reklam i vårt flöde som vänder sig till var och en av oss, anpassad och skräddarsydd. Steget till Orwells framtidsvärld är verkligen kort. När datainsamlingen används av myndigheter för att skydda ”samhället” mot dess medborgare har hela idén om ett öppet, demokratiskt samhälle vänts i sin motsats.

Tredubbla funktioner
Nå, tillbaka till seminariet. Sa dom något tänkvärt? Ja, om man bortser från att kulturcheferna hade påtagligt svårt att se sin egen bransch från utsidan, fanns det värdefulla tankar att bära med hem. Kultursidornas tredubbla funktion: Som kritiker av konst, musik, dans, teater och litteratur, som arena för publicering av unikt material och som bärare av den kulturdebatt, som varje civiliserat land bör föra. Och att vi ska vara stolta över att vi fångat upp och bär vidare den danska folkbildningstraditionen, som just ger kulturredaktionerna i media en specifik och ohotad särställning. Även om Expressen nu beslutat att stänga GT:s kulturredaktion, där panelens Ingrid Norrman är chef.

Digitaliseringen och (o)lönsamheten
Och självklart talades det mycket om digitaliseringen och svårigheterna att finna bärande affärsmodeller, där utgivningen säkras. Ingen i panelen hade någon patentlösning. Man hoppades på ett nytt presstöd, och någon trodde att en dellösning är att mediehusen även äger andra lönsamma verksamheter. Flera berörde dock de stora vinstkrav som framför allt de amerikanska tidningsbolagen möter. Och samtidigt att det är svårt att jämföra med USA, där Public Service är ett okänt fenomen.

En glimt av en annan kulturgärning
Den i panelen som bäst, i alla fall för ett ögonblick, lyckades lämna sitt eget revir och perspektiv var Ingrid Norrman, när hon framhöll en hästbonde från Ljungskile som en väl så viktig kulturarbetare som någon annan, kanske t.o.m. viktigare. En liten glimt av världen utanför tidningskorridorerna och twitterjagandet.

Länktips: Inbjudan seminarium 4 november: http://www.gu.se/omuniversitetet/aktuellt/kalendarium-detalj/?eventId=1797711028

Och om hoten mot ledande, kvinnliga, journalister: http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/katrinemarcal/article15682933.ab

Julkänsla mitt i sommaren

Posted on by
Reply

Julafton känns långt borta. Men jag brukar beskriva Almedalen som julafton. Under en vecka finns möjlighet att i koncentrat fånga upp det som andra tycker är viktigt. Inte alltid vad som sägs utan vem som säger vad kan vara det nya. Även vår demokrati påminner starkt om julafton. Återkommer till det.

Tummelplats
I Almedalen trängs företag, politiker och organisationer. Över 3000 seminarier lockar i år åhörare. Sveriges i särklass största evenemang i sitt slag. I år är jag inte på plats. Istället följer jag delar av det som händer via webben, twitter och sociala medier. TV-rutan förmedlar som vanligt bara medias selekterade perspektiv på den tummelplats för möten, folkbildning, kunskap och åsikter som Almedalen huvudsakligen är.

Inte bara på Gotland
Glädjande nog har även våra nordiska grannländer liknande evenemang. (Länk se nedan). Danmark har i juni sitt Folkemöte, i Norge kallas ett liknande event för Arendalsuka och Finland har nu sin ”Soumi areena” för nionde gången. Mötesplatser behövs. Samhället har blivit så strukturerat, verksamheter så slimmade av ekonomisk styrning och förändringsbehoven har blivit så påträngande att ett val vart fjärde år inte räcker för att fylla behovet av demokratiskt folkstyre. Därför blir Almedalens gränsöverskridande forum så viktigt.

Vem leder utvecklingen?
Förnyelsen av verksamheter bygger på att idéer är förankrade. För detta behöver vi metoder för att samtidigt hantera både form och innehåll. Vem beslutar vad? Och på vems uppdrag ska det beslutas? Hur följer vi upp besluten? Vad är en rimlig avvägning? Kan marknadskrafterna lösa behovet? Hur mycket måste myndigheter och förvaltningar besluta? Var kommer den enskilda människans behov och drivkrafter in? Vem leder utvecklingen?

En stark känsla, även om den kan vara olika
Men vad har julafton med demokratisk utveckling att göra? De allra flesta i vårt land vet vad julafton står för. Har man vuxit upp i vårt land är det omöjligt att inte ha mött de traditioner vi förknippar med julafton. Låt vara att de är olika i sin tyngdpunkt: några firar Jesu födelse och förknippar julklapparna med den händelsen, andra ser julen som en familjehögtid i första hand, då man träffas, umgås och äter god mat. Barnen ser fram emot julklappar och kanske tomtens besök. Bara midsommarfirandet kan konkurrera med julen om vår uppmärksamhet när det gäller att samlas i familjekretsen.

Överraskande innehåll
Formen är en del av traditionen. Julen är så starkt förankrad i vad vi anser viktigt att det ska mycket till för att bryta mönstret. Det intressanta är att det samtidigt, särskilt hos barnen, finns ett starkt spänningsmoment. Kommer tomten? Ska jag få några julklappar? Blir mottagaren glad åt den present jag ger? Innehållet är på så sätt osäkert. Formen är given. Under decennier har Kalle anka styrt generationer av familjer klockan tre. Men förväntan på att bli överraskad finns där: vad kommer att hända?

Formen för demokrati
Överfört till samhällsutveckling är det så vi behöver se på demokratin. Formen är given. Vi har olika sätt att forma framtiden genom vårt direkta eller indirekta engagemang i det politiska fältet. Vi kan bejaka näringslivets utbud genom att köpa varor och tjänster vi gillar. Vi kan involvera oss i ideella verksamheter, förkovra oss, delta i idrott, kultur, mänskliga möten och andra aktiviteter. Formerna för allt detta är relativt stabila. Vi har tom både formella och informella gränser för hur vi beter oss som sociala varelser. Kulturen bär detta över generationsgränserna.

Den starka, positiva kopplingen möjliggör utveckling
Den andra delen, innehållet, det vi väljer att fokusera på, är mer föränderligt. När vi upptäcker något nytt och förhåller oss till det lägger vi grunden till utveckling. Har vi en stark känslomässig koppling till något, blir det också viktigt för oss. I bästa fall blir varje dag en slags demokratisk julafton, där vi upplever en stark koppling mellan oss själva och världen omkring oss. Orättvisor, ofred, omänsklig behandling, orättfärdigt beteende och oansvarighet kan vara sådant som väcker vårt engagemang. Allra bäst är om vi lyckas kombinera våra ställningstaganden med positiv förändring. Att samhället blir och upplevs som bättre i motsats till mindre dåligt.

Därför är den goda julkänslan så viktig mitt i sommaren och hela tiden.

Länktips: http://www.almedalsveckan.info/7404