Tag Archives: Värderingar

Hörnstenar för förtroende

Posted on by
Reply

När vi väljer parti i olika val är det inte enbart det partiets politik vi tar ställning till. Vi väger också in de värderingar som partiet står för. Och dessa i sin tur personifieras och kommuniceras av partiledaren. Det blir på så sätt en uppgift för partiledaren att med sin person företräda en hållning, en livsåskådning eller ett paket av ståndpunkter, som väljaren kan bejaka. Vem som företräder ett parti blir därför mer avgörande än många inser.

Janine, Amanda eller Annika
Miljöpartiet ska välja språkrör, den här gången kvinnligt sådant. Tre kandidater har känt sig manade att anta utmaningen. Var och en med kunskaper och erfarenheter som kan fungera i rollen som språkrör. Det som kommer att avgöra frågan är antagligen andra parametrar.

Igenkännandet avgörande
Oavsett vem det blir, och även med adress till andra demokratiskt sinnade partiledare, vill jag här kort dela med mig av ett tips. Väljarna utser på ett plan en representant, en företrädare för sig själv. Igenkänningen blir i det sammanhanget central. Man vill som väljare känna igen sig i den företrädare man utser. Att man som väljare kan räkna med att företrädaren säger sådant som man själv tycker är viktigt. Att den som får min röst tar ställning i olika frågor på ett snarlikt sätt som jag själv skulle gjort. Inte i alla frågor, men i de viktiga frågorna, de som gjorde att partiet fick min röst.

Handskakandet är inte bara symboliskt?
Hur lär man känna någon man inte har träffat? Hur kan man lita på någon som man inte har skakat hand med? (Det är förresten kanske därför man ser alla dessa bilder på handskakande amerikanska presidentkandidater från förr som snabbt hälsade på sina väljare…?) Jag tror att en pusselbit i detta handlar om att dela med sig av erfarenheter.

I bästa fall kunde alla sju komma cyklande samtidigt
Om jag (vilket självklart inte kommer att ske) skulle kandidera skulle jag när det passar flika in korta bilder av hur jag växte upp. Det kan räcka med att infoga en kort mening om att ”jag vet hur det är när sista bussen hem har gått och det inte syns till någon telefonkiosk att använda”. Eller ”jag var så glad när alla vi 13-14-åringar i byn kunde samlas på en gång på fotbollsplanen som låg tre-fyra kilometer bort och spela lite boll, alla sju. Och till och med Lars-Göran fick vara med en stund, trots att hans pappa alltid ville att han rensade i växthuset. Och Hans-Åkes lillebror Bengt fick vara med, trots att han bara var 12 år och även Peter var med, trots sin medfödda skada. Och i bästa fall var grusplanen rensad från ogräs och mopedgänget av 16-17-åringar inte var där…”

Sockerbetor i ösregn
Eller kanske skulle jag kunna flika in någon gång om brödbilen, fiskbilen, slaktarn och bryggarbilen som kom en gång i veckan och kunde ha tid att prata om annat än de varor de sålde. Eller minnas betesskörden på de skånska leråkrarna, hur kvinnorna låg på knä i rader i ösregnet och högg blasten av sockerbetorna med sina machete-knivar så sent som på 60-talet. Bara för att dela med mig av sådant som fastnat i minnet och som naturligtvis har präglat mig på ett medvetet och ett undermedvetet plan.

Att synliggöra omdömesförmågan
Det vi bär på som outplånliga och värdefulla minnen utgör troligen hörnstenar i vem vi till slut blir och vad vi tycker är viktigt. Och ska man förstå en annan människas omdöme behöver nog dessa hörnstenar synliggöras.

Vilka upplevelser som fick Åkesson att dras till uniformsklädda stöveltrampare på 90-talet vill jag däremot inte veta.

SD:s matfråga handlar inte om pizzan

Posted on by
Reply

Det finns högerradikala partier och politiker som på olika sätt vill påverka och förändra det demokratiska samhället. I USA gjorde trump ett misslyckat försök den 6 januari att blockera den formella processen i Kongressen, då Biden skulle utses till näste president. I kölvattnet på missnöjet med corona-hanteringen, vaccinationsskepsis och diverse konspirationsteorier planerade en grupp högerextrema i tyska Dresden att mörda en ledande politiker. I varje land finns en opinion, som extrempolitiker försöker fånga in och använda som plattform för sina ambitioner. I Sverige är det SD som fångat upp dessa strömningar. Hotet mot demokratin är konkret och riskerar att bromsa eller blockera den omställning, som är helt nödvändig om vi ska klara hållbarhetsutmaningarna.

Kampen om vad som är rimligt och rätt
Det kan tyckas litet och som en sidoföreteelse, men det är en del av en strategi från SD:s sida, att på olika sätt flytta fram sina positioner på det område som enklast sammanfattas som ”kulturellt”, men som egentligen handlar om konsensus i befolkningen om vad som är rimligt och rätt. Vissa företeelser i samhället bottnar i vår gemensamma erfarenhet av hur det ska vara och vilka begrepp vi har för det. Allemansrätten, att fritt få röra oss i naturen, även om vi inte äger marken, är en sådan gemensam uppfattning. SD försöker på olika sätt utmana våra gemensamma referenser för att på så sätt flytta över diskussionen till att handla om de konflikter de vill bygga sin argumentation på. Delvis har de lyckats. Numera tycks alla (?) vara överens om att Sverige ska ha en restriktiv flyktingpolitik, för att ta ett exempel.

Glöm inte detta….

De vill påminna om skillnaden
Konkret försöker SD hela tiden ta kontroll över olika fenomen, som egentligen inte har med politik att göra. Nyligen motionerade t.ex. SD i Göteborg om att staden endast ska erbjuda ”svensk” mat på skolor och äldreboenden. Det är naturligtvis symbolpolitik. Man vill markera att det är skillnad på ”svensk” och ”icke-svensk” mat. Och därmed påminna folk om att det också är skillnad på att vara ”svensk” och ”icke-svensk”. Det kan tyckas harmlöst och löjligt att de vill kontrollera vilka maträtter som serveras. Men i grunden är det deras metod att påminna om skillnaderna och att det ”svenska” är det som ska gälla.

Ris, pasta eller pizza – eller handlar det om något viktigare?
I sakfrågan, vilken mat som ska serveras i Göteborg, har de naturligtvis mycket svårt att beskriva vad de menar. Är ris, pasta, pizza, taco och clementiner ”osvensk” mat? Måste de äldre nöja sig med rovor och vitkål till sin dagliga fläskkotlett? Vitlök blir naturligtvis en osvensk smak i SD-land, ett glas vin till maten blir otänkbart osv osv. Men det är inte den debatten de vill vinna, det är det långsiktiga och det strategiska i att skilja på vad som är ”rätt” och ”fel”, vad som är ”svenskt” och ”icke-svenskt”. Låt oss inte luras att tro att det är maten det egentligen handlar om. Det är våra värderingar de slåss om. Låt dem inte vinna.


En tänkvärd söndagsintervju med Bo Rothstein

Posted on by
4

I Söndagsintervjun i P1 den 28 februari fick vi lyssna till ett samtal mellan Martin Wicklin och professor Bo Rothstein, Sveriges kanske mest inflytelserika statsvetare, som snart går i pension. (Länk till programmet se nedan). Rothstein har som vanligt flera kloka tankar att dela med sig av. Vissa saker fastnar i minnet och blir mer minnesvärda än annat. När informationsmängden i samhället är så omfattande, och delar av den t.o.m. är medvetet vilseledande, kan det vara klokt att lyssna till en forskare som hjälper oss att hålla fast vid vissa centrala begrepp, som samhället faktiskt behöver vila på.

Samhällskontraktet får inte gå förlorat
Rothstein nämner t.ex. det outtalade samhällskontraktet som en viktig faktor för tilliten och för relationen mellan styrande och styrda. Vi betalar skatt för att få vissa saker finansierade och en trygghet i våra liv. När detta kontrakt blir otydligt eller upplöses finns en risk att tilliten går förlorad.

Rakryggat och konsekvent
Men det är två andra saker som fastnar mer ordentligt i mitt minne och som jag vill lyfta fram. Det ena är hur konsekvent Bo Rothstein agerade när hans forskning i Oxford visade sig delvis vara knuten till en extern finansiär, som samtidigt gett bidrag till Donald Trump. Sin gärning som forskare och statsvetare kunde Rothstein inte låta villkoras av finansiering från en finansiär som stödjer en auktoritär ledare som trump. När forskningen syftar till att blottlägga systematisk korruption och att rätta till detaljfel i det öppna demokratiska samhället kan inte forskningen på något sätt vara kopplad till motsatsen. Mycket klokt och konsekvent av Rothstein att tacka nej till Oxford på de premisserna. Tänk om fler kunde göra denna koppling mellan värderingar och den egna verksamheten! Så mycket längre vi hade kommit med klimatfrågan om annonser för fossilt baserade produkter inte förekom i våra medier, dvs om klimathotet och miljöbelastningen tillåtits vara avgörande för hur intäkterna genererats. Genom att markera mot hur Oxfords universitet accepterade pengar oavsett sammanhang gav Rothstein ett rakryggat besked, som fler borde ta intryck av.

Var beredd på att plötsligt vara ensam
I de mer personliga delarna av söndagsintervjun kom Rothstein in på ett annat förhållningssätt, som också kan uppmärksammas. Han sa ungefär att ”tänk på att du till slut kan vara helt ensam om en åsikt”. En tanke som han ansträngt sig att vidarebefordra till sina barn och som är viktig att förmedla vidare. I många sociala sammanhang kan det uppstå en situation där det till synes blir frågan om ”alla mot en”. Det måste inte handla om mobbing, det kan vara grupptryck eller annat. Men att mentalt vara förberedd på att det kan uppstå situationer där man är ensam om en ståndpunkt är en bra läxa. För att dels inte falla för frestelsen att vika undan när grupptrycket ökar, men dels också för att vara beredd på att själv plötsligt vara den ende som tycker på ett visst sätt. I de år som formar oss är detta en viktig fråga att minnas, liksom när vi uppfostrar nästa generation. Integritet kan vara ett ord i sammanhanget, eller rakryggat stå för en viss hållning.

Konsekvens: Vi väljer alla vad som är rätt
Rothsteins livsregel får mig att tänka på historien om fjortonårige John Hron, som misshandlades till döds av fyra unga män vid Ingetorpssjön, nära Kode, i augusti 1995. John lyckades först fly och hade kunnat rädda sig själv, men angriparna sa att de skulle ha ihjäl Johns kompis om han inte kom tillbaka. John valde då att återvända och mördades därefter av de fyra nynazisterna.
Detta var när skinheadsen organiserade sig i Vitt Ariskt Motstånd och det var ungefär samtidigt som Jimmie Åkesson gick med i SD. Sedan dess har skinheadsen skaffat kostym, några av dem hamnat i Riksdagen och inte ett SVT Agenda-program sänds utan att relatera till skinheadsens arvtagare, som om den högerextrema världsbilden vore sann.
Vi har alla en möjlighet att stå upp för sanningen. Vi kan vägra acceptera trumpismens falska budskap, vi kan ifrågasätta motiven hos medlöpare och antidemokrater. Var och en väljer.

Länktips: Söndagsintervjun 28 februari https://sverigesradio.se/avsnitt/1679042

Dags för ja- och nej-skala

Posted on by
Reply

Politiken har under större delen av 1900-talet beskrivits i en vänster-höger-skala. Höger har (förenklat) handlat om lägre skatter och mer frihet åt individen och privata företag att forma framtiden. Vänster har inneburit högre skatter och mer av samhälleligt organiserade verksamheter och större fokus på utjämning av ekonomiska klyftor. På senare tid har en GAL-TAN-skala också kommit till, där skalan försöker fånga kulturella och sociala värderingar från traditionsbundna till mer antiauktoritära synsätt. GAL-TAN har också ifrågasatts som skala, ska tilläggas. Frågan är om det inte är ännu mer intressant att fråga väljarna var på ja-nej-skalan de befinner sig.

JA – NEJ – skalan
I takt med utvecklingen av sociala medier och hur de används har det blivit allt tydligare hur åsikter tar plats på bekostnad av fakta. I sämsta fall uppfattas tyckandet som lika mycket värt som kunskapen, eller ännu mer. Med en JA-NEJ-skala skulle väljarnas grundinställning kunna åskådliggöras. NEJ-förespråkare kännetecknas av att de väljer parti utifrån ett motstånd. De säger nej till sådant som de uppfattar som onödigt, felaktigt eller som begränsar deras livskvalitet.

Två Göteborgsexempel
På lokalt Göteborgsplan illustreras nej-väljarna av det uppmärksammade motståndet mot trängselskatter och mot Västlänken. Trängselskattemotståndet gav partiet Vägvalet plats i kommunfullmäktige både 2010 och 2014. Motståndet mot Västlänken bidrog tydligt till uppstickarpartiet Demokraternas framgång i valet 2018.

Även ”Ja” innebär ett nej
Nej-sägarna låter sin röst gå till det parti som tydligast markerar ett motstånd mot något som man själv uppfattar som avgörande. SD:s framgångar är också kopplade till nej-sägandet. I den andra änden finns individer som söker sig till partier som erbjuder konstruktiva lösningar. Även på Ja-sidan finns ett inbyggt ”nej” i så motto att det som bejakas ofta är tänkt att ersätta något befintligt.

På fel spår
Om vi analyserar partierna utifrån en Ja-Nej-skala framstår dagens politiska svårigheter lite tydligare. De partier som vill bygga vidare på dagens samhällsutveckling på det ekonomiska området tappar en del i väljarstöd eftersom det är många som inser att de förlorat på utvecklingen sedan 1980. Klyftorna har vuxit, samhällsservicen uppfattas som sämre när besparingskraven är skarpa och den tidigare garanten för en grundtrygghet, socialdemokraterna, tvingas släppa taget om viktiga delar av sin egna politik. Liberalerna förknippas nog lätt med den nyliberala ekonomi, som nu alla ser har lett världen in i ett akut läge när det gäller miljö och klimat. Att säga Ja till mer av detta är inte vad väljarna önskar.

Konkreta situationer styr
Den del av JA-opinionen som vill skapa ett samhälle i tydligare balans mellan kapitalism och miljö/klimat-frågor har också svårt att få medvind. Det finns väljare som vill bejaka ett mer hållbart samhälle, men ännu fler som inser att de då skulle behöva avstå något som de tidigare värderat högt. Att flyga till Thailand är t.ex. något som många uppskattar, men som starkt bidrar till sämre livsförutsättningar på jorden. I de konkreta valsituationerna blir det plötsligt svårt att säga ja. Det är lättare att säga ja till täta djurinspektioner på mjölkböndernas gårdar än att säga ja till lägre CO-2-utsläpp.

Ingenmansland
Flera av Riksdagens partier har hamnat i ett slags ingenmansland mellan ja och nej. De säger varken tydligt ja eller tydligt nej och tappar på så sätt röster. När (S) under 1900-talet använde 1 maj för att opponera mot orättvisorna lyckades de både säga ja och nej samtidigt. Ja till fortsatt utveckling av välfärdsstaten och nej till orättvisor. Den våg av förändringskraft som bar upp (S) under decennier har planat ut. Åren med liberalt betonat (M)-styre 2006-2014 sänkte förvisso skatterna för många, men för stora grupper i samhället blev förbättringarna obetydliga. Att säga Ja till mer av Allianspolitik attraherar heller inte en majoritet av väljarna. Per capita har Sverige nu flest miljardärer i världen. Men ingen förmögenhetsskatt.

Balansen fungerar inte
SD har å andra sidan fångat en helt ny kategori nej-sägare, som drastiskt vill förändra det samhälle som byggts upp. Tolerans och grannsämja byts mot intolerans och hat, ansvarstagande byts mot avståndstagande. Demokratiska och mänskliga rättigheter ifrågasätts i ord och handling. För de traditionella partierna blir detta ett problem. Den tidigare balansen mellan ”nej-till-orättvisor” och ”ja-till-det-vi-åstadkommit-så-här-långt” fungerar inte i relation till SD:s kategoriska nej till allt.

Hitta den nya positionen mellan ja och nej!
Ska det politiska samtalet bli relevant igen måste de traditionella partierna hitta sin nya position med en mix av ”nej-till-felaktigheter” och ”ja-till-det-vi-värdesätter” i samhället. Och själva tydligare positionera sig med förslag som kan uppfattas och gillas av ja-sägare. Om allt handlar om att säga nej till det mesta vinner de som tydligast ropar nej.

Igenkännande
Min slutsats blir att partierna måste göra sig själva mer relevanta igen, och hitta den dualitet av ja och nej som kan tilltala väljare. Det räcker inte att säga nej, det vinner rena missnöjespartier på. Och enbart Ja blir inte tillräckligt attraktivt för den större delen av befolkningen. Det behövs en ny inspirerande berättelse om vart vi är på väg, en berättelse som människor kan känna igen sig i och känna delaktighet i. Framtiden måste vara lockande och positiv. Så att Ja-sägarna får ta plats och förverkliga sina drömmar.

Varifrån kommer all denna egoism?

Posted on by
Reply

Jag läser en artikel i Skånska Dagbladet, som återger en skolbibliotekaries frustration och besvikelse över rådande arbetsvillkor på en gymnasieskola i Eslöv. Artikeln inleds med ”Värstingarna har tagit över..:” och texten ger en inblick i hur gymnasiet ifråga tycks ha blivit ett uppehållsrum för stökiga ungdomar. Det verkar som att de vuxna har resignerat och att de saknar förmåga att styra upp situationen. Man tycks skylla på varandra och i slutänden blir det den enskilda bibliotekarien som får möta problemen själv, eller sluta, som det nu blev. (Länk se nedan).

Hot och utpressning
Jag läser en annan text om ”sex morsor i Lund” som i Sydsvenskan uppgivet konstaterar att våld, hot om våld, utpressning och stölder blivit vardag för högstadieungdomar. Äldre ungdomar tvingar de yngre att begå brott och myndigheterna samordnar inte sina insatser. Viktigast, anser mammorna, tycks vara att upprätthålla sekretessbestämmelserna, inte att komma till rätta med ett skenande och mycket allvarligt socialt problem. (Länk se nedan).

Respektlöshet och egoism
Detta råkar vara två exempel ur vardagen från Skåne. Troligen skulle de beskrivna händelserna kunna äga rum i olika delar av landet. Båda exemplen lutar sig mot en hänsynslöshet och en avsaknad av empati. De stökiga ungdomarna på biblioteket visar ingen respekt för vuxna och utpressningsexemplet från Lund tyder på en hänsynslöshet bortom alla rimliga gränser. Båda fallen har det gemensamt att de lutar sig mot värderingar som ligger långt ifrån både vårt kristna arv och solidaritetsvänsterns lojalitet med de svaga. Man skulle kunna påstå att det utbredda hatet och hoten mot främlingar gått över i en rå egoism, som saknar gränser för vad som är ett vanligt sunt förnuft och ett socialt acceptabelt beteende.

Kanaler till Panama
Man skulle också kunna marginalisera exemplen och hävda att det handlar om unga personer som misslyckats i skolan och därför inte ser en framtid i att bli en del av samhället.

Panama city seafront

Men egoismen dyker upp lite överallt. Långt upp i makthierarkin synliggörs nu hur personer skott sig på att undanhålla skatt för miljoner kronor genom att utnyttja kanaler till Panama för att gömma undan sina tillgångar. Det är mer sofistikerad egoism och kanske inte lika kantad av våld och utpressning.

Uppenbarligen har vi på många nivåer anledning att fundera över vilken etik som ska gälla.

Länktips:
http://www.skd.se/2016/06/14/varstingarna-har-tagit-over-gymnasiet/

http://www.sydsvenskan.se/2016-06-15/vi-lamnar-lund-i-fortvivlan-nar-vara-barn-stjal-under-hot-fran-kriminella

Det genuina som motpol till det industriella

Posted on by
1

Food trucks som serverar street food är en av de senare trenderna i gatulivet i våra större städer. (Det ska tydligen heta något på engelska för att fungera. Gatumat från mobila matvagnar låter väl för simpelt förstås). Det är olika profiler: mexikanskt, etiopiskt, koreanskt, vegetariskt, ekologiskt, nyttigt, gott och smakrikt. Medvetna hipsters söker och får sin önskade mat serverad på den plats man råkar vara på. Överraskningen och maten i nuet som viktiga parametrar för totalupplevelsen. På väg någonstans, tillsammans med någon, som ett uttryck för både närvaro och tillfällighet.

Nära
Det råkar bli vad som för tillfället serveras. Inte alltid snabbt, snarare med omsorg och med hög kvalitet. Maten som markör. Nära människor men långt bort från standardiseringens hamburgerkedjor. Långt bort från alla onödiga tillsatser, med en närhet till kök och kock, med en koppling till upplevelse, gemenskap, kvalitet och njutning. Street food är något annat än Owe Thörnqvists gubbe med låda på magen. Det är långt från korvmojar, en hel special eller en odefinierbar rød pølse.

Drömmar
En av entreprenörerna berättar om livet som food trucker. Om hur det kan kosta en miljon att bokstavligen få rulla ut sin dröm. Om formaliteter, om hinder, avgifter och begränsningar, om långa arbetsdagar och om glädjen att få jobba i och med sin dröm. Hon som berättar tonar ner sin egen roll. Det är hennes man, musikern, eritreanen, injera-bagaren och vegetarianen som drömmer mest. Hon är med. Men med en egen vilja. Vi lyssnar på hennes berättelse på ett av stadens alla ”Mellanrum” på Stadsmuseet i Göteborg. En ung forskare från Lund kompletterar med bilder och sammanhang. Jo, det finns forskning på denna subkultur. Fascinerande.

Identitet
Båda presentatörerna tycks leva inne i kulturen, och framstår som bärare av den större idén. Identiteten sitter i valet av smaker, av upplevelser i samband med maten, av att njuta av god, vällagad mat när man känner för det. Extremt långt från Bamba, torsdagarnas ärtsoppa, sliriga bruna bönor med fläsk eller sjuttiotalets pulvermos. Vi får ett par initierade inblickar i hur livsstil, sökande efter kvalitet och önskan om god mat kan fylla några unga människors liv.

Ordens valörer
60 procent av ”food truckers” i London går i konkurs eller lägger av, får vi veta. Det är tufft, det är svårt och säkert långa arbetsdagar. Platser för vagnarna fördelas enligt lite olika principer i Stockholm, Göteborg och Malmö. Specifika platser här, zoner där. Det finns både en sammanhållning och en konkurrens inom gruppen av verksamheter. Man tjänar på att stå flera på samma plats. ”Food court”, mattorg på svenska, är bra för försäljningen. Lika drar lika. Kungstorget borde ha ett mattorg, får vi höra. Men man envisas med att säga food court, kanske för att det låter nyare. Mattorg skulle ju kunna uppfattas som Domus i Filipstad. Orden har en historia, som låneorden delvis slipper bära på.

Bekräftelse
Varför är den nya gatumaten, mobila matvagnar och mattorg intressanta? De är uttryck för förnyelse och unga människors sökande efter kombinationer. Man vill träffas, uppleva något tillsammans, bli överraskad och samtidigt ska det vara kvalitet. Lite eko-reko, lite juste, lite i samklang med det liv man vill leva i övrigt. Kravlöst, impulsivt och ändå väldigt lokalt och nära. Man kan se den ansvarige i ögonen och få en bekräftelse av att det här är tillagat med hjärtat och med omsorg i alla led. Och därför betalar man mer än för en serietillverkad burgare med industriellt förutbestämd smak och okänt ursprung. Matvagnen ger en möjlighet för både producent och konsument att bekräfta varandras värderingar på en individuell nivå.

Vi har fått nog
Vi kommer att få se mer av detta. Hur kvalitet och relationer blir allt viktigare i våra val. Vi vill inte bli lurade, vi vill inte manipuleras in en konsumtion som döljer sanningen. Vi vill inte att barn har tillverkat våra kläder. Vi vill inte att bomullen odlats på naturfientligt sätt. Vi vill ta ställning. Därför är detta ett intressant exempel på hur sökandet efter kvalitet tar sig uttryck.

Visioner, prognoser och vad vi värderar

Posted on by
Reply

Vilket samhälle vill vi ha? Är det en så övergripande och väsentlig fråga med så svårtolkade svar att den inte ställs? Utfrågningar i TV fokuserar väldigt lätt på skattesatser, vinnare och förlorare eller symbolfrågor. Alltför sällan, kan det tyckas, kopplas detaljerna till visioner om vilken riktning samhället ska ta. Kostnad och värde är två olika saker.

Ingen peak car
Detta blev jag påmind om häromdagen, när jag hamnade på ett seminarium om ”peak-car” på Handelshögskolan i Göteborg. Under en välbesökt eftermiddag fick vi veta att bilinköpen planar ut i Europa och i USA. På en global nivå ökar efterfrågan med Kina som den viktigaste tillväxtmarknaden. Peak car blev på så sätt avhandlat på mindre än en minut.

Attityder spelar mindre roll än konjunktur och pris
Jonas Eliasson från KTH illustrerade att vi sedan 1800-talet har tiodubblat reslängden vart femtionde år. Användandet av häst, järnvägarnas utbyggnad och ett utbrett bilinnehav har lett fram till detta. Tillgänglighetskraven ökar. Ändrade attityder till bilåkning påverkar enligt Eliassons forskning bilresandet mindre än BNP-utveckling, dvs konjunktur, och pris på bränslet. Trender är svåra att få träffsäkerhet på, hävdar Eliasson.

Visionen viktigast
Trafikverkets representant landade i budskapet att samhällsplaneringen är det avgörande för vilken trafikvolym som uppstår. Mårten Levenstam från Volvo Personvagnar valde att lyfta frågan ytterligare ett snäpp: Visionen om vilket samhälle vi vill ha är viktigare än de prognoser vi kan arbeta mot. Levenstam beskrev med oväntad öppenhet hur företagen i hans konkurrensutsatta bransch resonerar. Ingen vill vara sämst i klassen och därför har exempelvis alla bilar idag i princip låga CO2-utsläpp. Vi har ett nytt jämviktsläge, menar Levenstam, och det som en konsekvens av att politiker ställt krav på lägre utsläpp per km.

Marknaden agerar logiskt i ett sammanhang
Det är en intressant bild. Att se företagens bidrag till samhällsutvecklingen som ett logiskt svar på de krav som ställs från konsumenter och politiker. De globalt verksamma företagen agerar och reagerar snarare än proagerar. Företagen optimerar sina lösningar inom de ramar som ställs upp av konsumenter och lagstiftare. Mot bakgrund av de privatiseringar som skett inom olika samhällssektorer i vårt land, ofta med motiv att effektivisera och att låta konkurrensen skapa kvalitet, blir det intressant att studera vilka krav som ställts av konsumenter och politiker när marknadens aktörer släppts fram.

Är vinst alltid ekonomisk?
Vad händer i banksystemet i kölvattnet på avregleringen? Vilka krav ställs på privata apotek och bilbesiktningar? Hur är det med skola, vård och omsorg… har privatiseringarna lett till kvalitetsökning eller till effektivisering som frigörs i ekonomiskt överskott? Varför måste vinst alltid räknas i ekonomiska termer? Vem ska egentligen avgöra vad som ska räknas som ökad kvalitet eller verksamhetsförbättring? Är femton minuters samtal med en vårdtagare en ökad kvalitet eller en ökad kostnad?

Sammanvägd nytta
När det talas om kvalitet och vinster i välfärden är ofta ekonomin utgångspunkten. Hur pengarna ska användas är grundfrågan. Viktigare vore att utgå från värderingar om vad som egentligen är viktigast i en verksamhet och att reducera ekonomin till det medel som möjliggör vår vision. Samhällsnyttan, företagsnyttan och nyttan för den enskilde måste vägas samman på ett klokt sätt i relation till vad vi värderar. Kostnad och värde är inte samma sak. Därom talas det för lite i valdebatten.

Julkänsla mitt i sommaren

Posted on by
Reply

Julafton känns långt borta. Men jag brukar beskriva Almedalen som julafton. Under en vecka finns möjlighet att i koncentrat fånga upp det som andra tycker är viktigt. Inte alltid vad som sägs utan vem som säger vad kan vara det nya. Även vår demokrati påminner starkt om julafton. Återkommer till det.

Tummelplats
I Almedalen trängs företag, politiker och organisationer. Över 3000 seminarier lockar i år åhörare. Sveriges i särklass största evenemang i sitt slag. I år är jag inte på plats. Istället följer jag delar av det som händer via webben, twitter och sociala medier. TV-rutan förmedlar som vanligt bara medias selekterade perspektiv på den tummelplats för möten, folkbildning, kunskap och åsikter som Almedalen huvudsakligen är.

Inte bara på Gotland
Glädjande nog har även våra nordiska grannländer liknande evenemang. (Länk se nedan). Danmark har i juni sitt Folkemöte, i Norge kallas ett liknande event för Arendalsuka och Finland har nu sin ”Soumi areena” för nionde gången. Mötesplatser behövs. Samhället har blivit så strukturerat, verksamheter så slimmade av ekonomisk styrning och förändringsbehoven har blivit så påträngande att ett val vart fjärde år inte räcker för att fylla behovet av demokratiskt folkstyre. Därför blir Almedalens gränsöverskridande forum så viktigt.

Vem leder utvecklingen?
Förnyelsen av verksamheter bygger på att idéer är förankrade. För detta behöver vi metoder för att samtidigt hantera både form och innehåll. Vem beslutar vad? Och på vems uppdrag ska det beslutas? Hur följer vi upp besluten? Vad är en rimlig avvägning? Kan marknadskrafterna lösa behovet? Hur mycket måste myndigheter och förvaltningar besluta? Var kommer den enskilda människans behov och drivkrafter in? Vem leder utvecklingen?

En stark känsla, även om den kan vara olika
Men vad har julafton med demokratisk utveckling att göra? De allra flesta i vårt land vet vad julafton står för. Har man vuxit upp i vårt land är det omöjligt att inte ha mött de traditioner vi förknippar med julafton. Låt vara att de är olika i sin tyngdpunkt: några firar Jesu födelse och förknippar julklapparna med den händelsen, andra ser julen som en familjehögtid i första hand, då man träffas, umgås och äter god mat. Barnen ser fram emot julklappar och kanske tomtens besök. Bara midsommarfirandet kan konkurrera med julen om vår uppmärksamhet när det gäller att samlas i familjekretsen.

Överraskande innehåll
Formen är en del av traditionen. Julen är så starkt förankrad i vad vi anser viktigt att det ska mycket till för att bryta mönstret. Det intressanta är att det samtidigt, särskilt hos barnen, finns ett starkt spänningsmoment. Kommer tomten? Ska jag få några julklappar? Blir mottagaren glad åt den present jag ger? Innehållet är på så sätt osäkert. Formen är given. Under decennier har Kalle anka styrt generationer av familjer klockan tre. Men förväntan på att bli överraskad finns där: vad kommer att hända?

Formen för demokrati
Överfört till samhällsutveckling är det så vi behöver se på demokratin. Formen är given. Vi har olika sätt att forma framtiden genom vårt direkta eller indirekta engagemang i det politiska fältet. Vi kan bejaka näringslivets utbud genom att köpa varor och tjänster vi gillar. Vi kan involvera oss i ideella verksamheter, förkovra oss, delta i idrott, kultur, mänskliga möten och andra aktiviteter. Formerna för allt detta är relativt stabila. Vi har tom både formella och informella gränser för hur vi beter oss som sociala varelser. Kulturen bär detta över generationsgränserna.

Den starka, positiva kopplingen möjliggör utveckling
Den andra delen, innehållet, det vi väljer att fokusera på, är mer föränderligt. När vi upptäcker något nytt och förhåller oss till det lägger vi grunden till utveckling. Har vi en stark känslomässig koppling till något, blir det också viktigt för oss. I bästa fall blir varje dag en slags demokratisk julafton, där vi upplever en stark koppling mellan oss själva och världen omkring oss. Orättvisor, ofred, omänsklig behandling, orättfärdigt beteende och oansvarighet kan vara sådant som väcker vårt engagemang. Allra bäst är om vi lyckas kombinera våra ställningstaganden med positiv förändring. Att samhället blir och upplevs som bättre i motsats till mindre dåligt.

Därför är den goda julkänslan så viktig mitt i sommaren och hela tiden.

Länktips: http://www.almedalsveckan.info/7404