Det icke-liberala samhället växer fram

Det gnager hela tiden, detta att demokratin steg för steg eroderas av den offentliga debattens lögner, halvsanningar och blandning av åsikter, fakta och kategoriska påståenden om både sak och person. Kanske är det för att så många fler kan delta i offentligheten. Det som borde vara en tillgång för demokratin – att många åsikter tar plats – tycks innebära det motsatta. När alla ska göra sig hörda drunknar den sansade debatten i överdrifter och i ett respektlöst tilltal. Utvecklingen är på sikt mycket allvarlig eftersom vars och ens omdömesbildning påverkas. Till slut blir det omöjligt att föra rimliga samtal om verkligheten, när vi inte längre kan enas om vad som är relevant, vad som är sant och vad som är möjligt att åstadkomma.

Förenkling och mätbarhet.
Det har alltid funnits extrema åsikter. Människor har sökt sig till förenklade svar på komplexa sammanhang. De senaste decenniernas offentliga samtal har utvecklats till att handla om hur frågor uppfattas, inte hur de faktiskt är. Politiker ses som artister som ska få våra röster i någon melodifestivalliknande tävling. Komplexiteten i många av de avgörande frågorna förtigs. Svaren förväntas handla om ”vinnare och förlorare” eller kortsiktiga perspektiv. Det mediala spelet har övertagit tolkningsföreträdet. ”Fel låt vann” handlar i politikfåran om vem som har störst opinionsstöd. Mätbarhetssträvan leder till att det politiska innehållet om vilket samhälle vi vill ha hamnar i bakgrunden medan popularitetssiffror lyfts fram. Viktiga vägval för framtiden avgörs av framtoningen i media, inte av kloka, förankrade och genomarbetade förslag. Triumfen för trump illustrerar en del av detta. Hans förenklade budskap om att låta Mexiko betala för muren och att spärra in Hillary Clinton gick hem. Buller som ersättning för musik för att likna det vid något. Falskspelet – i flera betydelser – som taktik.

Förakt
Tonläget är högt. Det räcker att vistas på nätet ett tag, så blir det tydligt hur ord och tillmälen används på ett sätt som uppmuntrar till konfrontation och till icke-acceptans av oliktänkande. Minoriteter får det allt svårare i detta klimat. Det räcker att vara en ung, tydlig och modig tjej för att tvingas utstå diverse påhopp. Det icke-liberala samhället tar plats. På fullt allvar hoppas några av de högljudda att Putin kommer hit till Sverige och ”ordnar saker och ting ett tag”. Det är samma personer som håller på Le Pen, som jublar åt utvecklingen i Erdogans Turkiet och i Orbans Ungern. Ett förnekande av vetenskapen och ett avståndstagande från oberoende media som klumpas ihop i ett föraktfullt avståndstagande. Som om klimatfrågan skulle vara en konspiration påhittad av urinvånarna och renarna runt norra ishavet, eller som om flyktingar som flyr från kriget själva är orsaken till det krig de flyr ifrån. Världen är upp-och-ner.

Besinning, tack. Innan det är för sent.

 

Motstånd är ingen bra grund

Det blir allt tydligare att politiken handlar om motstånd. Väljare röstar idag allt oftare mot en viss utveckling, mot en kandidat eller mot det man inte vill ha. Så har det kanske varit länge. Upp till kamp emot kvalen… att vara emot överheten, makten och orättvisor i samhället har länge mobiliserat och engagerat människor. Allra märkligast var hur socialdemokraterna under decennier lyckades fylla 1-maj-tågen i protest mot sin egen regering… Ett beundransvärt trolleritrick som varken Putin eller trump lyckats komma i närheten av. Även om trump gärna organiserar kampanjmöten nu som president för att känna att han har sympatisörernas stöd.

Mot motståndet
Vi ser hur valet i Frankrike handlade om motstånd. Le Pen är emot EU, mot invandring, mot allt som stöper om samhället. Hon tonade ner de rasistiska uttalandena för att bli mer rumsren men alla vet var hon står. Mot Le Pen röstade många fransmän eftersom man inte ville ha den utveckling hon personifierar. Många av rösterna på Macron var på så sätt en röst mot Le Pen. Vissa vänstersympatisörer röstade samtidigt emot Macron (eller blankt) för att man var emot den politik Macron står för.

Muren mot Mexiko
Även trump bars fram av ett motstånd, som han skickligt kanaliserade. Träsket i Washington skulle torrläggas hette det. Genom att utse sina miljardärskompisar till viktiga poster i administrationen… som det visade sig. Muren mot Mexiko blev en enkel symbol för motståndet. En röst på trump var en röst emot allt elände som anses komma med illegal invandring och billig arbetskraft.

Clinton-motståndet
Andra röstade emot Hillary Clinton för att man var trött på den relativa hegemonin sedan Bill Clintons dagar. De rika blir rikare och Washington gör som de vill. I folkdjupet fanns ett motstånd mot utvecklingen, som Demokraterna hade kunnat fånga upp om de valt Bernie Sanders som sin kandidat. Nu valde de Hillary och räknade med sedvanligt stöd från arbetardelstaterna. Man hörde inte vilka stämningar som fanns. Alltför många hade investerat alltför mycket i att bli en del av den kommande Clinton-administrationen.

Alternativrörelse i svårigheter
I Sverige har Miljöpartiet sedan starten varit ett alternativparti. Identiteten hos partiet har varit dubbel. Mot miljöförstöring och för en fossilfri värld för att förenkla. Mot och för. När man nu hamnade i regering – hamnade är nog rätt ord i sammanhanget – tappade man förmågan att vara emot. Det gick inte att vara emot Bromma flygplats, mot Förbifart Stockholm och mot Vattenfalls försäljning av kolgruvorna. Man klarade inte att vara emot sin egen regering. Väljarna har stegvis märkt detta. De relativa framgångarna på miljö- och klimatförhandlingsområdet väger inte upp de symboliska förlusterna ur väljarnas perspektiv. Det har saknats en ideologisk kompass och överordnad principiell diskussion när språkrören tvingas administrera daglig statsförvaltning. Att överge en generös flyktingpolitik blev ytterligare en nödvändig åtgärd när verkligheten förändrades. Dynamiken mellan idealen och de reella besluten krympte och väljarna känner inte längre igen sig.

Icke-liberaler
Det tydligaste ”emot-partiet” i Sverige är naturligtvis SD. Inte nog att man är emot EU, mot klimatförhandlingar, mot globalisering och ett öppet samhälle – man ser förebilder i Ungern och andra länder, där demokratiska institutioner, forskning, oberoende medier och oliktänkande på flera områden får allt  mindre resurser och lagrum. Ett icke-liberalt Europa håller på att få fäste och banar väg för en samhällsutveckling som bara kan leda till mer motsättningar och mer konflikter.

Palme
Men vi ska inte glömma Palme-hatet. Hur det som förenade engagerade konservativa personer i Sverige var hatet mot Palme och sossarna. Man hade ingen tydlig egen politik, men det man var helt på det klara med var att Palme måste bort. Socialdemokraterna har aldrig riktigt återhämtat sig efter det. Anna Lindh var den lysande stjärnan, men även hon mördades. Stefan Löfvén bär på delar av arvet från Palme-tiden, men svårigheten för socialdemokraterna är att de inte längre uppfattas som det parti som kan göra livet bättre för flertalet. De har svårt att samla protesterande på 1 maj. Vänsterpartiet har lättare att fånga upp missnöjet eftersom de i praktiken kan kräva mer än de behöver hålla.

Kärnkraften
Även Fälldin på sin tid bars fram av ett växande motstånd. Den gröna vågen spirade. Motståndet mot kärnkraften engagerade många. Meidnerfonderna skrämde även andra än företagarna och Fälldin kändes som en trygg politiker att lita på. Ungefär som Reinfeldt valdes han två gånger. Det verkar som historien upprepas.

Det är allvarligt
Det allvarliga är att väljarna i första hand är emot något. Man röstar mot en viss politik. Det är en dålig grund för partipolitiskt engagemang. Ska man offra timmar i lokalt partiarbete behöver det ske i en positiv anda, att man vill något konstruktivt. Att bara vara emot skapar inte en identifikation som bär en politisk idé på gräsrotsnivå. Alla partier behöver fundera på detta. Hur kan man vara och framstå mer som en positiv kraft i samhället? Att enbart locka de negativa proteströsterna är förödande för det politiska systemet som helhet.

Borde vi kopiera naturens backup-idé ?

Naturen har ett intressant sätt att hantera avvikelser. Istället för att alla varelser är identiska finns det ett mönster i evolutionen som visar att det finns utrymme för avvikelser. Kanske ska vi organisera de mänskliga verksamheterna på liknande sätt? Det kan i alla fall vara värt att överväga.

Vänsterhänta
Vissa människor utvecklar en naturlig vänsterhänthet. Inte för att de med sin egen vilja valt att vara vänsterhänta, utan för att de anser att de utför olika rörelser och arbeten bättre med sin vänstra än sin högra hand. För hundra år sedan skulle vänsterhänthet ”botas”. Man tvingade barnen i skolan att skriva med höger hand, att snickra och att sy med sin högra hand. Det finns åtskilliga historier om påtvingad dubbelhänthet. För när barnen blivit vuxna kunde de ju själva välja att arbeta med valfri hand. Då valde de ofta den ”naturliga”, den vänstra. Ungefär elva procent av befolkningen är naturligt vänsterhänta. Påfallande ofta är dessa personer något mer skickliga än genomsnittet när det gäller det de utför. Oavsett om det handlar om hantverk, musik, idrott eller något annat.

Könsidentitet och preferenser
Människor föds och utvecklas i olika riktning när det gäller sin könsidentitet och sina sexuella preferenser. HBTQ-rörelsen och samhällets ökande ansvarstagande för dessa grupper är välkända. Ännu på 70-talet betraktades homosexualitet som en sjukdom, och var t.o.m. olaglig fram till 1933. Det intressanta är avvikelsen. Att vi alla inte är helt lika ens på detta för individen och samhället tämligen avgörande planet. Evolutionen garderar sig på något sätt för en minoritetens revansch.

Elva procent kooperativ?
Tänk om majoritetsekonomin och majoriteten företag borde kopiera naturens logik – tänk om det är så att det i varje företag och i samhället borde inkluderas elva procent avvikande? När bilindustrin nu med full fart satsar på batteritekniken kanske elva procent av forskning och utveckling borde läggas på vätgas och bränsleceller? Helt enkelt för att vi inte kan vara helt säkra på att majoritetsvalet långsiktigt blir det rätta. Kanske borde minst elva procent av alla företag drivas på ett annat sätt än som aktiebolag? Som kooperativ eller andelsägda verksamheter?

Tänk om det är naturens egen back-up-idé vi borde kopiera när vi satsar på framtidens samhällsbygge?