Den tidigare chefen för den europeiska centralbanken, Mario Draghi, har haft Ursula von der Leyens uppdrag att analysera hur EU:s konkurrenskraft ska kunna stärkas. Den 9 september kom rapporten som fått namnet ”Framtiden för Europas konkurrenskraft – en konkurrenskraftig strategi för Europa.” (Länktips se nedan). Jag har inte läst de 300 sidorna, men jag har fångat upp några av de bärande tankarna i rapporten.
Varför inte flera utvecklingsspår? Vågar man inte? Uppdraget till Draghi innebär att han ska ge förslag till hur EU kan ”säkerställa en hållbar ekonomisk tillväxt och öka EU:s välstånd på lång sikt”. Utgångspunkten är självklart tillväxt och att utgå från befintliga strukturer. Lobbyismen är ju förvisso stark och de nuvarande aktörerna vill inte riskera att behöva kasta in handduken. Hur befriande hade det inte varit om rapporten tydligt hade ställt fram två eller flera alternativa framtidsspår, där ”business-as-usual” hade kunnat kontrasteras mot ett eller flera alternativ av förändring av industrin, forskningen, finansieringen och hela samhällets nuvarande linjära konstruktion, där ansvaret för förändringen och resultatet hade stått i centrum? Vågar man inte vara tydlig?
Alltså ─ vad menar man med hållbar tillväxt? Hur länge ska EU låtsas att det finns en hållbar tillväxt enligt den gängse ekonomiska modellen? Det saknas idag incitament att ta ansvar för helheten. Investeringar får fortsatt ske som typiska suboptimeringar, där restprodukter och icke längre fungerande produkter ses som ”avfall”. Trots att vi vid det här laget borde inse att ett modernt och framtidsinriktat samhälle inte har råd att sprida några sopor. Allt måste komma till fortsatt användning och den som orsakar nedsmutsning eller förstörelse måste ta ansvar för helheten. Vi har ingen planet två, tre eller fyra som kan ta hand om vårt avfall.
Verkligheten rycker sönder det långsiktiga Vill man läsa en relativt neutral sammanfattning av Draghi-rapporten kan man göra som jag gjorde och läsa den text som Region Östergötland lagt ut (Länktips, se nedan). Rapporten handlar om innovation, clean tech och sårbarhet om man ska sammanfatta. Och ett förslag är att finansiering skulle kunna ske gemensamt, så att lån tas av alla 27 medlemsländer, något som antagligen blir svårt. Särskilt som det pågår ett krig i Europa och detta ständigt tvingar EU:s ministrar att prioritera om hur man ser på investeringar och satsningar. Vapenleveranser blir hela tiden aktuella, tyvärr. Liksom översvämningskatastrofer.
Politikområdena hänger inte ihop Enligt Draghi har EU inte lyckats att koppla ihop en ambitiös klimatpolitik med en industripolitik som stöttar företag i EU i omställningen. Det är en lätt underdrift. Det mesta av all politik, alla regelverk och bestämmelser utformas isolerat. Det finns ingen metodik för att steg för steg integrera olika segment i samhället. Det finns inget körschema för att fasa ut företag som inte hör hemma i en hållbar verklighet. Tvärtom så lyssnar man noga på de företag som upprätthåller dagens (o)ordning.
Ingen idé att kopiera Kina eller USA Draghis rapport tar av naturliga skäl till stor del upp konkurrenssituationen mellan EU å ena sidan och Kina respektive USA å den andra. Att EU har en nackdel av att inte tillräckligt tydligt kunna ta generella beslut och genomdriva dem är uppenbart. Det är också tveksamt om mer av centrala beslut är den väg EU bäst följer. Snarare borde man se mångfalden av företag och företagsstrukturer som en fördel och ta tillvara det unika hos varje medlemslands industri. Ska EU kopiera Kina kommer vi alltid att komma i ett kostnadsmässigt underläge och ska vi kopiera USA kommer amerikanerna alltid att kunna plocka fram en större plånbok och hitta mer pengar. EU borde gå en egen väg och snarast hitta den hållbara vägen. Att vänta fördröjer och fördyrar omställningen.
Det franska parlamentsvalets första omgång blev en väntad framgång för nationalisterna, Le Pens parti, som ju lyckats hitta en frontfigur som tydligen går hem i dagens samhällsklimat. Jordan Bardella är ett nytt ansikte, för dem som tröttnat på de etablerade politikerna. Han har dessutom tydligen haft stor framgång på de sociala plattformar, som är så viktiga för att nå den unga generationen.
Första ronden Det franska valsystemet är konstruerat i två omgångar, så om en vecka klarnar det mer exakt vilka parlamentsledamöter som tar vilka platser. Efter den första rundan fick Nationell Samling (Le Pens parti) drygt 29 procent, medan vänsterns koalition samlade 28 procent och president Macrons mittenkoalition fick 20 procent. 75 parlamentsplatser är klara genom att en kandidat fick mer än 50 procent av rösterna. 37 av dessa hör till Le Pens parti, medan 32 är vänsterkandidater.
Vem ska släppa fram vem? På söndag går folk till val igen i de valkretsar där ingen kandidat nådde 50 procents rösteandel. Och det lär bli ett spel för att samla ihop röster för att inte splittra motståndet mot Le Pens parti. Det är naturligtvis svårt för Macron att svälja att acceptera att hans mittenkandidater står tillbaka för att släppa fram en vänsterkandidat med bättre chans att besegra Bardellas kamrater. Och omvänt. Även vänstern kommer ju att ha svårt att släppa fram Macrons kandidat. Frågan är till slut vilken majoritet det nya parlamentet kommer att ha. (Se länktips nedan till text efter att den andra omgången blev klar).
EU blir försvagat Det är mycket som står på spel. Le Pen har ju under lång tid tagit emot finansiellt stöd från Putins Ryssland. Skulle hon eller hennes Bardella bli premiärminister blir det synnerligen komplicerat i EU:s ministerråd, när olika sanktioner mot Ryssland eller stöd till Ukraina ska beslutas. Även om Macron har hand om utrikespolitiken blir det ju svårt för honom att agera i strid med vad den sittande regeringen vill. Det kan ju också bli tal om mycket segdragna förhandlingar mellan de olika partierna i parlamentet, om inget av partierna får egen majoritet. En försvagad fransk position i EU hjälper ju enbart Putin i hans ambition att få kontroll över ”sitt” Ukraina.
Fler hot I kulisserna kan ju även Italiens Giorgia Meloni agera för att förflytta EU:s position i en Putin-vänlig riktning. Ungerns Orban har också tydligt tagit steg för att skapa manöverutrymme för de högerkrafter i EU som gärna har goda relationer med Putin. Och om det går riktigt illa i USA i november har vi snart en Putin-kramare i form av Trump som kan ta beslut som påverkar NATO och därmed hela säkerhetsbalansen i världen. Det är lite skakigt, minst sagt, just nu i den internationella politiken. Och i Sverige har vi en regering som gjort sig helt beroende av Åkessons parti. Man kan bli orolig för mindre.
” I Sverige finns det ungefär 50 kvadratmeter parkeringsyta per invånare – den genomsnittliga boarean per person är 42 kvadratmeter…” läser jag på den svenska hemsidan från företaget The Future, som håller till i Helsingborg i den fysiska verkligheten. (Länktips, se nedan). Vi låter våra bilar ta mer plats än vi själva. En illustration till hur vi lurat oss själva att tro att bilen är det viktigaste vi har.
Hur ska vi navigera om vi inte kan tolka kartan? Men egentligen handlar artikeln, där citatet finns med, om hur svårt vi har både som företag, individer och verksamhet att navigera mellan hållbara och ohållbara lösningar. Om en hållbarhetsredovisning säger att utsläppen av koldioxid har minskat med X procent, hur vet vi då att detta är tillräckligt bra? I relation till vadå? Alla kurvor pekar fortfarande åt fel håll och det finns otroligt många verksamheter som fortfarande bidrar på ett negativt sätt till de mål FN satt upp inom ramen för Agenda 2030.
Otroligt viktigt val till EU den 9 juni Så hur ska vi göra? Som privatpersoner, vad har vi för verktyg att använda? Vi kan välja politiker som tar tag i hållbarheten, men 2022 valde vi i Sverige att hellre sänka priset på bensin och diesel än att på allvar minska vårt beroende av fossila bränslen. Vi valde en regering som slaktade Naturvårdsverket, som skar kraftigt i folkbildningen och i presstödet, som lade ner Miljödepartementet och som har som huvudsakliga idé att klimatfrågan kan hanteras om ett par decennier med framtida, dyr, farlig och skattefinansierad kärnkraft. Så när vi väljer politiker är det inte säkert att de väljer hållbarhet före att fortsätta i den ohållbara utvecklingens spår. Det är också därför som samarbetet inom EU är så viktigt. När EU sätter ner foten betyder det något för 500 miljoner medborgare och för resten av världen som vill handla om EU. Därför blir EU-valet extra viktigt den 9 juni.
Att blunda löser inget problem The future, alias Sören Andersson, erbjuder navigering i den komplexa djungeln av hållbarhetsinformation, hjälpmedel och märkningar. Det är det fler som gör, naturligtvis. Inte minst min tidigare arbetsplats Ekocentrum, som nyligen uppdaterat sin upplevelseutställning och som hjälper olika besökare och kunder att närma sig hållbarhetsfrågorna med hjälp av inspiration, upplevelse och genom att beröra. I dessa fake-news-tider är trots allt verkligheten en bra stöttepelare. Det blir allt svårare för klimatförnekarna att förneka hur Ringsjön i Skåne översvämmas, eller hur vintertemperaturerna numera varierar på ett ovanligt sätt. Det går att blunda för klimatfrågan, men den försvinner ju inte bara för att några väljer att blunda.
Hierarkierna bromsar Allra värst är ändå den passivitet som lätt följer på att inte ta ställning. ”Man vet inte vad man ska tro”, är det många som säger och låter bli att agera. Någon på Titanic har hört att båten sprungit läck, men orkestern spelar ju fortfarande, så det är väl lugnt… Icke-agerandet som ett bekvämt sätt att slippa ta ställning, slippa ändra sin livsföring, slippa erkänna för sig själv och andra att man haft fel. Det svider naturligtvis att behöva förstå hur fel man tänkt. Det är också ett av skälen till varför större systemskiften ofta tar en generation att genomföra. De som byggt sin position i samhället på en kunskap som inte längre efterfrågas håller naturligtvis fast vid sin ursprungliga idé så länge det går. Och eftersom mycket av personalpolitik är hierarkiskt organiserad blir det ”fel” makthavare som rekryterar. Vem vill ge utrymme åt någon som har helt andra lösningar att erbjuda? Inte minst i den akademiska världen finns en tröghet. Vilket är väldigt synd eftersom det är de nya lösningarna som behöver ta plats nu när de gamla ledde oss så fel.
Vem håller koll på dagens ppm-siffra? För att återknyta till The Future och deras upplägg är det synd att exempelvis deras översiktliga och användbara referenssida med 45 olika internationella länkar och rapporter ligger undanstoppad på deras hemsida. Viktiga rapporter skulle behöva finnas lätt tillgängliga för en bred publik. Vi behöver tillgängliga fakta, sorterade och begripliggjorda, för en mängd olika målgrupper. Inte minst media behöver hålla sig uppdaterade, men även våra politiker, som tyvärr ganska ofta missar att läsa in sig på den uppdaterade forskningen. Kanske är problemet att det finns för mycket att ta del av. Informationsmängden och tillgängligheten dränker det värdefulla. Nu när alla kan kommunicera med alla, och även gör det, blir det lätt så att triviala företeelser döljer de allvarliga. Kändisars klädsel vid någon gala blir viktigare än att veta vilken ppm-nivå vi nått just nu. (426 ppm). (Se länktips nedan).
Länktips: The Future, en svensk sida med mycket information om hållbarhet. (Möjligen är idén att varumärkesskydda framtiden en tankemiss, men det är en annan diskussion). https://www.thefuture.se/ Och deras rapportsida, som är grafiskt snyggt uppställd. https://www.thefuture.se/resurser/
Vissa saker måste hanteras och beslutas på överstatlig nivå. Vi har ett EU-val i juni och chansen att få in kloka politiker i parlamentet. Viktigast är naturligtvis att snarast bromsa den utveckling vi ser på klimatsidan, när det gäller ekosystemen och flera av de andra hoten som Stockholm Recilience Centre har varnat för i decennier.
(Bild från Stockholm Recilience Centre)
Risken är stor att jordens nuvarande klimatzoner kollapsar Hoten är betydande och nyliga forskarrapporter visar att Golfströmmen inom 20 år kommer ha försvagats så mycket att hela jordens klimat påverkas. Intrycket är att det är synnerligen brådskande. Om Golfströmmen försvagas, så som forskarna ser i sina sannolika prognoser, kommer det att bli svårt att bedriva jordbruk i Sverige, årstiderna i Amazonas kommer att kastas om och ingenting blir som vi är vana. Därför måste EU få så många politiker som möjligt till den gröna partigruppen, där Miljöpartiet ingår. Och vi har chansen den 9 juni att utse kloka politiker, där de kan göra bäst nytta. Det är den gröna partigruppen som är mest konsekvent kring klimatpolitiken, alla de andra kompromissar i varierande grad och vill väga in andra aspekter. Eller vill inte alls se hoten.
Viktigt: Ny redovisning och ny moms En annan viktig fråga som EU måste ta beslut om är ekonomin. Det är ekonomin som styr hur vi mäter, fördelar och tilldelar resurser som skapar det samhälle vi vill ha. Ekonomin är nyckeln. Och vi behöver snarast få på plats minst två nya verktyg för en hållbar ekonomi. Dessa två verktyg är dels en på europanivå godkänd och verifierad redovisningsprincip, som företag och verksamhet kan använda. Dagens redovisning landar i vinst per räkenskapsår. Detta vinstfokus innebär att andra viktiga värden (och förluster) blir osynliggjorda. Det andra EU behöver få på plats är en ny moms, en alternativ beskattning som inte räknas fram som en procentandel av omsättningen, utan som bygger på vilka värden verksamheten genererar.
Vi måste bryta resursslöseriet Denna ständiga jakt på vinst, och statens del av denna kaka, påverkar effektivt långsiktigt ansvarstagande och ekonomiska beslut som skulle kunna gynna omställningen till en hållbar samhällsutveckling. Idag får staten istället mer moms-intäkter när vi snabbt slänger fungerande produkter och köper nya eller när vi överkonsumerar i antal enheter. Denna låsning är mycket olycklig och hänger naturligtvis samman med hur vi väljer att värdera verksamhet. Det är därför vi måste både erbjuda nya redovisningsprinciper och en ny moms, som bättre speglar hur vi vill att samhället utvecklas. Att inte göra detta är att låsa fast oss i det sena 1900-talstänk som tydligt leder till resursslöseri och till hur vi idag, genomsnittligt per svensk, använder fyra gånger så mycket resurser som planeten förmår generera.
Freden EU-valet är viktigt för att det är på EU vi kan ta gemensamma beslut om sådant som EU bäst hanterar. I samförstånd och som det fredsprojekt EU är tänkt att vara. Vi får inte ge separatisterna utrymme att sabotera framtiden.
Ibland behövs en distans till det man ska bedöma, eller en annan synvinkel. Tidöregeringens klimathandlingsplan har kritiserats från olika håll, men det var extra intressant att läsa en krönika i Aktuell Hållbarhet av docenten i retorik, Maria Wolrath Söderberg. Hennes analys av logiken bakom handlingsplanen är en uppfriskande läsning, liksom hennes slutsats att logiken bakom handlingsplanen inte håller måttet. (Länktips se nedan).
Litenhet är inget argument Logiskt och konsekvent maler Wolrath Söderberg ner de grundpelare Tidöregeringen har valt för sin handlingsplan. Att det inte skulle spela någon roll vad Sverige gör låter som ett eko från förnekare och fördröjare på högerkanten. Så kan naturligtvis alla resonera. De boende i Shanghai eller New Dehli kan hävda att det inte spelar någon roll vad de gör, eftersom resten av Kina respektive Indien står för en större utsläppsandel. Alla kan alltid hävda sin relativa obetydlighet. Argumentet håller inte. Vi måste alla göra vad vi kan, särskilt vi i de rika länderna som orsakat och orsakar mycket av utsläppen.
Den centrala idén Wolrath Söderberg uppehåller sig en del vid kärnkraften och konstaterar att den dels fördröjer omställningen, dels blir orimligt dyr. Om vi backar bandet några år är det i synen på kärnkraft som en gemensam lösning på behovet av energi förde samman Tidöpartierna. Det är därför logiskt att hela handlingsplanen formuleras på ett sådant sätt att svaret på alla frågor blir just den kärnkraft partierna vill se på plats senast år 2045. Alla andra delar av handlingsplanen är formulerade för att passa in runt denna centrala idé. Det är också där som logiken blir tydlig; eftersom kärnkraften är den Lösning man ständigt återkommer till anpassas hela handlingsplanen till den tidsplan som kärnkraftens tänkta utbyggnad ger.
Hellre små steg nu än ett stort steg 2045 Det är också därför som långsiktigheten betonas. År 2045 blir nu mycket viktigare än 2030, eftersom ingen ny kärnkraft kommer kunna finnas på plats så snabbt. Således är det ”långsiktighet” Tidöregeringen betonar. En långsiktighet som Wolrath Söderberg elegant avfärdar med en bild av två utsläppskurvor, där den ena innebär katastrofala utsläppsmängder fram till år 2045. Det är inte ”noll” vid 2045 som är det viktiga, betonar hon, utan att ta till vara varje möjlighet att minska alla utsläpp, varje dag.
Mångfald hellre än enfald Bilden av en enda lösning på ett mångfasetterat problem träder fram. Tidöregeringen har bara ett svar. Trots att ingen vet tidsperspektivet, ingen har en prislapp på satsningen och ingen ännu har löst alla delproblem med kärnkraft. Och samtidigt står industrin redo att byta fot. Nu. Och då behövs järnvägar, kollektivtrafik, energilager, ett mindre sårbart system och många dellösningar som inte lägger alla ägg i samma korg.
Det kommer kritik när det börjar kosta… Det sorgliga är att värdefulla år går förlorade, tid som kunde användas smartare. Och i skuggorna anas den kritik som säkerligen kommer från SD-hållet när det visar sig att EU:s regelverk leder till straffavgifter för Sverige och till extra dyra utsläppsrätter som vi behöver köpa för att vi inte gjort det vi kunde ha gjort. Just nu accepterar SD att den svenska klimatpolitiken anpassas till EU:s, men när prislappen blir tydlig kommer kritiken från det hållet säkert lyftas fram.
Absolut ingen livsstilsförändring I botten finns också den grundinställning som Timbro-högern brukar surfa på. ”Omställning” innebär egentligen bara små justeringar av vår livsstil, anser man på den kanten. Det går ju bra att flyga elflyg istället för fossilt flyg, tycks man mena. Livsstilen ska inte påverkas…. ”Vi klarar säkert 2 graders temperaturökning” brukar det heta från Timbro. Som om Rockströms planetära gränser bara är en teori. (Länktips till Kajsa Dovstads artikel i GP om hur enkelt det blir att klara två grader…).
Den som vill hålla sig uppdaterad när det gäller tekniken kring elektriska vägfordon gör klokt i att följa nyhetsbrevet omEV. Detta nyhetsbrev ger en bra bild av vad som händer på elfordonssidan. Då och då producerar de även en podd, som är värd att lyssna på. Senast intervjuade man Volvo Cars expert Annika Ahlberg Tidblad om EU:s nya batteriförordning. (Länktips se nedan).
Det litiumjon-batteri som flest använder kallas NMC Batteritekniken är helt avgörande för omställningen från fossildrivna till eldrivna fordon. EU har insett att området behöver regleras så att industrin får tydliga regler. Batteriförordningen träder i kraft nu och inkluderar ett antal datum, som fordonsindustrin har att förhålla sig till. Den teknik man utgår ifrån är det som specialisterna kallar NMC, som innebär att katoden utgörs av en (av flera olika) kombination av Nickel, (Ni) Mangan (Mn) och Kobolt (Co), medan anoden ofta består av en litiumgrafitblandning. Det avgörande är att batteriets joner kan röra sig i elektrolyten så att en last, t.ex. en motor, får ström. NMC-konstruktionen ger en bra kombination av livslängd, energitäthet och effekttäthet. Tidigare batterier för mobiltelefoner behövde inte klara lika stora effektuttag.
Teknikutvecklingen bör ha planat ut Nu anpassar EU sin batteriförordning till NMC-batterier, vilket kan göra att nya tekniksprång och andra kemiska kombinationer inom batteritekniken fördröjs. Detta är naturligtvis ett dilemma för alla lagstiftare. Man vill ha produktutveckling, men inte ”vilda västern” kring hur viktig teknik utformas . EU vill säkra upp att tillverkarna tar ansvar för sina produkter på ett rättvist sätt. För att regelverken ska landa rimligt rätt måste teknikutvecklingen ha planat ut och en slags standard ha satt sig.
Samarbeten som tar tid att bygga upp och blir dyra att avbryta Men, som Annika Ahlberg Tidblad påpekar, kan EUs förordning också få en hämmande effekt på teknikutvecklingen eftersom många av de tekniska och administrativa rutiner som branschen etablerar gör det svårt att gå utanför regelverket. Ska vissa ämnen mätas och redovisas, blir det ju logiskt att bygga strukturer och avtal med partners för att just ha koll på dessa uppgifter. EU:s förordning skapar ordning och reda och rimlig rättvisa, men den försvårar också för nya teknikval.
Tredjeparts-certifiering på G Enligt Annika Ahlberg Tidblad ligger rapporteringsansvaret hos fordonstillverkaren, inte hos celltillverkaren. Här uppstår för mig ett frågetecken. Om det är celltillverkaren som ska rapportera att man använt återvunnet material till X procent innebär det sannolikt att fordonstillverkaren måste ha exklusiva och långtgående avtal med cellverkare så att informationen kan verifieras. Inte minst gäller det efter år 2026 då s.k. batteri-pass ska börja gälla och varje tillverkare åläggs att ha tredjeparts-certifierade verifikat på sin batteritillverkning. Det låter komplicerat och inget man ändrar i en handvändning.
Lovande natriumjon-version Det är stora mängder batterier som ska tillverkas, även för andra applikationer än fordon. Forskare på Chalmers har arbetat med ett alternativ till litiumjon-batterier och tror sig nu ha hittat en mix av natriumjon-material, som ser lovande ut. Natrium finns tillgängligt på ett helt annat sätt än litium och skulle ─ om det får genomslag ─ radikalt kunna förändra batteribranschen, återvinningsbehoven och olika kostnader i samband med batteriframställning. I det läget är det ju lite märkligt om EU:s batteriförordning försvårar för teknikutveckling, som skulle vara gynnsam ur många aspekter, inte minst att få fram batterier för mellanlagring av solel m.m. Det tycks vara just denna applikation som forskarna tror blir allra mest intressant, inte som fordonsbatteri. (Se länktips nedan).
Lås inte fast oss på fel nivå Exemplet med EU:s batteriförordning, som försöker ringa in de viktigaste frågorna kring och konsekvenserna av litiumjon-battierier av typen NMC, visar att även intentionerna är bra, är det inte säkert att förordningen är optimal ur perspektivet att det är synnerligen bråttom med teknik som hjälper oss ut ur fossilberoendet. Den tanke jag har framfört några gånger är att kanske det är rollfördelningen vi ska ta som utgångspunkt. En tillverkare har idag rollen av ansvarig för sin produkt, men den rollen skulle kunna renodlas ytterligare genom att tillverkaren i varje givet ögonblick ska kunna redogöra för var ─ i detta fallet ─ batterierna befinner sig.
Gör tillverkaren ansvarig fullt ut – förbjud försäljning Dvs genom att förbjuda försäljning och tillåta för tillverkaren att tjäna pengar på andra sätt kvarstår tillverkarens ansvar för de produkter som sätts på marknaden. Hur tillverkaren ser till att produkten eller produktens eventuellt farliga ingående ämnen inte hamnar i kretsloppet behöver lagstiftaren inte bry sig om. Det blir tydligare och öppnar upp för alternativa produktlösningar och tekniksprång.
Biogas är en intressant energibärare och råvara. Till skillnad från den fossila motsvarigheten, som av någon märklig anledning länge har kallats naturgas, kan biogasen sägas ingå i det kortfristiga kretsloppet av kol, som är naturligt och till och med bra för planeten, primärt för det som växer i naturen. Johanneberg Science Park ordnade en förmiddagskonferens den 30 mars på temat biogas för att uppdatera oss utanför branschen i hur läget är. Som i så många branscher är det just nu skakigt.
Biogasen finns och ska naturligtvis göra nytta Anna Wallentin från Energigas Sverige gav en lägesbild. I Sverige har vi cirka 35 procent biogas i gasnätet, resten är därmed fossilt metan. EU-projektet RePower EU 2030 har som mål att EU 2030 ska producera 10 miljarder ton biogas, något som omräknat blir 650 TWh. Det är med andra ord rejäla energimängder vi talar om. Biogas produceras hela tiden och ska naturligtvis tas till vara på ett effektivt sätt.
Stora pengar, brådska och krånglighet Mycket av energipolitiken är storpolitik. Biden har fått igenom en satsning på 369 miljarder USD i ambitionen att USA ska klara att producera fossilfri el per år 2035. Jämförelsetalet idag är 40 procent fossilfri el. EU vill inte vara sämre och presenterade nya energiskatteregler den 9 mars i det som kallas Gruppundantagsförordningen, förkortat GBER. Hur snåriga hela regelverket, alla stödsystem och marknadens prissättning är blir man på det klara med när Anna Valentin berättar om det tyska företaget Landwärme GmbH.
EU gjorde ett mindre formellt fel För att göra en lång historia kort. I efterdyningarna på den snabba omställningen av energimarknaden, där Putins agerande betytt mycket, försöker olika energibolag slå sig fram på alla tänkbara sätt för att bevaka sina intressen. EU gjorde ett formellt fel när man gav Sverige tillstånd att från 2021 skattebefria biogas och biogasol för uppvärmning och som fordonsbränsle. Beslutet hade ändå kunnat bli att godkänna den svenska skattebefrielsen, men i processen missade EU ett kontrollsteg, något som det tyska företaget försökt utnyttja. Konsekvensen av EU:s misstag kan bli att svenska privatpersoner och företag tvingas betala stora och oväntade summor, eftersom Skatteverket kan tvingas kräva in skatt man aldrig begärt in sedan 2021. Samt framgent kräva in skatt som ingen förutsett skulle drabba dem.
Varför konkurrensneutralitet? Utifrån betraktat ter sig historien som ett misstag på flera nivåer. Det grundläggande tycks vara att stöd och skattebefrielser aldrig sammantaget får förändra konkurrensförhållandet mellan den fossila gasen och den biobaserade ersättande gasen. Redan där infinner sig en principiell frågeställning. Varför är konkurrensneutralitet mellan två produkter helig? Om den ena produkten, fossilgasen, bevisligen orsakar långsiktig förändring av planetens klimat borde ju den produkten straffbeskattas. Om den andra produkten, biogasen, inte skadar planetens klimat borde den självklart gynnas. Redan här finns en invändning som tyder på att lobbyisterna från fossilsidan har fått alldeles för stort inflytande. Det är inte rimligt att fortsätta betrakta fossilgasen som en likvärdig produkt med den biobaserade gasen. Tvärtom borde skattesatser, subventioner, bidrag och alla offentliga system samordnas för att på 10-15 år fasa ut den klimatskadliga fossila gasen. Att några bolag därmed gör ekonomisk förlust, när deras investeringar inte går att räkna hem är ju konsekvenser som är enklare att hantera än att klimatet kollapsar.
Lindra effekterna för privatpersoner, företag och kommuner En tribunal granskade den talan som företaget Landwärme väckte 2020. Konkret kommer denna tribunals dom tidigare i år att få stora konsekvenser för privatpersoner, företag och kommuner som använder biogas. Dels för framtida inköp, dels för redan gjorda inköp av biogas. Skatteverket kan tvingas kräva in icke debiterade skatter i efterhand på ett sätt som innebär stora och oväntade kostnadsökningar för brukare. En tänkbar möjlighet är att staten går in och etablerar en fond, som skulle kunna agera mellanhand så att det formella misstag EU gjorde vid beviljandet av skattebefrielsen kompenseras av Svenska staten, i alla fall för de retroaktiva kraven och kanske för en del av de framtida prisökningar som beskedet kan orsaka. Helt enkelt för att dämpa fallet och för att staten har bättre förutsättningar att agera ”försäkringsbolag” när EU gör fel, än att varje privatperson, företag och kommun ska ta smällen. Det kan ju också bli fråga om rättsliga efterspel, överklaganden och långa tvister, som gör det svårt att veta hur hela frågan till slut landar. Även ett nytt godkännande av svensk skattebefrielse kommer att ta 15 månader. En evighet i varje verksamhet.
Begränsa marknadens spelrum? Exemplet med Landwärme och EU:s miss i det formella hanterandet sätter fingret på frågan om vilka produkter och tjänster som egentligen lämpar sig för att ingå fullt ut i en prissättning på marknadens villkor. Kanske finns det samhällskritiska funktioner som inte fullt ut bör prissättas på en öppen marknad. Kanske ska vi hitta nya spelregler för sådant som samhället vilar på och där risktagande och egoistiska vinstintressen behöver balanseras mot samhällsnytta och förutsägbarhet?
Låt oss slippa extremliberala privatiseringar Inte så att allt ska förstatligas, tror jag. Men vi bör kanske till viss del undanta några nyttigheter från konkurrensens värsta konsekvenser, där konkurser, felspekulationer och annat kan få ödesdigra följder för lång tid framåt. Jag tänker också på vattenförsörjningen, som det då och då dyker upp förslag om att privatisera, oftast från extremliberalt håll. Låt oss slippa den typen av girighet när det gäller samhällskritiska funktioner och klimatrelaterade system.
Länktips: Om Landwärme GmbH och att Sveriges skatteregler ogiltigförklarats på Energigas hemsida: här
Det finns ett EU-direktiv om införande av producentansvar för textilier. Senast den 1 januari 2025 ska alla länder ha ett system igång. Finland drar gång sitt system vid nyåret 1 januari 2023 efter att ha testat det i ett pilotstäder. I Sverige kom en utredning SOU2020:72 för ganska exakt två år sedan och därefter har det varit tyst. Jag har kikat på utredningen och remissinstansernas synpunkter för att förstå mer. (Länktips till utförligare genomgång se nedan).
Utredningen fokuserar på ett insamlingssystem Den svenska utredningen är ambitiöst upplagd och siktar på att producenterna, de kommersiella textilföretagen i Sverige, gemensamt ansvarar för ett insamlingssystem, som ska finnas i varje kommun. Kostnaden för systemet beräknas till motsvarande 23 öre per T-shirt. Samverkan med befintliga idéburna organisationer förväntas ske. Så att flödet av de 38 000 ton returnerade textilier som går vägen varje år inte störs. Drygt trettio remissvar inkom under remisstiden, dels från idéburna organisationer, dels från Avfall Sverige och Återvinningsindustrierna, från kommuner, Svensk Handel, Naturskyddsföreningen och många fler.
Invändningar: Kostnader för låga och återbruk borde ingått m.m. Intrycket är att ingen är nöjd. Några befarar att kostnaderna för insamlingssystemet är rejält underskattat, andra pekar på risken för att det blir liggande ett berg av osålda textilier som ingen vill ha. De idéburna organisationerna är rädda för att allt de de byggt upp under åren ska raseras när det kommer en stor aktör på arenan och förändrar folks beteende och hur man agerar när det gäller användbara plagg. Just att förslaget inte fångar upp både återbruk av produkter och materialåtervinning på samma gång är det flera som ser som en nackdel.
Efterfrågan på insamlat material? Det saknas tydliga incitament för hela kedjan av aktörer. Det räcker inte att insamling ordnas om det inte finns en avsättning och en efterfrågan på de nya produkter som insamlingen kan resultera i. Och där ligger kanske den allvarligaste invändningen – att det inte finns någon tydlig pull-kraft, någon som vill ha eller förutsättningar för att någon vill ha de produkter som insamlandet kan leda till. Risken är uppenbar att systemet bara når halva vägen.
Åk till Finland snarast! Det klokaste vi kan göra nu är att snarast åka till Finland och se och lära. Hur gjorde man där med sina pilotprojekt, vilka aktörer tar vilket ansvar i vilka led? Hur ser kostnadsfördelningen ut och hur medverkar välgörenhetsorganisationerna i systemet? För det är faktiskt bråttom. Av miljöskäl, av klimatskäl, av prestigeskäl (ska vi vara sämst i EU på detta???) och vi som alltid tycker att vi ska exportera vårt system…. ”in Sweden we have a system….”
Läs gärna den mer utförliga genomgången, länk här nedan. Där de olika argumenten citeras lite mer i detalj och resonemangen är lite mer utförliga.
(Den som vill läsa en kortare version som kan läsas på 2 minuter hittar en länk till den längst ner)
Det finns ett EU-direktiv sedan flera år om att varje land ska införa ett producentansvar för textilier, där syftet är att bättre ta till vara alla de textilier och kläder som idag till allra största delen bränns, ofta efter en kort användningstid. Överkonsumtionens baksidor syns kanske allra tydligast i modebranschen. Reklamen påminner oss dagligen om hur vi uppmuntras till att köpa nya plagg, som statistiskt sett används ett fåtal gånger innan de slängs. Av alla bakvända konsumtionsmönster är det väl bara plastleksaker och den processade matindustrin som kan konkurrera om ”sämst i klassen”-betyget.
SOU 2020:72 och remissvar I december 2020 kom en statlig enmansutredning, SOU 2020:72, som på över 500 sidor föreslår hur ett producentansvar för textilier skulle kunna organiseras i Sverige. Mer än 30 remissinstanser svarade inom remisstiden. Jag har läst igenom texterna, delvis skummat, måste jag erkänna, men har åtminstone skaffat mig en bild av förslaget, synpunkter och invändningar. Jag är inte så insatt på det textila området, men kanske kan jag just därför se andra aspekter eller behov än de som har mångårig och detaljerad kunskap om textilindustrin. Att dagens köp-och-släng-system är förkastligt är nog de flesta beredda att instämma i, särskilt om man ser till hur stora resurser, miljömässigt och mänskligt, som nyttjas idag. Dessutom behöver vi hantera klimatkonsekvenserna på en icke obetydlig nivå. Så EU har rätt i att något behöver göras. Frågan till utredningen var hur.
På plats 1 januari 2025 Det har två år sedan utredningen presenterades och drygt halvtannat år sedan reaktionerna inkom från branschen, från kommuner, från idéburna organisationer och andra. Kanske pågår något arbete i det tysta, men när nu den nya Tidö-regeringen tillträtt och avskaffat Miljödepartementet är sannolikheten stor att frågan prioriterats ned. Samtidigt kräver EU-direktivet att vi har ett producentansvar på plats om två år. Den 1 januari 2025 ska det fungera. Istället för att ligga i framkant på utvecklingen tycks Sverige nu hamna på efterkälken, trots utredningens tydliga ambition att vara en förebild för andra länder i EU. Risken är uppenbar att vi hamnar i ett läge där den lösning som införs blir otillräcklig och kanske t.o.m. motverkar sitt syfte.
Utredningen i korthet Utredningen beskriver mångordigt och ambitiöst hur ett insamlingssystem skulle kunna skapas och drivas av producenter och inte behöva kosta mer än 23 öre per T-shirt, som man skriver. Man har uppenbarligen lyssnat noga på Svensk Handel och de producenter och klädföretag, som förslaget primärt berör. Man har också försökt att väga in de idéburna organisationernas roll, eftersom mycket begagnade kläder och textilier samlas in och får förnyat värde den vägen. När det gäller kommunernas roll har utredningen tänkt sig att ansvaret för insamlingen ska ligga utanför kommunernas ansvar. Samtidigt måste insamlingssystemet finnas i samtliga kommuner, slås det fast. Och självklart ingår många formella avsnitt i utredningen, där det räknas upp en mängd befintliga lagar och förordningar som kan beröras av ett nytt regelverk. Intrycket blir lätt att ”här har man tänkt på allt”.
Drygt trettio remissvar Så läser jag svaren från drygt trettio remissinstanser och inser hur komplicerad frågan är. De som står mitt uppe i en verklighet har naturligtvis alltid lättast att hitta svårigheter och svagheter i ett förändringsförslag. Inte minst om förslaget innebär ökade kostnader eller ändrade konkurrensvillkor. Samtidigt slås jag av att flertalet remissvar har en konstruktiv ton; det verkar som att man gärna vill bidra till att få ett system på plats. Men av olika skäl ändå inte kan ställa sig bakom det förslag som utredningen presenterar.
Kolla vad andra gör Den tanke som slår mig är att vi borde söka en gemensam väg framåt med Danmark och Finland, som ju sitter i samma sits och har liknande konsumtionsmönster, vissa strukturella och industriella likheter osv. Inte minst i Finland har man vana att hantera snö och nederbörd, som kan vara avgörande för utomhus insamling av textilier. Fukt är direkt olämpligt att få in i insamlingskärlen. Finland har dessutom en liknande situation som vi när det gäller stad-land-frågorna, transporter, tillgång till cellulosabaserade fibrer osv. Jag kollar lite vad Finland gör.
Heja Finland I Finland finns regelverket nu på plats. Den 1 januari 2023 drar deras system igång i full skala. Jag hittar en nyhetstext på svenska på finska Yle och saxar ur den:
” Nästa år ska textilier samlas in separat vid avfallsanläggningar i hela landet, men 20 bolag har redan inlett textilåtervinningen och Stormossen i Korsholm är ett av dem. I ungefär två månaders tid har det varit möjligt att lämna in textilier för återvinning vid tre av Stormossens avfallsanläggningar. … Timo Lehtola, som är servicechef vid Stormossen, säger att ungefär tio kubikmeter textilier förts vidare för återvinning. – 71 procent av det insamlade har varit i okej skick, cirka 20 procent var förstörda eller sådant som inte gick att återvinna och några procent har gått till försäljning, säger han. De textilier som återvinns behöver vara i någorlunda bra skick. Textilier såsom regnkläder, väskor, bälten, skor underkläder och sängkläder ska inte heller föras för återvinning. (…) Det som lämnats in för återvinning grovsorteras först och sorteras sedan in enligt textilsort. Sedan tillverkas ny tygtråd av materialet. Textilierna förs till en anläggning i Pemar utanför Åbo. ”
Lär av det finska pilotprojektet och uppstarten Intrycket är att man genomförde ett pilotprojekt i tre städer för att testa systemet och med dessa erfarenheter i ryggen går man nu vidare och rullar ut ett system för retur och återvinning av kläder i hela landet. Rimligen bör en delegation från Sverige snarast besöka Finland för att se och lära. Mycket riktigt var det också flera av remiss-svaren på SOU 2020:72 som betonade vikten av att samarbeta i Norden. Vi tjänar mycket tid och minskar risken för misstag om vi lär av det finska upplägget.
Det kan bli mycket dyrare Flera av remissvaren trycker på att kostnadsbedömningen i utredningen är felaktig. Man kommer fram till helt andra siffror i egna bedömningar och drar därmed även slutsatsen att det inte blir försumbart (23 öre per T-shirt) och heller inte konkurrensneutralt om importkläder skulle åka snålskjuts på ett inhemskt system.
Ekonomiska drivkrafter och nyckeltal behöver synliggöras Det är en brist anser jag att utredningen inte tydligare tog ett parallellt ekonomiskt perspektiv på sitt förslag. Ska något fungera måste det kunna kopplas till tydlig ekonomisk vinst eller tydlig nytta på annat sätt. Även ett kostnadsneutralt system behöver hålla koll på utgifter och fördyringar. Ingen vill sitta med Svarte Petter i slutändan. Det är för övrigt i remissvaret från Textilimportörerna jag läser just om risken för att någon blir Svarte Petter genom att förslaget kan få som konsekvens att branschen kan tvingas lagra textilier hur länge som helst.
Konkurrensen mellan producenterna är kanske ett hinder? Det behövs ekonomiska och/eller andra incitament för aktörerna i kedjan runt återvinning och återbruk av textilier. Dessa incitament behöver synliggöras så att alla inblandade förstår vilka trösklar systemet bygger på. Några av remissvaren är även skeptiska till att branschens företag själva ska organisera och fördela kostnaderna för insamlingssystemet. Kanske är man rädd att det kan finnas konflikter inom en konkurrensutsatt bransch som gör att det är svårt att enas om ett kostnads- och ansvarsfördelningssystem. Och hur gör man när en aktör går i konkurs, som Indiska nyligen?
Djupare analys efterfrågas I Återvinningsindustriernas remissvar läser jag att de hade önskat en djupare analys av hur efterfrågan ska se ut och att systemet premierar produkter som är designade för återvinning: ” ÅI föreslår att producentansvarssystemet ska premiera textilier som är designade för återvinning med marknadens befintliga återvinningstekniker ekonomiskt. Detta kan exempelvis göras genom designkrav eller differentierade avgifter inom ramen för systemet. ÅI föreslår att producentansvarssystemet ska premiera producenter som använder återvunnen textilråvara i sin tillverkning med ekonomiska incitament inom ramen för systemet. (…) ÅI föreslår att utredningen kompletteras med en djupare konsekvensanalys kring både cirkularitet, miljö- och klimatnytta. ”
De idéburna aktörerna är oroliga De idéburna organisationerna ser sig till viss del lyssnade till i utredningen, men befarar ändå att deras huvudsakliga fokus – återbruk – inte uppmärksammas tillräckligt och heller inte kvittblivningen från sådant i den idéburna sektorn som inte blir sålt utan måste kastas bort. I ett av remissvaren hittar jag en pedagogiskt utformad illustration till några av de svårigheter Erikshjälpen ser.
Ur Erikshjälpens remiss-svar
Det blir svårt för allmänheten att förstå vilka varor som ska lämnas i vilken behållare, menar Erikshjälpen. Jag kan bara addera att dialogen med allmänheten är avgörande för folks vilja att göra rätt. Folk vill i allmänhet att den egna ansträngningen verkligen leder till något positivt. Tillförlitlighet och tydlighet blir avgörande för den enskilde. Inte minst ur detta gräsrotsperspektiv är en studieresa till Finland minst sagt angelägen. Erikshjälpen skriver också i sitt utförliga remissvar att:
Kedjan för textilier är mer komplex eftersom många textilier går att återbruka i befintligt skick, fler aktörer är inblandade och viktigast, betänkandet har dragit en gräns mellan textilavfall för återvinning och textil för återbruk som i praktiken inte finns. Gränsen utesluter textil till återbruk, alltså Second Hand, från producentansvaret. I bilden (till vänster) kan samma säck, beroende på vilken container den stoppas i, hamna i eller utanför producentansvaret trots att kläderna går igenom samma process med samma resultat. Det blir fel och skapar diskriminering och kanske utslagning. För textil krävs en avfallsförebyggande hanteringskedja som säkerställer en kanal från konsumenten direkt till återbruk, alltså Second Hand. En sådan sparar resurser. ( …) För textil finns redan flera fungerande hanteringskedjor som faktiskt gör jobbet åt producentansvaret. Men förslaget SOU 2020:72 tillämpar inte principen om likartat betalningsansvar utan går en annan väg utan att riktigt reflektera över vad det innebär. De som redan gör jobbet kommer inte att få ersättning. Verksamhet som nu samlar in textil för återbruk ska inte omfattas av producentansvaret. En sådan gränsdragning blir konstig eftersom Second Hand och ideella aktörer redan i dagsläget utför det insamlingssystemet förväntas utföra. Till skillnad från andra producentansvar finns kedjan redan. Nu! Långt innan producentansvaret har formulerats och införts. ”
38 000 ton passerar de idéburna organisationerna De idéburna organisationerna har gemensamt också lämnat ett remissvar, där de skriver: ”(Våra organisationer) bygger upp en fungerande infrastruktur för insamlingen av 38 000 ton textiler, de fungerar som en viktig motor för återanvändning med sina secondhand-butiker runt om i landet och de bidrar till ovärderlig social nytta genom sina verksamheter. Förslaget vädjar enbart till producentsystemet att hitta samarbetsformer med de ideella. Det är i vår mening inte tillräckligt eller rimligt.” Invändningarna från Erikshjälpen, Röda Korset m.fl. organisationer är så pass allvarliga att de inte går att bortse ifrån. Befintliga returhanteringssystem och volymer ska naturligtvis inte elimineras av ett nytt, storskaligt och näringslivsanpassat system, där fokus dessutom inte ligger på återbruk utan på återvinning. Det där med barnet och badvattnet…
Så här fungerar det befintliga systemet Human Bridge beskriver sin del av det befintliga insamlingssystemet så här: ”Human Bridge använder ett storskaligt system med utrustning, påkostad för vädertätning, för textilinsamling. Detta innefattar hundratals 20”- containers med lastväxlarflak för uppsamling i hubbar samt 38 kubikmeters specialcontainers för insamling på återvinningscentraler (ÅVC). Därutöver finns uppåt tretusen insamlingsboxar i det offentliga rummet och i fastighetsnära insamling, placerade i ett 140-tal kommuner i södra och mellersta Sverige1. Human Bridge placerar alltid ut utrustning enligt överenskommelse med kommuner, fastighetsbolag och FTI.” De bekräftar till stor del i sitt remiss-svar de farhågor de idéburna organisationerna för fram. Man skriver: ”De drivs av en idé och tillskapar resurser för att kunna genomföra bistånd och sociala insatser, i Sverige och utomlands. Textilinsamlingen är inte enbart ett mål utan framförallt ett medel. I det sannolika scenario vi tecknat ovan riskerar de ideella aktörernas textilinsamling i det offentliga rummet, utöver secondhand, att minska eller upphöra.” De räknar även upp följande behov: ”* Ekonomiska incitament med ersättning för både insamling och sortering * Ersättningsmodell som premierar kvalitet och säkerställer torr användbar textil * Insamlingsmetoder som säkerställer att textiliernas kvalitet inte försämras * Sorteringskapacitet att leverera efterfrågad textil. * Marknader för både textil till a) återbruk och b) återvinning ”
Var finns efterfrågan? Ett annat kanske angörande argument handlar om efterfrågan. Vem är det egentligen som ska efterfråga de insamlade materialen? Risken finns att utan en tydlig efterfrågan på det återvunna materialet blir mycket liggande på hög och riskerar att förstöras av fukt eller mögel, kostar pengar att lagra och saboterar intresset för att bidra till insamlingen. Om folk får klart för sig att allt bara ”läggs på hög” för att senare ändå eldas upp inser de inte varför de ska anstränga sig och lämna in textilier separat. Det finska exemplet där insamlat material blir tråd är också ur detta perspektiv intressant att ta del av. Hur ser efterfrågan ut i Finland? Lagerhållning? Berg av insamlat som inte kommer till användning?
Arbetskläder och hotellakan bör hållas utanför Verksamheter som säljer respektive tvättar yrkesrelaterade textilier, såsom arbetskläder och hotelltvättar, har andra invändningar till utredningen. Man pekar på kemikalieinnehåll och nedsmutsning av arbetskläder och att arbetskläder slits till de inte längre kan användas, vilket skiljer dem från andra kläder. Tvätterierna pekar på värden av rena fraktioner som hanteras av professionella tvätterier, och där det finns ett värde att hålla isär dessa flöden just på grund av att de är homogena till sitt innehåll.
Kemikalierna Kemikalieinspektionen, KemI, har också synpunkter på utredningen. Jag hade nog förväntat mig mer resonemang kring textiliernas innehåll av farliga kemikalier. Men man pekar på en komplikation som är svår att kringgå: ”Kontaminering av textil under användningsfasen ger upphov till särskilda svårigheter inför eventuell återanvändning då innehavaren behöver känna till vad som skett med textilen för att kunna sortera den rätt. Det här behöver omhändertas vid införandet av ett producentansvar för textil.” Även om systemet med elektroniskt märkning, det som kallas RFID i officiella sammanhang, eller ”taggar” i vanligt språkbruk, kvarstår ju användningen som en osäkerhet. Inte minst om textilierna har använts i sjukhusmiljö eller som skyddsplagg i olika processer.
Avfall Sverige ser två vita fläckar i förslaget Avfall Sverige är en tung aktör i sammanhanget. Bakom sig har man 400 aktörer, många av dessa kommuner och deras avfallsbolag. De lyfter fram ett par ganska centrala invändningar: Dels pekar man på oklarheten vad som gäller det material som inte samlas in: ”Avfall Sverige ser inte att föreliggande förslag till reglering tar höjd för ett fullt operativt och finansiellt ansvar genom att det inte finns någon reglering som säkerställer ett ansvar för producenterna för det textilavfall som inte lämnas till ett tillstånds- eller anmälningspliktigt insamlingssystem.”Man pekar också på att det kan uppstå en situation där ingen aktör söker tillstånd att bedriva insamlingsverksamhet: ”Risken är annars en situation där ingen aktör ansöker om tillstånd och där det inte etableras något insamlingssystem, (..) eftersom det inte regleras något primärt krav på producenter att tillhandahålla insamlingssystem vid sidan av det sekundära kravet för tillståndspliktiga insamlingssystem att tillhandahålla sådana.” Detta är två vita fläckar i utredningen som lätt kan bli väldigt stora problem.
Kopplingen till ökad livslängd saknas Naturskyddsföreningen saknar i sitt remissvar en tydlig koppling till incitamenten för att generellt producera textilier med längre livslängd och att driva mot ökad återanvändning. De efterlyser bl.a. styrmedel som produktpass, eco-designkrav, incitament för nya affärsmodeller, skatt på jungfrulig råvara m.m. Delvis ligger dessa förslag utanför EU-direktivet, men givetvis hade det varit bra att inkludera fler förslag som kan komplettera förslagen så att det ”blir lätt att göra rätt”. Ändrade beteenden är inte så lätt att åstadkomma och ska konsumenter lära sig nya rutiner kan man inte återkomma flera gånger inom samma produktområde.
Synliggör råvaran Ska jag försöka summera mina intryck av utredningen och synpunkterna får det bli att det grundläggande felet tycks ha varit att man utgick från att förslaget handlar om avfall. Det hade varit mer konstruktivt att utgå från ett råvaruperspektiv. Hur tar vi till vara den här råvaran så smart som möjligt? Hur synliggör vi att råvaran finns, beskriver dess kvalitet och användbarhet och skapar utrymme för en långsiktig efterfrågan på just denna råvara? Vem ska ha ansvaret för olika delar av denna up-cycling, där ett redan använt material ska efterfrågas in i produktion? När det finns en avsättning för materialet och en efterfrågan faller övriga bitar lättare på plats.
Bygg på det som fungerar och skala upp Det är nödvändigt att skapa ett system som inkluderar och premierar återbruk, re-make, upcycling och återvinning, samtidigt som vi fasar ut miljöskadliga produkter, där fossilt baserade material av självklara skäl är i fokus. Kanske ska ansvaret för EU-direktivets förverkligande i Sverige läggas på de aktörer som redan är igång. Och att vi bygger en lösning som skalar upp det arbete som redan bedrivs av idéburna och som kan kompletteras av progressiva företag, som inser värdet av att åstadkomma något bättre. Helhetstänkande bortom EU-direktivet känns som rätt väg att gå. Gärna med förankring i verkligheten, den verklighet som Tidö-gänget uppenbarligen har svårt att förhålla sig till.
Sedan ska vi heller inte förvillas att tro att optimerade materialflöden är det enda som ingår i Cirkulär Ekonomi, men det påpekar jag ju i återkommande bloggtexter.
Isabella Lövins bok ”Oceankänslan – om behovet av en ny berättelse” är en välskriven, personlig sammanfattning av Isabellas tolv år i politikens centrum. Hennes ingång i politiken var havsfrågorna ( med boken Tyst Hav som viktigt bidrag) och möjligheten att på riktigt förändra EU:s fiskepolitik. Med de framgångarna i ryggen fick hon överta stafettpinnen efter Åsa Romson som Miljöpartiets språkrör och hamnade på så sätt i Stefan Löfvéns regering med ansvar för biståndsfrågorna och senare miljö- och klimatfrågorna. Boken är lättläst och tillgänglig för den som intresserar sig för det politiska arbetet.
Oceankänslan (Natur & Kultur)
Detaljrikedom, namn och och intryck Det som sticker ut en aning är hur noga hon är med namn och detaljer. Vi får följa med in i förhandlingsrummen och möta de personer som kommer från andra länder och har andra motiv för vart förhandlingarna ska leda. Hur det är att delta som kvinna i en – fortfarande – mansdominerad värld skymtar fram i en del avsnitt. Men också hur starka intrycken blir från besök i Somalia och andra länder, där svenskt bistånd gör en liten, men dock skillnad. Detaljrikedomen och sammanhangen skapar en god förståelse för både problem och möjliga lösningar på världens utmaningar.
Kortsiktigheten är ett gissel Politiken är det möjligas konst och i några avsnitt får vi exempel på hur kompromissandet och ge-och-ta-taktiken kan göra skillnad. Framgången för The Swedish Proposal, ett svenskt förslag om reformering av EU:s handelssystem gällande utsläpp av koldioxid, får vi t.ex. följa ganska detaljerat vid förhandlingsbordet. Men också hur Riksdagens opposition tar varje chans att sätta käppar i hjulet för en sittande regering genom att anmäla förhandlingarna till konstitutionsutskottet. Vi får på så sätt en konkret inblick i det växelspel som måste råda mellan Riksdag och EU för att ny lagstiftning ska börja gälla, samtidigt som det kan locka en riksdagsminoritet att plocka poäng i det mediala spelet och försöka att ”sätta dit” en minister. (Intrycket för min del blir att tjyv- och rackarspel bara bidrar till att folk i allmänhet tappar förtroendet för demokratin. De senaste turerna kring Morgan Johansson och misstroendet från Åkesson och hans kompisar är ett aktuellt exempel).
Reflexion över demokratins väsen Just partitaktiska motiv för att ta ställning i sakfrågor exemplifieras några gånger i boken. Hur olika partier hellre ser kortsiktig medial nytta med en viss ståndpunkt än att se till sakfrågans betydelse ur ett längre perspektiv. De exempel Isabella Lövin lyfter illustrerar hur lockande det tycks vara för en del partier att plocka poäng, egentligen suboptimera nyttan, hellre än att se till Sveriges bästa och till de lösningar som faktiskt behöver sjösättas av våra folkvalda. Denna kortsiktighet underminerar som jag ser det trovärdigheten för det demokratiska systemet. Demokrati måste innebära kompromissande och samarbete, annars landar vi i växlande majoritetsdiktaturer, som riskerar att ständigt missgynna marginaliserade medborgare, minoriteter osv. Demokrati innebär inte att majoriteten alltid ska bestämma allt. Eller att röststarka särintressen alltid ska få rätt.
Havet som symbol och konkret verklighet Oceankänslan, som Isabella Lövin återkommer till några gånger i boken, förutsätter att människan har förmåga att lyssna och att inse hur världen hänger samman. Fascinationen över livet på planeten behöver landa i en känsla av storslagen litenhet. Det är lätt att springa vidare i ekorrhjulet och att fastna i alla webbens snabba klipp och lockelser. Vi tror att vi måste så mycket hela tiden. Vi måste inte alls. Vi har viktigare saker att göra under vår tid på jorden än att jaga bekräftelse eller pengar eller vad vi nu jagar. Vår litenhet i det stora blir tydlig på havet, oceanen. Välfunnet hittar Isabella också talespersoner från örikena i Stilla Havet, som på ett naturligt sätt beskriver hur de tvingas hantera överkonsumtionens baksidor och civilisationens misslyckanden. Länder planerar för emigration av hela befolkningar när havsnivåerna gör det omöjligt att bo kvar.
Motkrafterna Berättelsen som behöver formuleras måste handla om vad som är möjligt, hur världen kan se ut när vi hittat ett samförstånd. Tyvärr har motkrafterna, konspirationsteoretiker, antidemokrater, trumpister och andra flyttat fram positionerna. Fakta jämställs idag alltmer med tyckande. Forskningen respekteras inte utan ses som en av flera ståndpunkter. Det samhälle som idag växer fram bygger på en överskattad identitetsjakt och gruppegoism, där bilden av individen som mer framgångsrik än grannen är viktigare än faktiska omständigheter. Att se bra ut har blivit viktigare än att må bra. Så gräver vi en grop åt oss själva och underminerar vår egen framtid.
Ska alla vara politiker? Läs gärna Oceankänslan. Det är en välskriven och angelägen bok, som ger en insyn i det arbete som få av oss kommer i närheten av. Boken borde kunna inspirera andra att också ta ansvar och att också våga tänja på gränsen för det bekväma. Kanske alla borde praktisera som politiker en tid?
