Biogas är en intressant energibärare och råvara. Till skillnad från den fossila motsvarigheten, som av någon märklig anledning länge har kallats naturgas, kan biogasen sägas ingå i det kortfristiga kretsloppet av kol, som är naturligt och till och med bra för planeten, primärt för det som växer i naturen. Johanneberg Science Park ordnade en förmiddagskonferens den 30 mars på temat biogas för att uppdatera oss utanför branschen i hur läget är. Som i så många branscher är det just nu skakigt.
Biogasen finns och ska naturligtvis göra nytta Anna Wallentin från Energigas Sverige gav en lägesbild. I Sverige har vi cirka 35 procent biogas i gasnätet, resten är därmed fossilt metan. EU-projektet RePower EU 2030 har som mål att EU 2030 ska producera 10 miljarder ton biogas, något som omräknat blir 650 TWh. Det är med andra ord rejäla energimängder vi talar om. Biogas produceras hela tiden och ska naturligtvis tas till vara på ett effektivt sätt.
Stora pengar, brådska och krånglighet Mycket av energipolitiken är storpolitik. Biden har fått igenom en satsning på 369 miljarder USD i ambitionen att USA ska klara att producera fossilfri el per år 2035. Jämförelsetalet idag är 40 procent fossilfri el. EU vill inte vara sämre och presenterade nya energiskatteregler den 9 mars i det som kallas Gruppundantagsförordningen, förkortat GBER. Hur snåriga hela regelverket, alla stödsystem och marknadens prissättning är blir man på det klara med när Anna Valentin berättar om det tyska företaget Landwärme GmbH.
EU gjorde ett mindre formellt fel För att göra en lång historia kort. I efterdyningarna på den snabba omställningen av energimarknaden, där Putins agerande betytt mycket, försöker olika energibolag slå sig fram på alla tänkbara sätt för att bevaka sina intressen. EU gjorde ett formellt fel när man gav Sverige tillstånd att från 2021 skattebefria biogas och biogasol för uppvärmning och som fordonsbränsle. Beslutet hade ändå kunnat bli att godkänna den svenska skattebefrielsen, men i processen missade EU ett kontrollsteg, något som det tyska företaget försökt utnyttja. Konsekvensen av EU:s misstag kan bli att svenska privatpersoner och företag tvingas betala stora och oväntade summor, eftersom Skatteverket kan tvingas kräva in skatt man aldrig begärt in sedan 2021. Samt framgent kräva in skatt som ingen förutsett skulle drabba dem.
Varför konkurrensneutralitet? Utifrån betraktat ter sig historien som ett misstag på flera nivåer. Det grundläggande tycks vara att stöd och skattebefrielser aldrig sammantaget får förändra konkurrensförhållandet mellan den fossila gasen och den biobaserade ersättande gasen. Redan där infinner sig en principiell frågeställning. Varför är konkurrensneutralitet mellan två produkter helig? Om den ena produkten, fossilgasen, bevisligen orsakar långsiktig förändring av planetens klimat borde ju den produkten straffbeskattas. Om den andra produkten, biogasen, inte skadar planetens klimat borde den självklart gynnas. Redan här finns en invändning som tyder på att lobbyisterna från fossilsidan har fått alldeles för stort inflytande. Det är inte rimligt att fortsätta betrakta fossilgasen som en likvärdig produkt med den biobaserade gasen. Tvärtom borde skattesatser, subventioner, bidrag och alla offentliga system samordnas för att på 10-15 år fasa ut den klimatskadliga fossila gasen. Att några bolag därmed gör ekonomisk förlust, när deras investeringar inte går att räkna hem är ju konsekvenser som är enklare att hantera än att klimatet kollapsar.
Lindra effekterna för privatpersoner, företag och kommuner En tribunal granskade den talan som företaget Landwärme väckte 2020. Konkret kommer denna tribunals dom tidigare i år att få stora konsekvenser för privatpersoner, företag och kommuner som använder biogas. Dels för framtida inköp, dels för redan gjorda inköp av biogas. Skatteverket kan tvingas kräva in icke debiterade skatter i efterhand på ett sätt som innebär stora och oväntade kostnadsökningar för brukare. En tänkbar möjlighet är att staten går in och etablerar en fond, som skulle kunna agera mellanhand så att det formella misstag EU gjorde vid beviljandet av skattebefrielsen kompenseras av Svenska staten, i alla fall för de retroaktiva kraven och kanske för en del av de framtida prisökningar som beskedet kan orsaka. Helt enkelt för att dämpa fallet och för att staten har bättre förutsättningar att agera ”försäkringsbolag” när EU gör fel, än att varje privatperson, företag och kommun ska ta smällen. Det kan ju också bli fråga om rättsliga efterspel, överklaganden och långa tvister, som gör det svårt att veta hur hela frågan till slut landar. Även ett nytt godkännande av svensk skattebefrielse kommer att ta 15 månader. En evighet i varje verksamhet.
Begränsa marknadens spelrum? Exemplet med Landwärme och EU:s miss i det formella hanterandet sätter fingret på frågan om vilka produkter och tjänster som egentligen lämpar sig för att ingå fullt ut i en prissättning på marknadens villkor. Kanske finns det samhällskritiska funktioner som inte fullt ut bör prissättas på en öppen marknad. Kanske ska vi hitta nya spelregler för sådant som samhället vilar på och där risktagande och egoistiska vinstintressen behöver balanseras mot samhällsnytta och förutsägbarhet?
Låt oss slippa extremliberala privatiseringar Inte så att allt ska förstatligas, tror jag. Men vi bör kanske till viss del undanta några nyttigheter från konkurrensens värsta konsekvenser, där konkurser, felspekulationer och annat kan få ödesdigra följder för lång tid framåt. Jag tänker också på vattenförsörjningen, som det då och då dyker upp förslag om att privatisera, oftast från extremliberalt håll. Låt oss slippa den typen av girighet när det gäller samhällskritiska funktioner och klimatrelaterade system.
Länktips: Om Landwärme GmbH och att Sveriges skatteregler ogiltigförklarats på Energigas hemsida: här
Det finns ett EU-direktiv om införande av producentansvar för textilier. Senast den 1 januari 2025 ska alla länder ha ett system igång. Finland drar gång sitt system vid nyåret 1 januari 2023 efter att ha testat det i ett pilotstäder. I Sverige kom en utredning SOU2020:72 för ganska exakt två år sedan och därefter har det varit tyst. Jag har kikat på utredningen och remissinstansernas synpunkter för att förstå mer. (Länktips till utförligare genomgång se nedan).
Utredningen fokuserar på ett insamlingssystem Den svenska utredningen är ambitiöst upplagd och siktar på att producenterna, de kommersiella textilföretagen i Sverige, gemensamt ansvarar för ett insamlingssystem, som ska finnas i varje kommun. Kostnaden för systemet beräknas till motsvarande 23 öre per T-shirt. Samverkan med befintliga idéburna organisationer förväntas ske. Så att flödet av de 38 000 ton returnerade textilier som går vägen varje år inte störs. Drygt trettio remissvar inkom under remisstiden, dels från idéburna organisationer, dels från Avfall Sverige och Återvinningsindustrierna, från kommuner, Svensk Handel, Naturskyddsföreningen och många fler.
Invändningar: Kostnader för låga och återbruk borde ingått m.m. Intrycket är att ingen är nöjd. Några befarar att kostnaderna för insamlingssystemet är rejält underskattat, andra pekar på risken för att det blir liggande ett berg av osålda textilier som ingen vill ha. De idéburna organisationerna är rädda för att allt de de byggt upp under åren ska raseras när det kommer en stor aktör på arenan och förändrar folks beteende och hur man agerar när det gäller användbara plagg. Just att förslaget inte fångar upp både återbruk av produkter och materialåtervinning på samma gång är det flera som ser som en nackdel.
Efterfrågan på insamlat material? Det saknas tydliga incitament för hela kedjan av aktörer. Det räcker inte att insamling ordnas om det inte finns en avsättning och en efterfrågan på de nya produkter som insamlingen kan resultera i. Och där ligger kanske den allvarligaste invändningen – att det inte finns någon tydlig pull-kraft, någon som vill ha eller förutsättningar för att någon vill ha de produkter som insamlandet kan leda till. Risken är uppenbar att systemet bara når halva vägen.
Åk till Finland snarast! Det klokaste vi kan göra nu är att snarast åka till Finland och se och lära. Hur gjorde man där med sina pilotprojekt, vilka aktörer tar vilket ansvar i vilka led? Hur ser kostnadsfördelningen ut och hur medverkar välgörenhetsorganisationerna i systemet? För det är faktiskt bråttom. Av miljöskäl, av klimatskäl, av prestigeskäl (ska vi vara sämst i EU på detta???) och vi som alltid tycker att vi ska exportera vårt system…. ”in Sweden we have a system….”
Läs gärna den mer utförliga genomgången, länk här nedan. Där de olika argumenten citeras lite mer i detalj och resonemangen är lite mer utförliga.
(Den som vill läsa en kortare version som kan läsas på 2 minuter hittar en länk till den längst ner)
Det finns ett EU-direktiv sedan flera år om att varje land ska införa ett producentansvar för textilier, där syftet är att bättre ta till vara alla de textilier och kläder som idag till allra största delen bränns, ofta efter en kort användningstid. Överkonsumtionens baksidor syns kanske allra tydligast i modebranschen. Reklamen påminner oss dagligen om hur vi uppmuntras till att köpa nya plagg, som statistiskt sett används ett fåtal gånger innan de slängs. Av alla bakvända konsumtionsmönster är det väl bara plastleksaker och den processade matindustrin som kan konkurrera om ”sämst i klassen”-betyget.
SOU 2020:72 och remissvar I december 2020 kom en statlig enmansutredning, SOU 2020:72, som på över 500 sidor föreslår hur ett producentansvar för textilier skulle kunna organiseras i Sverige. Mer än 30 remissinstanser svarade inom remisstiden. Jag har läst igenom texterna, delvis skummat, måste jag erkänna, men har åtminstone skaffat mig en bild av förslaget, synpunkter och invändningar. Jag är inte så insatt på det textila området, men kanske kan jag just därför se andra aspekter eller behov än de som har mångårig och detaljerad kunskap om textilindustrin. Att dagens köp-och-släng-system är förkastligt är nog de flesta beredda att instämma i, särskilt om man ser till hur stora resurser, miljömässigt och mänskligt, som nyttjas idag. Dessutom behöver vi hantera klimatkonsekvenserna på en icke obetydlig nivå. Så EU har rätt i att något behöver göras. Frågan till utredningen var hur.
På plats 1 januari 2025 Det har två år sedan utredningen presenterades och drygt halvtannat år sedan reaktionerna inkom från branschen, från kommuner, från idéburna organisationer och andra. Kanske pågår något arbete i det tysta, men när nu den nya Tidö-regeringen tillträtt och avskaffat Miljödepartementet är sannolikheten stor att frågan prioriterats ned. Samtidigt kräver EU-direktivet att vi har ett producentansvar på plats om två år. Den 1 januari 2025 ska det fungera. Istället för att ligga i framkant på utvecklingen tycks Sverige nu hamna på efterkälken, trots utredningens tydliga ambition att vara en förebild för andra länder i EU. Risken är uppenbar att vi hamnar i ett läge där den lösning som införs blir otillräcklig och kanske t.o.m. motverkar sitt syfte.
Utredningen i korthet Utredningen beskriver mångordigt och ambitiöst hur ett insamlingssystem skulle kunna skapas och drivas av producenter och inte behöva kosta mer än 23 öre per T-shirt, som man skriver. Man har uppenbarligen lyssnat noga på Svensk Handel och de producenter och klädföretag, som förslaget primärt berör. Man har också försökt att väga in de idéburna organisationernas roll, eftersom mycket begagnade kläder och textilier samlas in och får förnyat värde den vägen. När det gäller kommunernas roll har utredningen tänkt sig att ansvaret för insamlingen ska ligga utanför kommunernas ansvar. Samtidigt måste insamlingssystemet finnas i samtliga kommuner, slås det fast. Och självklart ingår många formella avsnitt i utredningen, där det räknas upp en mängd befintliga lagar och förordningar som kan beröras av ett nytt regelverk. Intrycket blir lätt att ”här har man tänkt på allt”.
Drygt trettio remissvar Så läser jag svaren från drygt trettio remissinstanser och inser hur komplicerad frågan är. De som står mitt uppe i en verklighet har naturligtvis alltid lättast att hitta svårigheter och svagheter i ett förändringsförslag. Inte minst om förslaget innebär ökade kostnader eller ändrade konkurrensvillkor. Samtidigt slås jag av att flertalet remissvar har en konstruktiv ton; det verkar som att man gärna vill bidra till att få ett system på plats. Men av olika skäl ändå inte kan ställa sig bakom det förslag som utredningen presenterar.
Kolla vad andra gör Den tanke som slår mig är att vi borde söka en gemensam väg framåt med Danmark och Finland, som ju sitter i samma sits och har liknande konsumtionsmönster, vissa strukturella och industriella likheter osv. Inte minst i Finland har man vana att hantera snö och nederbörd, som kan vara avgörande för utomhus insamling av textilier. Fukt är direkt olämpligt att få in i insamlingskärlen. Finland har dessutom en liknande situation som vi när det gäller stad-land-frågorna, transporter, tillgång till cellulosabaserade fibrer osv. Jag kollar lite vad Finland gör.
Heja Finland I Finland finns regelverket nu på plats. Den 1 januari 2023 drar deras system igång i full skala. Jag hittar en nyhetstext på svenska på finska Yle och saxar ur den:
” Nästa år ska textilier samlas in separat vid avfallsanläggningar i hela landet, men 20 bolag har redan inlett textilåtervinningen och Stormossen i Korsholm är ett av dem. I ungefär två månaders tid har det varit möjligt att lämna in textilier för återvinning vid tre av Stormossens avfallsanläggningar. … Timo Lehtola, som är servicechef vid Stormossen, säger att ungefär tio kubikmeter textilier förts vidare för återvinning. – 71 procent av det insamlade har varit i okej skick, cirka 20 procent var förstörda eller sådant som inte gick att återvinna och några procent har gått till försäljning, säger han. De textilier som återvinns behöver vara i någorlunda bra skick. Textilier såsom regnkläder, väskor, bälten, skor underkläder och sängkläder ska inte heller föras för återvinning. (…) Det som lämnats in för återvinning grovsorteras först och sorteras sedan in enligt textilsort. Sedan tillverkas ny tygtråd av materialet. Textilierna förs till en anläggning i Pemar utanför Åbo. ”
Lär av det finska pilotprojektet och uppstarten Intrycket är att man genomförde ett pilotprojekt i tre städer för att testa systemet och med dessa erfarenheter i ryggen går man nu vidare och rullar ut ett system för retur och återvinning av kläder i hela landet. Rimligen bör en delegation från Sverige snarast besöka Finland för att se och lära. Mycket riktigt var det också flera av remiss-svaren på SOU 2020:72 som betonade vikten av att samarbeta i Norden. Vi tjänar mycket tid och minskar risken för misstag om vi lär av det finska upplägget.
Det kan bli mycket dyrare Flera av remissvaren trycker på att kostnadsbedömningen i utredningen är felaktig. Man kommer fram till helt andra siffror i egna bedömningar och drar därmed även slutsatsen att det inte blir försumbart (23 öre per T-shirt) och heller inte konkurrensneutralt om importkläder skulle åka snålskjuts på ett inhemskt system.
Ekonomiska drivkrafter och nyckeltal behöver synliggöras Det är en brist anser jag att utredningen inte tydligare tog ett parallellt ekonomiskt perspektiv på sitt förslag. Ska något fungera måste det kunna kopplas till tydlig ekonomisk vinst eller tydlig nytta på annat sätt. Även ett kostnadsneutralt system behöver hålla koll på utgifter och fördyringar. Ingen vill sitta med Svarte Petter i slutändan. Det är för övrigt i remissvaret från Textilimportörerna jag läser just om risken för att någon blir Svarte Petter genom att förslaget kan få som konsekvens att branschen kan tvingas lagra textilier hur länge som helst.
Konkurrensen mellan producenterna är kanske ett hinder? Det behövs ekonomiska och/eller andra incitament för aktörerna i kedjan runt återvinning och återbruk av textilier. Dessa incitament behöver synliggöras så att alla inblandade förstår vilka trösklar systemet bygger på. Några av remissvaren är även skeptiska till att branschens företag själva ska organisera och fördela kostnaderna för insamlingssystemet. Kanske är man rädd att det kan finnas konflikter inom en konkurrensutsatt bransch som gör att det är svårt att enas om ett kostnads- och ansvarsfördelningssystem. Och hur gör man när en aktör går i konkurs, som Indiska nyligen?
Djupare analys efterfrågas I Återvinningsindustriernas remissvar läser jag att de hade önskat en djupare analys av hur efterfrågan ska se ut och att systemet premierar produkter som är designade för återvinning: ” ÅI föreslår att producentansvarssystemet ska premiera textilier som är designade för återvinning med marknadens befintliga återvinningstekniker ekonomiskt. Detta kan exempelvis göras genom designkrav eller differentierade avgifter inom ramen för systemet. ÅI föreslår att producentansvarssystemet ska premiera producenter som använder återvunnen textilråvara i sin tillverkning med ekonomiska incitament inom ramen för systemet. (…) ÅI föreslår att utredningen kompletteras med en djupare konsekvensanalys kring både cirkularitet, miljö- och klimatnytta. ”
De idéburna aktörerna är oroliga De idéburna organisationerna ser sig till viss del lyssnade till i utredningen, men befarar ändå att deras huvudsakliga fokus – återbruk – inte uppmärksammas tillräckligt och heller inte kvittblivningen från sådant i den idéburna sektorn som inte blir sålt utan måste kastas bort. I ett av remissvaren hittar jag en pedagogiskt utformad illustration till några av de svårigheter Erikshjälpen ser.
Ur Erikshjälpens remiss-svar
Det blir svårt för allmänheten att förstå vilka varor som ska lämnas i vilken behållare, menar Erikshjälpen. Jag kan bara addera att dialogen med allmänheten är avgörande för folks vilja att göra rätt. Folk vill i allmänhet att den egna ansträngningen verkligen leder till något positivt. Tillförlitlighet och tydlighet blir avgörande för den enskilde. Inte minst ur detta gräsrotsperspektiv är en studieresa till Finland minst sagt angelägen. Erikshjälpen skriver också i sitt utförliga remissvar att:
Kedjan för textilier är mer komplex eftersom många textilier går att återbruka i befintligt skick, fler aktörer är inblandade och viktigast, betänkandet har dragit en gräns mellan textilavfall för återvinning och textil för återbruk som i praktiken inte finns. Gränsen utesluter textil till återbruk, alltså Second Hand, från producentansvaret. I bilden (till vänster) kan samma säck, beroende på vilken container den stoppas i, hamna i eller utanför producentansvaret trots att kläderna går igenom samma process med samma resultat. Det blir fel och skapar diskriminering och kanske utslagning. För textil krävs en avfallsförebyggande hanteringskedja som säkerställer en kanal från konsumenten direkt till återbruk, alltså Second Hand. En sådan sparar resurser. ( …) För textil finns redan flera fungerande hanteringskedjor som faktiskt gör jobbet åt producentansvaret. Men förslaget SOU 2020:72 tillämpar inte principen om likartat betalningsansvar utan går en annan väg utan att riktigt reflektera över vad det innebär. De som redan gör jobbet kommer inte att få ersättning. Verksamhet som nu samlar in textil för återbruk ska inte omfattas av producentansvaret. En sådan gränsdragning blir konstig eftersom Second Hand och ideella aktörer redan i dagsläget utför det insamlingssystemet förväntas utföra. Till skillnad från andra producentansvar finns kedjan redan. Nu! Långt innan producentansvaret har formulerats och införts. ”
38 000 ton passerar de idéburna organisationerna De idéburna organisationerna har gemensamt också lämnat ett remissvar, där de skriver: ”(Våra organisationer) bygger upp en fungerande infrastruktur för insamlingen av 38 000 ton textiler, de fungerar som en viktig motor för återanvändning med sina secondhand-butiker runt om i landet och de bidrar till ovärderlig social nytta genom sina verksamheter. Förslaget vädjar enbart till producentsystemet att hitta samarbetsformer med de ideella. Det är i vår mening inte tillräckligt eller rimligt.” Invändningarna från Erikshjälpen, Röda Korset m.fl. organisationer är så pass allvarliga att de inte går att bortse ifrån. Befintliga returhanteringssystem och volymer ska naturligtvis inte elimineras av ett nytt, storskaligt och näringslivsanpassat system, där fokus dessutom inte ligger på återbruk utan på återvinning. Det där med barnet och badvattnet…
Så här fungerar det befintliga systemet Human Bridge beskriver sin del av det befintliga insamlingssystemet så här: ”Human Bridge använder ett storskaligt system med utrustning, påkostad för vädertätning, för textilinsamling. Detta innefattar hundratals 20”- containers med lastväxlarflak för uppsamling i hubbar samt 38 kubikmeters specialcontainers för insamling på återvinningscentraler (ÅVC). Därutöver finns uppåt tretusen insamlingsboxar i det offentliga rummet och i fastighetsnära insamling, placerade i ett 140-tal kommuner i södra och mellersta Sverige1. Human Bridge placerar alltid ut utrustning enligt överenskommelse med kommuner, fastighetsbolag och FTI.” De bekräftar till stor del i sitt remiss-svar de farhågor de idéburna organisationerna för fram. Man skriver: ”De drivs av en idé och tillskapar resurser för att kunna genomföra bistånd och sociala insatser, i Sverige och utomlands. Textilinsamlingen är inte enbart ett mål utan framförallt ett medel. I det sannolika scenario vi tecknat ovan riskerar de ideella aktörernas textilinsamling i det offentliga rummet, utöver secondhand, att minska eller upphöra.” De räknar även upp följande behov: ”* Ekonomiska incitament med ersättning för både insamling och sortering * Ersättningsmodell som premierar kvalitet och säkerställer torr användbar textil * Insamlingsmetoder som säkerställer att textiliernas kvalitet inte försämras * Sorteringskapacitet att leverera efterfrågad textil. * Marknader för både textil till a) återbruk och b) återvinning ”
Var finns efterfrågan? Ett annat kanske angörande argument handlar om efterfrågan. Vem är det egentligen som ska efterfråga de insamlade materialen? Risken finns att utan en tydlig efterfrågan på det återvunna materialet blir mycket liggande på hög och riskerar att förstöras av fukt eller mögel, kostar pengar att lagra och saboterar intresset för att bidra till insamlingen. Om folk får klart för sig att allt bara ”läggs på hög” för att senare ändå eldas upp inser de inte varför de ska anstränga sig och lämna in textilier separat. Det finska exemplet där insamlat material blir tråd är också ur detta perspektiv intressant att ta del av. Hur ser efterfrågan ut i Finland? Lagerhållning? Berg av insamlat som inte kommer till användning?
Arbetskläder och hotellakan bör hållas utanför Verksamheter som säljer respektive tvättar yrkesrelaterade textilier, såsom arbetskläder och hotelltvättar, har andra invändningar till utredningen. Man pekar på kemikalieinnehåll och nedsmutsning av arbetskläder och att arbetskläder slits till de inte längre kan användas, vilket skiljer dem från andra kläder. Tvätterierna pekar på värden av rena fraktioner som hanteras av professionella tvätterier, och där det finns ett värde att hålla isär dessa flöden just på grund av att de är homogena till sitt innehåll.
Kemikalierna Kemikalieinspektionen, KemI, har också synpunkter på utredningen. Jag hade nog förväntat mig mer resonemang kring textiliernas innehåll av farliga kemikalier. Men man pekar på en komplikation som är svår att kringgå: ”Kontaminering av textil under användningsfasen ger upphov till särskilda svårigheter inför eventuell återanvändning då innehavaren behöver känna till vad som skett med textilen för att kunna sortera den rätt. Det här behöver omhändertas vid införandet av ett producentansvar för textil.” Även om systemet med elektroniskt märkning, det som kallas RFID i officiella sammanhang, eller ”taggar” i vanligt språkbruk, kvarstår ju användningen som en osäkerhet. Inte minst om textilierna har använts i sjukhusmiljö eller som skyddsplagg i olika processer.
Avfall Sverige ser två vita fläckar i förslaget Avfall Sverige är en tung aktör i sammanhanget. Bakom sig har man 400 aktörer, många av dessa kommuner och deras avfallsbolag. De lyfter fram ett par ganska centrala invändningar: Dels pekar man på oklarheten vad som gäller det material som inte samlas in: ”Avfall Sverige ser inte att föreliggande förslag till reglering tar höjd för ett fullt operativt och finansiellt ansvar genom att det inte finns någon reglering som säkerställer ett ansvar för producenterna för det textilavfall som inte lämnas till ett tillstånds- eller anmälningspliktigt insamlingssystem.”Man pekar också på att det kan uppstå en situation där ingen aktör söker tillstånd att bedriva insamlingsverksamhet: ”Risken är annars en situation där ingen aktör ansöker om tillstånd och där det inte etableras något insamlingssystem, (..) eftersom det inte regleras något primärt krav på producenter att tillhandahålla insamlingssystem vid sidan av det sekundära kravet för tillståndspliktiga insamlingssystem att tillhandahålla sådana.” Detta är två vita fläckar i utredningen som lätt kan bli väldigt stora problem.
Kopplingen till ökad livslängd saknas Naturskyddsföreningen saknar i sitt remissvar en tydlig koppling till incitamenten för att generellt producera textilier med längre livslängd och att driva mot ökad återanvändning. De efterlyser bl.a. styrmedel som produktpass, eco-designkrav, incitament för nya affärsmodeller, skatt på jungfrulig råvara m.m. Delvis ligger dessa förslag utanför EU-direktivet, men givetvis hade det varit bra att inkludera fler förslag som kan komplettera förslagen så att det ”blir lätt att göra rätt”. Ändrade beteenden är inte så lätt att åstadkomma och ska konsumenter lära sig nya rutiner kan man inte återkomma flera gånger inom samma produktområde.
Synliggör råvaran Ska jag försöka summera mina intryck av utredningen och synpunkterna får det bli att det grundläggande felet tycks ha varit att man utgick från att förslaget handlar om avfall. Det hade varit mer konstruktivt att utgå från ett råvaruperspektiv. Hur tar vi till vara den här råvaran så smart som möjligt? Hur synliggör vi att råvaran finns, beskriver dess kvalitet och användbarhet och skapar utrymme för en långsiktig efterfrågan på just denna råvara? Vem ska ha ansvaret för olika delar av denna up-cycling, där ett redan använt material ska efterfrågas in i produktion? När det finns en avsättning för materialet och en efterfrågan faller övriga bitar lättare på plats.
Bygg på det som fungerar och skala upp Det är nödvändigt att skapa ett system som inkluderar och premierar återbruk, re-make, upcycling och återvinning, samtidigt som vi fasar ut miljöskadliga produkter, där fossilt baserade material av självklara skäl är i fokus. Kanske ska ansvaret för EU-direktivets förverkligande i Sverige läggas på de aktörer som redan är igång. Och att vi bygger en lösning som skalar upp det arbete som redan bedrivs av idéburna och som kan kompletteras av progressiva företag, som inser värdet av att åstadkomma något bättre. Helhetstänkande bortom EU-direktivet känns som rätt väg att gå. Gärna med förankring i verkligheten, den verklighet som Tidö-gänget uppenbarligen har svårt att förhålla sig till.
Sedan ska vi heller inte förvillas att tro att optimerade materialflöden är det enda som ingår i Cirkulär Ekonomi, men det påpekar jag ju i återkommande bloggtexter.
Isabella Lövins bok ”Oceankänslan – om behovet av en ny berättelse” är en välskriven, personlig sammanfattning av Isabellas tolv år i politikens centrum. Hennes ingång i politiken var havsfrågorna ( med boken Tyst Hav som viktigt bidrag) och möjligheten att på riktigt förändra EU:s fiskepolitik. Med de framgångarna i ryggen fick hon överta stafettpinnen efter Åsa Romson som Miljöpartiets språkrör och hamnade på så sätt i Stefan Löfvéns regering med ansvar för biståndsfrågorna och senare miljö- och klimatfrågorna. Boken är lättläst och tillgänglig för den som intresserar sig för det politiska arbetet.
Oceankänslan (Natur & Kultur)
Detaljrikedom, namn och och intryck Det som sticker ut en aning är hur noga hon är med namn och detaljer. Vi får följa med in i förhandlingsrummen och möta de personer som kommer från andra länder och har andra motiv för vart förhandlingarna ska leda. Hur det är att delta som kvinna i en – fortfarande – mansdominerad värld skymtar fram i en del avsnitt. Men också hur starka intrycken blir från besök i Somalia och andra länder, där svenskt bistånd gör en liten, men dock skillnad. Detaljrikedomen och sammanhangen skapar en god förståelse för både problem och möjliga lösningar på världens utmaningar.
Kortsiktigheten är ett gissel Politiken är det möjligas konst och i några avsnitt får vi exempel på hur kompromissandet och ge-och-ta-taktiken kan göra skillnad. Framgången för The Swedish Proposal, ett svenskt förslag om reformering av EU:s handelssystem gällande utsläpp av koldioxid, får vi t.ex. följa ganska detaljerat vid förhandlingsbordet. Men också hur Riksdagens opposition tar varje chans att sätta käppar i hjulet för en sittande regering genom att anmäla förhandlingarna till konstitutionsutskottet. Vi får på så sätt en konkret inblick i det växelspel som måste råda mellan Riksdag och EU för att ny lagstiftning ska börja gälla, samtidigt som det kan locka en riksdagsminoritet att plocka poäng i det mediala spelet och försöka att ”sätta dit” en minister. (Intrycket för min del blir att tjyv- och rackarspel bara bidrar till att folk i allmänhet tappar förtroendet för demokratin. De senaste turerna kring Morgan Johansson och misstroendet från Åkesson och hans kompisar är ett aktuellt exempel).
Reflexion över demokratins väsen Just partitaktiska motiv för att ta ställning i sakfrågor exemplifieras några gånger i boken. Hur olika partier hellre ser kortsiktig medial nytta med en viss ståndpunkt än att se till sakfrågans betydelse ur ett längre perspektiv. De exempel Isabella Lövin lyfter illustrerar hur lockande det tycks vara för en del partier att plocka poäng, egentligen suboptimera nyttan, hellre än att se till Sveriges bästa och till de lösningar som faktiskt behöver sjösättas av våra folkvalda. Denna kortsiktighet underminerar som jag ser det trovärdigheten för det demokratiska systemet. Demokrati måste innebära kompromissande och samarbete, annars landar vi i växlande majoritetsdiktaturer, som riskerar att ständigt missgynna marginaliserade medborgare, minoriteter osv. Demokrati innebär inte att majoriteten alltid ska bestämma allt. Eller att röststarka särintressen alltid ska få rätt.
Havet som symbol och konkret verklighet Oceankänslan, som Isabella Lövin återkommer till några gånger i boken, förutsätter att människan har förmåga att lyssna och att inse hur världen hänger samman. Fascinationen över livet på planeten behöver landa i en känsla av storslagen litenhet. Det är lätt att springa vidare i ekorrhjulet och att fastna i alla webbens snabba klipp och lockelser. Vi tror att vi måste så mycket hela tiden. Vi måste inte alls. Vi har viktigare saker att göra under vår tid på jorden än att jaga bekräftelse eller pengar eller vad vi nu jagar. Vår litenhet i det stora blir tydlig på havet, oceanen. Välfunnet hittar Isabella också talespersoner från örikena i Stilla Havet, som på ett naturligt sätt beskriver hur de tvingas hantera överkonsumtionens baksidor och civilisationens misslyckanden. Länder planerar för emigration av hela befolkningar när havsnivåerna gör det omöjligt att bo kvar.
Motkrafterna Berättelsen som behöver formuleras måste handla om vad som är möjligt, hur världen kan se ut när vi hittat ett samförstånd. Tyvärr har motkrafterna, konspirationsteoretiker, antidemokrater, trumpister och andra flyttat fram positionerna. Fakta jämställs idag alltmer med tyckande. Forskningen respekteras inte utan ses som en av flera ståndpunkter. Det samhälle som idag växer fram bygger på en överskattad identitetsjakt och gruppegoism, där bilden av individen som mer framgångsrik än grannen är viktigare än faktiska omständigheter. Att se bra ut har blivit viktigare än att må bra. Så gräver vi en grop åt oss själva och underminerar vår egen framtid.
Ska alla vara politiker? Läs gärna Oceankänslan. Det är en välskriven och angelägen bok, som ger en insyn i det arbete som få av oss kommer i närheten av. Boken borde kunna inspirera andra att också ta ansvar och att också våga tänja på gränsen för det bekväma. Kanske alla borde praktisera som politiker en tid?
Professor Tomas Kåberger har i decennier forskat på energisystemet med tyngdpunkt i förnybara energislag, utvecklingstrender och hur de nya energislagen står sig gentemot de traditionella, fossilt baserade energislagen. Han har även varit generaldirektör för Energimyndigheten och har internationella uppdrag. Den 1 juni gästade han Ingenjörer för Miljön och Ekocentrum i Göteborg för att hålla ett webb-sänt föredrag och där några av oss fick möjlighet att ta del av hans budskap ”live”.
Tomas Kåberger
Vi har ännu inte sett hur lågt priset kommer att sjunka Ett viktigt budskap är att produktionskostnaden för el från nya sol- och vindkraftsparker fortsätter att sjunka. I södra Europa byggs solcellsanläggningar där produktionskostnaden utlovas bli 10 – 12 öre per kWh. Billigare än så har elektricitet aldrig kunna produceras. De stora förändringarna skedde hösten 2016, då priset på nya vindkraftsel sjönk varje månad med € 5 per MWh. Kina leder utvecklingen både på vind- och solsidan. Exempelvis bygger man i Kina två vindkraftverk i timmen dygnet runt, året runt. I Kina byggs 100 GW solel per år. I en av Kinas större städer rullar just nu 20 000 elbussar. Förra året byggde man i Kina mer vindkraft än resten av världen mäktade med tillsammans.
Havsbaserad vind Den stora potentialen finns i havsbaserad vindkraft. På Kriegers Flak i södra Östersjön, cirka 30 km från Trelleborg, har Vattenfall fått regeringens godkännande att sätta upp maximalt 50 vindkraftsturbiner, som tillsammans kan producera årsbehovet av el för en miljon elbilar eller hushållsel för 500 000 hushåll. Det finns ett stort antal projekt planerade och teknik- och prisutvecklingen, liksom byggtiderna har på senare år blivit allt mer gynnsamma. Prisutvecklingen har nu gjort att vindel är hälften så dyr som den energi som kan utvinnas ur råolja.
Jämförbarhet Traditionellt har råoljepriset alltid räknats i dollar per fat, naturgas räknas i miljoner brittiska termiska enheter (MMBtu) och el i kronor per kWh. För att skapa jämförbarhet mellan energislagen föreslog Tomas Kåberger att allt räknas om i kostnad per kWh, vilket ju underlättar för direkta jämförelser.
Lagring En invändning mot sol och vind har varit att ibland blåser det inte och ibland skiner inte solen. Tomas Kåberger pekade på hur Australien nu satsar på stora batterilager för att överbrygga försörjningen några dagar och för att skapa stabilitet i näten. Batterilager kommer att bli mycket lönsamma. Det blir billigare att använda batterier för att säkra elförsörjningen än att ha intermittenta elverk som bara används några gånger per år. En annan möjlighet är att transformera vindel till havs till vätgas, som därefter transporteras i pipelines för att utgöra reservkapacitet till elproduktion. Vätgas ger en möjlighet att spara energi mycket länge. Han pekade också möjligheten att använda elbilarnas batterier som lokala buffertar, kanske med en intelligent köp/sälj-funktion och – som Volkswagenbolaget Elli kalkylerar med – låta bilägarna bli en del av energilagringen och därmed handeln med el.
Industrin letar lokalisering där det finns billig el Att olika teknikbranscher har gemensamma mål blir också tydligt. Stål producerat utan kol, där vätgas utgör en komponent, blir attraktivt för fordonsindustrin eftersom de behöver räkna på CO2-utsläpp och stålet i produktionen är en ansenlig del av bilarnas CO2-utsläpp. Att lokalisera fabriker till platser där det finns förnybar billig energi är redan idag strategiskt intressant för stora delar av industrin. Tomas Kåberger visade en karta, där det framgick att vi har bra vindlägen i Norrland och längs kusterna.
RePower EU och EU-relationen med Ryssland EU har lanserat ett projekt som heter RePower EU, (se länk nedan), som handlar om att EU vill satsa på energibesparing och effektivisering, på framställning av ren energi och på diversifiering för att minska sårbarheten i elsystemen. Det spelar naturligtvis en mycket stor roll att Ryssland har ockuperat delar av Ukraina och att EU har svarat med sanktioner mot Ryssland. EU importerar 80 % av den naturgas som behövs och hälften av denna import har kommit från Ryssland. Hälften av den uran EU importerar kommer från Kazakstan, Uzbekistan och Ryssland.
Ryssland Ryssland har inte gjort som arabländerna. Ryssland har hållit fast vid sin export av råolja, naturgas och kol. Man är dessutom aktiva i att sprida desinformation om förnybara energislag. Saudiarabien och flera andra oljestater satsar på solenergi, men det har inte Ryssland gjort. Tomas Kåberger bedömer att konflikten mellan Ryssland och Ukraina (och därmed EU) kommer att bli utdragen. Energifrågorna kommer allt tydligare att underställas säkerhetspolitiken. Detta har redan hänt i USA, där president Biden har dammat av en gammal lag från Korea-kriget för att låta säkerhetsanalyserna och besluten ur dessa styra hur energipolitiken ska föras.
Kärnkraften är dyr och kommer inte att bli billigare Tomas Kåberger berörde också kärnkraften och pekade på att den industriella serietillverkning som anhängarna till SMR-reaktorer ser framför sig ännu inte har realiserats och den storlek på anläggning man talar om har svårt att bli lönsam. Inte ens de stora nuvarande anläggningarna där byggnadsinvesteringen är betald lyckas producera billigare el jämfört med förnybart. Beroendet av ryskt uran är också en komplikation för kärnkraften. Det är ju något som de finska reaktorintressena nu har fått erfara. (Tack till Håkan Lindgren för kompletteringar och preciseringar).
EU är en samarbetsorganisation som behöver fungera för att överbrygga motsättningar i ett kulturellt och ekonomiskt splittrat Europa. Nationalister och populister i olika länder gör vad de kan för att sabotera EU-tanken, ofta genom att hävda att ”Bryssel ska inte få bestämma” eller att ”Vi betalar en massa till andra länder utan att få något tillbaka”. Brexit blev ett faktum för att nationalisterna i Storbritannien fick genomslag för de protektionistiska tongångarna. Hur det går i Tyskland och Frankrike kommer att avgöra EU:s framtid. I höst går Tyskland till förbundsdagsval.
CDU överraskade i Sachsen- Anhalt Delstaten Sachsen-Anhalt, som tidigare var en del av DDR, gick till val i helgen. Det fanns en farhåga att det främlingsfientliga högerpartiet AfD skulle segra, men CDU gick tydligt framåt i valet och delstaten gav därmed stöd åt ett fortsatt kristdemokratiskt styre. AfD tycks få cirka 22 procent av väljarstödet , medan CDU fick 36 procent. Det tycks därmed som att förnuft har gått före protest denna gång. Det är dessutom i år sista året som Angela Merkel är förbundskansler, så oavsett hur det går i höst kommer förbundsrepubliken Tyskland, EU:s största land, att ledas av en ny politiker.
Protest eller skarpt läge? En detalj i sammanhanget är att opinionsmätningarna tycks ha missbedömt hur väljarna i Sachsen-Anhalt tänkte rösta. CDU:s framgång syntes inte i förväg. Det kan vara en viktig erfarenhet för inte bara tyska val, utan för många länders val. Det är lättare att ange ett parti i en opinionsmätning än när det verkligen gäller. Missnöjet med nuvarande styre får lite större svängrum när ”det inte spelar någon roll”, medan i det skarpt läge tänker väljarna sannolikt lite mer noga vilket parti de vill ska ha makten.
Osäkerheterna med mätningarna behöver belysas Översatt till svenska förhållanden kan det innebära att det faktiska stödet för regeringen, dvs både S och MP, kan vara större än vad opinionsmätningarna visar. Och omvänt kanske stödet för SD egentligen är mindre än vad mätningarna visar. Och den typen av under- och överrepresentation kan vara svårt för opinionsinstituten att bygga kalkylmodeller för. Möjligen skulle erfarna kommentatorer kunna peka på osäkerheterna lite mer.
Frankrike, Skottland, Katalonien När det gäller EU är det inte långt till nästa presidentval i Frankrike, ett val som också kommer att spela mycket stor roll för utvecklingen i Europa. Skulle – i värsta fall – LePen lyckas att få mer än 50% av rösterna i presidentvalet finns en stor risk att EU försvagas och splittras. Skulle samtidigt separatisterna i Katalonien i Spanien vädra morgonluft riskerar EU att fragmentiseras. Och det är inte ens säkert att ett eventuellt närmande till EU från Skottland skulle bidra till en positiv sammanhållning. Tvärtom skulle en skotsk medlemsansökan kunna uppmuntra just t.ex. befolkningen i Katalonien att agera för självständighet och EU skulle tvingas ägna mer tid åt inre frågor än åt de stora, gemensamma frågor som måste lösas på EU-nivå.
EU behövs för demokratin I en komplicerad värld är det dessutom så att ett starkt centraliserat EU skulle kunna uppfattas som negativt av flera medlemsländer. Det folkliga missnöjet med att få mindre insyn och mindre procentuell rösträtt genom att EU tar större plats på nationernas bekostnad ska inte underskattas. Och för att ytterligare komplicera bilden är det kanske just nu nödvändigt att EU får ett tydligare mandat att agera sammanhållet. När enskilda EU-länder sviker de demokratiska idealen måste EU hålla emot. När Ryssland inte tvekar att annektera Krim och ett par regioner i Ukraina behövs ett EU som talar med enad tunga. När inte ens USA har en förutsägbar hållning i internationella frågor – trump visade hur lätt det kan vara att iscensätta en statskupp – behöver EU finnas kvar som en tydlig motkraft till det växande ekonomiska och politiska inflytande som Kina står för. Och Ryssland har en allt annat än demokratisk regim vid makten, något som påverkar alla länder i forna Sovjetunionen, i det tidigare östblocket och i Rysslands närhet.
Hur respektera respektlösheten? För att hantera klimatkrisen och för att bromsa den farliga utveckling Johan Rockström varnar för (se tidigare blogginlägg) behövs ett EU som inte tvekar, ett EU som tar beslut och som tar ansvar. Tricket är att behålla och utveckla medborgarnas förtroende samtidigt som lagar och regler ändras. Missnöjet och föraktet mot forskning finns överallt. I Sverige lär det vara 6 procent av de vuxna som är klimatförnekare. De misstror sannolikt mycket av den information de får, särskilt från Public Service. Svårigheten med detta är att journalister och makthavare behöver kunna bemöta respektlösheten med respekt, okunskapen med förståelse och inte falla för frestelsen att stämpla alla som ifrågasätter forskningen med nedsättande epitet.
Sanning och lögn, vetenskap och åsikter, är inte jämlikar Om sanning ställs mot lögn så att lögnen framstår som lika mycket värd som sanningen sviker Public Service sitt uppdrag. Å andra sidan, om klimatförnekare aldrig får komma till tals stämplas ju Public Service lätt som elitens propaganda av den minoritet som inte vill erkänna det forskningen kommit fram till. Exakt hur detta dilemma ska hanteras vet jag inte. Men det blir märkligt om åsikter och vetenskap jämställs. Och samma problem som vi har i Sverige finns naturligtvis i alla EU:s medlemsländer. Med den stora skillnaden att vi har en tradition av folkrörelser, studieförbund och fackföreningar som har bidragit till den kollektiva kunskapsbildningen på gräsrotsnivå.
Civilsamhället måste träda fram och göra mer nytta. Det är inte ytterligare en partiledardebatt i Agenda som skapar mer förståelse för vart världen är på väg. Det är när människor möts i vardagen och får lyssna till varandras ståndpunkter som vi berikar oss och lär av varandra.
Istället för att enbart klaga på regeringens handlingsplan för Cirkulär Ekonomi gör jag här ett försök att fördjupa en liten del så som den hade kunnat bli adderad till handlingsplanen. (Tidigare kommentarer och analyser av handlingsplanen: se länkar nedan).
Det som saknas är en fördjupningsdel I det följande har jag tagit handlingsplanens punkt 1.5.3. som utgångspunkt för att illustrera behovet av fördjupning. Punkt 1.5.3. är av intressant ur perspektivet omställning för cirkulär ekonomi. Originaltexten lyder: ”Regeringen ska vara pådrivande för att det nya EU-regelverket för batterier ska bidra till en cirkulär produktion av batterier med en hög materialåtervinningsgrad och utfasning av skadliga kemikalier. Arbetet berör många delar av samhället och näringslivet.” Därpå hade det kunnat stå ”För fördjupning se xxxx” med en hänvisning till en förtydligande text. Ett förslag till sådan text följer här.
(Foto Blomst Pixabay)
”Angelägenhetsgrad” Omställningen av fordonsflottan pågår. Fordon med förbränning av fossila drivmedel kommer till mycket stor del att ersättas av fordon med eldrift. Flera, om inte alla, fordonstillverkare arbetar med att ta fram nya bilmodeller som helt eller delvis ska drivas av elmotorer. Den dominerande tekniken för att lagra el är med batterier integrerade i bilarnas design. Omställningen till eldrift motiveras bl.a. av klimatåtaganden. Bilar med eldrift ger en möjlighet att öka verkningsgraden av den energi som åtgår samt att bidra till minskad användning av fossila bränslen. Omställningen är synnerligen angelägen. Trafikverket ansvarar för den del av omställningen som berör vägar och annan infrastruktur.
”Värdekedjan och innovation kring densamma” Den avgörande komponenten är batteriet. I en pressrelease den 10 december 2020 påpekade EU-kommissionen att volymen batterier för fordonsbruk sannolikt kommer att dubbleras vartannat år under det kommande decenniet. Mängden batterier på marknaden blir därmed mycket stort och behovet av en genomtänkt strategi för hur uttjänta batterier ska tas om hand blir synnerligen viktig. Det handlar här först och främst om att säkra ett optimalt tillvaratagande av batteriernas restvärde och funktionalitet när de inte längre fungerar i sin primär funktion. Batterier för fordonsdrift utsätts för extrema driftsvillkor och tappar stegvis prestanda när de används och laddats ett visst antal gånger. Men batterierna har även efter detta ett restvärde som det är viktigt att inte förspilla. Tidsfaktorn, från första leverans av batterier till att batterier inte längre har de prestanda som nyttjaren kräver, är viktig för förståelsen av vilken fördröjning som finns inbyggd i omställningen. Ansvaret för att följa utvecklingen på detta område i syfte att kunna initiera processer, att föreslå beslut om åtgärder etc ligger på Delegationen för Cirkulär Ekonomi. Näringsdepartementet och (namngivna) Science Parks bör involveras i arbetet, liksom organisationer som arbetar med innovationer och affärsutveckling.
”Materialperspektivet” För det andra är det viktigt att säkra materialåterföringen av sällsynta jordartsmetaller och ämnen som kobolt, litium, nickel och bly. Dels för att inte skada miljön och dels för att minska behovet av att via gruvdrift tillföra mer av dessa ämnen. Uttagen ur jordskorpan behöver minska. Materialflödesfrågan ska noga följas av Naturvårdsverket, med regelbunden avrapportering till regeringen om hur frågan utvecklas.
”Konsekvenser för Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap” Säkerhetsaspekterna av omställningen till mer eldrift i fordonsparken ska bevakas och utvecklas av MSB. Här handlar det t.ex. om att Räddningstjänsten, bilverkstäder och försäkringsbolag ska ha tillräcklig information om riskerna med att hantera skadade bilar, olycksrisker i samband med reparationer och hur risker kan förebyggas och minimeras.
”Konsekvenser för byggande och för elsystemet” Boverket och Energimyndigheten åläggs att inkomma med förslag på en gemensam kunskaps- och beslutsprocess i syfte att klarlägga hur elektrifieringen av fordonsparken påverkar elsystemet hela vägen ner till enskild fastighetsägare, samt för att inkomma med förslag på samhället bäst rustas för laddning på ett säkert och rättvist sätt nära fastigheter och nära boende i flerfamiljshus.
”Konsekvenser för universitet och handelshögskolor” Regeringen förväntar sig att universitet och högskolor inom 6 månader presenterar hur man tänker sig att organisera forskning och utbildning inom berörda fackområden. Cirkulär ekonomi innebär att på ett annat sätt än de traditionella säkra värdekedjor och att fördela kostnader, intäkter och vinster på nya sätt mellan berörda parter. Ambitionen måste vara att inom en treårsperiod inkludera kurser och utbildningar på högskolenivå där de studerande lär sig hur cirkulär ekonomi kan genomföras inom ramen för det ekonomiska system som råder – eller om det visar sig nödvändigt – vilka anpassningar på systemnivå, skattenivå eller på företagsnivå som är nödvändiga för förverkligandet av cirkulär ekonomi. Dessa konsekvenser gäller inte enbart batterier för fordon, men aktualiseras just för att fordonsbranschen snabbt kommer att skifta karaktär och att teknikgenombrott kommer att öppna för nya affärsmodeller. Några frågor att beforska och därefter inkludera i utbildningarna är: – hur samhällsnytta kan vägas mot företagsnytta utifrån kort- och långsiktiga behov – hur modellerna ser ut för att kunna göra dessa avvägningar – vilken roll banker och fonder kan spela i omställningen – på vilka sätt cirkulär ekonomi utmanar den gängse bilden av samhällsekonomin
”Konsekvenser för Konsumentverket och Naturvårdsvårdsverket” Regeringen ålägger Konsumentverket att samordna informationen till konsumenterna. Informationen ska utformas i samverkan med kommuner och branschorganisationer samt studieförbund och andra organisationer inom civilsamhället för att på bästa sätt hitta form och innehåll på den information som är tänkt för konsumenterna. Som en särskild del ska informationen om hantering av batterier som avfall, inklusive hushållsbatterier, tas fram i samverkan med Naturvårdsverket med NVV som huvudansvarig.
”Att lära av Norge” Arbetet inom EU-kommissionen kommer att vara en viktig del av allt ovanstående. Sverige ska ta varje möjlighet att konstruktivt bidra till kommissionens process och hur EU-parlamentet och andra instanser tar beslut. Sveriges ambition ska vara att ligga i framkant på utvecklingen. Alla nämnda myndigheter och övriga parter förväntas t.ex. hämta in relevant information från Norge, där utvecklingen att elektrifiera fordonsflottan gått snabbare än i Sverige. Vi kan ha mycket att lära av utvecklingen i Norge på flera sätt.
”Hemläxa för Finansdepartementet” Ska cirkulär ekonomi förverkligas måste de linjära flödena ersättas av flersteg-flöden, där det ingår uppgradering, reparationer och annat innan produkten återanvänds för samma eller en annan funktion. Hur dessa cirkulära flöden ska beskattas är en viktig fråga för Finansdepartementet att bevaka, utreda och återkomma med förslag kring. Dagens moms-system bygger på en steg-för-steg-beskattning tills konsumenten till slut betalar hela mervärdesskatten. När konsumenten inte längre är ”slutkund” i moms-hänseende behöver en ny cirkulär beskattning införas, givetvis på EU-nivå. Annars blir cirkulär ekonomi aldrig en main-stream-företeelse som kan ersätta den förödande linjära material- och produkthantering som vi vant oss vid. Finansdepartementet ska involvera Delegationen för Cirkulär Ekonomi i processen.
Ovanstående är ett utkast på hur en fördjupning hade kunnat se ut. För att hjälpa olika aktörer att se sin roll i helheten och för att markera angelägenhetsgraden. Man skulle också kunna lägga till ett datum för nästa avstämning av handlingsplanens detaljer. Att regeringen valde att inte fördjupa sin handlingsplan på detta eller liknande sätt måste bero på något. Ovilja, okunskap eller bristande tid? Ingen aning.
Länktips: Min kommentar till handlingsplanen del 1 här Min kommentar till handlingsplanen del 2 här Min kommentar till handlingsplanen del 3 här
Här fortsätter analysen av regeringens handlingsplan för Cirkulär Ekonomi. (Länkar till tidigare inlägg, se nedan). I denna del tänkte jag dyka ner i en av de 100 åtgärderna som, rätt hanterade, kan ha stor betydelse för hur vi klarar omställningen till ett hållbart samhälle. Jag tänker också ta ett steg tillbaka för att genom en liknelse illustrera hur handlingsplanen faktiskt beskriver det dilemma som maktutövning hamnat i. Låt mig börja med helheten.
Mosaik De drygt hundra åtgärder som presenteras på 36 sidor utgör en mosaik av bilder. Här beskrivs med samma tonläge och viktighet allt från sugrör till solcellsavdrag, från bilpoolsparkeringar till utveckling av en hel bioekonomi. Stort och smått. Akut och långsiktigt. Hudnära och globalt. Till slut blir allt detaljer, naturligtvis. Även en bestigning av Mount Everest innebär att säkra varje steg i klättringen.
Ett nytt stycke ska spelas utan noter och utan rätt instrument Symfoniorkestern dyker plötsligt upp som symbol för hela situationen. Dirigenten (regeringen) har 100 instrument framför sig. Alla kan och vill spela sin roll i helheten. Regeringen ger basfiolen, klarinetten och harpan sina direktiv och i tur och ordning får alla spela med i stycket. Det är 30% högre volym här och pausade insatser där. Och det är bara dessa 100 instrument som står till förfogande. Dirigenten har inget annat instrument att inkludera i framförandet. Säckpipan eller kastanjetterna finns inte. En symfoniorkester kan låta mycket och bra, men klarar inte förnyelse särskilt bra. Dirigenten säger att ”Ni ska ha kvar alla gamla noter från gamla melodier, men nu ska alla spela stycket Cirkulär ekonomi, helst i takt och så innovativt och nyskapande ni kan.” Det går så där.
Risk att begreppen urvattnas om de används på fel sätt Det hade varit en bra markering att i handlingsplanen nämna att stora delar av det som inryms i begreppet ”cirkulär ekonomi” återstår att identifiera och definiera både till form och innehåll. Nu är handlingsplanen bara en logisk fortsättning på den strategi för Cirkulär Ekonomi från 2020 som uppvisade samma brister på helhetssyn. Logiskt, kanske, men fortfarande lika bristfälligt som en grund för en verklig omställning av hela samhället. Hur ska omställning av samhället presenteras när begreppet urvattnas på det sätt som skett?
Elbilar ger en möjlighet att ställa om från fossilberoende Desto mer intressant att dyka ner i en detalj i 100-listan. Ur klimatperspektiv är satsningen på elbilar intressant, eftersom vi snabbt behöver minska fossilberoendet på bränslesidan. Med elbilar får varje land en chans att välja hur elen produceras. Även om mycket el fortfarande alstras från gas- och koleldade kraftverk finns möjligheten att stegvis byta fossilt mot förnybart. Med fortsatt användning av fossila fordonsbränslen finns inte den möjligheten.
EU och batterierna Den 10 december presenterade EU-kommissionen huvudbeståndsdelarna i den nya lagstiftning man föreslår för batterier inom EU. (Se länk nedan till pressrelease på engelska). Det går att läsa pressmeddelandet på ett positivt sätt. Det står om miljöeffekter, kretsloppsanpassning, om värdekedjor och om vikten att ta vara på möjligheten att använda batterier för andra ändamål än de primära. Man nämner också ambitionen för fordonsbatterier och ”vanliga” hushållsbatterier. De senare ska återvinnas till 70% inom ett decennium (lite låg ambition kan tyckas) medan 100% av bilbatterier ska återvinnas. Man pekar också på att prognoserna tyder på att vi till år 2030 har 14 gånger så många batterier i omlopp som idag på fordonssidan. Det är en enorm förändring som kommer att innebära stora möjligheter och utmaningar för existerande och nya företag.
Ur EU-kommissionens pressrelease 10 dec 2020
På sex rader beskrivs något som kommer att ha stor betydelse I handlingsplanen nämner regeringen detta under punkt 1.5.3. där man på sex rader skriver: ”Regeringen ska vara pådrivande för att det nya EU-regelverket för batterier ska bidra till en cirkulär produktion av batterier med en hög materialåtervinningsgrad och utfasning av skadliga kemikalier. Arbetet berör många delar av samhället och näringslivet.” Berör är nog en lätt underdrift. Kopplingarna till behovet av laddplatser, lagstiftning kring hur dessa ska uppföras och hur en relativ rättvisa ska skapas blir ganska omfattande. Liksom hur lagar och regler för gamla fossilfordon påverkas när aktörerna märker att lönsamheten för befintliga bensinstationer försvinner. Men som delåtgärd i handlingsplanen är frågan om batterier viktig.
Marknaden är inte bra på att säkra allmänintresset Handlingsplanen kunde tydligare ha pekat på värdet av att hålla flera tankar i huvudet samtidigt: hur tar vi på bästa sätt hand om restvärdet från ett batteri som inte längre duger för fordonsapplikation respektive hur säkrar vi på bästa sätt råvaruflödena av kobolt, litium och nickel? Handlingsplanen ger ingen vägledning, men det kanske kommer. Risken är att om marknaden själv ska besluta om avvägningar mellan olika lönsamhet kommer på sedvanlig sätt allmänintresset att stå tillbaka för särintresset.
Äntligen tog jag mig tid att se seminariet från 1 april i år, det seminarium som IVA arrangerade och som handlade om resurseffektivitet och cirkulär ekonomi. Seminariet sammanfattade mycket av det som framkommit ur ett antal tematiska delrapporter och en syntesrapport kring hur olika aktörer kan främja en utveckling, där resurser används mer förnuftigt och där cirkulära flöden ersätter de traditionellt linjära. (Se länkar till seminariet och till rapporten längst ner.)
Överkonsumtionen Först och främst. Det är bra att fler och fler tar frågan om vår överkonsumtion på allvar. Om alla skulle bete sig som vi svenskar gör skulle vi behöva fyra jordklot. Det är självklart ohållbart. Ett antal arbetsgrupper har arbetat med frågor som mobilitet, lokaler, livsmedel, plaster och textiler och hur vi kan ta tillvara resurserna bättre. Ett antal skrämmande och oroande fakta nämndes: 900 miljoner människor svälter, trots att vi producerar ett överskott av livsmedel. Varje sekund slängs en lastbil med kläder, globalt sett. På 15 år har vi i Sverige ökat mängden plagg som vi slänger med 60%. Bara 30 procent av all plast återvinns. Osv osv.
Någon betalar för vinsten med sin tid eller ekonomiskt Många av de förslag som nämns i IVA-rapporten och under seminariet är naturligtvis bra. Men det räcker inte att säga ”systemtänkande” eller ”helhetssyn”. Man måste kliva ut ur bekvämlighetsbubblan också. Det talas om värdekedjor och om nya affärsmodeller, men det ingen pekar på är att dagens system bygger på en total obalans mellan vinnare och förlorare. För att en vinst ska uppstå måste någon annan i systemet betala. Med sin tid, med sin låga lön eller genom att miljön tar skada. Hur denna obalans ska se ut i det resurssnåla, cirkulära samhället är det ingen som reflekterar över. Hur orättvisorna i fördelningen av värdeskapandet ska rättas till. Hur vi behöver kompensera energianvändning med tid. Ska vi gå eller cykla tar det längre tid än att slentrianmässigt färdas i ett ton plåt. Ska vi återbruka en använd pinnstol istället för att köpa en ny behövs tid för att se till att stolen blir användbar igen och värd betalning i det cirkulära flödet. Tiden som idag inte betalas av någon ska plötsligt bli värderad och bli säljbar. Ett plagg som ska hitta en ny användare behöver tvättas, kanske lagas, kanske hottas upp med någon detalj….. och hur ser relationen tid och värde ut då? Begreppet upcycling – att genom arbete höja upp värdet på en produkt – är helt nödvändigt att inkludera i det framtida ekonomiska systemet.
Momsen är linjär till sin karaktär Seminariet och rapporten tar heller inte upp ägandet som sådant. Indirekt nämns det genom att finansiärer uppmärksammas på att det kan finnas en större risk vid utlåning för investeringar, när återbetalningstider och cash-flow hos entreprenörer ser annorlunda ut. Men vi kommer att behöva en helt annan syn på ägandet framgent, för att fördela risktagande och vinst på ett helt annat – och mer rättvist – sätt. I förbigående nämns behovet av en ny moms på ”second-hand”, som om det räcker. Som om cirkulär ekonomi bara handlar om att sälja samma produkt flera gånger. Så enkelt är det inte. Hela idén med moms bygger ju på en linjär additiv värdeökning från råvara till konsumtion till sopor, där konsumenten betalar den högsta momssumman och alla förädlingsstegen bara behöver redovisa skillnaden mellan ingående och utgående moms i ett slags kedjebrevssystem. Ska vi byta momssystem måste vi sluta tänka moms i linjär tappning.
Framtiden är ingen uppoffring! Bifogade urklipp ur rapporten illustrerar de begränsningar författarna tillåter sig upprätthålla. Lägg särskilt märke till att ”kunder (ska vara) med på att agera och handla cirkulärt”. Som om hållbart agerande borde ses som en uppoffring. Tvärtom måste ju framtiden alltid uppfattas och vara bättre än samtiden. Där ligger ett generande tankefel i rapporten. Man nämner också att hållbara lösningar visat sig ”mer lönsamma”. För vem då, kan man fråga sig? Inte för miljön eller det rättvisa miljöutrymmet, i alla fall.
Synfel Men den avgörande kritiken måste ändå stanna vid synen på vem som ska göra vinst på vad. Idag är finansiella marknaders värde långt viktigare än de reala marknaderna. Det är mer lönsamt att äga en bråkdel av en traktorfabrik än att lyckas sälja traktorn som sådan. Den reala ekonomin är bara en spratteldocka i händerna på dem som berikar sig på fiktiva värden. Synen på vinst och ägande behöver förändras om vi ska klara en omställning till ett hållbart näringsliv.
Det räcker inte med dagens aktörer och deras agenda Det som dessutom saknas i IVA-rapporten är ett bottom-up-perspektiv, där verkliga behov och människors vardagssituation blir utgångspunkten. Hela tänket ryms inom den ekonomi och de strukturer vi har idag. Jag tror inte att det räcker. Ska vi förändra resursanvändningen och hur vi tjänar pengar på ett rättvist sätt måste vi våga tänka bort de delar som drar åt fel håll. Vi kan ju börja med att säkra upp att 900 miljoner människor kan äta sig mätta varje dag. Och att lösningen inte bygger på välgörenhet, utan på självförsörjning eller lokala värdekedjor.
Hur mycket förändring talar vi om när vi ska gå från dagens 10 ton koldioxid per person och år till 1 ton? Räcker det att använda ”osthyvel”-principen? Förändra lite grand? Ta bilen varannan gång? Källsortera lite bättre? Det vi talar om är samma skifte som vi lyckats bra med på glödlampans område. Från glödtråd till lysdiod (LED) innebar ungefär en faktor 10 i energibesparing. Det som förut gav ljus som en ”40-wattare” drar nu bara 4W. Nu försöker konsumenterna lära sig att mäta ljus i Lumen istället för Watt. Och detta skifte måste vi klara på varje område. Biffen, bilen, bostaden, banken, butiken…. överallt behöver vi hitta faktor-10-lösningarna.
Stickspår kärnkraft Några partier drog till med kärnkraft som ett slags trollspö i EU-debatten. Några partistrateger fick tydligen gehör för följande: ”EU bestämmer inte energipolitiken i varje land, men när vi fått väljarna att fatta att kärnkraft är lösningen på den tydligaste frågan så fixar sig resten”. Några partier svingade detta trollspö frenetiskt de sista veckorna före EU-valet. Och de visste att media skulle haka på. Kärnkraften är ju laddad (!) med ett konstant för eller emot ända sedan Harrisburg och folkomröstningen 1980 med tre nej-linjer: Linje 1 med lite nej, Linje 2 med samma nej bara lite annorlunda formulerat och Linje 3 med ett tydligare nej. Efter 40 år har nyanserna bleknat och ett par Linje-1-partier driver nu en ja-linje. Verkligheten säger något annat. Att hålla liv i gammal teknik låter sig inte räknas hem ekonomiskt. Att bygga ny kärnkraft blir inte heller lönsamt. Alldeles oavsett miljö- och andra kostnader i samband med gruvbrytning, mellanlagring och slutförvaring samt riskbedömningen kring den mänskliga faktorn, frågan om global rättvisa, kärnvapenkopplingen etc etc. Entusiastiskt hävdar anhängarna till 4G-generationen kärnkraft att lagringstiden nu ”bara är 500 år” istället för 100 000 år. Som om Gustav Vasa skulle ha lämnat begripliga instruktioner efter sig: ”Enhvar må för evärderlig tid wähl på detta avfall thaga, på det att intet ont må dem hända”…..inklusive en skiss över en skräphög ( Uppsala högar?) som ingen längre kan tolka…. Allt tycks mer och mer liknas vid halmstrån för storskalighetsivrare.
Rullande lager När det gäller lagring av el kommer varje fordon att vara ett rörligt, decentraliserat energilager. Som min vän Thomas ute på ön sa häromsistens: Jag har med mig 300W i bilen som gör att jag kan borra med borrmaskinen var som helst där jag befinner mig, ladda min telefon osv. Att flytta runt energilagren är en stor fördel med elbilarna. En annan är att vi kan flytta systemgränserna. Tänker vi smart kan vi knyta ihop lokal energiförsörjning och dito användning så att samhällena på lokal nivå blir mindre sårbara. Därmed minskar vi behovet av stora kraftöverföringssystem. Vi behöver inte bygga gigantiska ledningsnät kors och tvärs över landet. Det räcker inte till ”faktor 10”, men bromsar i alla fall utbyggnadstakten.
”Biffen” Hur ska vi klara ”faktor 10” på livsmedelssidan? Att äta var tionde dag blir inte hållbart. Att minska användningen av konstgödsel är en del, att minska transportbehoven en annan. Säsongsanpassning. Närodlat. Mer vegetariskt. Det behövs ett omtag i mat- och livsmedelsfrågan som ökar vår självförsörjningsgrad och ger oss högre kvalitet på livsmedlen på bekostnad av kvantiteten. Forskare och myndigheter måste få tydliga uppdrag att lösa detta. Hur fixar vi 1/10-del av dagens koldioxidutsläpp samtidigt som vi klarar att avgifta jordbruket och ge folkhälsan en skjuts? Med kärnkraft?
Vara bättre och uppfattas vara bättre På område efter område måste vi jobba fram lösningar som både är och uppfattas att vara bättre än dagens. Då går skiftet fort. Brons och järn var tydligt bättre än sten när det begav sig. Det är så utveckling rappas på.
