PFAS-frågan får inte tappas bort

Svenska Naturskyddsföreningen (SNF) i Kungsbacka anordade nyligen ett möte där medlemmar och intresserade fick lyssna till Cecilia Hedfors, som är sakkunnig på SNF inom miljögifter och kemikalier. Hennes presentation handlade huvudsakligen om PFAS. Var står vi? Hur långt har lagstiftningen kommit? Hur påverkar PFAS allt levande? Var används PFAS? Osv. Det var ett mycket informativt möte som förmedlade en kunskap som vi alla borde ha med oss.

Evighetskemikalier
PFAS är förkortning av ”per- and polyfluorinated alkyl substances” eller enklare förklarat kolföreningar där väte (H) har ersatts av fluor (F). Dessa molekyler och ämnen kan vara fasta, flytande eller i gasform. Alla är konstruerade av människan. Naturen själv kan inte skapa eller lösa upp dessa kemiska konstellationer. De finns i tusentals varianter och de finns kvar för evigt.

Stora mängder
PFAS finns i elektronik, textil, byggnadsmaterial, kosmetika, mediciner, bekämpningsmedel, smörjoljor, kontaktlinser m.m. Inom EU tillverkas 350 000 ton PFAS-ämnen och utsläppen i EU beräknas till 75 000 ton per år. Då ingår inte den PFAS som släpps ut via att produkter blir till avfall. Idag finns endast förbränning vid 1300 grader som metod för att förstöra PFAS. I Sverige är det bara i Kumla det finns en sådan anläggning.

Skadorna är kartlagda för några vanliga PFAS-ämnen
Det är ett förbud på gång inom EU. Men kemikalieindustrin letar redan efter en ny teknisk lösning, som i värsta fall kan orsaka liknande problem. Människan och alla levande organismer har PFAS i sig. Hälsoeffekterna när det gäller människans exponering för PFAS är relativt tydliga. Leverskador, sjukdom på sköldkörteln, testikelcancer, njurcancer, lägre födelsevikt på foster, minskad respons på vaccinering hos nya barn är några av de följdverkningar forskningen är säkra på finns i relation till några väl undersökta PFAS-ämnen. Man anar ytterligare lika många följdverkningar, men där är sambanden inte lika klarlagda.

Räkna på storlekar
När det gäller dricksvatten brukar man ange PFAS-4 som ett gränsvärde. För att förstå utspädningen vid detta gränsvärde illustrerade Cecilia Hedfors det med att ett kryddmått PFAS räcker för att nå gränsvärdet i 100 simbassänger av olympisk storlek. Och det tillverkas 350 000 ton per år inom EU. Och då har vi inte räknat in Kina, Indien och andra tillverkande länder…

Bekämpningsmedel, läkemedel, köldmedel….
Användningen av PFAS i bekämpningsmedel hamnar under en annan EU-lagstiftning och det gäller även PFAS i läkemedel och i köldmedel. Varje gång AC:n i bilen används så är PFAS-ämnen inblandade. Ett stort problem är också att växterna suger upp PFAS via rötterna så allt levande innehåller PFAS. Strandbetande kor i Danmark har fått i sig PFAS genom att gräset har exponerats extra mycket via det havsskum som lätt transporterar ämnet.

Olika branscher har olika svårt att byta spår
Olika branscher har kommit olika långt när det gäller att hitta lösningar. Textilbranschen har kommit ganska långt, medan batteribranschen troligen kommer att få 13 år på sig att hitta ersättning till den PFAS som används vid katoderna. Överhuvudtaget tycks det finnas en mycket stor förståelse för industrins behov av alternativlösningar inom EU. Detta trots att vi producerar tusen ton PFAS om dagen, och trots att vi vet hur skadliga ämnena är. Och att det är gränsvärden på 4 nanogram per liter dricksvatten som år det gällande svenska dricksvattnet. Hur många nanogram går det på ett ton? (Svar – det blir många nollor…). (Nanogram betyder miljarddels gram, ett gram är ett tusendels kilo, ett kilo är ett tusendels ton…..)

Okunskap är bra grund för propaganda
I vulgärdebatten brukar högersidan i politiken hävda att vingarna på vindkraftverk släpper ifrån sig PFAS och därför ska vindkraftverk förbjudas. Av de årliga 350 000 ton PFAS som tillverkas ( som ju motsvarar 350 000 000 000 000 000 000 nanogram) skulle alltså plastfärgen som täcker vindkraftvingarna vara en stor utsläppskälla? Större än all annan plastfärg? Större än alla smörjoljor, AC-anläggningar, kosmetika osv….? Okunskap är en bra förutsättning för propagandans genomslag.

Militären gör vad de vill
Cecilia Hedfors nämnde också militären. Militären behöver inte rapportera sin användning av PFAS. Kläder, ammunition, brandsläckare och t.o.m ammunition har PFAS. Men inget behöver rapporteras, trots att det läcker ut ämnen via åar och bäckar till de dricksvatten som kommunerna använder. Det är naturligtvis också en hälsorisk för personalen vid militären. Utsläppen vid Kallinge flygplats, från Landvetter osv behöver hanteras och förhindras att de fortsätter.

En annan ordning?
Det är bra att få en uppdatering lite då och då från en centralt insatt person som Cecilia Hedfors. Men jag förstod också att lobbyisterna i EU ligger inte på latsidan, de som får betalt för att sabotera för miljöambitionerna och ensidigt gynna industriintressen. Är det verkligen så här vi ska ha det? Borde inte industrin först bevisa att det ämne de vill sätta på marknaden är ofarligt för människa, djur och natur? Måste vi inte ha en annan ordning?

Det går att ta ansvar

EU backar på hållbarhetsområdet när man accepterar USA:s handelsvillkor. Så brukar det heta. Trump bryr sig inte om miljö, klimat eller hållbarhet och har ju till och med gjort det till en princip att, på ett närmast auktoritärt sätt, förhindra att dessa begrepp används i administrationen och till och med villkorat stöd till universiteten med att dessa ”woke”-uttryck finns med i forskningen, i projekt och i olika dokument. Får de inte nämnas så finns de inte. Så praktiskt….

Tvingas EU acceptera sämre produkter?
Men åter till EU. Aktuell Hållbarhet hade en artikel nyligen om hur avtalet med USA nu kan tvinga EU att ta steg bakåt när det gäller ambitionen på hållbarhetsområdet. Det kan ju handla om kemikalier, arbetsvillkor och annat som USA formellt inte ställer krav på, men där EU har vassare regler. Så här kan det se ut i rapporteringen.

Ur Aktuell Hållbarhet i augusti 2025

Det ska sägas att jag inte har läst artikeln (den är låst), men oavsett detta så finns det anledning att lyfta två perspektiv.

Företagens roll
Det ena är beställaren, den som väljer att köpa en ”sämre” produkt från USA kan naturligtvis avstå från detta. Det finns, ännu så länge, en frihet för marknaden att agera på annat än pris och att kommunicera detta. ”Vi vill inte gynna produkter från USA, som inte uppfyller de krav vi ställer inom EU”. Det går att avstå från inköp.

Konsumentens roll
Det andra är konsumenten. Slutanvändaren kan också ställa krav och avstå produkter som inkluderar komponenter eller varor som har USA som ursprung. Det finns en facebook-grupp som heter ”Bojkotta varor från USA” och som hjälper till att sätta fokus på den utveckling som just nu pågår i USA.

Alla kan ta ansvar
Även om EU formellt inte kan koppla sin lagstiftning för att begränsa vilka skadliga produkter som kommer på marknaden kan andra aktörer agera på ett ansvarstagande sätt. Det går att göra rätt även om lagstiftningen saknas. Det är så vi brukar göra. Lagstiftningen styr inte i detalj hur vi beter oss på ett civiliserat och medmänskligt sätt. Det går att ta ansvar, både som inköpare och som konsumenter.

Kanske är tiden mogen för att lita på att människor faktiskt vill göra det rätta. För sina barn och barnbarn, för världen, för framtiden.

Om desinformation, dubbla lojaliteter och civilsamhälle

Säkerhetsläget i Europa har snabbt förändrats i takt med att Trump och hans handplockade medarbetare tar ett helt nytt grepp om USA:s olika institutioner. Trump agerar på ett sätt som gynnar Putin och det blev extra tydligt när Zelenskyj pressades i Ovala Rummet inför TV-kamerorna. Alla i Europa måste nu göra en ny analys av läget och vinnlägga sig om att kommunicera sådant som inte skapar onödig oro. Om det är något Putin vill är det ju att skapa oreda i Västeuropa. Men ett svagare Europa ökar Putins möjligheter att kuva Ukraina till underkastelse.

Enighet tycks ha varit viktigt att signalera
SVT sände ett extra Agenda om säkerhetsläget den 2 mars. Den första timmen fick olika experter uttala sig och även svara på tittarfrågor. Oron och bekymren är stora ute i landet vart utvecklingen egentligen är på väg. Upplägget syftade troligen till att ge vissa svar på de frågor som finns hos den breda allmänheten. Under den andra halvan av programmet fick åtta partiföreträdare svara på frågor från Nike Nylander. Intrycket var att de åtta partierna skulle signalera enighet och att alla har förstått allvaret i situationen. Frånvaron av markeringar mot politiska motståndare var påtaglig. Här skulle de åtta partierna med lite olika ord och nyanser formulera hur viktigt det är att vi stärker försvaret och samarbetar med resten av Europa. Det verkade som att detta överordnade budskap var överenskommet i förväg. Begripligt, men inte tillräckligt, även om det sades en del bra saker.

Blandningen av sanning och lögn passiviserar
Samtidigt behöver nämligen en del viktiga frågor och förutsättningar lyftas fram, om inte nu, så inom kort. Även om Sverige kommer att lägga mer kronor och ören på försvarsmateriel och rekryteringar är hotet mot samhället inte avvärjt. Putin och Putins vänner har ett intresse av att se ett försvagat Europa och ett svagare NATO. En viktig del av detta är att passivisera och vilseleda den allmänna opinionen. Genom att konsekvent sprida lögner, använda hat och hot och felaktiga ”fakta” (fake news) undergrävs tilltron till myndigheter och traditionella medier. Kritiska röster tystnar. När det blir svårt att skilja på sanning och lögn tvekar man och opinionen ställer sig frågande till det som politiker föreslår.

Svenskt Näringsliv och Timbro behöver städa ut
Något som behöver hända är att ansvarstagande företag som är medlemmar i Svenskt Näringsliv säkerställer att deras tankesmedja Timbro slutar att använda trollfabriksmetoder för att påverka opinionen. Det är synnerligen allvarligt att undergräva tilltron i samhället och att sprida desinformation när detta bara gynnar de krafter som vill Sverige illa.
Och självklart gäller det även de trollfabriker som SD driver, men där har jag inga illusioner om att trollfabrikerna kommer att upphöra. Det är ju antidemokratiska krafters modus operandi att sprida desinformation.

Vilka vill SD vara vänner med egentligen? Putins kompisar eller…?
En andra sak som behöver hända är att Tidögänget gör upp med den dolda dubbla agenda som det största partiet i deras riksdagsunderlag, SD, använder sig av. Stödjer SD Farage, AfD, Le Pen och andra högerrörelser som vill försvaga Europa och strävar efter att ansluta sig till den linje Orban i Ungern drivit, där Putin inte ses som motståndare? Eller ställer SD upp på idén att Ukrainas sak är vår och att det är avgörande att hindra Putins Ryssland från att få större makt över Europa? SD kan inte fortsätta att både hylla Putin och Putins vänner och samtidigt påstå att de står på Ukrainas sida. Vill SD att Sverige lämnar EU och genomför Swexit? Eller har man (taktiskt?) övergivit den idén? De dubbla budskapen behöver synas och ifrågasättas.

Civilsamhällets behöver stärkas, inte försvagas
En tredje fråga som behöver lyftas, och kanske är detta den allra viktigaste, är civilsamhällets roll i kristider. Det är en förenkling att tro att Sverige antingen kommer att befinna sig i krig eller inte krig. Det finns en stor risk att vårt samhälle attackeras med punktvisa attentat, ett nedsläckt elnät eller kapade delar av internet, störningar i logistiken, dvs incidenter av olika slag. Kanske där avsändaren eller gärningspersonen förblir oklar, men där samhället behöver hitta andra sätt att lösa vardagsfrågor. Vi är så beroende av digital information idag att vi skulle bli vilsna om det inte fungerade. I det läget måste civilsamhället kliva fram.

Exemplet folkbildning
Hur kommer det sig att Tidögänget stryper exempelvis resurserna till folkbildningen? Det är ju mot bakgrund av betydelsen av ett starkt civilförsvar helt obegripligt. Det är mer av lokal samverkan vi behöver ha för att klara av lokala kriser, även miljö- och klimatrelaterade händelser som lär inträffa naturligtvis. Och för att samarbeta måste vi lära känna varandra i olika informella och formella sammanhang. Tilliten är avgörande. Och då blir den splittrande vi-och-dom-politiken från Tidögänget dessutom synnerligen kontraproduktiv.

Frågetecknen finns kvar
Sannolikt var det rätt att inte plocka upp de ovanstående, och andra, frågeställningar när riksdag och regering behöver visa enighet. Men frågorna kvarstår. Hur ska vi ha det med desinformationen, de dubbla lojaliteterna och med stödet till civilsamhället?

Tyskland försvagat – det är inte vad vi behöver

Så har Tyskland genomfört sitt extraval. SDP, De Gröna och FDP hade i tre år en koalition som sprack i november och nyval blev nödvändigt. Alla de tre tidigare regeringspartierna gick bakåt i februarivalet och mest tappade Socialdemokraterna. För det liberala, minsta, partiet i konstellationen tycks valet ha blivit en katastrof. Mer än hälften av deras tidigare väljare valde ett annat parti och nu kommer FDP inte in i Förbundsdagen, som det ser ut. Med facit i hand borde kanske FDP svalt de frågor man hade svårt för och härdat ut, hellre än orsakat ett nyval. Uppenbarligen överskattade man stödet för den egna politiken.

Komplicerad regeringsbildning
Kristdemokraterna får nu uppdraget att försöka bilda regering. I Tyskland gäller majoritetsregering, vilket komplicerar situationen. De partier som sitter i regeringen måste bygga på en majoritet av förbundsdagens ledamöter. När nu nationalistiska AfD tog 20 procent av rösterna i valet gör det regeringsbildningen extra svår. Skulle det nya vänsterpartiet BSW klara femprocent-spärren blir det ännu svårare, då blir mandatfördelningen sådan att regeringen behöver bestå av tre partier. (I skrivande stund hamnar BSW utanför Förbundsdagen). Det lär bli komplicerat att få ihop en fungerande tysk regering eftersom SPD så tydligt förlorade i valet. Det är olyckligt att regeringsbildningen tar tid, ur flera perspektiv.

Den tyska bilindustrin har problem
Att utfallet i valet är bekymrande beror på flera saker. Dels har världsläget ändrats när Trump tagit över i Vita Huset och hans inriktning tycks vara att göra en ”deal” över huvudet på Ukraina och Europa, för att närma sig Ryssland och mer eller mindre dela upp världen mellan sig och Kina och kanske Indien. I det här läget skulle EU och Europa behöva stå enade och starka. När EU:s mest folkrika nation har bekymmer försvagar det EU:s möjligheter att spela en roll på den internationella arenan. Dessutom går den tidigare starka tyska bilindustrin på knäna. Man har svårt att ställa om från fossilbils-produktion till elbilar. Det är stora organisationer, tusentals anställda som inte längre behövs och nya processer som behöver utvecklas. Helt nya affärsmodeller behöver testas och marknaden är svår att förutse. Kinesiska och koreanska fordon tar allt större andel av försäljningen.

En kort period
I rapporteringen från det tyska valet fångade jag också upp att mer än hälften av de unga i Tyskland, under 25 år, ska ha röstat på ytterkantspartierna AfD och Die Linke. Ungdomarna vill se förändring och accepterar inte hur samhället ser ut idag. Man måste också komma ihåg att i det gamla DDR finns det ingen tradition av demokratiskt styre, man har egentligen bara levt i en demokrati ett kort tag sedan första världskriget. De som är politiker idag, och de som röstar, har i princip inga egna upplevelser från andra världskriget.

Uppförsbacke
Det man hör i kommentarerna efter valet är också att det finns en stor risk att den nödvändiga omställningen från fossilberoende till förnybar energi kan komma att bromsas in. Det talas om att köpa naturgas och olja från USA och arabstaterna. Om Tyskland tappar fart i omställningen är risken stor att detta spiller över på fler länder. Och EU får svårt att komma i närheten av det som är helt nödvändigt för att bromsa klimatförändringarna. Återigen blir det ekonomin som prioriteras före de långsiktiga behoven av att ta ansvar. Och med mer korrupta ledare i USA tappar världen ytterligare motstånd mot den egoism och girighet som tyvärr tycks vägleda allt fler politiker och väljare. Vi får trösta oss med att det kunde ha varit värre.

Ridån går ner och MEGA-folket jublar

Det är så ledsamt att behöva skriva om USA, nu när Trump återigen är president. Men det går ju tyvärr inte att blunda för den utveckling som just nu pågår där och som av allt att döma innebär ett paradigmskifte. Ett ord som Ulf Kristersson f.ö. använde när han tillträdde 2022. Man får inte låta sig luras av Trumps attityder och framtoning. Han är frontfiguren och han har en roll att spela i den radikala omstöpning av USA:s demokrati som pågår framför ögonen på oss alla.

Nu hotar Trump sina allierade och samtalar med Putin
Det är många som skriver om utvecklingen under Trump. Peter Wolodarski skrev den 9 februari en ledarkrönika i DN, som varnar för den nya internationella ordning som tycks formas, där USA ständigt kommer att sätta de egna intressena före allt annat. Kravet på Danmark att släppa kontrollen över Grönland hänger samman med de exploateringsmöjligheter han ser. USA har ju redan militär på Grönland så motivet är naturligtvis ekonomiskt. Trump och hans vänner vill ha kontroll över alla de mineraler och fyndigheter som finns på Grönland. Samtidigt sägs Trump ha haft flera samtal med Putin. De förbereder väl en ”deal”.

Ett starkt USA förutsätter tydligen ett svagare EU
Wolodarski varnar självklart för hur olika internationella organ kommer att kunna påverkas när USA vänder dem ryggen: FN, WTO, NATO, IMF osv. Trumps agerande sänder naturligtvis signaler till Moskva och Peking att det nu råder en ny världsordning. Att dela in världen i intressesfärer är helt OK. Att Elon Musk gör vad han kan för att splittra och försvaga EU ingår i självklart denna strategi och det är väl bara en tidsfråga innan Taiwan blir en del av fastlands-Kina. Var gränsen ska gå i Europa är oklart. Men om man bor i de baltiska staterna finns det anledning att vara orolig. Där bor stora grupper rysktalande medborgare och Trump lär inte bry sig om Putin gör anspråk på delar av den gamla Warszawapakten. Ridån går ner igen, påhejad av Musks jublande kompisar i AfD, Orban i Ungern och andra som nu vill skapa MEGA, Make Europe Great Again.

GP: ”Trump får något gjort”
Göteborgs-Postens ledarredaktion har också skrivit om Trump. Adam Cwejman hyllar i en ledare den starke ledaren Trump, ”som får något gjort”. Trump utpressningstaktik mot Colombia prisas av Cwejman och allt annat Trump ägnar sig åt förminskas och relativiseras på ett förskräckligt sätt. Det är som om kuppförsöket den 6 januari 2021 aldrig har ägt rum och ännu mindre Trumps benådning av de 1500 åtalade och dömda personer, som utförde försöket till statskupp liksom att Trump nu jagar åklagare och poliser med blåslampa för att få dem avskedade eller att underteckna en lojalitetsförklaring. Cwejman ser detta som att få något gjort, alternativt något att rycka på axlarna åt.

Det är en planerad statskupp som kringgår kongressen
I Svenska Dagbladet läser jag på ledarplats tvärtom en analys som går ut på att det amerikanska statsskicket nu kullkastats i och med att presidenten fått immunitet för alla handlingar av Högsta Domstolen och genom att han kringgår Kongressen och använder Elon Musks s.k. DOGE-departement för att ta kontroll över statsapparaten. Beskrivningen av vad som sker är ändå bara summarisk. I praktiken avskedas tusentals kompetenta människor som fyllt viktiga funktioner i USA:s administration. Vad som kommer i stället är mycket osäkert. Och vad som sker just nu i Pentagon är väl kanske det mest oroväckande. USA sitter på merparten av alla massförstörelsevapen i världen och om Trump får som han vill kommer risken för nya konflikter sannolikt öka.

Nu får pöbeln från 6 januari nya uppgifter
Utbildningsdepartementet har redan stängt ner och alla kvinnliga piloter har fått förbud att flyga. Inom ett par månader kommer vi att få se en häxjakt på journalister, kanske även åtal i domstol. Och i linje med Trumps åsikt att motståndare är fiender så kommer naturligtvis lojalitet att avkrävas från alla politiker och tjänstemän. Om de inte accepterar den nya ordningen riskerar de naturligtvis påföljder. Hot, trakasserier, åtal och diverse andra verktyg finns i Trumps arsenal. Det är bara att läsa Tobias Hübinette och andra, som skriver om hur fascismen tar form.

Mörker fördrivs inte med mörker. Det är ljuset som gör det.

Länktips: DN Wolodarski ledarkrönika: https://www.dn.se/ledare/peter-wolodarski-trump-hanar-danmark-och-forbereder-sig-pa-att-ta-gronland/?utm_medium=Social&utm_source=Facebook#Echobox=1739084962


Ledare i SvD: https://www.svd.se/a/kwxrvQ/vi-bevittnar-ett-sammanbrott-trump-har-fatt-absolut-makt


Tobias Hübinette om Europas MEGA-satsning: https://tobiashubinette.wordpress.com/2025/02/09/just-nu-kraftsamlar-den-paneuropeiska-extremhogern-i-madrid-uppbackad-av-trump-och-musk/

Backar EU in i framtiden?

(Nu med tillägg längst ner den 17 januari 2025)
Vägen till ett slutet, cirkulärt och välfungerande system på förpackningssidan är långt ifrån enkel. EU har tagit fram en lösning när det gäller dryckesförpackningar som bygger på returhantering istället för pantsystem. I Sverige har vi ett ganska väl utbyggt pantsystem, där optiska läsare snabbt scannar av flaskor och burkar av plast och aluminium och ger givaren en eller två kronor i ”belöning” för att man orkat ta med sig tomma flaskor och burkar till en affär med denna typ av maskiner. Nu tänker man i Bryssel att det är lämpligare att transportera tomma flaskor i dryckesbackar, ungefär som vi höll på med i Sverige innan pantsystemet slog igenom. (Länktips, se nedan från nyhetsbrevet Recycling).

Märkligt låg ambition om 5 år
I artikeln sägs följande: ”EU:s nya förpackningsförordning kräver att 10 procent av alla dryckesförpackningar i Sverige ska vara återfyllningsbara till 2030, vilket innebär en återgång till returglasflaskor i plastbackar. Detta skulle påverka det nuvarande pantsystemet för PET-flaskor och aluminiumburkar, som i dag återvinns effektivt och har en återvinningsgrad på 90 procent. ” 10 procent låter som en väldigt låg ambition. I vilken takt tänker sig egentligen EU att alla förpackningar ska bli återanvända eller återvunna? Misstanken väcks att EU lyssnat på länder som inte har något som helst system för återanvändning eller återvinning när man kräver 10 procent till år 2030. Det är något som inte stämmer här.

Har man lyssnat på länder utan retursystem?
En gissning är att man i Bryssel försökt göra en bedömning av hur snabbt ett ”svenskt” pantsystem skulle kunna komma på plats och vägt denna nytta mot möjligheten att organisera insamling via returbackar. Troligen har man gjort bedömningen att investeringarna i pantavläsningssystem, kompressionssystem och hantering av materialflödena skulle ta för lång tid att åstadkomma i alla länder på bred front och att man därför valt att förorda ett system som istället bygger på flaskhantering, transporter och rengöring. Att man lyssnat på de EU-länder som står sist i kön, helt enkelt.

Är 90 procent tillräckligt bra?
Artikelförfattaren hoppas på ett undantag för svensk del, så att gjorda investeringar i scanningsapparater, pressar och övrigt inte ska bli bortkastade. Det hävdas att cirka 90 procent av flaskor och burkar samlas in och blir material till nya förpackningar. Och det anses vara tillräckligt bra. Egentligen är det en klar försämring jämfört med det ännu äldre systemet med glasflaskor. När retursystemet byggde på glasflaskor kunde en glasflaska användas 33 gånger innan den inte längre kunde smältas till nytt glas. Dvs behovet av nya flaskor (allt annat lika) var cirka 3 procent. Därmed inte sagt att returglas vore det bästa. Men vi borde inte nöja oss förrän vi har ett system som når en återvinningsnivå på 96-97 procent.

Spännvidd i automatisering och manuella lösningar
Det som troligen blir dyrare med EU:s förslag är all hantering som följer med ett retursystem i backar. Någon måste hantera, stapla och transportera backarna, se att de är fulla med rätt typ av flaskor osv. Det blir näst intill omöjligt att automatisera stora delar av returhanteringen till skillnad från scanningen som ju sker åtminstone till stora delar per automatik. Det finns ju även system som hanterar säckar med tomma burkar och flaskor. Där ingen personal behövs för att sortera ut icke godkända flaskor från de godkända. EU:s förslag illustrerar kanske spännvidden i automatisering och manuell arbete mellan EU-länderna. I vissa länder är det billigare att ha folk som staplar backar, medan vissa länder har kommit långt med automatiseringen.

Behöver vi sockerdricka?
Sedan kan man inte låta bli att tänka på vilka företag som detta handlar om. Det är företag som Coca-Cola som står för stora vinster när det gäller de drycker som distribueras i flaskor och burkar. Många av produkterna har ett tveksamt innehåll sett ur folkhälsoperspektiv. På ett överordnat plan vore det rimligt att låta företagen stå för mer av totalkostnaden, så att olika negativa effekter när det gäller folkhälsa och på material-, energi- och klimatsidan belastar den som orsakar problemen. Det måste bli dyrare att försvåra en hållbar utveckling.

Tillägg 17 januari: Varför höjs pantbeloppet i Sverige?
Det är intressant att Returpack-Pantamera nu flaggar för en höjning av pantbeloppen. Från september 2025 kommer de nya pantbeloppen gälla för vissa förpackningar i det svenska pantsystemet. En gissning är att detta görs för att skapa ett ännu större folkligt stöd för det system vi har i Sverige, så att motståndet mot EU:s planer blir massivt. Men om detta står ingenting på Pantameras hemsida. Se länktips nedan.

Länktips: https://www.recyclingnet.se/article/view/1137418/eus_nya_forpackningsbeslut_hot_mot_pantsystemet?ref=newsletter&utm_medium=email&utm_source=newsletter&utm_campaign=daily

Från Pantameras hemsida om höjning av pantbeloppet: https://pantamera.nu/sv/om-oss/panthojning/

En framtidsrapport från EU som blundar för framtiden

Den tidigare chefen för den europeiska centralbanken, Mario Draghi, har haft Ursula von der Leyens uppdrag att analysera hur EU:s konkurrenskraft ska kunna stärkas. Den 9 september kom rapporten som fått namnet ”Framtiden för Europas konkurrenskraft – en konkurrenskraftig strategi för Europa.” (Länktips se nedan). Jag har inte läst de 300 sidorna, men jag har fångat upp några av de bärande tankarna i rapporten.

Varför inte flera utvecklingsspår? Vågar man inte?
Uppdraget till Draghi innebär att han ska ge förslag till hur EU kan ”säkerställa en hållbar ekonomisk tillväxt och öka EU:s välstånd på lång sikt”. Utgångspunkten är självklart tillväxt och att utgå från befintliga strukturer. Lobbyismen är ju förvisso stark och de nuvarande aktörerna vill inte riskera att behöva kasta in handduken. Hur befriande hade det inte varit om rapporten tydligt hade ställt fram två eller flera alternativa framtidsspår, där ”business-as-usual” hade kunnat kontrasteras mot ett eller flera alternativ av förändring av industrin, forskningen, finansieringen och hela samhällets nuvarande linjära konstruktion, där ansvaret för förändringen och resultatet hade stått i centrum? Vågar man inte vara tydlig?

Alltså ─ vad menar man med hållbar tillväxt?
Hur länge ska EU låtsas att det finns en hållbar tillväxt enligt den gängse ekonomiska modellen? Det saknas idag incitament att ta ansvar för helheten. Investeringar får fortsatt ske som typiska suboptimeringar, där restprodukter och icke längre fungerande produkter ses som ”avfall”. Trots att vi vid det här laget borde inse att ett modernt och framtidsinriktat samhälle inte har råd att sprida några sopor. Allt måste komma till fortsatt användning och den som orsakar nedsmutsning eller förstörelse måste ta ansvar för helheten. Vi har ingen planet två, tre eller fyra som kan ta hand om vårt avfall.

Verkligheten rycker sönder det långsiktiga
Vill man läsa en relativt neutral sammanfattning av Draghi-rapporten kan man göra som jag gjorde och läsa den text som Region Östergötland lagt ut (Länktips, se nedan). Rapporten handlar om innovation, clean tech och sårbarhet om man ska sammanfatta. Och ett förslag är att finansiering skulle kunna ske gemensamt, så att lån tas av alla 27 medlemsländer, något som antagligen blir svårt. Särskilt som det pågår ett krig i Europa och detta ständigt tvingar EU:s ministrar att prioritera om hur man ser på investeringar och satsningar. Vapenleveranser blir hela tiden aktuella, tyvärr. Liksom översvämningskatastrofer.

Politikområdena hänger inte ihop
Enligt Draghi har EU inte lyckats att koppla ihop en ambitiös klimatpolitik med en industripolitik som stöttar företag i EU i omställningen. Det är en lätt underdrift. Det mesta av all politik, alla regelverk och bestämmelser utformas isolerat. Det finns ingen metodik för att steg för steg integrera olika segment i samhället. Det finns inget körschema för att fasa ut företag som inte hör hemma i en hållbar verklighet. Tvärtom så lyssnar man noga på de företag som upprätthåller dagens (o)ordning.

Ingen idé att kopiera Kina eller USA
Draghis rapport tar av naturliga skäl till stor del upp konkurrenssituationen mellan EU å ena sidan och Kina respektive USA å den andra. Att EU har en nackdel av att inte tillräckligt tydligt kunna ta generella beslut och genomdriva dem är uppenbart. Det är också tveksamt om mer av centrala beslut är den väg EU bäst följer. Snarare borde man se mångfalden av företag och företagsstrukturer som en fördel och ta tillvara det unika hos varje medlemslands industri. Ska EU kopiera Kina kommer vi alltid att komma i ett kostnadsmässigt underläge och ska vi kopiera USA kommer amerikanerna alltid att kunna plocka fram en större plånbok och hitta mer pengar. EU borde gå en egen väg och snarast hitta den hållbara vägen. Att vänta fördröjer och fördyrar omställningen.

Länktips: EU och konkurrenskraft, länk till Darghis rapport: https://commission.europa.eu/topics/strengthening-european-competitiveness/eu-competitiveness-looking-ahead_en

Länk till sammanfattning av rapporten: https://utveckling.regionostergotland.se/ru/utvecklingsomraden/internationell-samverkan/eu-kontoret/aktuellt-fran-eu-kontoret/nyhetsarkiv-eu-kontoret/2024-09-11-mario-draghis-rapport-om-framtiden-for-eus-konkurrenskraft-har-presenterats

Det franska valet påverkar EU

Det franska parlamentsvalets första omgång blev en väntad framgång för nationalisterna, Le Pens parti, som ju lyckats hitta en frontfigur som tydligen går hem i dagens samhällsklimat. Jordan Bardella är ett nytt ansikte, för dem som tröttnat på de etablerade politikerna. Han har dessutom tydligen haft stor framgång på de sociala plattformar, som är så viktiga för att nå den unga generationen.

Första ronden
Det franska valsystemet är konstruerat i två omgångar, så om en vecka klarnar det mer exakt vilka parlamentsledamöter som tar vilka platser. Efter den första rundan fick Nationell Samling (Le Pens parti) drygt 29 procent, medan vänsterns koalition samlade 28 procent och president Macrons mittenkoalition fick 20 procent. 75 parlamentsplatser är klara genom att en kandidat fick mer än 50 procent av rösterna. 37 av dessa hör till Le Pens parti, medan 32 är vänsterkandidater.

Vem ska släppa fram vem?
På söndag går folk till val igen i de valkretsar där ingen kandidat nådde 50 procents rösteandel. Och det lär bli ett spel för att samla ihop röster för att inte splittra motståndet mot Le Pens parti. Det är naturligtvis svårt för Macron att svälja att acceptera att hans mittenkandidater står tillbaka för att släppa fram en vänsterkandidat med bättre chans att besegra Bardellas kamrater. Och omvänt. Även vänstern kommer ju att ha svårt att släppa fram Macrons kandidat. Frågan är till slut vilken majoritet det nya parlamentet kommer att ha. (Se länktips nedan till text efter att den andra omgången blev klar).

EU blir försvagat
Det är mycket som står på spel. Le Pen har ju under lång tid tagit emot finansiellt stöd från Putins Ryssland. Skulle hon eller hennes Bardella bli premiärminister blir det synnerligen komplicerat i EU:s ministerråd, när olika sanktioner mot Ryssland eller stöd till Ukraina ska beslutas. Även om Macron har hand om utrikespolitiken blir det ju svårt för honom att agera i strid med vad den sittande regeringen vill. Det kan ju också bli tal om mycket segdragna förhandlingar mellan de olika partierna i parlamentet, om inget av partierna får egen majoritet. En försvagad fransk position i EU hjälper ju enbart Putin i hans ambition att få kontroll över ”sitt” Ukraina.

Fler hot
I kulisserna kan ju även Italiens Giorgia Meloni agera för att förflytta EU:s position i en Putin-vänlig riktning. Ungerns Orban har också tydligt tagit steg för att skapa manöverutrymme för de högerkrafter i EU som gärna har goda relationer med Putin. Och om det går riktigt illa i USA i november har vi snart en Putin-kramare i form av Trump som kan ta beslut som påverkar NATO och därmed hela säkerhetsbalansen i världen. Det är lite skakigt, minst sagt, just nu i den internationella politiken. Och i Sverige har vi en regering som gjort sig helt beroende av Åkessons parti. Man kan bli orolig för mindre.

Länktips: https://www.svt.se/nyheter/utrikes/ytterhogern-rusade-men-vanstern-strax-bakom-i-franska-valet

Länktips: Efter det franska valets andra omgång: http://christerowe.se/2024/07/nr1089-tankar-efter-tva-val-i-europa/

Hur ska vi navigera i en hållbar riktning?

” I Sverige finns det ungefär 50 kvadratmeter parkeringsyta per invånare – den genomsnittliga boarean per person är 42 kvadratmeter…” läser jag på den svenska hemsidan från företaget The Future, som håller till i Helsingborg i den fysiska verkligheten. (Länktips, se nedan). Vi låter våra bilar ta mer plats än vi själva. En illustration till hur vi lurat oss själva att tro att bilen är det viktigaste vi har.

Hur ska vi navigera om vi inte kan tolka kartan?
Men egentligen handlar artikeln, där citatet finns med, om hur svårt vi har både som företag, individer och verksamhet att navigera mellan hållbara och ohållbara lösningar. Om en hållbarhetsredovisning säger att utsläppen av koldioxid har minskat med X procent, hur vet vi då att detta är tillräckligt bra? I relation till vadå? Alla kurvor pekar fortfarande åt fel håll och det finns otroligt många verksamheter som fortfarande bidrar på ett negativt sätt till de mål FN satt upp inom ramen för Agenda 2030.

Otroligt viktigt val till EU den 9 juni
Så hur ska vi göra? Som privatpersoner, vad har vi för verktyg att använda? Vi kan välja politiker som tar tag i hållbarheten, men 2022 valde vi i Sverige att hellre sänka priset på bensin och diesel än att på allvar minska vårt beroende av fossila bränslen. Vi valde en regering som slaktade Naturvårdsverket, som skar kraftigt i folkbildningen och i presstödet, som lade ner Miljödepartementet och som har som huvudsakliga idé att klimatfrågan kan hanteras om ett par decennier med framtida, dyr, farlig och skattefinansierad kärnkraft. Så när vi väljer politiker är det inte säkert att de väljer hållbarhet före att fortsätta i den ohållbara utvecklingens spår. Det är också därför som samarbetet inom EU är så viktigt. När EU sätter ner foten betyder det något för 500 miljoner medborgare och för resten av världen som vill handla om EU. Därför blir EU-valet extra viktigt den 9 juni.

Att blunda löser inget problem
The future, alias Sören Andersson, erbjuder navigering i den komplexa djungeln av hållbarhetsinformation, hjälpmedel och märkningar. Det är det fler som gör, naturligtvis. Inte minst min tidigare arbetsplats Ekocentrum, som nyligen uppdaterat sin upplevelseutställning och som hjälper olika besökare och kunder att närma sig hållbarhetsfrågorna med hjälp av inspiration, upplevelse och genom att beröra. I dessa fake-news-tider är trots allt verkligheten en bra stöttepelare. Det blir allt svårare för klimatförnekarna att förneka hur Ringsjön i Skåne översvämmas, eller hur vintertemperaturerna numera varierar på ett ovanligt sätt. Det går att blunda för klimatfrågan, men den försvinner ju inte bara för att några väljer att blunda.

Hierarkierna bromsar
Allra värst är ändå den passivitet som lätt följer på att inte ta ställning. ”Man vet inte vad man ska tro”, är det många som säger och låter bli att agera. Någon på Titanic har hört att båten sprungit läck, men orkestern spelar ju fortfarande, så det är väl lugnt… Icke-agerandet som ett bekvämt sätt att slippa ta ställning, slippa ändra sin livsföring, slippa erkänna för sig själv och andra att man haft fel. Det svider naturligtvis att behöva förstå hur fel man tänkt. Det är också ett av skälen till varför större systemskiften ofta tar en generation att genomföra. De som byggt sin position i samhället på en kunskap som inte längre efterfrågas håller naturligtvis fast vid sin ursprungliga idé så länge det går. Och eftersom mycket av personalpolitik är hierarkiskt organiserad blir det ”fel” makthavare som rekryterar. Vem vill ge utrymme åt någon som har helt andra lösningar att erbjuda? Inte minst i den akademiska världen finns en tröghet. Vilket är väldigt synd eftersom det är de nya lösningarna som behöver ta plats nu när de gamla ledde oss så fel.

Vem håller koll på dagens ppm-siffra?
För att återknyta till The Future och deras upplägg är det synd att exempelvis deras översiktliga och användbara referenssida med 45 olika internationella länkar och rapporter ligger undanstoppad på deras hemsida. Viktiga rapporter skulle behöva finnas lätt tillgängliga för en bred publik. Vi behöver tillgängliga fakta, sorterade och begripliggjorda, för en mängd olika målgrupper. Inte minst media behöver hålla sig uppdaterade, men även våra politiker, som tyvärr ganska ofta missar att läsa in sig på den uppdaterade forskningen. Kanske är problemet att det finns för mycket att ta del av. Informationsmängden och tillgängligheten dränker det värdefulla. Nu när alla kan kommunicera med alla, och även gör det, blir det lätt så att triviala företeelser döljer de allvarliga. Kändisars klädsel vid någon gala blir viktigare än att veta vilken ppm-nivå vi nått just nu. (426 ppm). (Se länktips nedan).

Länktips: The Future, en svensk sida med mycket information om hållbarhet. (Möjligen är idén att varumärkesskydda framtiden en tankemiss, men det är en annan diskussion). https://www.thefuture.se/    Och deras rapportsida, som är grafiskt snyggt uppställd. https://www.thefuture.se/resurser/

Dagens ppm-siffra: https://supermiljobloggen.se/nyheter/dagens-co2-kurva-194/

Och Ekocentrum. Alltid i mitt hjärta. https://www.ekocentrum.se/

Välj kloka EU-politiker den 9 juni

Vissa saker måste hanteras och beslutas på överstatlig nivå. Vi har ett EU-val i juni och chansen att få in kloka politiker i parlamentet. Viktigast är naturligtvis att snarast bromsa den utveckling vi ser på klimatsidan, när det gäller ekosystemen och flera av de andra hoten som Stockholm Recilience Centre har varnat för i decennier.

(Bild från Stockholm Recilience Centre)

Risken är stor att jordens nuvarande klimatzoner kollapsar
Hoten är betydande och nyliga forskarrapporter visar att Golfströmmen inom 20 år kommer ha försvagats så mycket att hela jordens klimat påverkas. Intrycket är att det är synnerligen brådskande. Om Golfströmmen försvagas, så som forskarna ser i sina sannolika prognoser, kommer det att bli svårt att bedriva jordbruk i Sverige, årstiderna i Amazonas kommer att kastas om och ingenting blir som vi är vana. Därför måste EU få så många politiker som möjligt till den gröna partigruppen, där Miljöpartiet ingår. Och vi har chansen den 9 juni att utse kloka politiker, där de kan göra bäst nytta. Det är den gröna partigruppen som är mest konsekvent kring klimatpolitiken, alla de andra kompromissar i varierande grad och vill väga in andra aspekter. Eller vill inte alls se hoten.

Viktigt: Ny redovisning och ny moms
En annan viktig fråga som EU måste ta beslut om är ekonomin. Det är ekonomin som styr hur vi mäter, fördelar och tilldelar resurser som skapar det samhälle vi vill ha. Ekonomin är nyckeln. Och vi behöver snarast få på plats minst två nya verktyg för en hållbar ekonomi. Dessa två verktyg är dels en på europanivå godkänd och verifierad redovisningsprincip, som företag och verksamhet kan använda. Dagens redovisning landar i vinst per räkenskapsår. Detta vinstfokus innebär att andra viktiga värden (och förluster) blir osynliggjorda. Det andra EU behöver få på plats är en ny moms, en alternativ beskattning som inte räknas fram som en procentandel av omsättningen, utan som bygger på vilka värden verksamheten genererar.

Vi måste bryta resursslöseriet
Denna ständiga jakt på vinst, och statens del av denna kaka, påverkar effektivt långsiktigt ansvarstagande och ekonomiska beslut som skulle kunna gynna omställningen till en hållbar samhällsutveckling. Idag får staten istället mer moms-intäkter när vi snabbt slänger fungerande produkter och köper nya eller när vi överkonsumerar i antal enheter. Denna låsning är mycket olycklig och hänger naturligtvis samman med hur vi väljer att värdera verksamhet. Det är därför vi måste både erbjuda nya redovisningsprinciper och en ny moms, som bättre speglar hur vi vill att samhället utvecklas. Att inte göra detta är att låsa fast oss i det sena 1900-talstänk som tydligt leder till resursslöseri och till hur vi idag, genomsnittligt per svensk, använder fyra gånger så mycket resurser som planeten förmår generera.

Freden
EU-valet är viktigt för att det är på EU vi kan ta gemensamma beslut om sådant som EU bäst hanterar. I samförstånd och som det fredsprojekt EU är tänkt att vara. Vi får inte ge separatisterna utrymme att sabotera framtiden.

Länktips: Artikel i Science om Golfströmmen: här