Staten måste ta ansvar för en hållbar ekonomi

I våras kom ”Betalutredningen”, den utredning som leddes av Anna Kinberg Batra och som handlade om statens ansvar, regler och tillsyn när det gäller våra pengar. Både de fysiska och de digitala pengarna, som vi dagligen använder. Utredningen är på över 1000 sidor. Den tog lite tid att läsa. Och måste ha tagit ännu längre tid att skriva. Vid månadsskiftet går remisstiden ut för att lämna synpunkter på utredningen. Här några kommentarer. I en kommande text kanske jag kommenterar utredningens text om en digital statlig e-krona. Jag skrev för en månad sedan om samma utredning, se länktips nedan.

Vad är pengar?
I vårt moderna samhälle har pengar blivit både en självklarhet och en nästan osynlig komponent i våra liv. Vi använder allt mer sällan de tryckta sedlarna och präglade mynten. Istället använder vi plastkort eller skickar pengar via våra mobiltelefoner till rätt mottagare. Knappt något barn har väl en spargris hemma. Bankerna vill ju inte hantera kontanter och i utredningen finns förslaget att ingen myndighet ska behöva ta emot mer än maximalt 50 fysiska mynt- eller sedelenheter. Vad händer på individnivå och i samhället när pengarna blir anonyma?

Minoriteter är inte intressanta
Det finns all anledning att uppmärksamma att ungefär en miljon svenskar är icke-digitala, dvs har inte tillgång till eller förmår använda dator eller mobiltelefon. Här finns en stor grupp äldre som på så sätt står utanför de betalströmmar vi andra ser som självklara. Och ska man ha BankID, måste man vara en betrodd kund i en bank. Snart går det inte att boka en biljett någonstans utan att bekräfta sin identitet elektroniskt. Livet blir svårare för den som inte hänger med.

Inget personnummer? Otur…
Även om man har mobiltelefon är täckningen långt ifrån perfekt. Att driva småföretag eller sköta sina affärer via mobilen kräver uppkoppling. En stor del av Sverige är utanför den sfären. Detta drabbar även säsongsarbetare, som kommer hit för att plocka bär. De har svårt att betala sin telefonräkning. Varje år tvingas en grupp gäststudenter ge upp planerna på att studera vid de svenska universiteten, för att våra system är krångliga att använda när vissa formella underlag saknas. Att få ett tillfälligt samordningsnummer som ersättning för personnummer kan ta tid. Och utan bekräftad identitet är det svårt att få en lägenhet. Utan bostad blir studierna omöjliga. Allt hänger ihop.

Suboptimeringen styr
Alla dessa praktiska delfrågor med geografi, hänsyn till kognitiv förmåga, det orimliga att kräva att alla har en dator eller mobiltelefon osv är ett uttryck för hur utvecklingen drivs av ett slags majoritetstänkande, medan minoriteter sällan är lönsamma eller intressanta. ”Skyll dig själv om du är fattig, sjuk eller bor på fel plats” tycks Marknaden säga. Staten måste rimligen balansera de orättvisor som marknadsaktörernas prioriteringar leder till. Nerlagda bankkontor, försämrad service osv hänger naturligtvis samman med ekonomiska överväganden. Suboptimeringen styr.

Var är kapitlet om en hållbar ekonomi?
Det värsta med Kinberg Batras 1000-sidiga utredning är inte att hon inte tillräckligt kraftfullt markerar statens ansvar när det gäller att korrigera för orättvisorna. Det värsta är att det inte står ett ord om det principiella ansvaret för en hållbar ekonomisk utveckling. Hållbar utveckling, har vi lärt oss i decennier, handlar om ekologi, om ekonomi och om sociala frågor. Detta har bl.a. FN-systemet ända sedan Rio-konferensen 1992 understrukit i alla sammanhang. Ingen kan ha missat det. Och ändå står ingenting i statens betalutredning om hur staten ska ta ansvar för en hållbar ekonomi.

Staten behöver på EU-nivå verka för en ny moms
Jag har tidigare skrivit en del om vad som behöver utvecklas för att ekonomin ska utvecklas i en hållbar riktning. Resurs- och energianvändningen behöver bromsas in, kraftigt, och det innebär rimligen att livslängden på produkter behöver öka, kvaliteten likaså, och att både konsumenter och producenter till stor del skiftar fokus från ägande till nyttjande. Statens ansvar blir att understödja den utvecklingen. Till exempel genom att erbjuda en beskattning som kan komplettera dagens linjära moms. Den moms som idag redovisas bygger på en linjär princip och uppmuntrar inte till återproduktion. Det är snarare så, att när momsen är summerad och betald ökar momsintäkten för staten om den senaste produkten snabbt blir sopor, så att vi konsumerar en ny vara. Så kan vi inte ha det. Och inget av detta berör utredningen med ett ord, trots att behovet av en hållbar ekonomi har varit på tapeten i decennier.

Länktips: Anna Kinberg Batras utredning SOU 2023:16, ”Staten och betalningarna” https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/statens-offentliga-utredningar/2023/03/sou-202316/  

Min tidigare text om samma utredning: http://christerowe.se/2023/09/nr992-hur-ska-vi-ha-det-med-pengarna/

Anm. Gröna Seniorer, Miljöpartiets seniorförbund, har lämnat in ett remissvar där ovanstående brister poängteras.

Hur ska vi ha det med pengarna?

Under en studieresa nyligen med besök på Kristinebergs forskningsstation fick jag tips om en förening och hemsida, som jag tidigare inte uppmärksammat: Positiva pengar. (Länktips nedan). Sedan något decennium finns det en grupp aktiva, ideellt verksamma människor som ifrågasätter dagens system med privata banker, banker som i praktiken styr hur mycket pengar som ska finnas i omlopp. Den tiden är förbi då Riksbankens sedelpressar avgjorde pengamängden. Idag är det bankerna som ”skapar” pengar ur de utlåningsmöjligheter de ser. Och självfallet också ur den bedömning de gör kring säkerhet, betalningsförmåga, avkastning osv.

Hur ser partierna på relationen mellan stat, banker och pengar?
På Positiva Pengars hemsida hittar jag en del intressant material, bland annat nedanstående bild som illustrerar hur några av partierna ställde sig till fyra frågeställningar före senaste valet.

Några partiers svar på Positiva Pengars frågor

En månad kvar på remisstiden
Ifrågasättandet av dagens system finns i flera länder. I Sverige har Anna Kinberg Batra haft ett utredningsuppdrag som hon slutfört, där hon undersökt hur lagstiftningen behöver förändras i takt med att betalningar sker allt mer digitalt. Remisstiden för att svara på utredningen går ut den 31 oktober 2023. (Länktips till SOU 2023:16 Staten och betalningarna, se nedan).

1000 sidor med komplexa sammanhang
En första läsning av sammanfattningen av Kinberg Batras utredning visar att det är ett synnerligen komplext område, med många kopplingar, detta att förändra betalekosystemet. Lagstiftningen, de konkreta tekniska frågorna, ansvarsfrågor, säkerhetsfrågor och mycket annat innebär att konsekvenserna av att ändra i det rådande systemet behöver kartläggas synnerligen noga. Och anpassas till den internationella utvecklingen. Utredningens drygt 1000 sidor är inte lästa på en kvart, om man säger så. Att staten ska ta fram ett eget ”Bank-ID”-system tycks klart. Men hur ska vi ha det med en e-krona? Ska Riksbanken erbjuda en digital krona?

Frågan om banksystemet återstår?
Det går att läsa ut en del ur de första 50 sidornas sammanfattning. Utredaren har fokuserat på betalningarna. Kontant, digitalt och hur olika system kan behöva utvecklas för att motsvara den snabba tekniska utvecklingen och hur företag, myndigheter och privatpersoner använder dagens betalsystem. Det står inledningsvis ingenting om ”Positiva pengars” huvudinriktning, som handlar om hur pengar skapas i det nuvarande systemet, dvs rollfördelningen mellan banker och staten/Riksbanken när det gäller hur ekonomin tillförs medel, hur ekonomin ”växer”.

Hur ser ett hållbart betalekosystem ut?
Jag behöver läsa mer för att kunna ge en rättvisande bild av utredningen. Men initialt är intrycket att utredningen fokuserar på betalningen som ett sätt att överföra pengar från sändare till mottagare. Utredningen tar inte upp de strukturella invändningar som ”Positiva pengar” reser. Jag måste läsa mer och återkomma. Frågorna är synnerligen komplexa och behöver lyftas in i det sammanhang som kan kallas omställning till ett hållbart samhälle. Hur ser ett hållbart betalekosystem ut, som ger rätt funktioner och information ur ett ekonomiskt, ekologiskt och socialt perspektiv? Bidrar Kinberg Batras utredning till en hållbart utveckling? Där har jag just nu inget svar.

Länktips: https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/statens-offentliga-utredningar/2023/03/sou-202316/

Positiva pengar: https://positivapengar.se/

Tillägg i oktober: En senare text om samma utredning http://christerowe.se/2023/09/nr992-hur-ska-vi-ha-det-med-pengarna/

Vilket ansvar har staten?

Här en fortsättning på resonemanget om statschefen, monarkin och demokratin. (Länktips till föregående bloggtext, se nedan). Har staten och statschefen något ansvar på någon nivå? För vad och för vem i så fall? Och hur ska ansvarstagandet ta sig uttryck?

Med oss eller emot oss
Statsbildningar har historiskt handlat om militärt skydd. Befolkningen fick skydd mot yttre angrepp genom att utse någon att leda dem, någon som dessutom kunde kräva in skatt och begära att stridsdugliga ynglingar inställde sig till att tjänstgöra i de stridande trupper som staten behövde för försvaret av landet. När en stat och dess ledare såg möjliga sätt att berika sig har de också historiskt ägnat sig åt erövringskrig och liknande. Men utgångspunkten var att staten och statsledningen gjorde en överenskommelse med folket: ”Betala oss så skyddar vi dig mot fienden” och i vissa fall ”anslut dig till oss så slipper du bli kallad fiende”.

Staten tar hand om dig om du ställer upp
I praktiken har detta varit staters outtalade överenskommelse med sina folk. ”Vi tar hand om dig om du följer de regler vi ställer upp.” I Sverige och i praktiken alla länder har den politiska makten lierat sig med den religiösa makten. För att få folk att bete sig som man ville säkerställdes lydnad genom att hänvisa till högre makter och deras representanter. Husförhör och stupstocken på kyrkbacken var två konkreta exempel på hur man fick befolkningen att lyda. För säkerhets skull var kungen utsedd med Guds nåde. Legitimiteten blev absolut.

Dagens komplexa samhälle behöver ett mer uttalat skydd
Men vilket ansvar har staten idag att skydda sina medborgare? Krig förekommer tyvärr fortfarande och när Putin anföll Ukraina valde både Finland och Sverige att söka medlemskap i NATO. Men hoten mot befolkningen stannar inte vid det traditionella invasionskriget. Vi ser staten och den politiska ledningen som en garant för den komplext sammanvävda välfärdsstatens omsorg, utbildning, infrastruktur och ekonomi. Att behålla eller stärka värdet på kronan är ett sätt att skydda medborgarna från en möjlig misär. Skatter, pensioner och stöd i olika former utgör delar av det system som vi väljer företrädare att hantera och utveckla.

Hur ser ansvarsfrågan ut?
Men det blir riktigt intressant när staten misslyckas att skydda sina medborgare, när staten medvetet eller av oaktsamhet skadar sin befolkning. Vilket ansvar har staten för sina medborgares hälsa och välmående? Att ett radioaktivt moln eller en Corona-epidemi drar in över landet kanske är svårt att få staten att ta ansvar för. Men vilket ansvar har staten för myndigheters felaktiga beteende? Om staten och/eller en kommun skadar den egna befolkningen – hur ser ansvarsfrågan ut då?

PFAS-exemplet
Frågan är i högsta grad aktuell. Högsta domstolen har beviljat prövningstillstånd för det fall som har uppmärksammats i media, där en lokal förening från Kallinge i Ronneby kommun hävdar att befolkningen lidit skada p.g.a. att försvarets brandskyddsvätskor tillåtits förgifta den kommunala dricksvattentäkten. PFAS kallas den kemikalie som inte bryts ner i naturen och som har visat sig kunna medföra väsentligt högre risk för olika former av cancer, försenad talförmåga hos barn osv. (Några länktips i denna komplicerade fråga, se nedan).

Statschefen borde markera att staten har brustit
Staten borde rimligen ta ansvar för sina misstag, när dessa får dramatiska och drastiska konsekvenser för medborgarna. Till att börja med borde det inte vara civilsamhället och privatpersoner som tvingas driva sin sak rättsligt, med den stora ekonomiska och tidsmässiga kostnad det innebär. Det borde ligga i statens eget intresse att reda ut hur ansvaret för det skedda fördelas och om de drabbade ska ha ersättning för sitt lidande. När statens och kommunernas olika organ skyller på varandra eller på luckor i lagen bör den överordnade strukturen träda fram och driva frågan framåt. Det duger inte att olika offentliga organ skyller på varandra. Statschefen borde markera att staten på ett överordnat plan har ansvar för att klarlägga dels vad som skett, hur det kan förhindras i framtiden och hur drabbade ska kompenseras. Kungen skulle kunna, i sin roll av statschef, markera att staten faktiskt av principiella skäl behöver driva frågan vidare.

Lyft frågan till en principiell nivå
Juridiken släpar alltid efter. Högsta domstolen ska ju nu pröva om det ingår i nuvarande lagstiftning att exponering för farliga ämnen i sig är att betrakta som en skada, även när samband mellan det farliga ämnet och en sjukdom inte exakt kan beläggas på individnivå. Men frågan behöver lyftas till statens – och därmed statschefens – ansvar för vad som händer medborgarna beroende på hur staten och statens organ agerar.

Ge EU mer muskler
I praktiken borde försiktighetsprincipen tillämpas betydligt skarpare. Innan vi vet hur ett ämne eller en produkt påverkar vår livsmiljö bör vi vara synnerligen restriktiva i att godkänna ämnena eller produkterna. Vi borde ha lärt oss av 1900-talets blyhantering, DDT-besprutning, freonanvändning och liknande. Och vi borde verkligen ge EU muskler att få vässa lagstiftningen så att vi åtminstone här påbörjar en utfasning av de tusentals farliga ämnen som just nu förgiftar miljoner människor, många levande djur, fåglar, fiskar och insekter, ja hela vår miljö.

Länktips om staten och statschefen: http://christerowe.se/2023/09/nr990-ar-monarki-bra-for-sverige/
Länk till reportage i P1 Dokumentär om PFAS: https://sverigesradio.se/avsnitt/forgiftade
PFAS-frågan är fortfarande olöst – artikel av Magnus Hedenmark här: Debattartikel i Aktuell Hållbarhet

Den som har ska ha mer och regeringen tycker det är bra

I dagarna kom en faktura på ett installationsjobb. En hantverkare hade installerat lite VVS-utrustning som behövde bytas ut i vår sommarstuga. Arbetskostnaden uppgick i detta fall till drygt 5000 kr och skattereglerna gjorde att staten, vi alla, betalade 30 procent av detta. Tack, staten.

Ingen ska uppmuntras att laga saker
Äger man ett hus är det tydligen rimligt att arbetskostnaden sänks genom en liten subvention. Annat är det om jag vill låta en hantverkare reparera min gamla cykel. Då fanns förut en tydlig kompensation i form av 6 procents moms på arbetet, samma moms som används för kreativt arbete för övrigt. Den nya regeringen säger att de inte höjer skatter. Men det är precis vad de gör. För icke-fastighetsägare. För personer som vill laga sin gamla cykel, sina gamla skor eller sin nästan fungerande apparat av något slag. Ingen ska inte uppmuntras att laga gamla saker, menar regeringen. (Länktips se nedan).

Slöseriet ska fortsätta
Symboliken och konsekvensen är tydlig. Fastighetsägare ska gynnas. Folk som inte har råd att köpa sig nya skor eller en ny cykel ska bestraffas med högre priser. En stegvis växande servicesektor som skulle kunna livnära sig på att hålla liv i befintliga, reparerbara, produkter ska inte gynnas. Köp nytt! säger regeringen. Inget har de förstått av hur vi måste bromsa resursslöseriet och all den energi som går åt att tillverka och transportera alla de produkter vi tror att vi behöver.

”Vi sänker bensinpriset”….
Allt ska fortsätta i de upptrampade spåren och ekorrhjulen ska fortsätta att snurra, även om klimatet tar stryk, menar regeringen och lovar sänkta bensinpriser för att säkerställa maktskiftet. (Att man sedan inte sänker priset som man lovat räknar man med att folk ska glömma bort).

De stora aktörerna har råd att betala för reklam
Det är ju inte bara produktionen utan även hela reklamcirkusen som är beroende av att de stora aktörerna har råd att köpa reklamtid. Hur skulle det gå med reklambranschen om de inte fick göra reklam för produkter som ingen egentligen behöver köpa…? Och då skulle plattformarna få problem, de plattformar som är beroende av annonsintäkter.

Större skillnad kring ägandet som sådant
Fastighetsägare har gynnats på ett annat och mer avgörande sätt de senaste decennierna genom prisutvecklingen på villor och bostadsrätter. Och den har i sin tur gynnats av de låga räntorna, som gjort det möjligt att köpa sig ett boende på lånade pengar. Och boende i hyresrätter har halkat efter när skillnaderna ökat. Den som inte äger sin bostad kan inte göra boendekarriär på samma sätt. Som grädde på moset har den som haft aktier kunnat se sina tillgångar växa långt snabbare än vad en yrkes- eller lönekarriär kunnat åstadkomma.

Rättvisa? Nej, inte med Tidölaget…
Men själva grejen…. att den som äger sin bostad ska gynnas och de med små ekonomiska marginaler ska bestraffas… är det verkligen rimligt i ett rättvist samhälle? Eller annorlunda formulerat – varför vill en majoritet av svenska folket ha ett mer orättvist samhälle? Är det inte dags att genomskåda högerns agenda?

Länktips: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/forslag-om-hojd-moms-dyrare-reparera-cykeln

Norge kanske visar oss vägen

I Norge växer nu insikten om att oljebranschen kommer att spela en allt mindre roll. Norska Statoil har varslat 2000 fast anställda och konsulter den senaste tiden. Forskningsinstitutet IRIS i Stavanger räknar med att 10 procent av de anställda får gå. Omställningspolitiken för ett oljeoberoende är ännu mer komplext i vårt västra grannland än hos oss. I Norge handlar det även om både arbetstillfällen och exportinkomster, som måste ersättas. Detta har bl.a. lett till att en expertgrupp nyligen har presenterat ett fempunktsförslag för Norge efter oljan. (Länktips se nedan).

Bild från Stellan Tengroth som visar 25 års norsk oljeutvinning över tid.

Automatisering, delningsekonomi och pinkod 1 1 1 4
Det norska Teknologirådets projektledare Jon Fixdal säger insiktsfullt att ”Datamaskiner kan gjøre stadig mer komplekse oppgaver, og en rekke yrkesgrupper risikerer å bli automatisert bort. Internett og delingsøkonomien gjør at nye verdikjeder vokser frem, og den globale konkurransen skjerpes.”
Vi har samma diskussion i Sverige. Automatiseringen och elimineringen av flera yrkesroller, internetanvändningen och den nya delningsekonomin spelar roll när nya värdekedjor växer fram, samtidigt som den globala konkurrensen blir skarpare. Hans Roslings globala pinkod är bra att minnas i sammanhanget: 1-1-1-4. En miljard bor i vardera Nord- och Sydamerika, Europa och Afrika. Fyra miljarder bor i Asien.

Teknologirådets expertgrupp har fem förslag för Norge:

  1. Med progressiv beskattning av oljeindustrin minskar svängningarna och riskerna för både industrin och företagen.
  2. Ta bort det offentliga stödet till forskning på oljeområdet, eftersom detta stöd bara fördröjer omställningen. *)
  3. Inför en stabiliserande och restriktiv koncessionspolitik, som bidrar till en önskad och förväntad reduktion av oljeverksamheten. **)
  4. Satsa på spetsigare och exportinriktad innovation.
  5. Ta fram en strategi för framtidens näringsliv, gärna efter brittisk modell. ***

Kommentarer:
*)  Det tycks finnas en slags automatik i offentligt stöd till verksamheter, som inte långsiktigt platsar i det hållbara samhället. Vi borde göra en svensk översyn av just detta.
**) Staten måste bli bättre även i vårt land att använda de styrmedel som finns.
***) En strategi för framtidens näringsliv bör naturligtvis ta hänsyn till våra utmaningar på miljö- och klimatområdet, sociala och regionala utmaningar och hur sysselsättning, cirkulär ekonomi och helt nya näringsgrenar kan formas. Bekymret är ofta att det är de befintliga företagen som inte vill se förändringar. De företag som står för helt nya och kanske konkurrerande koncept har inte upparbetade kanaler till de statliga beslutsprocesserna.

Var ligger initiativet?
Just hur förändringen ska uppstå och vem som ska driva den framåt är en fråga som lätt blir hängande i luften. Lagstiftningen är oftast bäst på att korrigera för fel som uppstått, inte på att öppna upp för nya affärsmodeller. Var ligger egentligen initiativet för samhällsförändringen? Det etablerade näringslivet vill utveckla det man investerat stort i. Det nya näringslivet sitter fast i Moment 22 – man behöver finnas för att kunna visa på nyttan med att kunna få utvecklas. Samtidigt tickar klockan. Vi måste ställa om. Norrmännen har på så sätt en tydligare klocka eftersom deras fossilberoende är mångdubbelt. Kanske ger det oss andra en fingervisning om hur vi ska agera?

Länktips:
http://teknologiradet.no/norge-2030/rapport-norge-etter-oljen/

Skatteverket – igen!!

Skatteverket upphör inte att förvåna.Om det inte är torghandlare som åläggs att införskaffa kassaregister som inte är skyddsklassade för utomhusbruk, så ägnar de sig åt paragrafrytteri och åt att klämma åt näringsidkare på ett onyanserat och närmast brutalt sätt. Det riktigt allvarliga är att myndigheten urgröper tilltron till sig själv och till hela systemet.

Moms
Bakgrunden är en kedja av händelser i tryckeribranschen. När vissa trycksaker beläggs med 6% moms istället för 25% moms, uppstår en obalans i det in/ut-flöde av moms som i normala fall aldrig blir en kostnad för det enskilda företaget. Moms är ju en metod för staten att driva in en omsättningsskatt baserad på en nettoeffekt av det mervärde som varje förädlingsled utgör. Köper jag en stol för 500 kr före moms och säljer den för 800 kr före moms blir jag som affärsidkare skyldig att betala in 200 kr i moms till staten (25% på 800 kr). Men jag får samtidigt dra av 125 kr (25% på 500 kr). Till skatteverket betalar jag därmed mellanskillnaden 75 kr. Allt detta bygger på att värdet och momsbeloppet ökar i varje led. Och att momssatsen är känd i förväg.

Skatten är inte ett tekniksystem
Det som nu hänt är att momssatsen mellan tryckeriet och tryckeriets kunder har ändrats. Istället för 25% gäller nu 6%. Skatteverket räknar snabbt ut att man fått för mycket momsintäkt från tryckerierna och gör en återbetalning. I nästa ögonblick inser Skatteverket att tryckeriets kunder har gjort avdrag för samma momsbelopp i sin redovisning. Och därmed dragit av för mycket. Skatteverket räknar fram vad tryckeriernas kunder därmed är skyldiga att betala. Strikt skattetekniskt kan det tyckas korrekt. Men ur verksamhetsperspektiv blir detta nya krav en oförutsedd kostnad, som ingen har budgeterat. Skatten är ett avtal på principiell nivå mellan medborgarna och våra myndigheter.

Konsekvensanalys, tack
I artikeln som jag länkar till nedan beskrivs det konkreta fallet ännu tydligare. Men bekymret ligger inte bara i att en massa verksamheter ställs inför oförutsedda nya krav. Bekymret är tilliten till skattesystemet som sådant och vikten av att det upplevs som förutsägbart och rättvist. Varje gång skatter ändras och myndighetsutövning drabbar oskyldiga aktörer måste myndigheterna väga in de aspekter som har med tilltron till systemet att göra. Är det rimligt att enbart se skatteuppbörden som en teknikalitet, eller finns det djupare motiv eller andra avvägningar göra? Borde inte staten ta på sig kostnader som uppstår retroaktivt beroende på att ny lagstiftning införts med konsekvenser för tidigare skatteuppbörd?

Dags för en företagsombudsman?
Sverige bör vara ett föredöme när det gäller rättssäkerhet och likabehandling. Skatten ska vara förutsägbar. Det är inte rimligt att enbart se plus- och minus-kalkylerna kring momsen som ett tekniskt problem. Det handlar om verkliga människor med verkliga företag och med annat att ägna sig åt än att kompensera för statens tillkortakommanden. Ska det behöva inrättas en företagsombudsman?

Länktips: http://www.da.se/home/da/content.nsf/aget?openagent&key=sa_uppstod_tryckeriernas_momsharva_1416566212405#.VH7YE-Ueeck.facebook
Torghandlarexemplet: http://christerowe.se/2014/05/nr329-jakten-pa-torghandlarna-staten-som-sarintresse/

Raka svar är bättre än dimridåer

Igår framträdde förra närings- och energiministern Maud Olofsson i SVT:s Aktuellt och svarade på frågor om konstitutionsutskottets (KU) uttalanden gällande hennes agerande i samband med Vattenfalls köp av det holländska energibolaget Nuon. Affären har som bekant än så länge inneburit värdeminskningar i Vattenfalls bokföring på 37 miljarder kronor. Vad var det som hände? Kunde något ha hanterats annorlunda?

Är det OK att misslyckas?
Att köpet inte var lyckat inser vem som helst. Att på kort tid förlora nästan 40% av värdet på det man köpt det går nästan inte. Inte utan att ha blivit lurad. Får en regering vara klantig? Är det OK att göra dåliga affärer? Faktum är att det måste det nog få vara. Om ingen gör dåliga affärer kommer heller ingen att göra bra affärer. Det ligger en portion mod i varje beslut som handlar om de gemensamma pengarna. Nu hade man ju önskat att staten som ägare hade tvingat Vattenfall att göra smarta, framtidssäkrade affärer med fokus på förnybar energi. Men så blev det inte.

Vattenfall
Vattenfall hade en egen agenda. Europaverksamheten skulle växa genom köp. Tysk brunkol och nederländsk kol- och gasbaserad elproduktion. Samtidigt gav Vattenfalls VD sken av att vara miljöengagerad, han kallades ”Mr Green” av sina branschkollegor. Lars G Josefsson är kanske den mest utpräglade representanten för det som kallas ”Green-washing”. Att måla upp en helt annan bild än den verkliga, att ge sken av ansvarstagande för miljön och samtidigt öka Sveriges andel av koldioxidutsläppen till mer än det dubbla. Genom Vattenfalls utländska dotterbolag mer än dubbleras nämligen de ”svenska” koldioxidutsläppen. Ett ansvar vi alla bär genom att staten är ägare av Vattenfall. Och lite märkligt blir det när säljaren, Nuon, som lurade Vattenfall att betala för mycket, gjordes till VD för hela Vattenfall. Som ett extra underkännande av den egna kompetensen. ”Vi betalade för mycket – nu är det bäst att du tar hand om hela klabbet”…

Är det smart att vägra svara?
I Aktuelltstudion höll sig Maud Olofsson till den gamla Bosse Ringholm-taktiken. Svara likadant på frågan. Åtta gånger fick hon frågan om vad regeringen som helhet visste, och lika envist vägrade hon att säga något om den delen. Är det så vi vill ha det? Att när frågorna inte passar in, när de blir besvärliga, då vägrar man att svara? Är det bra för demokratin? Är det bra för det generella förtroendet för makthavarna? Är det rimligt? ”Det är ju valår, så nu gäller andra regler”, hävdas det. Just i ett valår borde det vara extra viktigt att få svar på vad som gjorts och hur besluten togs.

Dialogen
Kanske är det så att inget formellt beslut togs. Man såg kanske samtalen som en slags orientering. Maud Olofsson ringde upp Fredrik Reinfeldt och dialogen föll eventuellt så här:
MO: ” Hej, Vattenfall har äntligen hittat ett bolag att köpa. Nuon heter det.”
FR: ”Jaha, är det bra? Tjänar vi pengar på det? Går Vattenfall bättre då?”
MO: ”Ja, det säger dom i alla fall. Det ska inte påverka deras bidrag till statskassan.”
FR: ”Jaha. Det låter ju bra. Har du låtit någon mer titta på det?”
MO: ”Nja, jag kollade med en kompis jag har och han var tveksam, men Vattenfalls ledning är väldigt optimistiska. De hävdar att det blir bra.”
FR: ”Jaha. Ja…. Har du fått tag i Anders Borg? Har han något att invända?”
MO: ”Nej, han satt i möte, så jag vet inte…. vad tycker du?”
FR: ”Det är ditt fögderi. Gör det som känns bäst. Jag håller tummarna. Hur går det med SAAB förresten? Vi får absolut inte förlora en krona på SAAB”.
MO: ”OK, ja de andra bekymren får vi ta sen. Ha det bra, vi hörs.”
FR: ”Förresten ….Hur är det med de där holländarna. Du träffar ju många. Victor Muller. Och nu Nuon:s VD. Är de duktiga?”
MO: ”Jo, jag tänkte plocka in Nuons Öystein Löseth som chef på Vattenfall. Så får vi synergier på köpet.”
FR: ”Bra tänkt. Hej då.”

Bubbel?
Om orden föll precis så vet vi ju inte. Men det är klart att Fredrik Reinfeldt minns att dom talat om ett köp på 100 miljarder kronor. Sveriges största affär genom tiderna. Man kanske t.o.m. skålade i bubbel. Varför inte? Det var ju stort. Och visst är det praktiskt att skylla på en minister som avgått.

Fler rakryggade politiker
Eftermälet till Maud Olofsson kommer att solkas av två saker. Dels att energiöverenskommelsen med bevarad kärnkraft och satsning på förnybar energi kan tolkas olika av partierna i Alliansen. Det ska inte gå att göra en principöverenskommelse där man kamouflerar motsättningarna i vackra ord. Dels att hon inte tydligare beskrivit hur köpet av Nuon gick till. Hon hade vunnit mycket sympati på att vara tydlig och ärlig. Fel förstår folk att det kan bli. Även med stora belopp och stora insatser. Lögner och dimridåer kan alltid undvikas. Torbjörn Fälldin avgick 1978 som statsminister när han ställdes inför valet att gå emot sin övertygelse eller inte. Och återkom ett år senare som statsminister. Det går att vara rakryggad i politiken.

Länktips: Ett av många klipp om Maud Olofsson och Nuon-affären: här .

Tänker Boverket nytt och rätt?

Plötsligt ser man hur tankesätt bryter igenom. Tankar, åsikter och värderingar man arbetat med under några år dyker plötsligt upp från lite halvt oväntat håll. Den 8 maj ska Boverket ha en konferens om ”Hållbara Städer”, för vilken gång i ordningen kan jag inte hålla reda på. Men det nya är rubrikerna.

En intressant eftermiddag
Mellan lunch och eftermiddagsfikat har man lagt in fyra plenumpunkter som jag inte sett förut i Boverket-arrangemang. Ett om att ifrågasätta normer, ett annat om att involvera tonårstjejer i processen, ett tredje om att värdera det ovärderliga och ett fjärde om innovativa ekonomiska modeller för renovering av miljonprogramsområden. Nödvändiga och viktiga perspektiv alla fyra. Jag tänker tillbaka på 2001.

Gapflabb
År 2001 hade de allra första passivhusen byggts i Lindås Park utanför Göteborg. Hans Eek, som länge kämpat för att förverkliga lågenergihus av passivmodell kunde se sina hus byggas och bebos av vanligt folk, som tjänade energi och pengar på att husen var smart konstruerade. Stor succé. Jag ringde Boverket. På den här tiden fanns det ingen diskussion om energisparande att tala om. Jag föreslog en tjänsteman att Lindåshusen kunde bli en kommande norm för husbyggande i Sverige. Jag tyckte det var en väldigt relevant slutsats av det framgångsrika projektet. Jag möttes av ett gapflabb i örat. Det var i princip det dummaste man hört.

Alla måste tänka nytt och rätt
Tretton år senare arrangerar samma Boverk en konferens som aktivt och medvetet tittar bortom de ansvarsområden man har. Värderings- och normfrågor. Ekonomisk hållbarhet. Plötsligt har ”våra frågor” fångats in och blivit en del av myndighetssfären. Inte för att allt är bra ännu. Men konferensprogrammet illustrerar ändå att något har hänt och att fler och fler inser att det inte räcker att läsa regleringsbrevet från regeringen för att förstå vad man ska göra. Samhället och utvecklingen, inte minst på de områden där hoten är uppenbara, kräver mer av var och en. Även våra verk och myndigheter.

Volvo-Universitet
En annan nyhet är att AB Volvo öppnat ett universitet i Arendal. Kunskap blir allt viktigare som konkurrensmedel. Att utveckla människor likaså. Världen står inte still. Några agerar, andra reagerar. Sålänge man har fokus i rätt riktning är det bra.

Länktips:
Boverket-konferensen 8 maj i Stockholm: http://bit.ly/1layqco
AB Volvo och universitetet: http://bit.ly/1m9huXL

Upphandling är ett utmärkt verktyg!

För att nå en utveckling vi kan kalla hållbar måste de produkter och tjänster som produceras kunna kallas just hållbara. Inte bara ekonomiskt, utan även socialt, kulturellt och miljömässigt och på alla sätt måste tjänster och produkter kunna ingå i ett balanserat system.

Överskottsvärden
Olika modeller och instrument används för att särskilja produkter på detta sätt. Miljömärkningar är väl de som konsumenter känner till mest. På teorisidan talar man om cradle-to-cradle eller hänvisar till fyra systemvillkor osv, men det handlar om produkter som inte tär på resurserna, inte smutsar ner, som kan ingå i ett kretslopp, som inte leder till onödigt stor energianvändning, som inte vidgar orättvisorna i samhället utan som istället tillför överskottsvärden till samhället. Värden som kan bygga en hållbarhetsbuffert, där så krävs.

Viktigt att ställa rätt krav
För att få fram dessa ”goda” produkter och tjänster krävs att de efterfrågas. Någon måste vilja ha bananer som inte skadar plantager och plantagearbetare. Någon måste vilja köpa justa kläder, där produktion, förädling och varje led i klädesplaggets livscykel undviker att skada jord och människor – tvärtom måste det finnas över-nyttigheter med varje tillverkning, som kan kompensera för ofrånkomlig resursbelastning t ex när det gäller transporter.

Det offentliga kan visa vägen
Efterfrågan på justa produkter är således avgörande. Att någon vill köpa och betala för rätt kvalitet. När inköp formaliseras i lite större skala kallas det upphandling. Varor och tjänster till ett sammanlagt värde per år av  600 miljarder kronor upphandlas av kommun, stat och landsting. Med så stora upphandlingsvolymer kan naturligtvis det offentliga ställa långtgående krav på de företag som ska leverera.

I våras knöts stort hopp till Anders Wijkmans utredning
Anders Wijkman, tidigare EU-parlamentariker, presenterade en viktig utredning i våras, där han föreslog en rad åtgärder för att använda upphandlingsinstrumentet på ett bra sätt. (Jag har skrivit om detta tidigare – se länk nedan). Tyvärr fann Anders Wijkmans tankar inget gehör hos Stefan Attefall, ansvarig minister. Istället har, som jag skrivit om nyligen, regeringen beslutat att avveckla de fungerande statliga stöden på upphandlingssidan, t ex Miljöstyrningsrådet, som haft en viktig roll för att visa kommuner hur de kan ställa krav på miljöriktiga produkter inom ramen för LOU, Lagen om Offentlig Upphandling.

Bevare oss för ohämmad frihandel
Pendeln svänger nu istället åt andra hållet. Herrar Reinfeldt och Bildt bereder vägen för ett frihandelsavtal mellan USA och EU. I ett frihandsavtal anstränger man sig att eliminera ”handelshinder”. Handelshinder är t ex att kräva att produkter tagits fram på ett miljömässigt optimalt sätt, utan att direkt eller indirekt ödelägga regnskogen etc. Och för att minimera tron på vad offentlig upphandling skulle kunna medföra av positiva effekter på miljön och för en hållbar utveckling dyker en artikel upp i DN (2013-12-10) författad av en docent och en doktor från Umeå, som på fullt allvar hävdar att varje krav på miljöprestanda i samband med upphandling motverkar sitt syfte. (Länk se nedan).

Först skapa problem, sedan (kanske) försöka rätta till dem…
När man läser artikeln inser man hur forskningen i Sverige många gånger missar uppenbara och nödvändiga helhetsperspektiv. I sin artikel tar författarna Lundberg och Marklund upp mätbara miljöeffekter som skulle kunna härledas ur den offentliga upphandlingen. ”Miljöeffekterna kan rentav bli negativa”, skriver man, och föreslår att myndigheter ska avstå att ställa miljökrav i upphandlingen för att på så sätt frigöra resurser som skulle kunna användas för miljöförbättrande åtgärder (!) Dvs i klartext: man föreslår på fullt allvar att myndigheter ska köpa produkter som orsakar miljöproblem, så att det offentliga kanske får resurser över att senare åtgärda de problem som upphandlingen och produktionen orsakat!

Logisk kullerbytta? En dålig dag på jobbet?
I praktiken argumenterar författarna för en hållning, där det aldrig lönar sig att ställa kvalitetskrav. Varje sådant krav slår omedelbart tillbaka, hävdar man och skriver: ” När (den offentliga) efterfrågan på gröna produkter ökar, så stiger också priset på dem. Priset på konventionella produkter blir då lägre i förhållande till priset på gröna alternativ. Detta kan leda till ökad konsumtion av konventionella produkter.
Men det resonemanget kan ingen någonsin ställa krav på någon produkt och räkna med att på sikt bidra till en bättre värld. Barnarbete? Djurrättslagar? Mänskliga rättigheter? Kemikaliefri odling? Ekologiska produkter? Nej, enligt författarnas logik kommer den typen av krav aldrig att kunna få genomslag eftersom konventionella produkter alltid blir billigare.

Man glömmer förändringsprocessen
När man i artikeln diskuterar livsmedelsmarknaden blir resonemanget ännu märkligare. Så här motiverar man att de offentliga aktörerna ska avstå att köpa ekologiska livsmedel: ”Forskningen visar också att de privata konsumenternas efterfrågan på ekologiska livsmedel är mer priskänslig än den på konventionella livsmedel. Det uppstår en motverkande effekt bland privata konsumenter. För livsmedelsmarknaden håller alltså inte de argument som används för att motivera grön offentlig upphandling” .
Ingen diskussion förs i artikeln om förändringsmekanismer, vad som får producenter att tro på möjligheterna att ställa om från konventionellt till ekologisk produktion, ingenting om inpendlingseffekter, ingenting om jämförelsetal med Danmark, där andelen ekologiska produkter är avsevärt större (och varför?) osv. Forskarna reducerar hela frågan till en ”lägsta-pris-rationalitet” där samhällsnyttan med ekologisk produktion lämnas därhän. Tvärtom påstår man att ”en myndighet upphandlar först och främst för att kunna fullgöra sitt samhälleliga uppdrag, inte för att avhjälpa olika miljöproblem.” Att våra eskalerande miljöproblem ingår i samhällsuppdraget har tydligen inte fallit författarna in.

Inget tvång – ännu
Till författarnas försvar ska sägas att de lyfter några problemområden, som behöver uppmärksammas. Jag drar en helt annan slutsats av det de skriver, men visst är detta ett problem – att det är frivilligt att leverera justa eller ojusta produkter: ”En förklaring till att grön offentlig upphandling har begränsade möjligheter att fungera som ett måleffektivt styrmedel är att de potentiella leverantörerna inte måste delta i en upphandling där miljöhänsyn tas; det är frivilligt, och så länge det inte är lönsamt att delta så är det valet enkelt.
Den dag vi kan exkludera miljöförstörande verksamhet i upphandlingen har vi kommit en bra bit på väg.

Länktips: Debattartikeln i DN: http://www.dn.se/debatt/gron-offentlig-upphandling-har-ingen-effekt-pa-miljon/

Om Anders Wijkmans utredning: http://christerowe.se/2013/03/nr197-inte-billigast-till-varje-pris/

Anders Wijkmans debattsvar: ”Kategoriska påståenden alltid fel” http://wijkman.se/articles/

Miljöstyrningsrådets debattsvar: ”Hållbar upphandling är ett viktigt verktyg…” http://www.msr.se/sv/Aktuellt/Press/Pressmeddelanden/Hallbar-upphandling-ar-ett-viktigt-verktyg-i-arbetet-for-en-god-miljo-och-en-battre-halsa-/

Staten, media och individens rätt

SVT visade den 5 december 2013 två program som illustrerar flera saker. Det ena handlade om Alice Babs. Hur förvaltarskapet, kommunen och lagstiftningen i praktiken kan omyndigförklara och näst intill godtyckligt behandla individen. Så framställdes det. Det märkliga var att inga släktingar fick komma till tals i programmet. Återkommer till det. Det andra programmet heter Plus och de tog upp Arbetsförmedlingens generösa erbjudande om flyttbidrag, som på grund av regelverk, upphandling och stelbenthet ledde till orimliga konsekvenser.

Myndigheten omyndigförklarar
Om vi börjar med förvaltarskapet, så har kommunen möjlighet att utse inte bara en god man utan även en förvaltare, som tar alla beslut rörande den enskilde (huvudmannen). Konsekvensen kan bli att huvudmannen i praktiken omyndigförklaras och inte längre har rådighet över sitt eget liv. Intentionen må vara god, men systemet måste rimligen hanteras med varsamhet och lyhördhet. Det är oetiskt att myndigheten totalt åsidosätter de mänskliga rättigheterna. Vi har ändå inte Gulag i Sverige. Ännu.

Bra TV
Programmet intervjuade inga släktingar, vilket förbryllar. Måste inte de närmast berörda ha en åsikt om huvudmannen (i programmets fall Alice Babs)? Och i så fall varför redovisades inte släktingarnas åsikter? Är det släkten som vill omyndigförklara huvudmannen och i så fall varför? Ett antal frågor uppstod och blev aldrig besvarade. Medias logik handlar ju tyvärr inte om ”sanningen” utan om att göra bra TV. Genom att vinkla vännernas upprördhet och kamp för att få hålla kontakt med sin vän Alice blev programmet lagom omskakande. Programmakarna blev säkert nöjda.

Varför inte en heltäckande bild?
Det ena bekymret är således vinklingen. Att det vi får ta del av inte är heltäckande. Hur sann bild får vi egentligen av public-service-TV? Vilka delsanningar döljer man nästa gång? Det kan vara viktigt att tänka på nästa gång mediadrevet går igång. Vad är det man förtiger?

Individens rätt
Det andra bekymret är relationen mellan individens rättigheter och myndigheternas förvaltarskap. Är det system vi har i Sverige (som vi tydligtvis är ensamma om i Norden) verkligen optimalt för att värna den personliga integriteten och samtidigt skydda den försvarslösa individen från sina egna felaktiga handlingar? Hur kan detta bäst balanseras? Kanske är det på tiden att vi sneglar på den norska modellen med en typ av  framtidskontrakt där den enskilde i förväg får ”testamentera” sin vilja om hur hen vill ha omsorg och annat ordnat när de mentala och/eller fysiska resurserna inte längre är tillräckliga. Så skulle jag själv vilja göra. Förklara hur jag vill ha det, vem jag vill umgås med och vad som är viktigt för mig på ålderns höst och när förmågorna sviktar.

Regelverken blir lätt hinder
Arbetsförmedlingens oförmåga att kvalitetssäkra sina flyttbidrag illustrerar också hur våra myndigheter – oklart varför – inte lyckas kombinera regelverk med sunt förnuft. I korthet handlade inslaget i Plus om att Arbetsförmedlingen erbjöd flyttbidrag upp till 20.000 kr och ”skulle det bli dyrare, så blir det det inte mycket dyrare” som man sa till familjen som det gällde. Så småningom  dök det upp en faktura på nästan 16.000 kronor, vilket motiverades av att hela flytten kostat nästan 36.000 kronor. Förklaringen låg i upphandlingen och i att staten satt ett tak på 20.000 kronor för flyttbidraget.

Det är enkelt att göra rätt – varför inte göra det då ?
Tack vare att Plus engagerade sig i fallet dök det så småningom upp ett papper till den drabbade familjen, där de slapp betala de 16.000 kronorna. Men hur kunde det komma sig att Arbetsförmedlingen medverkade till problemet från första början? Varför gör inte Arbetsförmedlingen en kontrollsummering av kända belopp (prislistan finns ju från upphandlad fraktfirma) och varför försätter man den enskilda i en tvångssituation? Det är ju otroligt enkelt att på någon minut själv kontrollera flyttkostnaden, alternativt att be upphandlat bolag att precisera det enskilda fallet i en offert som alla tre parter godkänner.

Varumärket
När inte myndigheterna lever upp till rimliga kvalitetskrav tappar medborgarna förtroendet för hela systemet. Viljan minskar att betala via skatten för något som inte fungerar, och därmed minskar legitimiteten. Dessutom spiller denna typ av felaktigheter över på annan myndighetsutövning. Misstroendet sprider sig. Det är förödande för varumärket ”Svensk Myndighetsutövning”. Misstag kan alla göra. Bekymret är när felen är på systemnivå och ingen rättar till dem.

”Här är den. Sätt igång!”
En delförklaring till dessa problem är att den gamla förvaltningsmodellen med i förväg beslutade budgetar, procedurer, ansvarsområden och tillvägagångssätt inte längre fungerar. Samhället och omvärlden förändras i så snabb takt att myndigheterna inte hänger med. Beslutet att alla ambassader ska använda sociala medier (facebook och twitter) illustrerar detta. Beslutet togs i våras. Fortfarande är det en femtedel av ambassaderna som inte använder facebook och twitter. Förmodligen för att man inte vet varför man ska göra det, hur det ska skötas, vilka uppgifter som ska spridas osv. När telefonin slog igenom för drygt 100 år sedan var det på liknande sätt. ”Här är telefonen. Nu kan du ringa”. Varför och till vem var det ingen som berättade den första tiden.