Olika måttstockar för olika aktioner

Debatten om att bränna böcker, särskilt religiösa urkunder, har pågått en tid. De som ställer sig och bränner Koranen gör det för att skända islam och för att skapa motreaktioner. Under åberopande av yttrandefriheten tar man sig friheten att ge uttryck för hat och hot, konkret påhejade av våra kända nationalister i Riksdagen. Lite besynnerligt blir det att samma parti som gärna gallrar i kommunbibliotekens hyllor, för att man hävdar att vissa tankar inte passar in i deras definition av svensk kultur, samtidigt hyllar det fria ordet och använder yttrandefriheten som argument för sitt stöd för det synnerligen tveksamma beteende, som bokbränning utgör.

Humor är inte hat och hot
Just de partier som i varierande grad vill skapa ”ordning och reda”, där visitationszoner, oprovocerade kontroller och angiverilagar nu ska införas tycker att friheten ska vara maximal när det handlar om att uttrycka sig förnedrande om andra människors religiösa föreställningar. I ett försök att blanda bort korten försökte t.o.m. KD:s Ebba Busch jämföra ett humorprogram med 15 år på nacken med dagens provokativa koranbränningar. Som om Grotesco-gängets sketcher också skulle ha lett till stormning av någon ambassad.

Det har blivit farligare för svenska företag
Det som säkert stör högerregeringen är att NATO-processen fördröjts ytterligare av att medierna gärna rapporterar och återger de provokationer som koranbrännarna åstadkommer. Dessa aktioner blir plötsligt exempel på hur ”väst” betraktar den muslimska världen, och där totalitära regimer relativt lätt kan få till stånd flaggbränningar och andra ”spontana” yttringar. Att detta är negativt för näringslivet är enkelt att räkna ut. Svenska företag har nu svårare att göra affärer i de länder där koranbränningarna och motreaktionerna blivit synliggjorda. Svensk personal måste vara försiktig, det är farligare att vistas på vissa platser utomlands osv. Det pågår rimligen en tät telefonkontakt mellan Svenskt Näringsliv och regeringen att få ett stopp på den nuvarande situationen. ”Sverige-vännerna” i Riksdagen har i alla fall bekänt färg och visat att det är inte svenska intressen de vill främja, det är konfliktnivån som till varje pris ska hållas levande.

Kan justitiekanslern ta ett initiativ?
Som tur är är det inte politiker som åtalar eller dömer i Sverige. Vi har – ännu så länge är bäst att säga – ett fristående rättsväsende, som bedömer om ett agerande kan vara brottsligt eller ej. Koranbränningar har ännu så länge inte lett till åtal utifrån lagstiftningen om hets mot folkgrupp. Men det är sannolikt så att även rättsväsendet funderar på vad hot mot folkgrupp egentligen är. Kan systematiska provokationer och skymfningar av den muslimska världens viktigaste källa, koranen, ses som hets mot folkgrupp eller inte? Ännu så länge har ingen testat detta i en rättssal i Sverige. Frågan är om inte justitiekanslern skulle kunna ta ett eget initiativ i frågan.

Rättsväsendet tvekar inte när det gäller klimataktioner
Yttrandefriheten är central i en demokrati. Man får säga dumma saker och elakheter. Man får också bete sig olämpligt utan att det leder till åtal. Att bränna symboliskt viktiga böcker är tydligen OK enligt rättsväsendet. Samtidigt har vi den märkliga situationen att sittdemonstrationer för att uppmärksamma bl a klimatfrågan, aktioner som av demonstranterna själva beskrivs som civil olydnad, leder till åtal. Plötsligt väger hot mot mänskligheten lätt i jämförelse med att demonstrationerna på allmän väg anses utgöra sabotage. Hösten 2022 dömdes tolv personer för just sabotage och ohörsamhet mot ordningsmakten för att de demonstrerat på E4:an i syfte att väcka opinion för bekymret med våtmarkerna, som hänger samman med både klimatkrisen och artutrotningen. Och när det gäller hot mot mänskligheten är det tyst från regeringen och deras samarbetsparti. Och här tvekar inte rättsväsendet att åtala. Tala om olika måttstockar.

Länktips: Aktivister döms för stopp av trafiken https://www.dagensmedicin.se/vardens-styrning/juridik/tolv-doms-for-klimatprotest-pa-e4-som-blockerade-ambulans/

Välfärden och det demokratiska samtalet

Mari Huupponen beskriver idag på ledarplats i Dagens ETC hur hoten mot den generella välfärden ser ut. Genom att beskriva den offentliga äldreomsorgen som underfinansierad, så att egenavgifter blir en nödvändig förändring, samtidigt som man lockar en kapitalstark kategori medborgare med valfrihet och att köpa sig förtur på en differentierad äldremarknad lägger välfärdens sabotörer grunden för nedmontering av den välfärd man låtsas vilja ”rädda”.

Splittringen är målet för en del
Det är viktigt och bra att de försåtliga argumenten kommer fram i ljuset. De marknads- och vinstorienterade högerpolitiker som gärna ser en uppdelning i ett A- och B-lag är naturligtvis skickliga på att paketera sina åsikter. Ungefär som när antidemokrater spelar på ”orättvisor”, när de vill splittra befolkningen och förstärka ett ”vi och dom” i syfte att höja konfliktnivån i samhället.

En följdtanke
Ska man vara ärlig – och det skadar ju inte – finns det ett växande problem med en åldrande befolkning. Var femte svensk är pensionär och gruppen äldre blir både fler och lever längre. Samtidigt som ett stort antal kommuner har vikande befolkningsunderlag, minskade skatteintäkter och en åldrande befolkning. Det skiljer mycket i resurser mellan städer, landsbygd och glesbygd, vilket innebär att den generella välfärden i praktiken kan bli väldigt olika i kvalitet och omfattning. Dessutom handlar mycket av omsorg, t.ex. i hemtjänsten om personligt bemötande och att personalen trivs, har bra arbetsledning och rimliga villkor. Det är många parametrar som spelar in i bedömningen av vad som är bra äldreomsorg. Och det behöver föras en seriös och detaljerad diskussion om hur de bästa kompromisserna ser ut när allt inte kan uppnås.

En annan följdtanke
Det andra som Mari Huupponen sätter fingret på med sin artikel är hur vi stegvis luras in i hårt vinklade beskrivningar av verkligheten. När politiker använder ”säljargument” och hårt vinklade verklighetsbilder för att marknadsföra sina förslag riskerar det demokratiska samtalet att helt stanna av. Det mest påtagliga exemplet i dagens debatt är att högersidan envist håller fast vid beskrivningen att det fortfarande pågår en massinvandring till Sverige.

Strävan efter kunskap
Allmänheten och väljarna kan inte gärna förväntas själva skaffa sig all bakgrundsinformation. De behöver kunna lita på att de förslag som presenteras bygger på en rimlig beskrivning av verkligheten. Det demokratiska samtalet och därmed vårt samhällssystem är beroende av att partierna inte pratar förbi varandra. Risken blir då uppenbar att likgiltigheten tar över – ”det går ju inte att ta ställning i den här frågan” – och engagemanget i hur samhället ska formas och byggas avtar. Vilket i sin tur lämnar en öppning för auktoritära krafter med enkla lösningar på komplexa frågor. Grunden för en levande demokrati är en strävan efter kunskap, förståelse och respekt för olika slutsatser, baserat på olika värderingar. Meningsmotståndare ska inte ses som fiender.

Marknad eller demokrati?

425 ppm har vi kommit upp i nu. Det blir inga rubriker. CO2-halten i luften har inte varit så här hög på 3,6 miljoner år. Ökningstakten stiger dessutom. Per tioårsperiod har CO2-halten ökat 2,5 ppm per år det senaste decenniet, dessförinnan var det 2,0 respektive 1,5 ppm per år under två decennier. Vi fortsätter att släppa ut koldioxid och dessutom i en ökande takt. Men det blir inga rubriker. Åkesson måste ju förfäras över att vuxna klär ut sig och läser sagor för barn. Det blir en så viktig fråga att SVT i den senaste debatten väljer att låta partiledarna diskutera sagoläsning för barn hellre än att vi fortfarande ökar takten i våra koldioxidutsläpp. Den som vill läsa mer om CO2 hittar ett länktips längst ner.

Viktigast: Marknad eller demokrati?
Cecilia Malmström var tidigare en framträdande politiker för Liberalerna. Hon var bl.a. EU-kommissionär och höll på mycket med handelsfrågor. Hon har nu meddelat att hon lämnat Liberalerna och att motivet är Tidöavtalet. De partiaktiva och väljare som själva sett sig som socialliberala har nu för tiden mycket svårt att känna igen sig i sitt gamla parti. Samarbetet med SD har satt fingret på vad som är viktigast för en liberalt sinnad individ: Är det att till varje pris förhindra en socialdemokratisk regering eller är det att till varje pris försvara den demokrati Sverige haft under cirka 100 år, där den allmänna rösträtten får utgöra startpunkt för den benämningen? Det tycks som om Johan Pehrsson och hans kamrater landat i åsikten att det är viktigare att hålla socialdemokraterna borta från makten än att försvara de demokratiska grundpelare, som bl.a. tidigare Folkpartiet stolt arbetat för att införa. Hellre en marknadsliberal skattesänkarprofil än en socialliberal demokratiprofil, tycks Pehrsson och hans falang anse. Gensvaret från väljaropinionen är genuint svagt.

Tidöavtalet en stor framgång för SD
Det sorgliga är att L fått så svag utdelning av sin förhandling före Tidöavtalet. I kraft av sin position har SD fått mycket stort genomslag för sin samhällssyn och L har hamnat som en slags grindvakt för att se till att utvecklingen inte blir ännu värre. Vi vet ju att media i allmänhet och Public Service i synnerhet av SD ses som motståndare. Etableringen av egna kanaler för informationsspridning har visat hur viktigt det är för den yttersta högern att försöka ta initiativ i opinionsbildning och vad som är en allmän ”sanning”. Och M och KD har hakat på, eftersom de är så beroende av SD för att ha en chans att få bli ministrar och få styra landet. Hela upplägget i valrörelsen, där klimat blev energi, energi blev kärnkraft och kärnkraft blev svaret på alla miljörelaterade frågor visar hur man sökte samsyn med SD för att kunna exemplifiera sin samsyn.

SD:s program i korthet
Det varken M, KD eller L låtsas om är att i september 2021 presenterade SD sitt partiprogram i korthet. En sprängning hade ägt rum i Göteborg. (Det visade sig vara en svensk rättshaverist, som kort därefter hittades död). SD och andra hakade på och basunerade ut vad de ansåg som rätt väg att gå. Se bild här intill. De fyra punkterna illustrerar i korthet hela SD:s program. Det handlar om kontroll och om att staten, under ledning av Åkesson och hans allierade inom och utom landet, ska kontrollera medborgarna. Särskilt de som tycker något annat.


SD:s vision i sammanfattning

Steg för steg…
De lojala högerpartierna har redan accepterat Åkessons två första punkter. Inte så att man tänker visitera krogbesökare runt Stureplan i Stockholm, där köparna av narkotika till stor del kan återfinnas. Utan det handlar naturligtvis om områden där det bor människor som SD inte vill ska synas i vårt samhälle. Införandet av de två sista punkterna i programmet handlar självklart om tajming. I rätt läge….

Temperaturmätare idag
Idag, den 14 maj, går Turkiet till val. Antingen får Erdogan fortsatt förtroende eller så lyckas oppositionens kandidat vinna. Det blir en temperaturmätare på hur ett halvdemokratiskt land egentligen vill ha det. Är det skönt att statsledningen begränsar demokratin eller har människor insett värdet av att faktiskt vara med och forma sitt eget samhälle?

Det är sorgligt att behöva ägna tid åt att argumentera för självklarheter. Världen är i obalans och obalansen ökar.

Länktips: https://supermiljobloggen.se/nyheter/dagens-co2-kurva-90/

De dubbla hoten från AI

Nobels Fredspris 2021 gick till ett par journalister som försöker göra skillnad. En av dessa är Maria Ressa som är verksam i Filippinerna. Hon driver nyhetssajten The Rappler i Manilla, men har mött ett organiserat motstånd från den tidigare presidenten Duterte och hans anhängare. Sedan 2022 är Ferdinand Marcos, son till den gamle diktatorn, president. Varje gång Maria Ressa ska resa utomlands måste hon få ett klartecken från myndigheterna. Ändå söker hon inte asyl i länder hon åker till, utan väljer att kämpa för demokratin. Jag läser Martin Gelins intervju med henne i Dagens Nyheter och plockar upp och citerar några tanketrådar ur den texten här.

På barrikaderna för demokratin
”Jag är inte redo att överge Filippinernas demokrati”, säger Ressa i intervjun. ”Det skulle symbolisera en oåterkallelig vändpunkt för journalistiken och demokratin. Det skulle bekräfta de värsta lögnerna om mig. Så jag kommer inte att röra på mig. Att flytta vore att ge upp.” Under Dutertes regim dödades 25 journalister. Och Ressa trakasserades av hans digitala trollarméer. Hon har också insett hur sambandet ser ut mellan de nya sociala plattformarna och de auktoritära krafter som tar allt större plats.

Nya former av förtryck
Ressa nämner Steven Feldstein, en forskare på Carnegie Endowment, som menar att tre asiatiska länder går i bräschen för en ny tidsera av digital tyranni: Kina, Thailand och Filippinerna. En ny frontlinje av förtryck håller på att formas där censur, övervakning och allt mer avancerad AI samverkar. Länderna är mottagliga för denna utveckling eftersom pressfriheten är svag, samhällsstrukturerna är rigida och för att det finns en utbredd vidskeplighet och delvis starka religiösa fundament som grogrund.

Ilskans algoritmer
I sin bok ”Konsten att bekämpa en diktator”, visar Ressa hur teknikplattformarna, som Facebook och Yotube, har bidragit till demokratins sönderfall. Hon nämner Myanmar och Indonesien, där stämningar har piskats upp mot olika folkgrupper och där Facebook även har erkänt sin roll i hur fördrivningen av rohingyer gick till i Myanmar. Även i Indien har motsättningarna mellan folkgrupper tagit väldiga proportioner. Och nästa utvecklingssteg oroar Maria Ressa, när ilskans algoritmer får nya, oanade krafter i kombination med en allt mer avancerad artificiell intelligens. Det som gör situationen så extra akut är att allt sker samtidigt som vi måste hantera en gigantisk och global klimatkris. ”Vi kan inte bekämpa klimatkrisen om vi inte känner till sanningen”, säger Maria Ressa.

Två system – inget av dem är något att ha
Andreas Cervenka, som bl.a. gett ut boken Girig-Sverige, skrev nyligen i Aftonbladet om AI: ”Idag kontrolleras den mest kraftfulla AI:n av en handfull privata techjättar som Google, Microsoft och Facebook. Den andra supermakten på området är det icke-demokratiska Kina. Där används redan AI för fullt i (…) automatiserade övervakningssystem och för insamling av data.” Två system står emot varandra, de vinstjagande techbolagen och den auktoritära supermakten. Ingen av dessa värnar demokratin, det öppna samtalet eller ens sanningen. AI i händerna på cyniska maktintressen, delvis kopplat till militära resurser, låter precis så farligt som det är.

Kaos när sanning och lögn inte går inte att skilja åt
En värld befolkad med tusentals AI-system, som var och en bygger sin ”kunskap” på de data den samlar in, kommer kunna blockera all traditionell källkritik enbart med hjälp av volymen information och baserat på möjligheten att fabricera filmmaterial som till slut blir omöjligt att avgöra om det är äkta eller ej. I det kaos som då kan uppträda ska AI-systemen orientera sig för att i sin tur kartlägga, strukturera och organisera fakta. Det säger sig självt att ingenting längre kommer kunna verifieras. Och detta kan gå fort.

När ska vi inse att frihet = ofrihet?
Det man verkligen kan fundera på är om Facebooks cyniska inblandning i folkmord och jakt på marknadsandelar ska uppmuntras, i synnerhet som deras motiv för att utveckla AI inte ligger i linje med vad som är värdefullt för samhället i stort, utan snarare ytterligare kommer att begränsa eller skada demokratin, tilliten mellan människor och det som vi värdesätter i vår kultur. Ska enstaka företagsintressen, precis som med oljan och klimatfrågan, sägas vara viktigare än civilisationens fortlevnad? Var går gränsen för den så kallade frihet som till slut bara leder till ofrihet?

Länktips:

DN-intervju med Maria Ressa: https://www.dn.se/kultur/maria-ressa-ai-kan-bli-mycket-maktigare-an-sociala-medier/

Aftonbladet-artikel av Andreas Cervenka: https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/wA0v0n/vi-har-redan-tappat-kontrollen-over-ai

Nej, Aftonbladet, nu får ni tänka till!

Lena Mellin är en av Aftonbladets mest kända journalister, som under decennier har bevakat det politiska fältet, kommenterat och värderat hur framför allt rikspolitikerna lägger fram sina förslag, vilka konsekvenser förslagen kan få och gjort en del för att begripliggöra politikens piruetter för en bredare läsekrets. I sin kolumn i dagens Aftonbladet trampar hon dock rejält snett. (Se länktips nederst).

Sammanvägningen och kompromisserna är viktiga
Demokratin bygger på att väljarna ger sina företrädare möjlighet att ta beslut och att företräda väljarnas intressen i den fortlöpande debatten. Det finns hela tiden komplexa frågor som behöver lösas, där väljarna i en demokrati förväntar sig att deras företrädare på ett klokt sätt väger samman argument och samlar sig bakom väl avvägda beslut. När majoriteten står bakom ett visst beslut kan de ha förutsättningar att bli genomförda och bestående.

Alla behöver känna att de blir lyssnade på
Men detta betyder inte att demokrati innebär majoritetens diktatur, att 51 procent alltid kan köra över de 49 procenten. Det är viktigt för acceptansen hos ”förlorarna” att majoriteten visar att man förstått innebörden av sina beslut och vilka konsekvenser besluten kan få för minoriteten. Finns ingen lyhördhet för minoritetens åsikter kan heller inte delaktigheten i det gemensamma samhällsbygget tas för given. Den som inte blir sedd eller lyssnad på marginaliseras och hamnar på så sätt utanför den demokratiska processen, som bygger på respekten för olika åsikter.

Även majoriteten inkluderar frågor med stor sprängkraft
När nu Lena Mellin förenklar det politiska skeendet till en gradering av heta, ljumma och iskalla politiker gör hon därmed demokratin en otjänst. Det är inte så att Tidögänget per automatik nu har rätt i allt de gör och att hela befolkningen numera sluter upp bakom Tidögängets detaljbeslut. Tvärtom har den knappa och i realiteten motsägelsefulla koalitionen av anti-liberaler och liberaler, ledda av två styrkemässigt ojämna konservativa partier inom sig en betydande sprängkraft, där synen på mänskliga rättigheter, på U-hjälp, på skattesystem, på vetenskap, på klimatfrågan och mycket annat skiljer Tidöpartierna och deras väljare åt på ett sätt som inte gör att det är säkert att samarbetet håller hela mandatperioden.

Väljarna tänker inte vart fjärde år på framtiden
För en levande debatt, för delaktighet i pågående diskussioner och för att värdera argument är det viktigt att alla politiska partier deltar på ett konstruktivt sätt i hur vi formar framtiden. Väljarna tänker inte på framtiden en gång vart fjärde år, man tar kontinuerligt ställning till hur man vill att framtiden ska se ut, och då krävs att det finns tydliga alternativ som olika partier kan bli företrädare för. Ska vi ha mer av toppstyrning eller mer av bottom-up-utveckling av samhället är en sådan fråga. Ska näringslivets vinstkrav styra utbudet av samhällsnyttiga tjänster? Ska vi ha en landsbygd som utvecklas på ett sätt som attraherar och skapar välstånd över tid? Hur blir den hållbara framtiden förverkligad på ett rättvist sätt? Det är en mängd komplicerade och inriktningsartade vägval, som kräver en mångfald av exempel, aspekter och debatt, där särintressen också behöver komma till tals. Majoriteten har inte alla svar.

Så byggs det auktoritära samhället
När Lena Mellin i praktiken säger till sina läsare att ”du kan sluta lyssna på ett antal småpartier, de är irrelevanta”, sågar hon av ett av demokratins ben, som handlar om hur viktigt det är att majoriteten tar hänsyn till minoriteten. Fråga rohingyerna i Myanmar eller Tigray-befolkningen i Etiopien om hur det känns att inte bli lyssnad på. Lena Mellins sågning av demokratins fundament spelar demokratins dödgrävare i händerna. ”Lyssna inte på dom andra, för de har fel” är en första lektion i hur de auktoritära krafterna resonerar. Aftonbladet borde ta sig en ordentlig funderare på vilken demokratisyn man egentligen står för.

Länktips: Artikel av Lena Mellin i Aftonbladet: här

Nej, ETC, detta duger inte!

Med stigande undran och bestörtning läser jag intervjun med Alice Teodorescu i gårdagens ETC. Hon är en av arkitekterna bakom det faktum att vi idag har en konservativ, nationalistisk regering, där ett aktivt stöd från SD skrivits in i Tidöavtalet. Teodorescu intervjuas och presenteras på ett sätt som hennes PR-konsult torde vara mycket nöjd med. Intervjun landar i att Teodorescu gjorde en kalkyl och insåg att SD:s aktiva stöd behövdes för att få en borgerlig regering, att SD – för närvarande – inte utgör ett hot mot demokratin och att hon känner stolthet över vad hon åstadkommit.

Varför detta fokus på hennes yttre?
Mycket av intervjun med Alice Teodorescu kretsar kring hennes yttre, hur hon klär sig och vad hon signalerar. ETC väljer dessutom att, i bästa veckotidningsstil, låta intervjun med henne fylla två hela uppslag, varav en helsida i bild, kompletterad med ytterligare en stor bild, där hon sitter på en bänk. Uppenbarligen tycker någon att det hon säger i intervjun behöver förstärkas med positiv bildgestaltning. Man kan undra varför.

Sidospår
Jag kommer att tänka på Peter Dalle, som diskuteras just nu i olika medier, eftersom han tråkigt nog i någon eländig Lamotte-podd tydligen sagt något i stil med att man måste vara ung, lesbisk invandrarkvinna för att räknas idag, något som stämmer in på Teodorescu, med undantag av det lesbiska, kanske. Men åter till intervjun i ETC.

Innehåll
Intervjun handlar mycket om invandrares situation, där hennes egna förutsättningar och upplevelser tydligt spelar in. ”Jag tror på integrationspolitik”, säger hon, och att ”man måste berätta att det är svårt att komma in i samhället om man inte har ett starkt eget driv.” Intervjun handlar inte om inflation, klimat, orättvisor, artutrotning (hon kunde väl ha fått en fråga om P M Nilssons ålafiske åtminstone???) eller något liknande. Enbart om hennes favoritteman, inget ifrågasättande.

”Det är vad som krävs…” – som leder till onödiga kostnader
”Jag gjorde en krass kalkyl av det politiska landskapet och såg att enda möjligheten för de borgerliga att återta makten byggde på SD. Det är inte för att jag gillar SD utan för att det är vad som krävs”. Det jämlika och rättvisa Sverige, som ger alla möjlighet att ta tillvara sin potential vill hon uppenbarligen ersätta med ett konkurrenssamhälle, där det ”egna drivet”, egoismen, avgör om du lyckas eller inte. Vad som ska hända med förlorarna i denna kapplöpning utvecklar hon inte. Hon, och alla andra opinionsbildare på högerkanten, blundar ständigt för att effekten av ett konkurrenssamhälle blir en sortering i vinnare och förlorare, där samhället som helhet förlorar genom att tid och resurser då måste läggas på att kompensera för konkurrenssamhällets negativa effekter. I värsta fall genom att bygga fler fängelser. Den som saknar framtid lockas naturligtvis lätt in i kriminalitet, ett samband högern inte vill kännas vid.

Där intervjun slutar borde den ha börjat
Intervjuaren Gunnar Wesslén frågar: ”Ser du SD som en risk för demokratin?” och hon svarar: ” – Nej inte idag. Jag ser ingen fara i att det nuvarande SD-garnityret skulle utgöra ett hot mot demokratin. Men det är klart att man vet inte vad som kommer efter.” Här borde tyngdpunkten i hela intervjun ha legat. Om en vänstertidning intervjuar en framgångsrik opinionsbildare på högerkanten borde skiljelinjerna och de avgörande frågorna utgöra kärnan i texten. Inte vad Teodorescu anser och varför – som hon mångordigt fick utrymme att förklara – utan det som hennes ställningstagande leder till och vilka skillnader i syn på samhället som behöver synliggöras och som motiverar många på den gröna vänstersidan.

Är det OK att kompromissa mellan vetenskap och dess motsats?
Intervjuaren borde t.ex. ha följt upp frågan om demokrati med hur samhällsdebatten förskjuts när vetenskap och icke-vetenskap ställs fram på likartat sätt, när SD:s klimatförnekande ska vävas samman med majoritetens oro för klimatförändringarna. Hon kunde fått frågor om nedmonteringen av folkbildningen, av motståndet mot civilsamhällets stöttepelare, om hur anslagen för naturvård och miljöskydd kapas i den budget SD släpper igenom osv osv. Eller hon kunde ha fått frågan om hur hon ser på att Åkesson någon vecka före Ukraina-kriget inte kunde välja mellan Biden och Putin i en intervju i SVT. Att legitimera EU.motståndet, flirtandet med diktaturer och en människosyn, där vissa människor ska anses mindre värda – är det helt OK för en moderat som Teodorescu? Inser hon inte hur samhällsklimatet påverkas av att SD ges ett större faktiskt genomslag för sina visioner? Att demokrati också handlar om attityder i vardagen, det som sägs och som inte sägs i mötet mellan människor?

Frågor om Ungern hade varit intressant
Hur ser Teodorescu på Ungern? Är det även för henne ett föregångsland? Orbans Ungern har ju som bekant framställts som SD:s mönsterland. Ungern som inte har fria och oberoende medier, som inte har ett oberoende domstolsväsende och där även forskning och utbildning står under politisk kontroll. Är det ett samhälle som tilltalar Teodorescu? Genom att släppa in SD i de innersta beslutsrummen i styrningen av Sverige är det ju den typen av förslag som kommer att landa på bordet. Är hon som publicist och opinionsbildare bekväm med att hon och hennes kollegor landar i en situation som påminner den i Ungern? Var det inte just den typen av kontrollsamhälle hennes föräldrar flydde ifrån?

Det var märkligt att läsa intervjun med Teodorescu just i ETC. Den kunde ha stått i Svenska Dagbladet eller i Göteborgs-Posten, där hon ju tyvärr gjort ett stort avtryck i ledarredaktionens arbetssätt.

Länktips: Dagens ETC 20 april ”SD är inget hot mot demokratin”

Det är nu NATO behöver diskuteras – inte sen

(Texten lite reviderad 13 mars). En majoritet av partierna i Sveriges Riksdag står bakom NATO-anslutningen. Bara Turkiet och Ungern får klart med sina ratificeringsbeslut är tanken att Sverige och Finland ska bli medlemmar någon gång i sommar. Partiledarna ska träffa Jens Stoltenberg, NATO-chefen, i närtid. De NATO-kritiska partierna, V och MP är inte välkomna till det mötet. Samtidigt är det ju nu, innan medlemskapet, som några frågor blir både viktiga och enklare att diskutera öppet. Ska vi vara med i NATO ska det naturligtvis vara på svenska villkor. Om inte annat så för att legitimera för svenska folket att vi överger den formella alliansfrihet Sverige har haft sedan mer än 200 år. Och för att säkerställa att Sverige inte får permanenta kärnvapenramper och svensk kärnvapenproduktion. Som Finland, som ju kräver att landet förblir kärnvapenfritt.

Hur hanterar NATO en skickligare Trump?
Trump visade att USA är ett splittrat land och det republikanska partiet kanske än en gång kommer att utse någon kandidat som går i Trumps fotspår – om han nu inte själv ställer upp en gång till. Väljarbasen finns där och republikanerna inser att de behöver ett aktivt stöd från ”trumpisterna” om de ska kunna få en republikansk president på plats. Ponera att de lyckas, att en skicklig(are) högernationalistisk ledare vinner i USA – hur ser NATO på det? Om den militärt ledande parten i alliansen börjar montera ner delar av det demokratiska samhälle som NATO är satt att försvara – var går i så fall gränsen för NATO? Finns det en beredskap inom NATO för att hantera en situation där grundläggande fri- och rättigheter monteras ner i en medlemsstat?

Vilken typ av icke-demokrati accepterar NATO hos sina medlemmar?
Och samma fråga måste ställas när det gäller andra, mindre, medlemmar. Hur hanterar NATO om en eller flera medlemmar avviker från den gängse synen på pressfrihet, domstolarnas oberoende ställning, kvinnans rättigheter, minoriteters rätt, mänskliga rättigheter, yttrandefrihet osv? Det är ingen hemlighet att Turkiets nuvarande regim ser oppositionen som interna fiender. Den kurdiska frågan lever i högsta grad och det tycks ju som att Sverige och Finland för närvarande accepterar Turkiets definition av terrorism och t.o.m. inkluderar delar av den turkiska juridiken i sin egen lagstiftning för att åtminstone på pappret ha en samsyn i vad som är terror och inte. Men frågan till Stoltenberg borde ställas – var går gränsen för NATO? Vilken typ av icke-demokrati är det OK att medlemsländerna har? När blir ett land ett problem för NATO att ha som medlem? Är toleranströskeln extra hög för Turkiet för att de behövs inne i organisationen snarare än utanför (och lierad med Putin)?

Hur vill NATO stärka demokratin där den hotas?
Följdfrågan till Stoltenberg blir vad NATO vill och kan göra för att stärka demokratin i de länder som styrs av partier och ledare, där demokratin urholkas? Tänker NATO sitta still i båten och bara titta på när länder som Polen, Ungern och Turkiet steg för steg avlägsnar sig från de synsätt som rimligen är kärnvärden i NATO? Vad är det NATO ytterst försvarar, om inte vår typ av demokrati?

Det är nu en sansad debatt gör nytta. Inte sen.
Debatten behöver föras nu. Det är nu debatten gör nytta för att skapa förståelse för vad medlemskapet i NATO innebär och en folklig insikt i de värden vi tar för självklara, men som andra länder delvis är på väg bort från. Inte minst borde tydliggörandet av dessa frågor finnas i DNA:t hos de partier som i decennier förfäktat svenskt NATO-medlemskap och som samtidigt kallat sig liberaler. Om inte annat så för att i någon mån bygga en folklig förståelse och acceptans för att folket aldrig fick möjlighet att välja väg för Sverige.

Debatt och diskussion är en styrka, inte ett svaghetstecken!

Presidentval i USA nästa år…??

I fyra år var Donald Trump president i USA. Han vägrar fortfarande acceptera att han förlorade återvalet 2020 mot Joe Biden. Och nyligen meddelade Trump att han tänker ställa upp i republikanernas urvalsprocess för att bli partiets kandidat till 2024 års presidentval. Att så mycket (fortfarande) kretsar kring den förre presidenten i rapporteringen från USA beror på den extrema position han tar i politiska frågor och det gensvar hans förslag fortfarande får hos en bred allmänhet. Det är svårt för en motkandidat till Trump, inom det republikanska partiet, att bortse från det stöd Trump har och vilka åsikter dessa väljare står för.

En splittrad bild
Dilemmat för Republikanerna är att mellanårsvalet 2022 påfallande ofta gick dåligt för de kongresskandidater Trump stödde. Även om Republikanerna vann en majoritet av delegatsplatserna i representanthuset var valframgången begränsad och även när de nyvalda skulle välja talman uppstod en ovanlig situation, då en liten grupp högerpolitiker obstruerade och förlängde proceduren. Partiet är splittrat och det är fortfarande i praktiken Trump som bestämmer agendan, trots att han inte har någon formell position i partiet. Men ingen vågar på allvar utmana Trump, eftersom man vet att valet endast kan vinnas om den väljargrupp han skickligt mobiliserat också röstar på partiets kandidat.

Det är fortfarande Trump som alla måste förhålla sig till
Det är naturligtvis ett dilemma för Republikanerna att de behöver Trump, samtidigt som de politiker som vill bli nominerade måste utmana honom om att vara nummer ett. Och de kandidater som försöker föra fram seriösa politiska förslag tvingas blanda in populistiska och orealistiska förslag i sina budskap för att hålla trumpisterna nöjda. På det sättet är det fortfarande Trump som dikterar villkoren för primärvalen på den republikanska sidan.

Ska Biden vara president till 86 års ålder?
På den demokratiska sidan har man också huvudvärk. Joe Biden är president, men är född 1942 och skulle – om han blir vald 2024 – vara 82 år när han väljs och 86 om han sitter hela mandatperioden. Med tanke på hur tufft program en president har, är det kanske inte så rimligt att vara så till åren när man har ett toppjobb på den nivån. Och detta kommer även republikanerna påpeka och väljarna fundera över. Är det rimligt att ge Joe Biden fyra år till? Finns det ingen bättre kandidat? En karismatisk Bill Clinton-typ? Eller en klok Al Gore-kopia i 50-årsåldern? Så även Demokraterna bävar inför nästa års val. Vem ska säga till Biden att han ska kliva av? Och vem ska kliva fram istället?

Amerikanerna har fortfarande svårt att försvara sin demokrati
En tredje tveksamhet i det amerikanska politiken är hur rättsväsendet ska hantera efterspelet av stormningen av Capitoleum den 6 januari 2021, när Trump-lojala halvmilitära grupper, på Trumps uppmaning, gjorde vad de kunde för att stoppa ”stölden” av valet. Det verkar i dagsläget osannolikt att någon åklagare ställer Trump inför rätta för stormningen. Det är objektivt sett naturligtvis förödande för rättsuppfattningen att Trump kommer undan med sitt försök till statskupp. Men det var bara ett tiotal av de republikanska kongressledamöterna som ställde sig bakom kravet på att ställa Trump inför riksrätt den 13 januari 2021. Liz Cheney var en av dessa, men hon ”straffades” i valet 2022 och fick inte förnyat förtroende i kongressen. Det är mot den bakgrunden man måste se hur rättsväsendet agerar. Ett åtal mot Trump för stormningen kommer att ses som en politisk rättegång av stora delar av befolkningen. Den åklagare som väljer att åtala Trump måste räkna med att bli måltavla för en aggressiv högeropinion, där det bevisligen finns människor som beväpnar sig och är beredda att använda vapen för att hävda sin ståndpunkt.

”Javisst, särskilt som vår kandidat kommer att vinna…”
Jag noterar en liten detalj i USA-rapporteringen. En representant för Republikanerna får frågan av en journalist om den som vinner nomineringen till presidentvalet kommer att acceptera valutgången. Svaret blir ”Javisst, särskilt som vår kandidat kommer att vinna”. Dvs det är fortfarande samma dubbla budskap om att republikanerna respekterar valresultatet eftersom man kommer att vinna. I god trumpistisk anda. (Inslaget återges på en av David Pakmans många inslag).

Glöm inte…
Låt oss heller inte glömma att det största partiet av de fyra partier som enats om hur Sverige ska styras under fyra år, Sverigedemokraterna, för några år sedan nominerade Donald Trump till Nobels fredspris. De högerextrema finns här och har aldrig haft så stort inflytande i Sverige som nu. Vaksamhet och motstånd, tack.

Länktips: SD står bakom nomineringen av Donald Trump till Nobels fredspris även efter stormningen av Capitoleum; https://www.svt.se/nyheter/utrikes/sd-nominering-av-trump-till-fredspriset-kvarstar

Vi-och-dom-tänket tar plats

Den nya regeringen gör allt den kan för att skapa motsättningar, där alternativet hade kunnat vara att skapa förståelse och sammanhållning. När vi tänker tillbaka på pandemin 2020 – 2022 kan vi bland annat se den som en övning i hur ett samhälle organiserar sig inför ett gemensamt hot. I Ukraina har befolkningen nu under ett år levt i krigets verklighet, ett annat yttre hot. Och runt hörnet väntar den långsammare och värre kris som klimatförändringarna leder till. Ska samhället rusta sig för den här typen av utmaningar måste det finnas utrymme för individer och grupper att agera för det gemensammas bästa.

Den som har något att dölja gör det
Det är sorgligt att se hur den nya regeringen på område efter område blockerar den tillit och den samsyn som behöver finnas som grund för ett samhälle där människor spontant och självklart hjälps åt i besvärliga tider. Det är slutenhet som gäller för Tidögänget. De beslutade att dölja hur elstödet betalas ut. Den som har något att dölja har uppenbarligen något att dölja – det är ju precis det man säger sig ha. Något som inte tål granskning. När statsmakten ägnar sig åt mörkläggning, av frågor som uppenbarligen inte har med rikets säkerhet att göra, demonterar de en del av det samhällsbygge som fungerat någorlunda framgångsrikt i decennier. Hemlighetsmakeriet gynnar vi-och-dom-tänket och i kulisserna står naturligtvis extremhögern och applåderar. Motsättningar är deras livsluft.

Öppenhet och transparens borde vara självklara delar av demokratin
Ett annat exempel på hemlighetsmakeri är att den nya skolministern, Lotta Edholm, med fram till tillträdet ett egenintresse i koncernskolor via aktieägande, bestämt sig för att koncernskolor inte ska kunna granskas. Ingen ska kunna veta hur väl skolorna uppfyller sin uppgift, om man skyfflar kostnader och vinster mellan olika bolag eller hur vinsterna uppstår. Det ska inte kunna granskas enligt offentlighetsprincipen om en skattefinansierad verksamhet verkligen gör det som barn och ungdomar har rätt att kräva – ger dem en bra start i livet. (Se även länktips nedan).

Dimridåer och en budget som slaktade naturvården
Den som inte har något att dölja gömmer sig inte bakom dimridåer och konstruerade sekretessbestämmelser. När Ebba Busch nu hävdar att hon svängt i energifrågan och gärna ser att vindkraften byggs ut är det mot bakgrund av att hon vet att kommuner även i fortsättningen kommer att hävda ”Not in my backyard”-principen och hon kan även vara säker på att Försvarsmakten fortsätter att blockera många av de projekt hon låtsas vilja se byggda. Så länge dessa dimridåer inte ifrågasätts och så länge den nya regeringen i sina budgetar och delbeslut försvårar för en hållbar utveckling går det inte att lita på den.

Ingår nästa generation i den framtid vi formar?
På ett plan är det en dragkamp om framtiden som pågår. Ska framtiden skapa mer ojämlikhet under en täckmantel av att marknaden löser alla problem, eller ska vi framtiden klara av att skapa en dräglig tillvaro för så många som möjligt? Och vilka är ”vi” i detta sammanhang? Är det vi som råkar bo i Sverige just nu? Ska inte ens våra egna barn och barnbarn få en chans till samma liv som vi fick? Så tycks högern resonera. Egoismens tid är nu.

Länktips: https://www.vilarare.se/nyheter/kronika2/kornhall-ar-detta-slutet-pa-demokratin-lotta-edholm/

Åkesson, klimatet och vad vi lär oss

Det skulle kunna finnas en fortsättning på SVT-intervjun med Jimmie Åkesson den 10 november 2022. (Se länktips nedan). I den del som sändes sa Åkesson att han ”inte sett något i FN:s klimatrapportering som säger att vi här och nu befinner oss i en klimatkris. Däremot kanske vi står inför en klimatkris om ingenting görs.” Hans partikollega Angelika Bengtsson säger i samma inslag att IPCC-rapporten är en ”politisk agenda i stället för att man fattar gemensamma beslut som faktiskt minskar utsläppen och som faktiskt sätter press på Kina.” Åkesson menar att om man vill föra debatt om de här frågorna kallas man klimatförnekare och han gör även jämförelser med invandringsdebatten i ett försök att få tittarna att dra slutsatsen att Åkesson kommer att få väljare och andra partier att ställa upp på SD:s syn även på klimatet.

Så här kunde intervjun ha fortsatt
Det går att som ett tankeexperiment fortsätta intervjun med Åkesson för att se hur logiken och argumentationen hänger samman med partiets långsiktiga strategi. Hur det gäller att passivisera och så tvivel i syfte att bygga upp känslan av att någon annan har ansvaret och inte SD eller SD:s väljare. I deras värld ingår att inte behöva ta ansvar. Nedan följer ett par varianter av följdfrågor som hade kunnat ställas och som illustrerar hur ”nån-annan-ismen” lägger en bra grund för det långsiktiga målet för SD.

Att inte göra något – det är väl det som utlöser krisen?
Följdfrågorna till Åkesson om kris är naturligtvis viktiga att ställa. ”När är det kris i klimatfrågan menar du? Ditt parti vill ju göra så lite som möjligt för att komma till rätta med klimatproblematiken – och du säger ju själv att vi lär hamna i en kris om ingenting görs. Innebär inte din attityd att risken för en klimatkris ökar? Just att göra så lite som möjligt ökar väl sannolikheten för att krisen slår till med full kraft?” På detta kan man ana att Åkesson återigen hävdar att det är Kina som måste göra den viktigaste insatsen, att lilla Sverige inte spelar någon roll i sammanhanget.

Små länder behöver inte göra något?
Den alerte intervjuaren hakar naturligtvis på och ställer en klargörande fråga till Åkesson: ”Så det innebär att alla länder och områden som är i Sveriges storlek inte behöver göra något på klimatområdet för att de är så små? Danmark, Finland, Irland och en majoritet av EU:s medlemsländer kan sitta still i båten? Ekonomier med en mindre omsättning av energi och råvaror än Sverige, med lägre BNP än Sverige, skulle enligt din syn inte behöva göra något? Det friskriver cirka 170 länder i världen som har mindre ekonomi än vi. Är det så du tänker?”

Vilken är FN:S roll?
Åkesson vidhåller troligen som svar att det är Kina, Indien och de stora ekonomierna som har ett ansvar eftersom de kan göra skillnad. Journalisten frågar då om EU ska göra något. EU är ju ändå världens näst största ekonomi. Här hittar säkert Åkesson ett elegant politikersvar som bara leder till logisk rundgång. Journalisten fortsätter: ”Din partikollega Angelika Bengtsson vill att FN beslutar om klimatåtgärder istället för att driva en politisk agenda. Är det ditt partis ståndpunkt? Att FN ska köra över medlemsländerna i klimatfrågan och besluta om drastiska åtgärder?”

Något för kursupplägget hos nationalisterna
På detta svarar Åkesson säkerligen att det är upp till varje land att ta sina beslut, och att det hon syftade på var att det är Kina och Indien som åläggas att minska sina utsläpp genom resolutioner i FN. Och journalisten fastnar i ett slags argumentatoriskt ingenmansland, där lösningen ligger i att någon annan ska lösa ett problem som egentligen inte är ett problem, i alla fall inte här och nu. Som exempel på hur det politiska nonsensspråket ätit sig in i debatten blir hela frågeställningen väldigt illustrativ. I interna kurser hos nationalistpopulisterna kan upplägget användas som exempel på hur man både låtsas svara på frågor samtidigt som man bygger allt på idén att inte behöva ta ansvar för något.

26000 bortspolade skolor är inte det en kris?
Vid klippbordet plockas hela ovanstående del bort – det leder ingenstans att SD vill att FN kräver att Kina slutar med sina utsläpp. Istället plockar den alerte journalisten fram ett annat frågespår när Åkesson hävdar att det inte är klimatkris här och nu: ” Det är inte kris här och nu, säger du. När är det kris enligt dig? Är det kris när 26000 skolor spolats bort av översvämningar i Pakistan?” Åkesson har naturligtvis ett svar även på detta och mumlar något om att det är inget nytt att det sker naturkatastrofer. Det är synd om dem som drabbas, men det är inget nytt. Journalisten prövar igen: ”Och de smältande glaciärerna som om några år kommer att skapa enorma problem för vattenförsörjningen för miljarder människor – när är den utvecklingen riskabel menar du?” Åkesson svarar tålmodigt något om att vi får se hur snabbt det går och om det verkligen blir så, vi har ju inte sett det ännu, det är ju bara prognoser än så länge.

Tröskeleffekter och irreversibla processer
Journalisten håller fast vid risk- och prognostanken och frågar: ”Så om SMHI varnar för snöfall och kraftig vind så är det inget du bryr dig om? Det är ju bara prognoser och du gör en egen riskbedömning?” Åkesson svarar något om att så gör ju alla, vi gör vår egen bedömning hur vi ska klara ett oväder, så det är väl inget nytt…. Journalisten ger sig inte: ”Forskarna har ju visat under lång tid att det finns tröskeleffekter i klimatförändringarna som innebär att när t.ex. Grönlandsisen smält tillräckligt mycket blir avsmältningen självförstärkande och hela isen därmed riskerar att smälta bort. Är det ingenting du ser som en risk när du hävdar att vi inte har en kris här och nu?” Åkesson tar troligen då upp att det alltid finns olika forskare som kommer med olika teorier, så vi får väl avvakta och se…

Vad ska dina väljare säga till sina oroliga barn?
Journalisten fortsätter: ”Att vänta och se, säger du, är inte det att ta en onödig risk? Vad ska dina miljonen väljare säga till sina barn som är oroliga för vad som är på väg att hända med jordens klimat? Alla är inte övertygade om att risken är liten för en svår klimatkris. Vad vill du att dina väljare ska säga till sina barn?” För första gången tvekar Åkesson en aning i intervjun. Frågeställningen är lite ny och han funderar på vilken nivå han ska svara på. Kanske funderar han på vad Donald Trump hade sagt till samma fråga. Till slut väljer han att backa ett halvt steg, medveten om att hans väljare inte är en homogen grupp. Åkessons svar handlar om att varje barn måste bemötas på sin nivå och det vet varje förälder vad som är bäst. Det ska inte jag som politiker säga hur föräldrarna ska trösta sina barn. ”Men barnen ser på TV, de är genuint oroliga för hur deras framtid ska se ut…?” Och Åkesson fortsätter med ett försök att relativisera och svarar något om att alla barn i alla tider har varit oroliga för framtiden. Så var det när ångloken ersatte hästarna och så har det sett ut i varje förändring. Det är inget nytt.

Det farliga har börjat
Journalisten ger upp och tackar för intervjun och inser på sin kammare att det är mycket svårt att komma åt faktaresistenta, populistiska politiker med sedvanliga argument. De har alltid ett svar som gör att de undslipper ansvar, de kan alltid hitta kryphål och kan alltid försvara sitt icke-agerande och sitt icke ansvarstagande. Det farliga i fallet SD är att hela upplägget ingår i den långsiktiga strategin som går ut på att skapa samhälleligt kaos och så kraftiga motsättningar i samhället att det enda som återstår är statens maktmedel – undantagstillstånd, militär på gatorna, visitationszoner och ett ideologiskt styrt, auktoritärt kontrollsamhälle där oliktänkande motarbetas och rensas ut. Tidöavtalet är ett steg i den riktningen. Paradigmskifte! ropade Åkesson och såg nöjd ut.

Länktips: Intervju med Åkesson 10 nov i SVT: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/flera-sd-ledamoter-tror-inte-pa-pagaende-klimatkris