Tag Archives: Demokrati

Journalistiken är hotad och Sverige är tyst

Posted on by
Reply

Jag läser i ett mejl från Dagens ETC där tidningen upprörs över tanken att ”… Joakim Medin – reporter på Dagens ETC, erfaren utrikesjournalist – har gjort sig skyldig till terrorbrott. Det har han givetvis inte. Han har skrivit artiklar och böcker. Han har under ett stort antal resor till Turkiet skildrat hur en demokrati drar mot det alltmer auktoritära, där president Recep Tayyip Erdoğan använder statsapparatens väldiga kraft för att tysta oppositionella röster. Det inkluderar rättsväsendet. Det handlar om politiserade åtal. Ingen går säker. Borgmästare, författare, advokater, människorättsförsvarare, hbtq-grupper. ” Mejlet får mig att fundera över vem som egentligen är välkommen till Turkiet och varför.

Vilka frågor kommer inte att ställas, vilka svar kommer inte fram?
För som tidningen påminner om ska det faktiskt bli ett COP31-möte i Antalaya i november 2026, som behöver bevakas av olika pressröster. Det är ju illa nog att ett land som tydligt är på väg bort från demokrati och öppenhet i rapporteringen ska vara värd för ett viktigt FN-möte. När värdskapet inte är kopplat till en grundregel om att journalister utan begränsningar ska ha tillgång till mötesdeltagare och sessioner uppstår en tydlig dissonans. Vad är det vi inte får veta? Vilka frågor är det som inte blir ställda? Det finns ju som bekant världsledare som inte drar sig för att ljuga och att undanhålla information. Hur ska allmänheten och världens folk kunna veta att det som framkommer på COP31-mötet är det som forskare och deltagare bedömer som rätt och riktigt?

Turism är OK, journalistik är det inte
Det finns en annan märklig dissonans i hur vi ser på Turkiet och hur Turkiet ser på sina tillresande besökare. Turismen till Turkiet är omfattande och ger sannolikt landet stora inkomster. Men turister ställer inga frågor, turisterna blundar för orättvisor och förtryck. Enligt UD är det uppemot 300 000 svenskar som väljer att turista i Turkiet varje år. På en informationssida hittar jag texter kring rån och tvångsgiftermål, som sannolikt förekommer. Men problemen överskuggas antagligen av det lockande varma vädret, de sköna baden och de relativt billiga priserna.

Många varnar för utvecklingen
Angreppen på demokratin handlar inte om enstaka journalister som Joakim Medin. Organisationen We Don´t Have Time uppmärksammar tillsammans med ett antal andra organisationer hur aktivister och sanningssägare världen runt attackeras och tystas. Så här skriver man i ett mejl den 1 oktober tillsammans med Anna Zeiter från W Social och Paul Radu från Organized Crime And Corruption Reporting Project (översatt från engelskan): ”Journalister. Forskare. Visselblåsare. Människorättsförsvarare. Vd:ar. Jurister. Demokratikämpar. Klimataktivister. Anställda inom civilsamhället. Oavsett sakfråga eller land vittnar människor som arbetar för förändring om liknande erfarenheter: samordnade botattacker, övervakning, censur på plattformar, riktad desinformation och förtalskampanjer samt fysiska hot. Skadan sträcker sig bortom själva angreppen. Det handlar om det arbete som blir ogjort. Om tiden som går åt till att försvara sig. Om tvekan inför att uttala sig igen. Och om tystnaden som uppstår när människor fruktar att de ska framstå som paranoida om de berättar vad de varit med om. För att skrämseltaktik ska lyckas behöver den inte vinna en debatt; det räcker med att den får människor att sluta debattera.”

Finns det en dold överenskommelse?
Man kan undra vad som gjort att Sveriges röst för mänskliga rättigheter, för demokrati och pressfrihet numera tycks ha försvagats eller tystnat. Har det att göra med hur NATO-processen gjorde att Sverige numera ser Turkiet som en vän? Om Turkiet definierar en terrorist som en person som återger ett kurdiskt perspektiv på en konflikt tvingas därmed Sveriges underrättelseorgan att se på journalistik på samma sätt? Vilken information delar svenska agenter med de turkiska och finns det gränser för vad Sverige accepterar av turkiskt agerande när det gäller behandlingen av opposition och minoriteter? Har i själva verket Sverige i det tysta tvingats att acceptera en helt annorlunda syn på journalistik, pressfrihet och mänskliga rättigheter?

Frankrike, NATO och FN
2027 går Frankrike till val. De av Putin stödda Nationell Samling med Marine Le Pen och Jordan Bardella i spetsen tycks kunna vinna valet och därmed kunna påverka EU:s inriktning. (Analystext, se länktips nedan). I alla de tre stora länderna har högerradikala krafter fått ett ökat stöd. Det handlar om brittiska Reform UK och om tyska Alternativ für Deutschland, AfD. Sannolikt innebär en sådan utveckling att stödet för Putin och Ryssland ökar, vilket i sin tur kan innebära att Ukraina tvingas acceptera en vapenvila på sämre villkor än annars. Fortsätter USA under Trump att bekämpa demokratin på olika plan lär det bli ännu svårare för journalister att verka så som vi vant oss vid. Med ett försvagat FN och en oklar bild av vilket roll NATO ska ha uppstår många nya frågor. Och inte blir det bättre av att Sveriges röst för mänskliga rättigheter, öppenhet och globala rättvisa har tystnat. Och ingen tycks bry sig att FN:s konferens COP31 inte kommer att återrapporteras på ett heltäckande sätt.

Är medias tystnad ett ytterligare bevis på vad som pågår?
Hur kommer det sig att media i Sverige inte plockar upp den här bollen? Inser man inte att det är den egna rollen som är hotad? Eller är det exakt det man har insett och ägnar sig åt självcensur och icke-journalistik i linje med vad de antidemokratiska krafterna vill?

Länktips: https://www.ui.se/utrikesmagasinet/intervjuer/fransk-nationalistseger-vore-jordbavning-for-eu/ https://www.ui.se/utrikesmagasinet/intervjuer/fransk-nationalistseger-vore-jordbavning-for-eu/

Flockbeteendet i fokus

Posted on by
Reply

SVT har börjat sända en programserie med Anders Hansen som de kallar ”Din flock” och som handlar om vår strävan att tillhöra en grupp, en flock. I det första programmet går Hansen hela vägen och frågar sig hur vi kan förmå oss att döda andra människor med hänvisning till den grupp vi tillhör. Vietnamkrigets motståndare möts och han besöker även Auschwitz för att försöka förstå hur människor kan förmås att ha ihjäl medmänniskor på det bestialiska sätt som dödslägren innebar. (Länktips se nedan).

Viss grupptillhörighet beslutas och förstärks av stater och ledare
Det som så småningom framkommer som avgörande är om vi valt vår flocktillhörighet själva eller om det är ledarna som bestämt vem som är motståndare och fiende. När stater tagit beslutet är det sannolikt enklare att inordna sig i den flock som ska bekämpa en annan flock. Hur dessa mekanismer ser ut blir vi påminda om när populister och nationalister runt om i världen underblåser de strömningar som delar in oss i ”vi och dem”. I USA är media fienden och egentligen alla som inte håller med Trump. Riktigt så illa är det (ännu) inte i Europa, men tendenserna finns.

Hur tänker ensamvargen?
Ett annat avsnitt i SVT:s serie handlar om de personer som hamnar utanför flocktillhörigheten. Här intervjuas en modig kille som söker gemenskap på nätet, en tidigare pastor i Knutby och ett par forskare. Avsnittet kunde ha varit lite tydligare när det gäller skillnaden mellan självvald ensamhet och de situationer där grupptrycket exkluderar individer. Avsnittet tog heller inte upp den koppling till våld och asocialt beteende som sannolikt kan upptäckas inom denna grupp. Det finns ju t ex videoklipp på en president i USA som gör sig ”lustig” över en journalist med ett funktionshinder eller störning. (Se länktips nedan).

Hur lätt är det att falla in i en negativ roll?
Människan är ju i grunden en social varelse, men vi har olika benägenhet att söka oss till de sociala sammanhang, där vi känner samhörighet. Och saknas samhörigheten ökar risken för ett destruktivt beteende, kan man tänka. För att inte själv bli exkluderad kanske vi väljer att delta i mobbningen? Hur lätt är det att avvika från flockens beteende? Det ska bli intressant att följa fortsättningen av serien.

Varför slåss fotbollssupportrar?
Jag antar att Hansens serie kommer att ta upp ett flockbeteende och fenomen som både engagerar och ofta har en tendens att spåra ur. Att heja på ett fotbollslag har blivit en subkultur som lockar många. Ett antal av dessa supportrar har lätt att gå över gränsen och rent fysiskt attackera supportrar från andra lag. Vad är det som är så lockande i detta beteende? Blir det egna lagets prestationer bättre av att motståndarlagets anhängare attackeras? Är det ett slags ställföreträdande kamp som förs? Jag förstår det inte och har ingen längtan efter att försöka förstå hur en positiv känsla inför ett lags prestation samtidigt kan vändas i en destruktiv känsla som går ut på att skada motståndaren. För mig är detta obegripligt.

Sju procent av världens befolkning lever i full demokrati
Delar av denna mekanism tycks återkomma inom politiken, där det egna ställningstagandet för ett politiskt parti samtidigt tycks kunna legitimera påhopp och negativa uttryck kring politiska motståndare. Lögner och rena dumheter filtreras inte bort utan används i det politiska samtalet. Om spelreglerna hela tiden kan ändras riskerar vi till slut inte ha något som kan kallas ett demokratiskt samtal kvar. På global nivå minskar ju också demokratiindex och färre länder räknas numera som demokratier. Bara 31 länder anses idag ha starkt skydd för mänskliga rättigheter. Det motsvarar sju procent av världens människor.

Vänd på perspektivet
Om vi inte ser upp kommer jakten på den egna framgången, den egna förmögenheten, på bekostnad av andras framgång bli samhällets ättestupa. Egoism behövs, men inte så att den i varje situation kan övertrumfa allt solidariskt tänkande. Den egoism som vi ser idag, där allt bara kretsar kring den egna framgången, kan aldrig lösa världens akuta och långsiktiga problem. ”Hur skulle du vilja att andra bemötte dig?” är en väldigt relevant fråga att ställa sig själv. Innan det är för sent.

Länktips: https://www.svtplay.se/din-flock

Länktips: Trump gör sig ”lustig” över en journalists funktionsnedsättning: https://www.theguardian.com/us-news/video/2015/nov/26/donald-trump-appears-to-mock-disabled-reporter-video

Länktips: Demokratiutvecklingen går bakåt: https://www.democracywithoutborders.org/se/41677/v-dem-rapport-demokratin-globalt-ar-tillbaka-pa-1978-ars-nivaer/

Det är beställaren som måste vara skickligare än leverantören

Posted on by
1

Ingen leverans blir bättre än de krav som ställs av beställaren. Det är därför viktigt att den som beställer en vara eller en tjänst är mer kunnig och mer insatt i systemets randvillkor, omgivning och långsiktiga funktion än leverantören kan förväntas vara. Ett klassiskt exempel är hur Göteborgs Spårvägar glömde bort att skriva in rostskydd för det svenska klimatet när man för några decennier sedan beställde spårvagnar från Italien. Leverantören såg ingenting om rostskydd i underlagen och följdriktigt levererades ett stort antal spårvagnar av typen M32 med otillräckligt rostskydd, vilket blev en dyr läxa för Göteborgs spårvägar. (Länktips nedan).

Idiotsäkert?
Ett mer näraliggande exempel på hur beställaren inte gjort sin hemläxa är hur man inför ett digitalt röstningssystem för våra val till riksdag, region och kommun och ändå lyckas bygga in ett fel som gör att minst 500 röster kan ha hamnat fel eller inte räknas. Just vårt röstsystem, kärnan i det demokratiska samhället, måste självfallet vara ”idiotsäkert”. Det ska inte gå att göra fel, systemet ska inte hantera röster på godtyckligt sätt, processen kring röstandet måste vara kristallklar och ha inbyggda varningssystem om något inte görs på rätt sätt.

Vad är ett fel egentligen?
Valmyndigheten gick ut med att det var 4000 röster som kan ha hanterats fel. Så här skrev Valmyndigheten på sin hemsida den 4 september: ”Orsaken är ett tekniskt fel i Valmyndighetens it-system och det finns inga tecken på någon extern orsak eller påverkan. Det är ett generellt fel som har berört röstmottagningen i röstningslokaler i nästan alla kommuner.”  Jag tillåter mig att tvivla på att det är ett tekniskt fel, snarare handlar det om att beställaren inte har tagit höjd för möjliga situationer, exempelvis att uppkopplingen bryts. Så här skriver DN den 10 september.

Ett stort antal röster riskerar att inte räknas
”Valmyndigheten bekräftar det tekniska felet i bland annat Nynäshamns kommun. Enligt myndigheten var det kopplat till att en vallokal där tillfälligt tappade uppkopplingen. När myndigheten började gå igenom lagda förtidsröster insåg man att många fler hade dubbelregisterats. Först hittade man uppåt 4000 stycken. Många av dessa visade sig senare bero på att personer hade röstat flera gånger. Senare kunde siffran justeras ner till runt 500.” Ungefär samtidigt börjar en lista cirkulera i media, där de kommuner och vallokaler som drabbats av det tekniska felet nämns, liksom vilka klockslag det handlar om.

Minst två nivåer behövs, en operativ och en övervakande
Det är pinsamt att konstatera att den som specificerat systemet för röstningsmottagning uppenbarligen inte har angett hur systemet ska hantera nätbortfall (strömnät och datauppkoppling) och hur mottagaren ska hantera det felmeddelande som den tekniska uppkopplingen behöver kunna hantera på ett korrekt sätt. När en röst registreras behöver naturligtvis hela proceduren vara övervakad av ett separat system, som omedelbart reagerar om något störning skulle inträffa. All teknik har brister, allt kan gå sönder och störningar kan uppstå. Blixten kan slå ner. Det kan hända oväntade saker och ett röstningssystem får inte byggas på att allt är i drift och utan problem. Snarare måste utgångspunkten vara att allt som kan störa röstningen behöver hanteras som en avvikelse och resultera i en varning till operatören och till den röstande medborgaren att proceduren inte gick igenom. Så att allt kan gå rätt till och den röstande kan känna sig trygg i att rösten räknas.

Worst case
Valmyndigheten skyller på Skatteverket, men det är ett svagt försvar. Det är Valmyndigheten som har ansvaret för röstningen och då ska de tänka ”worst case” och bygga hela systemet runt en situation där varken uppkoppling eller starkströmsförsörjning är konstant på plats, liksom på att operatören, röstmottagaren, kan göra mänskliga fel. Dvs det måste finnas varningssignaler om någon trycker på fel knapp i fel ordning av misstag eller medvetet. Det går inte att utgå från att rostskydd är självklart för att likna det vid Göteborgs inköp av M32 spårvagnar. Demokratin är för viktig för att hanteras som om allt är frid och fröjd i alla lägen.

Länktips: En av många artiklar om M32, spårvagnen i Göteborg som inte fungerar som beställaren tänkte sig. https://spanaren.se/2021/10/06/gor-av-med-mest-pengar-och-klarar-bara-halva-strackan/

Länktips: En artikel i DN om hur problemet med röstningen upptäcktes: https://www.dn.se/sverige/sa-kunde-rostmissen-ske-upptacktes-av-en-slump/

Vi har talat för lite om Tidö 2

Posted on by
Reply

Det pågår en diskussion om huruvida demokratin är i fara eller inte. Att frågan kommer upp beror naturligtvis på hur valet går och vad olika aktörer gör för bedömning av konsekvenserna av en fortsatt högerregering i Sverige, en regering där SD sannolikt ingår med ett antal ministrar på centrala poster. I Svenska Dagbladet har forskare hävdat att demokratin inte är i fara sålänge valsystemet är intakt och väljarna kan säga sitt vart fjärde år. Mot denna ”minimalistiska” demokratisyn har Bo Rothstein reagerat och skrivit en annan debattartikel, där han pekar på att statlig kontroll över universitet, kulturinstitutioner och Public Service leder till kraftiga inskränkningar i hur demokratiska rättigheter kan manifesteras i det dagliga. (Se länktips nedan till Rothsteins artikel och till den artikel som motiverade Bo Rothstein att skriva sin artikel).

Östhammar är ett skyltfönster
En kommun i Sverige, Östhammar, där för övrigt Forsmark ligger, har i fyra år styrts av Sverigedemokraterna med stöd av M, KD och BoA (ett lokalt borgerligt parti). Så det går alldeles utmärkt att se hur villkoren för medborgarna förändras när jämlikhet, jämställdhet och mänskliga rättigheter städas undan för att ge plats för en helt annan syn på hur samhället ska utvecklas. I Östhammar har de kommunala styrdokumenten rensats på allt som handlar om jämställdhet, jämlikhet, hbtq och arbete för att uppnå miljö- och klimatmål. Språkundervisning har flyttats utanför skoltid och det har blivit förbjudet att hissa regnbågsflaggan på kommunala flaggstänger. Symboliken och detaljerna i dessa beslut har definitivt med demokrati att göra, eftersom demokratin är en levande process, där vars och ens möjlighet att delta i samhället ska stärkas, inte begränsas. När de två forskarna Mikael Persson och Andrej Kokkonen reducerar demokrati till att vi får rösta en gång per fyra år har de valt att definiera demokrati till en teknikalitet och inte till ett redskap för samhällsutveckling.

Och värre kommer det att bli
Och mycket riktigt. Det finns en rapport som tankesmedjan Timbro satt ihop tillsammans med SD-nära Oikos, där man skissat på vad som ska göras vid en valvinst för högersidan den 13 september. (Se länktips ang Tidö 2 nedan). Tidö 2.0 är mycket långtgående och skulle i ett slag göra det näst intill omöjligt att organisera lokala initiativ, eftersom man vill skrota statens stöd till studieförbunden, man vill i praktiken skrota allt miljö- och klimatarbete och alla åtaganden som gjorts av Sverige på det området, man vill skrota Systembolaget, sälja ut statens tillgångar och privatisera så mycket som möjligt. Fri hyressättning ska gälla och Hyresgästföreningen ska inte längre få förhandla hyror, A-kassan avskaffas, presstödet likaså.

Och detta tycker högern är rimligt…
Hela rapporten är en mix av nyliberala vinstmaximeringsdrömmar och kulturpolitisk högervridning som säkerligen inspirerats av Orbans Ungern och Trumps USA. Det är som en spottloska i ansiktet när det i rapportens ingress står att ”Det här är vårt förslag på reformer som vi tycker är rimliga.”  Nej det är inte rimligt att avskaffa mänskliga rättigheter, att privatisera allt som staten – vi alla – äger och att suboptimera allt till förmån för kapitalisters kortsiktiga intressen. Vill Svenskt Näringslivs alla medlemmar verkligen se detta genomfört? Och när ska journalisterna på SVT:s Agenda pressa Åkesson om han står bakom alla FN:s deklarationer, av typen Agenda 2030, och om att en allmän princip om alla människors lika värde gäller?

Länktips: https://esvd.svd.se/shared/article/minimalistisk-syn-haller-inte-riktigt/1kJ68bOM

Och den artikel som fick Bo Rothstein att skriva sin artikel: https://www.svd.se/a/zOQRaw/svensk-demokrati-ar-inte-hotad-skriver-statsvetare

Länktips: Timbro och Oikos åtgärdsplan för Tidö 2.0: https://timbro.se/allmant/tido2/

Kanske kan Trumps misslyckande hjälpa oss

Posted on by
Reply

Det är lite märkligt, eller snarare mycket, att USA tolererar att ha en president som ljuger, som är korrupt, som missgynnar en stor del av befolkningen, som startar krig och som inte respekterar nationers gränser, som lämnar olika internationella överenskommelser och totalt motarbetar klimatarbetet på varje nivå. Hans anhängare tycks inte bry sig. Senatorer och folkvalda i kongressen hukar och vågar inte tala klarspråk. Hans administration förnekar fakta och väljer hellre att behaga sin ledare än att göra något för det amerikanska folket.

Gensvaret uteblir
Men samtidigt finns det lite hoppfullhet i allt det som händer. Bara tre av nio domare i Högsta Domstolen röstade för Trumps linje i en uppmärksammad fråga. Och kanske ännu viktigare: allmänheten ställde inte upp på det firande Trump planerade för 2 till 4 juli, då USA:s självständighetsdag firade 250 år. Det stora festivalområde som ställts i ordning i Washington DC var kontinuerligt folktomt. Man kände ingen glädje att fira sitt land när Trump på kort tid har skapat splittring, ekonomisk osäkerhet, dyrare vardag och diverse konkreta hot mot demokratin. Hans enorma fyrverkeri har dessutom gjort att myndigheterna uppmanar Washington-borna att stanna inomhus eftersom luften är farlig att andas in. Tydligare än så blir det inte: Trumps påhitt är livsfarliga.

Motståndare är detsamma som fiender
Han tycks ju dessutom vara allt mer fysiskt och psykiskt i ett sämre tillstånd än tidigare, han tycks hela tiden relatera till president Obama och han skiljer inte på politiska ställningstaganden och fiendskap. Att se alla som tycker något annat än han själv som fiender som borde omintetgöras är i praktiken att vilja diktera framtiden för alla amerikaner. Splittringen i vi-och-dom är tydlig. Skulle två av Högsta Domstolens domare välja att följa Trumps väg är praktiken vägen till diktatur helt öppen.

Europa måste vakna
Rimligen gör hela denna utveckling att ett antal västländer omprövar sin relation till USA. Det är otroligt mycket som idag vilar på amerikanska tekniska lösningar, satellitkommunikation, datahantering, olika mjukvaror som vi använder i det dagliga osv. Det är rimligen bråttom att säkerställa en eller två alternativa tekniker på ett flertal områden. Såvida vi inte ska hamna i knät på kinesiska företag. Och alla kineser vet att det är staten som styr i kulisserna.

Högersvängen bromsar nödvändiga åtgärder
Ett växande bekymmer är hur ”isärdragningen” av samhällena i Europa skapat grogrund för populistiska missnöjespartier och högernationalister. Det är numera ett faktum att högern och ytterhögern lockar stora väljargrupper i flera länder. Detta kommer att innebära att EU tappar fart på flera områden, inte minst på klimatområdet. Samverkan blir svårare och det blir vanligare med politik som kortsiktigt gynnar vissa grupper och skyller alla problem på minoriteter. I en tid när vi behöver enas och lösa gemensamma problem på ett klokt sätt tenderar splittring och olika konflikter att förstärkas. Det hoppfulla är att Trump visar hur en ”halvdiktatur” kan se ut.

Det går att forma en annan framtid
Så på ett sätt kan man hoppas att Trumps vansinnigheter underlättar så att andra länder undviker att gå samma väg som USA. Men det räcker inte att passivt säga nej till det som högern och ytterhögern lockar med. Alternativen måste kliva fram och visa vad som är möjligt. Vi kan bygga en välfärd som inte är knuten till ständigt ökande resursanvändning eller ständigt ökande användning av energi. Det går att inkludera rättvisa i de system som fungerar. Vinstjakten och vinnare-förlorar-uppdelningen kan upphöra. Brukarinflytandet kan öka. Ägandets låsningar kan ersättas av smartare tillgänglighet. Det går.

Lögnen som metod
Och kanske hjälper Trump oss att skynda på den omställning som han vill stoppa. Men då behöver vi visa upp en utveckling som flertalet kan sympatisera med, både kort- och långsiktigt. Trump pumpar in pengar i de sydamerikanska länderna och gynnar de regimer han vill se ta makten, där ekonomisk vinst för ett fåtal kombineras med förtryck av stora delar av befolkningen. Där orättvisorna maximeras för att gynna ett fåtal. Det positiva med Trumps agerande är att lögnerna exponeras och hans vision om ett auktoritärt USA nu har blivit tydlig.

Det är inte NATO som är faran, det är DCA-avtalet

Posted on by
Reply

NATO-inträdet föregicks av ett s.k. DCA-avtal, där Sverige uttryckligen ger USA fria händer att använda 17 av de svenska militärbaserna för att lagra personal, materiel och vapen. Man har inte undantagit kärnvapen. Det blir fritt fram för USA att använda svenska baser för att utföra operationer. I praktiken blir det USA som ytterst beslutar om vad Sverige ska göra i en tid av ofred eller där en president i USA kringgår Kongressen och startar någon militär operation i vårt närområde. Till råga på allt ska amerikansk lagstiftning gälla. I praktiken innebär det att USA eller en felinformerad president i USA kan tvinga in Sverige i ett krig ingen i Sverige har beslutat om.

Vilka lagar gäller och vilka lagar åsidosätts1
Jag har läst en analys från i år av DCA-avtalet av professor Joachim Åhman (se länktips nedan), som jag hittade på Svensk Juristtidning. Det jag läser mellan raderna är att hela utgångspunkten är att lagar gäller och respekteras. Vi är så vana i Sverige att våra lagar och domstolar alltid får sista ordet. Men vem säger att krig eller ”speciella operationer” lyder under de civilrättsliga lagar som upprättas när allt är frid och fröjd? Är det inte snarare sannolikt så att krig och ofredstider innebär att de normala lagarna åsidosätts? Att det är krigslagar som införs för att förenkla all resursfördelning, beslutsföring osv? Vem tror på allvar att ett krigande land bryr sig om folkrätten, om mänskliga rättigheter eller om alla de regler som gäller i fredstid?

Mänskliga rättigheter finns inte i krig
Jag läste någonstans att krig startas inte av demokratier. Det ligger något i den tanken. Och att det finns en tydlig förskjutning i värderingar och normer i ett antal länder, där ledarna inte drar sig för att använda våld mot inre och yttre fiender. När den palestinska befolkningen under israelisk kontroll behandlas på det inhumana sätt som görs, har politikerna i Israel gått från att försvara mänskliga rättigheter till att förkasta dem. Och vi har en president i USA som ser oppositionella och medierna som sina fiender.

Det behöver inte kallas invasion
Steget till att fullt ut bryta med sina traditionellt sett allierade blir kortare och kortare. Mot den bakgrunden blir Sveriges frivilliga accepterande av USA:s överhöghet över svenskt territorium både märkligt och farligt. Det kan komma en tid då det kommer att kallas ”försvar av våra intressen” när vi i själva verket inte längre kontrollerar vårt eget land. En främmande makt behöver inte kalla det invasion eller krig, utan bara att man ”försvarar det som måste försvaras”. Och vi kan inget göra. Jag hoppas jag har fel.

Bevaka 15 juni-debatten
Den 15 juni ska Riksdagen debattera och besluta om en fråga som också handlar om hur svenskt territorium ska kunna användas av annat land. Det finns anledning att fortsätta bevaka frågan om hur vi säkerställer att andra länder inte får kontroll över Sverige eller använder våra resurser för egna syften. (Se ett inlägg från Svenska Freds på Instagram i länktipsen nedan).

Länktips: En analys av DCA-avtalet: https://svjt.se/svjt/2026/357

Länktips: Svenska Freds om DCA-avtalet https://www.svenskafreds.se/vad-vi-gor/dca/

Länktips: Inlägg om debatten 15 juni: https://www.instagram.com/reel/DYm83q2lMBf/

Demokratins tillbakagång i Sverige

Posted on by
Reply

Tidöregeringen struntar till stora delar i de invändningar som Lagrådet har. Remisstiden sätts så kort att många myndigheter inte hinner formulera ett remissvar på de lagförslag som tagits fram. Den praxis som länge har funnits kring hur Statens Offentliga Utredningar ska bedrivas har många gånger reducerats till en beställningsfunktion, där regeringen beställer ett lagförslag istället för att utredningen vänder och vrider på argumenten för och emot en viss idé till ny lagstiftning, detta för att optimera nya lagar. Man tar inte tillvara kompetensen hos landets mest erfarna jurister utan låter konsekvenserna av dålig lagstiftning uppstå i vardagens tillämpning och i den godtycklighet som därmed kan uppstå, när förarbetena är otydliga och gränsdragningar inte görs. Detta är något av den kritik som har riktats mot det ”paradigmskifte” Tidöregeringen arbetar med på lagstiftningsområdet. Nu höjs röster från toppjurister mot att detta är farligt för demokratin och för tilltron till centrala samhällsfunktioner. (Se länktips nedan).

Det är inte bara svenska jurister som påpekar vad som pågår
Den 25 februari 2026 skickade FN:s specialrapportörer Mary Lawlor och Gina Romero en skrivelse till Sveriges regering, betecknat AL SW 3/2026 som är ovanligt skarpt formulerat. (Se länktips nedan). Skrivelsen beskriver en utveckling i Sverige där människorättsförsvarare möter ökade hinder, större risker och ett minskat utrymme att agera. Hot, hat och trakasserier särskilt mot kvinnor, mot minoriteter, mot ungdomsorganisationer och mot miljöaktiviteter har ökat. Civilsamhället har fått allt svårare att bedriva sin verksamhet. Journalister som vill lyfta frågor kring Gaza, samernas situation eller klimatfrågan möter allt oftare hat, hot och fysiska begränsningar. Man nämner hur polisen agerat på universitet, där studenter som uttryckt pro-palestinska åsikter särbehandlats.

Konkreta och allvarliga anklagelser
Tystnaden brer ut sig. Ett exempel är hur organisationer som är beroende av statligt stöd inte framför kritik av rädsla för att det ska drabba organisationen. Den som privat vill ge uttryck för en ståndpunkt riskerar att bli av med jobbet. Sammantaget leder detta till en avkylande effekt på civilsamhället. Samtalen tystnar. Rapporten landar i tydlig kritik och slutar med att ställa ett antal frågor till den svenska regeringen som handlar om hur regeringen avser att agera för att rätta till utvecklingen. Det är grundläggande och grundlagsskyddade frågor det handlar om: yttrandefrihet, föreningsfrihet, demonstrationsfrihet, minoriteters rättigheter, civilsamhällets villkor, journalistikens roll och den akademiska friheten. Staten måste agera för att vända utvecklingen skriver man. Skribenterna nämner även att man kan komma att gå ut publikt med sin kritik.

Icke-svar från Tidöregeringen
Rapporten borde leda till något slags omprövning av det paradigmskifte Tidöregeringen säger sig hålla på med. Men det svar som regeringen formulerat till FN är ett typiskt icke-svar. Svaret är formulerat för att undvika att svara på själva kritiken. Jag läser en sammanfattning av regeringens elva sidor långa icke-svar skrivet av Siv Gustavsson. Skickligt och konsekvent bryter hon ner regeringens icke-svar på punkt för punkt. Med risk för att detta blir långt för att vara ett blogginlägg från mig återger jag här en del av Siv Gustafssons analys.

Principer och sköldar för att slippa svara
Tidöregeringen skriver: ”Regeringen är fullt ut engagerad i att främja och skydda mänskliga rättigheter”. Svaret är en princip, inte en kommentar till rapportens kritik. Man stoppar in en systembeskrivning eller som Siv Gustafsson skriver: ”Det är som att svara på en anmälan om brand med att citera brandskyddslagen.” Man använder systemet som en sköld för att slippa kommentera kritiken.

Polisen följer lagen…
Det mest talande i regeringens icke-svar är det som inte nämns. Rapportens konkreta exempel på godtycklighet, demonisering av minoriteter, hatkampanjer och inringning av personer, s.k. kettling, är sådant som inte alls nämns i regeringens icke-svar. Det som inte nämns, finns inte. Och när det gäller polisens roll i detta svarar regeringen med ett axiom: ”Polisen utför sina uppgifter i strikt överensstämmelse med lagstiftningen.” Så hade politiker i Kina eller Nordkorea också kunnat svara. Polisen följer lagstiftningen. Det är ju inte det som är problemet.

Tre andra slags icke-svar
När det gäller skyddet för journalister svarar regeringen: ”Skyddet för tryckfriheten är starkt”. Siv Gustafsson kallar svaret för en strategisk avledning som inte svarar på kritiken. När det gäller kritiken om hur minoriteter behandlas radar regeringen upp en slags inventarielista, men föreslår ingenting som skulle kunna förändra sakernas tillstånd. Och när det gäller hur politiskt sanktionerad stigmatisering ska elimineras viftar regeringen med ett helt annat direktiv, anti-SLAPP, som har ett annat syfte. Att svara med något som inte täcker in frågeställningen är också en taktik.

Beakta är väl bland det svagaste man kan svara?
Kritiken i rapporten kring det som kallas chilling-effekt, självcensur och ett tystare samhälle möter regeringen med ett principiellt och till intet förpliktigande konstaterande att ”risken för avkylande effekter måste beaktas”. Att beakta något betyder i dessa sammanhang att det oftast prioriteras ner. Annars hade man skrivit något om att bevaka eller stärka eller prioritera. Men beakta är väl det svagaste verb som finns förutom att blunda för. Avslutningsvis skriver regeringen att man ”står fast vid sitt engagemang”. Engagemanget i paradigmskiftet kvarstår, uppenbarligen.

Hur agerar dominerande medier på detta?
TV 4 hade på lördagsförmiddagen den 2 maj i alla fall modet (?) att bjuda in två av de advokater som skrev debattartikeln i DN. Men FN-kritiken och regeringens icke-svar på denna kritik har ännu inte landat i traditionella medier. Det är ju snart valrörelse och skulle SVT drista sig till att lyfta FN-kritiken är det säkert någon som tänker att ett sådant agerande skulle kunna skapa ytterligare press på Public Service om att sluta vara så ”vänstervridna” och i förlängningen kunna leda till ytterligare neddragningar i finansieringen ifall Tidögänget får fortsätta regera. Snacka om chilling-effekt eller en variant på självcensur.

Länktips: Debattartikel på DN-debatt undertecknad av 33 jurister, varav flera med framstående positioner: https://www.dn.se/debatt/larmet-ljuder-satt-stopp-for-nedmonteringen-av-rattsstaten/

Länktips om Mary Lawlors rapport i våras: https://www.ohchr.org/en/press-releases/2026/03/sweden-un-expert-warns-gradual-erosion-rights-human-rights-defenders

Sanning kan inte balanseras mot lögn

Posted on by
Reply

När det så kallade sunda förnuftet tar plats och till och med jämställs med forskning och vetenskap, i vissa fall värderas högre än dessa, riskerar vi att hela fundamentet för ett demokratiskt samtal och demokratiskt samhälle krackelerar. David Pakman, en fristående mediaprofil i USA med miljoner följare, formulerar riskerna med den pågående utvecklingen på ett suveränt sätt. Pakman la ut en text den 27 april som verkligen sätter fingret på vad som ligger i potten när vi omedvetet tillåter oss bli vilseförda av de krafter som inget hellre vill än att försvaga demokratin och det samspel som respekten för demokratin bygger på. Se länktips nedan.

Självdestruktivitet
Konspirationsteorier är en pusselbit i sammanhanget. Att det finns dolda krafter som försöker vilseleda den allmänna opinionen och ifrågasätta fakta är ett ofta återkommande fenomen, något som blivit allt mer tydligt när MAGA-rörelsen tagit över det republikanska partiet. Det Pakman pekar på är att detta angreppssätt till slut äter upp sig själv. Det blir självdestruktivt och skapar till slut ett slags anarkistiskt tillstånd, där ingenting längre är säkert. (Min benämning).

Risken med att ställa sanning mot lögn
Jag ska inte återge hela hans text, enklare är att ni själva läser hans originaltext och följer resonemanget. Det jag vill peka på är att vi ser samma tendenser i Sverige, där klimatförnekelsen kanske är den tydligaste exemplifieringen av vad faktaresistens leder till. Och hur denna förnekelse blir ett fundament för andra ifrågasättanden. Vi ser ju också hur Public Service anpassar sina intervjuer och debatter, där till slut sanning ställs mot lögn och public service hamnar i en ”mittenposition”, istället för att tydligt markera mot lögner och vilseledande påståenden. Plötsligt hamnar den allmänna ”mitten-positionen” som att halvvägs backa upp lögner. Detta sluttande plan behöver synliggöras även i en svensk kontext.

Länktips: Länk till det inlägg som David Pakman skrivit och som är värt att läsa i sin helhet här

Miljardärsskatt en enkel och rättvis idé

Posted on by
Reply

Gabriel Zucman har fått en del uppmärksamhet för sin enkla idé att beskatta de allra rikaste, de superrika miljardärerna, så att de får betala ungefär en tredjedel av de intäkter de får från sina förmögenheter i skatt. Idag undviker de allra rikaste skatt genom olika smarta upplägg, samtidigt som deras förmögenheter växer på ett orimligt sätt. Zucman hävdar att det är vanligt att de allra rikaste ökar sin förmögenhet med sex procent per år och att det därför är rimligt att de betalar två procent i skatt.

500 miljarder 
har tappats bort
Jag läste den lilla skrift som heter ”Miljardärsskatt så kan den införas” på cirka 70 sidor och som har ett kommenterande kapitel av Elinor Odeberg från Arena Idé. Zucmans originaltext utgår från situationen i Frankrike och det är därför bra att de avslutande sidorna finns med. Redan i inledningen sätter Odeberg skattesänkningarna i perspektiv. Hade skattetrycket i Sverige varit detsamma idag som för 25 år sedan hade det allmänna haft 500 miljarder kronor mer att fördela per år. Det motsvarar hela sjukvårdsbudgeten för ett år eller ungefär tre gånger så mycket som försvarsbudgeten. Det är således stora belopp som numera är borttagna från den offentliga ekonomin.

Bidra efter förmåga, utnyttja systemen efter behov
De 46 rikaste svenskarna äger en förmögenhet lika stor som 8 miljoner svenskar innehar. Denna extrema förmögenhetsskillnad skapar problem eftersom det demokratiska samhället bygger på idén att alla bidrar efter förmåga och också har möjlighet att utnyttja skyddsnäten efter behov. Blir vi sjuka ska vi inte behöva titta efter på bankkontot om vi har råd att bli friska. När samhället blundar för orättvisor och t.o.m. uppmuntrar en orättvis utveckling skadar vi själva fundamentet för de principer som bär upp en demokrati.

Hur ser argumentationen ut?
Varför ska inte de allra rikaste betala åtminstone 33 procent av sin förmögenhetsökning per år i skatt? De har ju råd med det. Och de använder ju samma vägar som vi andra, de förlitar sig på brandkår och polis på samma sätt som vi andra. Varför ska inte de allra rikaste vara med och ta en del av kostnaden för de tjänster de också är med och använder? Hur ser argumentationen ut? Varför anser de allra rikaste att de ska skyffla över alla kostnader på oss andra? Vilket samhälle får vi om den principen sprider sig till fler? Till slut vill väl ingen betala för något?

Utbildad arbetskraft
På en nivå är det ju utbildningssystemet som ser till att det finns anställningsbar arbetskraft som de stora företagen kan anställa. Om nu Stefan Persson tror att han behöver duktig butikspersonal till sina HM-butiker som har kunskaper som gör dem anställningsbara är det väl utmärkt att det finns en bra skola, med bra lärare, som utbildar den personal han behöver? Eller om nu allt ska ske via e-handel behöver han väl anställa duktiga IT-tekniker och ekonomer som förstår hur systemen ska skyddas? Och deras utbildning får han idag via oss andra.

Samhället är nödvändigt
Som Elinor Odeberg så träffande skriver i sin del av boken: ”De superrika har byggt sin förmögenhet på andras arbete och investeringar. På vårt arbete, Och utan det som skatterna finansierar hade de aldrig nått framgång….. utan ett starkt samhälle, inga framgångsrika företag.” Samtidigt är två procent inte tillräckligt, men det är i alla fall en början för att rätta till felen.

Länktips:
Ett litet tillägg från ett EU-symposium om beskattning av de superrika:https://www.facebook.com/reel/1819620108702801

Lite hoppfullt om Bangladesh?

Posted on by
Reply

Bangladesh är ett land med 127 miljoner röstberättigade, som nu får rätt att välja politiska ledare igen, efter flera år med diktatur. Roshan Rydell Kahandaliyanage har varit valobservatör och skriver i Rörelsen om sina intryck. Om hur viktigt det är att säkra upp medias roll och att civilsamhället får ta plats för att möjliggöra den typ av samtal och dialog som är självklara komponenter i en demokrati. Inte minst när nu 72 procent av världens befolkning lever under icke-demokratiska styren.

Hoten mot media och civilsamhälle är tydliga
Roshan skriver: ”Bangladesh har också en lång väg kvar att vandra för att öka kvinnors politiska inflytande, skydda fria medier och garantera minoriteters rättigheter. Därtill måste det demokratiska civilsamhället stärkas och dess unika roll för en inkluderande samhällsutveckling erkännas. Auktoritära krafter i världen vet att civilsamhället måste brytas ner för att en avveckling av demokratin ska kunna genomdrivas. Enligt V-Dem är attacker mot civilsamhället den näst vanligaste taktiken som används av auktoritära styren, efter repression mot media.”

Miljontals anhängare elimineras ur valprocessen
Bangladesh har naturligtvis en lång väg att gå. Men det var unga människor som 2024 banade väg för de demokratiska val som hålls 2026. Det tidigare styrande partiet var förbjudet att delta i valet. Men vägen till demokrati är komplicerad, eller som Roshan skriver: ”Demokrati är dock en process som behöver leva upp till sitt namn bortom valdagen. Den avsatte ledaren Sheikh Hasinas parti var bannlyst i vårens val, vilket fick miljontals väljare att stanna hemma. Det tidigare styret är skyldiga till flera illdåd, men det är troligtvis inte hållbart att långsiktigt alienera dess anhängare ur den politiska processen”. Det här kan naturligtvis vara svårt, särskilt för de kvinnor som fallit offer för våld och förtryck.

Hur ser rättvisan ut?
Vi i Sverige är så vana vid att saker och ting är på ett visst sätt och har nog svårt att förstå hur läkandeprocessen ska gå till. Hur ska anhängarna till Sheikh Hasina involveras i det demokratiska samtalet? Kan förtryckare och de förtryckta mötas? Hur ska det gå till? Vi har ju ett facit i Sydafrika, där apartheid-systemet ersattes med något som i bästa fall kan beskrivas som demokrati. Men hur sker egentligen en läkeprocess i ett samhälle som präglats av motsättningar och orättvisor? Ska allt bara glömmas bort? Hur ser rättvisan ut?

För Tidö-gänget är demokrati inte så viktigt
Roshan påpekar också i sin artikel att regeringen tvingar Palmecentret att avveckla mycket av det demokratistöd som de kunnat bidra med. Han skriver: ”Redan i sommar tvingas nu Palmecentret avsluta samarbetet med över 100 civilsamhällesorganisationer i 30 länder, där mänskliga fri- och rättigheter är under attack. Sex av dessa anses vara bland de länder i världen med sämst villkor för arbetare.” Demokratiarbete är inget som Tidö-gänget prioriterar. Tvärtom. Man har ju skurit ner bidragen till Public Service, till studieförbund och folkhögskolor. Det har skett mycket medvetet.