En hållbar utveckling förutsätter respekt för mänskliga rättigheter. Det är omöjligt att tala om hållbarhet när människors livsvillkor kränks och det inte finns en rimlig rättvisa för människor att leva sina liv i harmoni med omvärlden. Det finns organisationer som ser som sin uppgift att rapportera om hur illa det är ställt. Jag såg en sammanfattning av en av dessa (se länktips nedan) och borde naturligtvis läsa originaltexten. Men det är mycket man borde. Jag nöjer mig med att återge och kommentera en del av artikeln. Den som vill gå till källan kan hitta originalrapporten i länkarna nedan.
Först något om statistik, som har svårt att ge hela bilden All statistik kan vinklas, eftersom den måste bygga på antaganden, indelning, förutbestämda kategoriseringar och vägningar av data. Hur minoriteter behandlas är ofta en gemensam nämnare, men det finns också korruption och andra mekanismer som skadar rättstillämpningen och hur villkoren kan se ut. Mycket börjar med hur skolan, sjukvården och de grundläggande funktionerna i ett samhälle är organiserade. All statistik blir på olika sätt en utvald bild av verkligheten, men ger ändå en viss vägledning för att förstå digniteten och allvaret i situationen.
Ur Civicus Monitor rapport december 2024
Obalans är bara förnamnet Hur illa det är ställt med demokrati och mänskliga rättigheter framgår av bilden ovan. Enligt den kategorisering Civicus Monitor använder lever 30 procent av världens befolkning i ”stängda” samhällen, och bara mellan 3 och 4 procent i samhällen som de betecknar som öppna. Av världens 198 länder är det bara 40 länder som har mötesfrihet etc.
Civilsamhällets förmåga att fungera är avgörande Krig och konflikter finns som bekant på flera ställen, men det finns självklart många fler länder med rapporterade och orapporterade fall där mänskliga rättigheter kränks. Journalister och människorättsadvokater är extra utsatta. Kvinnor likaså. En bild som framträder är att civilsamhället och strukturer för att främja civilsamhället är viktiga komponenter för att stävja problemen. Och att komma till rätta med utvecklingen, där sanning och lögn jämställs och fakta ersätts med alternativa sanningar.
Det går åt rätt håll i några länder, men… I några länder går utvecklingen åt rätt håll. Grekland och Thailand har numera lagstiftning som ger rätt till samkönade äktenskap för att ta ett exempel. Artikeln nämner även vissa framsteg i Kazakstan och i Tjeckien. Men på det stora hela är det oroande att grundläggande mänskliga rättigheter är åsidosatta och blockerade i så stor del av världen. Varför ska det vara så svårt att organisera en rättvis samhällsordning? Och nu kommer en ny fyraårsperiod i USA med en president som verkligen inte har det allmänt bästa i sikte. Med världens rikaste man i släptåg, som i sin tur lär ha egna mål i sikte. Utvecklingen i Tyskland, där Musk stödjer AfD, finns det all anledning att återkomma till. Tyvärr.
SVT har ett program som heter 30 minuter, där Anders Holmberg brukar ställa politiker till svars. Han brukar hinna fokusera på 2 eller 3 frågor som är angelägna att få svar på. Anders Holmberg brukar inte ge sig, utan återkommer ofta till den fråga han vill ha svar på. En del makthavare har lärt sig att ge ”icke-svar” på skarpa frågor. ”Vi gör en helhetsbedömning” eller ”jag kan inte yttra mig i ett enskilt fall” liksom ”Jag förhandlar inte i SVT om hur vi ska lösa den här frågan” är exempel på undvikande svar.
Miljö- och klimatministern var i 30 Minuter den 5 december Mycket skicklig på att prata utan att ge svar är Romina Pourmokhtari, miljö- och klimatminister i Tidöregeringen. Hon är aldrig svarslös, men de svar hon ger skapar sällan klarhet utan är något slags mellanting mellan debatt och svar. Allra senast syntes detta den 5 december 2024, då hon blev intervjuad av Anders Holmberg i 30 minuter.
Planetära gränser har diskuterats i tjugo år nu Istället för att acceptera Tidöregeringens syn att miljö- och klimatpolitik är lika med kärnkraft kunde programtiden ha använts till några andra viktiga frågor som ministern borde ge tydliga svar på. Forskningen har t ex visat att det finns ett antal planetära gränser som inte får överskridas. Svenske Johan Rockström och hans kollegor har i tjugo års tid visat hur illa det är ställt och att problemen förvärras. Anders Holmberg kunde ha visat den här bilden för att pedagogiskt synliggöra vad forskningen säger.
Planetära Gränser enl Johan Rockström m fl
Behöver vi inte bättre underlag och åtgärder nu? En viktig fråga Anders Holmberg kunde ha ställt med referens till denna bild är hur det kommer sig att regeringen i sin första budget samtidigt lade ner det självständiga Miljödepartementet och minskade resurserna till Naturvårdsverket? Det var ingen liten minskning Naturvårdsverket hade att hantera. Det handlade om över tusen årsarbetskrafter. Detta när vi rimligen behöver ha bättre kunskap, bättre beslutsunderlag och fler och bättre åtgärder för att hantera alla samtidiga problem.
Vad ska Naturvårdsverket INTE göra nu när kriserna blir fler? Vilka av de akuta frågor, exempelvis de planetära gränserna, är det som regeringen vill att Naturvårdsverket struntar i? Varför? Borde inte Naturvårdsverket istället få MER resurser för att säkerställa att vi har bästa möjliga förslag på åtgärder på kort och lång sikt för att stävja problemen? Om brandrisken ökar, är det då rimligt att minska resurserna till brandkåren?
En pedagogisk genomgång och korta delsvar hade varit möjliga Anders Holmberg hade kunnat gå igenom de olika planetära gränserna och ställt detaljfrågor kring var en av de sektorer/problem som bilden visar. Och frågat hur ministern ser på hoten och vad man planerar att göra åt dem. Så hade standardsvaret ”Mer kärnkraft” inte varit så relevant när det handlar om främmande ämnen i biosfären, eller problemet med övergödning. Osv.
Ska vi flyga mer? En annan aktuell fråga Anders Holmberg hade kunnat ställa till ministern är om hon tycker att svenska folket ska flyga mer eller mindre mot bakgrund av klimathotet. Beroende på svar kunde han sedan följa upp med att konstatera att hennes ministerkollega, infrastrukturminister Andreas Carlsson , nyligen uppmanade kommunerna att skriva in flygresor i sina resepolicys. Samme minister som ju också sett till att flygplatserna ute i landet får dela på en extra miljard. Samtidigt som flygbolagen slutar att flyga till och från Bromma flygplats. Den segdragna dragkampen om Brommas flygplats tycks lösa sig oberoende av vad politiker i Stockholm anser. Menar verkligen klimatministern att det är bra att öka flygandet? Det blir minst sagt motsägelsefullt om vi ska klara de utfästelser Sverige gjort. Inte minst som de nya flygplan regeringen beställt inte är eldrivna.
”Varför får mina kollegor inte intervjua dig?” En tredje delfråga som Anders Holmberg kunde ha ställt hade kunna formuleras ungefär så här: ”Flera av mina journalistkollegor, särskilt inom fackpressen på miljösidan, har sedan du och regeringen tillträdde försökt få intervjua dig, men du har inte ställt upp. Själv är jag inte miljöjournalist som du vet, men det finns kompetenta journalister som ägnat decennier åt de här frågorna. Varför ger du inte dem chansen att få svar på alla de frågor de vill ställa?”
Vi ska inte ha majoritetens diktatur Det är ett demokratiskt problem att makthavare inte ställer upp och ger besked på de områden där de har stort inflytande. När regeringen lägger ett förslag är det ju praxis att Riksdagen beslutar enligt de väl genomarbetade och remitterade förslag som regeringen arbetat fram. Men i processen fram till förslag är det viktigt att olika synpunkter får komma till tals. Inte minst för att tillgodose minoriteters synpunkter. Demokrati innebär inte majoritetens diktatur.
Åldersvänliga Göteborg är ett projekt som pågått ett antal år i syfte att belysa frågor som berör primärt seniorer lite mer samlat och ur ett behovsperspektiv. FN har utlyst ett ”Decade of healthy ageing”, ett decennium för ett hälsosamt åldrande och idag finns det 1700 städer som arbetar på liknande sätt, där WHO samordnar det hela. (Länktips se nedan). Göteborg var en av de första städerna som fångade upp idén och man håller som bäst på att utvärdera hur det gått och hur man ska arbeta framgent.
Samverkan för ett bättre totalresultat Det handlar bl a om att bygga nytt och bygga om på ett sätt som inkluderar de behov av en god lokal miljö som seniorer har. Det kan handla om att säkerställa att det finns träd och grönska eller att det är rimliga avstånd till butiker, apotek osv. Men också att identifiera och stärka de sociala miljöer som i sin tur håller folk friska och aktiva. Förutom de konkreta initiativ som tagits med fokus på trygghetsboenden och s.k. pratbänkar finns det också organisatoriska poänger med detta arbetssätt.
Former för att testa nytt? Kommunallagen styr hur kommuner ska arbeta och likabehandlingsprinciper är väldigt viktiga. Det är bra att en kommun klarar att hantera en fråga på samma sätt oberoende av vem som ska hantera den. Samtidigt gör det organisationen svårmanövrerad. Hur ska utveckling ske om man i princip inte får göra något man aldrig har gjort? Det är där styrkan finns, tror jag, med ett projekt som Åldersvänliga Göteborg. Upplägget får förvaltningar att prata med varandra, utbyta perspektiv och lära av varandra, väga in andra parametrar i sin beslut och har också lättare att involvera företag och civilsamhället på lämpliga sätt. Projektet kommer på så sätt närmare den behovsnivå som egentligen borde vara mycket mer vägledande än vad som är fallet i den svenska myndighetsutövningen.
Är vi myndiga borde vi kunna utöva myndighet Vi blir myndiga vid 18 år ålder. Och det borde kunna betyda att vi också sitter på embryot till en myndighetsutövning. Medborgarna borde kunna ges en myndighet att faktiskt få ta ansvar och vara med och bestämma hur saker och ting ska organiseras. Kanske inte bära hela det ekonomiska ansvaret, som rimligen ska finnas kvar i kommunledningen. Men vi behöver bemyndiga medborgarna att få vara med och bära ansvar för vissa delar och bli lyssnade till på ett annat sätt.
Ansvarstagande och tillvaratagande av erfarenheter En slags medborgarnas myndighet, som möjliggör mer av bottom-up-perspektiv och delaktighet. Inte bara i form av tyckande via enkäter utan också som mer långsiktigt ansvarstagande och delaktighet. I närmiljön, i skolan, i hur resurser används och annat som engagerar människor. Ta till vara kunskaper och erfarenheter och skapa en mer sammanhållen samhällsutveckling, där det blir naturligt att lyssna in behov och prioritera på ett sätt som gynnar en sund samhällsutveckling.
Kanske kan detta växa fram ur initiativ som Åldersvänliga Göteborg. Där dialog och lyssnande blir lika viktigt som att hålla budgeten. Det blir nog dessutom roligare, mänskligare och inte så toppstyrt.
Redan 2022 kom avslöjandet från tidningen Dagens ETC att Sverigedemokraterna i det fördolda driver det som brukar kallas trollfabriker i syfte att påverka och driva opinion. Eigil Söderin, som skrev om detta i tidningen har nu tagit ett rejält grepp kring SD:s hela framväxt, deras strategier, agerande (öppet och fördolt) och vad det har lett till. Hans bok heter Rädda Landet och kan på ett plan sägas utgöra den ”vitbok” SD har lovat att komma med. Eigil Söderin går steg för steg igenom hur SD:s ledarskikt har agerat för att flytta fram positionerna och få debatten och de politiska åtgärderna dit man vill. Boken är mastig och full av detaljer och det känns som att ha läst ett par hundra jobbiga tidningsartiklar på rad. Samtidigt är det ju precis detta som har hänt, som boken beskriver. Några av de tankespår som läsningen skapat för min del ska jag försöka skriva ner här. Jag kan inte sammanfatta hela boken, bara rekommendera att läsa den för att förstå bredden och djupet av det hot SD utgör mot vårt öppna samhälle.
Här är det HUR-fokus Som den minnesgode kan erinra sig skrev jag nyligen om en annan bok, Angreppet, som också tar sig an fenomenet SD. Skillnaden ligger i att Angreppet beskriver VAD partiet gör, medan Rädda Landet snarare beskriver HUR partiet har gått till väga på en nivå som närmast kan beskrivas som en slags manual för hur en auktoritär rörelse ska växa och tränga undan demokratin.
Nästa bok borde handla om alla runt omkring som backar upp SD Det som bland annat blir tydligt i Eigil Söderins bok är hur olika aktörer bidrar till helheten. Många plattformar leds av SD, men i vegetationen runt dem finns även Bulletin, Fokus och andra högerorienterade medier, påfallande ofta med kopplingar till fossilbranschen och Timbro. Nathan Hamelberg skriver i en recension av boken i GP (se länktips nedan) att han saknar motkrafterna. Varför verkar motståndarna så tagna på sängen?
Vad innebär ”demokrati” för partierna? Ett svar på den frågan handlar om spelreglerna. Är man ett politiskt parti i ett demokratiskt land räknar andra partier med att alla respekterar de demokratiska spelreglerna och värdesätter att medborgarna har faktisk möjlighet att bilda sig en egen uppfattning av alternativen baserat på korrekt information. Allt det har SD kullkastat med sitt förakt för fakta, vetenskap och oliktänkande. På det sätt påminner de om Trump. Det vore faktiskt ett intressant grepp att i någon partipolitisk djupintervju eller debatt få partierna att beskriva vad de egentligen menar med demokrati och hur demokratin präglar deras egna interna partiarbete. Man borde låta Svenska Akademiens ledamöter (Åsa Wikforss..?) möta partiföreträdarna och få dessa att precisera sin demokratisyn. Får man ens ha ordet demokrat i sitt partinamn om man har som idé att försvaga och ersätta demokratin med något annat?
Några som har en roll i utvecklingen går delvis under radarn Ett namn som dyker upp flera gånger i boken är Chang Frick. Han nämns i olika roller på sidorna 27, 109 och 150 i boken och man inser att hans roll har skiftat genom åren. Han tycks röra sig bekvämt i och utanför SD:s partistruktur. Eigil Söderin nämner Jörgen Huitfeldt på ett sådant sätt i sin bok att det kan vara klokt att vara skeptisk till honom och på Fricks Wikipedia-sida ser jag att Huitfeldt uttalat sig positivt om Chang Frick. Summan alla pusselbitar i Rädda Landet som handlar om Frick får mig att nämna hans namn här.
PM Nilssons roll i framväxten av Tidö-samarbetet borde nämnas Och mot bakgrund av allt som står i boken om honom blir det ännu märkligare att SVT:s Politikbyrån nyligen ägnade ett helt program åt att låta nämnde Frick, tillsammans med Timbro-VD:n PM Nilsson och en tidigare Timbro-anställd spekulera i ett SD utan Åkesson. PM Nilsson var under sin tid på Dagens Industri en av de som tydligast drev på för att de borgerliga skulle omfamna SD i ett regeringsalternativ. Och Timbros agenda ska jag kanske ägna en särskild bloggtext åt. De är till stor del finansierade av de krafter som vill förvilla och fördröja kring klimatfrågans lösning. Och Timbro driver egna trollfabriker. Nästa steg för SVT blir väl att ta in Pavel Gamov som ”Rysslandskännare” i ett program. (Googla om ni inte vet vem han är).
Högersvängen Rädda Landet visar SD:s framgångar och mindre av bakslagen. Alla satsningar har naturligtvis inte lyckats. Men det är illa nog att så mycket av SD:s problemformulering har fått göra avtryck i debatten och även satt ramarna för Tidö-regeringen. Ett kortare avsnitt i boken beskriver också den kantring som SVT:s Agenda-redaktion har stått för. På sidan 153 återges hur tidigare medarbetaren Christian Catomeris lämnade Agenda i protest mot den högersväng programmet gjort. Mitt intryck är att även de debattämnen som SVT använder i sina partidebatter utgår från en världsbild, där Tidögängets rangordning har företräde.
Flyktingförläggningar och Almedals-mordet Skrämmande är i boken de tydliga samband som finns mellan SD:s politiska agenda och de terrordåd och mord som aktivister ägnar sig åt. Det är kanske framför allt flyktingförläggningar som sätts i brand och det är mordet 2022 i Almedalen på Ing-Marie Wieselgren som gör störst intryck. Våldet och uppmuntran till våld ligger hela tiden under ytan och kan när som helst vara användbart enligt den logik som de auktoritära krafterna använder. Boken har inte med den senaste lilla twisten, där skärpta straff mot personer som har samröre med gängkriminella enligt SD:s motion ska kunna dömas, samtidigt som Åkesson umgås just med en gängkriminell på sitt eget bröllop. Att Åkessons umgängeskretsar inkluderar just sådana personer som borde leda till han själv straffas hårt är ju en ironisk detalj, som ett rakryggat Public Service hade kunnat göra något av, även på nyhetsplats. Men man ingår väl i det rädda landet.
Jargongen finns kvar Det som sker under radarn och kontakter som tas vid sidan av rampljuset är kanske bokens största tillgång. Hur kontakter odlas mellan Trumps anhängare och SD liksom mellan olika höger- och ytterhögerpartier i Europa för att hitta framkomliga vägar. Plus att jargongen i korridorerna tycks vara densamma som när partiet bildades. Det skämtas friskt om judar och andra minoriteter. Och den s.k. ”nolltoleransen” används som ett slags skyltfönster för att utåt sett signalera att man tar tag i rasismen. Ränderna går inte ur. Eller som någon citeras i boken på sidan 146: ”Det finns något mycket obehagligt i partiet.” Ett uttalande som mycket väl sammanfattar intrycket av hela boken.
SD löser inga problem, de bygger motsättningar Det vi måste ta till oss är att SD aldrig vill lösa problem, deras uppgift tycks vara att förstärka motsättningar och skapa en ohållbar situation i samhället så att den enda lösningen som återstår är att med polis, militär och undantagslagar upprätthålla ordningen. Så etableras den auktoritära stat SD drömmer om. Vi andra måste hålla emot.
Är det naturligt för de tjugo procent av väljarna som tänker rösta på SD i nästa val att partiledaren, och andra partimedlemmar har det visat sig, umgås med gängkriminella? (Länktips: Ang kompisar i Hells Angels). Är det så att partitillhörigheten eller valet av vilket parti man stödjer är starkare när man bestämt sig för att rösta på SD? Jag vet inte, men avslöjandet om trollfabriker ändrade inte väljarsympatierna, och det finns ännu så länge inget som tyder på att opinionen håller på att svänga till SD:s nackdel.
Det börjar med civilsamhället och media SD är inte som vilket parti som helst. Under lång tid profilerade sig partiet som det enda som tydligt avvek från traditionell politik. Man talade om ”det vänsterliberala etablissemanget” och ”sjuklövern” för att bunta ihop alla, från vänster till höger, och markera att man stod för något annat, en riktig opposition. Så kom valet 2022 och Tidöavtalet. Plötsligt fick SD reellt inflytande på politik, lagförslag och budget. Med några snabba beslut skars allt ner som kunde andas civilsamhälle, miljöarbete, folkbildning och liknande. Presstödet minskade rejält i senaste budgeten, eftersom en granskande journalistik bara krånglar till det för de styrande. Man avvaktade med Public Service, men det är självklart att SD vill att fria och oberoende medier ska begränsas. De har ju Ungern som förebild.
Är det svårt att ångra sitt ställningstagande? Att opinionen ligger still, trots de återkommande skandalerna runt SD, kan kanske hänga samman med att det bär emot att behöva erkänna för sig själv och sin omgivning att det egna tidigare stödet för SD var fel. Det är lite som när man väljer bil. När bilen väl är köpt är det enbart de positiva argumenten som lyfts fram och eventuella frågetecken tonas ner. Eller som med att hålla på ett fotbollslag. Har man identifierat sig som (typ) gaisare är man för all framtid gaisare. Det vore en enorm prestigeförlust att tvingas erkänna att GAIS inte är laget med stort L.
Vi får vara tacksamma att SÄPO håller koll, än så länge Att Jimmie Åkesson har dåligt omdöme är ingen nyhet. När han gick med i det parti han numera leder var det skinnskallar, Bevara-Sverige-Svenskt-medlemmar och liknande som han umgicks med på sina partimöten och kände sig hemma hos. Stöveltrampet hade knappt tystnat och det skämtades friskt om judar och om mordet på Olof Palme (som i den dolda inspelningen ljudinspelningen som fick uppmärksamhet 2016 – se länktips nedan). Så att Åkesson fortsätter att träffa några ur den kretsen är inte så konstigt. Och att SÄPO håller koll, än så länge, får vi vara tacksamma för. Det blir ju värre om Åkesson får möjlighet att påverka vem som ska vara SÄPO-chef.
Vad innebär det att vara liberal idag? Jag tittade lite grand på partiledardebatten den 13 oktober. Det blir allt tydligare att SD inte vill lösa några samhällsproblem. Det är ett utdraget krisläge som de hoppas ska kunna utgöra inramningen för att ”ta makten” som det heter på den auktoritära sidan. Än så länge håller alla masken, men man undrar lite stillsamt hur det känns för genuina liberaler, gamla folkpartister, att tvingas medverka till att demokratin, civilsamhället och folkbildningen försvagas bara för att det är ”bättre” för Sverige. Någonstans går naturligtvis en gräns även för ”liberaler” som slår knut på sina egna värderingar för att få inneha ett par ministerposter.
Har man tagit f-n i båten får man ro honom i land, eller hur nu talesättet lyder….
Amnesty skriver i sitt nummer 3 / 2024 om ”Demokratin på tillbakagång” och pekar på det sorgliga faktum att demokratin i världen backar. De har identifierat att demokratin just nu nedmonteras för fullt i 42 länder. Och i ytterligare 25 länder syns begynnande auktoritära tendenser. I artikeln nämns Ungern och Serbien i vår närhet, men även viktiga globala aktörer som Indien, Indonesien och Sydkorea.
Ekonomi, religion och militär styrka, liksom polarisering spelar roll Professor Staffan Lidberg från V-dem är osäker på varför de positiva tendenserna under 80-, 90- och början av 00-talet förbytts i sin motsats. Han pekar på tre viktiga aktörer: Kina, Saudiarabien och Ryssland, som på olika sätt dominerar på en global arena ekonomiskt, religiöst respektive militärt. Men han betonar också hur forskningen har visat att personer som drabbas av den ökande ojämlikheten har en mycket högre sannolikhet att rösta på högerextrema partier. Och att höga nivåer av polarisering och desinformation förstärker utvecklingen.
Det tycks pågå en dragkamp Detta leder också till att kvinnans ställning i många länder försämras. Det handlar om aborträtt, och den märkliga synen att kvinnans huvuduppgift är att sköta hem och barn. Det finns dock undantag, där utvecklingen inte fortsätter bort från den typ av demokrati flertalet vill se. I Brasilien röstades Bolsonaro bort och i Polen lyckades oppositionen vinna mot det styrande högerpartiet Lag och Rättvisa (PiS). Å andra sidan har AfD i Tyskland och de högerextrema i Österrike (av alla länder!) nyligen skördat framgångar i olika val. Världen tycks stå och väga mellan två riktningar, där de reaktionära krafterna i dagsläget har medvind.
Valsystemen döljer ibland vad som händer Glöm inte att Nigel Farage vann många röster i Storbritannien, vilket gjorde att Labour kunde ta makten från Tories. Det var inte Labour som vann, det var Tories som förlorade till Nigel Farages ytterhögerparti och valsystemet resulterade i en på-papperet-vinst för Labour.
De auktoritära wannabe ledarnas att-göra-lista På sidan 23 i senaste Amnesty-bladet hittar jag en ”att-göra-lista” för den som vill montera ner demokratin. (Text Rasmus Malm och bakgrundstext Staffan Lindberg). I sammanfattning beskrivs de steg som tas som fyra delar. 1. Det fria ordet begränsas. 2. Organisationer begränsas, civilsamhället attackeras. 3. Kontroll över domstolar och särskilt författningsdomstolen. 4. De fria valen undergrävs med minskat förtroende och ökat valfusk.
Media, civilsamhälle, domstolar och fria val Om vi analyserar dessa fyra punkter ur ett svenskt perspektiv kan vi se hur stödet för fria medier minskats och hur Public Service är satt under press. Nyligen gick också 74 journalister ut i en gemensam debattartikel i DN och synliggjorde hur de känner sig utsatta för olika angrepp. (Länktips, se nedan). När det gäller civilsamhället har Tidöregeringen skurit rejält i anslagen till Folkbildningen. Studieförbunden och folkhögskolorna är viktiga för att hålla igång ett lokalt utvecklingsarbete, att få folk att förkovra sig, ställa rätt frågor osv. Domstolarna är än så länge inte under tydlig systematisk press i Sverige, men det finns en växande kader av SD-nominerade nämndemän som naturligtvis påverkar domstolarnas verksamhet och utslag på nämndemannanivå. När det gäller de fria valen skulle jag hävda att den största påverkan för närvarande ligger i all den vilseledande information och fake news som kontinuerligt sprids i ”sociala” medier. När man inte vet vad som är sant eller inte blir passiviteten det logiska svaret. Andelen som går och röstar blir lägre, vilket undergräver legitimiteten i valen och skapar en grogrund för åsikten att politiker är några andra, inte några man spontant har förtroende för. Vad som också spelar stor roll är på vilka sätt och med vilka rubriker olika fenomen plockas upp av ledande medier.
Exemplet ur 2022 års valrörelse och en liknelse När Public Service i valrörelsen 2022 svalde högersidans paketering av klimatfrågan som enbart en fråga om elektrifiering och elektrifiering enbart kunde bli fråga om kärnkraft fick det blivande Tidögänget ett gratis tolkningsföreträde, som gjorde stort avtryck i valet. Man kan ju tankemässigt tänka sig att frågan om pensioner skulle reduceras till köpkraft och denna köpkraft reduceras till hur ofta en pensionär kan köpa sig en flaska vin till helgen. Om pensionsfrågan då enbart kom att handla om antalet köpta vinflaskor skulle debatten anses skruvad och väldigt förenklad. Men det var på ett liknande sätt som högern ständigt fick klimatrubriken i debatterna att inom 30 sekunder handla om fler och nya kärnkraftverk.
Det gemensamma intresset Forskarnas slutsats att de växande ekonomiska klyftorna gynnar de auktoritära krafterna stämmer väl överens med tankegångar jag har delat här på bloggen tidigare. Nämligen att det är ett gemensamt intresse hos moderata politiker och SD-politiker att klyftorna växer. För moderaterna handlar det om att de egna kärnväljarna ska känna sig hemma i den förda skattesänkarpolitiken genom avdrag (inte bidrag) och för SD handlar det om att de har allt att vinna på att klyftorna ökar. Med ökade motsättningar i samhället bygger de upp förväntningar på att ”någon” tar tag i problemen, helt i linje med de auktoritära principerna.
Kortsiktigt respektive långsiktigt Skillnaden ligger väl i att moderata strateger tänker kortsiktigt, medan SD-strategerna ser på ojämlikheten ur ett mer långsiktigt perspektiv. Med enstaka punktinsatser (tandvård och bensinpriser) tänker sig strategerna runt Åkesson att man kan få folk att tro att den förda politiken har varit framgångsrik, samtidigt som man påskyndar nedmonteringen av den välfärd som hade mått bra av de miljarder som nu försvinner i skattesänkningar till primärt höginkomsttagare. Att strunta i järnvägen och satsa miljarder på flyget är också sådant som mer långsiktigt kommer att göra folk besvikna. När vardagen inte fungerar och direktörerna flyger som de behagar lägger man grunden för en folklig vrede. Genomtänkt och strategiskt.
Skillnaden är att M inte bryr sig och SD gnuggar händerna.
Häromdagen utsattes Donald Trump för ett attentat i direktsändning från ett kampanjtal han höll inför publik. Den tidigare talmannen i representanthuset, Newt Gingrich, kommenterade så här i en Fox News-intervju: ” Demokraterna har smutskastat Trump mer än någon annan någonsin. De försöker sätta honom i fängelse. Nu när de inser att han kommer att vinna försöker de ta livet av honom.” Gingrich lämnade representanthuset för 25 år sedan, men har fortfarande ett visst inflytande i partiet och på opinionen. Uttalandet illustrerar hur lätt det har blivit att formulera osanna politiska budskap och hur tydligt det har blivit att motståndare gradvis blir fiender i ett starkt polariserat USA.
Motståndare blir fiender, rättvisan blir svårare att uppnå USA-forskaren Oscar Winberg formulerar sig tydligt i en intervju (länk nedan) där han menar att det finns en stor risk att situationen eskalerar. Han menar också att risken för hämndaktioner ökar och när politiker som Gingrich spär på ryktena om vad motståndarna är ansvariga för blir situationen ännu mer polariserad. Det tycks på något sätt som att USA bär på sin egen undergång som demokrati. Dels detta att tävlande i det politiska racet mer och mer beskriver varandra som ideologiska och verkliga fiender, men också den olyckliga sammanblandningen av politisk makt och rättsskipningen. Rättvisan har på så sätt allt svårare att uppfattas som just rättvis, utan färgas starkt av politiska värderingar. Abortfrågan, synen på dödsstraff och liknande illustrerar detta.
Möjliggjorde Biden attentatet? Sympatierna för Trump lär ju öka nu när han utsatts för ett attentat. Det kommer sannolikt också spekulationer i att Biden-administrationen i någon form möjliggjorde attentatet, på ett liknande sätt som Trump-administrationen såg till att vakthållningen och polisen vid stormningen av Kapitoleum höll sig avvaktande när Trumps anhängare stormade byggnaden. På sig själv känner man ju andra.
Momentum för en antidemokratisk utveckling Svårigheten för Biden är ju nu att kampanja på ett korrekt sätt (om han trots allt kvarstår som demokraternas kandidat, vilket ju är osäkert). Det är en svår balansgång att respektera sin motståndare, samtidigt som denne motståndare på alla tänkbara sätt visar sitt förakt för sin opponent och för hela systemet. En tänkbar utveckling är att attentatet ger Trump ett extra momentum, där fler vill stödja honom och han känner ett stöd för att på allvar kringgå flera av de hörnstenar som brukar känneteckna en demokrati. Opinionen kommer att tolerera mer av totalitära åtgärder än om attentatet inte hade ägt rum. Bäva månde omvärlden.
Ukraina och Ryssland med Turkiet som en dark horse Ukraina har all anledning att vara oroliga om Trump skulle vinna. Samtidigt påverkar en Putin-vänlig Trump maktbalansen i hela Europa och det ställs på sin spets vad egentligen NATO har för uppgift om den inte handlar om att hålla den ryska aggressionen stången. Varken Macron, som ju bara med stor ansträngning klarade ett anständigt valresultat, eller Starmer, som kunde flytta in på 10 Downing Streeet enbart för att högern och ytterhögern splittrade väljarna i Storbritannien, kommer att kliva fram som en tydlig europeisk ledare inom NATO. Tvärtom, lär Erdogan ta mer plats och skapa en ny (o)balans i Europa, där Turkiet spelar både med och mot Putin, kanske påhejad av Orban och diverse nationalister i EU. Och i Sverige lär Åkesson inte få en enda fråga från media om hur han ser på utvecklingen och på att Ryssland och Putin sannolikt går segrande ur striden om Ukraina.
Mellanöstern och FN En Trump-vinst i november bäddar tyvärr också för fortsatt konflikt mellan Israel och dess grannar, vilket i sin tur sannolikt ger Iran motiv till att ingripa på ett tydligare sätt. Världen går mot mer konflikter, mer krig och fler förlorade människoliv. Och istället för att hantera de globala frågorna på ett gemensamt och långsiktigt hållbart sätt, kommer världens länder att blockera varandra i FN och värsta fall bidra till att FN egentligen inte kan fungera.
Varning för J D Vance Det finns ett antal frågetecken kring utvecklingen om Trump återkommer som president. Den vicepresident han utsett, J D Vance, tycks ju också vara en person med trumpliknande värderingar och kan ju mycket väl komma till makten de kommande åren. Vad som händer då är ju också mycket osäkert.
Pengarna, militären och vad händer om Trump förlorar? Hur reagerar de starka finansiella aktörerna om USA glider in i ett politiskt mörker? Och hur reagerar militären? USA:s president är förvisso högste befälhavare enligt konstitutionen, men kommer verkligen USA:s militärer att acceptera vad som helst? Och sist men inte minst, vad händer om Trump trots allt förlorar i november? Blir det då ett väpnat uppror från hans anhängares sida? Splittras landet i blåa och röda delstater? Ingen vet, men farligt är det.
Så har både Storbritannien och Frankrike haft val till sina parlament. Båda länderna har ett system med enmansvalkretsar, där vinnaren tar hem valkretsen. Ett bekymmer med detta system är att minoriteter har svårt att bli delaktiga i valet. Både på ett teoretiskt och ett konkret plan innebär detta system att många troligen avstår från att rösta eftersom ”deras” kandidat inte har någon rimlig chans att vinna.
Det tekniska och taktiska med enmansvalkretsar Det går att se fördelen med enmansvalkretsar. Den lokala förankringen blir tydlig. Lokalbefolkningen väljer den representant de kan ha träffat och fått ett gott intryck av. Men om man ogillar den representant som majoriteten vill ha är det svårt eller till och med bortkastat att lägga sin röst på någon annan person från ett annat parti. Så ur ett individuellt perspektiv och för att skapa legitimitet kring demokratiska val måste man nog hävda att det svenska systemet med listor och att alla röster räknas ändå är att föredra. Det franska systemet med två valomgångar har en del fördelar, eftersom den första omgången kan ses som en provomgång, då opinionen testas och folk får en indikation på hur alla andra röstar och på så sätt kan ändra sin röst till omgång två. Och det var väl det som till viss del hände i år eftersom Macrons parti gjorde en stark återhämtning i omgång två och Le Pens parti tappade stort.
De hängivna röstade på Farage Ser man till trender och tendenser är det ganska tydligt att både Tories och de skotska nationalisterna straffades i det brittiska valet. Missnöjet med ledarskapet var stort efter 14 år och att Brexit uppenbarligen inte gett de fördelar förespråkarna utlovat. Nigel Farage, som drev fram Brexit, förklarar misslyckandet med att Tories misskötte utträdet. Och folk ser uppenbarligen hans inställning som rimlig. En gissning är att systemet med enmansvalkretsar gjorde att det var den starka kärnan av välmotiverade Farage-anhängare som röstade på hans parti, väl medvetna om att en röst på Reform UK troligen skulle vara bortkastad i de flesta valkretsar. Ändå fick hans parti flera platser. Tänk då om britterna hade haft ett svenskt valsystem, då hade genomslaget sannolikt blivit monumentalt.
Le Pen har tvättat bort mycket av det gamla I Frankrike är det märkligt att Le Pen har lyckats tvätta bort antisemitismen, Rysslands-beroendet, nazismbakgrunden (som är ännu tydligare än Sverigedemokraternas) och annat som tidigare gjorde det omöjligt för vanligt folk att rösta på dem. Nu tycks Le Pen attrahera olika samhällsklasser, kanske också genom att den unge Bardella stått i rampljuset och signalerat ungdomlig förnyelse och sagt det publiken ville höra. Le Pen siktar nog på presidentposten 2027.
Högern splittrades, det var inte vänstern som vann För att återgå till Storbritannien är det tydligt att valsystemet gynnat Labour och att missnöjet med Tories splittrat högerväljare på Tories och Reform UK. Labour vann för att Tories schabblade bort sin position och inte lyckades genomföra en politik som gynnade de väljare som tidigare röstat på dem. Om Starmer som ny premiärminister ska lyckas behöver han troligen hitta politiska lösningar som en majoritet av britterna kan ställa sig bakom. Bekymret är att ekonomin är svag, manöverutrymmet är litet och att arvet efter decennier av övertro på Thatchers marknadslösningar har skapat en situation där det blir komplicerat att vända utvecklingen.
Förankring via medborgarråd? För det går inte att blunda för att det dessutom finns akuta och viktiga åtgärder att vidta för omställningen till ett fossilfritt och förnybart energisystem. Man behöver dessutom bromsa in överutnyttjandet av resurser och snabbt återställa mycket av det som de senaste decenniernas nonchalanta attityd till naturens och planetens gränser ställt till med. Det är en gigantisk pedagogisk utmaning att samtidigt åstadkomma en rättvis fördelning, ett skifte i tekniska lösningar och hitta en rimlig väg framåt som tar sikte på hållbarhet. Det är kanske dags för återkommande lokala medborgarråd för att få vanliga medborgare med på åtgärderna.
En öppning för en fjärde väg? I eftersnacket från det franska valet har det hetat att det blir svårt att bilda regering och att enas om en ekonomisk politik. Tre jämnstora block av vänster, mitten och höger har olika värderingar och olika lösningar. Det blir mycket intressant att se hur fransmännen ska hitta en väg framåt, särskilt som de gärna ser sig själva som en dominerande kraft i EU. Kanske kan valresultatet öppna upp för en fjärde väg, där de tre jämnstora blocken alla får jämka sina ståndpunkter för att skapa utrymme för lösningar som en majoritet av fransmännen kan acceptera.
Synliggör vanligt folk, minska centraliseringen, skapa tillhörighet Den fjärde vägen skulle kunna vara en tydlig hållbarhetsinriktad regering, där bönder, inklusive vinodlare, och andra små lokala verksamheter får en tydlig roll i återhämtningen och återställandet av det som måste fungera. Så att centraliseringen till Paris och stora aktörer får stå tillbaka. En slags konkret, hållbar, variant på det som de gula västarna symboliserade. Att synliggöra de människor som lätt hamnar i skymundan och bygga sammanhållning på riktigt.
Vi får se. Det enda vi vet är att just nu tog inte de antidemokratiska krafterna över ledningen i Storbritannien och Frankrike. Men de väntar på sin tur, gratulerade av Trump och stödda och uppmuntrade av Putin m.fl.
Högsta domstolen i USA fick en konservativ majoritet under Trumps presidentperiod. Vad det innebar för aborträtten i USA blev tydligt när Högsta domstolen tog ställning och för två år sedan upphävde den lag som gällt sedan 1973 och garanterat kvinnor aborträtt. Nu har flera delstater i USA vridit tillbaka klockan och i varierande grad ställt sig på abortmotståndarnas sida. Men det besked som kom häromdagen från ”The Supreme Court” var nog egentligen ännu mycket värre, även om det ännu inte har kommenterats särskilt mycket i vårt land.
Har presidenten immunitet? Det Högsta Domstolen bland annat slagit fast är att presidenten till stor del har immunitet och att det åligger lägre instanser att slå fast om en president agerat som privatperson eller som president. Bakgrunden är naturligtvis Trumps pådrivande roll i samband med attacken på Kapitoleum, där kongressens elektorer hade samlats den 6 januari 2021 för att fastslå att Joe Biden just hade valts till president. En mobb invaderade Kapitoleum och det var mer en tillfällighet att bara fem personer avled till följd av attacken och att ingen av dem var politiker.
Flera hundra av de som deltog har erkänt sin delaktighet Trump uppmuntrade sina anhängare i sitt försök till statskupp. Han hade också sett till att kongressbyggnaden hade minimalt med polis till försvar på plats. Inget nationalgarde hade informerats om vad som var på gång, eller alternativt fått order om att avvakta. Det rättsliga spelet efter 6 januari har lett till hundratals fällande domar mot personer som deltog, men huvudpersonen själv, Trump, har ännu inte ställts inför rätta för sin roll.
Domstolen vill se en modig president som gör det han lovat Nu kommer Högsta Domstolen med ett besked, som i sin olika formuleringar ger Trump ett villkorat stöd. Domstolen säger uttryckligen att man vill se ”boldness” och handlingskraft, dvs en president som tar större plats än sedvanligt, som visar ”mod” och gör det som de konservativa anser rätt. I praktiken ger Högsta Domstolen presidenten, och det är Trump man ser framför sig som nästa president, ett carte blanche och säger åt honom att göra det som är nödvändigt och domstolen kommer att se positivt på det som Trump åstadkommer.
En ny maktbalans Högsta domstolens besked förflyttar maktbalansen på ett påtagligt sätt och ger presidenten mer exekutiv makt och indikerar att domstolen kommer att bekräfta riktigheten i det presidenten, Trump, genomför. Självklart är allt inlindat i juridiska termer, så att det enbart är väl pålästa jurister och motsvarande som förstår vad domstolens besked egentligen kan leda till. Men det finns uttolkare som förstår texten och förstår hotet som en återkomst för Trump innebär. Trump skulle få näst intill fria händer att använda det juridiska systemet mot sina motståndare, troligen inklusive media. USA skulle snabbt närma sig det vi sett i andra länder i form av begränsningar av de demokratiska fri- och rättigheterna.
Det är många som kommer att påverkas En detalj som framgår av den youtube-film jag kollat (se länk nedan, och tack Lasse för tipset!) är att istället för en rättegång skulle domaren som har hand om 6-januari-åtalet kunna genomföra en hearing, där vittnen tvingas att under ed klargöra vad som egentligen hände och vilken roll Trump hade för detta. Oavsett hur det går är beskedet från Högsta domstolen synnerligen oroande. Med en revanschsugen Trump tillbaka i Vita Huset, vilket är fullt tänkbart efter valet i november står världen inför en helt ny situation. Inte enbart Ukraina, NATO och det usla svenska DCA-avtalet kommer att påverkas.
Oroande, minst sagt En återkomst för Trump kan i värsta fall få långtgående konsekvenser för hur länder kommer att samverka, och inte. Det vi vant oss vid att kunna dra nytta av i form av tillgänglig och sann information kommer att kunna strypas på olika sätt. Delar av mediavärlden strävar efter större marknadsandelar och i slutänden monopol och vill inte se värdet av olika nyhetskanaler. Det paradoxala kan inträffa att de bolag som säger sig arbeta för ”frihet” till slut står på samma sida av historien som de regimer som utövar stark kontroll över nyhetsflöden och fakta. Monopolmedia och statligt kontrollerade medier i icke-demokratier motverkar båda en sund samhällsutveckling. Och i skuggan av detta mediala skymningsland kan despoter som Trump göra lite som han vill.
Det franska parlamentsvalets första omgång blev en väntad framgång för nationalisterna, Le Pens parti, som ju lyckats hitta en frontfigur som tydligen går hem i dagens samhällsklimat. Jordan Bardella är ett nytt ansikte, för dem som tröttnat på de etablerade politikerna. Han har dessutom tydligen haft stor framgång på de sociala plattformar, som är så viktiga för att nå den unga generationen.
Första ronden Det franska valsystemet är konstruerat i två omgångar, så om en vecka klarnar det mer exakt vilka parlamentsledamöter som tar vilka platser. Efter den första rundan fick Nationell Samling (Le Pens parti) drygt 29 procent, medan vänsterns koalition samlade 28 procent och president Macrons mittenkoalition fick 20 procent. 75 parlamentsplatser är klara genom att en kandidat fick mer än 50 procent av rösterna. 37 av dessa hör till Le Pens parti, medan 32 är vänsterkandidater.
Vem ska släppa fram vem? På söndag går folk till val igen i de valkretsar där ingen kandidat nådde 50 procents rösteandel. Och det lär bli ett spel för att samla ihop röster för att inte splittra motståndet mot Le Pens parti. Det är naturligtvis svårt för Macron att svälja att acceptera att hans mittenkandidater står tillbaka för att släppa fram en vänsterkandidat med bättre chans att besegra Bardellas kamrater. Och omvänt. Även vänstern kommer ju att ha svårt att släppa fram Macrons kandidat. Frågan är till slut vilken majoritet det nya parlamentet kommer att ha. (Se länktips nedan till text efter att den andra omgången blev klar).
EU blir försvagat Det är mycket som står på spel. Le Pen har ju under lång tid tagit emot finansiellt stöd från Putins Ryssland. Skulle hon eller hennes Bardella bli premiärminister blir det synnerligen komplicerat i EU:s ministerråd, när olika sanktioner mot Ryssland eller stöd till Ukraina ska beslutas. Även om Macron har hand om utrikespolitiken blir det ju svårt för honom att agera i strid med vad den sittande regeringen vill. Det kan ju också bli tal om mycket segdragna förhandlingar mellan de olika partierna i parlamentet, om inget av partierna får egen majoritet. En försvagad fransk position i EU hjälper ju enbart Putin i hans ambition att få kontroll över ”sitt” Ukraina.
Fler hot I kulisserna kan ju även Italiens Giorgia Meloni agera för att förflytta EU:s position i en Putin-vänlig riktning. Ungerns Orban har också tydligt tagit steg för att skapa manöverutrymme för de högerkrafter i EU som gärna har goda relationer med Putin. Och om det går riktigt illa i USA i november har vi snart en Putin-kramare i form av Trump som kan ta beslut som påverkar NATO och därmed hela säkerhetsbalansen i världen. Det är lite skakigt, minst sagt, just nu i den internationella politiken. Och i Sverige har vi en regering som gjort sig helt beroende av Åkessons parti. Man kan bli orolig för mindre.
