Tankar efter två val i Europa

Så har både Storbritannien och Frankrike haft val till sina parlament. Båda länderna har ett system med enmansvalkretsar, där vinnaren tar hem valkretsen. Ett bekymmer med detta system är att minoriteter har svårt att bli delaktiga i valet. Både på ett teoretiskt och ett konkret plan innebär detta system att många troligen avstår från att rösta eftersom ”deras” kandidat inte har någon rimlig chans att vinna.

Det tekniska och taktiska med enmansvalkretsar
Det går att se fördelen med enmansvalkretsar. Den lokala förankringen blir tydlig. Lokalbefolkningen väljer den representant de kan ha träffat och fått ett gott intryck av. Men om man ogillar den representant som majoriteten vill ha är det svårt eller till och med bortkastat att lägga sin röst på någon annan person från ett annat parti. Så ur ett individuellt perspektiv och för att skapa legitimitet kring demokratiska val måste man nog hävda att det svenska systemet med listor och att alla röster räknas ändå är att föredra. Det franska systemet med två valomgångar har en del fördelar, eftersom den första omgången kan ses som en provomgång, då opinionen testas och folk får en indikation på hur alla andra röstar och på så sätt kan ändra sin röst till omgång två. Och det var väl det som till viss del hände i år eftersom Macrons parti gjorde en stark återhämtning i omgång två och Le Pens parti tappade stort.

De hängivna röstade på Farage
Ser man till trender och tendenser är det ganska tydligt att både Tories och de skotska nationalisterna straffades i det brittiska valet. Missnöjet med ledarskapet var stort efter 14 år och att Brexit uppenbarligen inte gett de fördelar förespråkarna utlovat. Nigel Farage, som drev fram Brexit, förklarar misslyckandet med att Tories misskötte utträdet. Och folk ser uppenbarligen hans inställning som rimlig. En gissning är att systemet med enmansvalkretsar gjorde att det var den starka kärnan av välmotiverade Farage-anhängare som röstade på hans parti, väl medvetna om att en röst på Reform UK troligen skulle vara bortkastad i de flesta valkretsar. Ändå fick hans parti flera platser. Tänk då om britterna hade haft ett svenskt valsystem, då hade genomslaget sannolikt blivit monumentalt.

Le Pen har tvättat bort mycket av det gamla
I Frankrike är det märkligt att Le Pen har lyckats tvätta bort antisemitismen, Rysslands-beroendet, nazismbakgrunden (som är ännu tydligare än Sverigedemokraternas) och annat som tidigare gjorde det omöjligt för vanligt folk att rösta på dem. Nu tycks Le Pen attrahera olika samhällsklasser, kanske också genom att den unge Bardella stått i rampljuset och signalerat ungdomlig förnyelse och sagt det publiken ville höra. Le Pen siktar nog på presidentposten 2027.

Högern splittrades, det var inte vänstern som vann
För att återgå till Storbritannien är det tydligt att valsystemet gynnat Labour och att missnöjet med Tories splittrat högerväljare på Tories och Reform UK. Labour vann för att Tories schabblade bort sin position och inte lyckades genomföra en politik som gynnade de väljare som tidigare röstat på dem. Om Starmer som ny premiärminister ska lyckas behöver han troligen hitta politiska lösningar som en majoritet av britterna kan ställa sig bakom. Bekymret är att ekonomin är svag, manöverutrymmet är litet och att arvet efter decennier av övertro på Thatchers marknadslösningar har skapat en situation där det blir komplicerat att vända utvecklingen.

Förankring via medborgarråd?
För det går inte att blunda för att det dessutom finns akuta och viktiga åtgärder att vidta för omställningen till ett fossilfritt och förnybart energisystem. Man behöver dessutom bromsa in överutnyttjandet av resurser och snabbt återställa mycket av det som de senaste decenniernas nonchalanta attityd till naturens och planetens gränser ställt till med. Det är en gigantisk pedagogisk utmaning att samtidigt åstadkomma en rättvis fördelning, ett skifte i tekniska lösningar och hitta en rimlig väg framåt som tar sikte på hållbarhet. Det är kanske dags för återkommande lokala medborgarråd för att få vanliga medborgare med på åtgärderna.

En öppning för en fjärde väg?
I eftersnacket från det franska valet har det hetat att det blir svårt att bilda regering och att enas om en ekonomisk politik. Tre jämnstora block av vänster, mitten och höger har olika värderingar och olika lösningar. Det blir mycket intressant att se hur fransmännen ska hitta en väg framåt, särskilt som de gärna ser sig själva som en dominerande kraft i EU. Kanske kan valresultatet öppna upp för en fjärde väg, där de tre jämnstora blocken alla får jämka sina ståndpunkter för att skapa utrymme för lösningar som en majoritet av fransmännen kan acceptera.

Synliggör vanligt folk, minska centraliseringen, skapa tillhörighet
Den fjärde vägen skulle kunna vara en tydlig hållbarhetsinriktad regering, där bönder, inklusive vinodlare, och andra små lokala verksamheter får en tydlig roll i återhämtningen och återställandet av det som måste fungera. Så att centraliseringen till Paris och stora aktörer får stå tillbaka. En slags konkret, hållbar, variant på det som de gula västarna symboliserade. Att synliggöra de människor som lätt hamnar i skymundan och bygga sammanhållning på riktigt.

Vi får se. Det enda vi vet är att just nu tog inte de antidemokratiska krafterna över ledningen i Storbritannien och Frankrike. Men de väntar på sin tur, gratulerade av Trump och stödda och uppmuntrade av Putin m.fl.

Länktips: Några tankar efter den första valomgången i Frankrike: http://christerowe.se/2024/07/nr1085-det-franska-valet-paverkar-eu/

Nu kan Trump göra lite som han vill efter valet

Högsta domstolen i USA fick en konservativ majoritet under Trumps presidentperiod. Vad det innebar för aborträtten i USA blev tydligt när Högsta domstolen tog ställning och för två år sedan upphävde den lag som gällt sedan 1973 och garanterat kvinnor aborträtt. Nu har flera delstater i USA vridit tillbaka klockan och i varierande grad ställt sig på abortmotståndarnas sida. Men det besked som kom häromdagen från ”The Supreme Court” var nog egentligen ännu mycket värre, även om det ännu inte har kommenterats särskilt mycket i vårt land.

Har presidenten immunitet?
Det Högsta Domstolen bland annat slagit fast är att presidenten till stor del har immunitet och att det åligger lägre instanser att slå fast om en president agerat som privatperson eller som president. Bakgrunden är naturligtvis Trumps pådrivande roll i samband med attacken på Kapitoleum, där kongressens elektorer hade samlats den 6 januari 2021 för att fastslå att Joe Biden just hade valts till president. En mobb invaderade Kapitoleum och det var mer en tillfällighet att bara fem personer avled till följd av attacken och att ingen av dem var politiker.

Flera hundra av de som deltog har erkänt sin delaktighet
Trump uppmuntrade sina anhängare i sitt försök till statskupp. Han hade också sett till att kongressbyggnaden hade minimalt med polis till försvar på plats. Inget nationalgarde hade informerats om vad som var på gång, eller alternativt fått order om att avvakta. Det rättsliga spelet efter 6 januari har lett till hundratals fällande domar mot personer som deltog, men huvudpersonen själv, Trump, har ännu inte ställts inför rätta för sin roll.

Domstolen vill se en modig president som gör det han lovat
Nu kommer Högsta Domstolen med ett besked, som i sin olika formuleringar ger Trump ett villkorat stöd. Domstolen säger uttryckligen att man vill se ”boldness” och handlingskraft, dvs en president som tar större plats än sedvanligt, som visar ”mod” och gör det som de konservativa anser rätt. I praktiken ger Högsta Domstolen presidenten, och det är Trump man ser framför sig som nästa president, ett carte blanche och säger åt honom att göra det som är nödvändigt och domstolen kommer att se positivt på det som Trump åstadkommer.

En ny maktbalans
Högsta domstolens besked förflyttar maktbalansen på ett påtagligt sätt och ger presidenten mer exekutiv makt och indikerar att domstolen kommer att bekräfta riktigheten i det presidenten, Trump, genomför. Självklart är allt inlindat i juridiska termer, så att det enbart är väl pålästa jurister och motsvarande som förstår vad domstolens besked egentligen kan leda till. Men det finns uttolkare som förstår texten och förstår hotet som en återkomst för Trump innebär. Trump skulle få näst intill fria händer att använda det juridiska systemet mot sina motståndare, troligen inklusive media. USA skulle snabbt närma sig det vi sett i andra länder i form av begränsningar av de demokratiska fri- och rättigheterna.

Det är många som kommer att påverkas
En detalj som framgår av den youtube-film jag kollat (se länk nedan, och tack Lasse för tipset!) är att istället för en rättegång skulle domaren som har hand om 6-januari-åtalet kunna genomföra en hearing, där vittnen tvingas att under ed klargöra vad som egentligen hände och vilken roll Trump hade för detta. Oavsett hur det går är beskedet från Högsta domstolen synnerligen oroande. Med en revanschsugen Trump tillbaka i Vita Huset, vilket är fullt tänkbart efter valet i november står världen inför en helt ny situation. Inte enbart Ukraina, NATO och det usla svenska DCA-avtalet kommer att påverkas.

Oroande, minst sagt
En återkomst för Trump kan i värsta fall få långtgående konsekvenser för hur länder kommer att samverka, och inte. Det vi vant oss vid att kunna dra nytta av i form av tillgänglig och sann information kommer att kunna strypas på olika sätt. Delar av mediavärlden strävar efter större marknadsandelar och i slutänden monopol och vill inte se värdet av olika nyhetskanaler. Det paradoxala kan inträffa att de bolag som säger sig arbeta för ”frihet” till slut står på samma sida av historien som de regimer som utövar stark kontroll över nyhetsflöden och fakta. Monopolmedia och statligt kontrollerade medier i icke-demokratier motverkar båda en sund samhällsutveckling. Och i skuggan av detta mediala skymningsland kan despoter som Trump göra lite som han vill.

Länktips: Youtube-film med analys av vad Högsta domstolen i USA egentligen gett besked om: https://www.youtube.com/watch?v=_m_Rkop0noc

Det franska valet påverkar EU

Det franska parlamentsvalets första omgång blev en väntad framgång för nationalisterna, Le Pens parti, som ju lyckats hitta en frontfigur som tydligen går hem i dagens samhällsklimat. Jordan Bardella är ett nytt ansikte, för dem som tröttnat på de etablerade politikerna. Han har dessutom tydligen haft stor framgång på de sociala plattformar, som är så viktiga för att nå den unga generationen.

Första ronden
Det franska valsystemet är konstruerat i två omgångar, så om en vecka klarnar det mer exakt vilka parlamentsledamöter som tar vilka platser. Efter den första rundan fick Nationell Samling (Le Pens parti) drygt 29 procent, medan vänsterns koalition samlade 28 procent och president Macrons mittenkoalition fick 20 procent. 75 parlamentsplatser är klara genom att en kandidat fick mer än 50 procent av rösterna. 37 av dessa hör till Le Pens parti, medan 32 är vänsterkandidater.

Vem ska släppa fram vem?
På söndag går folk till val igen i de valkretsar där ingen kandidat nådde 50 procents rösteandel. Och det lär bli ett spel för att samla ihop röster för att inte splittra motståndet mot Le Pens parti. Det är naturligtvis svårt för Macron att svälja att acceptera att hans mittenkandidater står tillbaka för att släppa fram en vänsterkandidat med bättre chans att besegra Bardellas kamrater. Och omvänt. Även vänstern kommer ju att ha svårt att släppa fram Macrons kandidat. Frågan är till slut vilken majoritet det nya parlamentet kommer att ha. (Se länktips nedan till text efter att den andra omgången blev klar).

EU blir försvagat
Det är mycket som står på spel. Le Pen har ju under lång tid tagit emot finansiellt stöd från Putins Ryssland. Skulle hon eller hennes Bardella bli premiärminister blir det synnerligen komplicerat i EU:s ministerråd, när olika sanktioner mot Ryssland eller stöd till Ukraina ska beslutas. Även om Macron har hand om utrikespolitiken blir det ju svårt för honom att agera i strid med vad den sittande regeringen vill. Det kan ju också bli tal om mycket segdragna förhandlingar mellan de olika partierna i parlamentet, om inget av partierna får egen majoritet. En försvagad fransk position i EU hjälper ju enbart Putin i hans ambition att få kontroll över ”sitt” Ukraina.

Fler hot
I kulisserna kan ju även Italiens Giorgia Meloni agera för att förflytta EU:s position i en Putin-vänlig riktning. Ungerns Orban har också tydligt tagit steg för att skapa manöverutrymme för de högerkrafter i EU som gärna har goda relationer med Putin. Och om det går riktigt illa i USA i november har vi snart en Putin-kramare i form av Trump som kan ta beslut som påverkar NATO och därmed hela säkerhetsbalansen i världen. Det är lite skakigt, minst sagt, just nu i den internationella politiken. Och i Sverige har vi en regering som gjort sig helt beroende av Åkessons parti. Man kan bli orolig för mindre.

Länktips: https://www.svt.se/nyheter/utrikes/ytterhogern-rusade-men-vanstern-strax-bakom-i-franska-valet

Länktips: Efter det franska valets andra omgång: http://christerowe.se/2024/07/nr1089-tankar-efter-tva-val-i-europa/

Några frågor att ställa till Åkesson

Varför ställer ingen journalist tydliga frågor till Åkesson? Sedan TV4:s Kalla Fakta-avslöjande om SD:s dolda konton på sociala medier, deras trollfabrik, och att den ”oberoende” nyhetskanalen ”Riks” i själva verket agerar som en integrerad del av SD:s kommunikationsavdelning står det klart att Åkesson inte ser på den tredje statsmakten som andra partier. Det tycks som att SD ser på media som en del av ”fienden” och att de föraktar systemet med fristående, oberoende och granskande medier.

Här är några frågor som borde ställas
”Vad är SD:s officiella syn på medias granskande roll i relation till regering, myndigheter och riksdag? (Och hur skiljer den sig från den inofficiella, som kommit till uttryck i svallvågorna efter Kalla Fakta-programmet).”
”Med de svepande beskrivningar som ni i SD använder får man intrycket att du och ditt parti inte ser oberoende granskning av den politiska makten som något positivt. Stämmer detta?”
”Är det SD:s åsikt att media är fienden?”
”Vilka är det som ingår i klägget som du talar om?”
”Om du skulle bli minister skulle du därmed inte acceptera att bli granskad? Hur ska granskningen i så fall gå till enligt dig?”
”Hur ser SD på det flerpartisystem vår demokrati bygger på?”
”Är det negativt för samhället att olika åsikter får komma till tals och att debatten förs på saklig grund och utifrån olika värderingar?”
”Hur kommer det sig att ni använder förtalskampanjer, hot och hat för att tysta meningsmotståndare? Har ni inga sakpolitiska argument att använda?”
”Vilka slutsatser har ni dragit och vilka åtgärder har ni vidtagit internt på ”Riks”-kanalen när den mycket omfattande kampanjen mot Annie Lööf, som Riks drev, bidrog till mordet 2022 i Almedalen på Ing-Marie Wieselgren?”
”För några år sedan uttryckte din partikollega Jomshof ungefär att ni anpassar er taktik till rådande situation på mediaområdet eftersom Sverige ännu inte är som Ungern? Stämmer det att ni egentligen vill begränsa mediers möjlighet att verka i Sverige? Vad innebär det för er syn på demokrati? Anser SD att vi har för mycket demokrati idag i Sverige?”

SD saboterar det öppna samhället
Det finns många frågor som aldrig ställs till SD eftersom journalister antingen blir så paffa över de påståenden som Åkesson och SD för fram, eller alternativt inte vågar ställa för att inte riskera kritik gällande särbehandling eller liknande…
Kalla Fakta-avslöjandet visade tydligt att SD utan att tveka använder sig av dolda metoder och ”fuskmetoder” som skadar tilliten till och förståelsen för det offentliga samtalet. När man inte vet vem som är avsändare för vilka budskap, när åsikter och fakta blandas ihop och när olika krafter agerar i det fördolda för att manipulera debatten och för att skrämma motståndare till tystnad osv saboteras det öppna demokratiska samhället. Vi vet att Ryssland har intresse av att destabilisera Sverige och att skapa oklarhet kring de vägval som vårt land står inför. Varför får SD hålla på och undergräva förtroendet för det demokratiska systemet?

Undantagstillstånd
Motivet för SD tycks vara att skapa oro, att minska tilliten generellt i samhället, att skrämma väljarna och att bygga upp motsättningar som i sin tur kan utgöra grund för insättandet av andra maktmedel. Åkesson återkommer ofta till till talet om undantagstillstånd. Han vill skapa en situation som möjliggör andra maktmedel än de gängse. Han har ju sett hur andra länder går till väga för att ta steg bort från demokratin i en auktoritär riktning.

Det rimliga är att ”det vänsterliberala klägget”, dvs de sju övriga partierna, vägrar debattera med SD så länge SD vägrar acceptera de demokratiska spelreglerna för hur opinionsbildning och debatt ska gå till. Det är inte OK att ett av åtta partier fuskar och spelar efter egna regler.

”Varför gjorde ni ingenting åt klimatet” och kopplingen till oljelobbyn

”Varför gjorde ni ingenting? Ni visste ju hur allvarligt läget var, och ändå gjorde ni inte det som behövdes för att bromsa utvecklingen?” Så kommer det att låta när frågor ställs i framtiden om varför vi lät klimatförändringen pågå under hela början av 2000-talet. Vi hade den information som behövdes, men valde ändå att ignorera alla varningssignaler. Framtiden kommer inte att förstå hur det kunde ske.

Det handlar om makt för många ledare
En ”förklaring” som kanske kommer att användas är att bara en tredjedel av världens länder kunde kallas demokratiska, medan resten fick sina ledare på andra sätt, utan att folket fick säga sitt. Ledare som tillträtt utan folkets stöd har sett liten anledning att agera för flertalets bästa, istället har man på olika sätt befäst sin ställning och använt sin makt till att berika sig eller till att förstärka sitt inflytande, alternativt både och.

Exxon + Atlas + Timbro + Ulf Kristersson = motverkar klimatarbetet
Men även de länder som kallar sig demokratiska har påfallande svårt att göra det som är rätt ur ett mänskligt perspektiv. Lobbyister och starka, kortsiktiga ekonomiska intressen har ett avgörande inflytande på hur besluten tas. Det senaste exemplet är hur företaget Atlas agerat på Exxons uppdrag och slussat bidrag och stöd till Timbro, som i sin tur agerat för att misstänkliggöra klimatforskningen och andra som velat få till en förändring av fossilberoendet i samhället. Länktips nedan till en del av det som Dagens ETC skrivit om saken. När Ulf Kristersson var chef på Timbro pågick mycket av det som pågått i decennier. Man säger en sak och gör något annat. Pengarna styr. Och man låtsas att agendan är seriös, samtidigt som man agerar i kulisserna.

Mot bättre vetande
Så även de länder som kallar sig demokratiska agerar mot bättre vetande. Vi har en ”klimatminister” i Sverige som på fullt allvar kallar ett uttalande från den egna gruppen av vetenskapsmän, det vetenskapliga råd som är tillsatt att vägleda regeringen i klimatarbetet, för en ”åsikt”. Och skapar därmed utrymme för någon annan ”vetenskap” som skulle kunna påstå att sakförhållandena är annorlunda. Till exempel att jorden är platt. Att ett kunskaps- och vetenskapsorienterat politiskt parti så uppenbart ignorerar vad vetenskapen säger och öppnar upp för alternativa sanningar är skrämmande. Åsikter jämställs med fakta.

Det mörka 2000-talet
Så det blir svårt för framtiden att förstå vad vi höll på med under de första tre decennierna av 2000-talet. Vi hade diktaturer och halvdiktaturer som tog beslut på sina sätt. Och vi hade ”demokratier” som tillät att vetenskapen sattes på undantag, när den inte passade den rådande politiska dagordningen. Mörkret föll snabbt över 2000-talet på ett sätt som framtiden kanske kommer att jämföra med hur det var enstaka munkar i enstaka kloster som förde kunskapen vidare under den mörka medeltiden. Som jag läste i Dagens ETC idag: Vi har fler och större rubriker om M´bappés näsa i fotbolls-EM än vi har om klimatet. Mängden av och tillgången till dubbelriktad ”information” skadar oss idag på ett sätt som vi inte förstår hur vi ska värja oss emot. Vi klarar inte att sortera information från fake news och att hålla oss informerade om rätt saker. Och då har vi ännu inte sett vad AI kan åstadkomma.

Kortsiktighetens förbannelse
Min slutsats blir att det som hela tiden sätter käppar i hjulet är den kortsiktighet som präglar mycket av samhället. Är det inte Dow Jones index så är det hur många klick en nyhet fått eller hur många likes eller följare en kändis har. Egoismen och de snabba ”vinsterna” överskuggar hela tiden långsiktighet och rättvisa. Som om allt skulle gå ut på att bli mer känd imorgon än igår, att hela tiden bli bekräftad. Så att det kan stå på gravstenen hur många följare man hade på sociala medier.

Länktips: Artikel om hur Exxon påverkat opionen i Sverige: https://www.etc.se/story/saa-koepte-oljejaetten-exxon-inflytande-oever-moderaternas-miljoepolitik

Hur ska vi ha det med maktutövningen i orostider?

I takt med att antidemokratiska krafter inom och utom landet blir allt mer synliga väcks frågan hur vi ska agera för att bevara och utveckla det svenska samhälle vi lärt oss att uppskatta och älska. Putins utökade krig för att ockupera Ukraina väckte reflexen hos några nyckelpersoner i den politiska ledningen att snabbt ansöka om medlemskap i NATO. Hotet från Moskva upplevdes som mycket konkret. Spelplanen ritades om. Nu var det inte anonyma trupper som intog Krim, nu agerade officiella ryska trupper i en ”specialoperation” med siktet inställt på Kiev. Finland och Sverige övergav samtidigt sin neutrala hållning och sökte sig till NATO.

Oklarheterna kommer närmare för varje kris
Pandemin för fem år sedan väckte andra frågor. Hur ska en nationell kris hanteras på ett rättssäkert och demokratiskt sätt? Och i vassen lurar samordnade IT-attacker mot de svenska kommunerna, energisystemen, bankerna osv. Hur ska Sverige skydda sig så att landet kan styras även när styrningen inte fungerar? I krigstider inser alla att det blir nödvändigt att den fredstida organisationen får stå tillbaka för en ledning, där militära befälhavare ges exekutiv makt. Men även detta är otillräckligt beskrivet i de få diskussioner som förs. Vem har egentligen sista ordet i ett krigsläge?

Får en amerikansk soldat bete sig hur som helst?
USA ska ges rätten, i och med DCA-avtalet att stationera trupp och materiel på svensk mark i fredstid. Konsekvenserna i fredstid för denna lösning är otillräckligt diskuterade. Innebär det att en amerikan som i fredstid bryter mot trafikreglerna i Sverige undgår straff? Får en amerikansk soldat bete sig hur som helst på sin fritid? Det verkar så. Frågorna hopar sig och erfarenheterna från andra länder där främmande makt har haft stationerad trupp indikerar att här finns ett problem.

Är bara Dagens Nyheter och Miljöpartiet oroade?
Nu finns en utredning, SOU 2023:75, där en parlamentarisk kommitté arbetat fram ett förslag till hur vår svenska konstitution ska kunna stärkas för att hantera krislägen. Kommittén har varit överens, frånsett att Miljöpartiets representant reserverat sig för förslagen. Jag har inte läst alla 550 sidorna, bara en del. Men tillräckligt för att inte var helt nöjd med det man föreslår. DN hade en ledare om utredningen i början av maj. Men det är alldeles för lite debatt om dessa komplicerade frågor, se länktips nedan.

Hur ska krisbesluten omsättas av mottagarna? 
Framför allt borde man också utreda hur olika myndigheter ska respondera på kristidsbeslut. Det räcker att tänka på snökaoset på E22:an i vintras för att förstå hur svårt det kan vara för myndigheter att frångå rutiner. Det räcker inte att en krisstab säger A och B. Om mottagaren tolkar det som C och D händer inte det som var tänkt. Samtidigt som vi måste gardera hela samhället för den typ av ”kupp” som antidemokraterna drömmer om och skrattar åt i form av stridsvagnsfilmer på Rinkeby Torg.

Hur ska vi balansera maktutövningen?
Frågan är på vilka villkor och under vilka omständigheter Riksdagen ska begränsa sin egen makt och ge regeringen befogenheter att agera. Vi har ingen författningsdomstol i Sverige. Vi har Lagrådet som granskar lagförslag, men regering och riksdag kan bortse från vad Lagrådet hävdar. Vi har remissförfarande på lagstiftning, men den hjälper föga i akuta lägen och har heller ingen formell betydelse. Konstitutionsutskottet kan granska ministrar, men det är riksdagsmän och inga jurister som då har att bedöma ministrarnas agerande. Frågan är hur vi klokast balanserar den utfärdande, verkställande och dömande makten, dels i normalläget, dels i orostider?

USA och andra länder
I USA brukar en president som inte har kongressen på sin sida kallas för en ”lame duck”, dvs ha svårt att få genomfört så mycket av sin politik. Skulle Trump återkomma i Vita Huset lär det hända saker. Han har ju lärt sig nu hur han kan agera för att kringgå regelverket. Kanske kan vi undersöka andra länder och hur de gör för att balansera makten, specifikt i orostider?

Ett steg närmare Åkessons undantagstillstånd
Bekymret med det förslag som SOU 2023:75 tagit fram är att det ger regeringen verktyg att få utlösa det undantagstillstånd utan tidsbegränsning, som Åkesson så länge talat om. Det känns märkligt att sju av åtta partier är nöjda med kommitténs förslag, när vi vet hur demokratin tryckts tillbaka i länder som Polen och Ungern. Och där Italien nu har en högerradikal premiärminister. Ropet på isolationism och höga murar mot omvärlden passar in i den världsbild flera ledare vill kommunicera. Steget till att ta till odemokratiska metoder blir kortare när hoten upplevs som större än möjligheterna.

Länktips: https://www.dn.se/ledare/regeringen-vill-ge-sig-sjalv-mer-makt-och-kunna-utfarda-undantagstillstand/

https://www.regeringen.se/contentassets/5be0138fc9fd4a72b544bb6dd9f69b08/starkt-konstitutionell-beredskap-sou-202375.pdf

Tjafset och den knutna näven

Det mycket man inte vet. Men ibland skymtar något förbi, som kanske – men bara kanske – har betydelse för vår förståelse för hur Tidögänget egentligen ser på varandra. I medierna surrar det runt ett klipp från partiledardebatten häromdagen, där Johan Pehrsson, som kallar sig liberal, skulle ta en debatt med Jimmie Åkesson. När Pehrsson passerar Åkesson hörs han viska till sin opponent: ”Lite mer tjafs”. Och direkt därefter knyter Åkesson näven i en slags peppande gest, som om han tänkte ”Yes!” Hela detta korta förlopp fångades på bild och ljud och återfinns i länken nedan.

Är Tidögänget överens om hur skenet ska upprätthållas?
Det är kanske ingenting. Kanske är det bara Johan Pehrsson bisarra sätt att till varje pris skämta om allting, som några reportrar har påpekat. Eller så är det ett uttryck för den samsyn som råder inom Tidögänget. Samsynen om att allt är lagom mycket teater för galleriet, men att man egentligen är överens om mycket mer än man vill ge sken av.

Tjafsandet och Åkessons reaktion
Det märkligaste är kanske inte Pehrsson påpekande att han nu ska ”tjafsa” lite med Åkesson. Det märkligaste är nog ändå hur Åkesson knyter näven och mycket tydligt bekräftar för sig själv att han är på den vinnande sidan. Han har fått debatten precis dit han vill. Han kan både agera kapten för regeringsskutan, samtidigt som han låtsas vara en outsider, som kritiserar sjuklövern, eliten, media och ”klägget” (vilka det nu är?) och ger sina supportrar bränsle till den antagonism han hoppas ska bära hela vägen.

SD slutar inte trolla
Kalla-Fakta-reportaget i TV4, som gav svart på vitt att SD ägnar sig åt anonyma konton och har en trollfabrik lyckas Åkesson utan att bli ifrågasatt kommentera både som något viktigt som man inte tänker sluta med och något som bara är på skoj, lite humor och satir, lite korridorsnack. Som ska fortsätta. Och, påminde Åkesson om i debatten, 2018 höll socialdemokraterna också på med anonyma konton. Det han glömde nämna var att S omedelbart avbröt det som ett par privatpersoner hittat på utan ledningens vetskap. Och skillnaden är ju att SD avlönar sig trollarmé med skattepengar i form av partistöd, och medvetet bygger ett helt ”ekosystem” med fake news, hat och hot, där ”nyhetsbyrån” Riks är en viktig del. Och egentligen är ju SD offret i detta, påpekar Åkesson, skickligt och farligt eftersom det skapar alternativa sanningar.

Humor kan inte förklaras, enligt Åkesson
Det är ju också så roligt att se det där klippet med stridsvagnen i Rinkeby. Jag skrattar fortfarande, säger Åkesson, men kan inte på en konkret fråga förklara vad som som är roligt med klippet. ”Humor går inte att förklara”, berättar Åkesson och fortsätter hävda att det är ett roligt klipp. Om det skrattas åt skämtet i Rinkeby har han inte ägnat en tanke, får vi veta.

Åkesson gillar de dubbla rollerna
Ännu roligare har han säkert åt idén att ”omplacera” ett par av de anställda på kommunikationsavdelningen. De har ju bytt skrivbord med varandra. Så där står Åkesson i sina dubbla roller och intalar sig själv ”Yes, jag har vunnit” när han nu fått Pehrsson att spela samma spel som de övriga i Tidögänget. Steg för steg inser Åkesson att han kan i praktiken har fritt fram att göra vad han vill. Tidöpartierna kommer inte att sätta hårt mot hårt. Oppositionen har inte Riksdagen med sig. Åkesson kan fortsätta vara både kapten på regeringsskutan och samtidigt bedriva subversiv och konfrontativ populistpolitik, när det passar honom och hans trogna väljare.

Om forskningen bara är åsikt – var hamnar vi då?
Pehrssons företrädare, Björklund, satte sina barn i pant på löftet att aldrig samarbeta med SD. Han höll hårt på principen att inte släppa in rasister och ytterhögern i maktens finrum. Och värderade kunskap, forskning och fakta högre än åsikter och populism. Hur ett parti som tidigare förstod värdet av gedigen utbildning, forskning och evidens har kunnat underordna sig de faktaförnekande högerpopulisterna är en gåta. Följdriktigt avfärdade L:s ”klimatminister” sitt vetenskapliga råds sågning av den förda politiken med att vetenskapen bara framförde ”sin åsikt”. Så långt har det gått. Vetenskapen är en åsikt bland andra. Vad har vi i så fall forskningen till om den inte ska användas?

PS. Ordförklaring
På SD-språk betyder f.ö. ”sjuklövern” och ”de vänsterliberala” de demokratiska partierna, dvs de partier som motsätter sig ett auktoritärt styre enligt modell från Ungern och liknande länder, där viktiga demokratiska institutioner och funktioner åsidosatts.

Länktips: här är länken där Pehrsson viskar till Åkesson

Hur ska media hantera SD?

TV4 och Kalla Faktas avslöjande av SD:s trollfabrik har valsat runt några dagar i media. Regeringen Kristersson har inte bestämt sig om man har förtroende för Jimmie Åkesson. Johan Pehrsson vill se en uppförandekod, där partierna lovar att inte använda sig av anonyma konton. Socialdemokraternas partisekreterare Baudin vill naturligtvis se skarpa åtgärder och lyfter det säkerhetspolitiska perspektivet, där desinformationen ju kan användas för att bidra till det ökade terrorhotet mot Sverige, när vilseledande och felaktig information studsar runt i internationella medier. Oppositionen reagerar starkt. Att destabilisera Sverige tycks ju vara ett mål för SD och är inget att bara låta passera.

Uppgivenhet, likgiltighet eller…?
I P1:S Studio Ett den 20 maj fanns ett inslag om trollfabriks-härvan. (Länk se nedan). Det som fångade mitt intresse var hur ointresserad och nästan likgiltig politik-kommentatorn Fredrik Furtenbach lät. Hans kommentarer finns mellan cirka 13:30 och 16:40 i programmet. Furtenbach säger där att ”Luften verkar gå ur den här affären nu om inga nya avslöjanden kommer fram. Om det bara blir en strid mellan det röda och det blå laget så försvinner trycket och nyhetsvärdet i det”.

Hur förändrar avslöjandet medias arbetssätt?
Studio-Ett-reportern försöker ställa rätt frågor, men Furtenbach tycks rycka på axlarna och anse att affären snart är överspelad och valrörelsen inför 9 juni kan ta fart på allvar. Business as usual verkar vara vad han ser framför sig. En fråga som hade kunnat passa in i inslaget är hur det påverkar Sveriges Radios arbete och konkreta arbetsmetoder, intervjuer och annat när nu Åkesson så tydligt i sin motoffensiv utmålar media till fienden, att det pågår en konspiration mot SD, något som Åkesson ser som det verkliga problemet osv. Går det att intervjua SD-företrädare på samma premisser som övriga partier? Är det rimligt att SD deltar i debatter på samma villkor som de demokratiska partierna… osv?

Hur ska media hantera sitt uppdrag?
Vad innebär SD:s förhållningssätt för hur media ska hantera sitt uppdrag? SD vill ju uppenbarligen inte bli granskade, eftersom man anstränger sig att förneka förekomsten av anonyma konton, man internt blir upprörda när en dator lämnas in på reparation (och i ”orätta händer” skulle kunna avslöja vad som pågår), när man ständigt döljer hur tätt SD och kanalen Riks samarbetar osv. Hur ska media förhålla sig till att sju partier är överens om de demokratiska spelreglerna medan det åttonde, SD, har helt egna regler för hur det politiska samtalet ska föras och hur sambandet mellan maktutövning, förtroendeuppdrag, granskning och rapportering ser ut i en demokrati?

Luften har gått ur…?
Intrycket av Furtenbachs kommentarer är att han gärna ser att stormen bedarrar och frågan om SD:s antidemokratiska metoder läggs till handlingarna, eftersom om inget nytt händer försvinner trycket och nyhetsvärdet, som han säger. Har han helt missat att kartan inte längre stämmer med verkligheten? Sju partier vet att det åttonde inte bryr sig att följa de demokratiska spelreglerna och Ekots politik-kommentator kan bara konstatera att ”luften verkar gå ur den här affären”.

Ska sju partier acceptera det åttonde partiets sabotage?
Furtenbach säger dessutom att M och KD verkar ha funnit sig i att SD har anonyma konton och de nöjer sig med några små symboliska eftergifter. Samarbetet är det viktiga, konstaterar Furtenbach. Och tycks därmed nöjd med att demokratins fundament ruckas av ett antidemokratiskt parti. Det naturliga vore väl att åtminstone värna den egna yrkesrollen, journalistikens plats i det demokratiska systemet, där transparens, ärlighet och ansvarsutkrävande är centrala delar. Kan vi ha ett politiskt landskap där det åttonde partiet benämner de sju andra, media och andra motståndare för ”klägget”? Vart leder den attityden? Måste de sju partierna acceptera att det åttonde strävar efter att ändra det demokratiska systemet? Och Furtenbach konstaterar bara att ”luften verkar ha gått ur den här affären”. Det är väl snarare han själv som tycks ha resignerat.

Vänsterliberal = demokratiskt sinnad
Att problemet med Åkessons attityd är påtagligt framgick också av en debatt i SVT Aktuellt häromdagen, då Magdalena Andersson (i studion) och Jimmie Åkesson (på länk) skulle debattera affären. Åkesson fortsätta där sitt generalangrepp på de partier han betecknar ”vänsterliberala” och att det egentligen var hans parti som var offret och att han bara ägnat sig åt humor och satir, korridorsnack och annat. (”Vänsterliberal” är f.ö. ett ord som egentligen betyder ”demokratisk sinnad” på SD-språk, men det kan han inte säga utan att själv framstå som den antidemokrat han är).

Rama in utfrågningar tydligare
Media måste generellt tänka på att rama in debatter bättre, när SD ska medverka. Kanske visa tydliga siffror och grafik innan frågor ställs, eftersom SD gärna bluffar i direktsändning och påstår saker som inte stämmer. Media måste lära sig att det åttonde partiet inte har ett ärligt uppsåt och inte spelar det politiska spelet på samma villkor och med samma metoder som de sju övriga. Och uppepå detta det säkerhetspolitiska dilemmat med ett höjt terrorhot, påeldat av justitieutskottets ordförande.

Länktips: Studio Ett 20 maj, https://sverigesradio.se/avsnitt/2385777#631

Fredrik Furtenbach i en intervju på nyhetsplats, med ungefär samma budskap som i Studio Ett-inslaget: https://sverigesradio.se/artikel/furtenbach-trollfabriksskandalen-gar-mot-ett-antiklimax

Nättrollen skadar demokratin

TV4 Kalla Fakta har gjort ett wallraff-reportage inifrån SD och deras Riks-redaktion. Del ett av reportaget sändes den 7 maj och del två sändes den 14 maj. (Se kommentar längst ner). Man kan redan nu konstatera att det som har hävdats av bland andra tidningen ETC stämmer. SD har personal som har som uppgift att konsekvent vilseleda och sprida osanningar på sociala medier. Det som brukar kallas trollfabrik är precis vad de organiserar. Nättrollen gör allt vad de kan för att störa och förstöra en seriös diskussion, sprida lögner, hat och förakt för andra åsikter. Trollen underminerar därmed effektivt en fungerande demokrati, som bygger på respekten för olika åsikter.

SVT missade att koppla partiledardebatten till folkbildning om EU
De auktoritära krafterna i världen tar allt större plats. Höger- och ytterhögerpartier vinner röster på sina enkla budskap. Några av dem är kompisar med Putin. Några av dem sitter bekvämt i Rosenbad och talar om för Tidöregeringen vad de vill att regeringen ska göra. Samtidigt som de underminerar det demokratiska samtalet, skrämmer motståndare till tystnad och påverkar hur Public Service värderar nyheter och debattpunkter. Förskjutningen är tydlig. Och SVT missade återigen den 5 maj, när de hade partiledardebatt, att tydliggöra vad EU beslutar och vilka frågor som EU-valet bör handla om. Det hade varit ett utmärkt tillfälle att konkret synliggöra för väljare vad vi egentligen röstar om den 9 juni. Man kan allt oftare notera hur SVT avstår att utmana SD. Det är intressant att det var TV4 och inte SVT som wallraffade.

MIxen av sanning och lögn är förödande
Särskilt som unga människor tenderar att få information från plattformar av typen Tiktok och Instagram är det extra allvarligt att Public Service inte anstränger sig mer för att tillhandahålla grundläggande kunskap om hur världen ser ut, hur den styrs och vilka alternativ vi som medborgare har. När SD och deras olika organ systematiskt sprider falsk information leder det lätt till passivitet. När olika uppgifter florerar avvaktar många och ”vet inte vad de ska tro”. Resultatet av en blandning av sanning och lögn blir lätt att väljarna avvaktar. Istället för att sätta sig in i sakfrågor drar sig folk för att ta ställning och skyller på att de inte vet så mycket.

Jorden har feber
Man kan ju fundera på hur de gör med sitt eget kylskåp. Om det luktar illa från någon maträtt, avvaktar man då? Eftersom man inte vet om det är mjölken som surnat eller osten som möglat. Det är naturligtvis enklast att bara låta allt stå. Eller om det luktar bränt från ugnen. Hur ska vi få folk att agera och reagera på påhopp och dumheter på samma sätt som när något luktar illa i köket? Eller när skogen brinner, översvämningarna drabbar oss, stormen skadar hus och träd… förstår vi inte att jorden har feber? Jorden har 38,5 grader nu (om vi översätter till människans temperatur). Jorden mår inte bra. Och det finns inget snabbt sätt att få ner febern. Vi måste göra något innan det är för sent. Men desinformatörerna på högerkanten vill ha en stor kris, så att deras dröm om att statens våldsmonopol kan sättas in för att ”återställa ordningen” med undantagstillstånd och militär på gatorna.

I förlängningen
Steg för steg undermineras tilltron till samhället och till värdet av en genuin debatt. SD vill inte ha demokratisk debatt. De anser sig ju ha rätt och de tar sig mycket gärna rätten att få rätt. Det är dit vi är på väg. Och Tidögänget tycker det är OK. De vill hellre umgås med antidemokrater på högersidan än med demokratiskt sinnade partier som betecknar sig vänster eller gröna.

Tillägg 14 maj
Del två av TV4:s Kalla Fakta den 14 maj beskrev ännu mer i detalj hur konsekvent SD:s kommunikationsavdelning arbetar för att förvränga debatten, plantera falska påståenden och ägna sig åt deep fake med hjälp av AI. SD är inte intresserade av en demokratisk debatt eller ett rent spel. Hela upplägget handlar om att fånga unga människors sympatier, gärna med hjälp av ”humor” och förlöjligande av de andra partierna, som av SD helt enkelt kallas de vänsterliberala. TV4:s wallraffande var konsekvent och skickligt utfört. Det lär innebära något journalistiskt pris framöver. Men att tro att Tidösamarbetet faller på avslöjandet är nog ändå att hoppas för mycket. Det är snart sommar och allt bleknar bort. Den hårda SD-kärnan kommer naturligtvis finnas kvar och om några månader kommer Ulf Kristersson säga att han har fått de svar han ville få. Så Tidö-spelet kan fortsätta ungefär som förut. Förlorare är vi alla och vår demokrati.

Lyssnat: B-M Mattsson i en podd om USAs demokrati

Britt-Marie Mattsson är en senior journalist på Göteborgs-Posten som länge har bevakat USA. Hon medverkar i ett poddavsnitt från Medier och Demokrati (se länktips nedan) som jag lyssnat på. Hon beskriver flera av de problem USA:s demokrati har att hantera sedan Trump på allvar tog plats på den politiska scenen och fortfarande gör anspråk på att få dominera.

Fox News saknade moralisk kompass
På en knapp timme hinner Britt-Marie Mattsson berätta mycket om det amerikanska valsystemet och hur flera medier i USA hellre kryddade sin rapportering med Trumps falsarier än rakryggat tog avstånd från de lögner Trump spred. Men också hur medierna, framför allt Fox News, numera justerat sin rapportering en aning efter att domstolsutslag kostat dem ansenliga belopp. Money talks. Lite sorgligt, kan jag tycka är att det är pengarna, intäkterna från ”klicken” respektive böteskostnaderna som styr hur Fox och andra agerar, inte någon slags journalistisk princip om att ge publiken sanningsenlig information på ett korrekt sätt.

Man måste vara rik i USA för att bli politiker
Några saker saknar jag i det Britt-Marie Mattsson beskriver. Dels hur hela det politiska fältet på flera nivåer är beroende av ett starkt ekonomiskt stöd. Det är näst intill omöjligt att bedriva en valkampanj utan att vara rik eller att locka starka ekonomiska intressen att backa upp en viss politiker. Och ska rika personer, särskilt företagsledare, investera i en kampanj vill de naturligtvis ha något i retur. Systemet blir på så sätt halv- eller helkorrupt, eftersom företag på så sätt ”köper sig” politiker i kongressen eller till guvernörs- eller presidentposter. Det är en handfull unga kvinnor som lyckats ta sig till representanthuset, men de utgör undantag. Mest känd är väl Alexandra Ocacio-Cortez. (Se artikel i länklistan nedan).

Nikki Haley försvann  för gott?
Jag saknar också ett par ord om det republikanska partiet, hur det har kidnappats av Trump och hans likar och att partiet inte tycks förmå hitta något sätt att lösgöra sig från denna högerpopulistiska gren av partiet, som Trump personifierar. Det hade också kunnat vara intressant att höra hur Britt-Marie Mattsson ser på hur Nikki Haleys kampanj ändå delvis lyckades fånga den del av det republikanska partiet som inte står ut med Trumps lögner och överdrifter. Och hur medierna i USA förhåller sig till Nikki Haley. Är hon fortfarande intressant eller är hon ”förbrukad” sedan hon förlorat dragkampen med Trump om att bli nominerad till att vara republikanernas presidentkandidat? Och hur ser medierna i USA på de politiker som försöker gå i Trumps fotspår? Det hade också varit intressant att höra mer om.

NATO och ”Trump nr 2”
Hur ser det ut framåt? Kommer ”Trump nummer 2” att vara ännu mer extrem eller vilken riktning tar högerpopulismen och nationalismen? Särskilt mot bakgrund av den roll USA spelar i NATO, som Britt-Marie Matsson berör, hade detta varit intressant att höra mer om. Särskilt som många i Sverige har kopplat NATO-inträdet till en ökad trygghet, en trygghet som kanske inte finns kvar om Trump eller en Trump-kopia vinner ett presidentval. Kommer NATO att kunna fortsätta att spela en roll i försvaret av demokratin om USA slår in på en linje, där de demokratiska institutionerna tappar i betydelse och utrymmet för den fria pressen minskar?

Hur klarar sig medierna i det nya landskapet?
Det kunde också ha varit intressant att höra om CNN, CBS och de andra stora TV-bolagen och nyhetsförmedlarna. Klarar de att finnas kvar i det nya medielandskap som växer fram, där sociala medier spelar en allt större roll? Och när traditionell annonsfinansiering inte längre håller bolagen flytande? Finns det någon som talar om Public Service i USA? Man skulle ju kunna tänka sig att någon i USA hört hur BBC fungerar i Storbritannien och inser att det finns ett värde i att förmedla någorlunda korrekt information och riktigt nyhetsflöde i dessa orostider. Det spelar ju bara USA:s fiender i händerna om allmänheten vilseleds. Ska Putin vinna mot USA genom desinformation?

Meningsmotståndare och media får inte ses som fiender
Ska jag nämna något av det värdefulla Britt-Marie Mattsson förmedlade så var det väl bilden av den tunna is som demokratin utgör. Den är skör, demokratin, precis som nattgammal is och det gäller att gå försiktigt fram. Hon nämnde också flera gånger hur Trump beskrev journalister som sina och sina väljares fiender. Där satte hon fingret på en avgörande fråga. Om meningsmotståndare och journalister beskrivs som fiender, som ska bekämpas finns ju ingen tolerans kvar för andras åsikter. Respekten för olika åsikter och rätten att framföra dem är hörnstenar i demokratin. Möjligen hade Britt-Marie Mattsson kunnat utveckla de tankarna ytterligare, hellre än att fastna i detaljerna om hur lite folk det var när Trump svors in som president 2017. Om redaktionen bakom podden spelat in 2 timmar och klippt ihop det viktigaste av det som sades hade kanske innehållet sett lite annorlunda ut. Bara ett tips….

Länktips: Medier och demokrati poddavsnitt. https://medierochdemokrati.lindholmen.se/sites/default/files/2024-04/podd-britt-marie-mattsson.mp3

Länktips: Artikel om Alexandra Ocacio-Cortez: https://www.etc.se/utrikes/alexandria-ocasio-cortez-det-haer-handlar-om-att-ha-en-enad-front-mot-fascismen