Dags att förnya bilden av politiken

Nästa år är det allmänna val igen. Fyra-års-cyklerna går fort. Alldeles för fort. De lösningar vi behöver ha på plats när vi ska vara i balans med hoten från ökande klimatpåverkande utsläpp behöver beställas nu, för att vara idriftsatta och fullt fungerande om 10 till 20 år. Hur fast både politiker och väljare är i gamla schabloner illustreras av ropen på kärnkraft ( mycket farlig, på tok för dyr och globalt helt orättvis) eller indignationen över den pågående ”asyl-flykting-invasionen”, (som lätt skulle kunna avfärdas med några enkla siffror), men som biter sig fast i debatterna för att det passar vissa aktörer. Verklighetsbeskrivningarna sitter fast som urtuggade, gamla sega tuggummin.

Både SVT och TV4 gör fel
Då och då tar jag upp kritik mot media i bloggen och denna gång vill jag peka på två saker som bidrar till att minska förståelsen för vad väljarna har att ta ställning till. Kanske hinner något av detta korrigeras inför valrörelsen, som på sätt och vis redan är igång, eftersom både SVT och TV4 i sina kommenterande inslag ständigt återkommer till regeringsfrågan ”om det var val idag”.

Tre ”borgerliga” regeringskonstellationer
Förr var det enklare. Det fanns en socialdemokratisk regering, som då och då utmanades av de borgerliga partierna. På Fälldins, Ullstens och Fälldin IIs tid låg tyngdpunkten hos de borgerliga hos Centern och Folkpartiet. Gösta Bohman ansågs ”mörkblå” och bjöds inte in av Ullsten när Fälldin avgått på en hedersfråga. (Han ville inte dagtinga med sitt samvete som han sa. Kanske något för dagens högerorienterade partier att fundera på…)
När Carl Bildts parti inte längre var ett ytterkantsparti (och när Bert Karlsson och Ian Wachtmeister rört om i grytan) blev det rimligt att Bildt tog över några år. Och när Alliansen bildades framstod fyra sampratade partier som en enad opposition mot socialdemokratin.

En ny karta
När moderaterna under Reinfeldt tog en mer mittenposition fanns plötsligt utrymme för ett tydligare konservativt högerparti och kartan ritades om. När varken Persson-regeringarna eller Reinfeldt-dito under ett par decennier enligt vissa väljare hade rätt svar på vissa frågor fanns plötsligt utrymme för en ny opposition.
När röken skingrats efter Januariavtalet 2019 såg M och KD endast en väg till regeringsmakten, och det var via SD. En ny konservativ opposition har på kort tid stegvis tagit form. Gamla löften till Hédi Fried om att aldrig ha med SD att göra slängdes på soptippen och Kristersson talar nu om ”förändrad retorik” och gör vad han kan för att legitimera ett samarbete med SD. Liberalerna har tappat många väljare och tog nyligen ett beslut att söka stöd för en borgerlig majoritet, där man inte uteslöt samtal och överenskommelser med SD. Om det räcker för att klara riksdagsspärren återstår att se. SD å sin sida hävdar att man inte är en del av borgerligheten. Tvärtom ser man sig i opposition till de ”vänsterliberala” partierna som man tidigare benämnde ”7-klövern”, för att betona sin egen särställning.

1. Vi har inget tvåpartisystem
Allt detta ovan som en bakgrund till min första kritikpunkt. Det går inte att beskriva dagens politiska karta i samma ideologiska termer som tidigare. Det är inte ”de borgerliga” som står mot ett ”vänsteralternativ”, hur gärna TV:s kommentatorer än önskar denna förenklade polaritet. Det finns åtta partier i Riksdagen och de står vart och ett för en egen ideologi.
När kommentatorerna på ett par minuter ska förklara hur ett val idag skulle resultera i en viss regering reducerar de valet till en slags ständigt pågående statsministeromröstning. Det är att sabotera tanken om ett demokratiskt flerpartisystem, där olika röster och tyngdpunkter baserat på sakfrågor och ställningstaganden så småningom ger en majoritetskonstellation. Istället vänds hela frågeställningen till att inledas med ”vem ska leda landet” och först därefter kanske någon eller några sakfrågor diskuteras. Medias beskrivning av regeringsfrågan blockerar enligt min mening en nyanserad sakpolitisk debatt, där mångfalden kommer till uttryck. I sin jakt på förenklade polariserade snabbfrågor bidrar på så sätt framför allt TV-media till den nödvändiga sakpolitiska debatt som behövs för att tydligare precisera vilka olika alternativ väljarna har att ta ställning till.

GAL-TAN-skalan måste användas mer, särskilt när evig tillväxt
visat sig vara en återvändsgränd
Att tala om ”borgerligheten” och ”vänstersidan” blir extra fel mot bakgrund av t.ex. just Januariavtalet, som ju blev en stor sakpolitisk framgång för både C och L. Mixen av åtgärder i 73-punktslistan bör ses som en framgång för alla partier som deltog. Även GAL-TAN-skalan behöver användas för att illustrera hur partier och väljare ser på samhällsutvecklingen. Särskilt nu när den traditionella ekonomiska politiken tycks ha kommit till vägs ände med orimliga förmögenhetskoncentrationer. Fler och fler inser hur praktiskt omöjlig en oändlig tillväxt är på en planet med begränsade resurser. Att då hålla fast vid ”socialism” och ”icke-socialism” som två grundläggande och huvudsakliga idéer blir minst sagt förlegat.

2. Missvisande presentation eftersom sympati- och antipatifiltren är starka
Min andra kritikpunkt gäller hur kommentatorerna presenterar vilka sakfrågor väljarna kopplar till vilket parti. ”Vilket parti har bäst politik när det gäller xx?” där xx kan vara migration, sjukvård, skola, miljö, rättsväsende osv. Väljarnas svar ses ofta som en slags opinionsmässig avstämning av sakfrågorna. ”Vem är bäst på vilket område just nu?” Det sättet att presentera opinionen blir väldigt missvisande. Väljarna har klara sympatier och antipatier och är inte objektiva bedömare av sakfrågor. Ett tydligt exempel är att någon av kommentatorerna på SVT och TV4 nyligen förvånat sa att ”M har gått om C när det gäller miljöpolitiken”. Dvs fler väljare uppskattar M:s miljöpolitik än C:s.

Miljöexemplet hos M och C
Självklart blir det så. M har aldrig formulerat en miljöpolitik som utmanar den rådande livsstilen, aldrig förordat skärpningar av miljölagstiftning som skulle kosta företagen pengar eller bensinskattehöjningar eller andra förslag som skulle kunna påskynda omställningen till en fossilfri fordonsflotta. När väljarna uppskattar M:s miljöpolitik är det för att de litar på M:s motstånd mot en verklig miljöpolitik som skulle kunna göra skillnad. Därför blir det direkt missvisande att jämföra partiernas förtroende i olika sakfrågor, eftersom partierna ibland står för diametralt skilda lösningar.

Två andra exempel där lösningarna skiljer sig åt
Om opinionsmätningen gällde abortfrågan skulle säkerligen många KD-väljare stödja sitt parti och tycka att KD har den bästa politiken på området, men det skulle ju inte säga något om de övriga partiernas förtroende på abortområdet, eftersom majoriteten av de övriga partierna står för den linje som har gällt i Sverige under lång tid. Eller alkoholpolitiken. Om man frågar MUF-ungdomar vilket parti som har bäst alkoholpolitik blir svaret troligen att det egna partiet är bäst, eftersom både M och deras ungdomsavdelning hellre avskaffar Systembolagets monopolställning än har den kvar. När lösningarna inom olika sakområden skiljer sig dramatiskt åt, blir denna typ av opinionsmätningar svårtolkade. Och inte blir det bättre när kommentatorerna avstår från att förklara vari stödet för eller motståndet mot olika linjer egentligen består.

Våga utmana publiken!
Ska klimatfrågan någonsin komma upp på daglig eller veckovis rapporteringsnivå måste kommentatorerna börja förklara de komplexa sambanden och problemformuleringarna tydligare och bättre. Vi behöver en ny nivå på journalistiken och att kommentatorer vågar utmana publiken på ett intelligent sätt.

Länktips: Jag skrev nyligen om Stern-intervjun i Agenda här

Liberalerna missade sin unika chans

Tyvärr måste jag återkomma till ett tidigare blogginlägg idag, när Liberalerna valt väg. (Se länk längre ner). I februari sammanfattade jag en kulturpolitisk motion från SD som kan ses som en av flera kravlistor från det partiets sida, om det skulle bli aktuellt med en M-KD-regering som lutar sig mot SD för att få stöd. Motionen kan ses som exempel på vad som väntar om det blir en konservativ regering nästa år. Nu sällar sig L till det konservativa blocket och tycks hoppas på det bästa istället för att utgå från en uppdaterad analys av hur konfliktlinjerna ser ut.

Varför inte stå upp för det demokratiska, öppna, samhället?
Det är verkligen sorgligt att ett liberalt parti ser det som det bästa alternativet att samtala med, göra upp med och förhandla med ett antiliberalt, antidemokratiskt parti för att forma Sveriges framtid. Tänk så enkelt och tydligt det hade varit för väljarna att ta ställning i kommande val om L framställt sig som den tydliga motpolen till populism. Så lätt det hade kunnat vara för akademiker och för väljare som litar på vetenskap hellre än tyckande och rykten, att stå upp för ett tydligt kunskapssamhälle.

Fem – sex år med en lögnare i Vita huset har satt spår
När trollen, trumpisterna och desinformatörer har så stort inflytande på vad folk tycker, tänker och vill blir det extra viktigt att stå upp för en sann världsbild. SD vill inte ha klimatforskning, vill inte godkänna Parisavtalet och strävar rent allmänt efter instabilitet, så att deras enkla lösningar kan få gehör hos folk. När verkligheten kräver exakt det motsatta: smarta och väl underbyggda ställningstaganden, baserade på senast tillgängliga kunskap och på en sansad debatt som ger legitimitet.

Svår valrörelse
Nu kommer L att få en mycket svår uppgift att förklara exakt hur många av dagens institutioner och rättigheter som L är beredda att ge upp för att få igenom något liberalt i en i huvudsak konservativ budget. På SD:s kravlista står säkert dessutom som första punkt: ”inga liberala ministrar i den regering vi släpper fram”. Och vad gör Kristersson då? Naturligt böjer han sig för Åkesson. Nu blir det upp till övriga partier att stå upp för de ideal som vi alla tar för givet och som människor idag förlorar sina liv för, i t.ex. Myanmar, att få kunna leva under.

Civilsamhället, Public Service och SIDA står på spel
Man kan ju börja med 19-punkts-listan som jag summerade i en tidigare bloggpost. Där Public Service, SIDA, Allmänna Arvsfonden (livlinan för civilsamhället) och många andra viktiga institutioner i det öppna demokratiska samhället hotas av antiliberalerna i SD.

Vad tänker man offra?
De nitton punkterna finns summerade
här
Nu får Sabuni förklara vad man tänker ge upp i utbyte mot något annat.

Bidragande till kräftgången tror jag är
En bidragande orsak till Liberalernas kräftgång är att partiet helt har blundat för de problem som uppstått till följd av den ohämmade marknadsliberala ordning som rått under flera decennier: Ett konkret resultat av ekonomins särställning i samhällsutvecklingen syns i de miljardvinster till privata skolkoncerner och välfärdsbolag som förekommer. En ordning som också resulterat i att vi i Sverige gör av med 4 gånger så många resurser som planeten långsiktigt klarar att återskapa. Istället har partiet envist hållit fast vid storskaliga lösningar för energiproduktion, som är både farliga, olönsamma och som inte bidrar till en global välfärdsutjämning. Allt fler ser problemen och då gäller det att kunna ompröva sin politik när tidigare lösningar visade sig ohållbara. Politik i en demokrati handlar om att vara relevant för sina väljare.

Varför sitter 61 ledamöter i Riksdagen?

Bara det som Åkesson själv har sagt kan räknas som SD:s ståndpunkt. Detta är Åkessons besked i diskussionen med Stefan Löfvén. Löfvén beskrev i intervjun i SVT:s program 30 Minuter att SD ser Ungern som ett föredöme, inte minst när det gäller politisk styrning av domstolar och kontrollen över media. Åkesson hävdar att ”det har jag aldrig sagt”. Beskedet är häpnadsväckande. (Länkar se nedan).

Man har länge hyllat Ungern
Åtskilliga gånger har SD-företrädare talat om situationen i Ungern som det eftersträvansvärda. Beskedet från Åkesson innebär att bara det som han själv sagt sagt kan räknas som partiets politik. Alla de övriga 61 riksdagsledamöterna för SD uppbär således lön för något helt annat än att lägga fram och argumentera för sitt partis politik. Kanske sitter de i Riksdagen för att det ger en bra inkomst eller för att det är ett lämpligt sätt att blockera riktigt riksdagsarbete. Hur som helst anser deras partiledare att vad de säger har ingen som helst betydelse när det gäller SD:s ståndpunkter. Bara det som Åkesson sagt räknas.

Varför sitter 61 ledamöter i Riksdagen om det de säger inte spelar roll?
Konsekvensen måste bli att till Riksdagens protokoll varje gång föra att yttranden från talarstolen, ställningstaganden i utskott etc enbart speglar SD-ledamotens egna uppfattning och inte har något med partiet att göra.
Så länge inte ledaren, jag höll på att skriva Ledaren, inte själv yttrat samma sak har en ledamots yttranden inget med partiets politik att göra. Man kan fråga sig varför 61 övriga ledamöter sitter i Riksdagen för SD om det bara är partiledarens yttranden som gäller.

Mörka tider
Detta vet naturligtvis Kristersson och Busch, som ju drömmer om att få bilda en regering som gör sig helt beroende av Åkesson. Alla frågor måste tas upp med honom. Inget förslag går igenom om han inte gett klartecken. Det är så det går till när makten koncentreras och demokratin reduceras till något skenbart. Om Kristersson skulle bli statsminister 2022 kommer han varje gång tvingas att fråga Åkesson om lov innan han lägger ett förslag. M och KD blir en gisslan eftersom en M-KD-regering knappast lär avgå, primärt av prestigeskäl. Det vore ju att ge kritikerna rätt. Hellre går de till Åkesson och ber om hans klartecken för varje nytt förslag som läggs på Riksdagens bord… Steg för steg avvecklas på så sätt det öppna och rättvisa samhälle vi känner och tidigare generationer kämpat för att uppnå. Den utveckling vi sett i Polen och i Ungern avskräcker. Och som krydda på anrättningen trixar Åkesson med att han själv minsann aldrig talat om partiets föredömsländer. Det räcker inte att politiken i dessa länder avskräcker – Åkesson förnekar dessutom det hans parti står för. Så skapas en utbredd misstro och grundläggs en likgiltighet inför sanningen.

Sannerligen mörka tider.

Länkar:
Stefan Löfvéns intervju i SVT https://www.svtplay.se/video/30538590/30-minuter/30-minuter-avsnitt-9
Åkessons påstående att han aldrig sagt att Ungern är förebilden
https://www.expressen.se/nyheter/akessons-nya-kanga–mot-lofven-hittar-pa/
Om att Kent Ekeroth hyllar Ungern från Riksdagens talarstol.
https://www.expressen.se/kultur/ide/varfor-pratar-en-sverigevan-ungerska-i-riksdagen/

Hur kan vi stärka Public Service?

Att var och en idag kan publicera sig har både för- och nackdelar. Mottagare översköljs av information, som inte alltid är helt korrekt och som ibland sprids i manipulerande syfte. Misstro och misstänksamhet är en bra grund för konspirationsteorier och för att skapa och förstärka motsättningar i ett samhälle. Trumpismen har visat hur sårbart samhället är när politiken aktivt samverkar med strömningar på (a)sociala medier och med företag på nyhetsmarknaden, med ”journalister” som prioriterar opinionsbildning före allsidig bevakning. I ett destabiliserat samhälle uppstår lägen där ”Pizzagate” och stormningen av Capitoleum 6 januari upplevs som fullt realistiska åtgärder för en grupp av likasinnade. (Länk till ”Pizzagate” nedan). Hur ska vi se på Public Service när både medier eller politik ömsar skinn och spelreglerna snabbt förändras?

Från monopol till två nyhetsredaktioner för TV
Politiker, framför allt på högerkanten, har i olika omgångar ifrågasatt systemet med Public Service. Man har oftast motiverat med det att marknaden får orimliga villkor att konkurrera och att det inte är statens uppgift att styra opinionsbildningen. Den minnesgode kan dra sig till minnes hur Radio Syd och Radio Nord kunde kringgå sändningstillstånden genom att sända från båtar ute till havs. Detta var i monopolets tidevarv. Så småningom kom Stenbeck, TV3 och kommersiella kanaler och 1992 kunde TV4 börja sända via marksändarna. Monopolet var brutet. Sedan år 2008 betalar TV4 ingen särskild koncessionsavgift för rätten att sända sina program.

Beteendeförändringen pågår för fullt
I takt med att distributionen bytt till digitalt format har ”tablå-TV” förlorat i betydelse och fler och fler program visas ”on demand” via PLAY-format eller liknande. Beteenden förändras när filmer, klipp och nyheter sprids via Youtube och andra kanaler. Traditionellt TV-tittande krymper successivt och kvar blir troligen tidsbundna program som Kalla Anka på Julafton, Nyår från Skansen och Vasaloppet, något som snarast kan jämföras med forna tiders lägereld, där familjen samlas för att uppleva något tillsammans. Nyhetsklipp handlar mer om att på individnivå ta vara på olika pauser i det dagliga, ofta via mobilen eller paddan.

Läget just nu för Public Service
Den 10 mars genomförde ICJ, den svenska avdelningen av internationella juristkommissionen (länk nedan) ett webbinarium om tanken att grundlagsskydda Public Service. För en icke-jurist kan det låta enkelt. Men det är det naturligtvis inte. Genom presentationen fick jag klart för mig att
– dagens system bygger på praxis och är sårbart
– en enkel majoritet i Riksdagen när som helst kan lägga ner Public Service
– det inte räcker att skydda bolaget, även verksamheten behöver skyddas
– det finns ingen tydlig internationell förebild att kopiera rakt av.

Regeringsformen – tre tillägg
Juristkommissionen föreslår att Public Service skyddas genom tre tillägg i Regeringsformen (som är en grundlag) under paragraferna 8:2, 8:17 och 8:18 så att grundlagen inkluderar formuleringen ”existensen av och grunderna för radio- och tv-verksamhet i allmänhetens tjänst” och de ställen i grundlagen som beskriver hur lagen tillämpas. Och som man förtydligar i sitt yttrande: ”Radio- och tv-verksamhet i allmänhetens tjänst skulle därmed tillförsäkras konstitutionellt skydd för denna verksamhets rättsliga ställning”. 

Tillägg i RF
Därefter vill Juristkommissionen att Regeringsformen (RF) får ett tillägg som tydligare säkrar upp villkoren för hur verksamheten kan och ska bedrivas. Under ett antal punkter pekar man på att syftet, oberoendet, finansieringen, formerna och andra villkor specifikt anges, så att verksamheten får en långsiktigt samhällsnyttig och säkrad funktion. Man ser också en intressant likhet i hur staten förhåller sig till trossamfunden.

USA som avskräckande exempel
Ska Public Service fortsätta att finansieras genom en generell skatteintäkt från varje skattepliktig medborgare krävs också att Public Service uppfattas som viktig och som en garant för ett öppet, demokratiskt samhälle. Det räcker att se på USA som ett avskräckande exempel, där nyhetsmedia helt spelar på marknadens villkor och där skrupellösa magnater som Rupert Murdoch (Fox News m.fl) inte drar sig för att under journalistisk täckmantel driva och bedriva opinionsbildning för att påverka samhällsutvecklingen i önskad riktning, ivrigt påhejad av annonsörer som, ganska motsägelsefullt, strävar efter ett samhälle med större klyftor och där färre konsumenter kan köpa deras varor. (Som t.ex. Mike Lindell med företaget My Pillow). Ett par månader efter att Joe Biden installerats som president finns det fortfarande en stor grupp amerikaner som är övertygade om att den förre presidenten blev bestulen på segern i valet. Denna uppfattning har de från de alternativmedia på högerkanten, där fakta ständigt selekteras för att passa in i ett vinklat narrativ.

Involvera medborgarna – och en tokig idé
Tilltron och betydelsen av Public Service skulle kunna stärkas om flera parter involverades i styrande och löpande revision av hur Public Service fungerar. Tanken med att skapa besluts-, insyns- och tillsynsformer som ger olika delar av samhället roller i relation till Public Service känns tilltalande. En spontan idé skulle kunna vara att den som vinner i ett lotteri – typ det som TV4 har med trisslotter – inte enbart vinner pengar under en viss tid utan också – som ett slags samhällstjänst – några månader i en valfri funktion kopplad till Public Service. Som ett slags ”folkets röst”, ett referensforum, som i olika grupper intresserar sig för och kommer med synpunkter på olika aspekter av Public Service. Genom ett par frågeformulär får dessa personer kvitto på vilken insyns- eller tillsynsroll de kan få. Den som har erfarenhet av företagsekonomi (och de är många i landet) kan vara med i en ekonomigrupp, andra får kanske möjlighet att utgöra referenspanel för programutbud etc. Kanske ändå inte….

Formalisera civilsamhällets roll ?
En annan något mer realistisk tanke skulle kunna vara att civilsamhällets organisationer får formella roller i relation till Public Service. Rädda Barnen, Hela Sverige Ska Leva, aktiva hembygdsföreningar, Naturskyddsföreningen etc skulle kunna ha formella positioner i en styrgrupp, som ges mandat att både långsiktigt och löpande påverka hur Public Service prioriterar sitt uppdrag på en generell nivå. Det journalistiska ska självklart stå fritt från påverkan, men det finns alltid avvägningar inom alla verksamheter, där medborgarnas synpunkter kan vara viktiga. Även näringslivet, universiteten och varför inte en biblioteksförening skulle kunna ha motsvarande roller, allt i syfte att bättre förankra Public Service hos allmänheten och ömsesidigt stärka förståelsen för tredje statsmaktens roll i samhället. Inget är ju hugget i sten. Att bara vänta på att utvecklingen rinner ifrån ”gammelmedia” är detsamma som att steg för steg lägga ner Public Service.

Länktips till ”Pizzagate”: https://sv.wikipedia.org/wiki/Pizzagate

ICJ Juristkommissionen: https://www.icj-sweden.org/om-oss/

Rupert Murdoch: https://sv.wikipedia.org/wiki/Rupert_Murdoch

My Pillow: https://sv.wikipedia.org/wiki/Mike_Lindell

Vi måste förstå dagens konfliktlinjer

Femtio år med fel politik har skapat många av de problem som står för dörren. Den globala orättvisan, klimatförändringarna, hotet mot hela ekosystemet samt sammanhållningen och tilliten i samhället, är sådant som hotas idag. Det är hög tid att rita om kartan.

Bluffen om ”trickle down” som ännu inte uppmärksammats
Ronald Reagan och Margaret Thatcher satte ner foten på 80-talet och lanserade en extrem marknadsliberal syn på samhället. Privatisering var rätt väg och det var bra för alla om stora bolag och deras ägare gjorde stora vinster; de stora ekonomiska överskotten skulle på något mirakulöst sätt ”trickle down”, sippra ner till alla i samhället, så att alla fick en del av välståndsökningen. Sänkta skatter, privatisering och en minimal stat var några ingredienser i deras ideologi. Nyliberaler kallades de som företrädde denna linje. Det gick inget vidare. Gemensamma nyttigheter som järnvägen i Storbritannien kördes i botten. Klyftorna i samhället ökade. De rika blev ännu rikare.

Skattepengar kunde ha gjort nytta, men rinner ut ur samhället
I Sverige har dessa teorier gett oss en uppsjö ”jobbskatteavdrag” under åtta år med Reinfeldt, privatiseringar inom vård, omsorg och skola som dränerar skattesystemet på resurser och för över vinster till privata bolag på ett sätt som skadar tilltron till skattesystemet. Sjukhus läggs ner i Sollefteå medan en vårdkoncern som Humana gör miljardvinster. Pengar som hade kunnat stanna i vården hamnar hos ägarna. Engelska skolan plockar ut stora belopp, pengar som de fått från oss skattebetalare. Systemet inte bara gnisslar, det skriker orättvisa och i Riksdagen vill en majoritet av partierna ha det så här. Timbro-lobbyn är stark.

BNP-utveckling sedan 1970
Sedan 70-talet har den omhuldade marknadsekonomin drivit på en ohejdad överkonsumtion av varor och ett fossilberoende som vi nu ser följderna av. De senaste 50 åren har BNP ökat 3,5 gång i OECD i fasta priser.

BNP-utveckling enl OECD

Världens energianvändning
Energiåtgången för att hålla samhället igång har ökat under samma period och fossilberoendet är kompakt.


(Bild från Wikipedia)

Tillväxt? Verkligen?
Den förda politiken har gett oss dagens ohållbara överkonsumtion av resurser och farligt beroende av fossila energislag. Det är inget politisk rörelse som erkänner sin del i hur det blivit. Den ekonomiska liberalism som dominerat i de utvecklade länderna ifrågasätts inte. Kopplingen mellan upplevt välstånd och hotande kollaps för ekosystem, klimat och resurstillgångar diskuteras inte. Tvärtom talar många politiker om ”tillväxt”, business-as-usual, när pandemin lagt sig. Trots att det är business-as-usual som orsakat de problem vi nu måste hantera för att ha en chans att förhindra kommande ödesdigra, samhällsfarliga katastrofer.

Republikanerna kan bara vinna genom fusk
I dragkampen mellan privat ägande och socialism på den traditionella höger-vänster-skalan har i princip alla förlorat. Socialismen i sin ideologiskt renodlade form klarade inte att forma ett rättvist och öppet samhälle. I den ohämmade marknadens förlovade land, USA, har en majoritet av befolkningen förlorat på den förda politiken. Det har lett till insikten hos det republikanska partiet att de inte kommer kunna vinna demokratiska val på traditionellt sätt. De fåtal rika blir aldrig fler än de fattiga. En person – en röst blir därmed omöjligt för republikanerna. Hundratals lokala lagförslag läggs nu fram för att begränsa rösträtten för minoriteter, och s.k. ”Gerrymandering” pågår för fullt. I kulisserna lurar ett de-facto-maktövertagande av trump eller hans efterföljare. Maktförskjutningen på grund av den förda ekonomiska politiken leder således till att en ekonomisk överklass försöker vidmakthålla ett politiskt övertag inte bara genom att ekonomiskt stödja de kampanjer de gillar. Den ekonomiska utvecklingen påverkar demokratin som sådan, där principen om fria val sätts på undantag. ”Stop the steal” och stormningen av Capitoleum var bara ett i raden på symptom på detta. Nya attacker lär komma.

Hoten idag handlar om ett annat vi och dom
GAL-TAN-skalan har i min analys blivit viktigare än den gamla höger-vänster-skalan. Det är inte socialismen som hotar samhället utan en växande nationalism och fördomsfull populism. Vi ser hur Indien, Brasilien, Turkiet, USA under trump och till viss del Polen och Ungern styrs av ledare som baserar sin position på att exploatera rädslor och fördomar hellre än sammanhållning och solidaritet.

Den nya konfliktlinjen är inte vänster-höger
När nu svenska partier försöker positionera sig inför valet 2022 missar de, enligt mig, att konfliktlinjen inte går mellan 1900-talets socialism och privatkapitalism utan snarare mellan öppenhet och slutenhet, mellan att se möjligheter hellre än hot. När den starka konservativa, närmast egoistiska tidsandan med sina hatdrev, sina påhopp och sin fientlighet blir rumsren förlorar vi viktiga komponenter i det demokratiska samhällsbygget: jämlikhet, rättvisa, respekt för människor med olika läggning och bakgrund osv. När Liberalerna i Sverige hellre väljer att förhandla med antiliberaler än att hålla dem borta från makten har det gått långt. Liberalerna låter på så sätt andra ta striden för det samhälle de varit med om att forma.

Andra får visa vägen
Det positiva med Liberalernas ställningstagande är att andra partier nu desto tydligare kan ta upp striden för det öppna, inkluderande och sammanhållna samhälle som vi alla har mest nytta av. Världen blir inte bättre för att några få miljardärer kan bli orimligt rika. ”Trickle down” fungerar inte och det har utvecklingen visat. Partier som skickligt driver ”bootom-up”-frågor och stärker den lokala tillförsikten och demokratin har nu chansen att visa hur vi tillsammans kan bygga en ny ekonomi som inte kör planeten i diket. Nyliberalerna och de extrema marknadsanhängarna har visat att de varken löser de akuta ekonomiska, miljömässiga eller de sociala problemen i vår tid. Nu får andra visa vägen.

En tänkvärd söndagsintervju med Bo Rothstein

I Söndagsintervjun i P1 den 28 februari fick vi lyssna till ett samtal mellan Martin Wicklin och professor Bo Rothstein, Sveriges kanske mest inflytelserika statsvetare, som snart går i pension. (Länk till programmet se nedan). Rothstein har som vanligt flera kloka tankar att dela med sig av. Vissa saker fastnar i minnet och blir mer minnesvärda än annat. När informationsmängden i samhället är så omfattande, och delar av den t.o.m. är medvetet vilseledande, kan det vara klokt att lyssna till en forskare som hjälper oss att hålla fast vid vissa centrala begrepp, som samhället faktiskt behöver vila på.

Samhällskontraktet får inte gå förlorat
Rothstein nämner t.ex. det outtalade samhällskontraktet som en viktig faktor för tilliten och för relationen mellan styrande och styrda. Vi betalar skatt för att få vissa saker finansierade och en trygghet i våra liv. När detta kontrakt blir otydligt eller upplöses finns en risk att tilliten går förlorad.

Rakryggat och konsekvent
Men det är två andra saker som fastnar mer ordentligt i mitt minne och som jag vill lyfta fram. Det ena är hur konsekvent Bo Rothstein agerade när hans forskning i Oxford visade sig delvis vara knuten till en extern finansiär, som samtidigt gett bidrag till Donald Trump. Sin gärning som forskare och statsvetare kunde Rothstein inte låta villkoras av finansiering från en finansiär som stödjer en auktoritär ledare som trump. När forskningen syftar till att blottlägga systematisk korruption och att rätta till detaljfel i det öppna demokratiska samhället kan inte forskningen på något sätt vara kopplad till motsatsen. Mycket klokt och konsekvent av Rothstein att tacka nej till Oxford på de premisserna. Tänk om fler kunde göra denna koppling mellan värderingar och den egna verksamheten! Så mycket längre vi hade kommit med klimatfrågan om annonser för fossilt baserade produkter inte förekom i våra medier, dvs om klimathotet och miljöbelastningen tillåtits vara avgörande för hur intäkterna genererats. Genom att markera mot hur Oxfords universitet accepterade pengar oavsett sammanhang gav Rothstein ett rakryggat besked, som fler borde ta intryck av.

Var beredd på att plötsligt vara ensam
I de mer personliga delarna av söndagsintervjun kom Rothstein in på ett annat förhållningssätt, som också kan uppmärksammas. Han sa ungefär att ”tänk på att du till slut kan vara helt ensam om en åsikt”. En tanke som han ansträngt sig att vidarebefordra till sina barn och som är viktig att förmedla vidare. I många sociala sammanhang kan det uppstå en situation där det till synes blir frågan om ”alla mot en”. Det måste inte handla om mobbing, det kan vara grupptryck eller annat. Men att mentalt vara förberedd på att det kan uppstå situationer där man är ensam om en ståndpunkt är en bra läxa. För att dels inte falla för frestelsen att vika undan när grupptrycket ökar, men dels också för att vara beredd på att själv plötsligt vara den ende som tycker på ett visst sätt. I de år som formar oss är detta en viktig fråga att minnas, liksom när vi uppfostrar nästa generation. Integritet kan vara ett ord i sammanhanget, eller rakryggat stå för en viss hållning.

Konsekvens: Vi väljer alla vad som är rätt
Rothsteins livsregel får mig att tänka på historien om fjortonårige John Hron, som misshandlades till döds av fyra unga män vid Ingetorpssjön, nära Kode, i augusti 1995. John lyckades först fly och hade kunnat rädda sig själv, men angriparna sa att de skulle ha ihjäl Johns kompis om han inte kom tillbaka. John valde då att återvända och mördades därefter av de fyra nynazisterna.
Detta var när skinheadsen organiserade sig i Vitt Ariskt Motstånd och det var ungefär samtidigt som Jimmie Åkesson gick med i SD. Sedan dess har skinheadsen skaffat kostym, några av dem hamnat i Riksdagen och inte ett SVT Agenda-program sänds utan att relatera till skinheadsens arvtagare, som om den högerextrema världsbilden vore sann.
Vi har alla en möjlighet att stå upp för sanningen. Vi kan vägra acceptera trumpismens falska budskap, vi kan ifrågasätta motiven hos medlöpare och antidemokrater. Var och en väljer.

Länktips: Söndagsintervjun 28 februari https://sverigesradio.se/avsnitt/1679042

Nu måste borgerliga partier berätta vad de tänker offra

De borgerliga partier som vill basera en möjlig borgerlig regering 2022 på stödet från SD fick nyligen en kravlista i nitton punkter att ta ställning till. Josef Fransson (SD) motionerade i Riksdagen om 19 punkter som kan läsas som SD:s krav på att stödja en borgerlig statsminister. Rimligen behöver SD kunna visa upp flera framgångar i förhandlingarna. Så vilka punkter kan de borgerliga politikerna acceptera?

Nitton systemförändrande punkter
Det är inga små saker Fransson inkluderar i sin motion. ( Länk till motionen se nedan).
1. Lägg ner och banta Public Service till en bråkdel av vad det är.
2. Ta bort presstödet.
3. Halvera partistöden.
4. Återinför tjänstemannaansvar och beivra myndighetsaktivism (?)
5. Avskaffa och begränsa genusforskningen.
6. Se till att ovidkommande (!) faktorer som klimat och genus inte inkluderas i forskningsstöd.
7. Straffa universitet som fortsätter med genusforskning.
8. Lägg ner Jämställdhetsmyndigheten.
9. Lägg ner Brottsförebyggande rådet, BRÅ.
10. Ta bort stöd och uppgifter från civilsamhällsorgan som KRAV och Folkbildningsrådet.
11. Lägg ner Allmänna Arvsfonden (som är en livlina för många små organisationer i civilsamhället, min anm.)
12. Lägg ner SIDA.
13. Dra ner engagemanget i FN och satsa på moraliskt (!) försvarbara samarbeten.
14. Förbjud statligt stöd till ideella organisationer som bedriver propaganda (!)
15. Förbjud myndigheter att upphandla varor och tjänster från sådana organisationer.
16. Förbjud fackliga organisationer att administrera a-kassan.
17. Reglera utnämningsrätten av myndighetschefer.
18. Reglera tillsättning av ambassadörer.
19. Inför en lag om lobbyistregister.

Fyra, kanske fem, punkter kommer SD säkert kräva
Enligt M-ledaren Ulf Kristersson har SD förändrats och mognat i sin politik. Snarare har ”öppna era hjärtan”-budskapet från M svängt 180 grader så att man nu tävlar med SD om att vara skarpast i synen på invandring och flyktingmottagande.
Frågan till Moderaterna, och i lika hög grad till de andra partier som tänker sig förhandla med SD, blir vilka av de 19 punkterna de tänker ge till SD i utbyte mot stöd i regeringsbildningen.
Att tro att SD ska nöja sig med mindre justeringar i budgetposter är naivt. 19-púnkts-listan är början på en omställning av Sverige där civilsamhället, det fria ordet, forskningens inriktning och viktiga demokratiska institutioner ska kontrolleras eller helst försvinna om SD får inflytande.

Vi behöver veta vad högerpartierna tänker offra
Någon av de ”större” punkterna i 19-listan kommer SD säkert att kräva i utbyte mot stöd. Är det partistödet, presstödet eller styrningen av forskningen de borgerliga tänker släppa till SD? Eller ska Public Service offras? KRAV? Allmänna Arvsfonden? SIDA? FN?
Det är bra om de borgerliga partier som siktar på att ”ta makten” som det så ödmjukt brukar heta på högerkanten, i förväg berättar vilka fyra, i värsta fall fem, punkter man tänker offra för att få sitta i Rosenbad. Så att vi vet.

Länkar: motion 2020/21-601

57 – 43 i riksrättsmatchen

57 av senatorerna i USA ville fälla den förre presidenten i riksrättsåtalet. 43 friade. För att han skulle fällts hade det behövts att ytterligare tio republikanska senatorer gått emot partilinjen. Har det någon betydelse? Hur ska utfallet tolkas? Varför ska vi bry oss i Sverige?

”Stoppa stölden” 
Stormningen av kongressen den 6 januari 2021 orkestrerades av trump och han bidrog även till att dra ut på händelserna genom att inte säkerställa att nationalgardet snabbt kom på plats. Tvärtom var hela upplägget ett försök att sätta press på vicepresident Pence och senatorerna att ”stoppa stölden” och ge de ”svaga” senatorerna modet att ifrågasätta valresultatet. Att en sittande president inte accepterar valresultatet och i praktiken inte accepterar demokratins spelregler är anmärkningsvärt.

Flertalet republikaner duckade för den moraliska frågan
Riksrättsåtalet var ingen juridisk process, det var en politisk. De som lade fram ärenden var både ”åklagare” och del av den ”jury” som skulle ta ställning. Grundfrågan var egentligen inte om trump gjort något olagligt i juridisk mening, utan om hans beteende kunde anses vara så klandervärt att han borde tvingas bort från sitt ämbäte. Grundlagsfäderna tänkte sig riksrätten som en säkerhetsventil mellan valen, för att i enstaka fall kunna avsätta en president som på ett tydligt sätt åsidosätter sina skyldigheter som president. Paragrafryttarna inom det republikanska partiet, som minoritetsledaren i senaten McConnell, hänvisade just till detta. Eftersom trump redan hade avgått som president den 20 januari kunde han inte avsättas. McConnell kringgår på så sätt det moraliskt förkastliga i trumps beteende och låter konstitutionens bokstav gå före dess anda.

43 senatorer tyckte att stormningen den 6 januari var OK
I praktiken har 43 republikanska senatorer i varierande grad, med sitt friande, ställt sig bakom trump och anser att hans beteende i synnerhet efter valet i november 2020 och fram till den 6 januari var acceptabelt, eller i alla fall inte klandervärt. Det är enligt 43 senatorer OK för en amerikansk president att skapa en situation, där den lagstiftande församlingen tvingas ta skydd och där utfallet av stormningen med en hårsmån undvek att utvecklas till en total katastrof. 43 senatorer rycker på axlarna åt detta. Trots att de själva fick ta skydd och gömma sig undan mobben som härjade i kongressen under flera timmar.

Politiken under ställd marknadens logik
Slutsatsen blir att 43 av politikerna i senaten totalt har kapitulerat inför en händelseutveckling, som nu riskerar att förstärkas: politik kan utgöras av valfria urval av sanningar och lögner, en högljudd och väl motiverad mobb kan diktera villkoren för demokratin, Ledarskap handlar nu om att lyssna vad ”folk” tycker, inte att själv torgföra en vision om vart landet bör ta vägen. ”Marknaden” i form av högljudda grupper, mer eller mindre beväpnade, mer eller mindre intoleranta, mer eller mindre utan empati, mer eller mindre finansierade av verksamheter som ser politiken som en språngbräda för inflytande, tillåts breda ut sig på bekostnad av en väl genomtänkt och rimlig politisk kraft, som skulle kunna korrigera för de fel som marknaden orsakar. På så sätt visar händelseutvecklingen i USA hur det kan gå när politiken underställs marknadens logik.

Förenklingar och angrepp
Antidemokrater, dvs personer som inte accepterar principen om alla människors lika värde och en person – en röst, vädrar morgonluft. Det går att rubba de demokratiska fundamenten. Med kampanjer och knep, med karismatiska ledare och med enkla slagord som ”fake news” och det är de ”illegala” människornas fel, går det att få igång folkrörelser som snabbt kullkastar spelreglerna för våra demokratier. Egoism och nationalism är smart att spela på, fördomar och förenklingar är enklare att sälja än komplexa avvägningar. ”Nu får man inte ens dammsuga när man vill i det här d-a landet”….

Nu finns en manual för förändring av demokrati till något annat
trump har visat en väg till ett auktoritärt samhälle och hur snabbt demokratin kan sättas på undantag. Hade trump varit skickligare och inte så egofixerad kanske han hade lyckats med sin kupp. Och sista ordet är inte sagt. Nu kommer trump att ta ny sats för att entusiasmera och hålla sina anhängare engagerade. Fler ”rallies” kommer säkert att anordnas och Fox News kommer säkert att ställa sig på trumps sida, när han nu kan framställas ur ett offerperspektiv, som ”lurades” på sin andra presidentperiod. Det vi kan lära av trumps fyra år vid makten är att inte ta demokratin för självklar. Det finns hela tiden krafter som vill styra utvecklingen i en annan riktning och som med trump lärt sig fler sätt att gå till väga. Inte minst de oresonliga angreppen på meningsmotståndare och på media lär fortsätta. Motståndare kommer att ses som fiender, inte som personer som ska respekteras. Samtalet kommer att mer och mer ersättas av oresonliga angrepp. Om vi inte själva väljer att tydligt dra gränsen.

Det går inte att både vara demokrat och antidemokrat
Hur de konservativa i Sverige lyckas få sin egen syn på demokrati att gå ihop med de auktoritära dragen i det SD företräder är besynnerligt. Det går inte att vara både demokratiskt lagd och att samtidigt samarbeta med antidemokrater. Historien visar detta och utvecklingen i USA bekräftar problemet.
trump var nära att lyckas. Och när trumps beteende nu inte ledde till en fällande riksrättsdom är det fritt fram att upprepa beteendet. Republikanerna tycks inte inse inte att de nu gett grönt ljus för nästa angrepp på demokratin. Eller ännu värre: det är det de vill, eftersom de inte vinner val med justa metoder.

Sedan då? Och om opinionsbildning

Stormningen av Capitoleum den 6 januari kommer att vara i fokus när historien om USA:s 45:e president ska sammanfattas. Det är fortfarande oklart om stormningen kommer att beskrivas som en logisk slutpunkt på de högerradikalas inflytande över landets politik, eller om den utgör startpunkten för en ny slags samhällsordning. Den som lever får se. Vad som förundrar mig är vad trump trodde skulle hända sedan.

Den 6 januari i Washington DC
Han hade ett av sina massmöten, som amerikanerna gärna kallar rally, i närheten av Vita Huset och uppmanade där, tillsammans med några medskyldiga senatorer och sin advokat, sina supportrar att tåga mot Capitoleum och visa styrka. ”Trial by combat” som Rudy Giuliani så slagfärdigt (!) uttryckte sig. Rättegång genom kamp. Det råder ingen tvekan om att trump-gänget hoppades kunna störa den formella processen i Capitoleum, där senaten och representanthuset skulle fastställa elektorsvalet från den 14 december. Mike Pence skulle som mötesordförande förhindra att valresultatet fastställdes, tyckte trump. Annars vore Pence feg, hävdade han. Något tiotusental mötesdeltagare tågade mot Capitoleum, uppförde sig som en traditionell mobb och intog snart byggnaden. Som tur var lyckades de folkvalda sätta sig i säkerhet och en underbemannad polisstyrka gjorde vad de kunde för att förhindra och fördröja intrånget. Några av de folkvalda försökte enligt uppgift t.o.m. hjälpa ockupanterna. Det finns många oklarheter om varför poliser skickades hem, varför Nationalgardet inte var på plats, inte svarade på larmsamtal osv. Men vad ville trump att det skulle hända denna dag?

Ogiltigt valresultat – och sedan då?
När väl byggnaden intagits och mobben lyckats förhindra den formella fastställandet av valresultatet, vad skulle hända då? Skulle Pence som mötesordförande upplösa mötet, senarelägga det, eller helt enkelt fastställa ett annat röstresultat? Minst 5-6 delstaters lokalt fastställda röstresultat skulle på så sätt ogiltigförklaras av kongressen. Och sen? Hur skulle fortsättningen se ut? Hur brukar det gå till när demokratin sätts ur spel? Den som ”tar makten” brukar behöva använda militärmakt för att säkerställa ordningen. Pinochet är ett exempel. Skulle Pentagon vara aktiva eller passiva och i så fall på vilken sida i konflikten? Hur tänkte trump?

Hade han Pentagon på sin sida?
En delförklaring skulle kunna vara att trump inte förstår den konstitutionella plattform alla aktörer har att relatera till. Han är van vid att få sin vilja igenom genom fulspel, hot och diverse mutor och knep. Men hur mutar man en militärmakt? Han lyckades på något sätt få Nationalgardet att hålla sig osynliga vid stormningen, men sedan då? Hur skulle han långsiktigt behålla makten?

Räknade han med att ingen skulle protestera?
Trodde trump att ingen skulle protestera mot hans kupp? Att miljontals väljare och deras valda representanter skulle finna sig i att trump åsidosatte konstitutionen och demokratin? Att han skulle kunna bevara lugnet med användande av lojala trupper och Nationalgardet? Hade han försäkrat sig om deras stöd i förväg?

Lärdomar för opinionsbildningen
Det är tur att trump omgett sig med så dåliga rådgivare att hans planer gick om intet. En skickligare kuppmakare hade kanske lyckats. Och vi vet ju inte hur detta kommer sluta. Trumpismen har visat sitt fula tryne och sin förmåga att samlas bakom en karismatisk demagog, framför allt när ett antal (tidigare) respekterade mediabolag gett honom fullt stöd. (Se mina tidigare inlägg om Fox). Kopplingen till och lärdomen för Sverige är att det finns element i den delvis framgångsrika trumpismen som vi bör vara mycket observanta inför. Särskilt illavarslande är det att högerorienterade media på olika sätt försöker relativisera det som skedde den 6 januari.

Alla måste stå upp för demokratin – vissa blundar för detta
Det handlar om den nystartade Bulletin, där Ivar Arpi (tidigare vid SvD) initialt beskrev stormningen som ett gäng 20-åriga killar i mjukisbyxor som vill ta några selfies i Capitoleum, men handlar minst lika mycket om GöteborgsPosten, där Håkan Boström den 19 januari hittar ett annat sätt att tona ner det inträffade genom att hävda att det inte är pressens sak att avsätta Trump. Media ska förhålla sig opartiska, göra sitt jobb och avslöja makthavare, hävdar Boström i polemik med DN:s Wolodarski. Och just med sin ledare ger Boström luft och argumentativt utrymme till dem som tycker att trump blivit orättvist beskriven i media. Opinionsbildningen som sker i det mediala flödet ska inte underskattas. När Boström bagatelliserar det hot mot demokrati och mänskliga rättigheter som trump utgjort relativiserar han de krafter som M och KD vill luta sig mot för att ”ta makten” efter nästa val i Sverige. Antidemokrater hör inte hemma i ett demokratiskt samhälle.

Högern bagatelliserar när kuppen inte lyckades

SD lär av trumpismen
SD har haft delegationer på plats i Washington under trumpåren för möten med administrationen. Det är ingen tillfällighet att partiet inte tar avstånd från trump och hans parti. SD har lärt sig mycket av hans sätt att samla olika grupperingar, hur man kan förvanska sanningen och långsiktigt underminera tilltron i samhället. Vaksamhet och en tydlig gräns för vad som kan ingå i ett demokratiskt samhälle är avgörande. Vi måste också lära av trumpåren.

Liberal kräftgång?
Ur ett lokalt perspektiv tror jag dessutom att partiet Liberalernas kräftgång i opinionen hänger samman med att den gamla liberala tidningen GP på ledarplats sedan flera år argumenterar för att inkludera SD i regeringsunderlaget. När en liberal röst tystnar och ersätts av en som lyssnar på de antiliberala strömningarna leder det till opinionsmässiga förflyttningar.

Varning för Fox

Det började direkt för fyra år sedan, i januari 2017, med storleken på folksamlingen när den då nye presidenten svors in. Vita Huset hävdade envist att det var fler åskådare än någonsin som närvarade vid ceremonin. Flygfoton visade motsatsen. Journalisterna krävde svar. De hade fortfarande en förväntan att den nye presidenten skulle börja bete sig ”normalt”. (De visste inte vad som komma skulle). Kommunikations-avdelningen i Vita Huset hade ett principiellt svar på journalisternas frågor, när det var uppenbart att administrationen inte höll sig till sanningen. Talespersonen Kellyanne Conway lanserade det nya begreppet ”alternativa fakta”.

Det finns inga alternativa fakta
Alternativa fakta är en omskrivning för lögn. En spade måste fortfarande få vara en spade. Det gynnar destruktiva krafter när någon glider på sanningen och låtsas som om flera parallella sanningar kan existera beroende på vad någon ”tycker”. Vetenskap kan inte ersättas med fördomar och lösa antaganden. Utvecklingen de senaste åren har visat allvaret i detta. Alla-till-alla-kommunikation minskar utrymmet för vetenskapen.

Det fanns tidiga tecken
Per Grankvist, som länge var ganska ensam att i företagskretsar introducera möjliga vägar till en hållbar utveckling, och som framgångsrikt varit föredragshållare, moderator och skribent formulerade redan för fyra år sedan mycket av det som behövde sägas då och som blivit ännu mer uppenbarat efter den 6 januari 2021. Länk till läsvärd text nederst på sidan.

Vem som säger något, snarare än vad som sägs, blir viktigt
George Monbiot är en annan person som från brittiskt perspektiv ofta bidragit med viktiga synpunkter och hållbarhetslösningar. I ett videoklipp på Facebook utvecklar han tankarna kring hur fakta har ersatts av känslor, vilken roll våra mediala kändisar och media själva har i detta och att vi måste vara vaksamma när det gäller vem som säger vad och vem som får genomslag för vad. Länk till klippet nederst på sidan.

Läsvärt om filterbubblor och hur vår världsbild präglas av algoritmer
I Per Grankvists text finns ett avsnitt som handlar om filterbubblor och om hur vårt informationsflöde styrs av algoritmer och kanske ännu mer så idag. I de flöden vi möter blir allt lika viktigt. Källkritiken får stå tillbaka för känslan av bekräftelse: ”äntligen någon som uttrycker det jag har tänkt…” Det är ingen tillfällighet att konspirationsteorierna frodas i vissa kretsar. Anarki och upplösning av ett civiliserat samhälle ligger inte långt borta.

En organiserad milis agerade tillsammans med känslostyrda konspirationsbejakare
Det tycks som om stormningen av Capitolium den 6 januari framför allt bestod av två kategorier motiverade personer: Hårdföra krigare med utbildning och en skarp agenda samverkade med personer med verklighetsfrämmande och desillusionerad världsbild.

De hade trumps stöd: ”Stand back and stand by” var hans budskap
Den ena kategorin låter teorin om ett nödvändigt krig styra känslorna medan den andra kategorin låter känslan av att ha blivit lurad styra agerandet. De välbeväpnade och förberedda milisgrupperna såg stormningen som en möjlighet att ta makthavare till fånga och i lynchmobbens namn utkräva rättvisa. De hade förberett sig med buntband för tillfångatagande av senatorer och en fullskalig galge för att hänga vicepresident Mike Pence (!).

De kände trumps stöd
Den andra kategorin tycks ha varit människor övertygade om ett antal pågående konspirationer som de på något sätt skulle avslöja eller motverka. Dessa kände att de hade presidentens stöd att stoppa stölden, det påstådda valfusket. Vad trump trodde att stormningen av Capitoleum skulle resultera i är ännu inte klarlagt. Att någon eller några medvetet höll tillbaka Nationalgardet är tydligt. Någon eller några ville att stormningen skulle lyckas.

Det är hela tiden pengar bakom allt
Det går inte att jämföra USA och Europa rakt av. Det finns en kvardröjande sydstatsromantik i det vita USA, där flaggan och symboliska monument fortfarande påminner om tiden då slavägande var naturligt. Hela det politiska etablissemangets beroende av donationer för att kunna bli valda är en annan skillnad. Under ett par månader har trump t.ex. lyckats skrapa ihop ett par hundra miljoner dollar till stöd för sin (troligen skuldsatta) kampanj genom att driva utsiktslösa domstolsmål och därigenom ge sken av att följarnas stöd hjälper honom att skapa rättvisa. Men det finns farliga likheter mellan trumpismens USA och högerkrafterna i Europa.

Checklista för antidemokrater
Den svenska extremhögern lär sig naturligtvis av de metoder trump har visat hur de kan fungera: det envisa ljugandet, de ständiga påhoppen på meningsmotståndare och på minoriteter, attackerna mot oberoende och neutrala media, oviljan att ta ansvar, det ständiga mantrat om ”strid” och ”kamp” för att hålla nättrollen och stödjare fortsatt aktiva, m.m. Men också detta att ”ta makten”, ett begrepp som inte hör hemma i en demokrati. Makten är inget mål i en demokrati, det är ett medel för att förverkliga det man lovat sina väljare att som företrädare för desamma försöka förverkliga.

Värst är Fox News och deras likar
Det värsta är ändå dessa ”låtsasmedia” som bara är spegelpropagandister. De har valt formen av mediabolag med nyhetsankare, opinionsbildare och vederhäftighet som kostym, men deras uppgift är enbart att lyhört återge det som deras följare vill höra och se. Med många klick, följare och stort genomslag blir dessa bolag attraktiva för annonsörer som vill nå en stor publik. Det är pengarna som styr. Allt är bara en kuliss. De låter indignerade, de spelar på känslorna, de talar upprört och gör allt för att hålla sina följare nöjda. De kontrasterar nästan aldrig ett påstående från en intervjuad person med en motfråga. De bara klappar hunden medhårs. För det är så vi passiviseras och låter oss bländas och bedras av skenet.

Länktips Per Grankvist: https://pergrankvist.se/texter/2017/01/25/falska-nyheter-och-alternativa-fakta

Bra inlägg av George Monbiot: https://www.facebook.com/watch/?v=459186695076407

Mer om Fox News och Rupert Murdoch här