Mörkret.
Dag 22

Det var något.
Jag har glömt vad det var jag inte längre kan komma ihåg.

Vad gör jag här? Varför är det mörkt? Varför minns jag inte? När jag blundar ser jag ett vatten, kanske en sjö. Varför ser jag den sjön när jag blundar?

Det är mörkt.
När jag blundar ser jag något som jag inte minns vad det var. Fokuserar på andningen. Jag andas.

Det är väldigt mörkt.
Varför är det mörkt?

Det sista jag hinner minnas är mörkret.
Sen blir det ljust.

Spegeln.
Dag 18

Var är jag någonstans?
Jag brukar ha något att göra. Vad är det jag brukar göra? Tänker intensivt efter. Vad är det jag brukar göra som jag inte gör just nu?

Går till spegeln för att få en ledtråd. Det kanske dyker upp ett minne om jag….
Spegelbilden känns främmande. Är detta jag? Vrider på huvudet, försöker minnas när jag senast såg mig själv i spegeln. Det är något overkligt med bilden. Förstår inte vad det är.

Barndomen. Minns plötsligt att jag brukade sjunga en sång, nu vet jag inte om det var när jag var liten eller om det var för mina barn. Har jag barn? Vad heter de?

Där står en tandborste vid spegeln. När borstade jag tänderna senast? Ser ingen tandkräm. En kam. Drar den genom håret. Varför känns det så länge sedan?

–          ÄR DET NÅGON HÄR?

Jag ropar högt för att veta om det är någon här. Vem skulle det vara?

Beskedet.
Dag 15.

Jag skrattar till. Alltihop verkar så orealistiskt. Skulle detta vara allt som återstår? Var det på det här sättet som livet skulle bli? Så märkligt och så kort. Jag som trodde att jag hade många år kvar att leva. Nu inser jag att läkarens senaste besked inte gav mig någon framtid. Vad var det han sa? ”Processen  pågår”. Sa han det?

Igår.
Dag 11

Imorgon ska jag till läkaren för en rutinkontroll. Hoppas att jag kan ta mig dit. Eller minns jag fel? Var det igår jag var hos läkaren? Vilken läkare? Jag är ju läkare. Var det inte läkare jag var när jag fortfarande kunde arbeta? Innan symptomen blev övertydliga och jag inte längre kunde klara vardagen.

Det var nog igår jag var där. Var då?

Jag skulle någonstans för att få ett besked. Det var nog igår. Vilket besked fick jag?

När var det?
Dag 8

Vaknade i morse och kände inte igen mig. Jag förstod inte var jag var. Antagligen hade jag drömt. Mycket av tiden påminner om de drömmar jag har. Fragmentariska och osammanhängande. Vem är den där personen som talar till mig? Är hon min fru? Vad heter hon? Det är nog någon annan.

Jag borde gå på toaletten, finns det en toalett här någonstans? Vem kan veta det?

Ett kort ögonblick kommer en minnesbild upp, där jag får höra av en person (är hon min fru?) att jag drabbats av nanopartikelblockering.

När var det? Igår, förra veckan, förra året?
Det stämmer säkert inte. Jag är ju frisk.

Play it again.
Dag 4

Vi pratar om framtiden. Vi kanske måste sälja huset och flytta någonstans där vi kan bli omhändertagna. Hur allvarligt är detta som sker med mig, med oss? Måste vi göra något? Det känns som att sitta i en sjunkande livbåt och fundera på hur länge flytvästen fungerar.

Kramar om min fru. Vi ägnar kvällen åt en gammal film med Humphrey Bogart.
Play it again, Sam.

Nyheten.
Dag 1

Det toppade nyhetsprogrammen under flera veckor när forskarna äntligen kunde fastslå vad det var som hade hänt. Tydligen inte bara mig utan miljoner människor.

Någon forskare hade äntligen hittat vad som drabbat många, potentiellt alla, tydligast dock personer över 30 år. En slumpmässig blockering av nervimpulser i hjärnan, orsakad av en kombination av lagrade syntetiska partiklar i nanostorlek.

Det var tydligen tre ganska vanliga, oftast metalliska, ämnen som ska ge symptom som påminner om en snabbt eskalerande minnesförlust.  Någon beskrev det som att minnet kortsluts i korta interna loopar.

Jaha.
Så vad gör man nu? Önskar att det gick att skruva tillbaka klockan?