Vad händer 18 september?

Posted on by
Reply

(Uppdatering 19 september. Länk till CNN:s rapportering från eventet se nedan. Hotet från de högerextrema kvarstår, även om de inte var så många den 18 september).
Det planeras något i Washington den 18 september. Underrättelseuppgifter tyder på att grupper som ”Proud Boys” och ”Oath Keepers”, som är vältränade, välutrustade fristående milisgrupper på yttersta högerkanten, planerar att genomföra en aktion vid Capitoleum denna dag. (Länk till kommentatorn David Pakman och hans You-Tube- inlägg om detta, se nedan).

Man upprepar 6 januari för att protestera mot 6 januari
Enligt Pakman, som citerar andra källor, tänker sig demonstranterna framför allt ha ett fokus på hur orättvist strängt det rättsliga systemet har bestraffat deltagare den 6 januari i år, då stormningen av Capitoleum ägde rum i syfte att störa den demokratiska processen, då valet av Joe Biden som USA näste president formellt skulle klubbas. Än en gång tänker man sig således samlas vid kongressbyggnaden för att protestera mot att de tidigare protesterna lett till åtal och domar. Uppenbarligen anser sig den militanta högern ha rätt att kritisera rättsstatens försvar av sina demokratiska principer. Antidemokrater behöver inte bry sig om spelreglerna i det demokratiska samhället. De har rätt utifrån helt andra utgångspunkter.

De högerextrema bryr sig inte om demokratin
David Pakman väcker i sin kommentar en intressant och principiell fråga om hur rättsstaten egentligen ska försvara sig mot antidemokrater. Om de styrande och polisen i Washington sätter upp stängsel och konfronterar de militanta grupperna i syfte att säkerställa ordningen och skydda kongressen kommer myndigheterna av demonstranterna att beskyllas för polarisering och övervåld. Om de gör som den 6 januari och inte skyddar de folkvalda är risken stor att en ny stormning äger rum. De högerextrema själva inser naturligtvis inte det absurda i att protesterna mot efterspelet efter den 6 januari följs av ett nytt stormningsförsök. Men i deras värld har demokratin ändå ingen framtid.

18 september kommer att utnyttjas av vissa
Om det blir en ny attack den 18 september lär vi få se den förre presidenten hylla demonstranterna som patrioter och tacka dem för att de försöker rätta till ”stölden” av valet, som han ju envist hävdar ägt rum. Och beroende på hur passiva eller aktiva polis och nationalgarde är, kommer det bli en diskussion om hur lojaliteterna egentligen ser ut. Den 6 januari fanns det ju poliser på plats som hjälpte mobben att storma kongressen, liksom att det fanns politiker på insidan, republikaner, som gärna höll sig vän med den förre presidenten och hans supporters.

Bilden av presidenten är avgörande
Tyvärr har Joe Biden lite av Jimmy Carter över sig. En välvillig demokrat som framstår som en svag president, när Talibanerna tar över Kabul på det sätt som skedde. Jimmy Carter blev inte omvald just för att han uppfattades som svag i relation till Irans nya makthavare. 40 år senare ser vi mönstret upprepas. Allmänheten vill att deras president är stark. Bilden av USA är starkt förknippad med identiteten och väljarna gillar inte någon som framstår som förlorare. Skillnaden nu är att nästa presidentval är om 3 år och det lär hinna hända mycket innan dess.

Krackelerar USA?
USA måste lägga om sin politik om vi ska ha en chans att klara Parisavtalet. Men om Biden inte får med sig folk på sina förslag lär konservativa låt-gå-politiker få medhåll. Oavsett hur mycket av Kaliformien som brinner, av Louisiana som dränks eller av skördarna som torkar bort. När samhället inte längre förmår skydda sina medborgare krackelerar själva idén om ett ”vi” som är meningsfullt. Det blir en överlevnadskamp, där den med pengar och vapen tror sig kunna vinna. Ryssland och Kina behöver inte göra något, de kan lugnt titta på när världens rikaste land imploderar och de påhittade värdena på världens börser störtdyker.

Det behöver inte bli så. Men spänningarna och orättvisorna i världens rikaste land måste hanteras. Innan det är för sent.

Länktips:
David Pakman om 18 september i 6 minuters klipp

https://edition.cnn.com/2021/09/15/politics/september-18-rally-capitol-security-explainer/index.html

Prognoser räcker inte

Posted on by
Reply

Prognoser och förutsägelser är vanskliga. Ska man lita på matematiska formler är det avgörande att rätt data, rätt parametrar och rätt antaganden ingår i formeln. Priset på Lithium-jon-batterier har t.ex. sjunkit med 97% sedan 1991. Antog man det för 30 år sedan? (Siffran hämtad från det intressanta nyhetsbrevet OmEV den 7 september 2021). I sitt ofta mycket läsvärda nyhetsbrev resonerar man kring expertprognoser och prognoser baserade på matematiska formler. Slutsatsen blir att begreppet ”expert” är så vagt att det säkraste är att bygga prognoser på matematiska beräkningar. Är det så? Eller är hela frågeställningen fel? (Se även länk nedan).

Dammsugare, mjölk och bensin
Priset på en bra dammsugare kan vara ett exempel. 1970 kostade en dammsugare 488 kr enl SCB:s statistik om konsumentpriser, samtidigt som en liter standardmjölk kostade 1,10 och en liter premium-bensin kostade 0,93 kr per liter. (Se länk nedan). Idag kostar en lite mjölk ungefär 13 kr och 98-oktan-bensin cirka 18 kr per liter. Hade dammsugarpriserna följt samma kurva som mjölken hade vi idag betalat i storleksordningen 6300 kr för dammsugaren. Häromdagen köpte jag en tyst Electrolux-maskin för under tusenlappen. Balansen mellan priset på volymprodukter med få ingående komponenter (mjölk och bensin) och priset på produkter med många ingående komponenter har således ändrats radikalt på 50 år. Relativt sett har komplicerade produkter blivit billigare och enkla produkter dyrare.

Priset är inte allt
Kommer vi om 50 år att ha prylar att köpa som är ytterligare 6 gånger billigare? Fortsätter utvecklingen linjärt eller kommer vi att betala den verkliga kostnaden? Den som sitter och planerar volymer, efterfrågan och produktionskapacitet för de fabriker som ska bygga dammsugare de närmaste decennierna, hur tänker de? Vilka matematiska formler ska de använda? Eller ska de lyssna på experterna – och i så fall vilka experter? Vad lär man sig på Handelshögskolan? Att mjölk, bensin och dammsugare kommer att efterfrågas – men till vilka priser då?

Vi måste vända på kalkylerna: vad tål planeten?
Det är inte rimligt att en dammsugare enbart täcker framtagningskostnaderna utan hänsyn till belastningen på miljön, och utan att inkludera kostnaderna för redesign och återbruk. Vi har inte plats för ett oändligt antal dammsugare på planeten – vi måste hejda utvecklingen och betala vad det kostar. När det gäller bensin är det uppenbart att förbränningen måste upphöra om vi ska klara klimatet. Vad gör det på priset? Dumpas det? När det gäller mjölk behöver vi ge bönderna rimlig ersättning för produktionen. När det gäller dammsugare måste tillverkarna ta sitt ansvar. Det enklaste är att de tvingas sluta sälja produkten dammsugare och enbart får tillhandahålla funktionen. Apparaten förblir deras ansvar. Så att redesign och återproduktion blir lönsamt och det mest naturliga i världen.

Det räcker inte med matematik och experter
Men hur prognosmakarna ska få ihop en kalkyl med matematiska formler där systemfelen rättas till förstår jag inte. Och inte heller vilka experter från de traditionella utbildningarna som ska våga utmana systemet. Det räcker inte. Det måste till en förändringskraft i prognosmakeriet, där rådande paradigm och lönsamhet ifrågasätts. Annars går det inte.

Länktips: https://omev.se/2021/09/07/forutse-framtida-kostnader-battre/

SCB statistik från 1970: här

Ett par lärdomar från pandemin

Posted on by
Reply

Vad har vi lärt oss av pandemin? Det finns uppenbara och även lite oväntade erfarenheter att sätta fingret på. Här är några exempel på vad pandemin har synliggjort. Och hur vi kommer att kunna utveckla nya idéer och funktioner, beroende på vilken roll vi har.

Hemarbete
Jobba hemifrån fungerar för många, i alla fall deltid. Det sedvanliga sättet att arbeta på samma arbetsplats och sitta vid ett skrivbord på kontoret hade redan före pandemin kommit att utmanas genom införandet av flexibla arbetsplatser. Med pandemin blev det ännu tydligare att en hel del kontorsarbete kan göras hemifrån. Detta förändrar kalkylerna för kontorsytor och hur de kan komma att disponeras i andra upplåtelseformer. Hemarbete blir samtidigt ett tydlig markör för den kvarstående skillnaden för arbetare och tjänstemän. Bussförare, städare, vårdpersonal och många fler kan inte jobba hemifrån. Trångboddhet och social situation blir också tydligare om den som jobbar hemifrån inte har ett rum att arbeta ostört i. VAB blir å andra sidan lite av en gråzon. ”Du som är hemma kan väl passa på att jobba med det här…”. Vi kommer att få se tydligare regelverk för hemarbete och en annorlunda marknad för kontorsfastigheter som ett par av effekterna.

Hemester
En annan påtaglig effekt av pandemin blev att fler upptäckte värdet av att semestra på hemmaplan. Istället för att flyga utomlands till solen valde många att tillbringa semestern på hemmaplan. På sikt kan det innebära ett lyft för småskalig tjänstesektor, upplevelseindustri och turism. Att berätta om lokala sammanhang, vandra i deckarförfattares spår eller att upptäcka flora och fauna under ledning av någon kunnig person eller via en app kan skapa nya mervärden. Som vanligt handlar det om lönsamhet, men också om förmåga att samarbeta för att skapa attraktiva destinationer.

Mötesteknik
Om 100 personer ska träffas för att lyssna till några föreläsningar under en halvdag – eller kortare – har praxis varit att 100 personer använder en hel dag för att resa till mötet, delta och resa hem igen. Med pandemin har vi lärt oss att webbmöten fungerar. Samhällsekonomiskt och företagsekonomiskt blir webbmöten mer lönsamma eftersom deltagarna kan arbeta med annat fram till strax före mötet. Arbetstid försvinner inte i resandetid och dessutom blir tiden produktiv. Kostnader för lokaler och resor blir mindre. En god gissning är att många möten (men definitivt inte alla) i framtiden blir i webbformat. Som spin-off finns ofta en inspelning av mötet att tillgodogöra sig plus att frågor till föredragshållaren modereras i förväg så att de bästa frågorna kommer fram.

Konsekvenser
Inrikesflyget kommer att få färre resenärer när dagspendlingen blir mindre aktuell. Konferenshotellen kommer att få färre bokningar av traditionellt snitt. Nya tjänsteföretag som hjälper till att rigga och förbereda interna och externa konferenser kommer att växa fram, inte minst när det gäller att dokumentera event, realtidsöversätta talare, skapa attraktiva flerbildsskärmar där mötesdeltagaren får flera bilder att välja mellan, möjlighet att zooma in på detaljer, repetera detaljer i presentationen osv. Utvecklingen fortsätter. Men inte linjärt. Nya upplägg och nya sätt att skapa mervärden kommer att utvecklas.

Dvs, om vi hinner innan all is har smält, alla orkaner har omöjliggjort vanligt liv på en planet i balans och innan orättvisorna på global nivå lett till ohanterliga konflikter.

Länktips:
Nyhetsbrev från Daniel Hirsch på Westander Klimat och Energi som skriver om Bromma och om att flygresandet i näringslivet kan komma att halveras:
https://www.westander.se/press/klimatkommentaren/darfor-ar-det-rimligt-att-bromma-flygplats-anvands-till-annat/

Nu tycks försäkringsbranschen ha vaknat

Posted on by
Reply

Långsiktighet är avgörande för hållbar utveckling. Att vi tänker hållbart på ett långsiktigt och ansvarstagande sätt. Vilka aktörer tänker långsiktigt idag? Banker och försäkringsbolag borde göra det, men är naturligtvis fast i online-ekonomin, precis som alla andra. Men nu har i alla fall försäkringsbranschen börjat vakna. Branschföreträdare som Staffan Moberg syns allt oftare i debatten och uppmärksammar behovet av ett aktivt förebyggande arbete.

Det oväntade kan försäkras
I en debattartikel från 31 maj 2021 påpekar Moberg det för branschen avgörande: ”Ett grundläggande kriterium för att kunna erbjuda försäkringslösningar är att skadorna måste vara plötsliga och oförutsedda. Det kriteriet kommer inte längre att vara uppfyllt när fastigheterna drabbas av regelbundna översvämningar.”  (Länk till artikeln se nedan). Det är det oväntade försäkringsbranschen räknar sannolikheter på. Om något inträffar regelbundet, blir det helt enkelt inte möjligt att kalkylera en rimlig försäkringspremie på skadan. Om alla bilar skulle krocka varje dag, varje vecka eller varje år blir det till slut omöjligt att försäkra bilen. (Bl.a. därför är premierna högre för yngre bilförare.)

Mer proaktivitet, tack
Försäkringsbranschen har en viktig roll i omställningen. Genom att gå före och vägra att försäkra egendom och föremål som vi vet inte kan ingå i ett hållbart samhälle kan försäkringsbranschen hjälpa konsumenter och fastighetsägare att göra rätt val. ”Köp inte ett kustnära hus, det kommer att falla i värde och till slut bli osäljbart”, eller ”Bygg inte på mark, som riskerar att översvämmas”, eller ”Båtmotorer som drar onödigt mycket bensin innebär ökade klimateffekter.” Försäkringsbranschen skulle kunna vara betydligt mer proaktiva om de ville.

Ny roll som branschen behöver utveckla
Ett område som jag berört i andra blogginlägg är att försäkringsbranschen har ett nytt affärsområde att utveckla, där de hjälper både leverantör och nyttjare att säkerställa vem som ska ta vilken risk i samband med tjänstefiering av produkter. Den som betalar månadsvis för tillgång till en produkt vill ju vara säker på var ansvarsgränsen går. Precis som leverantören vill försäkra sig för ”normalt slitage” och andra parametrar. Jag har skrivit om detta behov i samband med Cirkulär ekonomi.

Besiktning av solceller
Att försäkringsbranschen vill se besiktning av solcellsanläggningar är kanske mer av ett egenintresse än ett samhällsintresse – det är enklare att räkna på skaderisker om försäkringsbolagen kan lita på att installationer är professionellt gjorda. Samtidigt finns det säkert lycksökare och chanstagare i en snabbt växande bransch, så förslaget är även rimligt ur den aspekten. Möjligen skulle lösningen kunna vara att olika anläggningar med lottens hjälp utses för kontroll, så att ingen i branschen vet vilken anläggning som kommer att besiktigas. Bara vetskapen om att det kan bli en kostsam besiktning kan bli självreglerande, så att lycksökarna håller sig borta.

Nu när försäkringsbranschen sent omsider tycks ha vaknat är det bara bankerna vi väntar på. Vilken bank kommer först att säga att ”den här fastigheten kan vi inte ge ett 50-årigt lån, eftersom den inte kommer att finnas kvar om 50 år…”?

Länktips:
Om klimatanpassningar i GP-artikel den 31 maj 2021

Kortversion: https://www.svenskforsakring.se/aktuellt/debatt/2021/svara-oversvamningar-om-regeringen-misslyckas-med-klimatanpassningen/

Klimatanpasssning: https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/Qy5g64/forsakringsbranschen-kraver-klimatanpassningar

Solcellsbesiktning: https://www.svt.se/nyheter/lokalt/halland/svensk-forsakring-kraver-besiktning-av-solcellsanlaggningar

Om det starka och om det som inte kan beskattas

Posted on by
Reply

Hårdare tag mot brottslingar står högt på agendan hos ett antal partier. Man föreslår att lägenhetskontrakt ska kunna sägas upp om hyresgästen tillåter att lägenheten används som vapengömma. Mer avlyssning ska kunna ske för att få bättre koll på de kriminellas mobiltrafik. Under rubriken ”Trygghet” i sin rapport ”Förortslyftet” listar Liberalerna ett antal skärpningar på det rättsliga området. Som om trygghet bara vore en etikett för en tydligare kontrollapparat och i förlängningen farligt nära en orwellsk polisstat. Är det en svensk variant på thatcherism vi beskådar?

Avsändarens betydelse
När Margaret Thatcher styrde i Storbritannien kallades hon för järnladyn, för sina hårda nypor. Är det så att kvinnliga partiledare på den borgerliga sidan måste visa sin tuffa, handlingskraftiga sida? Ebba Busch och Nyamko Sabuni – profilerar de sig på tuffast möjliga förslag för att slippa framstå som kvinnliga? Driver Annie Lööf kraftiga nedskärningar av Arbetsförmedlingen för att på motsvarande sätt framstå som ”stark”? Är det lite av samma omvända logik som när Reinfeldt skrotade det svenska försvaret – att det är just för att han var Moderat som han kunde göra det? Och därmed är det OK för de kvinnliga partiledarna att ”kräva hårdare tag för de står ju egentligen för något annat”? Dvs avsändaren legitimerar ett större svängrum än om en socialdemokrat lagt ner försvaret eller om Göran Hägglund respektive Jan Björklund föreslagit samma saker som nu Busch och Sabuni gör?

Det hårda eller det mänskliga samhället
Det val vi står inför är att lyssna på ytterhögerns domedagsfanfarer och enkla svar på komplexa sammanhang – och i förlängningen riskera just den polisstat dessa antidemokrater drömmer om – eller att hejda oss och inse att det är inte straff och kontroll som bygger ett framtidsinriktat samhälle. Vill vi ha ett hårt eller ett mänskligt samhälle? Är det traditionellt manliga eller kvinnliga synsätt som ska dominera? Och ska vi då lyckas genomskåda hur kvinnliga partiledare som Busch och Sabuni driver ”manliga” förslag?

Betong eller tillit?
Det ska bli intressant att se hur ett parti som Socialdemokraterna väljer väg. Är det jobben, kärnkraften och vägbyggen som är viktigast, eller är det viktigare att satsa på långsiktigt hållbara lösningar, på solidarisk politik, på vård och omsorg och ett land där kunskap och tillit växer? Ska vi ha storskaliga och fossilberoende industrier och lösningar eller ska vi bygga ett samhälle som mer betonar varje människas ansvar och tillit till varandra?

Det mest värdefulla kan inte beskattas
Det finns en risk av ett val av Magdalena Andersson till ny S-ledare gör att hon känner sig manad att visa ”handlingskraft” och ”styrka”. Och på så sätt bidrar till att samhället får mer betong och BNP-ökning och mindre av sammanhållning. Tillit är ju så mycket svårare att mäta. Men är i längden så mycket mer värdefull. Även om den inte kan beskattas.


En farlig väg när sanning och lögn blir lika mycket värda

Posted on by
Reply

Det blir allt tydligare att sociala medier bidrar till mer asocial polarisering. På Facebook finns grupper som exempelvis ”Kavla ner” som på fullt allvar tycks hävda att vaccinet mot Covid-19 innehåller okända eller farliga ämnen och att den pågående vaccineringen kan liknas vid ett folkmord. Sanning och lögn lever på så sätt sida vid sida och avståndstagandet tycks för många vara viktigare än förståelsen. Mycket av motståndet verkar bottna i en misstro mot forskning och vetenskap och att det skulle finnas en dold agenda bakom myndigheternas agerande. Hur blev det så här?

Varningssignaler
Fake News blev ett spritt begrepp när den förre amerikanske presidenten kampanjade och valdes att leda landet. ”Media is the enemy”, sa han också. Och lade grunden till den splittring landet upplever nu, där en stor del av republikanska partiets väljare misstror myndigheter, media och vetenskapen. Fram växer diverse konspirationsteorier, fenomen som Q-Anon, med stormningen av Capitoleum i syfte att åsidosätta demokratin som den kanske tydligaste varningssignalen om vart utvecklingen i USA är på väg. Misstron tycks alltmer få fäste även i vårt land.

Vem vinner på mer misstro?
Det mest intressanta är kanske vart denna utveckling leder. Vem tjänar på att den intresserade och sakliga debatten tystnar och viljan att lyssna på varandras ståndpunkter minskar? Vem har intresse av att polarisera och skapa en allmän oro och misstro i landet? Vilka krafter är det som ser en fördel i att sådant tilltar som exempelvis ifrågasättandet av vetenskapen, av medias rapportering och av en gemensam världsbild? Vem strävar efter ett icke-liberalt, slutet samhälle, där strävan efter jämlikhet ersätts av avundsjuka?

Ekonomin sorterar
I takt med att välståndet omfördelas till förmån för de rikaste och i takt med att välfärdsstaten skalas ner tycks människor söka syndabockar och leta efter sätt att bevaka sina intressen. Det är inte alla som själva klarar att förändra sin livssituation. Den nyliberala drömmen om individens förmåga att lyfta sig ur fattigdom gäller inte alla. De som halkar efter griper efter andra halmstrån.

Alla kan tycka något
När välfärdsstatens resurser inte räcker till alla blir det logiskt för vissa grupper att klaga på välfärdsturism och liknande. Det blir kamp om de krympande resurserna. Den kända målningen ”Grindslanten” sammanfattar vad det handlar om. Barnen slåss om de små resurser som står till buds. Och vid sidan av ”slanten”, ekonomin, är det kunskapen och tolkningsföreträdet som hamnar i fokus. ”Min åsikt är lika mycket värd som din kunskap” är en formulering som låter påskina att åsikter kan jämställas oavsett om de är sanna eller falska. I det nya medielandskapet kan alla tycka till. Det blir en slags revansch att jämställa alla synpunkter. Oavsett om de är välunderbyggda eller inte.

Den relativa sanningen
En bidragande faktor har varit 1900-talets fokus på vinklad information. Reklam har den kallats i väst, med sin motsvarighet i totalitära stater i form av propaganda. I decennier har människor matats med påståenden, som haft ekonomiska eller politiska syften att framställa något bättre än det är. I generationer har vi accepterat halvsanningar och lögner och tvingats acceptera att sanningen är relativ. Illusionen om ett bättre liv har dessutom förstärkts av en film- och mediaindustri, som paketerat drömmar och värderingar på ett sätt som tyvärr till slut ofta har landat i människors insikten att ”du duger inte som du är, du behöver konsumera kläder, kosmetika eller kroppsförändringar för att duga…”. Vad detta gör med den sanna bilden av oss själva kan vi bara ana. Är vi bara till hälften sanna?

Marknaden är snart sin egen värsta fiende
När Q-Anon, konspiratörer, anti-vaxxare och andra nu tar plats bereder de väg för de enkla lösningarnas propagandister. De totalitära tankemodellerna tar allt större plats och accepteras av konservativa krafter, som vill bevara de fördelar och rikedomar vissa har lyckats skaffa sig. När sjukvårdsköerna flyttas över till privata aktörer blir det de resursstarka som vinner. När skolorna drivs på marknadens villkor är det inte kunskapen utan vinsten som står i fokus. Förlorarna är de som bäst skulle behöva en bra skola för alla. Det sammanhållna samhället knakar i fogarna.

Balansen har förskjutits
Balansen mellan egoism och solidaritet har förskjutits och detsamma gäller avvägningen mellan utbildning och bildning å ena sidan och okunskap och fördomar å den andra. En bildad och utbildad person lockas knappast av ”Kavla ner”-budskapet. Det borde bli dags för en ”Kavla upp”-grupp, som kavlar upp ärmarna för att kämpa för det goda samhälle som tidigare generationer gjort möjligt. Innan det är för sent.

Länktips: https://sv.wikipedia.org/wiki/Grindslanten

Nukleär energiproduktion är inte framtiden

Posted on by
Reply

Då och då framträder forskare i media och propagerar för mer nukleär energiproduktion, nu senast KTH-professorn Lina Bertling Tjernberg (se länk till SVT-klipp nedan). Elkraftnät är hennes specialitet. Hur elkraften ska distribueras är naturligtvis en viktig fråga och lika viktig är hur energin ska produceras. Ur sårbarhetsaspekt är det rimligt att bygga ett energisystem med få flaskhalsar och med så mycket produktion och lagring som möjligt på olika platser. Nukleär energiproduktion är komplicerad och har ännu så länge lett till storskaliga lösningar. Vattenkylning är nödvändig och det har lett till tillfälliga driftstopp när kylvattnet (Östersjön) varit för varmt. Temperaturproblemet lär inte minska.

Vem ska betala och vem är köpare?
Det går inte värja sig från tanken att energiforskning är dyr och kommer att behöva finansieras av stora energibolag, något som innebär att utspelet från professorn denna gång mycket väl kan vara motiverad av att säkra forskningsresurser. Det hon säger i intervjun låter bra, detta att vi måste tänka globalt, dvs global marknad. Frågan är bara vilka av jordens 190 länder som kommer att kunna köpa de anläggningar KTH-forskarna tar fram? Den ”Generation IV” hon nämner har entusiasterna talat om i decennier och Frankrike övergett (se nedan). Jordbävningsdrabbade länder går bort – det lärde oss Fukushima. Kopplingen till militär upparbetning av uranet gör att ett antal andra länder går bort. Lagringsproblematiken är fortfarande inte löst.

Vem vill bo granne med detta?
En annan KTH-forskare brukar vilja få gehör för sin ”småskaliga” nuklerära energiproduktion. Varför skulle ”Not-in-my-backyard”-argumentet bli mindre med nuklerär energiproduktion än med vindkraft? Och vem ska betala för den säkerhet som kommer att behöva finnas runt varje installation? Vill vi ha ett potentiellt Tjernobyl inpå knutarna? Vem vill det?

Storskalighet en förutsättning
Det finns som vanligt stora finansiella intressen i storskalig teknik. Ägandet, vinsterna och de potentiella statsstöden lockar naturligtvis. Och lite av alla miljarder kan ju – tycker KTH-forskarna – spilla över på forskningen. Det är svårare att få vindkraftkooperativ eller solcellsägare att finansiera forskning, när varje anläggning ägs och driftas lokalt.

Alla argumenten finns kvar
Gruvbrytningen gör ett stort miljö- och klimatmässigt avtryck och alla de välkända argumenten mot nukleär energiproduktion finns kvar. Mycket riktigt har också länder som Frankrike avbrutit sina forskningsprojekt. (Se mer om detta i länk nedan).

Mobil lagring är intressant
Hela energisystemet måste tänkas om och lagring bli en mer tillgänglig del, något som kommer att kräva en snabb utbyggnad av anslutningspunkter för elfordon. Volkswagens VD säger för övrigt att man siktar på att vara ett energibolag i framtiden, just för att elfordonen blir en viktig och utjämnande faktor i ett modernt elsystem. (Se länk nedan). Och Olkiluoto som försenats 12 år – vem ska betala för den förseningen? (se nedan).

Starkt kapital eller en stark stat
Storskalighet passar in i samhällen dominerade av starka koncerner med stora vinstmarginaler och i totalitära samhällen, där övervakning och säkerhet kan motivera ofrihet på andra områden. Det är där högerpartierna och ytterhögern möts i Sverige: i tron på det starka kapitalet respektive den starka staten. Det är ju rätt typiskt att det är ryska och kinesiska exempel som anhängarna helst lyfter fram, när de ska peka på ”hoppfullheten” i tekniken.

Tänk LED
Alternativet är mer decentraliserat ägande, förnybar energiproduktion och mer fokus på att öka effektiviteten. LED-tekniken innebar 90% besparing på belysningssidan. Mer LED-liknande lösningar är nödvändiga.

Länktips:
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/klimat-2

https://www.sverigesnatur.org/aktuellt/frankrike-stoppar-fjarde-generationens-karnkraft/

https://ingenjorerformiljon.se/wp-content/uploads/2021/03/Medlemsinfo-IfM-mars2021.pdf

https://www.energinyheter.se/20191220/21217/bygget-av-olkiluoto-3-forsenas-ytterligare-elproduktionen-startar-2021

Ny återbruksgalleria öppnar

Posted on by
Reply

Cirkulär ekonomi tar sig många uttryck och ett av dessa är att en kommun ser sitt ansvar för att etablera en arena för nya verksamheter. Det var 2015 som ReTuna i Eskilstuna slog upp portarna som den första gallerian för återbruksprodukter. Man valde att lägga gallerian nära en återvinningsstation så att folk på ett enkelt sätt skulle kunna lämna brukbara föremål som de ändå ville bli av med. Ett femtontal butiker och verksamheter samsas sedan dess i en ändamålsenlig byggnad. Och nu kommer nästa återbruksgalleria. Lagom till jul är det tänkt att RE:STORE Höga Kusten ska öppna i Härnösand. (Länktips se nedan).

Smart namn, men…
Det finns ett antal särskilda delfrågor att nämna, som kan bidra till att projektet i Härnösand blir lyckat. Först och främst är det smart av initiativtagarna att ha ett namn som inkluderar många. Höga Kusten involverar ett flertal av Ångermanlands samhällen. Tillhörighet och ”vi-känsla” blir därmed bredare förankrade. Men – loggan och namn behöver justeras. ReTuna i Eskilstuna har insett att ett kolon i namnet bara ställer till det i internet-sammanhang. Det finns många projekt som döps till något på RE: men det är kontraproduktivt för den som vill hitta information. Vanliga bokstäver är enklast.

ReStore Höga Kusten logotyp

Nya former
Innehållsmässigt och affärsmässigt vore det intressant om Härnösands-projektet vågar ta steg ut i det okända, i alla fall till viss del. Återbruk handlar om att det behövs människor som hanterar, förbättrar, värderar, lagar, ser möjligheter och samarbetar. Nya slags verksamheter behöver formas, där gränser mellan anställning, anlitande av extern kompetens och företagande kan behöva utforskas och bli föremål för innovation. Ett sådant steg är att låta personer som blir involverade i återbruksarbetet i någon form göra detta i egensanställningsform.

Tips: Convoy egenanställning
Egenanställning finns i kooperativa Convoy, med fysisk bas i Umeå. Där finns plattformen för att på ett synnerligen enkelt sätt involvera personer som har viktiga kunskaper för att ta hand om och redesigna, ”up-cycla” och reparera möbler, inredning, teknik och annat utan att fördenskull behöva ingå i ett litet företags anställningsåtagande. Just i uppstart är det viktigt att ha tillgång till rätt kompetens, samtidigt som det ekonomiska utrymmet är oklart för traditionella anställningsformer eller för upphandling av externa tjänster. Egenanställningsformen är perfekt under en uppstartsfas, där det är kompetensen som är viktig att involvera samtidigt som varje verksamhet behöver kunna växa i rätt takt och med korrigering för hur marknaden tar emot de produkter som erbjuds. (Länktips se nedan)

Resurspool för att utgå från varje kompetens
Man kan också tänka sig en pool av resurspersoner, som finns för ReStore Höga Kustens olika verksamheter att anlita. Synergier på det mänskliga planet är kanske ett av de mest intressanta greppen i en modern galleria, där människor i sorteras in i ”tillhörighet” eller ”avtal” utan får chansen att medverka med det de kan. PÅ alla tänkbara nivåer. Från att stapla möbler till att sy om en klänning. Och gärna i grupp – det är så roligt att göra saker tillsammans och lyckas tillsammans!

Se noga över formerna för verksamheterna
Innovationer måste också få plats i ReStore Höga Kusten. Nya idéer måste enkelt kunna testas, så att dynamiken i det som kan växa fram tas till vara. Tyvärr det sällan kommuners starkaste sida, att improvisera och innovera, så det gäller för projektet att skapa en frizon för nya idéer. Gärna i en föreningsform, där olika perspektiv kan få ges utrymme. Aktiebolagslagen är tyvärr kontraproduktiv när det gäller att ta till vara andra värden än vinsten åt ägarna. Det finns många varianter på hur man kan välja att organisera sig.

Utbildning på alla nivåer
En viktig aspekt är att koppla in utbildning, folkbildning och Mittuniversitetets arbete. Det måste finnas en kontinuerlig tillväxt i kunskap och utveckling, som kan utgöra en motor för hela satsningen. Och närheten till universitetets studenter måste tas till vara. På alla plan, inte minst för att träna sig i att leda projekt och att testa idéer mot verkligheten

Spelrum och värderingar
Det är bara att hoppas att satsningen lyckas och att kommunledningen förstår att verksamheten behöver lite fria tyglar för att hitta rätt i en ganska outforskad verklighet. En viktig faktor är att alla verksamheter som ska samsas under samma tak delar visionen av vad man håller på med. Annars finns en stor risk att särintressen tar för stor plats och konflikter brer ut sig. Det gäller att grundlägga en ömsesidighet i hela projektet. Men då kan det gå hur bra som helst. Det är bara att hålla tummarna!

Länktips: Nyhetsartikel om Härnösands Återbruksgalleria RE-Store Höga Kusten https://www.harnosand.se/mittharnosand/harnosand-utvecklas/aterbruksgalleria.html

Egenanställning: https://www.convoy.se/

Nystarapporten – i begynnelsen var civilsamhället

Posted on by
Reply

I inledningen till ”Nystarapporten” vill författarna att Nysta ska förstås som en nystart där det civila samhället kan spela en förnyad och mer utvecklad roll än tidigare. Idén känns rätt. Pandemin har satt fingret på ett antal problem i hur samhället är organiserat. Vid läsning av de 140 sidorna i ”Nystarapporten” om civilsamhället, demokratin och välfärden (länkar se nedan) inser jag att vårt välfärdssystem vuxit fram på ett annat sätt än jag varit fullt medveten om. Demokratin och rösträtten drevs igenom av starka organisationer för 100 år sedan. Eller som det står i rapporten på sid 105: ”Det var genom idéburen organisering som demokratin kom att utvecklas och institutionaliseras i Sverige och det är genom civilsamhällets organisationer som den återvinns dag för dag. Arbetar-, nykterhets-, idrotts-, kvinno- och frikyrkorörelsen är alla exempel på rörelser som på olika sätt förändrat, förbättrat och utvecklat vårt samhälle i grunden.”

I begynnelsen var civilsamhället – och innovationerna fortsätter
” Historiskt har de bland annat skapat fattigvården, barnomsorgen och hemtjänsten, som senare inlemmats i den offentliga välfärden. Nyare exempel är hjälptelefonlinjer, rättvisemärkning och fritidsbanker, som möter behov som inte täcks av staten eller marknaden. Detta kan ses som exempel på social innovation, det vill säga nya lösningar och processer för att möta aktuella samhällsutmaningar och förbättra människors livsvillkor.” (Sid 129).
Så vad är hönan och vad är ägget? Människor med idéer kliver fram när de ser ett behov och resultatet blir ofta något bestående, organiserat som en del av civilsamhället, som en näringsverksamhet eller som en del av det offentligt finansierade. Bottom-up och med ett tydliggjort behov.

En rapport som stärker civilsamhällets roll
Nystarapporten har tagits fram av ett antal organisationer och paraply-dito i civilsamhället. (se länken nedan för att se vilka). Genom att involvera många experter och med en handfull parallella tematiska spår har Nystarapporten blivit en intressant skrift som på flera sätt speglar vår brytningstid och hur vi skulle kunna organisera samhället ännu bättre. Pandemin blev en slags tändande gnista, avslöjas det i förordet. Samtidigt går det att läsa mellan raderna att flera av de gamla organisationerna kanske behöver en nystart för att passa in i dagens snabbt föränderliga värld, inte minst när det gäller digitaliseringens utmaningar och möjligheter.

Omfattning och roller – oväntad formulering 
Vad menas med civilsamhället? På sid 49 hittar jag en av flera definitioner: ”Civilsamhället rymmer allt från fiskeföreningar, båtklubbar, brukarföreningar, scouter, idrottsföreningar, insamlingsstiftelser och rättighetsorganisationer till trossamfund, fackliga organisationer, studieförbund, integrationsverksamheter och idéburna välfärdsproducenter.”   Och inte nog med det. Det sägs i rapporten att varannan svensk mellan 16 och 84 år gjort minst en ideell insats de senaste 12 månaderna och den genomsnittliga tiden någon lägger är 18 timmar i månaden (enligt en studie från 2019). Det är minst sagt imponerande. Och det ger ett perspektiv till påståendet på sid 54: ”Politiker och civilsamhällespolitiken bör betrakta det offentliga som ett komplement till civilsamhället, inte tvärt om.” Läs detta en gång till och låt det sjunka in. Det mellanmänskliga, frivilliga, arbetet är grunden. Det skattefinansierade fyller på, där det mänskliga engagemanget inte räcker till.

Värdet ligger i frivilligheten och nyttan
Överhuvudtaget är rapporten fylld av viktiga preciseringar, där skillnaden på privat näringsverksamhet med vinstfokus och civilsamhällets verksamhet med behovs- och nyttofokus framträder, liksom hur olika idéburna organisationer fungerar jämfört med offentliga. På flera ställen noteras hur regelverk och praxis behöver justeras för bättre ta tillvara civilsamhällets potential och kvaliteter. En paradox blir också tydlig på sid 51 och framåt: så fort frivilligarbetet avlönas händer det något. Det är det altruistiska i frivilligarbetet som utgör värdet, inte att det omräknas i ersättning i form av pengar. Meningsfullheten ligger i det frivilliga. Skulle det finnas ett uns av tvång i frivilligheten blir det frågan om gratisarbete och hela grejen faller. Frivilligheten är nyckeln. Kombinerat med nyttan är detta svaret på hur ideellt arbete blir samhällsbärande. Som man skriver på sid 52: ” Utgår man från det ideella arbetets dynamik finns det goda förutsättningar att frigöra en potential som civilsamhället kan mobilisera och som kommer stärka demokratin och välfärden i det svenska samhället….”

Olika grad av samhällsnytta – och så ASF som ett lysande exempel
Ska jag hitta några brister – och det vore väl konstigt annars – hade det passat in någonstans att i någon definition särskilja samhällsnyttiga organisationer från de föreningar och liknande som primärt ser sig som främjare av sina medlemmars intressen, även om alla idrottsföreningar, ornitologföreningar och hembygdsföreningar självklart fyller mer än en funktion. Positivt är hur man bl.a. på sid 70 beskriver ASF-företagen, som gör nytta på flera direkta och indirekta plan. Arbetsintegrerande sociala företag, som ofta drivs i kooperativ form har hittat en form, som gör nytta både för arbetsträning och med riktiga jobb för personer som står långt från arbetsmarknaden. (Länktips nederst på sidan).

Innovation i utsatta områden
Jag har nyligen sammanfattat mina intryck av Liberalernas ”Förortslyftet”, som beskriver många bra tänkbara åtgärder för att vända utvecklingen i utsatta områden. Men i Förortslyftet nämns inte civilsamhället som den viktiga innovativa förändringskraft det är. Så här står det i Nystarapporten på sid 68: ”Varje nybildad idéburen organisation är i sig en innovation eftersom den fyller ett behov som inte har tillgodosetts.” Och man betonar de tre olika logiker som sektorerna verkar utifrån: ”… de olika samhällssektorerna – den idéburna, den offentliga och näringslivet – verkar utifrån olika rationaliteter eller logiker.” Samt: ”Civilsamhället finns i storstädernas socioekonomiskt utsatta förortsområden och i de gamla bruksorterna, i tätorter och på landsbygd. De individuella behoven är olika och stöd och insatser måste anpassas därefter.” Hur Liberalerna kunde blunda för denna resurs i sitt Förortslyft är en gåta.

Missar Cirkulär Ekonomi och vad Greta Thunberg säger
Ingenstans i Nystarapporten ser jag någon tydlig koppling till den nya ekonomi, som håller på att ta form. Delandeekonomin, Cirkulär Ekonomi och olika sätt att ta vara på materiella och mänskliga resurser ligger ju mycket nära det man beskriver, men jag saknar ett avsnitt om detta. Och på sidan 122 och framåt sätter jag i halsen. Plötsligt får Greta Thunberg personifiera och exemplifiera ett sekulärt, teknokratiskt samhälle där forskarna likställs med överstepräster (typ). För att hon envist påpekar hur viktigt det är att lyssna på forskarna. Där visar rapportförfattarna att de inte hängt med i svängarna. Det är inte Greta eller ens forskarna som har alla lösningar. Det hon påpekar är att klimatkrisen är akut. Det verkar som om rapportförfattarna tycks tro att om det brinner är det bästa att skicka en offertförfrågan till olika brandkårer för att eventuellt i ett senare läge beställa släckning…. När det brinner är det bråttom. Och det har Nysta-författarna missat. På sid 134 skriver man pliktskyldigast att ””Kanske kräver klimatkrisen en än större omställning, kanske har vi fått se en glimt av vad ett mer hållbart samhälle skulle kunna innebära”.   Kanske är det dags att förstå digniteten på de planetära hoten… (Se gärna Breaking boundaries om Johan Rockströms forskning.)

Människan som utgångspunkt
Men jag vill ändå avsluta med något positivt om Nystarapporten. Civilsamhället fyller en funktion av koppla ihop människor med behovsanpassade lösningar ur ett bottom-up-perspektiv. När detta inte längre räcker till kan det institutionella välfärdssystemet ta vid, så att kommuner och regioner kan erbjuda stabila och förutsägbara lösningar. Detta synsätt skiljer sig från top-down-perspektivet, som konsekvent kommer till uttryck när regering och riksdag ska hitta lösningar. Ett sista citat ur Nystarapporten (sid 134) får avsluta: ”En omistlig uppgift för civilsamhället är att återta demokratiska fri- och rättigheter där de satts på undantag.”  Sorgligt nog behöver detta påpekas.

Länktips:

Nystarapporten: https://nysta.nu/v-rt-material/nystarapporten

Min text om Förortslyftet: http://christerowe.se/2021/06/nr800-forortslyftet-en-analys-fullversion/

ASF-företagens organisation: http://skoopi.coop/

Vägen Ut: https://vagenut.coop/

Viktig bok av Åsa Wikforss: Därför Demokrati

Posted on by
Reply

Hållbar utveckling förutsätter ett demokratiskt, inkluderande samhälle där det finns utrymme för seriös diskussion om avvägningar, mål, medel och ansvarsfördelning. När britterna valde bort EU 2016 och amerikanerna samma år valde trump till president skedde det delvis mot bakgrund av desinformation och ohederliga metoder. Vi ser också hur demokratiskt valda politiker medvetet inskränker fundamentala demokratiska fri- och rättigheter i Turkiet, Brasilien, Ungern och Polen för att ta några exempel. Utvecklingen är oroande och glöms ofta bort i samtalen om klimathotet, planetära gränsvärden, avskogning, vattenförsörjning och mänskliga rättigheter.

En viktig bok
Akademiledamoten på stol nummer sju, Åsa Wikforss, har än en gång skrivit en viktig bok: ”Därför demokrati, om kunskapen och folkstyret”, som jag läst. (På stol nummer sju har tidigare suttit bl.a. Selma Lagerlöf, Hjalmar Gullberg och Sara Danius, så Åsa Wikforss är i gott sällskap.) Boken spinner många trådar kring sambanden mellan kunskap, sanning och demokrati och pekar detaljerat och förtjänstfullt ut hur vi inte får villa bort oss i det nya informationslandskap, som präglas av alla-till-alla-kommunikation och stora risker när den gemensamma världsbilden inte längre håller ihop. Välskriven, någorlunda lättläst och med över 400 fotnötter eller stickspår i tankegångarna ger boken stöd för en fortsatt satsning på utbildning, på folkbildning, på Public Service och synliggör värdet av ett nyfiket och öppet samtal utan låsningar.

Åsa Wikforss bok Därför Demokrati…

Nu blir det tydligt varför ironin är död som humorform
En tanke som slår mig är att hennes text förklarar varför ironi inte längre fungerar. Det går bara att ironisera över något som är avgränsat och väldefinierat och där kontrasten mellan ett ironiskt påstående och hur verkligheten ser ut uppenbart avviker från vad vi gemensamt håller för sant. Den humor som tidigare kunde bli ett slags skrattspegel för våra tillkortakommanden fungerar inte i ett polariserat debattklimat, där gränsen mellan sanning och lögn är otydlig. Detsamma gäller naturligtvis satiren, som ju är väldigt svår att formulera så att alla förstår att det är satir.

Självcensur
Mot slutet av boken nämner Åsa Wikforss problemet med självcensur, som t.ex. innebär att journalister och makthavare medvetet håller tillbaka påståenden eftersom de mötts av hat och hot på sociala medier, ibland även IRL. Jag noterar samtidigt att i avsnittet om propagandamedier, där gränsen mellan fakta och åsikt medvetet suddas ut, nämner hon inte Fox News i klartext. Den nyhetskanal, som kanske tydligast exemplifierar det hon vill påpeka. Kanske är det en rimlig återhållsamhet för att slippa åtal i amerikansk domstol, vad vet jag, men att hon inte nämner det tydligaste exemplet i klartext visar hur starka motkrafterna till det öppna samtalet är.

Några små detaljer…
När jag ändå är inne på detaljer: President Bush stavas inte Busch, det känns slarvigt. Och i kapitlet om sanningen och hur den kan vinklas hade en referens till Tage Danielssons sannolikhetsmonolog passat in som hand i handske. Att varje demokratiskt styre också måste anstränga sig att inte missgynna minoriteter nämns vad jag kan se inte i boken. Här kunde ju Sveriges mångåriga misslyckande när det gäller samebefolkningen nämnts. Det politiska hantverket och hur politiker hanterar sitt mandat hade också kunnat kompletteras med något avsnitt om lobbyverksamhet, som många gånger stått i vägen för rimlig lagstiftning (cigarretter, olja osv) eller något om korruption, som ju lätt följer i kölvattnet på en maktfördelning där man inte skiljer på ansvar för beslut och genomförande. Men exemplet med Danmark och ministerstyre är intressant ur Corona-perspektiv, som Åsa Wikforss tar upp.

Samtal lägger grunden för optimala processer
Men det är verkligen minimala luckor i en i övrigt lysande genomgång av hur demokrati hänger samman med hur samhället behöver främja vars och ens egen kunskapsresa, det öppna samtalet och hur det t.om. är så att samtalet som sådant är det som kvalitetssäkrar beslutsprocesserna. I den tysta, centralt styrda organisationen eller i det slutna samhället är risken mycket större att besluten leder fel. Samtalet har en egenvärde och framför allt tränar det oss alla i att respektera olika ståndpunkter, som kan motiveras samtidigt, landa i skilda slutsatser och ändå ingå i ett sökande efter de optimala kompromisserna. Vi ska inte kompromissa för att ge andra rätt, utan för att optimera för flertalet. Kanske är det ett viktigt kännetecken på de auktoritära strömningarna, detta att man saknar förståelse för värdet av kompromisser.

Demokratin får inte avskaffas genom missbruk
Det är intressant att fundera vidare på hur demokratin ska försvara sig mot sina motståndare, de som använder demokratins spelregler och öppenhet för att inskränka eller avskaffa demokratin. Åsa Wikforss tar inte tydligt ställning för eller emot lagstiftning i syfte att minimera de skador demokratimotståndarna kan åstadkomma. Och det är ju ett dilemma. Anarki och samhällsupplösning vinner ingen på, inte ens CUF-ungdomarna som ju vill legalisera narkotika, tillåta rökning på restauranger och avskaffa många av de rättvisor som generationer av svenskar steg för steg kämpat sig till. Demokratin måste hela tiden tiden hållas levande om vi ska behålla den. Och den handlar inte enbart om att få gå och rösta vart fjärde år, den handlar om att vårda och vörda kunskap, sanning och pluralism. Enfald kan aldrig vinna över mångfald.

Det vore intressant
En idé vore nu att SVT bjuder in till ett uppföljande samtal med Åsa Wikforss och varför inte den numera pensionerade Bo Rothstein, som forskat på korruption, om vilket samhälle som bäst klarar av att bära de svårigheter vi står inför. Kanske varvat med exempelklipp från olika medier. Trump utsåg media till sina fiender, vi ska inte falla i den fällan. Men spelreglerna och syftet med spelet måste vi kunna enas om även om vi tycker olika.