Journalistiken är hotad och Sverige är tyst

Posted on by
Reply

Jag läser i ett mejl från Dagens ETC där tidningen upprörs över tanken att ”… Joakim Medin – reporter på Dagens ETC, erfaren utrikesjournalist – har gjort sig skyldig till terrorbrott. Det har han givetvis inte. Han har skrivit artiklar och böcker. Han har under ett stort antal resor till Turkiet skildrat hur en demokrati drar mot det alltmer auktoritära, där president Recep Tayyip Erdoğan använder statsapparatens väldiga kraft för att tysta oppositionella röster. Det inkluderar rättsväsendet. Det handlar om politiserade åtal. Ingen går säker. Borgmästare, författare, advokater, människorättsförsvarare, hbtq-grupper. ” Mejlet får mig att fundera över vem som egentligen är välkommen till Turkiet och varför.

Vilka frågor kommer inte att ställas, vilka svar kommer inte fram?
För som tidningen påminner om ska det faktiskt bli ett COP31-möte i Antalaya i november 2026, som behöver bevakas av olika pressröster. Det är ju illa nog att ett land som tydligt är på väg bort från demokrati och öppenhet i rapporteringen ska vara värd för ett viktigt FN-möte. När värdskapet inte är kopplat till en grundregel om att journalister utan begränsningar ska ha tillgång till mötesdeltagare och sessioner uppstår en tydlig dissonans. Vad är det vi inte får veta? Vilka frågor är det som inte blir ställda? Det finns ju som bekant världsledare som inte drar sig för att ljuga och att undanhålla information. Hur ska allmänheten och världens folk kunna veta att det som framkommer på COP31-mötet är det som forskare och deltagare bedömer som rätt och riktigt?

Turism är OK, journalistik är det inte
Det finns en annan märklig dissonans i hur vi ser på Turkiet och hur Turkiet ser på sina tillresande besökare. Turismen till Turkiet är omfattande och ger sannolikt landet stora inkomster. Men turister ställer inga frågor, turisterna blundar för orättvisor och förtryck. Enligt UD är det uppemot 300 000 svenskar som väljer att turista i Turkiet varje år. På en informationssida hittar jag texter kring rån och tvångsgiftermål, som sannolikt förekommer. Men problemen överskuggas antagligen av det lockande varma vädret, de sköna baden och de relativt billiga priserna.

Många varnar för utvecklingen
Angreppen på demokratin handlar inte om enstaka journalister som Joakim Medin. Organisationen We Don´t Have Time uppmärksammar tillsammans med ett antal andra organisationer hur aktivister och sanningssägare världen runt attackeras och tystas. Så här skriver man i ett mejl den 1 oktober tillsammans med Anna Zeiter från W Social och Paul Radu från Organized Crime And Corruption Reporting Project (översatt från engelskan): ”Journalister. Forskare. Visselblåsare. Människorättsförsvarare. Vd:ar. Jurister. Demokratikämpar. Klimataktivister. Anställda inom civilsamhället. Oavsett sakfråga eller land vittnar människor som arbetar för förändring om liknande erfarenheter: samordnade botattacker, övervakning, censur på plattformar, riktad desinformation och förtalskampanjer samt fysiska hot. Skadan sträcker sig bortom själva angreppen. Det handlar om det arbete som blir ogjort. Om tiden som går åt till att försvara sig. Om tvekan inför att uttala sig igen. Och om tystnaden som uppstår när människor fruktar att de ska framstå som paranoida om de berättar vad de varit med om. För att skrämseltaktik ska lyckas behöver den inte vinna en debatt; det räcker med att den får människor att sluta debattera.”

Finns det en dold överenskommelse?
Man kan undra vad som gjort att Sveriges röst för mänskliga rättigheter, för demokrati och pressfrihet numera tycks ha försvagats eller tystnat. Har det att göra med hur NATO-processen gjorde att Sverige numera ser Turkiet som en vän? Om Turkiet definierar en terrorist som en person som återger ett kurdiskt perspektiv på en konflikt tvingas därmed Sveriges underrättelseorgan att se på journalistik på samma sätt? Vilken information delar svenska agenter med de turkiska och finns det gränser för vad Sverige accepterar av turkiskt agerande när det gäller behandlingen av opposition och minoriteter? Har i själva verket Sverige i det tysta tvingats att acceptera en helt annorlunda syn på journalistik, pressfrihet och mänskliga rättigheter?

Frankrike, NATO och FN
2027 går Frankrike till val. De av Putin stödda Nationell Samling med Marine Le Pen och Jordan Bardella i spetsen tycks kunna vinna valet och därmed kunna påverka EU:s inriktning. (Analystext, se länktips nedan). I alla de tre stora länderna har högerradikala krafter fått ett ökat stöd. Det handlar om brittiska Reform UK och om tyska Alternativ für Deutschland, AfD. Sannolikt innebär en sådan utveckling att stödet för Putin och Ryssland ökar, vilket i sin tur kan innebära att Ukraina tvingas acceptera en vapenvila på sämre villkor än annars. Fortsätter USA under Trump att bekämpa demokratin på olika plan lär det bli ännu svårare för journalister att verka så som vi vant oss vid. Med ett försvagat FN och en oklar bild av vilket roll NATO ska ha uppstår många nya frågor. Och inte blir det bättre av att Sveriges röst för mänskliga rättigheter, öppenhet och globala rättvisa har tystnat. Och ingen tycks bry sig att FN:s konferens COP31 inte kommer att återrapporteras på ett heltäckande sätt.

Är medias tystnad ett ytterligare bevis på vad som pågår?
Hur kommer det sig att media i Sverige inte plockar upp den här bollen? Inser man inte att det är den egna rollen som är hotad? Eller är det exakt det man har insett och ägnar sig åt självcensur och icke-journalistik i linje med vad de antidemokratiska krafterna vill?

Länktips: https://www.ui.se/utrikesmagasinet/intervjuer/fransk-nationalistseger-vore-jordbavning-for-eu/ https://www.ui.se/utrikesmagasinet/intervjuer/fransk-nationalistseger-vore-jordbavning-for-eu/

Intressant analys av Jeffrey Sachs

Posted on by
Reply

Jeffrey Sachs är en amerikansk, frispråkig professor som haft en del uppdrag åt FN och ägnat en hel del tid åt fattigdom och olika globala fenomen, som världen egentligen borde ha löst för länge sedan. Han har gett sin syn på Trump och världens politiska läge som är intressant att ta del av. (Se länktips nedan, cirka 25 minuter analys).

Dement och farlig
Hans genomgång sätter fingret på hur farlig Trump är och hur lätt han lockades in i ytterligare ett krig, hur han ansåg sig kunna kidnappa en president i Venezuela och hur oberäknelig han är. Men han understryker också hur kongressen sviker sitt uppdrag och låtsas som att kriget med Iran inte är deras sak att ta ställning till. Jeffrey Sachs beskriver på ett nyanserat och klokt sätt hur USA ständigt startar krig och ser krigföring som en naturlig del av ”umgänget” med andra länder.

De enda Trump skulle lyssna på
En intressant slutsats från Sachs är att han menar att det är Putin, Xi och Modi som gemensamt måste säga till Trump att ”nu räcker det”. Dvs stoppa honom. Det är två av de folkrikaste nationerna och de tre länder som har mest kärnvapen i världen, som Trump skulle kunna ta intryck av. Om det är något Trump förstår så är det maktspråk, som den mobbare han är.

Även Biden var dement
En detalj som framkommer i Sachs redogörelse är hur dement även Biden var de sista åren. Det är ju egentligen en väldigt viktig punkt, att ingen i kretsen runt Biden förmådde honom att kliva åt sidan i god tid. När Biden till slut gjorde det var det för sent för någon bra kampanj för Kamala Harris. Vem vann egentligen på att Biden krampaktigt höll fast vid sin återvalskampanj?

Varför är européerna så undfallande?
Det är klart intressant att lyssna till Jeffrey Sachs och även hur han kommenterar NATO-chefen Mark Ruttes bugande och bockande.

Länktips: Jeffrey Sachs beskriver hur dysfunktionella både Trump och egentligen hela det amerikanska politiska systemet är: https://www.facebook.com/reel/947618378384639

Förebilder: Elin Wägner och hennes gestaltare

Posted on by
Reply

Göteborgs Stadsteater har en tradition av att ordna lunchteaterföreställningar i foajén ett trappa upp. Många av dessa föreställningar har varit väldigt bra. Det lite kompakta formatet i tid och rum ger en viss intimitet och närhet. Att man samtidigt får en god matbit och ett glas vin (om man vill) förhöjer stämningen. Häromdagen var jag och min sambo på Stadsteatern och såg en föreställning om Elin Wägners liv och gärning. Den var helt enastående bra.

Elin Wägners betydelse
Elin Wägner hamnade så småningom i Svenska Akademien, som Sveriges andra kvinna och gjorde sig känd för ett antal reportage och böcker som gjorde avtryck i samtiden. Hennes betydelse för fredsrörelsen, för kvinnlig rösträtt och för bildandet av Rädda Barnen kan inte överskattas. (Se länktips nedan).

En fantastisk föreställning
Det som gör att jag skriver om föreställningen är inte bara den roll Elin Wägner spelade för att forma ett mer jämlikt Sverige. Det som fastnade i minnet var det fina manus som Margareta Skantze skrivit, den regi som Emelie Strandberg stod för och givetvis Amelie Tinnadotter Norrbys gedigna rollprestation. En lysande föreställning helt enkelt. Det är inte självklart att allt klaffar. Men det gjorde det på ett fantastiskt sätt. Inte minst hur den sparsmakade scenografin, ljudläggning, rörelser och pauser fungerade för att låta texten sjunka in. Som åskådare drogs vi in i Elin Wägners tankevärld och fick en känsla för vilka val hon ställdes inför i livet, även om mycket självklart lämnades därhän.

Två förebilder
Det är så här konst och kultur ska fungera. Man ska bli berikad och inspirerad, inte för att ett eventbolag ska tjäna stora pengar, utan för att en duktig skådespelare ska få rätt förutsättningar att blomma ut och ge publiken något nytt och oväntat, som i sin tur kan inspirera andra att gå i Elin Wägners fotspår eller söka sin framtid inom scenkonsten som Amelie. Inspiration och förebilder är viktiga för varje generation. Och här framstod både Elin och Amelie som just detta.

Går männen på fotboll?
Att det huvudsakligen var kvinnor i publiken, jag räknade till kanske tio män i en publik på över ett hundra, är lite märkligt. Eller kanske sorgligt. Är det möjligen så att teaterföreställningar rubbar männens självklara världsbild, är det så att männen inte vill provoceras att upptäcka andra sanningar än de redan ”färdiga”? Att gå på fotboll är sannolikt mer förutsägbart. Antingen vinner det egna laget eller så förlorar det. Båda reaktionerna finns förutbestämda. Medan en teaterföreställning kan öppna upp helt nya och andra perspektiv än de förutbestämda. Är det så enkelt och så fattigt?

Länktips: https://sv.wikipedia.org/wiki/Elin_W%C3%A4gner

Flockbeteendet i fokus

Posted on by
Reply

SVT har börjat sända en programserie med Anders Hansen som de kallar ”Din flock” och som handlar om vår strävan att tillhöra en grupp, en flock. I det första programmet går Hansen hela vägen och frågar sig hur vi kan förmå oss att döda andra människor med hänvisning till den grupp vi tillhör. Vietnamkrigets motståndare möts och han besöker även Auschwitz för att försöka förstå hur människor kan förmås att ha ihjäl medmänniskor på det bestialiska sätt som dödslägren innebar. (Länktips se nedan).

Viss grupptillhörighet beslutas och förstärks av stater och ledare
Det som så småningom framkommer som avgörande är om vi valt vår flocktillhörighet själva eller om det är ledarna som bestämt vem som är motståndare och fiende. När stater tagit beslutet är det sannolikt enklare att inordna sig i den flock som ska bekämpa en annan flock. Hur dessa mekanismer ser ut blir vi påminda om när populister och nationalister runt om i världen underblåser de strömningar som delar in oss i ”vi och dem”. I USA är media fienden och egentligen alla som inte håller med Trump. Riktigt så illa är det (ännu) inte i Europa, men tendenserna finns.

Hur tänker ensamvargen?
Ett annat avsnitt i SVT:s serie handlar om de personer som hamnar utanför flocktillhörigheten. Här intervjuas en modig kille som söker gemenskap på nätet, en tidigare pastor i Knutby och ett par forskare. Avsnittet kunde ha varit lite tydligare när det gäller skillnaden mellan självvald ensamhet och de situationer där grupptrycket exkluderar individer. Avsnittet tog heller inte upp den koppling till våld och asocialt beteende som sannolikt kan upptäckas inom denna grupp. Det finns ju t ex videoklipp på en president i USA som gör sig ”lustig” över en journalist med ett funktionshinder eller störning. (Se länktips nedan).

Hur lätt är det att falla in i en negativ roll?
Människan är ju i grunden en social varelse, men vi har olika benägenhet att söka oss till de sociala sammanhang, där vi känner samhörighet. Och saknas samhörigheten ökar risken för ett destruktivt beteende, kan man tänka. För att inte själv bli exkluderad kanske vi väljer att delta i mobbningen? Hur lätt är det att avvika från flockens beteende? Det ska bli intressant att följa fortsättningen av serien.

Varför slåss fotbollssupportrar?
Jag antar att Hansens serie kommer att ta upp ett flockbeteende och fenomen som både engagerar och ofta har en tendens att spåra ur. Att heja på ett fotbollslag har blivit en subkultur som lockar många. Ett antal av dessa supportrar har lätt att gå över gränsen och rent fysiskt attackera supportrar från andra lag. Vad är det som är så lockande i detta beteende? Blir det egna lagets prestationer bättre av att motståndarlagets anhängare attackeras? Är det ett slags ställföreträdande kamp som förs? Jag förstår det inte och har ingen längtan efter att försöka förstå hur en positiv känsla inför ett lags prestation samtidigt kan vändas i en destruktiv känsla som går ut på att skada motståndaren. För mig är detta obegripligt.

Sju procent av världens befolkning lever i full demokrati
Delar av denna mekanism tycks återkomma inom politiken, där det egna ställningstagandet för ett politiskt parti samtidigt tycks kunna legitimera påhopp och negativa uttryck kring politiska motståndare. Lögner och rena dumheter filtreras inte bort utan används i det politiska samtalet. Om spelreglerna hela tiden kan ändras riskerar vi till slut inte ha något som kan kallas ett demokratiskt samtal kvar. På global nivå minskar ju också demokratiindex och färre länder räknas numera som demokratier. Bara 31 länder anses idag ha starkt skydd för mänskliga rättigheter. Det motsvarar sju procent av världens människor.

Vänd på perspektivet
Om vi inte ser upp kommer jakten på den egna framgången, den egna förmögenheten, på bekostnad av andras framgång bli samhällets ättestupa. Egoism behövs, men inte så att den i varje situation kan övertrumfa allt solidariskt tänkande. Den egoism som vi ser idag, där allt bara kretsar kring den egna framgången, kan aldrig lösa världens akuta och långsiktiga problem. ”Hur skulle du vilja att andra bemötte dig?” är en väldigt relevant fråga att ställa sig själv. Innan det är för sent.

Länktips: https://www.svtplay.se/din-flock

Länktips: Trump gör sig ”lustig” över en journalists funktionsnedsättning: https://www.theguardian.com/us-news/video/2015/nov/26/donald-trump-appears-to-mock-disabled-reporter-video

Länktips: Demokratiutvecklingen går bakåt: https://www.democracywithoutborders.org/se/41677/v-dem-rapport-demokratin-globalt-ar-tillbaka-pa-1978-ars-nivaer/

Laddning av tunga lastbilar

Posted on by
Reply

Ni som följer den här bloggen har möjligen noterat att det var ett tag sedan jag återgav någon information från nyhetsbrevet OmEV, det nyhetsbrev som framför allt bevakar elfordonsutvecklingen. Nu är det dags, eftersom det som dök upp i flödet idag handlar om batteribytesteknik. Det är tydligen så att de tunga lastbilarna till relativt stor del förses med batteribytessystem i Kina. Och det är ju som bekant Kina som leder utvecklingen på batterisidan. Och man har etablerat ett gemensamt bolag i Storbritannien, Swaptopus, som tydligen ska gå bräschen för denna utveckling.

Flexibilitet och billig laddning
Det som batteribytessystemen möjliggör är laddning när elen är billig och att depåstoppen bli korta. Det är ju enbart ur- och inkoppling av batteripackarna som behöver göras vid stopp. Systemet öppnar dessutom för sidointäkter genom det som brukar kallas V2G, vehicle to grid, men som rimligen bör heta något annat när det är ett mobilt batteripack som kan fungera som stöd till elnätet när det inte är inkopplat i en lastbil och rullar på vägarna. Flexibiliteten och möjligheten att tjäna pengar på lite olika sätt är en fördel för den som investerar i systemet. Möjligheten att hantera olika tillfälliga toppar, många samtidiga lastbilar, är en annan fördel. Detta samtidigt en mycket stor del av lastbilstrafiken går enligt i förväg uppgjorda rutter. Med modern IT och skräddarsydd mjukvara kommer det dessutom bli enkelt för föraren på vägen att själv avgöra vilket depåstopp som kan gå smidigast.

I Kina är en tredjedel av de nya lastbilarna för batteribyte
För att förstå i vilken takt Kina opererar är det intressant att notera att det fanns cirka 300 stationer i drift i augusti 2026, medan det vid årsskiftet ska finnas 900 batteribytesstationer i drift. Ungefär en tredjedel av alla lastbilar som säljs i Kina är försedda med batteribytesteknik. Ett bekymmer är naturligtvis att det saknas en kontaktstandard och en teknisk standard som alla tillverkare kan förhålla sig till. Det behövs självklart också säkerhetssystem som räddningspersonal, bärgare och andra kan förhålla sig till. Vid en eventuell olycka ska ju inte ytterligare skador kunna inträffa beroende på okunskap eller oförsiktighet.

Hoppas att man inte tror på linjär volymtillväxt
Jag läser också att EU valt en annan väg än Storbritannien. Troligen vill EU skydda sina inhemska lastbilstillverkare, medan britterna har valt en annan väg, där man ser joint-venture som mer konstruktivt. I botten finns hela tiden frågan vem som ska tjäna vilka pengar och hur snabbt. Det blir väldigt märkligt att systemval och framtidslösningar ska prioriteras utifrån suboptimerade faktorer som vem som snabbast kan få tillbaka sin satsade krona. Summan av alla satsade pengar ger oss inte bästa möjliga framtid. Men det är delvis en annan diskussion. Att vi inte kan öka volymerna linjärt borde stå klart för de flesta. Eller?

Länktips: Artikel från OmEV om batteribytessystem: https://omev.se/2026/09/21/swaptopus-batteribyte-for-tunga-lastbilar/

Nu vill producenter sälja mer PFAS

Posted on by
Reply

PFAS är ett elände. Evighetskemikalier som inte bryts ner i naturen, utan som kommer att finnas kvar i generationer och skada ekosystemet. Man trodde kanske att PFAS-kemikalier skulle vara på väg ut, att lagstiftningen såg till att produktionen minskar. Men nej. Det är tydligen så att de stora PFAS-producenterna planerar för en ökning av sina giftiga produkter.

”Klimatsmart” får inte innebära skadligt för miljön
Jag läser i Dagens ETC om just detta och klipper in en skärmbild från tidningen här nedan, daterad 17 september 2026. Vi måste uppenbarligen klara av att hålla två saker i huvudet samtidigt. Omställning till eldrift och mer automatisering som kräver mer datahallar får inte innebära att vi accepterar kylning och material som skadar miljön.

Ur Dagens ETC 17 sept 2026

Fossil olja är också ett problem
Det är naturligtvis inte enbart PFAS som är problemet. En stor del av den fossila oljan blir plastprodukter som hamnar i havet. Plast som fiskarna och andra vattenlevande organismer inte har en chans att sålla bort. Mikroplaster är dessutom extremt svåra att fånga med traditionella metoder. Plastpåsar och annat skräp är en sak, men mikroplaster syns ju knappt.

Passa på att ställa krav på Kanada
Jag läser om hur Kanada nu ställer om sin oljeexport för att minska sitt beroende av USA. Miljoner fat olja exporteras varje dag från Kanada för att raffineras och bli användbara råvaror i nästa steg. Här skulle EU kunna försöka inkludera en producentavgift på Kanada, så att de får ekonomiska incitament att bromsa utvinningen av olja. Tar vi upp mindre av den fossila råvaran blir det mindre som hamnar i atmosfären och i vår miljö. Kanada ska ju nu få en ny status i relation till EU och här skulle EU kunna koppla ihop Kanadas intresse för EU med ett ansvarstagande för att minska belastningen på klimat och miljö där den börjar: vid källan.

Även Norge?
På samma sätt skulle Norge rimligen kunna få en stegvis fördyring av sina affärer med EU. Så att det blir mer och mer olönsamt att utvinna olja från Nordsjön. På något sätt måste vi ju agera där vi kan.

Det är dyrt att vara sjuk

Posted on by
Reply

Sjukvård är inte bara sjukvård. När man försöker närma sig problem och lösningar ur ett helhetsperspektiv måste man försöka se situationer ur olika infallsvinklar, inte minst ur individens perspektiv. Jag blir påmind om detta när jag läser ett nyhetsbrev från Neuroförbundet (Se länktips nedan).

Det är dyrt att vara sjuk
Mellan var fjärde och var femte person som svarade på en enkät från Reumatikerförbundet och Neuroförbundet uppgav att de är beroende av närstående för att klara sin ekonomi. Det uppstår hela tiden extra kostnader när man är sjuk. 40 procent av respondenterna säger att de har behövt använda sparade medel för att klara någon oväntad utgift. Det är läkemedel, hjälpmedel, läkarbesök, rehabilitering, sjukresor och annat som kostar, förutom den psykiska press som det innebär att leva på marginalen och att också behöva hantera ett sjukdomstillstånd som i sig är begränsande.

Kan vänner och sambos göra en insats? Hur då?
Alla som är sjuka är inte lika sjuka. Några har lindriga symptom, andra är bundna till rullstol eller har behov av hjälp via assistent varje dag. Hur komplicerat detta kan bli blev jag varse häromdagen, när en vän berättade om hur det kan vara svårt att som vän ställa upp som assistent. En assistent är ju på plats för att göra det som behövs, men vilka krav ställer man på en vän? Går det att kräva samma hjälp av en vän som av en assistent? Och hur mycket ska egentligen en samboende eller äkta hälft göra när sjukdomen begränsar livsföringen?

Mindre marknad, mer empati
Vi behöver fundera över de här frågorna när vi totalt sett blir fler i landet som blir äldre och därmed fler som blir i behov av stöd och vård i hemmet samtidigt som resurserna krymper i många kommuner. Ekvationen går helt enkelt inte ihop. Och vad blir då samhällets respons? ”Skyll dig själv om du blir fattig och sjuk” eller ”Alla har rätt till en rimlig livskvalitet”? När ensamheten brer ut sig, ungefär 900 000 hushåll i Sverige är ensamstående äldre, ökar också oron och benägenheten hos enskilda att kontakta 1177, sin vårdcentral eller akutsjukvård. Vi behöver organisera den nära omsorgen på ett medmänskligt och rättvist sätt så att individens behov, så långt det är möjligt, tillgodoses. Det är mer av helhetslösningar och mindre av marknadsorienterade dito som behövs. Mer empati och mer samverkan. Inte för att det är enkelt, utan tvärtom, för att detta är komplicerade frågor som behöver vägas av andra faktorer än kostnadsredovisning i ett excelark.

Länktips från Neuroförbundet om hur ekonomin påverkas av att vara sjuk: här

Vi kommer inte runt AI-frågan

Posted on by
Reply

AI är en möjlighet att ta till vara, men samtidigt ett hot mot det samhälle vi vant oss vid att navigera i. Jag läser Sylvia Schwag Sergers nyhetsbrev om AI. Hon är VD för IVA och är ofta läsvärd. Jag kan samtidigt inte låta bli att tänka på att vår definition av vad AI är och vad AI skulle kunna uträtta är väldigt diffus. Somliga ser AI-utvecklingen som en avancerad kommunikationsmöjlighet, där olika input från kameror, sensorer, mikrofoner och annat kan sammanställas på ”nolltid” till användbara rapporter och omfattande beslutsunderlag. Som t.ex. inom sjukvården, se länktips nedan. Andra ser hur rutinarbete, systematiska genomgångar, statistik och jämförande analyser kan effektiviseras via AI. Vilket skulle kunna innebära att ett antal skrivbordsjobb försvinner, men också att nya jobb tillkommer, där det kan handla om att på en ny nivå hantera underlag för att på ett klokt sätt väga samman olika behov.

Jacob Coxon varnar för riskerna
Därutöver finns det alarmrapporter från amerikanska techbolag, där chefer och väl insatta personer inom AI-utvecklingen varnar för att den generation AI-datorer som nu börjar se dagens ljus kommer att ha möjlighet och förmåga att lära sig själv, att ta egna initiativ, koppla upp sig mot andra system och i praktiken utföra sådant som till dags dato har varit exklusivt för människor att hantera. (Se länktips om Jacob Coxon nedan). En AI som kontrollerar försvarssystem, robotar, drönare och andra vapensystem skulle kunna börja ta egna beslut…. tanken förskräcker. Det hela börjar likna datorn HAL i ”2001, ett rymdäventyr”, som ju insåg att det var besättningen som var problemet. Riskerna med de ”självgående” systemen som utvecklas nu i snabb takt är uppenbara.

Avancerat verktyg eller självlärande system?
Så när vi talar om AI får vi försöka hålla isär vad vi menar. IVA:s VD tänker nog i första hand på AI som ett kraftfullt verktyg som behöver regelverk och styrning för att komma industrin och samhället till godo. Hon skriver inte så mycket om riskerna med de självlärande och helt frikopplade system som skulle kunna utmana beslutsfattande på en nivå som, enligt Coxon, innebär en tioprocentig risk att hela civilisationen går under. Han om någon borde ju veta som själv varit inblandad i utvecklingen.

AI-debatt före valet 
Det var faktiskt en politisk diskussion/debatt om AI i Sveriges Radio före valet. Den återrapporterades inte så flitigt, eftersom den saknade den egenskap som gör att media nappar: att problemet kan framställas som ett ja eller nej, plus eller minus osv. (Parentes: det är t ex min gissning att medias stora intresse för ja-eller-nej-frågan om Liberalerna skulle klara fyraprocentsspärren eller inte bidrog till att partiet fick stort genomslag i medierna de sista veckorna före valet, vilket i sin tur hjälpte dem att klara spärren). I Sveriges Radios debatt som finns att lyssna på i efterhand försöker åtminstone några partier närma sig frågan på ett rimligt sätt. (Se länktips nedan). Sveriges tradition av att på ett innovativt sätt kombinera teknik och demokrati nämndes som en styrka. Debatten var en del av valrörelsen och det innebar naturligtvis att ingen av debattörerna problematiserade frågan på allvar. Till det hade ett annat format varit nödvändigt och därmed en annan förväntan från lyssnarna. Till exempel en inledning av experter och därefter olika kommentarer från politiker hur man ser på beskrivningen, problemen och lösningarna. Jag tror att det är det som måste till nu. Så att vi förstår digniteten och brådskan. Att vänta på ”marknaden” känns olustigt.

Länktips: IVA:s VD om AI: https://www.iva.se/publicerat/vd-ord-8-sep/
länktips: Tidigare AI-inlägg: https://christerowe.se/2026/05/nr1347-vad-innebar-ai-utvecklingen/
Länktips: Tidigare inlägg om AI, där AI mest handlade om att hitta en ny nivå på övervakning och monitorering av sjuka äldre: https://christerowe.se/2026/04/nr1331-kommer-ai-att-bli-en-del-av-aldreomsorgen/
Länktips: Jacob Coxon varnar för utvecklingen inom AI: https://apnews.com/article/anthropic-ai-safety-jacob-coxon-2ed549e07f2f941600a135070487d83d
Länktips: Sveriges Radios debatt om AI: https://www.sverigesradio.se/avsnitt/valspecial-ai-debatt-med-riksdagspartierna

Det är beställaren som måste vara skickligare än leverantören

Posted on by
1

Ingen leverans blir bättre än de krav som ställs av beställaren. Det är därför viktigt att den som beställer en vara eller en tjänst är mer kunnig och mer insatt i systemets randvillkor, omgivning och långsiktiga funktion än leverantören kan förväntas vara. Ett klassiskt exempel är hur Göteborgs Spårvägar glömde bort att skriva in rostskydd för det svenska klimatet när man för några decennier sedan beställde spårvagnar från Italien. Leverantören såg ingenting om rostskydd i underlagen och följdriktigt levererades ett stort antal spårvagnar av typen M32 med otillräckligt rostskydd, vilket blev en dyr läxa för Göteborgs spårvägar. (Länktips nedan).

Idiotsäkert?
Ett mer näraliggande exempel på hur beställaren inte gjort sin hemläxa är hur man inför ett digitalt röstningssystem för våra val till riksdag, region och kommun och ändå lyckas bygga in ett fel som gör att minst 500 röster kan ha hamnat fel eller inte räknas. Just vårt röstsystem, kärnan i det demokratiska samhället, måste självfallet vara ”idiotsäkert”. Det ska inte gå att göra fel, systemet ska inte hantera röster på godtyckligt sätt, processen kring röstandet måste vara kristallklar och ha inbyggda varningssystem om något inte görs på rätt sätt.

Vad är ett fel egentligen?
Valmyndigheten gick ut med att det var 4000 röster som kan ha hanterats fel. Så här skrev Valmyndigheten på sin hemsida den 4 september: ”Orsaken är ett tekniskt fel i Valmyndighetens it-system och det finns inga tecken på någon extern orsak eller påverkan. Det är ett generellt fel som har berört röstmottagningen i röstningslokaler i nästan alla kommuner.”  Jag tillåter mig att tvivla på att det är ett tekniskt fel, snarare handlar det om att beställaren inte har tagit höjd för möjliga situationer, exempelvis att uppkopplingen bryts. Så här skriver DN den 10 september.

Ett stort antal röster riskerar att inte räknas
”Valmyndigheten bekräftar det tekniska felet i bland annat Nynäshamns kommun. Enligt myndigheten var det kopplat till att en vallokal där tillfälligt tappade uppkopplingen. När myndigheten började gå igenom lagda förtidsröster insåg man att många fler hade dubbelregisterats. Först hittade man uppåt 4000 stycken. Många av dessa visade sig senare bero på att personer hade röstat flera gånger. Senare kunde siffran justeras ner till runt 500.” Ungefär samtidigt börjar en lista cirkulera i media, där de kommuner och vallokaler som drabbats av det tekniska felet nämns, liksom vilka klockslag det handlar om.

Minst två nivåer behövs, en operativ och en övervakande
Det är pinsamt att konstatera att den som specificerat systemet för röstningsmottagning uppenbarligen inte har angett hur systemet ska hantera nätbortfall (strömnät och datauppkoppling) och hur mottagaren ska hantera det felmeddelande som den tekniska uppkopplingen behöver kunna hantera på ett korrekt sätt. När en röst registreras behöver naturligtvis hela proceduren vara övervakad av ett separat system, som omedelbart reagerar om något störning skulle inträffa. All teknik har brister, allt kan gå sönder och störningar kan uppstå. Blixten kan slå ner. Det kan hända oväntade saker och ett röstningssystem får inte byggas på att allt är i drift och utan problem. Snarare måste utgångspunkten vara att allt som kan störa röstningen behöver hanteras som en avvikelse och resultera i en varning till operatören och till den röstande medborgaren att proceduren inte gick igenom. Så att allt kan gå rätt till och den röstande kan känna sig trygg i att rösten räknas.

Worst case
Valmyndigheten skyller på Skatteverket, men det är ett svagt försvar. Det är Valmyndigheten som har ansvaret för röstningen och då ska de tänka ”worst case” och bygga hela systemet runt en situation där varken uppkoppling eller starkströmsförsörjning är konstant på plats, liksom på att operatören, röstmottagaren, kan göra mänskliga fel. Dvs det måste finnas varningssignaler om någon trycker på fel knapp i fel ordning av misstag eller medvetet. Det går inte att utgå från att rostskydd är självklart för att likna det vid Göteborgs inköp av M32 spårvagnar. Demokratin är för viktig för att hanteras som om allt är frid och fröjd i alla lägen.

Länktips: En av många artiklar om M32, spårvagnen i Göteborg som inte fungerar som beställaren tänkte sig. https://spanaren.se/2021/10/06/gor-av-med-mest-pengar-och-klarar-bara-halva-strackan/

Länktips: En artikel i DN om hur problemet med röstningen upptäcktes: https://www.dn.se/sverige/sa-kunde-rostmissen-ske-upptacktes-av-en-slump/

Är USA på väg att upphöra som supermakt?

Posted on by
Reply

Vi behöver förstå hur sammanflätad ekonomin är med krigslogiken. I Sverige lånar staten upp miljarder för att finansiera investeringar som syftar till att förstärka försvaret. Man köper krigsfartyg från Frankrike och investerar miljarder i inköp av olika slags drönare. På hemmaplan byggs ubåtar och avancerade flygplan. Någon ska betala allt detta, även om det sker på lånade pengar måste räntorna betalas och skulderna likaså.

Kolla professor Jiangs presentation
Ännu mer komplex är situationen för USA. Trump valde att attackera Iran på det sätt USA:s militära kapacitet är uppbyggd. Med överlägsenhet i luftrummet och genom att slå ut centrala funktioner. Bekymret för Trump är att det inte räcker att säga att Iran är besegrat militärt. Det har han gjort ett femtiotal gånger sedan operationen inleddes i våras. Trots det har Iran nu möjlighet att blockera Hormuz-sundet och kan även slå till mot amerikanska baser i regionen, vilket man gör. Exakt hur dålig USA:s position är framgår av den 20 minuters presentation som jag länkar till i länktipsen nedan. USA är fast och har ingen enkel väg ut ur den konflikt Trump valde att starta. Professor Jiang förklarar tydligt vad det handlar om.

Paul Kennedy är intressant
Det finns dessutom ett antal forskare som har studerat hur imperier faller samman, vilka olika faktorer som får avgörande betydelse för att ett imperium upphör att fungera som under den tid man varit som mest dominant. Paul Kennedy hävdar t.ex. att det som blir avgörande för att ett imperium faller samman är hur kostsam den militära apparaten blir i relation till tillväxt och vad imperiet i övrigt producerar av förnödenheter och rikedomar. Kennedy hittar det tydligaste exemplet i hur romarriket föll samman. När produktivitetsökningen inte räckte till för att försörja de tusentals anställda soldaterna över hela det romerska riket brakade systemet ihop. Den militära apparaten åt upp sin uppdragsgivare inifrån, skulle man kunna säga. Den militära apparaten blev till slut så kostsam att staten, i detta fall Rom, inte förmådde hålla den under armarna. Han ser samma risk för USA. Att militärutgifterna skenar samtidigt som ekonomin i övrigt inte växer i samma takt. Extra intressant blir Kennedys slutsats om man väver ihop den med den rävsax Iran-kriget har försatt USA i.

Andra forskare
Det finns andra forskare som argumenterar för att det är den svällande byråkratin och oförmågan att hantera kriser som leder till imperiers fall. Ytterligare andra talar om hur ökande ekonomiska klyftor skapar en instabilitet i ett samhälle, och där den sociala sammanhållningen inte längre upprätthålls. (De forskare jag tänker på är Joseph Tainter och Peter Turchin). Vår egen Dick Harryson pekar i sin bok ”Imperiernas fall” på exemplet Ryssland, där maktkoncentrationen egentligen bara bytt skinn från tsarvälde till kommunism till Putin-styre. Men grundkonceptet har bestått. Harryson betonar också den roll våldsmonopolet har.

Vad händer vid en krasch?
Det som oroar är hur världsekonomin, skuldsättningen och betalströmmarna hänger ihop med dollarns särställning. Hur ska Europa och Sverige egentligen agera för att skydda sig när den amerikanska ekonomin brakar samman och alla aktörer skyndsamt försöker ”rädda det som räddas kan”? Hur ser detta scenario ut? Vem gör vad och vem förlorar? Om olika tillgångar blir värdelösa över en natt och skuldebrev inte längre har något värde, vad händer då? Man vågar nästan inte tänka tanken.

Länktips: 20 minuter presentation med professor Jiang Xueqin, som argumenterar för att USA inte kommer att kunna avsluta kriget mot Iran: https://www.facebook.com/reel/1842986849638489/?fs=e&fs=e