Planetära gränser: Nu har vi inte plats för mer plast

Posted on 24 januari, 2022 by Christer Owe

Johan Rockström och hans kollegor har i 15 år identifierat, definierat och forskat på de planetära gränserna. Med viss regelbundenhet har Rockström och de andra publicerat en uppdatering av hur läget är. Artutrotningen, växthusgaserna och kväve/fosfor-cyklerna räknas idag till de områden, där risken är allra störst att vi har passerat en s.k. ”tipping point”, där förändringarna är så stora att människan har rubbat den rådande balansen. I dagarna kom nästa besked. Även kemikaliespridningen anses nu så allvarlig att fortsatt kemikaliespridning i luft och vatten måste anses innebära att vi är farligt nära en kritisk punkt. Jorden tål inte hur mycket utsläpp som helst utan att det påverkar hur de olika systemen fungerar. Här en äldre bild av hur de planetära gränserna beskrivs och överskrids.

Nu har forskarna satt ner foten
Det är tidningen Aktuell Hållbarhet som rapporterar att ett forskarteam nu har identifierat gränsvärdena för syntetiska material, dvs plast och kemikalier, och konstaterar att vi snabbt behöver reducera vårt avtryck till hållbara nivåer. (Se länk nedan). Det är ju tyvärr ingen överraskning att forskarna nu har dragit denna slutsats. Relativt nyligen kom ju en beräkning, där man anger att år 2050 kommer det att finnas mer plast i haven är fisk, om inget görs. Enligt WWF dumpas 8 miljoner ton plast varje år i havet. Det innebär att varje människa på planeten i genomsnitt orsakar cirka ett kilo plast i havet varje år. För att ytterligare konkretisera: En plastpåse för sopor väger cirka 15 gram. Man skulle därför kunna hävda att varje människa varje år orsakar att motsvarande 60 plastpåsar hamnar i havet. Några av oss fler, andra färre. Volymerna är oerhörda.

En miljard fimpar bara i Sverige, på ett år
Eller ta detta med cigarettfimpar. Varje år slängs 1 miljard cigarettfimpar bara i Sverige. Det är drygt 60% av allt skräp som slängs på gator och torg i Stockholm. Nu finns en lag som gör att sådan nedskräpning går att åtala, men egentligen handlar det ju om sunt förnuft. Varför tror vi att vår fina planet är en soptipp? (Se även länk nedan).

Vem ska ändra systemet?
Bekymret är naturligtvis större än alla fimpar. Vi har anpassat produkter, leveranser, kvalitet på livsmedel, hanteringssystem, prismärkning och informationsbehov till ett plastberoende, som blir svårt att backa ut ur. Två paprikor eller en liten bunt bananer i butiken har sedan länge varit förpackade i plast. Att återgå till lösviktshantering kommer att innebära hygieniska problem, märkningsproblem osv. Men problemet med överanvändning av syntetisk, fossilt baserad plast är naturligtvis större. Det sorgliga är ju att den som tagit fram de paketeringslösningar vi vant oss vid inte har tänkt hela vägen. Tillverkare och leverantörer känner inte ett ansvar för de produkter de sålt. Nån-annan-tänket är totalt dominerande.

Kontinentstora områden som inte syns
Det finns hela kontinenter av plast som samlats bl.a. i Stilla Havet, där havsströmmarna möts. En kort videofilm illustrerar problemet. (Se länk nedan). Fiskar och fåglar har svårt att inse att den plast de just slukat bidrar till att de svälter till döds. Men dessa ögonblick syns inte på TV, så då finns de väl inte…. Men i varje räka vi äter finns det lite plast.

Länktips:
https://www.aktuellhallbarhet.se/miljo/kemikalier/den-planetara-gransen-for-plast-och-kemikalier-ar-overskriden/

https://hsr.se/artiklar/fimpen-varsta-skrapet

https://youtu.be/mkfAnQtIUCw

En nytta med cirkulär ekonomi

Posted on 20 januari, 2022 by Christer Owe

En stor skillnad när Cirkulär Ekonomi (CE) får genomslag blir att ekonomin förändrar ägandet och hur vi ser på ägandet. I dagens ekonomiska system är fakturering i stor utsträckning kopplad till ett byte av ägare. Köparen görs ansvarig för föremålets drift, skötsel, förvaring, försäkring och så småningom destruktion eller återvinning. Försäljningen av en produkt innebär idag oftast att ansvaret för produktens fortsatta öde flyttas från säljare till köpare. I en utvecklad CE är den typen av affärsuppgörelser mer undantag än regel.

Vi behöver trygghet i den nya ekonomin
Leasing, uthyrning och liknande finns förvisso även idag, men är sällan huvudalternativet. Det behöver utvecklas stödsystem och avtalsmallar som skapar trygghet för båda parter i den cirkulära ekonomin. Det är förvånande att inte försäkrings- och advokatbranscherna är mer på hugget och ser till att underlätta för aktörer att känna sig bekväma i en ny ekonomisk verklighet. När vi använder produkter snarare än äger dem ställs andra krav på tillförlitlighet och tydlighet vad som ska hända när något krånglar. För allt går sönder och då är det viktigt att i förväg ha koll på vad som ska hända, vem som ansvarar för vad osv.

Viktigt att i förväg veta vad som gäller
Det handlar, som jag ser det, om ett helt nytt affärsområde, där den tredje parten, t.ex. försäkringsbolaget, hjälper de båda parterna att förstå vilka risker de tar och hur de förväntas agera när något inte fungerar som det är tänkt. Avtalet kan handla om hur snabbt en ersättningslösning ska finnas på plats, om det ska finnas en nåbar 24/7-service eller vad som menas med ”normalt slitage” av en maskin som används. Viss utrustning är kanske knuten till andra funktioner och måste kunna fungera i alla situationer. Då kan en ersättningsprodukt ingå, färdig att användas under vissa omständigheter. Eller så kan nyttjaren vänta en ”evighet” på att få sin hyrda apparat fixad. Och alla varianter däremellan. Det behövs överenskommelser i förväg så att alla parter är trygga och nöjda med uppgörelsen. Uthyraren kan behöva försäkra sig om att nyttjaren har utbildning att hantera produkten, nyttjaren behöver bedöma risken för kostsamma avbrott och alla andra tänkbara randvillkor som kan finnas.

Kvalitet leder till ökad livslängd, flödesminskning, mindre volymer, och minskat energibehov
En stor vinst med att ”tjänstifiera” försäljning är att det blir intressant för båda parter att produkten håller hög kvalitet. En annan fördel är att tillverkaren får incitament att sträva efter en lång livslängd på produkten eftersom det möjliggör intäkter över längre tid ur samma investering. En tredje fördel ur samhällsekonomiskt perspektiv är att flödet av produkter bromsas in och mängden ”sopor” minskar. När produkter hålls vid liv behöver inte lika många fraktfartyg skeppa lika många containrar med produkter osv.

Fokus på närtransporterna – the last mile
En annan konsekvens av CE är att det blir intressant att optimera förvaring och skötsel av produkter som inte befinner sig hos nyttjaren. Detta i sin tur ställer krav på rimliga transportavstånd och aktörer som fyller behoven av leveranser och hämtningar, reparationer och service. I urban miljö kan man hoppas att denna servicemarknad får möjlighet att utvecklas och fungera med moderna eldrivna fraktcyklar som standardfordon. Bottenvåningar i bostadshus kan komma att bli attraktiva ytor för allehanda serviceföretag, som specialiserar sig på att hålla igång produkter. Arkitekter och planerare behöver även fundera över lagringsytor, så att vi får rimliga avstånd till upphämtningsplatser och lager. Vissa mobila lager är också tänkbara. Likaväl som sopbilarna åker runt idag, skulle mobila lager för hushållsapparater, symaskiner, säsongsutrustning etc kunna ha fasta turer. Det gäller att individens bekvämlighet, företagets kostnadsjakt och samhällets överordnade nytta balanseras på ett genomtänkt sätt.

Det kan bli riktigt bra, Men då måste alla parter bjuda till och se den överordnade nyttan med en verklig cirkulär ekonomi.

Om att tjäna pengar på fel sätt och att räkna i tid

Posted on 18 januari, 2022 by Christer Owe

Ekonomibyrån i SVT tog upp problemet med skuldsättning i det senaste avsnittet. Människor konsumerar för mer pengar än de egentligen har råd med, tar snabba lån och skjuter sedan på betalningen. I vissa fall går kraven till inkasso och leder till ekonomisk katastrof. Lyxfällan är ett TV-program som försöker rätta till tillvaron för några drabbade. I Ekonomibyrån fick bl.a. Klarnas VD och grundare, liksom Finansinspektionens GD komma till tals. En fråga hängde kvar i luften för mig efter programmet. Får man ta dåliga beslut? Eller var går gränsen för ansvaret för de egna besluten?

Det är inte OK att tjäna pengar på andras olycka
Situationen påminner om drogberoende, återkommande missbruk av alkohol, rökning och annat som människor väljer att ägna sig åt. Är det OK att – ofta unga människor – försätter sig i en situation de inte klarar att ta sig ur? Och är det OK att delar av näringslivet exploaterar vinstmöjligheterna ur det felaktiga beteendet? Är det OK att tjäna pengar på andras olycka? Vi behöver ett näringsliv som inte suboptimerar den egna vinsten.

Virtuella pengar är lättare att spendera
Det har blivit väldigt lätt att låna pengar. Folk luras in i skuldfällor och beroenden t.o.m. på nätterna. En komponent i detta är naturligtvis att pengar idag är virtuella siffror på en display. Extremt långt bort från sparbössor, portmonnäer och sedelbuntar, som i alla fall skulle hanteras fysiskt. Tillgängligheten och denna abstrakta form av betalmedel ökar naturligtvis risken för överkonsumtion. Men det är inte hela bilden.

Översätt kostnad i tid
Ett sätt att tänka skulle vara att varje belopp, åtminstone över säg 1000 kr, skulle behöva beskrivas i ett omräkningstal för hur lång tid köparen behöver arbeta för att tjäna in den peng det gäller. För vi behöver närma oss ekonomin från ett annat håll om vi ska lyckas vända utvecklingen. Vi måste börja översätta pengar till tid. För att återfå känslan av verklighet.

Synliggör arbetet, dvs tiden
Särskilt när vi närmar oss den cirkulära ekonomin måste vi börja tänka i tid. Hur lång tid har någon lagt på att göra i ordning denna produkt? Vilken tid har någon investerat i att se till att jag har tillgång till en viss funktion just när jag behöver den? När vi börjar räkna arbete i tid och inte i pengar uppstår en demokratisering av arbetet. Rengöringen av den hyrda gräsklipparen, lagningen av punkteringen på cykeln, transporten av den inhyrda gästsängen…. hur lång tid tar de? Är värdet rimligt?

Är kostnaden rimlig? Vems tid är det jag köper?
En hel del tjänster är redan prissatta på ett sådant sätt. Tandläkaren tar betalt per timme. Parkeringsplatsen kostar per minut. Scenshowen kostar x kronor för y timmar. När vi mer och mer räknar kostnader i tid blir vi också bättre på att se rimligheter och orimligheter i prissättning. Kan jag själv åstadkomma samma sak på denna tid? Betalar jag för kompetens? Hur ser alternativkostnaden ut om jag själv försöker lösa uppgiften? Vad är det jag betalar för? Är hämtmaten tidsbesparande? Vems tid är det jag köper?

Tid är det enda vi har
Det vore intressant om alla kvitton också redovisade en timkostnad. För att vi skulle träna oss i att räkna om värden i tid. För tid är det enda vi har. Än så länge.

Är det rätt att fira att diskussionen tystnar?

Posted on 14 januari, 2022 by Christer Owe

”Pappa, kan du berätta hur det var? Vad gjorde du när du förstod hur allvarlig situationen var? Visste du vad som skulle hända? Och vad gjorde du då?”

Diskussionen kommer tyvärr bli vanlig om några decennier. Det kommer en dag, tyvärr med ganska stor sannolikhet, då dagens generation kommer att behöva berätta vad de gjorde när klimatfrågan blev allmänt känd. Och hur var och en förhöll sig till klimatfrågans risker, dignitet och brådskande karaktär.

En fiktiv dialog år 2042
”Jo, det kan jag berätta för dig, min dotter. Jag firade med något riktigt gott att dricka och skålade med min vänner.”
” Vad firade ni?”
” Vi firade att de politiker som tydligast ville göra något åt klimatfrågan åkte ut ur Riksdagen i valet 2022.”
”???”
”Jo, du vet ju att det var ett parti som profilerade sig mer än andra på miljö och klimat när de frågorna kom på ropet. Och det ville inte de andra partierna diskutera, eftersom deras väljare inte ville ändra sin inställning i ett antal frågor.”
” Så därför blev ni glada och firade att det parti som ville göra något inte fick något att säga till om?”
” Ja, så var det. Jag och alla jag kände ville inte ändra vår livsstil. Vi ville flyga till Thailand som förut, vi ville kunna äta mycket kött, köra bil och slippa känna dåligt samvete hela tiden. Framför allt ville vi inte att svenska företag skulle missgynnas av att regelverken skärptes i Sverige.”
” Så det var bättre att företagen släppte ut mycket koldioxid och annan skit i miljön, tyckte ni?”
” Ja, eftersom annars hade ju de svenska företagen gått omkull och utländska företag med samma utsläpp och samma problem tagit över marknaden. Och då hade svenska arbetare blivit arbetslösa.”
” Så för att hindra klimatkatastrofen gjorde ni allt ni kunde för att behålla status quo? Och kämpade för att få fortsätta släppa ut koldioxid och giftiga ämnen i naturen?”
” Ja, det låter knäppt, men vi hade ju aktier i företagen, aktier som skulle ge oss en bra pension. Och vi ville ju inte avstå pensionen till råga på allt. Och sedan var det ju hela tiden en fråga om vad lilla Sverige spelar för roll på det stora hela…”
” Ja, det är klart att varje enskild människa inte har så stor påverkan. Men det gäller ju alla. Xi i Kina, Muhammed i Egypten, dos Santos i Argentina… ingen enskild person spelar roll, naturligtvis. Hur kom det sig att ingen gjorde något när ni visste hur allvarligt läget var? Och var det ingen som diskuterade storleksordningen på de utsläpp olika personer orsakar med sin livsstil?”
” Äsch, det var ju för krångligt med alla siffror. Och så väntade väl alla på att någon annan skulle ta första steget, kanske. Jag vet inte. Just då, i september 2022, firade vi i alla fall rejält.”

Bakgrunden till ovanstående
Det skulle kunna gå att skriva en teaterpjäs på det här temat. När nästa generation ifrågasätter den nuvarande generationens passivitet. Det kanske skulle bli en festlig premiär, då vi skulle kunna skåla….
Men tyvärr baserar sig ovanstående på det Håkan Boström skrev i ledarkrönika i GP den 13 jan 2022, där han ägnar en spalt åt tanken att få fira om eller när Miljöpartiet åker ur Riksdagen.

Kanske har inte Miljöpartiet ”rätt” svar på alla frågor. Delar av MP:s politik behöver troligen kompromissas med andra partier. Men det är dialogen och diskussionerna Boström vill slippa. När GP i samma tidning ägnar två helsidor åt Johan Rockströms skarpa varning under rubriken ”Tanken på ständig tillväxt riskerar knäcka vår planet” ägnar sig Boström åt en särskild form av strutsmentalitet. Det blir bekvämast för Boström att slippa höra förslagen från MP, förslag som skulle kunna bidra till bromsa in den kollisionskurs samhället befinner sig på i relation till planetens resurser, jämviktsläge, ekosystem, vattenresurser, mat etc. Fortsätter vi med dagens politik, som Boström vill, kommer vi att tvingas hantera matbrist, ständiga översvämningar, torrperioder, bränder och allmän instabilitet i samhället. Regn i Jämtland i januari är bara en av flera varningssignaler som förebådar klimatkaoset som vi står inför. Men det vill inte Boström diskutera. Han vill ha mer kärnkraft (som om mer av energi är det enda som skulle behöva tillföras för att hantera överkonsumtionen och de systemfel dagens ekonomi lett oss in i) och han vill framför allt fira rejält när den skarpaste rösten för att göra något tystas och dialog och diskussion handlar om helt andra saker än klimatet.

Vad han kan svara sin fiktiva dotter om 20 år framgår av dialogen ovan.

Normalt sett hade här funnits en länk till GöteborgsPosten den 13 januari. Att länken saknas här är ett medvetet val från min sida.

Don´ t look up får en trea

Posted on 6 januari, 2022 by Christer Owe

– OBS har du inte sett filmen ”Don´ t look up” med Leonardo di Caprio ska du inte läsa denna text. Se gärna filmen på Netflix om du har möjlighet. –

Jag såg ”Don´ t look up” häromdagen eftersom den hyllats som en fantastisk satir över vår tids dysfunktionella hantering av en annalkande katastrof. Både mediafolk och politiker, ja i praktiken alla beslutsfattare i filmen, beskrivs som självupptagna och med en tydlig distansering till verkligheten och vilka krav den ställer på oss. Forskarna, med di Caprios personifikation i spetsen, framställs som ett särintresse bland många och vetenskapen är mer eller mindre bara en åsikt som det går att ifrågasätta. Greppet är bra, men jag har lite svårt för manuset.

Trovärdighet, nja…
Filmen är lång och det är meningen att vi ska lära känna ett par personer lite mer på ett personligt plan. Och där någonstans blir trovärdigheten lidande. Hur sannolikt är det att en vetenskapsman med lite bristande självförtroende hoppar i säng med en TV-kanals hyllade nyhetsankare? Den vinklingen leder oss tittare bort från huvudspåret – att vi generellt har ett problem med hur vi värderar information, nyheter, kunskap och vad som måste prioriteras. När di Caprios figur äntligen säger ifrån i TV-rutan är det för sent. Katastrofen är då så nära att inget längre kan hindra den. Om syftet med detta var att visa att vi alla är människor, med våra styrkor och svagheter, hade det kunnat åskådliggöras på ett rimligare sätt, tycker jag.

”Vi bara skojade…”
Riktigt problematiskt tycker jag också det blir på slutet, i samband med eftertexterna, när filmen ska få en science fiction-twist. Var det nödvändigt? Måste filmen landa i ett skratt av traditionellt snitt? Var det inte just denna ytlighet inom det kommersiellt drivna informationssamhället som filmen ville kritisera? Varför då rätta sig i ledet och knyta ihop budskapet med en slags brasklapp: ”Äsch det var bara på skoj alltihop…”

Saknade självdistansen i berättandet
Produktionen lider av ett slags hafsande. Det ska bli valkampanjer mot slutet av filmen och landet delas i två läger. Några vill fokusera på kometen på himlen (look up) och några tvärtom ( don´ t look up). Men i filmen får vi inte hjälp att tolka denna märkliga polarisering, någon klok person hade ju kunnat kommentera detta att politiken reduceras till ett antingen/eller som inte alls har med verkligheten att göra. En mer omsorgsfullt manus hade låtit någon karaktär, kanske någon marginaliserad person eller ett barn, hävda hur naken kejsaren står – hur absurd situationen är med politik som inte längre handlar om verkliga mål utan enbart om motsättningen som sådan.

Trump-anspelningar
Det hade kunnat bli en riktig klassiker av denna film. Nu känns den bara som om den gjorde en del av den nytta den kunde ha gjort med ett mer genomarbetat manus och med en tydligare balans mellan galenskaper som behöver ifrågasättas och relevanta mänskliga beteenden. Ska jag avsluta med några plus i kanten får det ändå bli att Meryl Streeps president bar en keps och hade en familjemedlem i staben, symboler som tydligt anspelade på trump-åren. Och naturligtvis hur näringslivet kommer och går och styr i kulisserna. Där fanns kritiken mot både Google och Facebook, som i en nära framtid kan vet mer om dig än du själv har en aning om…

Det blir en 3:a
Mer än en trea i betyg kan inte filmen få, trots ett lovande grepp och ett högaktuellt tema, där vi som mänsklighet behöver vakna upp och ta ett annat ansvar för vad som är sant och riktigt. Det hade kunnat bli en bra film om hur vi måste tänka kring klimatet, artutrotningen och andra globala hot, som måste hanteras skickligare.

Vem blir Svarte Petter – vem ska ta förlusterna?

Posted on 3 januari, 2022 by Christer Owe

Vem ska ta kostnaden för de felsatsningar som det fossilberoende överkonsumtionssamhället lett till? Att det finns gamla investeringar och beslut som låser fast länder och ekonomier i de gamla lösningarna blev väldigt tydligt i samband med EU:s diskussion om vilka energislag som ska räknas som hållbara. Tyskarna har planer på att få hem rysk gas via pipelinen Nordstream i Östersjön. Fransmännen har låst fast sig i ett stort beroende av kärnkraft för sin energiförsörjning. Finnarna har äntligen fått klart Olkiluoto III och hoppas äntligen efter 12 års fördröjning få en del av sin energi från det nämnda nukleära verket. Länderna har satsat på teknik, som inte kan anses långsiktigt hållbar, men som de anser sig kortsiktigt behöva. Att byta ut teknik i förtid kommer att kosta. Frågan är vem som ska ta den ekonomiska smällen.

Vem ska betala förtida avskrivning?
Det är naturligtvis likadant för näringslivet, för exempelvis kommunala bussbolag och olika verksamheter som tvingas inse att den teknik de valt att investera i inte kommer att kunna motsvara den lönsamhetskalkyl som investeringen en gång byggde på. Förtida avveckling, skrotning, nedläggning eller permanenta driftstopp förändrar både resultat- och balansräkningar. Plötsligt blir en tillgång värdelös och de banker som beviljat lån baserat på en viss driftsekonomi blir naturligtvis nervösa och säger upp de lån, som kanske legat till grund för en viss investering. Detta är en mycket viktig aspekt av omställningen från fossilbaserad till förnybar energi, liksom när det gäller otaliga produktionslinjer och maskiner, som byggts för att tillgodose efterfrågan på volymprodukter, engångsartiklar, förpackningsplast och annat som kännetecknar den ohållbara ekonomin.

Vänta och se…
Hur ska det gå till när fabriker monterar ner feltänkta maskiner, när flygplan som inte längre behövs ska skrotas, när hundratals miljoner fordon ska destrueras i förtid? Vem ska ta kostnaden för detta? Det ligger nära till hands att tro att de bolag som kan, kommer att försöka skyffla kostnaderna på skattebetalarna. Kreativa konkursupplägg kommer troligen att bli vanliga. Men man väntar naturligtvis och plockar hem sina vinster så länge det går. Aktiemarknaden får ju inte oroas. Korthuset får inte falla.

Bonus-malus för omställning?
Finansdepartementet borde snarast inrätta en omställningsavdelning, som planlägger hur en kontrollerad och rättvis avveckling av det gamla, fossilbaserade och överkonsumtionsdrivna näringslivet under kontrollerade former – snabbt – ska transformeras till ett näringsliv som utgår från grundläggande hållbarhetskriterier. Och där ett bonus-malus-system kan vara en dellösning. Föregångare får bidrag, som de långsamma aktörerna betalar. Eller något smartare.

Motstånd mot vaccin och mot klimatrelaterade förändringar

Posted on 2 januari, 2022 by Christer Owe

Tjugohundratjugotvå har kommit igång och påminner än så länge om året innan. Plusgraderna har återtagit makten över vädret, diset dominerar och den där pandemin fortsätter att krångla till livet för de flesta. Vaccineringen har gått ganska bra, men det finns de som inte vill vaccinera sig. Här tänkte jag jämföra vaccinmotståndet med motståndet att ta klimatfrågan på allvar. För enkelhetens skull delar jag in motståndet i sex kategorier.

Flera olika kategorier icke-vaccinerade
Några är motståndare till vaccinet av princip – för att var och en ska ha rätt att bestämma över sig själv. Andra gör det av medicinska skäl – man tror sig veta att vaccinet i sig själv är mer riskfyllt att ta än att riskera att drabbas av virussmittan. Det finns också de som anser att kroppens immunförsvar försvagas när vi tillför ett konstgjort vaccin, dvs kroppen mår bäst av att själv bygga upp naturliga försvar mot sjukdomar. En fjärde kategori vaccinmotståndare litar inte på myndigheterna och är osäkra på vad de skulle utsätta sig för. Här finns en stor grupp personer med dåliga språkkunskaper och med dåliga erfarenheter av vad det byråkratiska välfärdsmaskineriet erbjuder. En femte kategori är de oföretagsamma, de som hellre väntar och ser och tycker att det verkar onödigt att ta något vaccin. En sjätte grupp är naturligtvis de som inte har förmåga att ta beslut baserat på information, där det är olika omständigheter som gör att de inte förstår eller förmår ta beslut.

Egoismen och självbestämmandet är alltid närvarande
Det är naturligtvis på ett liknande sätt som folk förhåller sig till kravet på att snabbt förändra livsstil, konsumtionsvanor, beteende och resursanvändning relaterat till klimatfrågan.
1. Jag vill bestämma själv. Den kategorin fortsätter att äta dubbelt så mycket kött som för 30 år sedan, kör gärna med sin fossildrivna bil, tar flyget till varma länder och är inte beredd att ändra livsstil för att någon annan tycker det vore rätt och rimligt.

Livskvalitet och känslan av frihet
2. Att den livsstil och det beteende som framstår som alternativet till dagens av vissa uppfattas som sämre än dagens är det, ur klimatfrågeperspektiv, den kanske största gruppen motståndare som tillhör. Man vet vad man har, men är inte beredd att ändra sig om inte alla gör det. 3. Den tredje kategorin, de som utgår från att människan själv är bäst på att hantera kriser utan yttre stimulans, kan när det gäller klimatet t.ex. sägas vara motståndare till lagstiftning som inskränker varje människas frihet.

Förnekelse, misstro, förutfattade meningar…
4. Den fjärde kategorin, de som misstror myndigheter och forskare, litar naturligtvis inte heller på klimatforskarna. De värjer sig mot abstrakta fakta och inte ens när städer översvämmas eller bränderna rasar är de beredda att ompröva sin inställning. ”Sådant händer ju alltid”.

Trögheten – varför göra det jag aldrig gjort?
5. Den femte kategorin, vänta-och-se-folket, är en mycket stor grupp när det gäller klimatet. De ser inga realistiska alternativ eller motiv för att förändra något. ”Ska jag sälja huset bara för att det kanske kommer en översvämning här om något år?” Och ”Jag behöver ju min bil för att ta mig dit jag måste”. Den här gruppen behöver också ekonomiska incitament för att agera. Ett klimatsmart liv måste vara bättre på mer än ett globalt eller allmänmänskligt plan.

Obegripligt måste bli begripligt
6. Den sjätte kategorin, de som inte förstår budskapet eller inte förmår att omsätta det i konkret livsstilsförändring behöver hjälp för att förstå hur de skulle kunna agera. För några är förändring detsamma som hot. Man känner sig trygg i det man känner igen och har svårt att förstå hur alternativen kan se ut och vad de skulle kunna innebära.

Folk vill känna sig smarta och som en del av förändringen
Det viktigaste för att nå dessa kategorier av personer som inte vill förändra sin livsföring tror jag handlar om att visa på positiva sidor av ett smartare, mindre fossilberoende, samhälle som tar till vara resurser på ett bättre sätt. Jag brukar nämna ”Spotify för allt” som ett exempel. Spotify flyttade musiken från CD-skivor in i en digital tillgänglighetssfär. Det blev enklare och smidigare utan en massa musikanläggningar, CD-samlingar och prylar. När tillgänglighet blir bättre än ägande får vi med oss många av de motsträviga, som inte vill ändra beteende för att någon säger det. När livet blir bättre och vi själva känner oss smarta och som en del av förändringen sker den.

Populister kan inte ta ansvar

Posted on 28 december, 2021 by Christer Owe

Jag läser i flödet hur Björn Söder (SD) får kritiska kommentarer från sina följare när han lägger ut en bild på hur han får en Covid-spruta. I bildtexten betonar Söder ansvarstagandet och hans besvikna följare känner sig svikna. Det är antagligen så, att stora delar av SD-sympatisörerna är emot allt som andas solidaritet, ansvarstagande och gemenskap. Egoismen, särskilt den manliga och fula egoismen, har det senaste decenniet hittat en hemvist, som tydligen är svår att förena med Söders budskap om att skona de äldre och hjälpa sjukvårdens överansträngda personal att lösa sin uppgift. Var kommer denna egoism ifrån?

Den återställda ordningen
Om ett samhälle ska kunna kallas samhälle krävs att vi på både formella och informella plan definierar samhället åt varandra. Språk, kultur, historia, släktskap, gemensamma erfarenheter, glädjeämnen, förluster…. det är mycket som håller ihop ett samhälle. Betydligt fler män än kvinnor sympatiserar med SD enligt gjorda undersökningar. En tolkning av detta är att vissa män får ett utlopp för en känsla av återställd ordning, när de extrema nationalisterna vevar igång sina vi-och-dom-argument. De heter att kvinnorna fått ta för stor plats, att det är dags att återigen kontrollera kvinnor via abortlagstiftning och att återinföra en traditionell rollfördelning, där mannens ord vägde tyngre än kvinnans.

Man utgår från sina egna behov
Den slutsats jag drar är att de män som inte vill ta vaccinet mot Covid-19 inte vill anpassa sig till det samhälle de befinner sig i. Att de vill ha ett annat samhälle, där vars och ens frihet (mannens frihet) är överordnad samhällets behov av solidariskt beteende. Att dessa män kör på höger sida av vägen är för att de inser att de riskerar att krocka om de skulle få välja fritt. Men hastighetsbegränsningar, nykterhetskontroller, att veja för fotgängare och cyklister är mest av ondo för denna kategori bilförare. Inte förrän de själva får barn börjar de möjligen intressera sig för hur utsatta barn är i trafiken. Inte förrän deras egna föräldrar behöver vård och omsorg förstår de hur viktigt det är att samhällets stödfunktioner fungerar. Eller så ser de hur glesbygden blir allt glesare och allt organiseras utifrån lönsamhetskrav och hemtjänsten får minutschema för att koka kaffe hos en förvirrad släkting. Och protesterar på det sätt som känns enklast. ”Rör om i grytan”…

Känslor hela tiden viktigare än fakta
Maktlösheten är en komponent som ingår i SD-männens världsbild, är min slutsats. De känner att jobben försvinner någon annanstans och de jobb som erbjuds kräver andra kompetenser än vad en slarvigt genomgången grundskola och gymnasium landade i. Arbetslösheten grinar många i ansiktet och det är nog en och annan som inte riktigt vill erkänna sin egen skuld i sammanhanget. Att man skulle ha skött skolan bättre, att det hade varit bra för både en själv och andra om man ansträngt sig lite mer. Det blir därmed lätt att skylla det egna tillkortakommandet på ”de andra”, utbölingarna, de icke-ariska. Och SD surfar på vågen av missnöje med hur samhället tycks vara, förstärker med ord som ”strid”, ”kris”, ”undantagstillstånd” och diverse populistiska utspel, där känslor hela tiden blir viktigare än fakta.

Det skaver att plötsligt tala om fakta och ansvar
Kanske är det där skon klämmer. Plötsligt talar Björn Söder inte som vanligt om att allt är invandrarnas fel. Istället för de sedvanliga icke underbyggda påståendena kommer plötsligt något slags verklighetsbaserat utspel från Björn Söder: att ta Covid-vaccinet är bra. Kontrasten blir för stor. Om partiet i 20 år ägnat sig åt att konsekvent spela på folks (mäns) missnöje går det inte att plötsligt byta fot och basera ett uttalande på verkliga fakta. Det är det som skaver för SD-svansen. Man vill naturligtvis fortsätta att skylla alla problem på någon annan och slippa ta ansvar själv. Det är så enkelt det har varit. Att alla problem beror på någon annan. Ansvarstagande är inget för ett populistparti.

Klimatfrågan presenterad på ett tydligt och utmanande sätt

Posted on 17 december, 2021 by Christer Owe

Stiftelsen Ekocentrum, där jag jobbade i många år, har flyttat till nya lokaler i Gamlestaden och bjöd nyligen in till ett seminarium om klimatfrågan. Seminariet arrangerades tillsammans med Ingenjör för Miljön och spelades in. (Länk till inspelningen, se nedan). Inbjudna talare var Staffan Laestadius, aktuell med sin bok ”En strimma av hopp. Klimatkrisen och det postindustriella samhället” och Niklas Harring, docent i statsvetenskap som forskar på relationen mellan medborgare och stat när det gäller acceptans av styrmedel m.m. Jag ska här kort reflektera över de två presentationerna.

Låt politikerna svara på Laestadius presentation
Staffan Laestadius sammanfattar utomordentligt väl vad det är vi talar om när det gäller klimatfrågan, hur bråttom det är att korrigera för de fel som vi framför allt gjort sedan cirka 70 år och vilka nivåer på förändringar det faktiskt handlar om i en svensk kontext. Någon redaktion på STV eller på en ledande nyhetstidning borde låta våra ledande politiker se Staffan Laestadius sammanfattning och därefter ge sina svar på hur man tänker agera i närtid. Kanske går det att kondensera ner Laestadius bilder ytterligare så att presentationen blir på 10 minuter, men grundfrågorna som han ställer behöver faktiskt besvaras av de politiker som aspirerar på att leda vårt land. Låt Laestadius bli klimatfrågans Hans Rosling, som ju med sitt tydliga tilltal fick både makthavares och allmänhetens uppmärksamhet!

7 procent per år !
7 procent per år i minskade utsläpp innebär t.ex. 32 procent ökade bussresor per år enligt det exempel Laestadius visade. Det duger inte med osthyvelpolitik eller att tro att det kanske – i någon odefinierad framtid – räcker att skapa mer elförsörjning genom en ännu otestad ny variant av nukleär energi. 7 procent per år är nu och 10 år framåt om inte jordens klimat ska kantra och leta ett nytt jämviktsläge, en process som ingen vet hur lång tid den skulle ta. Laestadius föreslog dessutom, aningen överraskande, att politikerna behöver ta tag i och genomföra några symboliska projekt för att visa att ”nu är det allvar”. Symbolpolitik har ju annars i debatten avfärdats av vänta-och-se-politiker, som inte tycks inse hur bråttom det faktiskt är att påbörja omställningen.

Om individ och kollektiv
Niklas Harring knöt i sin dragning an till Elinor Ostroms forskning och kretsade även en hel del kring det globala miljömålet nummer 16, som handlar rättvisa och demokrati. På individnivå väljer vi gärna lösningar som ger oss fördelar även om mänskligheten som kollektiv förlorar på samma val. Egenintresset går ofta före den kollektiva förlusten.

Demokrati och tillit behövs
Niklas Harrings presentation landar för min del i en bekräftelse av vilken betydelse rättvisa, jämlikhet, demokrati, ansvarsfördelning och transparens har för en ny ekonomi. Det går inte att införa klimatskatter om befolkningen är övertygad om att samhället är korrupt. Följdriktigt visade Niklas Harring också en bild där det var ett fåtal länder där majoriteten invånare var positiva till klimatskatter som styrmedel. Om tilliten saknas kommer det inte att fungera.

Marknadens logik vilseleder oss
Den utveckling vi sett sedan 70 år, framförallt i väst, handlar om att vi tagit stora resurser i anspråk, använt det energirika innehållet i fossila energislag på ett slösaktigt och ogenomtänkt sätt och kanske allra viktigast använt vinst och förlust som avgörande för välfärdsutveckling, livskvalitet och framsteg. Några har vunnit, medan andra har förlorat. Marknadens logik är sådan. Några vinner på det egna eller på andras arbete eller insats, medan majoriteten förlorar. Staffan Laestadius påminde oss om att 1 procent av världens befolkning står för 17 procent av CO2-utsläppen och de rikaste 10 procenten står för hälften. Denna ojämlikhet är inte hållbar. Rymdturister hör inte hemma i en hållbar verklighet. En cirkulär och socialt rättvis samarbetsekonomi måste ersätta konkurrensekonomin.

Länktips:
Stiftelsen Ekocentrums inspelning av seminariet den 8 december 2021:
https://www.youtube.com/watch?v=U58_yJWtQeE

SD:s matfråga handlar inte om pizzan

Posted on 16 december, 2021 by Christer Owe

Det finns högerradikala partier och politiker som på olika sätt vill påverka och förändra det demokratiska samhället. I USA gjorde trump ett misslyckat försök den 6 januari att blockera den formella processen i Kongressen, då Biden skulle utses till näste president. I kölvattnet på missnöjet med corona-hanteringen, vaccinationsskepsis och diverse konspirationsteorier planerade en grupp högerextrema i tyska Dresden att mörda en ledande politiker. I varje land finns en opinion, som extrempolitiker försöker fånga in och använda som plattform för sina ambitioner. I Sverige är det SD som fångat upp dessa strömningar. Hotet mot demokratin är konkret och riskerar att bromsa eller blockera den omställning, som är helt nödvändig om vi ska klara hållbarhetsutmaningarna.

Kampen om vad som är rimligt och rätt
Det kan tyckas litet och som en sidoföreteelse, men det är en del av en strategi från SD:s sida, att på olika sätt flytta fram sina positioner på det område som enklast sammanfattas som ”kulturellt”, men som egentligen handlar om konsensus i befolkningen om vad som är rimligt och rätt. Vissa företeelser i samhället bottnar i vår gemensamma erfarenhet av hur det ska vara och vilka begrepp vi har för det. Allemansrätten, att fritt få röra oss i naturen, även om vi inte äger marken, är en sådan gemensam uppfattning. SD försöker på olika sätt utmana våra gemensamma referenser för att på så sätt flytta över diskussionen till att handla om de konflikter de vill bygga sin argumentation på. Delvis har de lyckats. Numera tycks alla (?) vara överens om att Sverige ska ha en restriktiv flyktingpolitik, för att ta ett exempel.

De vill påminna om skillnaden
Konkret försöker SD hela tiden ta kontroll över olika fenomen, som egentligen inte har med politik att göra. Nyligen motionerade t.ex. SD i Göteborg om att staden endast ska erbjuda ”svensk” mat på skolor och äldreboenden. Det är naturligtvis symbolpolitik. Man vill markera att det är skillnad på ”svensk” och ”icke-svensk” mat. Och därmed påminna folk om att det också är skillnad på att vara ”svensk” och ”icke-svensk”. Det kan tyckas harmlöst och löjligt att de vill kontrollera vilka maträtter som serveras. Men i grunden är det deras metod att påminna om skillnaderna och att det ”svenska” är det som ska gälla.

Ris, pasta eller pizza – eller handlar det om något viktigare?
I sakfrågan, vilken mat som ska serveras i Göteborg, har de naturligtvis mycket svårt att beskriva vad de menar. Är ris, pasta, pizza, taco och clementiner ”osvensk” mat? Måste de äldre nöja sig med rovor och vitkål till sin dagliga fläskkotlett? Vitlök blir naturligtvis en osvensk smak i SD-land, ett glas vin till maten blir otänkbart osv osv. Men det är inte den debatten de vill vinna, det är det långsiktiga och det strategiska i att skilja på vad som är ”rätt” och ”fel”, vad som är ”svenskt” och ”icke-svenskt”. Låt oss inte luras att tro att det är maten det egentligen handlar om. Det är våra värderingar de slåss om. Låt dem inte vinna.

… att verka för ett hållbart samhälle

Samband mellan idéer, affärer och samhälle. Av Christer Owe, Göteborg.