AI diskuteras allt mer. Hur ska AI användas i skolan? I USA finns det privatskolor som kopplat hela sin verksamhet till AI och inte anställt lärare utan ”guider” som ska lotsa eleverna till självstudier och till att använda AI för att hitta det de behöver lära sig. (Se länktips nedan). Men hur gör egentligen svenska skolor med AI? Innebär tillgången till AI-generade texter att undervisningen och läxor och prov måste göras på ett annat sätt? Blir det mer papper och penna nu i klassrummen? Och hur blir vi duktiga i samarbete och konfliktlösning?
Med svagare omdöme, vad händer då? Hjälpmedel har ju alltid funnits. Och när räknedosor blev billiga och lätta att ta med sig kunde naturligtvis enstaka elever sluta lära sig multiplikationstabellen. Det gick ju att slå fram summan på några sekunder. Och man behöver inte kunna huvudstaden i Rumänien, det räcker ju att googla eller fråga AI….. Men vad händer med det mänskliga kunnandet och med omdömet när vi inte har egna kunskaper? Blir vi inte då lätt offer för manipulation och påtryckningar?
Kan AI välja cykel åt oss? Vad är egentligen ett omdöme? Det är väl vårt sätt att förankra ett beslut i den mix av erfarenheter, kunskaper och känslor som vi bär med oss? Gillar vi en bostad, en miljö, en utsikt eller pryl ─ eller en människa ─ så beror det väl oftast på en kombination av olika faktorer? Det är inte bara färgen på en cykel som tilltalar oss, det är designen, storleken och om den passar för sitt användningsområde, om den har rätt sadel och bromsar osv som vi väger in. Där är ju än så länge AI på efterkälken eftersom vi ännu inte har tankat in alla preferenser i en personlig AI-följeslagare som kan ”tänka” åt oss och ta våra beslut.
Hur ser framtiden ut? Samtidigt måste vi inse att ─ rätt använd ─ blir AI ett hjälpmedel som kan förenkla mycket. Ett bekymmer är naturligtvis att det finns verksamheter och företag som kan lägga över en hel del rutinarbete på AI-system. Till viss del har detta börjat. De ”kundtjänst”-kontakter man tar idag är ju oftast just automatiska system som svarar på standardfrågor och ger standardsvar. Hoppet ligger i att människan faktiskt vill skapa nya idéer och innovationer, något som AI kommer att behöva lång tid för att lyckas bli övertygande bra i. Men visst ─ det kan mycket väl bli så att kommande system lyckas bli överraskande snabba i att formulera helt nya lösningar. Frågan är vad vi gör då? Då är vi troligen arbetslösa.
Sveriges Radio har en serie program som de kallar ”Krasch eller konsensus”, där Niklas Fjellner tussar ihop två personer med helt olika åsikter för ett seriöst samtal om sakfrågan. ”Är de etablerade medierna opartiska?” var frågan i ett avsnitt jag lyssnade på. Jörgen Huitfeldt från tidskriften Kvartal och Peter Andersson från förlaget Ordfront samtalade under Niklas ledning om denna fråga.
Kvartal anser att SD är demokrater Det framkom ett antal besynnerliga och märkliga perspektiv, som faktiskt behöver lyftas fram ur denna diskussion. Det var inte helt enkelt att under lyssningen skilja på vem som sa vad. (Länktips till programmet, se nedan). Men det fanns flera olika saker under lyssnandet som faktiskt förvånade. Exempelvis hur enkelt Kvartals Jörgen Huitfeldt utan tvekan definierar Sverigedemokraterna som ett demokratiskt parti. Trots att SD:s människosyn och totala motstånd mot att se alla människor som lika mycket värda, är uppenbar för alla som följer samhällsdebatten.
Pyspunka? Tillnyktring? ”Ingen j-a aning?” Men allra mest förvånade Huitfeldt när han beskrev klimatdebatten som en ”jobbig cocktail”, cirka 12 minuter in i programmet och under cirka 5 minuter. Huitfeldt om personer och journalister som uppmärksammar klimatfrågan: ”Man vill vara på den goda sidan och rätt sida av historien och känna sig som en bra människa som står för goda saker. Det leder till noll nyfikenhet att pröva sina egna teser. I den frågan är det lite pyspunka på den här alarmismen.” Huitfeldt talar om en tillnyktring. Och frågar sig hur mycket klimatengagerade egentligen vet om klimatfrågan. ”De som driver den här debatten har inte en j-a aning om de här extremt komplicerade naturvetenskapliga processerna, som är i systemväg.” Och lite senare kommer det fram en pusselbit i Huitfeldts syn på sin roll: ”Det finns en stark övervikt av progressiva, liberala och delvis socialistiska värderingar i mediakåren som inte återspeglar hur åsikterna ser ut hos befolkningen i övrigt.”
Märklig argumentation Huitfeldt hävdar att ”tongivande medier har bestämt sig för att vissa debattörer och personer är vetenskapsförnekare och allmänt dåliga människor och de har i princip inte tillträde till de stora medierna”. Och jämför sedan med hur den stackare som hävdade att jorden var rund hade ett helvete. Ingen annan trodde på det, som han förtydligade sitt exempel. Peter Andersson ifrågasatte hela resonemanget genom att påpeka att det var ju religiösa ståndpunkter som styrde hela jorden-är-platt-debatten, inte vetenskapen. När det kommer till klimatfrågan är ju vetenskapen väldigt övertygad och enig om vad som händer. ”Det står inte en massa kloka vetenskapsmän och säger att de här IPCC-rapporterna är fel eller att inte sker en temperaturhöjning p.g.a. mänsklig påverkan.”
Resten av programmet är också intressant Diskussionen lämnade klimatfrågan och handlade sedan om opartiskhet eller inte. Och om Kvartals kampanj som kan ha lett till ett ökat förakt för journalistik. Peter Andersson betonar de fundament som demokratin vilar på. Och tar avstånd från de generaliseringar som ofta präglar debatten. Andersson pekar också på de ekonomiska klyftorna som ökar och flera andra frågor som inte kommer fram i debatten.
Vad menar Huitfeldt med den jobbiga cocktailen? Men vad menar egentligen Huitfeldt och Kvartal med den jobbiga cocktailen och hur kan han jämföra klimatskeptikers och -förnekares ståndpunkter med att Galilieo Galilei hade svårt att hävda att jorden är rund? Vad är det för väl underbyggda ståndpunkter som inte ges plats?
Är det synd om Kvartals läsare? Är det Kvartals affärsidé att hitta prenumeranter som inte vill bli påminda om att de kanske måste ändra sin livsstil? Läsare som vill förstå att de inte är ensamma om att vilja slippa höra att de beter sig illa mot kommande generationer? Är det Kvartals syfte att trösta dessa stackars vetenskapsförnekare? För att de är många och behöver en tidskrift att känna igen sig i? Någon borde fråga Jörgen Huitfeldt om SD:s människosyn i relation till mänskliga rättigheter och vilken tilltro han har till vetenskapen när det gäller klimatfrågan. Han borde läsa Erika Bjerströms ”Demokratin dör i hettan”.
Varför är nuvarande näringsminister så tyst? Här har några Norrlandskommuner möjlighet att gå i bräschen för ett förnybart fartygsbränsle och har uppenbarligen hittat en skala på tillverkningen som skulle kunna bli lönsam. Men staten bryr sig inte. Att starta tillverkning av bränsle går inte att genomföra i alltför småskalig produktion om det ska bli lönsamt. Och staten borde ju vara väldigt intresserad av att säkra arbetstillfällen och tillverkning i Norrland. Kanske genom att finnas med i den känsliga fasen, där olika intressenter ska bedöma hur riskfyllt projektet är och hur staten ser på projektet.
Prioriteringarna tycks tydliga Jag kan inte projektet på detaljnivå, men det känns märkligt att Sveriges ledande position på detta område inte tas till vara bättre. Tidö-regeringen har väldigt tydligt visat att man inte vill prioritera klimatarbete, utan hellre lyssnar på lobbyisterna från fossilindustrin, sänker priset på petroleumprodukter och låser fast oss och världen i fel beroende av en råvara som både är dyr och klimatskadlig.
Nu oroar man sig i Örnsköldsvik och Sundsvall Nu tvingas bränsletillverkaren Liquid Wind i konkurs och det skapar naturligtvis problem för ett antal kommuner i Norrland. (Se länktips nedan). Men omställning till ett fossiloberoende samhälle är inget som Tidö-regeringen prioriterar.
Unicef har släppt en rapport om hur bra kommunerna i Sverige är på att inkludera barnperspektivet i olika beslut. Inte oväntat är det moderatledda kommuner som hamnar allra lägst i rankingen. Och när exempelvis reportar på TV4 intervjuar ett kommunalråd om detta tycker denne, Sven Gustafsson i Haninge, att det är passande att skryta om hur bra han har lyckats. Gustafsson visar tydligt hur lite han förstår eller bryr sig om barnens villkor. ”Välmående kommuner med låg skatt hamnar ju alltid lågt ner på sådana här rankingar.” För Gustafsson blir det självklart att välmående kommun betyder låg kommunalskatt. Inte att kommunens alla medborgare har en rimlig och rättvis tillgång till kommunal service
Kommunen borde ge alla rimliga förutsättninga4 Lisa Ivarsbacke på Unicef beskriver de kommuner som hamnar lågt ner på listan på följande sätt: ”De har färre utbildade lärare och kortare öppettider på biblioteken”. Det ger ju naturligt sämre förutsättningar för barn att lyckas i livet oavsett om barnen växer upp i ”välmående” hem eller i hem som har sämre förutsättningar att ge barnen en trygg uppväxt. Unicef har jämfört hur kommunerna satsar på förskola, grundskola, socialtjänst, fritid och kultur och jämfört personaltäthet, utbud, fritidsaktiviteter och tillgång till bibliotek, fritidsgårdar m.m. Märkligt nog, eller inte, ligger de många av de lågt rankade kommunerna i närheten av Stockholm.
Välmåendet bygger på personalminskningar I Haninge kommun, där nämnde Gustafsson styr, har simskolan gått från att vara gratis för tio tillfällen till att kosta 300 kronor för fem tillfällen. Det är långt ifrån alla som har råd med det. Och fritidsgården i Jordbro, en del av Haninge, har reducerat sitt öppethållande till fyra dagar i veckan, från att tidigare varit öppen alla dagar. Det blir självklart billigare, färre personal och ”välmående” enligt Gustafssons definition. Samtidigt som oroliga föräldrar förstår att målgruppen unga riskerar att hamna i dåligt sällskap när de inte kan vistas på sin fritidsgård. ”Välmåendet” handlar bara om pengar, inte om ett fungerande samhälle.
Man sviker de svagaste Personalminskningarna i Haninge är extrema. Det går 37 barn på en förskolelärare i de utsatta delarna av kommunen. Välmående Haninge lägger grunden för ett samhälle som riskerar spåra ur. Och det bryr sig inte Haningemoderaterna om. Att minimera utgifter är tydligen det som är viktigast för vissa högerpolitiker, så att de kan skryta om hur ”välmående” kommunen är. Även om det sker till priset av ökad splittring och ökad risk för kommande sociala problem.
Cirkulär ekonomi är nödvändig att sträva efter. Det jag brukar hävda att den cirkulära ekonomin inte kommer uppstå i ett lagmässigt tomrum eller ens i det befintliga lagrummet. Vi behöver forma regelverk och mätsystem, skatter och incitament som stärker och påskyndar omställningen till en cirkulär ekonomi. Och där det viktigaste faktiskt är ekonomin, inte om vi lägger plastbiten i rätt behållare.
Det finns stora förluster att ta till vara Nu har det kommit en rapport, som jag hittar via Delegationen för cirkulär ekonomi, som visar på gapet mellan den linjära och den cirkulära logiken. Rapporten är en intressant läsning. I ingressen beskriver författarna att man skiljer på funktionellt värde och skapat värde. Det senare kanske vi skulle kalla mervärde i en svensk kontext. Det handlar om ”ineffektiv materialanvändning, för tidig föråldring och försämring av tillgångar, samt delvis icke prissatta externaliteter”. Det handlar om kortsiktig ineffektivitet och långsiktig erosion av tillgångar. Förlusterna handlar om ett antal olika sektorer i samhället, som t.ex. förluster vid bearbetning, vid energianvändning, vid matproduktion och avfall, avfall vid slutet av livscykeln och onödigt tidig försämring av värdet av byggnader, infrastruktur och maskiner.
Kan vi slippa köp-slit-och-släng nu? Det är den första rapporten i sitt slag och den sätter fingret på felen med den rådande ”take-make-waste”-logiken (köp-slit-och-släng brukar vi säga ibland) och kvantifierar dessutom förlusterna i relation till vad som är möjligt att åstadkomma. Det rådande ekonomin är som bekant linjär med allt vad det innebär och den cirkulära ekonomin bygger på en annan princip, där livslängd och värdeskapande är viktiga parametrar.
25,4 biljoner Euro eller 30 procent av världens BNP Det handlar i rapporten om totalt 25,4 biljoner Euro (trillions skriver de på engelska) plus/minus drygt 4 biljoner. Det är detsamma som 30 procent av global BNP. Inga småsummor med andra ord. Inga vanliga ekonomirapporter fångar den här aspekten. I de kategorier man valt att redovisa gapet är förlusterna mycket stora och också olika stora. Dessa siffror fångar jag upp ur rapporten: Processer 0,9 biljoner, energi 8,7 biljoner, mat och avfall 0,7 biljoner, livslängd 10 biljoner och kapital 5,2 biljoner. Allt räknas i Euro. Man lyfter dessutom att värdeförlusterna är strukturella och på systemnivå och inte att betrakta som slöseri, utan mer som en principiell fördyring, som det nuvarande systemet för med sig.
Maximera värdet av resurserna Cirkularitet handlar enligt rapporten om att begränsa resursanvändningen och att maximera värdet av resurserna över tid. Lyckas vi med detta frigörs stora resurser samtidigt som samhället blir mer motståndskraftigt. Det som krävs är koordinerade åtaganden längs olika värdekedjor. Och därmed samverkan på ett nytt sätt, där den enes ansträngning ska förstärkas av de partners som ingår i en värdekedja. Det förutsätter också en viss transparens och att företag litar på varandra.
Flera andra negativa aspekter Rapporten visar hur den nuvarande ekonomiska logiken är skadlig och varför värden försvinner. Förutom i reda pengar innebär förlusterna även omfattande miljömässiga och sociala påfrestningar. Det handlar om föroreningar, hälsoproblem, lägre produktivitet m.m. Rapporten bidrar till att öka förståelsen för vikten av långsiktighet och ansvarstagande i ekonomin. Men den sätter också fingret på att konkurrens kan vara bra för att stimulera till innovation, men att konkurrens som till slut bidrar till monopol och till att något företag blir dominerande på en marknad inte nödvändigtvis är till fördel på samhällsnivå. Det enda rimliga är att hitta en långsiktig balans mellan företagsnytta, samhällsnytta (för samhället idag), framtidsnytta (för miljön och för kommande generationer) och nytta för den enskilde individen.
Cirkulär ekonomi är ett specialområde som jag följer på olika sätt. Bland annat genom att ta del av det Handelsrådet förmedlar av forskning kring handelns utveckling. Det vi producerar och säljer, konsumerar och så småningom inte längre behöver är ju just de varor som behöver cirkuleras. Hur och av vem är fortfarande mycket oklart. Second Hand räcker inte och att momsbefria Second Hand blir till slut en återvändsgränd, vi behöver ju skatteintäkter även i en cirkulär ekonomi.
Hur skapar vi lagom avstånd och bra miljöer för den nya handeln? Handelns utveckling påverkar även hur butiker och andra funktioner dockas an till resten av vardagslivet. Om vi inte behöver parkeringsplatser för att vi kan gå till affären uppstår nya möjligheter. Och om vi tänker på seniorers behov av att nå dagligvaror, apotek och en samlingslokal med en kort promenad blir hela utvecklingen väldigt viktig att förstå.
Hur ser utvecklingen ut från 2019 till 2024? Den 5 maj tog jag del av en podd-intervju mellan Handelsrådet och en forskare, Herman Donner, som tittat på hur handeln utvecklats åren 2019 till 2024. Hans slutsatser är viktiga att förstå innebörden av. (Se länktips för att lyssna till podden).
Rutininköpen byter plats Sedan 2019 har det hänt väldigt mycket. E-handeln har utvecklats, pandemin förändrade arbetsvillkoren och många företag lät sina anställda arbeta hemifrån och dessa trender har fortsatt. Det som också har utvecklats är lokala köpcentra närmare förorten, samtidigt som shopping-täta citystråk tappat attraktionskraft. Donner konstaterar helt enkelt att efter pandemin har handeln förändrats. En latte-to-go som tidigare köptes nära jobbet köps nu istället nära hemmet. I bostadsområden och lokala centra uppstår nya butiker. Det gäller att förstå den här dynamiken, menar Donner.
Tjänstemän kan jobba hemifrån E-handel, distansarbete och pandemins roll hänger ihop. Vi gör nu det fysiska på andra platser än förr, och på andra tider. Det Donner försökt titta närmare på är utvecklingen för innerstadsgallerior, ytterstads-centra och stråk som brukat ha mycket konsumtion och jämfört utvecklingen 2019 till 2024. Det finns tydliga trender, menar Donner. Det sker numera färre besök i citylägen och fler i det han kallar periferin. Det finns också jämförelser, där han tittat på om befolkningen är till stor del arbetare respektive till stor del tjänstemän. Inte oväntat är det fler tjänstemän som jobbar hemifrån, så trenderna är tydligare i stadsdelar där det bor många tjänstemän.
Är detta ABC-stadens återkomst? En fråga som dök upp i samtalet är om detta skulle kunna beskrivas som ABC-stadens återkomst. ABC-staden, med Vällingby och Farsta som tydliga exempel samlade ju Arbete, Bostäder och Centrum på i praktiken samma ställe. Alla skulle inte behöva resa in till Stockholm City för att arbeta eller shoppa, var tanken. Helt tydligt blev inte svaret på frågan om detta nu leder till ABC-stadens pånyttfödelse. Sannolikt för att e-handeln förändrat mycket av hur shopping går till.
Frågan är vad som händer med fastighetsvärdena Allt drar i samma riktning, menar Donner. Folk vill ha handel nära där man bor. Han ser tendenser i USA att det byggs bostäder nära stationsområden för att förenkla för folk att klara sina transportbehov. Och självklart påverkar utvecklingen både butiksägare och fastighetsägarna. Han nämner avkontorisering och nya sätt att tjäna pengar på annars tomma lokaler i city. Attraktionskraften saknas när kontoren inte längre drar köpkraft till de centrala lägena. Det han inte kommer in på är om fastighetsvärdena kommer falla så lågt att fastighetsägarna får belåningsproblem och svårt att klara investerares och bankers krav på avkastning.
Halverad omsättning Han tolkar utvecklingen som att folk vill ha stadskänsla nära hemmet och kunna ta en utekväll på gångavstånd från hemmet. Innerstadsgalleriorna har gått från 30 procent av handeln till att nu ligga på 15 procent, medan mer perifera centra som Täby centrum gått från cirka 20 procent till drygt 30 procent. Och så finns ett ökat tryck från lågprisbutiker i billiga lägen att väga in i sammanhanget.
Mina slutsatser Det hela tyder på att går mot en samhällsutveckling som skulle kunna beskrivas som bykänslan i staden eller stadsmiljön i byn, dvs att vi söker sammanhang i lite mindre skala, där vi når det vi behöver, men inte behöver lägga tid på att resa länge för att hitta det vi behöver. Nu ska vi bara se till att det i detta nya också finns plats för verkstäder och andra ställen där man kan få sina produkter lagade, hyra något eller få hjälp med en krånglande dator, en trasig kavaj eller ett par skor som behöver nya sulor. Vi behöver hitta sätt att köpa kvalitet och se till att produkterna håller länge. Och vi kanske inte behöver äga allt. Och allt detta behöver fastighetsägare och stadsplanerare tänka på när nya och befintliga områden ska få nya funktioner. Och tänka på barn och gamla. Samhället måste göra plats för alla.
Länktips: Podd med Herman Donner cirka 25 minuter om handelns utveckling: här
Tidöregeringen har på kort tid försämrat Sveriges innovationskraft och attraktivitet för att locka hit studerande och forskare. Universiteten, företagen och i förlängningen hela samhället förlorar på att Kristerssons regering nu genomför det ”paradigmskifte” som har sin bakgrund i SD:s krav på att vissa personer (egentligen oavsett vad de gjort) ska lämna Sverige och ses som icke önskvärda. Men låt mig börja i en annan ände.
En erfarenhet från Tyskland På 80-talet bodde jag tre år i dåvarande Västtyskland. Jag hade arbetskamrater som då och då gick till en Bierstube för att umgås efter arbetet. Man satt vid långbord och ölsejdlarna var precis som man kan föreställa sig. Stämningen var god, min tyska var någorlunda och det gick att hänga med i snacket. Ändå tills någon sa något som gjorde att alla gapflabbade och jag satt som ett frågetecken. Vad var det som var så roligt? Vad var det som jag inte fattade?
500 företag svarade på en enkät Svaret var att skämt ofta handlar om gemensamma referenser och att bara säga precis så mycket som krävs för att alla andra ska fylla i resten själva. Att bokstavera ett skämt hela vägen blir inte lika kul. Effekten blev att jag insåg att det var något som jag inte förstod. Jag kom att tänka på dessa upplevelser när jag lyssnade på ett frukostseminarium den 5 maj 2026 arrangerat av CMB hos en av deras samarbetsparter, Platzer. Temat var mångfald och inkludering med utgångspunkt i en ny rapport från PWC. (Se länktips nedan). Åsa Ahlin från PWC redogjorde för huvuddragen av rapporten ”Näringslivet: Mångfald och inkludering 2026” som i sin tur byggde på svar från 500 svenska företag och hur de ser på mångfaldsfrågor m.m.
Några siffror ur rapporten Hälften av företagen anser det viktigt att tillföra synlig mångfald i sitt företag. Samtidigt använder 2 av 3 företag informella nätverk vid rekrytering och lika många anser att Sverige behöver mer högkvalificerad arbetskraft. Drygt 60 procent av företagen påverkas negativt av religiösa och kulturella attribut, samtidigt som 30 procent av företagen anser att näringslivet har ansvar att främja integrationen i samhället och ett av fyra företag vill stärka mångfald och inkludering på arbetsplatsen. Det som framträder är ingen enhetlig bild. Det återstår mycket att göra, men på en övergripande nivå drabbas utvecklingen i Sverige kraftfullt och snabbt.
Talare under CMB-seminariet
Fel efternamn stänger dörrar Under seminariet fick vi veta att många företag speglar sig själva i sin rekrytering och därmed inte ser värdet med en bredare rekrytering av erfarenheter, bakgrund och kompetenser som också ger en tydligare dynamik i företaget. Detta gör att möjligheter missas. Samtidigt finns det självklart gränsdragningar att vara mån om, exempelvis vilka villkor som är rimliga för att anställa någon som har dömts för brott och om det är rimligt att acceptera fortkörningsböter eller andra förseelser.
Övergången från studier till yrkesliv togs upp Carina Bohm från CMB kunde berätta om hur studenter från Chalmers kan ha olika svårt att få jobb, beroende på hur rekryteringen går till. Den med fel efternamn kallas sällan till jobbintervju, och får därmed färre jobberbjudanden. En väg ut ur detta skulle kunna vara att anonymisera ansökningar, så att inte kompetenser sorteras bort bara på namnet.
Ett stort slöseri Amad Raja från Västsvenska Industri- och Handelskammaren menade att Sverige inte har råd att exkludera folk på grund av kulturell bakgrund eller att namnet upplevs som en begränsning. Hälften av akademikerna med utländsk bakgrund är antingen arbetslösa eller överkvalificerade, fick vi höra. Ett enormt slöseri med de investeringar i utbildning som gjorts, förutom att det på en personlig nivå måste upplevas frustrerande att inte få jobba med det man kan.
Från 50 till 5 procent på fyra år Carina Bohm kunde komplettera med en intressant detalj från den akademiska världen. För fyra år sedan var hälften av alla mastersstudenter på Chalmers från andra länder än Sverige. När man senast jämförde siffrorna handlar det nu om 5 procent. Studenterna är aktiva på sociala medier och känner snabbt av hur villkor och samhällsanda förändras. Sverige lockar inte längre de duktiga och ambitiösa studenterna på samma sätt som före Tidöregeringens ”paradigmskifte”. Att motiven för att inte välja Sverige påverkas av både ekonomiska och sociala faktorer ska naturligtvis inte glömmas bort. Men effekten är förödande.
Den pågående debatten är ett jättestort problem Amad Raja från Handelskammaren bekräftade bilden och sa att ”debatten om medborgarskap och utvisningar är ett jättestort problem”. Han tyckte också att det är märkligt att företagen i sin rekrytering inte bättre speglar hur samhället ser ut. Det handlar om hur Sverige ska ta vara på kompetenser och kunna utvecklas. Sverige utvecklas bättre när vi tar tillvara alla mänskliga resurser och matchar utbud och efterfrågan.
Alla som anställer vill se en bra CV Carina Bohm nämnde också helt kort balansen mellan kvinnor och män och hur HBTQ-frågorna hanteras. Det räcker att se hur fördelningen ser ut på företagens VD-stolar och i ledningsgrupper. Pfatzers Johanna Hult-Rentsch tog sitt eget företags metod att aktivt rekrytera sommarvikarier och praktikanter som exempel på hur man kan lotsa in nya personer i företaget. Carina Bohm nämnde att insteget på arbetsmarknaden ofta blir ett problem. Företagen tittar ju inte enbart på formell utbildning utan vill se referenser, arbetslivserfarenhet och en intressant CV hos den man anställer. Detta leder till nyexaminerade ofta tar enklare och lägre betalda jobb för att skaffa sig den förståelse för arbetslivet som krävs. Och får då en lägre lön än vad deras utbildning skulle kunna motivera. Jag hörde också från en person med bakgrund i läkemedelsindustrin i Mölndal att den forskningsintensiva industrin är synnerligen oroade över utvecklingen.
Definiera personalens kännetecken underifrån Min egen slutsats blir att det inte räcker att mäta på olika slags parametrar för att skapa en mångfald. Det blir till slut lika intressant som att mäta hur många som är vänsterhänta eller hur många som är GAIS:are. Istället för att ”uppifrån” kategorisera de anställda utifrån olika mångfaldsparametrar borde man testa att låta varje anställd och potentiellt anställd själv beskriva sig med fem eller tio karaktäristiska drag. När dessa egenformulerade kännetecken sorteras och struktureras kommer ett mönster kunna träda fram, som på ett helt mer oförutsägbart sätt speglar vilka ”vi” är. Varje försök från ledningen att beskriva personalen objektivt riskerar att bli en fälla, där förutfattade meningar och fördomar lätt kan sätta en sorts begrepp eller etikett före andra.
Nu måste universiteten och företagen agera Och för att knyta ihop tanken med min inledande anekdot är det troligen viktigt att få klart vad olika anställda tycker är roligt. Kan man skratta åt samma saker stärks sammanhållningen och vi-känslan. Men allra viktigast är att universiteten, svenska företag och andra kloka personer nu tydligt markerar mot Tidögängets skadliga politik, som snabbt raserar det som tar många år att åter få tilltro till: att Sverige är ett bra land att studera och forska i och ett land som tar till vara mänskliga resurser. Varför låter svenska företag Timbro och Svenskt Näringsliv ägna sig åt det självskadebeteende det handlar om, när de applåderar ”paradigmskiftet”?
Den 3 maj var det partiledardebatt på SVT. Det är ett svårt format, där alla åtta partierna naturligtvis vill få maximalt med utrymme att torgföra sina ståndpunkter. Programmet hade i alla fall lyckats begränsa de tillfällen då partiledarna talade i munnen på varandra. Det var en detalj som jag noterade som jag tänkte kommentera här. Elisabeth Thand Ringqvist, som är relativt ny som ledare för Centern, nämnde helt hastigt att hon skulle vilja förändra SFI-utbildningarna så att de blir mer inriktade på arbetsmarknaden, ett slags jobb-SFI. Det kan låta bra. Att folk ska lära sig de ord och uttryck som behövs på en arbetsplats.
Vad är jobb-svenska? Kommer man till Sverige utan att kunna ett ord svenska är det nog trots allt så att man först måste behärska de uttryck som har med vardagen att göra, förstå de frågor och svar som alla hela tiden har att hantera. Det kan låta smart att fokusera på ”jobb-svenska”, men i alla jobb finns det kollegor och många gånger kunder som man måste kunna förstå. Det räcker inte att alla lär sig vad moped, bensin, hjälm, uniform, kund, tidspress och punktlighet betyder. Alla ska ju inte bli Foodora-bud. Några kanske ska plocka bär i skogen, då behöver man helt andra ord. Eller bädda sängen åt en multisjuk som vårdas hemma. Då är det viktigt att första vad kissa betyder. ”Jobb-svenska” låter enkelt, men det finns ingen ”jobb-svenska”. Alla arbeten har sina specialtermer. Och i alla yrken behöver man förstå verben och vad som är viktigt att förstå ur säkerhetsperspektiv.
Kan inte staten avlasta företagen? Jag kan förstå att Centern vill gynna de företag som behöver personal. Men i så fall är det väl betydligt smartare att sätta av resurser för nyanställda med svaga svenska-kunskaper att få ägna 4 timmar per vecka åt att genom specialkurser (via Studieförbunden?) få lära sig de saker som en viss anställning kräver för att arbetet ska fungera optimalt. Och att den tiden avlönas av staten, så att företagen inte gör någon förlust på att anställa någon som behöver bättra på sina språkkunskaper under några månader.
En resa gav ett annat perspektiv En annan aspekt av detta med att lära sig ett främmande språk kom jag i kontakt med genom en resa till Sicilien. (Ja, jag klimatkompenserade självklart!) Tillsammans med några goda vänner besökte jag och sambon ett antal sevärdheter, vingårdar m m på denna ö, allt organiserat via en välkänd researrangör och med en svensk reseplanerare som följde med på resan och kunde berätta om de olika besöksobjekten osv. I en paus berättade hon om hur hon bott i Italien i 30 år och hur det var att ha sina barn i italiensk skola. Det hon berättade blev en tydlig spegling av hur vi ser på människor från andra länder och hur de förhåller sig till modersmålet.
När barnen behöver sin mamma Det hon berättade sjönk in på ett tydligt sätt. Om hur hon bara kunde svenska vaggvisor när barnen var små, om hur viktigt det var att kunna trösta på modersmålet när barnet gjort sig illa. När barnen behövde sin mamma och hennes tydligt formulerade känslor var det svenska språket helt nödvändigt. Att barnen dessutom under skolåren lärde sig svenska vid sidan av italienska var också en självklarhet, men just detta att som förälder kunna erbjuda en total närhet till sitt barn genom modersmålet var en insikt som landade hos mig. Och slutsatsen måste bli att så har naturligtvis alla mödrar det. Oavsett vilket land man kommer ifrån behöver man kunna förmedla närhet och känslor på ett mycket medmänskligt plan. Den detaljen försvinner lätt när ”SFI” och språkkrav formuleras och vissa partier kräver att ”de måste lära sig svenska om de ska bo här”.
Barnen måste gå först Att utgå från människan och egentligen från barnens behov måste väl egentligen vara självklart om vi vill åstadkomma ett samhälle som håller ihop? Vi är inte enbart arbetstagare som gör vad arbetsgivaren kräver. Vi är inte enbart resurser för samhället, utan också i ännu högre grad finns vi för våra barn. Om vi inte hittar rätt balans i den avvägningen förstår jag inte vart vårt samhälle är på väg.
Natrium-jon-batterier ligger i startgroparna för att bli ett konkurrenskraftigt alternativ till litium-jon batterier. Ett viktigt argument för denna teknik, om och när den visar sig fungera så som det är tänkt, är att beroendet av sällsynta metaller från exempelvis Kina blir klart mindre. För snart tio år sedan grundade tre forskare företaget Altris i Uppsala, där de genom sina studier vid Ångströmlaboratoriet upptäckt möjligheterna med en process som de beslutade att gå vidare med. (Se länktips nedan). Låt oss hoppas att tekniken håller hela vägen ut och att produktionen och användningen av batterierna fungerar så som det är tänkt.
Innovationskraft och öppenhet Det finns ett par viktiga slutsatser att dra. Dels att forskning kräver rätt miljö och en kombination av olika kompetenser som dessutom utvecklas under resans gång. Och att Sverige traditionellt ligger långt fram i innovationshänseende. Vi har länge haft en prestigelös och öppen attityd till forskning och utveckling och ofta lyckats ta fram nya lösningar på ett säkert och framgångsrikt sätt. Inte minst möjligheten för utländska studenter att komma in i sammanhang och projekt som tagit vara på idéer har spelat roll.
Specialister bor inte alltid i Sverige När jag kollar på Altris hemsida slås jag av att en relativt stor andel av de medarbetare och styrelsemedlemmar som presenteras tycks komma från utlandet. De har sökt sig hit och hittat en roll i ett spännande projekt. De kanske har familj och barn. Men nu gör Tidö-regeringen allt de kan för att skrämma bort personer med ”fel” bakgrund. En forskare mitt i sin karriär har sannolikt nått en viss ålder och kan förmodas ha barn som ännu inte är myndiga. Det är klart att de tvekar att flytta hit och ta med sin familj om familjens uppehållstillstånd och möjlighet att bo och verka i Sverige är osäker.
Vi får inte kasta bort goda idéer Det är så här Sverige tappar konkurrenskraft. Inte enbart genom att undersköterskor med bakgrund i Afghanistan ska tvingas bort (enligt Tidö-gänget), utan det handlar naturligtvis också om vilken framtid vi erbjuder andra personer med en möjlig viktig roll i vårt lilla land. Det kryllar inte av spetskompetens här. Vi behöver ta vara på de som vill bo i kalla Norden. Men det är underordnat de principer som styr Tidö-politiken.
Vill näringslivet ha ett slutet Sverige? Man undrar när det svenska näringslivets röster ska börja höras i denna fråga. Tycker de verkligen att näringslivsstyrda Timbro har rätt när de vill fortsätta resan bort från öppenhet och hellre ser ett slutet och isolerat Sverige som målet? Förstår företagen vad som pågår? Inser näringslivet vilka möjligheter som nu kastas bort för att SD drivs av en främlingsfientlig agenda och att SD villkorar sin stöd till de demokratiskt sinnade partierna med att deras ideologi går före allt annat?
För att uppnå fred måste vi tala om freden. Så formulerade sig Alexander Stubb, Finlands president, vid ett toppmöte 2024 om Ukraina där cirka 100 länder var representerade. (Se länktips nedan). Egentligen är det väldigt enkelt. Ju mer vi samtalar om hur fred kan uppnås desto större är sannolikheten att vi kan åstadkomma fred. Det de auktoritära ledarna vill få oss att tro är att vapenmakt och konflikter är de sätt som står till buds. Påhejade av vapentillverkare och andra investerare, som naturligtvis gläds åt att försvarsbudgetarna i många länder nu höjs. Det ger ju högre aktiekurser för de stora vapentillverkarna och potentiellt stora ekonomiska vinster för de aktörer som spelar med i detta vinstjaktspel.
London 2026 Det blev ingen fred 2024 eller 2025, men vi måste fortsätta tro på en fred. I London i mars 2026 gjordes ett nytt försök att formulera en fredsplan. (Se länktips nedan). Som det står i referatet: ”EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen betonade att Europa måste ta ett större ansvar för sin egen säkerhet och för Ukrainas framtid. – Vi måste sätta Ukraina i en styrkeposition, så att landet har resurserna för att kunna rusta och skydda sig, från ekonomisk överlevnad till militär uthållighet. ” Nu när Ungern har valt bort Orban finns också nya förutsättningar för europeisk enighet bakom kravet på att stötta Ukrainas framtid eftersom alternativet är att Ryssland får ett dominerande inflytande på Europas utveckling.
Bulgarien? Slovakien? Frågetecknen finns i och för sig i hur Bulgarien och Slovakien ska ställa sig, eftersom dessa länder valt ledare som i varierande grad har uttryckt sig nationalistiskt och mer positivt till Ryssland. Gissningsvis är ländernas beroende av EU för ekonomisk utveckling så stort att man avstår att blockera stödet för Ukraina. Men skulle fler länder välja nationalistiska ledare blir till slut EU:s hållning allt svårare att upprätthålla.
Har Putin kört fast? Putin hoppades kunna ockupera Ukraina 2022, man ville försvaga EU och göra det ryska inflytandet i Europa större. I stället ledde Putins angrepp på Ukraina till att både Sverige och Finland blev medlemmar i NATO. Och att Ukraina nu påbörjat förhandlingar om medlemskap i EU. Kostnaderna för Putin blir troligen också alltmer besvärande, inte minst i antalet stupade soldater och svårigheter att få intäkter från försäljningen av fossila råvaror, liksom den isolering som Ryssland har hamnat i, där turism och liknande har tappat i betydelse.
Tidsfaktorn Men det allra viktigaste som Alexanders Stubb påminner oss om är just detta att vi måste samtala om fred för att kunna skapa fred. Och det måste få ta tid. Krig startas oftast blixtsnabbt. Freden byggs långsamt.
