Se upp med särintresset och generaliseringarna

Det finns sedan ett par decennier en trend som bara blir starkare och starkare, eller kanske värre och värre. Det handlar om särintresset som hela tiden tar större utrymme än allmänintresset. Med detta följer också en anonymisering av debatten och ett ökat främlingskap. ”Vi” ställs mot ”dem”.

Det konkreta och signalen
Vidrigast är naturligtvis den variant av särintresse som sorterar människor utifrån ras, kultur och nationell tillhörighet. ”Vi svenskar” ställs mot oönskade ”icke-svenskar”. Det nu föreslagna återvandringsbidraget är bara en teknisk tillämpning av denna sortering av människor. Med en tillräckligt hög prislapp (till en början) räknar man med att pengarna ska locka folk att packa ihop och ”flytta hem”. Signalen är tydlig. ”Vi vill inte ha dig här, stick…”

Kristersson måste göra som Åkesson vill
Utredaren som tittade på denna möjlighet kom fram till att högst några hundra personer skulle nappa på denna krok, men det struntar Tidögänget i. SD får igenom sin politik eftersom de tre regeringspartierna sitter på nåder från Åkesson. De tidigare borgerliga partierna har inget att sätta emot i förhandlingarna. Åkesson kan vara ultimativ i sin inställning eftersom Kristersson inte kan riskera en regeringskris.

Farlig förenkling
Men detta med ”vi och dom” hittar vi på många olika nivåer och i olika sammanhang i samhället. Det finns en farlig förenklingsfälla inbyggd i hur vi hanterar olika frågor. Pensionärer klumpas gärna ihop. Trots att vi är dryga två miljoner boende i Sverige som nått 65 års ålder eller mer blir vi ofta behandlade som en enhetlig grupp. Som man kan bortse ifrån, tycka synd om eller ignorera, lite beroende på sammanhang. Men sanningen är att vi seniorer har väldigt olika livsförutsättningar. Några av oss har t.ex. tjänat bra på vårt boende och skapat ett ekonomiskt överskott när vi sålt ett boende. Andra har varit arbetslösa och lever på näst intill existensminimum. Och alla varianter däremellan.

Seniorer marginaliseras
Just när det gäller synen på oss med yrkesarbetet bakom oss finns en ganska utbredd respektlöshet i samhället. Vi betyder inte så mycket, man kan objektifiera oss och behöver inte ta hänsyn till våra egna önskemål. Man marginaliserar gärna seniorers åsikter och bortser från vad vi kan tillföra. Med vissa undantag är det så. Det räcker att se på hur svagt seniorer företräds i politiska församlingar för att inse hur det ser ut. Erfarenhet värderas inte så högt. Viktigare tycks vara ungdomligt utseende och att vara aktiv på rätt sociala plattformar, synas i rätt sammanhang och kunna framstå som i takt med tiden.

Det komplicerade blir obegripligt och distansen ökar
Vi har t.ex. en energiminister som tror att hon kan svänga sig med rätt begrepp när det gäller ”fysikens lagar” och hur energisystemen fungerar idag. Men på punkt efter punkt kan forskare och experter blottlägga hennes okunskap. (Länktips, se nedan). Sorgligt nog hinner inte eller orkar inte journalisterna ta tag i fackfrågorna och ställa rätt motfrågor, så energiministerns lögner och halvsanningar får stå oemotsagda. Vilket i sin tur leder till slutsatsen hos partistrateger att rätt attityd i TV-studion är viktigare än att ha rätt i sak. Miljöministern agerar på liknande sätt med en ordsvada som inte har med fakta att göra. Och vi kan ju steg för steg se hur detta sätt att analysera och hantera verkligheten ökar distansen mellan politiker och väljare. Det komplicerade och obegripliga blir än mer obegripligt när ord och attityd blir viktigare än fakta och sanning.

Det sluttande planet …
När vi väljer ledare som hellre agerar i Trump-anda, med påhopp, förenklingar och lögner, än ledare som problematiserar komplexa frågor försvårar vi den balanserade och försiktiga, men snabba, omställning av samhället som är nödvändig. Lägre pris vid pump blir en valvinnare och klimatarbetet skjuts på framtiden. Vi glider bort från den verklighetsförankring och insikt om sakernas tillstånd som är avgörande för att få folk med på olika åtgärder. Och när Tidögänget dessutom slaktar folkbildningen krymper naturligtvis den gemensamma kunskapsbasen och förståelsen för sakernas tillstånd. Generaliseringar och enkla slogans tar plats. ”Skicka hem dem”, typ. Först med en prislapp, senare med våld, kan man ana. Vi har ju sett hur det går till i världen när oönskade folkgrupper fördrivs och minoriteter diskrimineras.

Ingen vill vara objektiviserad
Om vi inte ser upp kommer högern och extremhögern snart att sätta en prislapp på de äldre som de vill diskriminera eller ”skicka hem”. Trots att de betalat skatt och varit en del av samhället. ”Vi har inte råd” kommer det att heta. Och vilka som är ”vi” och vilka som är ”de” kommer att vara tydligt. Motkraften blir att inkludera fler i ”vi”-et och att sluta objektivisera människor. Ingen av oss vill vara exkluderad. Alla har något att bidra med.

Länktips: Tomas Kåberger kommenterar den 6 september i ETC Ebba Buschs framträdande i TV. https://www.etc.se/kommentar/aer-energiministern-ens-intresserad-av-fakta

Kolla in BYD

Säg batteribil och någon svarar Tesla. Elon Musks Tesla har naturligtvis tagit en tätposition i skiftet från förbränningsbilar till batteridito. Men i skuggan av Tesla har kinesiska BYD nu nått samma volym i antal fordon som Tesla. Låt vara att man säljer mest på sin hemmamarknad. Men nu är BYD aktiva på 77 marknader i världen. Och det som jag läser i OmEV:s senaste nyhetsbrev behöver spridas vidare:

”Ett exempel är Brasilien där BYD är marknadsledande för laddbara bilar, BYD produkter uppges vara konkurrenskraftiga mot förbränningsmotorbilar i både pris och kvalitet .”

De gamla märkena sitter fast
Det är ju dit vi måste nå. Att de elektriska bilarna blir konkurrenskraftiga i pris och kvalitet, jämfört med försäljning av fossila fordon. Det som sipprar fram från de mer kända bilmärkena är försiktighet. Volvo Cars har signalerat att man justerat sin ambition när det gäller hur snabbt skiftet ska gå. Toyota fortsätter tillverka fossilbilar under överskådlig tid. Volkswagen kämpar med sin stora belåning och därmed stora inlåsning i värden som inte kan nollas hur snabbt som helst i bokföringen. De traditionella märkena sitter fast i fossilträsket, även om de halvhjärtat säger något annat.

De nya slipper betala det gamla
Då blir signalen från Brasilien så extra viktig. Dels att det går att bli pris- och kvalitetsmässigt konkurrenskraftig, dels att man uppenbarligen inte hämmas av tidigare investeringar och på så sätt kan göra sina kalkyler baserat på kostnader som enbart relateras till den nya tekniken. Inga gamla surdegar och personalkostnader för fossilmodellernas produktionslinjer behöver belasta företaget. Där har ju Tesla samma övertag som BYD. De har inga fossil-konstruktörer och investeringar i den gamla tekniken att betala av.

Och inte bara Brasilien, Mexiko är också på gång
Det som också syns när man läser texten (se länk till originalartikel nedan) är hur kineserna nu etablerar sig i Mexiko. Det borde bekymra jänkarna att det säljs kinesiska kvalitetsfordon på deras ”bakgård”, på en marknad de troligen räknat med att kunna dominera. Men världen ändras.

Vilka kunder har Northvolt?
För svensk del undrar man lite hur Northvolt gjort sina kalkyler. Om nu BMW var en strategisk kund (som dragit tillbaka sina planerade inköp av batterier från Skellefteå) kan det ju vara så illa att Northvolt byggt sina storskaliga satsningar på huvudsakligen etablerade europeiska bilmärken, företag som nu kommer att känna av konkurrensen från BYD och andra och kanske se sin marknadsandel krympa ihop snabbt. Och vad det innebär för kommunen Skellefteå kan man bara ana, ifall Northvolt tvingas till drastiska förändringar av sina storskaliga satsningar. För att inte tala om alla andra industrier och företag som hakat på boomen i Norrland.

Det kan gå snabbt
Förändring kan ske snabbt. Det såg vi när Nokia missade tåget med smarta telefoner och ännu tidigare när Kodak inte förstod vitsen med digitala bilder. Och det som nu ligger i pajpen är ju att vi börjar se bilägande som undantag och mobilitetslösningar, on demand och på andra sätt, som det naturliga. Bilen som tjänst, hellre än som pryl. Och därmed minskade volymer, bilfriare städer och bättre framkomlighet. Helt rätt, tycker jag, men då måste industrin och alla beslutsfattare förstå vad som är på gång.

Länktips: Tips via OmEV, det svenska nyhetsbrevet om elektriska fordon som denna gång handlar om hur kinesiska BYD tar allt större plats i världen: https://ip-quarterly.com/en/global-south-chinese-evs-leave-european-automakers-dust

Ett imponerande dammbygge i Etiopien

Det finns en del svenskar som av olika skäl vill hålla kontakt med ett annat land och träffa andra personer med samma intresse. En relativt stor grupp svenskar har vuxit upp i Etiopien eller har levt flera år i detta land. En bakgrund är att svenska missionärer åkte till Etiopien och predikade sin tro. Vilket naturligtvis ledde till att deras barn kom att växa upp där. Det fanns även en etiopier som redan på 1870-talet åkte till Sverige, utbildade sig till präst, lärde sig svenska och översatte bibeln och 120 svenska sånger till oromofolkets språk, oromiffa, ett av många språk i Etiopien och i angränsande länder. Denna märkliga historia om Onesimus Nesib presenterades vid ett av föredragen nyligen på en Etiopien-dag i Göteborg. Ett annat föredrag handlade om GERD, det gigantiska dammbygget en mil från gränsen mellan Etiopien och Sudan. (Tack, Lars Hjort, för inbjudan till en intressant Etiopien-dag). (Texten något korrigerad 9 oktober).

Grand Ethiopian Renaissance Dam ska ge 5,1 GW effekt
Daniel Rubensson presenterade framväxten av den stora kraftverksdammen där Nilen lämnar Etiopien. Projektet kallas GERD, Grand Ethiopian Renaissance Dam,och kan följas via Googles satellitkameror. Det är den s.k. Blå Nilen som rinner genom Etiopien och som ger vatten och energi till Etiopien, Sudan och Egypten. Ursprungligen beräknades dammen kunna mata 16 stycken turbiner och generatorer, men man nöjde sig med att göra plats för 13 stycken. Generatoreffekten är, när allt är färdigt, totalt på 5,1 GW. Fyra av de tretton generatorerna är i dagsläget monterade och idriftsatta. När allt är i drift motsvarar det effekten från fem konventionella kärnkraftverk av den typ som t.ex. är i drift i Oskarshamn. Fördelen med vattenkraft är att den är relativt enkel att reglera effektuttaget från. Och dammen blir lagrad el, innan den används. Det är precis som i Sverige. Våra kraftsverksdammar fungerar också som lagring och kan användas när vindkraftverken står still. Och omvänt, när vinden ger optimal elproduktion kan vattenreservoarerna fyllas på.

En imponerande storlek på dammbygge

RCC är en metod att gjuta betong, som används
Daniel Rubenssson gick igenom hur dammbygget vuxit fram, ofta illustrerat med tydliga satellitbilder. Det handlar om en gigantisk logistisk utmaning, En 140 meter hög dammvägg skulle byggas med en längd av 1,8 km. Det blir mycket betong. Jag lär mig att tekniken kallas RCC och innebär att betongen rullas ut utan armering och plattas till med vältar, som arbetar kontinuerligt och i praktiken smetar på nya betonglager uppe på tidigare betong redan innan den har brunnit. Uppenbarligen fungerar det. Daniel berättar att som mest lyckades man smeta ut 28 000 kubikmeter betong per dag. En kubikmeter väger 2,3 ton. Det blir väldigt stora volymer och vikter när en dammvägg som denna ska byggas. Och allt ska ju transporteras och fördelas jämnt.

Etiopien har skickligt anpassat bygget till regnsäsongen
En viktig fråga för Sudan och för Egypten har varit hur dammbygget skulle påverka Nilens flöde nerströms. Nasser lät bygga en damm, vid Assuan, strax efter att han tog makten på 60-talet. Även i Sudan finns en damm. Ingen av dessa dammar påverkades av bygget av GERD, eftersom etiopierna noga såg till att bara bygga på dammen när förutsättningarna var rätt och på så sätt följde naturens skiftningar och Nilens flöde beroende på regnperioder och perioder av torka. Den reservoar som nu finns vid GERD-dammen har således kunnat skapas utan att det drabbat förutsättningarna för vattenreservoarer och kraftproduktion nerströms.

Lite siffror att räkna på
Det mycket siffror att hålla koll på, men siffrorna ger också vägledning till vilken storleksordning och betydelse dammen kan få. GERD-dammen har nu, när den i praktiken anses färdig som konstruktion, dämt upp 70 miljarder kubikmeter vatten. Det har åtgått – fundera nu vad det innebär – 10 miljoner kubikmeter betong för bygget. Hur många kubikmeter betong ryms på en lastbil? Hur många lastbilar blir det om 28 000 kubikmeter ska lastas av och plattas ut på en dag? Storleksordningen ger en svindlande känsla.

Är storskaligheten en fördel?
I dagsläget är det bara fyra av tretton generatorer som är i drift. Det är dyr utrustning som etiopierna måste köpa på den öppna marknaden. Det finns även säkert andra begränsande faktorer, t.ex. kraftöverföring, transformatorer och ledningssystem. En sak är att producera el, en annan sak är att den ju måste tas om hand och kopplas till en förbrukning. Det tar säkert tid för ett utvecklingsland som Etiopien att balansera GERD-dammens produktion med rätt användning och med en stabil distribution. Storskalighet imponerar, men innebär samtidigt många delproblem. Dels i form av sårbarhet, det räcker att en kopplingspunkt fallerar så kan många stå utan ström, dels att underhåll, övervakning och systemansvar kräver en stor och tydlig organisation med möjlighet att ta centrala beslut, samtidigt som elproduktion kräver omedelbar kompetens och handlingskraft när något fallerar.

Vem betalar?
Jag ställer en fråga om finansiering. Hur kan ett fattigt land som Etiopien ha råd med denna stora investering som bedömts kosta 5000 miljoner dollar? (Anm. Det blir så förvillande med billions och dollars eftersom vi och engelsktalande länder använder olika innebörd för begreppet biljon…). Särskilt som vi får höra att världsbanken och andra stora västerländska långivare inte har ställt upp. Jag får svaret att mycket av finansieringen har skett med obligationer och extra skatt på medborgarna. Mot bakgrund av vad som framkommit kring Kinas intresse för Afrika undrar jag om inte Kina möjligen har medverkat på något sätt. En sökning på engelska wikipedia indikerar att cirka 20 procent av projektkostnaden har finansierats av Kina: ” Of the total cost, 1 billion US dollars for turbines and electrical equipment was funded by the Exim Bank of China” som det står.

Finns det lärdomar från GERD-projektet?
Det finns naturligtvis en storpolitisk dimension att beakta. I en artikel på Blankspot (Som bland annat produceras av Martin Schibbye) hittar jag en text från oktober 2020, där dåvarande president Donald Trump hotar Etiopien på ett sätt som kanske är typiskt för USA, men troligen ännu mer typiskt för Trump. (Länk till artikeln i länktipsen nedan).
När västvärlden minskar sitt stöd till Etiopien återstår naturligtvis Kina och Indien som partners för finansiering och kompetens. Dammbygget blir på så sätt ett exempel på hur Kinas inflytande i Afrika växer.
Tekniskt vet vi inte så mycket ännu. Vi måste se hur elproduktionen fungerar över tid och vilka reservsystem man har för att garantera kontinuerlig drift. En annan aspekt är naturligtvis att dammen ger Etiopien en möjlighet att exportera el till grannländerna. Nu är Sudan ett land i krig och i en humanitär kris, så behovet av el är troligen inte det man prioriterar där. Men på sikt kan dammbygget spela en roll även utanför Etiopien. Inrikespolitiskt ger dammbygget regimen en chans att öka den nationella sammanhållningen – tänk på att landet har 82 olika kulturer som ska samsas, och att folket i Tigray utsattes för ett fasansfullt angrepp för ett par år sedan. Men dammen skulle kunna bli en symbol för framtidstro i landet, något att vara stolt över.

Intressant att följa Afrikas utveckling
Det är intressant att följa utvecklingen i Afrika, som ju är den kontinent som ännu inte har fastnat i de tekniska problem och den överkonsumtion som vi i västvärlden sitter fast i. Man hoppas att Etiopien och andra länder ska kunna vara smartare än vi har varit.


Länktips: Artikel från 2020 om hur USA (Trump) såg på GERD-bygget och vad det skulle kunna innebära för Egyptens vattenförsörjning: https://blankspot.se/ilska-i-etiopien-efter-trumpkommentar-om-att-spranga-dammen/

Det siffertrixande Tidögänget är oansvarigt

Det kan inte vara sant att Sverige både har Europas bästa och Europas sämsta elsystem. Samtidigt. Kan ingen reda ut detta? Om vi har EU:s lägsta priser på el och exporterar mest el i hela EU kan det ju inte vara så att vårt elsystem är så katastrofalt dåligt som vissa säger?

Busch är ingen expert
Busch slänger sig med fakta kring olika energislag som om hon vore expert, vilket hon inte är. Nu senast i Ekots lördagsintervju den 31 augusti. Flera av de siffror hon använder sig av stämmer inte. Tomas Kåberger har i en artikel bemött flera av Buschs felaktigheter. (Se länktips nedan). Bland annat bortser Busch från det faktum att Sverige har haft EU:s lägsta elpris de senaste åren. Och hon hävdade att havsbaserad vindkraft har, ” om man räknar snällt” , en kapacitetsfaktor på 20 procent. IEA anger att den verkliga siffran är 40 – 50 procent. Hon är inte snäll, Busch. Hon bluffar och har lärt sig av Trump och andra att journalisterna inte kan bemöta påståendena i intervjusituationen och därför hänger påstående kvar som om de vore sanna.

Kapacitetsfaktor på 50 procent
På Energiföretagens hemsida hittar jag följande information:
” Större vindkraftverk innebär att de fångar mer vind genom att ha större rotor (längre vingar). Det gör att den så kallade kapacitetsfaktorn till havs blir ca 50 procent jämfört med cirka 40 procent på land. Kapacitetsfaktor är ett mått som innebär att man beskriver elproduktionen i ett vindkraftverk genom att ange hur stor andel av tiden det motsvarar om vindkraftverket skulle producera för full effekt. I verkligheten producerar ett modernt vindkraftverk el mer än 90 procent av tiden men med varierande effekt. ”
Kanske skulle Busch ägna sig åt att kolla fakta innan hon kastar ur sig felaktigheter. En minister som tar så lätt på sanningen borde kallas upp till konstitutionsutskottet. En partiledare som i ett valtal överdriver eller hanterar siffror godtyckligt är en sak. Att vara ansvarig minister kräver faktiskt att man utgår från korrekta siffror.

Sätt ihop experter och låt dem reda ut fakta
SVT eller varför inte TV4, som ju verkar vara modigare att utmana den SD-kontrollerade Tidö-regeringen, borde samla expert från både regeringssidan och från oppositioner och be dem belägga vad som är sant. Det kan inte vara sant det Busch hävdar, såvida hon inte utgår från små vindkraftverk som byggdes på 90-talet. Och vad menas med bra elsystem? Finns det kriterier för detta som man kan enas om? Eller prissituationen och exportvolymen. Finns det siffror regeringen och oppositionen kan enas om är sanna? Varför fixar inte något av TV-bolagen en sådan hearing? Utan politiker, med enbart experter och med stöd av fakta….

Sifferexercis
Detta med att trixa med siffror verkar ju för övrigt vara Tidögängets särskilda specialitet. Migrationsministern stod glädjestrålande på en presskonferens och presenterade att Sverige nu för första gången på länge har större utvandring än invandring. Det dröjde inte länge förrän det visat sig att SCB:s siffror tolkats lite väl ”snällt” av ministern. I siffrorna doldes också personer som man på senare tid rensat ut ur rullorna.

Skärpning
Eller detta trixande med reduktionsplikten och EU:s regelverk för utsläppsnivåer. Tidögänget väljer ett osäkert scenario och kallar det helt sonika för ett huvudscenario. Simsalabim så har man en ”trovärdig” politik. Man töjer på sanningen tills den snart inte går att känna igen. Vill vi ha en sådan regering? Återigen, i stridens hetta i en valkampanj, kanske överdrifterna är legio. Men statens göranden och låtanden kan inte bygga på falsarier. Det är något annat att vara ansvarigt statsråd än att vinna väljare med lite tillrättalagda siffror. Eller borde vara.

Länktips: https://www.etc.se/kommentar/aer-energiministern-ens-intresserad-av-fakta

Det mesta återstår att upptäcka

Det enda av världens sju underverk som fortfarande finns kvar är pyramiderna i nuvarande Egypten. Störst är Cheops-pyramiden. Den beräknas bestå av 2 500 000 stycken stenblock, som i genomsnitt väger ungefär 2 500 kg. De historiska källor som ofta åberopas i sammanhanget anger byggtiden till 20 år och antalet arbetare till 40 000 man.

Räkna på produktionstakten
Det är ett faktum att pyramiderna står där de står. Men det finns ett stort antal frågetecken kring hur kan ha byggts, varifrån alla stenblock kom, hur de transporterades, monterades och hur allt kunde ske med sådan millimeterprecision. Det finns ett kapacitetsproblem också. Två och en halv miljon stenblock står inte redo att användas. (Och det är en av de nio pyramiderna). De ska tillverkas och slutmonteras med millimeterprecision i en takt som imponerar. Om 20 års produktionstid skulle stämma skulle arbetarna (om de höll på under dagens ljusa timmar) behöva få en sten på plats varannan sekund. Även en sten varannan minut vore extremt imponerande. Då handlar byggtiden om 1 200 år. Hur upprätthåller man en kontinuerlig byggorganisation under så lång tid? Det är som om Birger Jarl skulle ha satt igång ett stort bygge hos oss, som pågått sedan medeltiden och utan avbrott fram till idag…. Tänk på hur lång tid det tog att bygga den relativt enkla tunneln genom Hallandsåsen….

Volym, logistik och precision tyder på en avancerad kultur
Det mest sannolika, tror jag, är att pyramiderna togs i anspråk av faraonerna och brukades så som arkeologerna har föreslagit, som gravkammare m.m. Men att de byggdes tidigare av en civilisation som inte längre finns kvar. För inte ens om vi använde dagens att tekniska hjälpmedel, dagens mätinstrument och teknik skulle vi kunna bygga pyramiderna med den enorma mängd material, logistik och höga precision som de har. Vi måste inse att före oss har troligen andra civilisationer, uppenbarligen med andra kunskaper, annan teknik och andra lösningar än våra, levt och verkat här. Civilisationer som av okänd anledning inte längre finns kvar.

Även i Sudan finns pyramider
I början på 2010-talet besökte jag och min sambo Sudan. Hennes svärson hade just blivit svensk ambassadör i det landet och vi hälsade på. I Sudan finns också pyramider. Mycket mindre i storlek, men likafullt byggnadsverk med den formen. Folk turistar inte till Sudan, så de är inte så kända. (Och sorgligt nog har landet dragits in i konflikter och inbördeskrig så som lätt sker när maktkamper blir viktigast av allt). I Sudan finns över 200 kända pyramider, alla mycket mindre i storlek än de i Giza i Egypten. Det som gör området intressant är naturligtvis bland annat närheten till floden Nilen.

Och varför är detta intressant?
Det vi behöver fundera över oftare är de långa tidsperspektiven. När vi lever i nuet och större delen av det svenska folket tycker att det är bra att flygskatten tas bort, vindkraften bromsas och att det är lämpligt att lasta över konsekvenserna av vår egen energianvändning på ett par tusen generationer (i om att soporna från atomkraften är farliga så länge) kanske vi ska besinna oss och förstå vår egen plats i historien, att vi inte har rätt att inteckna framtiden på ett sätt som tvingar kommande generationer att leva med våra misstag. Vi behöver sätta in vår tid i ett större sammanhang och besinna oss. Vi vet inte bäst, vi har inte lösningarna, vi fortsätter att bete oss på fel sätt inom alla möjliga områden. Och före oss har här funnits civilisationer som lämnat spår efter sig som borde få oss att känna ödmjukhet inför våra tillkortakommanden. Det mesta återstår att upptäcka och lära sig av.

Länktips: https://sv.wikipedia.org/wiki/Cheopspyramiden

En film om Sudans pyramider: https://moddasormland.se/labbet/18

En lite märklig sak med varumärken som dominerar

Jag läser i språktidningen från i våras en ganska lång artikel om problematiken kring ord som vi gärna använder i dagligt tal, men som har sitt ursprung i ett varumärke. Eftersom jag använder ord på olika sätt, här på bloggen och i de korsord jag sedan snart 10 år övertog att tillverka från min far och också publicerar i Hemmets Journal så behöver jag hålla mig ganska uppdaterad kring det svenska språkets utveckling.

Dominerande varumärken blir ett bekymmer
Det är nog som Fredrik Lindström brukar säga att det är det dagliga talet som styr språkets utveckling. Skriftspråket och ordböckerna ger oss bara ett slags systematik och gemensam struktur, ett facit, så att vi kan enas om hur stavning ska se ut och vilken innebörd ett ord brukar ha. Men detta med varumärken som blir så dominerande att de blir synonyma med ett begrepp är, för ordboksansvariga, ett bekymmer.

Substantiv har liten bokstav
Att vi googlar tycker vi är självklart, precis som vi tidigare inkluderat ett antal varumärken som del av språket. Lego, vespa, permobil, masonit och plywood är exempel på sådana varumärken som blivit substantiv. När förändringen äger rum kan vi böja orden: vi kan tala om att plocka upp legot, att se hur många vespor som parkeras vid trottoaren etc. När varumärket blir ett substantiv går det att böja och sätta ihop till nya sammansatta ord, som legobitar t.ex.

Amerikaner sänder fortfarande en tweet, trots att det heter X
På ett plan borde ju företagen vara helnöjda. De har blivit synonyma med sin produktkategori. Om jag skulle twittra, vilket jag inte gör längre eftersom jag ogillar Elon Musks företagsfilosofi, är det ju att skicka ett meddelande på det som han numera vill kalla X. (Jag skulle aldrig säga att jag exar något, mest för att det inte är lika tydligt). Det märkliga är att när företagen lyckats få sitt varumärke så dominerande att de anses vara synonyma med produktkategorin vill de stämma Svenska Akademin och andra som ger ut ordböcker.

En del advokater skyddar kundens varumärke
Man tycker ju att målet borde vara att få den dominans de fått. Men icke. Resultatet har blivit att de som arbetar med ordböcker för invandrare, ordlistor och annat tvingas ta bort ord som ingår i vårt dagliga språk. Lego finns inte kvar och heller legobitar, medan däremot legoknekt finns kvar. Det är lite trist, kan jag tycka, att företagen tar strid för sitt varumärke när de fått precis den marknadsdominans och det mentala försprång de faktiskt fått genom att bli synonyma med en kategori produkter.

Märkligt att inte vilja nyttja sin dominerande ställning
Söker man i den senaste digital versionen av den svenska ordlistan står verbet googla med, inklusive en förklaring att ”söka på nätet med hjälp av Google eller annan sökmotor”. Och det kanske är det rimligaste sättet att förhålla sig. Men att driva juridiska processer när man till synes har ”vunnit” dragkampen om vad som ska kallas vad, känns väldigt märkligt.

Språktidningen beskriver hur komplicerat det kan vara
I ett par artiklar utvecklar Språktidningen skrivregler kring varumärken och substantiv. Substantiv skrivs med liten bokstav, medan varumärken har stor bokstav. De exemplifierar med keso och Keso och dessutom att Arla vill att produkter skrivs KESO® . Vilket ju stör väldigt i en löpande text.

Länktips:
Läs mer här om det är intressant: https://spraktidningen.se/tips/lat-inte-varumarken-utmarka-sig/

https://spraktidningen.se/artiklar/spelet-bakom-orden/

Jag skrev om ordet ogooglebar för ett antal år sedan. (Avdelning kuriosa). https://christerowe.se/2013/03/nr207-en-ogooglebar-fraga-om-pasken/

En hoppfull insikt om överkonsumtionen?

Detta med mikroinfluencers hade jag inte koll på. Jag är inte på Snapchat eller TikTok, så jag är ju inte inne i loopen, knappast heller målgrupp. Det är viktigt att vi förstår vad som händer när marknadens logik ohejdad får bre ut sig i samhället. Det går dessutom fort.

Att synas och att tjäna pengar är det som betyder något
För den som, liksom jag, inte har koll på mikroinfluencer-rollen på nätet tycks det handla om unga personer som gör vad de kan för att skapa intresse för sig själva och de produkter de promotar. Helt utan att bry sig om vad är för produkter de marknadsför. Överkonsumtionens logiska fortsättning är ju att till varje pris sälja vad som helst, bara det blir försäljning. Om produkterna behövs eller är bra spelar ingen roll.

Bra ledartext i Bohuslänningen
Det är varumärken som Temu, Shein, Wish och Ali Express som tjänar stort på att unga personer vill se sig som influencers och samtidigt tjäna en slant. Bohuslänningen, en borgerlig tidning, tog upp den här problematiken i en ledare häromdagen. (Länktips, se nedan). Det hedrar ledarredaktionen att man ser baksidan av den ohejdade konsumtionen. Att man vill göra upp med skräpshoppingsamhället. Nästa steg är att de inser att det de ser är toppen på ett isberg, som består av framtidsskadlig ”tillväxt”, som definitivt inte kommer att skapa en hållbar framtid.

Något annat behövs
Vi som vill se en annan samhällsutveckling än den som utgår från marknadens logik bör ta fasta på den insikt som Bohuslänningen tycks visa och föra en sansad diskussion om vilken konsumtion och produktion som egentligen är hållbar. Och hur vi ska erbjuda unga mikroinfluencers andra och mer mänskliga sätt att bygga relationer och självkänsla på än att ha många följare på nätet och att tjäna pengar på skräpförsäljning.

Länktips: https://www.bohuslaningen.se/asikt/ledare/tusen-kinesiska-plastburkar-gor-ingen-manniska-lycklig.a8bfb1d6-0340-407b-a149-cfa5ad447255

31000 svenskar har skyddad identitet

31 000 svenskar har skyddad identitet. Det är mer än en dubblering på tio år. Detta hör jag i ett inslag på radions P1, där man också låter en av de drabbade kvinnorna komma till tals. Hon får berätta om hur säkerheten med en skyddad identitet också blir ett vägglöst fängelse. ”Det går inte att ha ett mobilnummer eller att anmäla sitt barn till en skola”, säger kvinnan i reportaget. Hon beskriver också hur just hennes situation, med psykisk och fysisk misshandel utgjorde tillräcklig bakgrund för att få den skyddade identiteten. (Länktips, se nedan).

Svårigheter att leva ”skyddad”
Det måste vara svårt på en mindre ort att ha skyddad identitet. Det går inte att gömma sig i mängden när det bara finns en eller två livsmedelsbutiker eller ett par skolor. Förr eller senare hittar våldsverkaren sitt tilltänkta offer och risken är uppenbar att våldet fortsätter. Och vad gör denna situation med barnen? Vilken trygghet och tillit kan barnet känna när mamman (för det är ju mamman som får skyddad identitet) inte kan leva ett vanligt liv i samhället? Hur ska en tonåring hantera det utanförskap det innebär att inte få vara med på skolfoton, inte få gå med i en idrottsförening, inte ställa sig i kö för något, där namn och adress ska anges?

Äntligen kan vi använda ordet vandel till något bra?
Spontant känns det som att det i påföljdsskalan måste finnas något mer än dagsböter för en förövare. Han skulle behöva bevisa sin vandel (för att nu låna ett av Tidögängets favoritord). Kanske under fem eller tio år återkommande rapportera på något sätt, tvingas att bete sig på ett sätt som i förlängningen kan få aggressionen att lägga sig. Mest för att skapa en rimlig balans mellan konsekvenserna för offer och förövare, men också för att ge offren (kvinnan och barnen) känslan av att även mannen får sin vardag inskränkt.

Det fysiska brukar vara den femte fasen i konflikttrappan
På en annan nivå är det naturligtvis också så att mannen behöver hjälp. Det är ett misslyckande att män misshandlar kvinnor och att det är den väg mannen väljer för att på något bakvänt sätt ”få rätt” eller känna sig nöjd med sitt liv. I de konflikttrappor kan studerat brukar det fysiska bli aktuellt i steg fem, dvs att konflikten gör över i en handgriplig fas. Men det finns åtminstone fyra nivåer före denna fysiska nivå. Faser, där det borde finnas metoder att hantera tillkortakommandena och motsättningarna på ett sätt som förhindrar eskalering.

Hur ska vi ta tillvara barnens rättigheter?
Antagligen är det en definitionsfråga. När är en konflikt i en relation någon utomståendes angelägenhet? När upphör en konflikt i en relation att bara handla om de inblandades svårighet att komma överens? Kan man se det som en rättighet för barn att få växa upp utan att ständigt vara orolig för föräldrarnas återkommande konflikter? Hur ska barnens rätt då bäst tas till vara? Vi vill ju inte ha ett kinesiskt övervakningssamhälle, antar jag. Så hur ska det gå till att ge varje barn en rimligt trygg uppväxt?

Vad ska vi ha samhället till?
Att samhället till stor del handlar om att ge våra barn en god uppväxt är en tanke jag plockat upp ur Birger Schlaugs bok ”Vad ska vi ha samhället till?” från 2020, som jag just börjat läsa. Jag kanske återkommer när jag har kommit lite längre i den läsningen.

Länktips:
https://sverigesradio.se/artikel/allt-fler-lever-med-skyddade-personuppgifter

Batterier i fastigheter är en god idé

Tänk om Tidögänget läser Fastighetstidningen. Det vore intressant. Särskilt den artikel som redaktionen skrev den 26 augusti 2024 och som handlade om fördelarna med batterilagring. (Länktips, se nedan).

Att lokalt kapa effekttopparna är smart
Det handlar bland annat om ”peak-shaving”, att kapa topparna när belastningen och effektuttaget är som störst. Det sparar naturligtvis resurser att slippa dimensionera och bygga ut hela elnätet för enstaka belastningstoppar. Och istället hämta elen från de lokala lager som kan finnas på fastighetsnivå och betala fastighetsägarna för den tjänst de erbjuder nätägare och oss alla när de är med och skapar ett stabilt nät med tillräcklig kapacitet genom att ha stationära batterier installerade. Batterier som inte behöver ha elbilarnas prestanda när det gäller snabba effektuttag, dvs kan vara utrangerade äldre bilbatterier, ett intressant sätt att skapa längre livslängd på batterier.

En tekniskt och ekonomiskt attraktiv lösning
Den flexibilitet och den riskspridning som batterilösningen erbjuder gör också elsystemet rimligen mindre sårbart för sabotage, något som inte kan uteslutas när världen ser ut som den gör på politisk nivå och på gangsternivå. Det artikeln trycker på är ekonomin. Hur fastighetsägare relativt snabbt kan tjäna in investeringen när de ändå satsar på elbilsladdning och solceller just för att Svenska Kraftnät har det ersättningssystem man har. Här finns naturligtvis en viktig del av det som Tidögänget inte vill höra talas om: en tekniskt och ekonomiskt attraktiv lösning som gör kärnkraftsdogmerna ännu mer irrelevanta.

Samarbete mellan fastighetsägare och affärsidkare
Den som idag sitter som fastighetsägare för en kommersiell fastighet, där man är mån om inneklimatet (energikrävande luftkonditionering osv) och tänker framåt kring snabba elbilsladdare för konsumenter har troligen här en väldigt intressant lösning att titta närmare på. Inte minst genom att det går att ladda batterierna när elpriserna är låga, något som påpekas i artikeln. Den affärsinnehavare som vill locka kunder kan naturligtvis ge sina kunder en kod och erbjuda särskilda villkor på laddningen av bilen. På så sätt kan fastighetsägare och affärsidkare samarbeta och skapa nytta på flera nivåer. Och vi slipper investera i överdimensionerade elkablar för enstaka energitoppar.

Samhällsvinsten borde gå att räkna på. Men det är väl Tidögänget ointresserade av, så ideologiskt låsta till en gammaldags, dyr och farlig energiproduktion som man är. Kanske kan några fastighetsbolag lobba mot Ebba och gänget?

Länktips:
Fastighetstidningen reportage om batterilagring: https://fastighetstidningen.se/batterilosningar-tillsammans-med-solceller-och-elbilsladdare-ar-ett-vinnande-koncept/

Kommer bilarnas batterier att vara recirkulerade år 2050?

Elbilar är intressant, bland annat för att vi behöver hitta alternativ till de fossildrivna fordon som låser fast oss i de klimatskadliga CO2-utsläppen. Jag läser regelbundet nyhetsbreven från OmEV, där kunniga personer sammanställer forskning och rapporter på ett tillgängligt sätt. Nu senast handlade nyhetsbrevet om batteriernas metaller och hur behov och efterfrågan kan komma att utvecklas. Det är intressant läsning. (Länktips nedan).

2050 kommer alla metaller från återvinning?
Om cirka 25 år tror rapportförfattarna till ”The Battery Mineral Loop. The path from extraction to circularity.” från Rocky Mountain Institute i juli i år att batteriernas metaller huvudsakligen kan komma från återvinning. Det finns ockaå, precis som författarna av nyhetsbrevet OmEV påpekar, en inbyggd optimism i hela resonemanget. Bara för att det är tekniskt möjligt att öka prestanda, öka återvinningsandelen osv, är det ju långt ifrån säkert att den mest optimala utvecklingen faktiskt infinner sig. Marknaden bygger på sin logik och den tar inte hänsyn till de överordnade målen för planeten.

Fallgropar med suboptimering och marknadslogiken
Ju mer man sätter sig in i dessa frågor, desto tydligare blir det att marknaden måste kompenseras eller kontrolleras om vi vill ha ut ett resultat som är till nytta för samhället i stort och för planeten. Så länge det är dyrare för batteritillverkare att köpa in återvunna metaller kommer de att efterfråga jungfruliga metaller. Och återvinningen får på så sätt krav på sig att bli ”billigare”. Hur detta går till har vi sett exempel på, när fattiga länder får ta hand om västvärldens sopberg och sortera allt manuellt. Det finns stora inbyggda risker i övertron på marknadens välsignelser.

Tillverkaren bör bli ansvarig för hela kedjan
För egen del tror jag att om företagen får ansvar för sin produktion från ”ax till limpa” så ökar ansvarstagandet. Om det är biltillverkaren som även äger batterifabriken och har ägande i hela kedjan kring materialhanteringen så flyttas kostnader och rimliga vinster inom koncernen. Risken minskar att någon del av produktionskedjan krånglar till tillverkningen genom att ta extra mycket betalt eller utnyttja sin marknadsposition för kortsiktiga vinster. Ett sätt att åstadkomma ”från ax till limpa”-systemet är att politiskt förbjuda försäljning. Tillverkaren blir ansvarig för den produkt han sätter på marknaden och tvingas därmed att organisera återbruk och återvinning för att få lönsamhet i hela flödet.

Tvåhjulingar dominerar i Uganda
En annan tanke som dyker upp vid läsning av OmEV-texten är att RMI-rapporten kanske har missbedömt efterfrågan på elektriska tvåhjulingar. När jag var i Uganda såg jag att det dominerande transportslaget var mopeder eller lätta motorcyklar. Det är kanske så att alla där drömmer om att köpa en bil, men mängden fordon gör att tvåhjulingar lättare tar sig fram, och de är dessutom billigare i inköp och i drift. Det ska inte underskattas att det finns en efterfrågan på fordon som inte tar så stor plats och som ändå löser en hel del av transport- och mobilitetsbehoven.

Hur går det för nya gruvor när efterfrågan är noll?
En tredje tanke är att gruvbolagen bör besinna sig. Det är kanske inte nya gruvor med utvinning av sällsynta metaller som är framtiden. Det verkar i alla fall på RMI-rapporten att gruvintressenterna bör tänka både en och två gånger innan man plöjer ner miljarder i etablering av nya gruvor i Sverige eller annorstädes.

Länktips: Nyhetsbrev från OmEV som handlar om en rapport från Rocky Mountain Institute på temat batterimetaller och tillgång i framtiden. https://gansub.com/t/v/0_NDA1NDYzNDU4NTQ3Mg==/

Länktips till RMI-rapporten: här