De oberoende rösterna är avgörande

Det blir allt tydligare hur viktigt det är att det finns granskande röster i samhället, röster som ifrågasätter mainstream-politiken och den dominerande tankemodellen. Två exempel i närtid får illustrera behovet. Det ena har med bankernas dominerande roll att göra, det andra hur viktigt men samtidigt svårt det kan vara att publicera känsla saker och göra pressetiska avväganden när unga människor är inblandade.

Fair Finance Guide läggs kanske ner
I Aktuell Hållbarhet (länk se nedan) läser jag om Jakob König, som sett som sin uppgift att hålla ett öga på bankernas beslut när det gäller hur de låter investeringar gå till projekt som inkluderar fossil energianvändning. Hans verksamhet har haft inverkan, läser man. När det uppmärksammas hur bankernas utlåning aktivt bidrar till att försvåra omställningen till en fossilfri ekonomi blir det allt svårare för bankerna att låtsas som att de inte motverkar den utveckling de hävdar att de arbetar för. Det går helt enkelt inte att både vara för och emot samma sak, särskilt när det blir uppenbarat i det offentliga samtalet.

Det är viktigt att mångfalden röster inte tystnar
Nu riskerar Jakob Königs verksamhet att upphöra baserat på bristande finansiering. Det handlar inte om några stora pengar. 1,5 miljoner kronor nämns i artikeln. Han säger i artikeln: ”Vi är någon sorts katalysator eller blåslampa som gör det enkelt för folk att uttrycka sin åsikt och ställa krav på en mer hållbar hantering av deras pengar. ” Det han säger är att det är inte granskningen i sig som är viktig, utan att den bidrar till att det kan skapas en opinion kring det fenomen som granskas. Samspelet mellan granskaren och granskarens publik och den resonans granskningen på så sätt kan ge upphov till är det som avgör genomslaget. När bidraget till verksamheten nu rycks bort tappar Sverige en viktig röst i hållbarhetsarbetet. Ur ett samhällsperspektiv borde det vara viktigt att säkerställa att motkrafter och granskning kan fungera. Statens budget bör säkerställa att oberoende granskning kan fungera på en rimlig nivå.

Det minskade presstödet minskar öppenheten
Det andra exemplet handlar om hur Tidöregeringen dragit ner på presstödet. Det är på ett sätt värre, eftersom detta bidrar till att mångfalden pressröster minskar och det öppna samtalet, som är så viktigt i en demokrati, i värsta fall tystnar. Hur komplicerat det är har fallet med migrationsminister Johan Forsell visat, ministern vars son varit aktiv i högerextrema kretsar och aktivt lockat in andra unga människor i en antidemokratisk rörelse. Medierna tvekade inför publicering av hänsyn till den unga personens ålder och att det inte handlade om en offentlig person. Samtidigt är det ju viktigt att säkerställa att den svenska regeringen inte exponeras för krafter som har som mål att störta det demokratiska styrelseskicket. Vad visste SÄPO, vad visste regeringen, hur kunde detta hända och vad drar man för slutsatser… det finns många relevanta frågor.

Hur ser Moderaterna på det öppna samhället?
Det avgörande är dock att granskningen (av Expo) kunde äga rum och att fakta uppenbarades. Moderata företrädare har de senaste veckorna gjort vad de kunnat för att misstänkliggöra Expo och för att få olika medier att avstå publicering. På ett antal plan innebär detta problem. Är Moderaterna motståndare till ett öppet, granskande, demokratiskt samhälle? Eller så ser man sig som den kraft som ska bana vägen för ett ännu mer auktoritärt samhälle inspirerade av hur Trump nu steg för steg förändrar USA eller hur Orban har skapat ett slutet Ungern.

Kan föräldrar straffas för vad deras barn gör?
I kölvattnet på Forsell-historien finns ett antal relevanta frågor. Bl.a. om nu Forsell ser en anledning att ompröva eller nyansera sin tidigare ståndpunkt att föräldrar ska kunna straffas för vad deras ungdomar gör. Även om Forsells barn inte begått något brottslig gärning i lagens mening måste även Forsell inse att vem som helst kan begå fel och att det blir orimligt att straffa föräldrar för vad barnen gör. Inser han inte detta kan han ju knappast fortsätta att driva samma ansvarighetslinje som tidigare.

Hur ser SÄPOs rutiner ut?
Det finns troligen mer att kommentera kring Forsell-skandalen, inte minst vilka rutiner SÄPO har för att säkerställa att regeringen inte hamnar i en situation som kan utnyttjas på ett sätt som kan skada landets styre.

Länktips: En artikel i Aktuell Hållbarhet om hur bankerna behöver någon som ser till att de agerar etiskt: Här

Om krisen kommer: SOU 202568

Några av er som följer min blogg känner till att jag då och då ägnar tid åt att läsa och kommentera statliga utredningar. Det brukar kunna bli en eller ett par utredningar per år. Nu har jag läst SOU 202568 på 400 sidor och tänkte dela med mig av några spontana tankar här. Utredningen fick i uppdrag att föreslå hur beredskapen skulle kunna stärkas för att säkra byggnation och reparation av samhällskritisk infrastruktur i händelse av kris eller krig. Man skulle också undersöka om det finns anledning att häva förbudet mot utvinning i Sverige av olja, kol och naturgas som infördes för ett par år sedan, vilket troligen ska utredas mer i detalj av Energimyndigheten.

Man har lärt sig en del från Ukraina
Det är uppenbart att man har tagit lärdom av hur Ukraina tvingats att agera på infrastrukturområdet efter flera år av ryska angrepp. Utredningen har också närmare undersökt hur Norge och Finland på lite olika sätt har organiserat det förberedande arbetet i syfte att ha beredskap för att snabbt återställa den infrastruktur som totalförsvaret behöver för att fungera. Man har landat i en struktur som bygger på frivillig samverkan mellan myndigheter och företag, där Tillväxtverket, Boverket och SGU får tydliga roller och där ett register över 30 000 arbetsmaskiner ska skapas och hållas uppdaterat av MSB (som för övrigt snart kommer att byta namn till MCF, Myndigheten för Civilt Försvar).

Övergripande, prioriteringar, kompromisser?
Det finns mycket att säga om utredningen, men jag får försöka sammanfatta de viktigaste synpunkterna här. Jag tycker att man bortser från de svårigheter kan uppstå när flera störningar uppstår samtidigt och också hur prioriteringar ska göras när inte allt går att lösa med begränsade resurser. Det är oklart vem som är tänkt att ha ett övergripande ansvar och ett slags revisionsansvar för att kvalitetssäkra det som görs, eftersom varje insats kommer att behöva kompromissa med funktion, tidsfaktor eller annan parameter. Det är också aningen märkligt att utredningen utgår ifrån att företagen kommer att vilja ingå långtgående åtaganden utan att begära ekonomisk ersättning.

Övningar och civilsamhällets medverkan?
Ingenstans hittar jag någon text om att beredskapen kommer att behöva testas i skarpa övningar, vilket är mycket märkligt. Det står heller ingenting om civilsamhällets olika organisationer som skulle kunna ha viktiga roller i den samordning som kan krävas vid naturkatastrofer och andra större samhällsstörningar, exempelvis för att hjälpa till med transport av äldre och sjuka personer som skulle behöva evakueras. Hela utredningen präglas av ett top-down-tänk som hade mått bra av att kompletteras med ett lokalt bottom-up-perspektiv. Inte minst finns det hos aktiva äldre, seniorer, en stor kunskap om befintliga installationer, en kunskap som kan vara avgörande att ta till vara när det handlar om samhällskritiska funktioner.

De strukturella frågorna ?
Det mest märkliga är kanske ändå att man inte reflekterar i texten över hur bygg- och anläggningsbranscherna ser ut rent strukturellt, hur besluten tas, hur ägarstrukturerna ser ut och hur de stora byggföretagen idag inte själva disponerar den arbetskraft som till slut ska utföra arbetet. Genom upphandling av underleverantörer styrs projekten idag oftast till ökad lönsamhet, vilket naturligtvis uppskattas av ägarna, men som skapar svårigheter för snabbfotade insatser när resurser snabbt behöver komma på plats. Man disponerar helt enkelt inte den kompetens som behövs. Och omvänt, hur många av de 30 000 arbetsmaskinerna som ägs och disponeras av SME-företag, som aldrig kommer att komma ifråga för s.k. F-avtal som utredningen ser framför sig som huvudlösning på framförhållningen. Dessa strukturella frågor behöver naturligtvis hanteras med bra framförhållning på ett klokt sätt. Särskilt som tidsfaktorn kommer att bli synnerligen avgörande när åtgärder ska sättas in i skarpt läge. Det kan ju handla om timmar för att säkra framkomlighet.

Föraktet för kunskap och bildning trumfar försvarsförmågan
Det kan också konstateras att utredningen då och då återkommer till behovet av utbildning och kunskapshöjande åtgärder, något som alla har stor fördel av. Och mot bakgrund av hur Tidöregeringen slaktat delar av stödet till folkbildningen kan detta bara ses som ett sabotage av totalförsvarets kapacitet, eftersom småskalig och verklighetsnära utbildning sedan lång tid har varit studieförbundens och folkhögskolornas specialitet. Tidöregeringen vill stärka det civila försvaret och totalförsvaret men sågar samtidigt av en viktig gren i detta försvar. Ytterhögerns förakt för kunskap och bildning väger således tyngre än värdet av att kunna stärka Sveriges försvarsförmåga.

Freden som utgångspunkt
Och så saknar jag självklart ett tydligare resonemang om hur viktigt det är att trygga freden, samtidigt som vi självklart behöver ta höjd för olika händelser som ställer krav på uthållighet. Och hur vi egentligen behöver skapa en fredstida organisation som också fångar upp mer av samhällsnytta och win-win än fortsätter bygga motsättningar mellan ”vinnare” och ”förlorare”. Så att skillnaden minskar mellan nuläge och ett befarat krisläge.

Tillägg 12 juli: Jag läser i Göteborgs-Posten att regeringen utsett MSB till nationell samordnare för försörjningsberedskap. Många av erfarenheterna från Covid-epidemin och bristande resurser i samband med det utbrottet ligger till grund för det beslutet. Artikeln hänvisar till beslutet om att civilförsvaret ska få ett extra tillskott på 50 miljarder kronor.

Ur GP den 12 juli

Länktips: Utredningen: https://www.regeringen.se/contentassets/3eba6c646a224e25bc51eb69c2f2358d/nya-samverkansformer-modern-byggnads–och-reparationsberedskap-sou-202568.pdf

Länktips: Svenska Röda Korsets text om krisberedskap: https://www.rodakorset.se/var-hjalp-i-sverige/krisberedskap/var-roll-inom-krisberedskap/

Nyfiken på Mexikos president

En av de göteborgsforskare som tidigt gjorde intryck på mig när jag på allvar började sätta mig in i miljöfrågorna för snart 30 år sedan var Thomas Sterner. Genom åren har han bidragit med värdefull forskning och skapat klarhet kring vad som behöver göras för att Hållbarheten ska vara nåbar. Nu läste jag en krönika i Aktuell Hållbarhet, skriven av Thomas Sterner, och kände ett behov av att haka på. Även om mycket ser hopplöst ut och det stora landet i väster återigen valt en ledare som vi hade hoppats att slippa få se igen på den internationella scenen, måste vi försöka se positiva exempel och stärka de krafter som kan bära oss in i framtiden.

En intressant person att följa
Claudia Sheinbaum är en person som vi alla behöver ha bättre kännedom om. Hon blev miljöforskare, fortsatte med miljöarbete inom Mexiko Citys administration, valdes till borgmästare och så småningom till Mexikos president. Vem är hon? Vad drivs hon av? Vad hoppas hon kunna åstadkomma? Krönikan av Thomas Sterner gav mig anledning att ta reda på mer än att hon varit medförfattare till en IPCC-rapport 2007.

Claudia Sheinbaum

Nära 60 procent av rösterna i juni 2024
I den enkla sammanfattning Wikipedia erbjuder framgår att hon representerar det relativt nybildade partiet Morena, som beskrivs som ett vänsterparti. I presidentvalet i juni 2024 vann Claudia Sheinbaum i 31 av 32 delstater och kunde tillträda som första kvinnliga president i oktober 2024. Om inget oväntat inträffar sitter hon kvar till 2030 så som konstitutionen föreskriver. Redan efter en dryg månad fick hon gratulera Donald Trump till segern i presidentvalet i USA och snart efter Trumps tillträde fick hon hantera Trumps tullar och allmänt aggressiva politik gentemot Mexiko.

Akademisk karriär
Det som skiljer henne från andra politiker är sannolikt hur hon valde en akademisk karriär inom miljö- och energiområdet för att steg för steg axla ett större och större ansvar. Med över hundra vetenskapliga artiklar och två böcker på meritlistan hade hon en vetenskaplig plattform som dels fick henne att arbeta med de påtagliga och allvarliga frågor Mexiko ställdes inför, samtidigt som hon uppenbarligen fick gehör för de förslag hon kom med. Det kan ha bidragit till hennes framgångar att hon föddes av föräldrar från forna öststater, som flydde förföljelser i sina respektive hemländer, men som samtidigt aldrig gav upp strävan efter ett bättre liv, baserat på kunskap.

Lite hoppfullt att Sheinbaum får chansen
När man läser i Utrikesmagasinet, som ges ut av Utrikespolitiska institutet, och vad latinamerikakännare som Lars Palmgren skriver om Claudia Sheinbaum, blir det tydligt att hon kommer att försöka gå en egen väg. Hon har ett stort kontaktnät, talar och skriver utmärkt engelska, har visat att hon som borgmästare ville satsa på förnybar energi osv. Allt detta står i kontrast mot företrädaren på presidentposten, Andrés Manuel López Obrador, (ofta kallad AMLO), som såg en framtid i oljeutvinning och hur han ofta satte etiketten förrädare på oppositionen, medan Sheinbaum hellre söker dialog. Det är uppenbart när man studerar Mexikos situation att landet har flera samtidiga och svåra problem att lösa. Inte minst att karteller styr uppemot en tredjedel av de lokala kommunerna, att 40 procent av befolkningen är fattiga och att våldsspiralen behöver brytas på ett sätt som både ger trygghet och rättvisa åt befolkningen.

Man hoppades på förändring…
När Claudia Sheinbaum vann sin jordskredsseger i förra årets presidentval fanns det kommentatorer som noterade att ”detta visar hur lite vi vet om Mexiko”. Och på ett sätt speglar ju både Sheinbaums och Trumps presidentvalssegrar hur stora delar av befolkningen hoppas på ”något annat”, på en utveckling som inte steg för steg urholkar samhällets grundvalar. Den som, oavsett land, ser hur utvecklingen går i en riktning som skapar större klyftor och mer uppförsbacke för den egna gruppen, lockas naturligtvis av budskap som kan vända utvecklingen och där avsändaren har en trovärdighet. I USA-fallet låg Trumps trovärdighet i att han beskrivits som en affärsman som kan skaka om systemet. I Mexiko handlade nog trovärdigheten i att Claudia Sheinbaum faktiskt fått en del gjort som borgmästare i Mexiko City och på så sätt framstod som äkta, när hon beskrev vad hon ville göra. För sämre kunde det ju inte bli….

Vi får hålla tummarna för Claudia Sheinbaum
Trump har fått en tidigare chef för Bank of England, Carney, som motpart i Kanada och en doktor på miljöområdet som motpart i Mexiko. Ingen av dem lär låta sig luras av Trumps buffliga förhandlingstaktik. Och blockerar Trump, som det verkar, en naturlig utveckling av samordning av produktionsresurser i Nordamerika lär det bromsa USA:s ekonomi mer än de andra länderna. Men det är ett tema för en annan text. Tills vidare får vi hålla tummarna för att Claudia Sheinbaum lyckas styra utvecklingen i en demokratisk riktning för Mexiko, så att landet inte längre räknas som världens fjärde mest ojämlika land.

Kommentar: När Texas nyligen drabbades av gigantiska översvämningar tvekade inte Claudia Sheinbaum att skicka hjälpresurser från Mexiko. Så som man gör när nöden är stor. Inte för att Vita Huset skulle ta intryck, men det illustrerar ändå hur diametralt olika ledarskapet kan te sig.

Länktips: Thomas Sterner skriver om Claudia Sheinbaum i Aktuell Hållbarhet 

Länktips: https://www.ui.se/utrikesmagasinet/analyser/2024/juni/upplagt-for-mexikansk-gryning/

Mycket intressant om V2G

Vehicle to grid, V2G, är en teknik som vi alla behöver hålla oss informerade om för att förstå hur elsystemet ska kunna optimeras på olika nivåer. I Almedalen ordnade Mattias Goldmann och 2030-sekretariatet ett event med en handfull sakkunniga för att bena ut var tekniken befinner sig och vilka affärsmodeller som finns i närtid, vem som gör vad osv. Turligt nog spelades eventet in och finns att kolla i efterhand, se länktips nedan.

Hur tar vi bäst tillvara nyttan med buffertlagring?
Mattias Goldmann är duktig på att leda den här typen av samtal. Han ställer frågor och leder varsamt diskussionen framåt så att även den som inte är tekniskt intresserad på nördnivå kan ha behållning av det som sägs. Det som borde hända nu är att vi får en både bred och djup debatt om hur nyttan med den smarta batterilagringen bäst tas till vara. För det var tydligt under seminariet att elnätet, fordonsägare och elkonsumenter har nytta av att kunna använda buffertfunktionen hos batterierna, eftersom bilar ofta står stilla och då också skulle kunna vara uppkopplade mot nätet. En jämn belastning, där effektuttag och strömtillförsel kompenseras är att föredra, särskilt som det alltid kan uppstå störningar i elförsörjningen.

Ett antal aktörer fanns på plats
Laddboxtillverkaren Zaptec hade tagit initiativ till seminariet eftersom man ser att det är viktigt att nätägare, banker, fordonstillverkare och många fler behöver samordna sina ansträngningar för att få en ny bransch att utvecklas i rätt riktning och på rimlig tid. Volvo Cars, Ziklo Bank, Power Circle och Ellevio var de övriga medverkande i seminariet, som inleddes med att klargöra var vi står idag med uppkoppling Vehicle to Home.

Systemet behöver sätta sig
Niklas Kilberg från Volvo Cars nämnde att det som behöver utvecklas är ett mer generellt gränssnitt, inklusive regelverk och ansvarsgränser, där det blir möjligt för en elbilsägare att parkera sin bil och koppla upp den på valfri plats så att den lagrade energin kan tas tillvara och säljas på ett sätt som gynnar både nätägare, fordonsägare och elsystemet i stort. Exakt vem som ska tjäna vad på ett smartare buffertsystem, där fordonsbatterierna är den centrala delen blev väl aldrig riktigt klarlagt under seminariet. Troligen finns en förväntan att ”marknaden” ska lösa detta på traditionellt sätt. Jag ska återkomma till den frågan strax.

Man måste inte vara tekniknörd
En central tanke under seminariet var att man som fordonsägare ska kunna lita på att systemet ”sköter sig själv”. Man ska inte behöva vara en aktiv trejdande part för att kunna tjäna pengar på sin uppkopplade bil. Men exakt hur marknaden ska utvecklas och av vilka parter blev inte riktigt tydligt, mer än att Ziklo Bank såg en roll för sin del att vara en part som håller koll på olika avtal, nyttjandetider och pengaflöden i relation till kvalitetsparametrar, förväntade laddcykler osv.

Det finns motkrafter och ologiska hinder
Skattefrågan kom upp, liksom det märkliga att det finns bidrag för den som vill installera stationära batterier för buffring av el, men så fort batterierna har flera funktioner (som i en bil) tar stöden slut. Troligen hänger detta samman med att det finns starka intressen som bevakar att tidigare kalkyler gäller och att inga överraskande parametrar ändrar lönsamheten för de aktörer som gjort stora investeringar i det nuvarande systemet. Det finns alltid krafter som vill bromsa förändring.

Alla fossilbilar ska inte bli elbilar
Jag har två reflexioner som känns angelägna att dela med mig av. Dels fanns en underliggande förväntan i seminariet att fordonsparken kommer att bytas ut ett-till-ett och att ägande och användande kommer att fortsätta som idag, vilket jag ifrågasätter. Vi kommer att ha mindre direkt ägande och mer av nyttjande, vilket gör att fordonens totalekonomi och uppkopplingstid blir annorlunda. Genom medlemskap i nätverk eller ”pooler” kommer vi att ha tillgång till fler och olika fordon och också kunna dra nytta av hur smart kollegor i samma ”pool” kopplar upp sig, använder fordonen och optimerar nyttjandet. Kanske blir det banker som Ziklo som hjälper till att skapa nätverk, som man ansluter sig till för att på olika sätt nyttja fordonens mobilitet och lagringsförmåga.

Samverkan och win-win istället för konkurrens
Min andra reflexion gäller hur vi generellt behöver gå från en konkurrensekonomi till en samverkansekonomi. Samverkan var också något som kom upp mot slutet av seminariet. Gunnar Ekeroth från Ziklo Bank nämnde just samverkan som en nyckelparameter för framtiden. Och kanske är det så att klimatfrågans överordnade karaktär och den nya teknikens möjligheter är exakt de förutsättningar som behövs för att i lite olika testpilotfall pröva hur ekonomin kan utvecklas i win-win-format istället för vinna-eller-förlora. Samhällsnyttan med ett smart nyttjande av dubbelriktad laddning (V2G) måste tas till vara och får inte begravas under suboptimerande affärsmodeller, där enstaka företag tjänar storkovan och vi som samhälle missar de stora fördelarna med ett teknikskifte.

Samhällsnyttan måste vägas in
Det som kommer att behövas är parallella och godkända sätt att redovisa företagsekonomi, inklusive beskattning. Men detta behöver vi oavsett, eftersom den nuvarande vinstjakten och suboptimeringen på företagsnivå inte tar hänsyn till sammanlagringseffekter, samhällsnytta osv. Hur vi än gör kommer vi att behöva ta fram ett nytt och mer rättvisande sätt att redovisa företags verksamhet, inklusive beskattning. Och då är det ju enklast att göra detta i samband med innovativa språng, där det blir läge att formera nya ansvarsgränser, regelverk och målsättningar. Bollen ligger hos V2G-gruppen att visa vägen även kring hur vi kommer ur suboptimeringsfällan, som traditionell redovisning alltid landar i.

Länktips: 2030-sekretariatets V2G-seminareum under Almedalsveckan: https://www.youtube.com/watch?v=yIj7qDESAGg

Nu är Almedalen klar

Det gick att följa Almedalsveckan på lite håll och ta del av några intressanta seminarier och det som SVT Forum sände. Samtidigt vet jag hur värdefullt det är att möta olika personer i verkligheten, kunna ställa frågor och också spontant råka träffa människor som har något intressant att berätta. Men jag fick nöja mig med att ta del av några enstaka event via webben.

Åkesson tror att det räcker med en ursäkt…
Jimmie Åkesson anser att han har bett om ursäkt för sitt partis bakgrund. Så nu räknar han med att manegen är krattad för regeringsmedverkan efter nästa val. Ulf Kristersson säger ingenting, han räknar väl med att saker och ting ska falla på plats av sig självt. Man undrar vad SÄPO säger i det slutna rummet, vilken säkerhetsrisk de anser att SD utgör med tanke på hur partiet har agerat. Bara en sådan sak som att trycka ett hundra exemplar av sin s.k. vitbok. Det är ju för att ingen ska ha kunnat läsa den och att partiledningen ”generöst” ska kunna hänvisa till vitbokens existens, väl medvetna om att ingen, eller bara några få, har läst den. Taktiskt smart naturligtvis. För skulle debatten handla om SD:s bruna historia skulle det bli mycket svårare för Åkesson att använda sina sedvanliga svar ”Jag vet inte” och ”Jag minns inte”.

Märkligt att vår tids stora frågor inte tas upp i talen
Partiledarna talade ganska lite om klimat- och miljöproblemen som den här sommaren tycks göra sig rejält påminda igen. Amanda Lind tog självfallet upp frågan, men i övrigt var det magert. Man gör troligen bedömningen att frågan inte gynnar det egna partiet. Men väljarna lär genomskåda den taktiken. Väljarna vill ha politiker som sätter Sveriges bästa i främsta rummet, inte sitt eget partis genomslag. Den sortens suboptimering tror jag att väljarna har tröttnat på och genomskådar.

Vilket genomslag får liberaler när antiliberaler bestämmer?
Simona Mohamsson gjorde debut på ett svårslaget sätt vid årets Almedalstal. Hon talade ett par timmar efter att hon utsetts till partiledare för L. Det är ingen lätt uppgift hon har framför sig. Hon ska få väljarna att tycka att det smartaste ett liberalt parti kan göra är att liera sig med ett antiliberalt nationalistiskt parti för att få igenom liberal politik, särskilt som det antiliberala partiet är 4-5 gånger större än det egna partiet och därigenom kommer att få betydligt större genomslag, totalt sett, för sin antiliberala hållning än vad liberalerna kan få för sin hållning i olika frågor. Det går ju att fundera på vilket starkt genomslag SD fick i Tidöavtalet och hur mycket liberal politik SD tänker släppa igenom i eventuellt kommande förhandlingar.

L ser fortfarande koncernskolan som en vinstmaskin
Det finns naturligtvis några libertarianer kvar som röstar på L, men ju närmre valet kommer, desto större är risken att en röst blir bortkastad. Och att Mohamsson nu tar tag i skolfrågan är väl ett halmstrå som de hoppas på, men grundproblemet kvarstår och är att skolkoncerner dränerar skattesystemet på pengar som blir till vinster för anonyma ägare, ägare som struntar i vad eleverna lär sig och ser skolan som en vinstmaskin. Ett system, som ett antal liberala politiker sedan länge försvarat under valfrihetsflagg. Ohederligt och cyniskt kan man sammanfatta den hållningen. Eftersom vanliga kommunala skolor hela tiden måste ha kapacitet att ta hand om alla elever, oavsett assistentbehov etc. Det enda rimliga är att elevernas framtid alltid är viktigare än en möjlig ekonomisk vinst för ägare. Att det ska vara så svårt att korrigera för den principen.

Win-win
Alla samhällen behöver en dynamik för att utvecklas. Men dynamiken ska inte bygga på ekonomiska resurser i första hand, utan på att det finns utrymme för varje medborgare att förverkliga sina mål och ta vara på sina förutsättningar. Framgång kan inte enbart mätas i ekonomiska termer, det handlar också om att på olika sätt skapa förutsättningar för andra kvaliteter, nya lösningar, samarbeten och framsteg som inte bygger på konkurrens utan på win-win.

Man vill tydligen ha vinnare och förlorare
Om jag hade varit i Almedalen hade jag velat spana in hur civilsamhället positionerar sig i en Tidöbaserad verklighet. Detta civilsamhälle som Tidöregeringen skurit kraftigt i bidragen till samtidigt som man yrvaket inser att civilsamhället har en avgörande roll i totalförsvaret. Det hade varit intressant att på plats studera hur man får ihop en ekvation där man å ena sidan stryper stödet till civilförsvaret och civilsamhället och å andra sidan betonar vikten av att samma organisationer fungerar redan i fredstid för att kunna göra nytta i ofredstid. Lokalsamhällets organisationer är avgörande för att få samhället att fungera när det offentliga sviktar. Nätverk och kontakter behöver finnas, kompetenser och resurser tas tillvara. Top- down behöver kompletteras med bottom-up. Och alla behövs. Tidögängets politik signalerar inte långsiktighet och insikt på det här området. Istället för att stimulera samverkan och lokal kompetens utökar man RUT- och ROT-systemen som ännu tydligare drar isär samhället i vinnare och förlorare. För att det är det man vill, uppenbarligen.

En ny rapport om plaståtervinning

Plast har blivit en naturlig del av vår tillvaro, trots att den är allt annat än ett naturligt material. Då och då brukar jag återkomma i bloggen till det bekymmer det utgör att vi saboterar det naturliga kretsloppet med främmande ämnen, vissa av dem kan ju dessutom inte brytas ned. PFAS-ämnena är ju ofta nämnda i sammanhanget. Nu har IVL kommit med en ny rapport om hur mycket av den svenska plasten som återvinns. Det är tyvärr bara storleksordningen 10 procent som återvinns. Mycket bränns upp och en hel del plast hamnar tyvärr i våra vattendrag och därmed i djur och fiskar…

Finns det för många varianter?
Det är uppenbart att efterfrågan på återvunnen plast behöver öka. Men då måste också dokumentationen bli tydligare, så att en tillverkare vet vad det är som levereras. Den kemiska sammansättningen är ju komplex. Alla som minns de tidiga plastprodukter som sattes på marknaden kan förstå hur förfining och förbättring har skett de senaste 75 åren. Mjuka, transparenta, sega, hårda och tunna plaster ─ alla varianter finns. Och kanske även behövs, men mångfalden komplicerar återvinningen. Röd plast som finns i flera ketchupflaskor är tydligen mycket olämplig för återvinning, för att ta ett exempel.

Rapporten pekar på vad som behöver åtgärdas
Rapporten från IVL pekar på ett antal faktorer som behöver uppmärksammas om vi vill se mer återvunnen plast.
1. Sorteringen är dålig och plast som skulle kunna återvinnas bränns istället.
2. Designen är ogenomtänkt och utgår inte från behovet av ett ”second life”.
3. Tillgång och efterfrågan går i otakt, framför allt på en global marknad. Det hänger säkerligen också ihop med hur noga plasten är dokumenterad.
4. Osäkerheter, ingen vet med säkerhet vad plasten innehåller och då väljer man att hellre förbränna än att chansa och återanvända.

Marknaden klarar tydligen inte detta
Jag skulle vilja lägga till att det troligen finns fel prisskillnad på jungfrulig och återvunnen plast. I en marknadsekonomi styr inköpspriset och kvalitetsval. Tillverkaren vill ha billigast möjliga pris för en viss produkt och volym, gärna med leveranssäkerhet. Återvinningsflödena är på så sätt lite mer oprecisa och spelar säkert in när tillverkare ska bestämma sig för vilken plast som ska ingå.

Något slags pantsystem för tillverkare?
Jag ska tillägga att jag ännu inte har läst hela IVL-rapporten, men det finns en länk här nedan för den som vill borra lite djupare i analysen. En tanke som slår mig, oavsett vad rapporten skriver, är att vi behöver använda något ekonomiskt styrmedel för att tydligare stimulera till återvinning. Kanske ska tillverkare av plastförpackningar ingå i ett certifierat pantsystem, där de tjänar på att öka användningen av returplast? Dvs att det är industrin som måste gå i bräschen, inte konsumenten.

Viktigt att stötta alternativ till plast
Sedan kan jag passa på att tipsa om ett väldigt bra alternativ till ”gladpack”, den plast som man använder till färskvaror osv. De görs av bivax och en länk till ett försäljningsställe finns här nedan. De fungerar utmärkt om och om igen och gör rent med lite ljummet vatten. När plasten svämmar över är det viktigt att vi stöttar alternativen.

Länktips: IVL-rapporten: https://www.naturvardsverket.se/publikationer/7100/978-91-620-7191-2/

Länktips: Bivaxdukar som alternativ till ”gladpack”: https://gotlandoriginals.se/?srsltid=AfmBOoqtXXl9V-pAXniK8qG6m1wEzXOu4FRY7TrbX-rhnJfkw2aA-F05

Måste man vara frisk för att anlita sjukvården?

Marknaden påstås vara överlägset bäst på att driva fram effektiva och kvalitetsbaserade lösningar. När företag tävlar om kundernas gunst optimeras resultaten, heter det. Särskilt i motsats till offentligt planerad verksamhet har dessa teser drivits med emfas. Det skulle bli bättre, det skulle bli billigare, det skulle spara skattepengar och alla skulle vinna på konkurrensutsättning och de fria valen hette det. För mer än 30 år sedan sjösattes ett system på skolsidan, som vi nu ser resultatet av. Skattepengar går till anonyma aktieägare av skolkoncerner istället för till barnens utbildning, samtidigt som de offentliga skolorna sliter för att få verksamheten att gå ihop, eftersom elever med extra behov av något kalkylerande skäl aldrig erbjuds plats i skolkoncernerna. Och lika illa tycks det nu vara på vårdsidan. Den omtalade privata KRY-koncernen, som sägs planera för en börsintroduktion, har hamnat rejält i blåsväder.

Ett exempel från verkligheten
Jag blev hastigt och olustigt sjuk på Midsommarafton. Jag behövde snabbt kvalitetssäkrad rådgivning för att behandla ett komplicerat tillstånd. 1177 hade mycket lång kötid och har ingen Facetime. Det fick bli KRY. Men där fick jag ingen hjälp i mitt utsatta tillstånd. ”Nej, det är patienten själv som måste logga in och beställa våra tjänster”, hette det när min son kopplade upp ett KRY-samtal. Systemet bygger tydligen på att den sjuke själv ska vara så frisk att han eller hon kan logga in, boka en tid, beställa en tjänst, bekräfta ID med BankID och klara ”normala” IT-rutiner även när man är akut sjuk och knappt klarar att lösa de enklaste uppgifter…. (återkommer till detta strax).

Det stormar kring KRY
KRY är blåsväder för att ett antal regioner (de som förr kallades landsting) i Sverige har upptäckt systematiskt fusk med registrering och rapportering, Det är mångmiljonbelopp som KRY nu krävs på av Uppsala, Skåne och Stockholm m fl regioner. Det tycks som att någon eller några i KRY:s organisation har sett en möjlighet att dubbelboka patientkontakter och tjäna extra pengar på så sätt. Sista ordet är inte sagt, men det skulle förvåna om regionerna skulle gå ut med dessa anklagelser om de vore tagna ur luften. Snarare tycks det som att marknadens logik återigen har skadat sin egen framtid. Genom att fuska bevisar de privata aktörerna att det inte går att ha ekonomisk vinst som yttersta mål för verksamheten. Det är inte patienternas väl och ve som står i fokus utan aktieägarnas profit. Precis som med skolkoncernerna leder marknadens logik till en förödande suboptimering och öppnar upp för fusk. I skolan fuskas det med betyg, och i vården uppenbarligen med registreringar av patientkontakter.

Motsägelsefullt: Man måste vara frisk för att anlita sjukvården
Samtidigt finns det en verklighet som behöver hanteras. Jag kom inte ur sängen och behövde vägledning. Det var akut. Det var Midsommarafton och jag var som tur var inte ensam, men tydligen är KRY:s system inte tänkt för sjuka personer. Man ska vara frisk och klara att hämta en app, bekräfta password ett antal gånger, kommunicera med en dators logik via en liten mobilskärm osv. Man får tydligen inte ha hjälp av någon annan att göra detta.

Hur gick det då?
I mitt fall löste det sig. Min son hämtade min telefon, fick logga in med mina uppgifter och låtsas att vara jag. Samtalet kopplades upp och jag kunde kommunicera med läkaren på KRY via Facetime. Och fick bra hjälp, ska sägas. Några timmar försenat kom jag igång med midsommarfirandet som var tänkt, även om jag fick ta det lite lugnt. Jag hade drabbats av ett synnerligen starkt Kristallyrsel-anfall, där hela rummet snurrade på ett sätt som skulle gjort Gröna Lund och Liseberg avundsjuka. Men med hjälp av rätt rådgivning från KRY-läkaren blev jag nästan helt symptomfri på kort tid och i skrivande stund känner jag mig ännu mer normal.

Bort med vinst och in med nyttan
Det rimliga är att kundnära och innovativa verksamheter får utvecklas vid sidan av de storskaliga offentliga institutionerna, men där drivkraften inte ska vara vinstoptimering utan vara en tydlig uppgift att hjälpa patienter. Och där bidrag och finansiering bygger på helt andra och transparenta system. Det går naturligtvis att utveckla och driva allmännyttig verksamhet vid sidan av det offentligt drivna systemet, att använda småskalighet och innovation som motorer och där styrelseplatser och insyn i verksamheten är självklar. Det finns ju forskningsstiftelser som gör stor nytta inom forskningen. Varför skulle inte motsvarande kunna finnas inom vården?

Länktips: Fusk som KRY påstås ha gjort: https://lakartidningen.se/aktuellt/nyheter/2025/04/stockholm-kraver-tillbaka-60-miljoner-fran-kry-och-doktor-se/

En kriminolog har några lösningar

Kampen mot brottsligheten och i synnerhet gängkriminaliteten har hamnat högt på dagordningen när partierna ska positionera sig, föreslå lösningar och försöka locka väljare med sina förslag. Traditionellt har konservativa partier i alla tider varit mer fokuserade på ordningsmaktens befogenheter och hur straff kan utdömas medan vänsterpartier tydligare har förordat insatser i förebyggande syfte. På längre sikt blir det ju också billigare för samhället att inte spärra in så många personer, förutom att det hjälper individer att hitta ut ur destruktiva miljöer. Samtidigt som det är rimligt att våldsverkare spärras in när de utgör en fara för andra.

Om betyget F stänger dörren till arbetslivet, vad gör man då?
De senaste åren har vi alla kunnat se hur de gängkriminella tagit allt större plats och också rekryterat utförare av olika olagligheter allt längre ner i åldrarna. Det finns många samband som kan behöva belysas i det här sammanhanget. Ett exempel är det kontraproduktiva i att sätta betyget F (underkänt) på skolungdomar i åk 9, vilket blockerat många ungas möjlighet att söka in på gymnasiet. Det säger sig själv att om alla arbetsgivare kräver gymnasiekompetens och skolan stänger dörren för den vägen ökar rekryteringen till de gäng som erbjuder snabba cash. Nu ska eventuellt betyget F slopas, men det har gjort stor skada under lång tid.

Stockholmspriset i kriminologi
Men jag tänkte faktiskt plocka upp en annan tråd den här gången. Det har nyligen delats ut ett prestigefyllt pris, Stockholmspriset i kriminologi, i Stockholms stadshus, där Drottning Silvia var prisutdelare. Den här gången gick till priset till Frances Crook och Bryan Stevenson. Crook har forskat och tillämpat sin forskning under 35 år, med sin bas i Howard Legue for Penal reform i Storbritannien. (Man kan ju också undra över vilken trovärdighet hon har haft, när hon presenterat sig som bedragare, som heter namn ju betyder (!) …) Det man skulle önska att hennes forskning blev mer känd, framför allt hos de beslutsfattare och politiker som tror att skärpta straff, fler fängelser och ”hårda tag” och ”skjuta skarpt” är det som vissa tror kan lösa komplexa problem.

”Att kriminalisera barn skapar mer brottslighet”
Repression fungerar inte för att stävja brottslighet, är Crooks budskap. Och särskilt inte ungdomsbrottslighet, menar hon. I sin forskning har hon sett att när unga personer tidigt kommer i kontakt med rättvisan ökar risken att de blir mer kriminella. Tvärtom vad många således tror. Skolan, andra unga, föräldrar och lokalsamhället har mycket större chans att möta ungdomen på ett sätt som gör att det kriminella mönstret bryts. Det blir alltid bättre, oavsett omständigheter, än att de får möta polisen och rättsväsendet. Polisen skulle samtidigt spara tid och pengar, som skulle göra större nytta i andra insatser. Där man har testat Crooks metoder i Storbritannien gick antalet gripna ner med 80 procent. Från att ha haft 3500 ungdomar i fängsligt förvar gick siffran ner till 500.

Besparingen blir stor för samhället
Tretusen ungdomar som inte blir kriminella sparar naturligtvis samhället stora belopp. Svårigheten ligger i att motivera en satsning på följder som inte uppstår. Hur frånvaron av en kostnad ska utgöra underlag för en satsning blir en pedagogisk utmaning. En storm som aldrig blåste ner ett träd eller en tjuv som inte stal en bil ─ det är alltid svårt att bevisa vad som skulle ha hänt om inget hade gjorts. Men det är då exemplet från Storbritannien blir användbart. Där bytte man taktik och fick resultat. Och kan ju också nu räkna på vad ett icke byggt fängelse sparar samhällsekonomin.

Minska vapentillgången
En annan sak Francis Crook betonar är att göra allt som går för att minska tillgången till vapen. Beväpna inte polisen och beväpna inte gängen. Det hjälper, menar Crook. Det räcker ju att se på hur tillgången till vapen har gjort USA till ett land med väldigt många offer, många gärningsmän och många som sitter i fängelse. 2 miljoner amerikaner sitter inlåsta och ytterligare nästan fem miljoner är på olika sätt under kontroll av rättssystemet via villkorliga domar etc.

Efterfrågan göder de gängkriminella
Vad som heller inte får glömmas bort är att de gängkriminella baserar sin verksamhet på att tillhandahålla bl a kokain till en marknad. Om köparna kunde låta bli att göda de gängkriminella skulle en del av problemen också försvinna.

(Min sammanfattning bygger till stor del på en artikel av Max V Karlsson i Dagens ETC, se länktips nedan).

Länktips om Stockholmspriset i kriminologi: https://torstensoderbergsstiftelse.se/2025/06/05/utdelning-av-stockholmspriset-i-kriminologi-ar-2025-for-tillampning-av-kriminologisk-forskning/

Länktips: Max V Karlssons artikel: https://www.etc.se/inrikes/hon-aer-vaerldens-baesta-kriminolog-sveriges-regering-goer-alla-fel

Behovet av ett inkluderande ”vi”

Säkerhetsläget förändras, eller snarare försämras, steg för steg. För snart 20 år sedan tog ”Alliansen” över efter Göran Persson och Fredrik Reinfeldt och Anders Borg såg en möjlighet att drastiskt minska försvarsutgifterna. Man såg ju på den tiden Ryssland som ett land som lämnat diktaturen bakom sig och nu skulle världen bli fredligare. Gamla regementen blev kontorslokaler och mycket av den gamla utrustningen skrotades. Nu efter Krim-invasionen 2014 och framför allt efter invasionsförsöket av Ukraina 2022 kommer utredning efter utredning som visar på hur samhället behöver förbereda sig på kris, beredskap och i värsta fall krig. Allra senast SOU 202568 som handlar om hur olika företag och myndigheter behöver förbereda för att ha kapacitet av reparera och hålla igång infrastruktur på olika nivåer. (Se länktips nedan).

Civilsamhället värderas ner och upp, samtidigt (!)
Förutom att NATO kräver stora militära satsningar av medlemsländerna ska det civila försvaret stärkas. Ännu inte år 40 år fyllda har Carl-Oskar Bohlin utsetts till minister för det civila försvaret och har synts i debatten lite då och då. Det som går i otakt när det gäller Tidö-regeringen är det totala ointresse för civilsamhällets resurser, förmågor och värde som Tidö-budgetarna gett uttryck för, när de skär ner på stödet till folkbildningen, ställer organisationer som Håll Sverige Rent utan fortsatta statliga bidrag och nedvärderar just det som Bohlin och hans utredningar vill stärka. Å ena sidan struntar Tidögänget i den nytta civilsamhället gör på flera olika plan. Å andra sidan förväntar man sig att civilsamhället ska finnas där och fylla viktiga uppgifter i totalförsvaret. Det hänger inte ihop. En regering kan inte både vara för och emot samma företeelse.

Vilka är vi?
På ett mer generellt plan har Tidögänget ett ännu större problem. Man driver t.ex. igenom angiverilagar och låter steg för steg SD:s ”vi-och-dom”-perspektiv bli representativt för hur regeringen ser på delaktighet i samhället. Flyktingar och invandrare ska enligt Tidögänget förstå att de inte är välkomna. Samtidigt som det är självklart att ett fungerande civilt försvar bygger på tillit, att man kan hjälpas åt och hittar samarbetsformer på ett informellt sätt gör Tidgänget vad de kan för att motverka den utvecklingen. Den anda som Tidögänget vill ska prägla Sverige går helt på tvärs med vad som kan göra nytta ur totalförsvarsperspektiv.

Vad gör Putin?
Om ”vi” ska hjälpas åt behöver detta ”vi” vara inkluderande och stärkande, inte splittrande och syfta till att bygga motsättningar. Om man inte visste bättre skulle man kunna tro att Putin har haft ett finger med i vilken strategi SD skulle ha för samhällsutvecklingen…. eller att några av SD:s partitoppar hade svårt att välja mellan Biden och Putin i en TV-intervju eller att SÄPO varnat för de Rysslandskontakter vissa av SD:s aktiva haft och har. Eller hur var det nu mer LePen i Frankrike, hade hon tagit emot stöd från Putin och vem ligger bakom överbelastningsattackerna på SVT….?

Länktips: SOU 202568 om samhällets breddade förmåga att reparera och upprätthålla samhällskritisk infrastruktur: https://www.regeringen.se/contentassets/3eba6c646a224e25bc51eb69c2f2358d/nya-samverkansformer-modern-byggnads–och-reparationsberedskap-sou-202568.pdf

Är bilden viktigare än verkligheten?

I söndagsintervjun i Sveriges Radio P1 den 8 juni 2026 intervjuade Martin Wicklin Ebba Kleberg von Sydow. Jag lyssnade på den under en knapp timme, när radion ändå stod på. Hon har hunnit vara känd i mediasammanhang i över tjugo år nu och tycks hålla på med det som intresserar henne. (Länk till programmet, se nedan).

Nytänkande
Hon har beskrivits som Sveriges första influencer, innan det begreppet hade satt sig och blivit känt. En del journalistkollegor runt millennieskiftet hade inget positivt att säga om hennes nya stil, där hennes text kunde kretsa kring den egna kaffekoppen och hur hon skulle välja passande kläder för dagen. Hon bröt ny mark och skapade journalistiskt ”innehåll”, där hon själv var en del av innehållet. På sin tid väldigt nytt.

Kungligheterna i fokus
Det som sticker ut är hur tidigt hon insåg att hon ville ägna sig åt journalistik, hennes borgerliga, adliga, bakgrund och att hon har kungligheter som ett särskilt bevakningsfokus. Det senare motiverar hon med att det saknades någon som skrev om de kungliga på ett annat sätt än skvallerpressen eller ur ett statschefsperspektiv. Möjligen har hon poäng där, att vi alltför sällan diskuterar vårt statsskick ur ett samtidsperspektiv.

Finns det en poäng med monarkin?
Många av oss minns hur klokt och insiktsfullt kungen formulerade sig i de olika nationella trauman vi ställts inför, hur kungen satte ord på folks känslor när många drabbades av tsunamin och av Estonia-katastrofen. Vi behöver en statschef som kan stå över det politiska hänsynstagandet och vara en samlande kraft när så behövs. De länder som har presidenter med en exekutiv roll, som Frankrike och Finland, saknar på så sätt någon i statsledningen som alla kan relatera till och känna förtroende för. Däri ligger kanske det motsägelsefulla i monarkins värde. Att den är bortom det dagspolitiska och bortom all sortering av ”lämpliga” företrädare.

Är ”hur” viktigare än ”vad” ?
Men det jag egentligen tänkte nämna här är hur Ebba Kleberg von Sydow bidragit till att förstärka konsumtionen och till att göra det meningslösa värt att kommentera. När bilden av verkligheten, bilden av en själv, ytan, blit viktigare än att världen faktiskt fungerar lägger vi grunden för det som passiviserar och förytligar. När en eller två generationer nu växer upp med en ständig känsla av att hur-frågorna är viktigare än vad-frågorna, att individen hela tiden går före kollektivet och att konsumtion och i värsta fall överkonsumtion är svaret, då har vi problem, Det hon banade vägen för hade säkert kommit ändå, men det är en illusion att det viktigaste vi kan ägna tid åt är hur andra människor uppfattar oss. Som om livet vore en tävling, som om det bara handlar om att synas, att vara känd, att ha tusentals följare på sociala medier.

Lurar vi den uppväxande generationen?
När samhället som helhet inte lyckas koppla ihop behov, resurser och rimliga förväntningar på ett intressant arbetsliv på ett balanserat sätt kommer vi ha personer med ”fel” utbildning i relation till de behov som föreligger. De influencers som påverkar den unga generationen till att utbilda sig i utseendebranschen, att hoppas på en karriär i nöjesindustrin osv bidrar på ett sätt till att vilseleda de unga på ett sätt som gör samhället mindre motståndskraftigt när olika kriser sätter in. Vi har Europas näst högsta arbetslöshet och samtidigt finns det bristyrken. På något sätt blir det oansvarigt att låtsas att alla kan försörja sig i de branscher som lutar sig mot individens jakt på bekräftelse.

Länktips: Söndagsintervju med Ebba Kleberg von Sydow: https://www.sverigesradio.se/avsnitt/ebba-kleberg-von-sydow-stolt-duktig-flicka