Hans Abrahamsson lyfter fredsfrågan

Posted on by
Reply

Hans Abrahamsson är en freds- och konfliktforskare som jag gärna lyssnar till. Under mina år på Stiftelsen Ekocentrum (1998 – 2012) var han ofta en uppskattad föreläsare för en intresserad publik. Nu snubblade jag över en text han skrivit och publicerat på Facebook eftersom artikeln tydligen inte fått utrymme i någon dagstidning, där den varit tänkt att publiceras. (Se länktips nedan). Jag kände att det som Hans vill sätta fingret på behöver förmedlas vidare.

Står fred i motsats till krig?
När jag läst Hans Abrahamssons text växer insikten fram vi behöver diskutera formerna för fred betydligt mer än vi gör. Krig innebär ju ofta att två parter står mot varandra och båda försöker vinna över den andre, enkelt uttryckt. Står freden i motsats till kriget eller är fred detsamma som avsaknad av krig? Om man är fredsvän är man då i praktiken motståndare till en eller båda parter i en konflikt? Blir därmed varje fredssträvan också ett ställningstagande i en konflikt? Kan man vara för fred utan att ta ställning i en konflikt? Hur manövrerar man då?

Minoriteters legitima krav
Det Hans Abrahamssons text påpekar är att det alltid finns en förhistoria. Konflikter uppstår inte ur intet. Språkliga och kulturella minoriteter kan under lång tid känna att den styrande majoriteten inte respekterar dem. Till slut väljer minoriteten att med våld bryta sig loss och ”starta eget”. Detta finns det många exempel på. Ett av de mer lyckade exemplen är ju hur Norge bröt sig loss från unionen med Sverige utan att vi med våld började tvinga norrmännen till underkastelse. Lika enkelt var det inte för Eritrea att bryta sig loss från Etiopien. Vi kan också konstatera hur mycket våld som Jugoslaviens sammanbrott ledde till. Nu är i alla fall Slovenien och Kroatien EU-medlemmar och söker en framtid i samverkan med andra.

NATO kunde ha gjort en omtag, men det gjorde man inte
När Sovjet och Warszawapakten brutit samman kunde NATO ha passat på att göra ett principiellt omtag. Med ”fienden” kraftigt reducerad behövdes kanske inte samma försvarsallians som tidigare? Men det gjorde inte NATO. Istället fortsatte NATO t ex år 2008 att förespråka utvidgning och tänkte på Ukraina och Georgien som möjliga medlemmar. I det maktvakuum som uppstod när Sovjet bröt samman kunde NATO ha skapat plats för mindre av konflikt och mer av samförstånd. Istället hamnade både Ukraina och Georgien i ett säkerhetspolitiskt mellanläge. Man upplevde ett starkt tryck från Ryssland, men hade å andra sidan inget löfte från NATO-håll om stöd och man hade heller ingen process igång för att officiellt kunna träda in i en neutral roll.

En förudmjukande fred är ingen fred
Det krigshetsarna tycks utgå ifrån är att varje eftergift är en verklig eller en potentiell förlust. Och att fred bygger på förhandling, som i sin tur rimligen innebär att ge och att ta. (Utom när Trump påstår sig i maffialikande stil kunna vinna fred genom total underkastelse från motpartens sida). Historien visar ju med önskad tydlighet att det uppstår problem när ”freden” säkrats med villkor som den ena parten upplevt som förudmjukande. När en part upplever att ”freden” blev orättvis finns en stor risk att missnöjet till slut kulminerar i nya aggressioner. Tysklands förlust i första världskriget brukar ju tas fram som exempel på hur grunden därmed lades för den ”revansch” Hitler kunde surfa på och bygga sin aggressiva politik på.

Fred måste bygga på kompromisser och erkännanden
Om vi menar allvar med fred måste vi hitta nyanserade sätt att diskutera kompromisser, eftergifter, kompensationer och gemensamma lösningar på. Om det ständigt ska vara en sanning att varje eftergift är fel och att allt kan reduceras till ”ont” eller ”gott”, ”svart” eller ”vitt” löser vi egentligen ingenting. Det är när vi på allvar inser motpartens argument och sätter oss in i motpartens situation som grunden kan läggas för fred.

Låt oss titta på exemplet Krim
I fallet Ukraina och Ryssland är det hela mycket komplext. Det räcker att titta på Krim-halvön. Befolkningen på Krim utgjordes för inte så länge sedan till stor del av det som kallades Krim-tartarer. Några exempel på drastiska förändringar för Krim kan beskrivas så här:

  • 1921 – Krim blir autonom republik inom den ryska delen av Sovjet.
  • 1941 – Tyskland ockuperar Krim. Här läggs grunden till den bild av nazi-vänliga Krim (och Ukraina) som Putin ofta återkommer till.
  • 1944 – Stalin har kontroll över Krim och deporterar 180 000 tartarer till Centralasien. (De gick väl inte att lita på….?)
  • 1954 – Nikita Chrusjtjov överför Krim till den ukrainska Sovjetrepubliken, sannolikt för att slippa hantera olika frågor.
  • 1991 – Sovjetsystemet faller ihop och Krim fortsätter som en formell del av Ukraina. Ryssland hyr plats för sin Svarta-Havs-flotta i Sevastopol.
  • 2014 – Ryssland ockuperar Krim och integrerar halvön i Ryssland.

I ett hundra år har någon annan bestämt
Den släkt som levt i etthundra år på Krim har således ständigt behövt förhålla sig till makthavare i Moskva eller Kiev. Ingen har frågat Krim-borna hur de vill ha sitt samhälle. Vad innebär det att vara ung Krim-bo idag? Var utbildas man, i vilket språk, vilken framtid hoppas man på? Vem går det att lita på? Hur ser en fredlig lösning ut för att Krim ska kunna utvecklas på bästa sätt? Vem behöver inse vad för att rätt förutsättningar ska finnas på plats?

Tvåstatslösning, ett magiskt ord
Eller detta ständiga tal om den magiska ”tvåstatslösningen” i Israel-Palestrina-konflikten som ingen tycks ha något recept på hur den ska uppstå. Ska två stater finnas sida vid sida måste ju båda staterna erkänna varandras legitima existens, vilket idag ser synnerligen svårt ut att uppnå. Men om vi inte pratar fred så får vi heller ingen fred. Pratar vi krig får vi krig. (Fritt efter Alexander Stubb, som sagt något liknande).

Länktips: Facebook-text av Hans Abrahamsson: här

Det finns inget förnuftigt med snus

Posted on by
Reply

Bland alla ord man snubblar över finns ett som låter lite motsägelsefullt. Hur kan något eller någon vara snusförnuftig? Det finns väl inget förnuftigt med snus? Det inser även utrikeshandelsminister Benjamin Dousa i en ETC-artikel om att han och Sverige markerat på skarpast möjliga sätt mot Polens förbud mot just det vita snuset.

Tidningen ETC hade en intervju med B Dousa den 12 augusti 2026

Tidögänget väljer fel väg
Det finns inget förnuftigt med att grundlägga ett beroende av nikotinprodukter i tidiga år. Det så kallade vita snuset marknadsförs ju mot unga personer och varje människa som slipper lockas in i ett beroende av tobaksindustrins produkter borde ju ses som en vinst. Men Tidögänget styrs inte av logik eller humanitära principer. Det handlar naturligtvis om att det finns rökare och snusare i de målgrupper partierna vill nå, samtidigt som man hela tiden prioriterar stora företags möjlighet att tjäna pengar.

Ska staten tjäna pengar på att folk skadar sin hälsa?
Det ”svenska” snuset är förresten inte så svenskt som många tror. Det är Philip Morris som äger Swedish Match. Tobaksindustrin kämpar ju som tur är i en generell motvind eftersom intresset för rökning har gått ner. Men Tidögänget vet naturligtvis vilka prioriteringar som är rimliga. Vill folk skada sig så ska inte staten ha någon åsikt, typ. Tvärtom. Kan staten tjäna intäkter på försäljningen av tobaksprodukter vill Tidögänget gärna göra det.

Snusförnuftiga? Tidö-gänget? Nej
Så varifrån har vi begreppet snusförnuftig? Det jag hittar på nätet handlar om att snus kommer från snut, och därmed egentligen snyta, dvs något som involverar näsan. Snus skulle dras in i näsan och skulle inte vara för fuktigt. Extra torrt betyder snustorrt, på samma sätt som överdrivet förnuftig kan den synas vara som kallas snusförnuftig. Och att polisen snokar runt ledde naturligtvis så småningom att begreppet snut etablerades. Polisen sniffade naturligtvis runt efter diverse starka drycker och annat som kunde vara olagligt.

Ömkligt
Men visst är det ömkligt att Philip Morris har så stort inflytande på en svensk regering att en minister ser sig tvingad att protestera på det sätt som gjorts mot Polen. Snusandet tillför inget positivt och nikotin kan vara riktigt skadligt för personer som utsätter sig för det ofta, mycket och länge.

Finns det en borgerlighet efter valet?

Posted on by
Reply

Den 13 september går vi till val. Tidögänget går till val på att få fortsätta sin nedmontering av det som på ett sätt skulle kunna sammanfattas ”Folkrörelse-Sverige”. Studieförbund, folkhögskolor och allt som förknippas med gräsrotsengagemang, bistånd, egentligen empati och samförstånd är sådant som Tidö vill fortsätta att skrota. En tanke som slår mig just i detta sammanhang är att det är naturligtvis därför de är så negativa till energisystem, som bygger på aktivt delägande och lokalt engagemang. Kärnkraft blir en stark och tydlig kontrast till ett lokalt förankrat och ägt energisystem. Maktkoncentration är Tidös långsiktiga mål.

Dimridåer
Delar av den gamla borgerligheten ville gärna motivera satsningen på privat ägda system på valfrihet. Och man lyckades till stor del dölja miljarddränaget från statskassan till privata aktörer inom flera områden. Koncernskolorna är ett och privat vård och omsorg är ett annat. Och det är där som vinstjakten och drömmen om de stora pengarna hos många sympatisörer på den borgerliga sidan sammanstrålar med SD:s mer principiella hållning. Så länge ”marknaden” bidrar till att hjälpa SD att nå de mål man satt upp är det OK för nationalisterna. Och omvänt. Så länge M-sympatisörerna ser en chans att berika sig på det allmännas bekostnad låter man SD hållas.

Hur var det förr?
Men var det inte så att det fanns borgerliga partier som hyllade konst, kultur och kunskapsideal? Fanns det inte en gång i tiden borgerliga partier som kämpade för rättvisa i världen, som upprördes över Apartheid-politiken och som många gånger uppfattades som mer ”vänster” än delar av vänstern, inte minst när det gällde mänskliga rättigheter? Det jag minns är att Alf Svensson hade ett betydande engagemang för tredje världen och att Bengt Westerberg var tydlig med hur Sverige kunde sätta press på Sydafrikas dåvarande regim, samt hur Thorbjörn Fälldin på flera sätt fångade upp landsbygdens styrka i det som i generationer byggde ett fungerande Sverige. För att inte tala om Jarl Hjalmarssons inkännande politik på rättsområdet. Alla dessa initiativ har nu ersatts av en konfrontativ politik, som handlar om att gradera människor och hålla dem okunniga, för att senare kunna styra dem i förmodad auktoritär stil.

Tidö 2
Så hur går det om Tidögänget vinner valet? SD lär känna sig stärkta av resultatet och gå in mycket starka i en förhandling ”Tidö 2”. De övriga partierna kan försöka förmå journalister och väljare att förstå att de gör rätt saker, bara med lite annan prioritering. Om Pourmokhtari än en gång blir miljöminister kommer hon naturligtvis se valvinsten som en bekräftelse på att den politik hon fört var den som svenska folket ville ha. Och så vidare. Testballongen ”Tidö” höll måttet och nu går de ”all in”. Men vad av Tidö-2 kan betecknas som borgerlig politik? Mer vinster i skolan? Lägre skatter för vissa, delvis lånefinansierade? Färre alternativ på den idéburna sidan?

Man undrar hur tankarna går hos Moderaterna?
Och hur går det om Tidögänget förlorar valet? SD kommer naturligtvis hävda det bästa hade varit om deras politik hade kunnat genomföras fullt ut. De kommer att framställa sig som det verkliga oppositionspartiet. Svårare blir det för Moderaterna. Man var nästan ikapp Socialdemokraterna i popularitet och stöd under Reinfeldt. Och har sedan dess krympt samman till kanske 60 procent av det inflytandet. Så varför förlorade M valet? Var det för att man vek ner sig i Tidöavtalet eller var det för att man skulle ha bejakat mycket mer av extremhögerns ambitioner? (Och då infinner sig frågan varför en sympatisör ska välja kopian om man kan få originalet, dvs SD?)

Två partier behöver fundera
Liberalerna har svår analys framför sig. Vad innebär det att vara liberal i ett samarbete som kontrolleras av ett uttalat anti-liberalt parti som SD? Är det överhuvudtaget möjligt att fortsätta ett sådant samarbete? Om inte, hur ser alternativen ut för Liberalerna? Vilket människovärde, vilken kultursyn och vilken framtida samhällsmodell är det man kämpar för? Kristdemokraterna har en liknande analys att göra, men där finns sannolikt fler medlemmar och sympatisörer som ändå kan se någon slags framtid i ett samhälle, där familjen betonas och där man värnar det man har.

Centerns ekonomiska politik imponerar inte
På den andra sidan, utanför Tidö, finns det också svårigheter, naturligtvis. Olof Johansson var väl den Center-ledare som senast med viss självrespekt gick in i avtal med Socialdemokraterna, men det som talar emot Centern just nu är ju att marknaden har visat att den inte löser samhällsproblemen. Det som hela tiden sägs skapa välstånd, att några blir rikare, sägs leda till fler jobb och högre anställningsbehov. Bekymret är att ”trickle-down” inte fungerar. Den som är rik konsumerar inte utan skapar sig ett reservkapital på nätet. Och avdrag som RUT och ROT hjälper inte den som inte har jobb. Den liberala ekonomiska modell som präglat ett par decennier har visat sig inte fungera. Och Centern har fortfarande för sig att koncernskolor är värda att bevara, trots att 70 procent eller mer av svenskarna inte vill att skattepengar avsedda för barnen ska hamna i börsspekulanternas fickor.

Vänstern behöver vara skickliga
Vänstern siktar på att få komma med ”på riktigt”, men glömmer bort hur det sved för socialdemokraterna att vänsterpartiet fällde regeringen Löfvén i juni 2021. Vilket i sin tur banade väg för liberalerna att lämna det avtal man hade. Med kända fortsatta konsekvenser. Vänstern kommer att behöva vara skickliga i förhandlingarna för att inte spela allt i händerna på Tidö-sidan och deras reflexsnabba krav på nyval.

Storleken har betydelse
Hur det går med Miljöpartiet och Socialdemokraterna vid en eventuellt valvinst hänger också ihop med hur stort och tydligt mandat den nuvarande oppositionen får. Det är lättare för Magdalena Andersson att forma sin sida om övertaget är rejält och väljarna tydligt sagt nej till mer Tidö-politik.

Positivt om Aralsjön

Posted on by
Reply

Allt är inte nattsvart om nu någon trodde det. Det finns positiva nyheter också. Som lätt försvinner i mängden elände, krig och katastrofer. Jag läser och tar del av en sammanställning av hur det gått för Aralsjön, som Kazakstan har gjort en strålande insats för. (Länktips nedan).

Bomullsodlingar snodde vattnet
Minnesgoda personer kommer säkert ihåg hur bilderna kablades ut i början av 90-talet. Aralsjön, världens fjärde största sötvattensjö, var torrlagd. Fartygsskelett stod på torr ökensand och allt kändes apokalyptiskt.

Bild fr Wikipedia, fartyg i Aralsjön.

Ett första försök
Men det finns några entusiaster som inte gav upp. Man testade att bygga en enorm sandpir tvärs över sjön. Vanliga lastbilar körde ut tonvis med sand och det byggdes en slags dammvägg, som skulle skapa en mindre sjö i den gamla Aralsjön, sannolikt baserad på tillflödet från Syr-Darja, den flod som förser den norra delen av Aralsjön med färskt vatten från Himalaya.

Ett andra försök
Enligt den berättelse jag länkar till nedan raserades den första sandpiren och man byggde en ny, mer permanent pir som skulle stå emot de krafter som det handlade om. Nu finns det återigen ett visst industriellt fiske i sjön igen. Och när sjön återfår sin forna betydelse kan människor återigen tro på framtiden och försörja sig. Lite hoppfullt är det, även om det inte finns några garantier.

Länktips: You-tube-film om Aralsjön: https://youtu.be/c2VvliP8pO8?is=kbn8Hmcr1F05OPX8

Fem eller tio procent vore rimligt

Posted on by
Reply

Så här i valtider talas det mycket om skatter. Sänkt skatt vill många ha och de glömmer kanske då att det är just skatten som finansierar mycket av det vi tar för självklart i form av kommunal service, reningsverk, sophämtning, vägunderhåll, tillsyn av gamla och sköra, förskolebarnens uppväxt så att föräldrarna kan jobba osv. Å andra sidan behöver skatten upplevas vara rättvist fördelad och att intäkterna används på ett klokt sätt.

Förändrad demografi
Med en åldrande befolkning och minskande barnkullar kommer kraven på våra folkvalda kommunpolitiker höjas. Vilken skola ska läggas ner, eller hur ska de äldre tas om hand på ett bra och rimligt sätt? Är hemtjänst bättre och billigare än att bygga boenden där folk kan ta hand om sig lite bättre själva eller tillsammans med nära och kära? Hur ska ideellt arbete i hemmet betraktas? Om den ene blir sjuk och den friskare i en parrelation tar hand om den sjuke? Vad är rimligt? Det finns många gränsdragningsfrågor och många frågor som har med förväntningar att göra. Är man vad vid en viss livskvalitet blir det kanske svårt att acceptera vad som helst. Och hur ska samhället fånga upp behoven hos de som inte klarar av att leta rätt på information själva? Hur ska fler få leva ett rimligt liv de sista åren?

Skapa tydlighet
En dellösning som jag tycker kunde vara intressant att diskutera är att fem eller tio procent av kommunalskatten ska kunna betalas till valfri kommun. Inte för att betala ett lägre belopp. Inte för att gynna den enskilde, utan mer för att skapa en rimlighet i och en pedagogik kring den skatt vi betalar. Idag måste en kommun t ex erbjuda hemtjänst till tillfälligt boende personer, när de under sommaren under kortare tid vistas i sin sommarstuga. Utan att få ett öre för insatsen från den som begär hemtjänst. Det finns ett antal semesterkommuner som drabbas av detta, när personer ”flyttar ut” på landet och kräver service som om de bodde i sin hemkommun.

Det kostar extra att samordna allt
Om man fick välja att låta en del av den egna kommunalskatten gå till sommarkommunen skulle det innebära en viss ekonomisk kompensation och framför allt skulle det göra allmänheten medveten om vem det är som tar kostnaden när ”samhället” förväntas ställa upp. Det blir ju också en extra samordningskostnad för både ”hemmakommunen” och ”sommarkommunen” när flytten sker. Det ska stämmas av med scheman, medicinering och andra detaljer. Som tar tid och resurser från båda kommunerna förutom att själva uppgiften ska lösas.

Det skulle kännas rätt
Eftersom jag och min sambo vistas på Orust sammanlagt under drygt ett hundra dagar av året vore det rimligt att få bidra till Orust kommuns ekonomi. Visserligen betalar vi för sophämtning, för vatten i kranen osv, men det finns mycket annat som kommunen ordnar som vi har glädje av. Det skulle kännas rätt att få vara en del av det som håller samhället igång. Än så länge behöver ingen av oss hemtjänst och skulle det bli så är nog vår stugas rum och bekvämligheter inte riktigt anpassade för den sortens hjälp.
Men det är mycket som en kommun erbjuder som vi har glädje av. Fem eller tio procent av kommunalskatten vore rimligt att få bidra med.

Språkliga funderingar

Posted on by
Reply

Hur förändras språket egentligen? Sannolikt går det talade ordet före och förändrar hur vi använder skriftspråket. Rimligen var det så när vi slutade med pluralformerna på verben. ”Vi gingo” eller ”de sjöngo” osv ersattes så småningom av de mer bekväma enhetliga ”vi gick” och ”de sjöng”. Det man kan fundera över är hur rättstavningen i klassrummen förändrades. När slutade lärarna att rödmarkera för de enklare formerna? Skedde allt synkroniserat? Var det en rekommendation från Skolöverstyrelsen?

Selma gick före
En googling senare hittar jag att Carl Jonas Love Almqvist tillhörde förnyarna redan på 1840-talet, men att det skulle dröja ett hundra år innan pluralformer började tas bort ur läseböcker för elever. Selma Lagerlöf, läser jag, kompromissade i Nils Holgersson…. Hon använde singularformer i de talade citaten, men behöll pluralformen i löptexten. Detta var 1906. Att det var skillnad på läroverk och folkskola är också ett intressant faktum. Folkskolorna släppte tidigare fram singularformerna. som då sedan länge dominerade i talspråket.

Var och vart 
Men det finns andra språkligheter som jag då och då funderar över. Hur översättare till TV-serier oftast missar att pluralpronomenet ni inte är detsamma som tilltalspronomenet Ni. (Jämför tyskans sie och Sie). Eller hur vi som svensktalande ska acceptera att adverben var och vart inte längre innebär två olika saker. ”Vart är min telefon” kan någon säga och egentligen mena ”var”. ”Vart” brukar normalt ange riktning. Vart ska du resa? Inte: Vart e du? Kommer lärare att sluta korrigera texter av elever som använder ”vart” på det nya sättet? Och i så fall är det upp till varje lärare att göra som man vill? Hur går det till när språk förändras? Hur fort går det?

Rolig är ett intressant exempel
Någon gång under seklen slutade vi använda ordet ”rolig” som synonymt med lugn, utan vande oss vid att att ”rolig” betydde lustfylld, kul, skojig. Hur gick det till? Vem började och när kom denna ändring in i ordlistan och när slutade lärarna att ange det som fel att använda ordet ”rolig” på det nya sättet? Google föreslår att det tog 200 år och att förskjutningen gick i flera steg via behaglig, harmonisk, trevlig, underhållande och så småningom skrattretande. Och att förskjutningen började i slutet av 1600-talet, kanske också för att markera någon slags skillnad mot de dansktalande som svenskarna nu fått på halsen i och med krigen mot dansken. Intressant är att vi har behållit betydelsen av orolig.

Kan man lajka på svenska?
Att folk idag har svårt att använda ”de” och ”dem” istället för talspråkets ”dom” ser man påfallande ofta i sociala medier. Det tycks ibland vara svårt att skilja på subjekt och objekt i en mening. Lösningen blir väl troligen att det snart blir fullt ut accepterat att använda ”dom” i alla lägen, liksom ”han” istället för ”honom”. Med den förlust av tydlighet som det innebär. Kanske är det nödvändigt. Även om det tar emot att acceptera så sker väl hela tiden en förändring av språket. Och med ny teknik kommer hela tiden nya begrepp in i språket. Vi shoppar, svajpar, lajkar och swoppar. Vi gör en ”high five”. Och vet snart inte vad som är låneord eller vad som är OK att skriva på svenska. Viktigast är förstås att vi förstår varandra och att vi kan uttrycka oss begripligt för varandra. Och då underlättar det om vi har ungefär samma regler för vad som är rätt och vad som är fel. Var är vi annars på väg? Förlåt vart, menar jag, naturligtvis.

Den hållbara ekonomin

Posted on by
2

Ganska ofta ser man socialdemokratiska debattörer längta tillbaka till en tid då stat, kommuner, näringsliv, riskkapitalister och arbetstagarorganisationer verkade för samma sak. Staten såg till att investeringar, infrastruktur och kompetensförsörjning stöttade en utveckling, där innovationer kunde transformeras till lönsamma industriprojekt och ge investerare trygga villkor för sina insatser. En slags win-win, där industrins ägarstrukturer och röstkontroll över stämmor gjorde att rimliga lönevillkor kunde hanteras utan att strejker och andra fenomen satte käppar i hjulet för ruljansen. Men går det att återvända till 1900-talets modell för industriell utveckling?

Vad kommer AI innebära?
En stor förändring är hur AI steg för steg kommer att komplettera och i flera fall ersätta mänskliga tjänster. Det går fortare och blir många gånger väl så bra utfört av de nya mjukvarorna, det som tidigare tog anställda mycket tid att åstadkomma. Kontrollen över mjukvaruutvecklingen och datainsamlingen blir på så sätt helt avgörande. Det är tech-jättarna som har ett momentum just nu. Och serverhallar byggs på många ställen för att hantera de nya datamängder som systemen ska utnyttja.

Den kortsiktiga exploateringen behöver upphöra
Men det finns fler skillnader som sällan kommer till uttryck. 1900-talets övertro på tillväxt och ökade volymer kommer inte kunna lösa de hållbarhetsproblem vår tid står inför. Vi kommer att behöva stegvis fasa in andra grundkoncept som kan ersätta jakten på vinst till varje pris. Den syn på tillväxt och ökade volymer som präglat en stor del av efterkrigstiden kan inte fortsätta länge till. Det går helt enkelt inte att exploatera jordens resurser i den takt som inte balanseras i ett kretslopp. Kanske tydligast illustrerat med vår tids exploatering av miljontals år gammal fossil energi i form av olja, gas och kol. Men det gäller ju även mineraler och och sällsynta metaller. Vi måste hushålla med resurser och hitta sätt att skapa kretslopp kring de ämnen vi plockar upp ur jordskorpan.

Vingarnas trygghet
Jag läser en text som hyllar LO-ekonomen Gösta Rehn och dennes tankar om ”vingarnas trygghet”, där det handlade om att en grundtrygghet på arbetsmarknaden, som kopplas till arbetstagarens förmåga och frihet att flyga vidare till ett nytt jobb, snarare än att klamra sig fast vid en befintlig syssla. Den tiden kommer nog inte tillbaka. Vi kommer att behöva ompröva väldigt mycket av den industribaserade välfärd vi vant oss vid. Ekonomin kan inte bygga på kortsiktig exploatering av människor och resurser. Den måste utgå från ett långsiktigt synsätt, där det viktiga blir att bevara och förstärka det som har en värde, snarare än att omsätta andras arbete till egen vinst.

Hållbar ekonomi
Den nya ekonomin måste utgå från att målet är utjämning, rättvisa och minskande, inte ökande, klyftor i livsvillkor. Det är passé att sträva efter att en ska vinna och att alla andra ska betraktas som förlorare. Ansvarstagande och kompetens ska naturligtvis kunna ge skillnader i löneanspråk, men systemet ska vara och uppfattas som rättvist. Inte minst gentemot kommande generationer. Något annat blir inte hållbart.

BNP löser inte uppgiften

Posted on by
Reply

Varför envisas nästan alla ekonomer att redovisa ekonomisk utveckling med jämförelse av BNP? Summan av redovisad ekonomisk verksamhet är ju ett ganska trubbigt mått på utveckling. Lite grand som om vi skulle mäta varje människas framgång i hur mycket mat vi äter. BNP säger väldigt lite om fördelningen av de ekonomiska resurserna och väldigt lite om konsekvenserna av olika verksamheter. Att skövla skog ger på ett plan och för vissa aktörer en ekonomisk intäkt, men innebär förluster på andra plan, biologisk mångfald och turism exempelvis, för att ta ett tydligt exempel.

Allt är inte bra
Det finns andra exempel på hur summan av all försäljning blir missvisande. Alla cigaretter och all tobak som säljs genererar momsintäkter till staten, samtidigt som sjukvårdens kostnader ökar i takt med att medborgare drabbas av rökningens skadeverkningar. Både tobaksindustrins intäkter och det allmännas hantering av samma produkters konsekvenser adderar till BNP. Vår acceptans och hantering av skadliga produkter som till slut hamnar i reningsverken är ett annat exempel. Vi tillför ämnen som vi senare behöver rena bort ur kretsloppet. Och både tillförsel och rening blir en del av BNP. Utan hänsyn till överordnad och långsiktig nytta för samhället summeras all aktivitet för att illustrera ”utveckling” eller ”välstånd”.

Ska verkligen vinst vara överordnat allt annat?
En parameter i det ekonomiska systemets uppbyggnad är att vinst ständigt är viktigare än värde. Koncernskolorna är ett flagrant exempel på hur oviktigt det blivit att barn och ungdomar får en optimal utbildning i jämförelse med att koncernägarna kan plocka ut vinst. Värdet av en välutbildad befolkning med optimala möjligheter att på personlig och samhällelig nivå förverkliga något bra underställs aktieägarnas krav på vinst. Inget annat land än Sverige tycker att detta är bra. Tidögänget håller envist fast vid koncernskolornas syn på vinst trots att det skadar Sverige och våra chanser att utveckla samhället. Att utbildning är oviktigt har ju dessutom SD markerat i otaliga sammanhang. Okunskap gör det lättare att påverka opinionen.

Vinstjakten ökar på momsintäkterna, men löser inte problemen
Det finns självklart andra sätt att beräkna och bedöma samhällsutvecklingen. Och i botten behöver vi därför ha en ny, alternativ, bedömning av företagens ekonomi. Vinstjakt är inte viktigast. Det viktiga borde vara värdeutveckling och långsiktigt bidrag till en ekonomi i balans och ett kretslopp i balans. När vi slänger en T-shirt och köper en ny tjänar staten moms, men det är inte så staten ska resonera. Skatter och avgifter behöver styra i den riktningen att det blir lönsamt för företag att anstränga sig att minimera skadorna på planeten och vår närmiljö. Och att minska behovet av ”rening”. Det är egentligen ganska logiskt.

Giftspridning utan formellt ansvar
Hur det kan gå när en ”vanlig familj” hamnar i kläm och drabbas av hur giftiga ämnen sprids ut utan ansvar kan vi se från Jönköpings-exemplet som jag länkar till i länktipsen nedan. Eller fundera på varför USA lämnat 40 militärbaser på Grönland som soptippar, där oljespillstunnor och ännu värre saker rostar bort i skör ishavsmiljö. Det finns rapporter som talar om
” … kvarlämnade miljöskadliga ämnen som 200 000 liter dieselolja, 24 miljoner liter avlopp, samt betydande mängder av den giftiga kemikalien PCB och lågradioaktivt avfall från den mobila kärnreaktor som tidigare fanns på basen, rapporterar den grönländska tidningen KNR” (Klippt från tidningen Syre).


Länktips till en debattartikel som berör BNP-frågan: https://www.gp.se/d849318e-f9eb-4b13-86b6-dc79741eb104

Länktips om gifter i Jönköping: https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/wrR0rL/klagerup-jonkoping-familjerna-fast-pa-giftiga-tomterna

Länktips om Grönlands-gifter: https://tidningensyre.se/2016/nummer-86/militart-avfall-tinar-fram-ur-gronlandsisen/

I december kommer Sverige-ID

Posted on by
2

Hur kommer det sig att en av de mest centrala och säkerhetsberoende funktioner vi har i samhället, digital identifiering, helt och hållet kontrolleras av de stora bankerna? För att bekräfta vår identitet gentemot exempelvis 1177 behöver vi använda Bank-ID. Och samma, ganska etablerade funktion, används i paketdistribution och i många andra sammanhang. Varför är det privata intressen och inte staten som äger och administrerar detta system, som har så tydliga kopplingar till säkerhet och personlig integritet?

Frågan kommer upp då och då
Lena Mellin på Aftonbladet skriver (se länktips) om detta och nämner även det faktum att det finns många som inte har tillgång till smart-phone eller ens har förmåga att hantera en sådan. Det är uppemot en miljon personer i Sverige som inte är uppkopplade för att hantera sin ekonomi. (Se länktips om tidigare inlägg).

Sverige-ID
Sverige-ID finns på planeringsstadiet, men avgörande är ju om tillräckligt många aktörer och brukare använder den funktionen. För att få till en förändring behöver sannolikt staten skapa stegvisa incitament som får aktörer att byta system. Det behövs, lite grand som Lena Mellin skriver, också ett system för den som inte hanterar en smart-phone. Det måste vara billigare, säkert och robust, och kunna hanteras av många som idag inte har en smart-phone, eller på annat sätt inte ”finns”. Hemlösa blir ju t ex idag exkluderade av Skatteverket och ”finns” på så sätt inte. (Helt orimligt).

Teknikutvecklingen kan användas negativt
Mjukvarudelen och vårt uppkopplade beroende av stora tech-bolag är en säkerhetsrisk. Det borde vara självklart ur flera aspekter att centrala system, som i praktiken alla ska tillhöra, står oberoende av dominerande kommersiella krafter. Det finns ju dessutom aktörer som Elon Musk som vill koppla ihop persondata med ekonomi och kunskap om vad var och en gör.

Kontanter och ”skriva upp”-ekonomin
Vi behöver också koppla ihop frågan med hur vi ska se på kontanternas roll i vardags- och samhällsekonomin, den fråga som Björn Eriksson idogt bevakar. Den är viktig inte minst för glesbygden. Men vi ska heller inte glömma den enkla möjligheten att återuppta ett system där vi betalar regelbundet för våra dagligvaror genom att inköpen ”skrivs upp”. Med eller utan förskott. Framför allt i medlemsstyrda verksamheter borde det vara intressant.

Länktips: här är Lena Mellin ledare

Länktips: En tidigare bloggtext om 2023 års utredning om Bank-ID m m: https://christerowe.se/2023/09/nr992-hur-ska-vi-ha-det-med-pengarna/

Vi behöver ett bättre skydd

Posted on by
Reply

(Uppdaterad fil 1 augusti) Problemet med bedrägerier mot framför allt äldre personer behöver hanteras på ett genomtänkt sätt. Jag har en bekant som nyligen drabbades av dessa professionella bedragare, som kombinerade flera attacker på ett mycket illasinnat sätt. Min bekant är mycket medveten om hur man ska bete sig när man anar ett bedrägeri. Trots detta gick han i fällan. I skrivande stund är det inte klart om han får tillbaka sina pengar.

Genomtänkt attack
Inte nog med att bedragarna låtsades vara ”banken” och ”hjälpa till att förhindra ett bedrägeri”, de hade också hittat ett sätt att blockera offrets mobiltelefoni genom att avboka kontot med teleoperatören. Han kunde därmed inte ringa ut och göra någon kontroll av det som bedragarna påstod, heller inte kontakta någon bekant. Synnerligen samordnat och smart blockerade bedragarna på så sätt offrets naturliga vägar att få klarhet i om det som sades kunde stämma.

Varför inte återinföra två bankdagar?
Slutsatsen måste bli att det behövs säkerhetskontroller som hjälper till att förhindra bedrägerier, speciellt mot äldre, som kan ha lättare att bli lurade att tro på bedragarnas skickliga upplägg. Det är inte lätt att ta rätt beslut i en stressad situation, när telefonen inte längre fungerar och en skicklig bedragare på ett genomtänkt sätt stressar till felaktiga beslut. Det kan behövas någon variant av att återinföra två bankdagars fördröjning på alla transaktioner för vissa personer. Två dagars möjlighet för olika system att fånga felaktigheter och bedrägerier.

Vi behöver väga risk mot möjlighet
Givetvis finns det situationer när stora överföringar är helt rimliga och i överensstämmelse med avsändarens vilja. Men här måste man väga möjlighet mot risk. Möjligheten att tjäna pengar på en kursförändring eller en förväntad aktiekurs-vinst måste vägas mot risken att bedragare lyckas lura äldre personer på deras besparingar. Kanske kan man börja med en frivillig anslutning till ett fördröjningssystem. Den som vill kan kräva att banker och andra aktörer säkerhetskontrollerar de överföringar som görs över ett visst belopp eller med en viss återkommande struktur. Själv har jag drabbats av att bedragare drog 300 kr i ett stort antal aktioner. Just i det fallet återfick jag pengarna, som dragits från mitt kreditkort.

Telia har gett ut en skrift
Telia har i alla fall gjort ett första försök att hjälpa folk att undvika att bli lurade via nätbedragare. Den ”Lila guiden” finns att beställa från Telia. Framsidan har en bild av Jenny Strömstedt, som av några bedragare användes som ”skyltfönster” för en kampanj för en tid sedan. På ett antal sidor förklaras ganska detaljerat hur man kan skydda sig och vad olika termer betyder. Möjligen vänder sig broschyren till en ganska informerad krets, även om det finns en del ordförklaringar kan det finnas behov av en ännu enklare version, som kan hjälpa oerfarna telefonanvändare och internetanvändare på traven. Men att problemet är stort råder det ingen tvekan om.

Vi behöver verkligen hjälpa en sårbar kategori att minska risken för att bli utsatta för bedrägerier. Det är inte OK att bara låta bedrägerierna fortsätta.