Nu vill producenter sälja mer PFAS

Posted on by
Reply

PFAS är ett elände. Evighetskemikalier som inte bryts ner i naturen, utan som kommer att finnas kvar i generationer och skada ekosystemet. Man trodde kanske att PFAS-kemikalier skulle vara på väg ut, att lagstiftningen såg till att produktionen minskar. Men nej. Det är tydligen så att de stora PFAS-producenterna planerar för en ökning av sina giftiga produkter.

”Klimatsmart” får inte innebära skadligt för miljön
Jag läser i Dagens ETC om just detta och klipper in en skärmbild från tidningen här nedan, daterad 17 september 2026. Vi måste uppenbarligen klara av att hålla två saker i huvudet samtidigt. Omställning till eldrift och mer automatisering som kräver mer datahallar får inte innebära att vi accepterar kylning och material som skadar miljön.

Ur Dagens ETC 17 sept 2026

Fossil olja är också ett problem
Det är naturligtvis inte enbart PFAS som är problemet. En stor del av den fossila oljan blir plastprodukter som hamnar i havet. Plast som fiskarna och andra vattenlevande organismer inte har en chans att sålla bort. Mikroplaster är dessutom extremt svåra att fånga med traditionella metoder. Plastpåsar och annat skräp är en sak, men mikroplaster syns ju knappt.

Passa på att ställa krav på Kanada
Jag läser om hur Kanada nu ställer om sin oljeexport för att minska sitt beroende av USA. Miljoner fat olja exporteras varje dag från Kanada för att raffineras och bli användbara råvaror i nästa steg. Här skulle EU kunna försöka inkludera en producentavgift på Kanada, så att de får ekonomiska incitament att bromsa utvinningen av olja. Tar vi upp mindre av den fossila råvaran blir det mindre som hamnar i atmosfären och i vår miljö. Kanada ska ju nu få en ny status i relation till EU och här skulle EU kunna koppla ihop Kanadas intresse för EU med ett ansvarstagande för att minska belastningen på klimat och miljö där den börjar: vid källan.

Även Norge?
På samma sätt skulle Norge rimligen kunna få en stegvis fördyring av sina affärer med EU. Så att det blir mer och mer olönsamt att utvinna olja från Nordsjön. På något sätt måste vi ju agera där vi kan.

Det är dyrt att vara sjuk

Posted on by
Reply

Sjukvård är inte bara sjukvård. När man försöker närma sig problem och lösningar ur ett helhetsperspektiv måste man försöka se situationer ur olika infallsvinklar, inte minst ur individens perspektiv. Jag blir påmind om detta när jag läser ett nyhetsbrev från Neuroförbundet (Se länktips nedan).

Det är dyrt att vara sjuk
Mellan var fjärde och var femte person som svarade på en enkät från Reumatikerförbundet och Neuroförbundet uppgav att de är beroende av närstående för att klara sin ekonomi. Det uppstår hela tiden extra kostnader när man är sjuk. 40 procent av respondenterna säger att de har behövt använda sparade medel för att klara någon oväntad utgift. Det är läkemedel, hjälpmedel, läkarbesök, rehabilitering, sjukresor och annat som kostar, förutom den psykiska press som det innebär att leva på marginalen och att också behöva hantera ett sjukdomstillstånd som i sig är begränsande.

Kan vänner och sambos göra en insats? Hur då?
Alla som är sjuka är inte lika sjuka. Några har lindriga symptom, andra är bundna till rullstol eller har behov av hjälp via assistent varje dag. Hur komplicerat detta kan bli blev jag varse häromdagen, när en vän berättade om hur det kan vara svårt att som vän ställa upp som assistent. En assistent är ju på plats för att göra det som behövs, men vilka krav ställer man på en vän? Går det att kräva samma hjälp av en vän som av en assistent? Och hur mycket ska egentligen en samboende eller äkta hälft göra när sjukdomen begränsar livsföringen?

Mindre marknad, mer empati
Vi behöver fundera över de här frågorna när vi totalt sett blir fler i landet som blir äldre och därmed fler som blir i behov av stöd och vård i hemmet samtidigt som resurserna krymper i många kommuner. Ekvationen går helt enkelt inte ihop. Och vad blir då samhällets respons? ”Skyll dig själv om du blir fattig och sjuk” eller ”Alla har rätt till en rimlig livskvalitet”? När ensamheten brer ut sig, ungefär 900 000 hushåll i Sverige är ensamstående äldre, ökar också oron och benägenheten hos enskilda att kontakta 1177, sin vårdcentral eller akutsjukvård. Vi behöver organisera den nära omsorgen på ett medmänskligt och rättvist sätt så att individens behov, så långt det är möjligt, tillgodoses. Det är mer av helhetslösningar och mindre av marknadsorienterade dito som behövs. Mer empati och mer samverkan. Inte för att det är enkelt, utan tvärtom, för att detta är komplicerade frågor som behöver vägas av andra faktorer än kostnadsredovisning i ett excelark.

Länktips från Neuroförbundet om hur ekonomin påverkas av att vara sjuk: här

Vi kommer inte runt AI-frågan

Posted on by
Reply

AI är en möjlighet att ta till vara, men samtidigt ett hot mot det samhälle vi vant oss vid att navigera i. Jag läser Sylvia Schwag Sergers nyhetsbrev om AI. Hon är VD för IVA och är ofta läsvärd. Jag kan samtidigt inte låta bli att tänka på att vår definition av vad AI är och vad AI skulle kunna uträtta är väldigt diffus. Somliga ser AI-utvecklingen som en avancerad kommunikationsmöjlighet, där olika input från kameror, sensorer, mikrofoner och annat kan sammanställas på ”nolltid” till användbara rapporter och omfattande beslutsunderlag. Som t.ex. inom sjukvården, se länktips nedan. Andra ser hur rutinarbete, systematiska genomgångar, statistik och jämförande analyser kan effektiviseras via AI. Vilket skulle kunna innebära att ett antal skrivbordsjobb försvinner, men också att nya jobb tillkommer, där det kan handla om att på en ny nivå hantera underlag för att på ett klokt sätt väga samman olika behov.

Jacob Coxon varnar för riskerna
Därutöver finns det alarmrapporter från amerikanska techbolag, där chefer och väl insatta personer inom AI-utvecklingen varnar för att den generation AI-datorer som nu börjar se dagens ljus kommer att ha möjlighet och förmåga att lära sig själv, att ta egna initiativ, koppla upp sig mot andra system och i praktiken utföra sådant som till dags dato har varit exklusivt för människor att hantera. (Se länktips om Jacob Coxon nedan). En AI som kontrollerar försvarssystem, robotar, drönare och andra vapensystem skulle kunna börja ta egna beslut…. tanken förskräcker. Det hela börjar likna datorn HAL i ”2001, ett rymdäventyr”, som ju insåg att det var besättningen som var problemet. Riskerna med de ”självgående” systemen som utvecklas nu i snabb takt är uppenbara.

Avancerat verktyg eller självlärande system?
Så när vi talar om AI får vi försöka hålla isär vad vi menar. IVA:s VD tänker nog i första hand på AI som ett kraftfullt verktyg som behöver regelverk och styrning för att komma industrin och samhället till godo. Hon skriver inte så mycket om riskerna med de självlärande och helt frikopplade system som skulle kunna utmana beslutsfattande på en nivå som, enligt Coxon, innebär en tioprocentig risk att hela civilisationen går under. Han om någon borde ju veta som själv varit inblandad i utvecklingen.

AI-debatt före valet 
Det var faktiskt en politisk diskussion/debatt om AI i Sveriges Radio före valet. Den återrapporterades inte så flitigt, eftersom den saknade den egenskap som gör att media nappar: att problemet kan framställas som ett ja eller nej, plus eller minus osv. (Parentes: det är t ex min gissning att medias stora intresse för ja-eller-nej-frågan om Liberalerna skulle klara fyraprocentsspärren eller inte bidrog till att partiet fick stort genomslag i medierna de sista veckorna före valet, vilket i sin tur hjälpte dem att klara spärren). I Sveriges Radios debatt som finns att lyssna på i efterhand försöker åtminstone några partier närma sig frågan på ett rimligt sätt. (Se länktips nedan). Sveriges tradition av att på ett innovativt sätt kombinera teknik och demokrati nämndes som en styrka. Debatten var en del av valrörelsen och det innebar naturligtvis att ingen av debattörerna problematiserade frågan på allvar. Till det hade ett annat format varit nödvändigt och därmed en annan förväntan från lyssnarna. Till exempel en inledning av experter och därefter olika kommentarer från politiker hur man ser på beskrivningen, problemen och lösningarna. Jag tror att det är det som måste till nu. Så att vi förstår digniteten och brådskan. Att vänta på ”marknaden” känns olustigt.

Länktips: IVA:s VD om AI: https://www.iva.se/publicerat/vd-ord-8-sep/
länktips: Tidigare AI-inlägg: https://christerowe.se/2026/05/nr1347-vad-innebar-ai-utvecklingen/
Länktips: Tidigare inlägg om AI, där AI mest handlade om att hitta en ny nivå på övervakning och monitorering av sjuka äldre: https://christerowe.se/2026/04/nr1331-kommer-ai-att-bli-en-del-av-aldreomsorgen/
Länktips: Jacob Coxon varnar för utvecklingen inom AI: https://apnews.com/article/anthropic-ai-safety-jacob-coxon-2ed549e07f2f941600a135070487d83d
Länktips: Sveriges Radios debatt om AI: https://www.sverigesradio.se/avsnitt/valspecial-ai-debatt-med-riksdagspartierna

Det är beställaren som måste vara skickligare än leverantören

Posted on by
1

Ingen leverans blir bättre än de krav som ställs av beställaren. Det är därför viktigt att den som beställer en vara eller en tjänst är mer kunnig och mer insatt i systemets randvillkor, omgivning och långsiktiga funktion än leverantören kan förväntas vara. Ett klassiskt exempel är hur Göteborgs Spårvägar glömde bort att skriva in rostskydd för det svenska klimatet när man för några decennier sedan beställde spårvagnar från Italien. Leverantören såg ingenting om rostskydd i underlagen och följdriktigt levererades ett stort antal spårvagnar av typen M32 med otillräckligt rostskydd, vilket blev en dyr läxa för Göteborgs spårvägar. (Länktips nedan).

Idiotsäkert?
Ett mer näraliggande exempel på hur beställaren inte gjort sin hemläxa är hur man inför ett digitalt röstningssystem för våra val till riksdag, region och kommun och ändå lyckas bygga in ett fel som gör att minst 500 röster kan ha hamnat fel eller inte räknas. Just vårt röstsystem, kärnan i det demokratiska samhället, måste självfallet vara ”idiotsäkert”. Det ska inte gå att göra fel, systemet ska inte hantera röster på godtyckligt sätt, processen kring röstandet måste vara kristallklar och ha inbyggda varningssystem om något inte görs på rätt sätt.

Vad är ett fel egentligen?
Valmyndigheten gick ut med att det var 4000 röster som kan ha hanterats fel. Så här skrev Valmyndigheten på sin hemsida den 4 september: ”Orsaken är ett tekniskt fel i Valmyndighetens it-system och det finns inga tecken på någon extern orsak eller påverkan. Det är ett generellt fel som har berört röstmottagningen i röstningslokaler i nästan alla kommuner.”  Jag tillåter mig att tvivla på att det är ett tekniskt fel, snarare handlar det om att beställaren inte har tagit höjd för möjliga situationer, exempelvis att uppkopplingen bryts. Så här skriver DN den 10 september.

Ett stort antal röster riskerar att inte räknas
”Valmyndigheten bekräftar det tekniska felet i bland annat Nynäshamns kommun. Enligt myndigheten var det kopplat till att en vallokal där tillfälligt tappade uppkopplingen. När myndigheten började gå igenom lagda förtidsröster insåg man att många fler hade dubbelregisterats. Först hittade man uppåt 4000 stycken. Många av dessa visade sig senare bero på att personer hade röstat flera gånger. Senare kunde siffran justeras ner till runt 500.” Ungefär samtidigt börjar en lista cirkulera i media, där de kommuner och vallokaler som drabbats av det tekniska felet nämns, liksom vilka klockslag det handlar om.

Minst två nivåer behövs, en operativ och en övervakande
Det är pinsamt att konstatera att den som specificerat systemet för röstningsmottagning uppenbarligen inte har angett hur systemet ska hantera nätbortfall (strömnät och datauppkoppling) och hur mottagaren ska hantera det felmeddelande som den tekniska uppkopplingen behöver kunna hantera på ett korrekt sätt. När en röst registreras behöver naturligtvis hela proceduren vara övervakad av ett separat system, som omedelbart reagerar om något störning skulle inträffa. All teknik har brister, allt kan gå sönder och störningar kan uppstå. Blixten kan slå ner. Det kan hända oväntade saker och ett röstningssystem får inte byggas på att allt är i drift och utan problem. Snarare måste utgångspunkten vara att allt som kan störa röstningen behöver hanteras som en avvikelse och resultera i en varning till operatören och till den röstande medborgaren att proceduren inte gick igenom. Så att allt kan gå rätt till och den röstande kan känna sig trygg i att rösten räknas.

Worst case
Valmyndigheten skyller på Skatteverket, men det är ett svagt försvar. Det är Valmyndigheten som har ansvaret för röstningen och då ska de tänka ”worst case” och bygga hela systemet runt en situation där varken uppkoppling eller starkströmsförsörjning är konstant på plats, liksom på att operatören, röstmottagaren, kan göra mänskliga fel. Dvs det måste finnas varningssignaler om någon trycker på fel knapp i fel ordning av misstag eller medvetet. Det går inte att utgå från att rostskydd är självklart för att likna det vid Göteborgs inköp av M32 spårvagnar. Demokratin är för viktig för att hanteras som om allt är frid och fröjd i alla lägen.

Länktips: En av många artiklar om M32, spårvagnen i Göteborg som inte fungerar som beställaren tänkte sig. https://spanaren.se/2021/10/06/gor-av-med-mest-pengar-och-klarar-bara-halva-strackan/

Länktips: En artikel i DN om hur problemet med röstningen upptäcktes: https://www.dn.se/sverige/sa-kunde-rostmissen-ske-upptacktes-av-en-slump/

Är USA på väg att upphöra som supermakt?

Posted on by
Reply

Vi behöver förstå hur sammanflätad ekonomin är med krigslogiken. I Sverige lånar staten upp miljarder för att finansiera investeringar som syftar till att förstärka försvaret. Man köper krigsfartyg från Frankrike och investerar miljarder i inköp av olika slags drönare. På hemmaplan byggs ubåtar och avancerade flygplan. Någon ska betala allt detta, även om det sker på lånade pengar måste räntorna betalas och skulderna likaså.

Kolla professor Jiangs presentation
Ännu mer komplex är situationen för USA. Trump valde att attackera Iran på det sätt USA:s militära kapacitet är uppbyggd. Med överlägsenhet i luftrummet och genom att slå ut centrala funktioner. Bekymret för Trump är att det inte räcker att säga att Iran är besegrat militärt. Det har han gjort ett femtiotal gånger sedan operationen inleddes i våras. Trots det har Iran nu möjlighet att blockera Hormuz-sundet och kan även slå till mot amerikanska baser i regionen, vilket man gör. Exakt hur dålig USA:s position är framgår av den 20 minuters presentation som jag länkar till i länktipsen nedan. USA är fast och har ingen enkel väg ut ur den konflikt Trump valde att starta. Professor Jiang förklarar tydligt vad det handlar om.

Paul Kennedy är intressant
Det finns dessutom ett antal forskare som har studerat hur imperier faller samman, vilka olika faktorer som får avgörande betydelse för att ett imperium upphör att fungera som under den tid man varit som mest dominant. Paul Kennedy hävdar t.ex. att det som blir avgörande för att ett imperium faller samman är hur kostsam den militära apparaten blir i relation till tillväxt och vad imperiet i övrigt producerar av förnödenheter och rikedomar. Kennedy hittar det tydligaste exemplet i hur romarriket föll samman. När produktivitetsökningen inte räckte till för att försörja de tusentals anställda soldaterna över hela det romerska riket brakade systemet ihop. Den militära apparaten åt upp sin uppdragsgivare inifrån, skulle man kunna säga. Den militära apparaten blev till slut så kostsam att staten, i detta fall Rom, inte förmådde hålla den under armarna. Han ser samma risk för USA. Att militärutgifterna skenar samtidigt som ekonomin i övrigt inte växer i samma takt. Extra intressant blir Kennedys slutsats om man väver ihop den med den rävsax Iran-kriget har försatt USA i.

Andra forskare
Det finns andra forskare som argumenterar för att det är den svällande byråkratin och oförmågan att hantera kriser som leder till imperiers fall. Ytterligare andra talar om hur ökande ekonomiska klyftor skapar en instabilitet i ett samhälle, och där den sociala sammanhållningen inte längre upprätthålls. (De forskare jag tänker på är Joseph Tainter och Peter Turchin). Vår egen Dick Harryson pekar i sin bok ”Imperiernas fall” på exemplet Ryssland, där maktkoncentrationen egentligen bara bytt skinn från tsarvälde till kommunism till Putin-styre. Men grundkonceptet har bestått. Harryson betonar också den roll våldsmonopolet har.

Vad händer vid en krasch?
Det som oroar är hur världsekonomin, skuldsättningen och betalströmmarna hänger ihop med dollarns särställning. Hur ska Europa och Sverige egentligen agera för att skydda sig när den amerikanska ekonomin brakar samman och alla aktörer skyndsamt försöker ”rädda det som räddas kan”? Hur ser detta scenario ut? Vem gör vad och vem förlorar? Om olika tillgångar blir värdelösa över en natt och skuldebrev inte längre har något värde, vad händer då? Man vågar nästan inte tänka tanken.

Länktips: 20 minuter presentation med professor Jiang Xueqin, som argumenterar för att USA inte kommer att kunna avsluta kriget mot Iran: https://www.facebook.com/reel/1842986849638489/?fs=e&fs=e

Det är ett nytt förhandlingsläge

Posted on by
Reply

Såhär i valrörelsens slutspurt kan man notera att det talats en hel del om hur Magdalena Andersson ska få ihop ”sitt lag” om oppositionen vinner. Om hur det finns röda linjer och stora skillnader i hur V och C vill lösa viktiga frågor. Och att det i praktiken kan bli en svår förhandling för att få ihop en regering som kan styra landet. Själv tror jag att kommer lösa sig om oppositionen får majoritet. Men det finns en delfråga som knappast har lyfts ifall – gud förbjude – Tidösidan skulle få fortsatt förtroende.

Läget var annorlunda 2022
2022 var läget nytt. Plötsligt skulle de tre borgerliga partierna ge SD ett formellt inflytande över budgeten och över hur besluten skulle tas i Rosenbad. Det var viktigt för Kristersson att komma ut från Tidö slott med en överenskommelse som skulle hålla. Detta utnyttjade SD maximalt och ställde mycket tuffa krav, eftersom de visste att Ulf Kristersson inte kunde komma ut från mötet och utlysa nyval eller extraval som det egentligen heter. Det hade varit ett stort misslyckande för Tidösidan och det hade troligen gett vänstersidan majoritet i ett nyval. Alltså tvingades de tre borgerliga partierna acceptera mycket långtgående krav från SD. Vilket vi ju också har sett under fyra år hur Tidöavtalet blev faktisk politik med obefintligt klimatarbete, med tonårsutvisningar, med särskilt avsatta pengar för att få folk att ”frivilligt” återvända till länder de kommit från, med slaktat bistånd och slaktat stöd till civilsamhället, ökat tryck på Public Service osv osv.

Nu behöver tre inte böja sig fullt ut för det fjärde partiet
2026 är läget annorlunda. Nu behöver inte Tidösidan till varje pris bevisa att de kan hålla ihop i fyra år. Den delen är klar. Nu kan de fyra partierna gå in i en förhandling med mer normala förutsättningar. Var och en av de fyra Tidöpartierna kan driva sina hjärtefrågor och det som ligger i potten är inte längre att bevisa att man kan hålla sams utan nu handlar det mer om att alla fyra partier behöver kunna peka på tydliga framgångar i förhandlingarna. På så sätt är läget mer ”normalt” även om det är otroligt onormalt att tre demokratiskt och liberalt sinnade partier vill släppa in ett antiliberalt, nationalistiskt och högerextremt parti i maktens centrum och dela regeringsförklaring med dem. Men de tre (tidigare) borgerliga partierna behöver denna gång inte längre böja sig för alla SD:s krav. De kan gå in i förhandlingarna med en stärkt position jämfört med hur läget var 2022.

Det är en annan förhandling
Självklart hoppas jag att talmannen ger Magdalena Andersson uppdraget att bilda regering, men skulle valresultatet gå i Tidögängets riktning behöver faktiskt inte slutresultatet av Tidö-förhandlingarna denna gång bli lika drastiskt negativa som förra gången. Nu lockar ju ministerposter för Åkesson och hans kompisar och då blir sannolikt kompromissviljan större. Kanske får vi en klimatpolitik som inte handlar om att förneka klimatet. Kanske kan några viktiga samhällsområden få ökat stöd, trots allt.

Men mycket kan förändras
Men vi ska inte glömma Tidö 2.0, den lista på 130 punkter som M och SD tagit fram och som de säkert vill genomföra. (Se länktips nedan där jag nämner Tidö 2.0 och har en länk till dokumentet). Då hänger det på L och KD om de orkar stå emot M och SD:s slakt av det samhälle som byggdes upp under 1900-talet och som bygger på sammanhållning och en relativ ekonomisk och praktisk rättvisa. Så även om förhandlingsläget är annorlunda skulle en Tidö-vinst den 13 september självklart innebära en stor risk att Tidö 2.0 faktiskt genomförs till stora delar. Att universitetsutbildning börjar kosta pengar, att Systembolaget och allemansrätten stegvis avvecklas, att Allmänna Arvsfonden läggs ner (som ju hjälper civilsamhället att finansiera mycket för att i nästa skede kunna söka EU-medel), att privatiseringarna fortsätter och gemensamma tillgångar säljs ut, att klyftorna ökar osv.

Fullt fungerande ministrar?
Det som också stör så här i valrörelsens slutskede är hur vissa partiledare bluffar, kör med halvsanningar och rent av ljuger. Det skadar tilltron till det demokratiska systemet när våra företrädare inte kan hålla sig till sanningen. Vill vi verkligen ha företrädare som ljuger väljarna upp i ansiktet? Det är ovärdigt och det skadar tilltron till ett samhälles förmåga att vara just samhälle, där vi hjälps åt, bär varandras kostnader och ser verkligheten så som den ser ut. I TV4:s slutdebatt den 10 september fick vi återigen höra att vänstersidan ”lade ner två fullt fungerande kärnkraftverk”. Detta trots att det 40 år gamla Ringhals 2 kördes på dispens och hade omfattande rostskador i fundamentet innan det stängdes 2019 av ägarna eftersom reparationerna inte hade kunnat betalas under återstående driftstid. Fullt fungerande ministrar uttrycker sig inte på det sättet.

Länktips: Min text om Tidö 2.0 : https://christerowe.se/2026/09/nr1388-vi-har-talat-for-lite-om-tido-2/

En modell för fred?

Posted on by
Reply

I söndags intervjuades Miljöpartiets språkrör Amanda Lind i SVT:s partiledarutfrågning. Hon fick naturligtvis de frågor som journalisterna bedömde skulle vara mest besvärliga att besvara. Inget konstigt med det. Journalisterna ska naturligtvis identifiera teman, ämnen och detaljfrågor som partierna kan ha svårt att hantera. Överlag svarade Amanda Lind på frågorna på ett för tittarna tydligt och begripligt sätt. Men en fråga stack ut och kan vara intressant att titta närmare på. (Se intervjun i länktips nedan).

Gabna och Per Geijer
Det finns legitima intressen som kolliderar. Det programmet tog upp var ny gruvbrytning som riskerar att helt omöjliggöra för Gabna sameby att fortsätta med rennäringen så som man gjort i generationer. Här ställs ursprungsbefolkningens behov mot behovet av att utvinna sällsynta metaller i den fyndighet som brukar betecknas Per Geijer i Kiruna. Metallerna har stor betydelse för att klara en storskalig omställning till ett mer elektrifierat och mindre fossilt samhälle. Två intressen ställs mot varandra och båda är väsentliga att värna.

Hantering av svåra konflikter
Det intressanta var Amanda Linds svar. Istället för att ta ställning till det ena eller andra (och få en omedelbar följdfråga från journalisterna om inte detta kan uppfattas som ett svek mot den andra sidan) pekade Amanda Lind på att det inte är hennes sak att ta ställning just nu. Komplicerade frågor måste hanteras betydligt mer ingående. Båda sidor måste få lägga fram sina synpunkter, samtala med varandra, oberoende experter måste få bedöma och analysera konsekvenser, nya alternativa lösningar måste utredas ordentligt och hela processen måste få ta tid.

Legitima krav och ömsesidig respekt
Det som slog mig med Amanda Linds svar var att detta är exakt den process som måste till för att lösa många av vår tids konflikter. Om man tror att man kan ”skapa fred” genom att en starkare part tvingar den svagare till underkastelse har man inte förstått vad fred är. Freden måste byggas på en ömsesidig förståelse för legitima krav och på en ömsesidig respekt för parternas kompromisser med de egna värderingarna. ”Hur skulle jag vilja lösa konflikten om rollerna var ombytta?” är en tänkvärd modell för att vrida och vända på rättvisan i den överenskommelse som kan skönjas.

Första och andra världskriget
Segrarmakterna i första världskriget straffade den tyska sidan, närmast förnedrade dem, och revanschkänslan växte sig stark. Andra världskrigets fasor hade kanske kunnat undvikas om freden 1919 hade uppfattats som lagom rättvis av alla parter. Och ska vi få en långvarig fred i Ukraina måste den bygga på en respekt för den andra sidans synpunkter och perspektiv. Det är sannolikt svårt. Människor har dött. Städer har förstörts, liv och egendom har förgjorts. Det är svårt att acceptera krigets konsekvenser.

Israel
När Netanyahu i Israel ockuperar södra Libanon och stora delar av Gaza för att etablera en ”skyddszon” är det inte fred han bygger förutsättningar för. Det är kontroll och ett permanentande av en temporär lösning, där makten inte delas utan är ensidigt på den starkares sida. Det finns inte förutsättningar från fred i Israels närhet sålänge respekten för den andra sidans behov saknas.

Iran
Ännu värre är det med Iran, som ju på ett uppenbart sätt står emot framför allt USA:s aggression och har skapat en mycket oklar situation i det område som kallas Hormuz-sundet. Här kan det gå precis hur som helst. USA trodde att Iran skulle vika ner sig och Iran hittade sätt att låsa fast USA i en situation som varken är fullskaligt krig eller ens vapenvila. Ingendera sidan lär på kort sikt söka en fredlig lösning. Och än så länge tvekar även hökarna på respektive sida att eskalera konflikten ytterligare. Freden tycks avlägsen.

Nej ”The winner doesn´t take it all”
Men åter till Amanda Lind. Med några korta meningar begripliggjorde hon hur motstridiga intressen behöver hanteras på ett klokt sätt så att båda sidor förstår den andres perspektiv och att lösningen mer eller mindre etableras av sig själv, när alla kort ligger på bordet och alla parter strävar efter en så rimlig och rättvis lösning som möjligt. Det så långt från ”the winner takes it all”-filosofin som man kan komma. Där starka ekonomiska och/eller politiska krafter strävar efter dominans behöver en ömsesidig kompromissvilja vara både konkret och eftersträvansvärd. Så indoktrinerade är vi i vinnar-förlorar-tänket att freden och kompromissen är svåra att föreställa sig.

Länktips: https://www.svtplay.se/video/84dn9P3/val-2026-utfragningen/amanda-lind-mp

Ordens makt

Posted on by
Reply

Jag ägnar en del tid åt ord och deras betydelse. Det blir så när man tillverkar korsord, som jag gör sedan drygt 10 år. (De finns i Hemmets Journal varannan vecka om någon är intresserad). Ett ord som fastnat den senaste tiden är bosättare. Det låter ganska neutralt. Att sätta bo, slå sig ner, bygga sig ett hem och en framtid. Bosätta sig i en landsända. Det har folk gjort i eviga tider. Bosatt sig. Men ordet är inte riktigt neutralt längre.

Bosättare använder våld
Under lång tid har vi fått höra att det finns bosättare som väljer att bosätta sig på Västbanken, den del av tidigare Jordanien, som ligger väster om Jordan-floden. Området har nära tre miljoner invånare med palestinsk härkomst och ungefär tre hundra tusen invånare med israelisk härkomst. Det som pågår, delvis under medias radar, är att bosättare, eller de som kallas bosättare, med våld tvingar bort palestinier från sina hem och helt sonika övertar mark, odlingar och hus från de som tidigare bodde där. Bosättarna, eller de som kallas bosättare, drar sig inte för att använda våld för att överta marken.

Alla är inte lika inför lagen
Är ”bosättare” rätt ord för detta? Kanske om man fullt ut ställer sig bakom de nationalister och högerpolitiker i Israel som inte kan tänka sig att ge palestinierna ett eget land och egna mänskliga rättigheter. Mest extrem i den riktningen är Israels nuvarande säkerhetsminister Ben-Gvir, som låtit bygga en galgbacke utanför ett fängelse för att synliggöra hur han vill att palestinier ska hängas när de dömts för terrorism. Alla är inte lika inför lagen i Israel och helt klart handlar bosättarpolitiken om att utvidga det landområde som kontrolleras av de israeliska myndigheterna.

Vem vill bo på en remsa?
”Ockupanter” är ett begrepp som kanske tydligare tar palestiniernas sida i konflikten. Genom att acceptera begreppet ”bosättare” tar vi tydligt ställning för det synsätt som legitimerar den pågående stegvisa ockupationen av Västbanken. Det finns två andra ord som stör mig i det här sammanhanget. Just ”Västbanken” och ”Gazaremsan” är begrepp som förminskar värdet av de områden som fram till nyligen beboddes av kanske fem miljoner människor med palestinsk härkomst. Vem vill beskriva sitt hemland som en ”bank” eller som en ”remsa”? Det förminskar de boendes känsla av hemhörighet och ägande av sin mark. Ordens laddning betyder något för båda sidor i en konflikt.

Tankeexperiment
Låt oss för ett ögonblick flytta bosättarrörelsen till Norden. Ett antal norrmän har skaffat sig hus och fritidshus i Sverige, inte minst i Bohuslän. Hur skulle det uppfattas av boende i Bohuslän om norrmännen tog över gårdar och hus med våld? ”Vi hade Bohuslän före 1658, så vi tar bara tillbaka det som var vårt” skulle de kunna hävda. Ingen köpeskilling. Bara ett våldsunderstött formellt och praktiskt övertagande. Hur skulle det tas emot av bohuslänningarna? Skulle vi acceptera de norska ”bosättarna”?

Avdrag = bidrag och tvärtom
I en annan text har jag nämnt hur orden avdrag och bidrag används för att ladda statliga pengar med något positivt respektive negativt. Avdrag är smart, medan bidrag är förkastligt och ska undvikas. Men båda är subventioner, där vi skattebetalare bidrar till att flytta resurser till ”behövande”. ROT och RUT kallas avdrag och anses smart, medan bostadsbidrag är något som många ser ner på och önskar begränsa. Men båda exemplen handlar om att skattekollektivet, vi alla, hjälper till att skipa något slags rättvisa villkor för andra. Vi behöver vara observanta på ordens valörer. Så att motståndare inte blir fiender. Eller att fredssträvan skulle vara naivt. ”Freden måste komma först, min vän. Gör den inte det, kommer inget efter den.” (Tage Danielsson i dikten Råd till ett nyfött barn).

Vad är ett samhälle och hur skapar vi fred?

Posted on by
Reply

Är det bra för ett samhälle att det är enklare att bli rik på pengar än på arbete? Är det ett problem att unga människor inte vill bilda familj, hitta en bostad och skaffa barn? Och hur stort problem är det att förmögenheten och makten kan koncentreras till ett fåtal tech-bolag, som leds av personer som t.ex. Elon Musk och Peter Thiel, där det blir allt lättare att styra och påverka beteenden, konsumtion och lagrad ekonomisk information? Detta på ett sätt som kan ge företag en närmast orwellsk kontroll över människors vardag. Dessa tre frågor skulle kunna vara uppföljningsfrågor på den mer generella frågan om hur våra politiker ser på samhället och samhällets utveckling.

Vad är ett optimalt samhälle?
För om vi inte har ett samhälle som vi kan känna att vi tillhör, och bidrar till och har nytta av, vad har vi då? Anarki? Samhällsstrukturen speglar hur vi ser på oss själva. Är vi egoister kanske vi vill ha ett så litet och ”billigt” samhälle som möjligt, medan motsatsen kanske gäller om vi ser värdet med ett samhälle som hjälper de svagaste, de sjuka osv. Det hade varit intressant att någon gång i partiledarutfrågningarna få partierna att beskriva hur deras optimala samhälle ser ut.

Globalt samarbete via FN, eller…?
Och en följdfråga skulle kunna vara hur partierna ser på det globala samarbetet, ansvarstagandet och utvecklingen. Hur ska det gå till att få ordning på de globala utmaningar som enskilda länder inte mäktar med att lösa? Ska frågorna hänga i luften eller ska de lösas tillsammans med andra länder? Hur ska i så fall demokratier hantera icke-demokratier och vilken roll ser partierna för FN i framtiden? En större eller mindre roll? Varför?

Hur ska fred skapas och vilken roll har Sverige?
Och om vi ser freden som förutsättning för samarbete, hur ska det gå till att skapa fred i de konflikter som plågar många länder? Vill partierna se FN-styrkor på plats i olika länder eller är lösningen att stormakter som USA eller Kina ensidigt går in och ”ställer saker till rätta”? Vad händer med länder som tvingas in i överenskommelser av en supermakt? Blir det verklig fred eller bara ett tillfälligt påtvingat eldupphör? Hur ser partierna på fredsfrågan och Sveriges roll för att bidra till en fredlig utveckling, som vi alla skulle vinna på? Om världens vapentillverkning halverades skulle den kunna avskaffa världssvälten flera gånger om.

Pengarna finns uppenbarligen
Tittar man närmare på siffrorna från SIPRI kostar det ungefär 4-5 procent av världens vapentillverkning att avskaffa världssvälten. Man ska vara försiktig med statistik, men storleksordningen är tydlig: Om vi bara tillverkar hälften så mycket vapen som idag skulle vi kunna ge miljarder människor en anständig tillvaro. Bekymret är naturligtvis ägandet, ekonomin, inflytandet och vem som tar vilka beslut och varför.

Vilken riktning vill vi att samhället tar?
Men visst vore det intressant om partiledarna någon gång fick redovisa sin på de principiella frågorna kring samhällets och världens utveckling. Vart man vill att utvecklingen ska gå. Och varför.

Länktips: En cirka fem minuter lång video där professor Jiang Xueqin, som är en kinafödd kanadensisk analytiker och kommentator, redovisar vilka tre faktorer som just nu pekar på att USA som stormakt är på tydlig tillbakagång: https://www.facebook.com/reel/1070895975365654/?fs=e&fs=e

Vi har talat för lite om Tidö 2

Posted on by
Reply

Det pågår en diskussion om huruvida demokratin är i fara eller inte. Att frågan kommer upp beror naturligtvis på hur valet går och vad olika aktörer gör för bedömning av konsekvenserna av en fortsatt högerregering i Sverige, en regering där SD sannolikt ingår med ett antal ministrar på centrala poster. I Svenska Dagbladet har forskare hävdat att demokratin inte är i fara sålänge valsystemet är intakt och väljarna kan säga sitt vart fjärde år. Mot denna ”minimalistiska” demokratisyn har Bo Rothstein reagerat och skrivit en annan debattartikel, där han pekar på att statlig kontroll över universitet, kulturinstitutioner och Public Service leder till kraftiga inskränkningar i hur demokratiska rättigheter kan manifesteras i det dagliga. (Se länktips nedan till Rothsteins artikel och till den artikel som motiverade Bo Rothstein att skriva sin artikel).

Östhammar är ett skyltfönster
En kommun i Sverige, Östhammar, där för övrigt Forsmark ligger, har i fyra år styrts av Sverigedemokraterna med stöd av M, KD och BoA (ett lokalt borgerligt parti). Så det går alldeles utmärkt att se hur villkoren för medborgarna förändras när jämlikhet, jämställdhet och mänskliga rättigheter städas undan för att ge plats för en helt annan syn på hur samhället ska utvecklas. I Östhammar har de kommunala styrdokumenten rensats på allt som handlar om jämställdhet, jämlikhet, hbtq och arbete för att uppnå miljö- och klimatmål. Språkundervisning har flyttats utanför skoltid och det har blivit förbjudet att hissa regnbågsflaggan på kommunala flaggstänger. Symboliken och detaljerna i dessa beslut har definitivt med demokrati att göra, eftersom demokratin är en levande process, där vars och ens möjlighet att delta i samhället ska stärkas, inte begränsas. När de två forskarna Mikael Persson och Andrej Kokkonen reducerar demokrati till att vi får rösta en gång per fyra år har de valt att definiera demokrati till en teknikalitet och inte till ett redskap för samhällsutveckling.

Och värre kommer det att bli
Och mycket riktigt. Det finns en rapport som tankesmedjan Timbro satt ihop tillsammans med SD-nära Oikos, där man skissat på vad som ska göras vid en valvinst för högersidan den 13 september. (Se länktips ang Tidö 2 nedan). Tidö 2.0 är mycket långtgående och skulle i ett slag göra det näst intill omöjligt att organisera lokala initiativ, eftersom man vill skrota statens stöd till studieförbunden, man vill i praktiken skrota allt miljö- och klimatarbete och alla åtaganden som gjorts av Sverige på det området, man vill skrota Systembolaget, sälja ut statens tillgångar och privatisera så mycket som möjligt. Fri hyressättning ska gälla och Hyresgästföreningen ska inte längre få förhandla hyror, A-kassan avskaffas, presstödet likaså.

Och detta tycker högern är rimligt…
Hela rapporten är en mix av nyliberala vinstmaximeringsdrömmar och kulturpolitisk högervridning som säkerligen inspirerats av Orbans Ungern och Trumps USA. Det är som en spottloska i ansiktet när det i rapportens ingress står att ”Det här är vårt förslag på reformer som vi tycker är rimliga.”  Nej det är inte rimligt att avskaffa mänskliga rättigheter, att privatisera allt som staten – vi alla – äger och att suboptimera allt till förmån för kapitalisters kortsiktiga intressen. Vill Svenskt Näringslivs alla medlemmar verkligen se detta genomfört? Och när ska journalisterna på SVT:s Agenda pressa Åkesson om han står bakom alla FN:s deklarationer, av typen Agenda 2030, och om att en allmän princip om alla människors lika värde gäller?

Länktips: https://esvd.svd.se/shared/article/minimalistisk-syn-haller-inte-riktigt/1kJ68bOM

Och den artikel som fick Bo Rothstein att skriva sin artikel: https://www.svd.se/a/zOQRaw/svensk-demokrati-ar-inte-hotad-skriver-statsvetare

Länktips: Timbro och Oikos åtgärdsplan för Tidö 2.0: https://timbro.se/allmant/tido2/