Återbruk av skor kanske är närmare än du tror?

Posted on by
Reply

IVL har haft ett forskningsprojekt som har undersökt förutsättningarna för återbruk av skor. Handelsrådet har publicerat en intervju med Tomas Rydberg och en sammanfattning av rapportens slutsatser. (Se länktips nedan). Skor säljs ungefär 30 miljoner par per år i Sverige, så det är en ganska stor mängd skor som varje år sätts på marknaden. Det intressanta är naturligtvis om det finns förutsättningar för återbruk och hur återbruk kan bli lönsamt, miljömässigt smartast och kan bidra till minskat tryck på jungfruliga resurser. Det som framkommer ur rapporten är att det går.

En variant av ROT-avdrag?
Ett sätt att närma sig frågan vore att utgå från nya affärsmodeller, där konsumenter och detaljister samverkar för en gemensam nytta. Rapporten föreslår att konsumenten kan få en värdekupong för återlämnade skor, men här skulle det kunna vara intressant att testa en annan rollfördelning. Man skulle kunna tänka sig att konsumenten involveras i bedömning, sortering, enklare uppfräschning, märkning osv. För att i gengäld få rabatt på köp av de skor som säljs. Eller ett slags ROT-avdrag som också nämns i seminariet som Handelsrådet ordat.

Prosumentlösningar?
Detta eftersom personal- och bemanningsfrågan sannolikt blir en kostnadsdrivande faktor när begagnade skor ska tas om hand. Om konsumenten involveras i affärsupplägget uppstår en möjlighet att generera en win-win-lösning. Som ”medlem” i ett skoförsäljningskooperativ skulle konsumenten kunna ta på sig att göra nytta ett par timmar per månad mot att få rabatt på priset av skor vid försäljning.

Återbruk innebär nytänkande
I det seminarium Handelsrådet har lagt ut (se länktips nedan) lyfts en hel del av de frågor som viktiga att belysa när det gäller återbruk av skor. En avgörande fråga är den lönsamhet som kan uppstå vid försäljning av återbruksskor. Och om den lönsamheten minskar lönsamheten vid alternativ ”linjär” försäljning kan ju intresset för återbruk bli nära noll. Det enda rimliga är att styrmedel organiseras för maximering av livslängd och för att skor ska kunna återbrukas efter rimligt komplicerad process. Det system som hela tiden utgår från utnyttjande av jungfruliga resurser behöver ersättas med ett system som bygger på hushållning av resurser, av energi och manuellt arbete. Kvalitet måste belönas. Och nya affärsmodeller behöver se dagens ljus.

Lönsamhetsfrågor
En siffra som visas i seminariet är att det krävs att butiken hanterar och säljer många fler begagnade skor för att få samma lönsamhet som kan uppnås vid försäljning av enbart nyproducerade skor. Sannolikt just för att det blir många fler arbetsmoment per sko, där slutprodukten dessutom behöver säljas till ett lägre pris än den nyproducerade skon.

Det samlas in fler skor än vad som kan återbrukas
En intressant detalj är att projektet räknade fram att det blir 50 procent överinsamling, dvs skor som inte går att återvinna och som istället gick till förbränning utgjorde ungefär en tredjedel av de skor som samlades in. Det innebär att det behövs plats för all hantering. En annan intressant detalj var att hälften av de skor som exponerades för försäljning såldes snabbt till cirka motsvarande halva nypriset. Det finns således kunder som gärna köper återbrukade skor.

Vem har bollen?
Nya yrkesroller kommer att behövas, nämndes i seminariet. Detta är intressant och sätter fingret på vilken aktör som egentligen ska driva fram den utvecklingen. Krävs det lagstiftning eller är det ett tydligt konsumenttryck som gör att något händer? Eller är det att det uppstår nya företag som utmanar de etablerade kedjorna? Och det behövs nytänkande på lokalsidan, nämligen att ha plats för inlämning, sortering och arbete med de återbruksbara skorna.

Act of Caring
Act of Caring är ett intressant initiativ för att få folk att – tillsammans – vårda sina saker. Så håller produkterna, till exempel skorna, längre. Ola Gejde från Act of Caring nämner att det numera bara finns 400 skomakare i Sverige, mot tidigare 4 000. Och säger även det som kanske är att svära i kyrkan hos handeln, nämligen att ”företagen måste uppmana sina kunder att ha vara på sina produkter”, ett uttalande som naturligtvis går stick i stäv med den rådande volymförsäljningsidén, där köp-slit-och-släng ger bästa intäkten på kort sikt. Han nämner också ett franskt varumärke, Veja, som inkluderar omsorg av befintliga skor. Se länktips nedan.

Länktips: Projektbeskrivning: här

Länktips: Rapportsammanfattning: https://handelsradet.se/app/uploads/2026/10/Sammanfattning-2026_8.pdf

Länktips: 30 minuters podd med Tomas Rydberg om projektet: https://www.youtube.com/watch?v=q8gTjDwx5fc&list=PL_FaVi7xeTXV6rNWMagmhKOGMebfN7E-q&index=6

Länktips: En timmes seminarium om projektet som IVL hållit i: https://www.youtube.com/watch?v=WzSKj1Se60I

Länktips: Act of Caring: https://actofcaring.com/pages/om-oss?srsltid=AU7gw4Uoo99yIMOKgWXXpkTIpfNd30vaJYlvsL9TiAc2i8_LGKDqFgte

Länktips: Veja: https://www.veja-store.com/sv_se/

Känner du till rullegruppen?

Posted on by
Reply

Livskvalitet är ett centralt begrepp. Alla har rätt till ett liv med möjlighet att utveckla sig själv, uppleva nya saker, lära sig sådant man inte visste att man skulle kunna behöva veta, träffa nya människor, umgås och få känna sig som en del av ett sammanhang. Livskvalitet är många olika saker, ofta beroende på utgångsläge. Den som just återhämtar sig från en längre sjukhusvistelse eller en operation kan uppleva att få lyssna på fågelsång en solig morgon som en hög kvalitet. Livskvalitet är relativt.

Felaktig bedömning
Det viktiga är att samhället och vi alla visar respekt för olikheterna när vi hävdar att alla har lika rätt till ett gott liv. I dagens bild- och åsiktstunga samhälle blir folks utseende hela tiden värderat. Särskilt viktigt är det att försöka bemästra ”tyckandet” om varandra i skolan. Vi har alla olika förutsättningar och olika möjligheter, men det ska inte innebära att den ene värderas högre än någon annan. Att ständigt utgå från att rikedom är det viktigaste måttet på framgång och att bli accepterad av andra är ett misstag. Ändå är det förmågan att köpa de senaste, dyra, modeprylarna eller bilarna som ständigt visar sig som en måttstock i en del sociala sammanhang. Beteendet är dessutom påhejat av reklam från de företag som vill omsätta mer produkter som utgör sådana framgångsmarkörer. Men livskvalitet är inte detsamma som social status.

Vad är det som är meningsfullt?
Detta med livskvalitet slår mig när jag träffar en tidigare arbetskamrat och chef som jag känt sedan 1977. Han var delägare och ekonomichef på företaget AVAB, som jag var anställd av i ett par omgångar mellan 1977 och 1998. År 1993 opererades Torsten och blev efter det rullstolsburen. Han fortsatte att arbeta och har på senare år engagerat sig i det som heter Rullegruppen. Det finns många som är rullstolsburna av olika skäl, men som ändå vill kunna leva ett varierat och givande liv. Här gör Torsten en avgörande insats, som uppenbarligen gör nytta både för andra och säkert gör att han själv kan känna meningsfullhet.

Vars och ens egna upplevelse viktig
Jag tror att en grundläggande faktor är att man även med en tydlig begränsning i det fysiska behöver se sig som subjekt och inte som objekt. Att de egna önskemålen och värderingarna finns och behöver komma till uttryck ävenom om omgivningen betraktar en som patient eller vårdbehövande. Var och en behöver kunna känna att man lever sitt liv på egna villkor, inte primärt utifrån begränsningar som omgivningen dikterar.

Rullegruppen
Torsten är ordförande i Rullegruppen och berättar om allt det som föreningen ordnar och som gör en stor skillnad för de drabbade. Nu till höstlovet sista veckan i oktober ordnar man körning med fyrhjuling vid Brudarebacken i Göteborg. Mountainbike-experter hjälper till och de som vill får testa även om de normalt sitter i en rullstol. Hur det kan se ut och upplevas framgår av det SVT-inslag som sändes förra året, när Torsten testade den speciella fyrhjuling det handlar om. (Se länktips nedan). Avgörande är naturligtvis att det finns resurser som möjliggör teknik, bemanning och transporter. Nya sätt för kommun och den idéella sektorn att samarbeta kan behövas.

Personlig assistans är ett skyddsnät
Ett bekymmer, berättar Torsten, är hur det har blivit svårare att få behålla personlig assistans, något som kan vara livsgörande för den utsatta grupp det handlar om. Jag läser om en person miste livet p g a syrebrist. ”… ett system som tagit bort livsnödvändigt stöd från människor med omfattande behov – utan att ersätta det med något likvärdigt. Personlig assistans är inte en ”extra service”. Den är ett skyddsnät. När det nätet tas bort, samtidigt som den medicinska sårbarheten ökar, blir konsekvenserna livsfarliga. Risken försvinner inte för att stödet gör det. Det är bara skyddet som gör det. Det här måste få sägas högt. För det handlar inte om ett liv. Det handlar om många.” (klippt från inlägg på Facebook).

Livskvalitet som en mänsklig rättighet
Det är just när vi reducerar vård och omsorg till ett reparationsarbete som risken uppstår att allt till slut handlar om pengar, budget och personalresurser. Det som behövs är att se helheten, hur vi kan hjälpas åt att ge var och en den livskvalitet som egentligen är en mänsklig rättighet. Inte minst mot bakgrund av att det i Sverige finns 900 000 ensamhushåll i den seniora befolkningen. Då behövs skyddsnät, omtanke och förutsättningar att leva ett liv med ett rimligt mått av kvalitet. Och då är empati är ett kärnvärde. Och inte ”västvärldens största svaghet” som Elon Musk hävdat. (Ett uttalande som knyter an till fascismens förakt för svaghet, men det är en annan historia…).

Länktips: https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/har-kastar-sig-77-arige-torsten-ner-for-backen-i-terrangrullstol

Länktips: Rullegruppen: https://www.rullegruppen.se/

Så här skrev jag till EU om moms

Posted on by
Reply

EU har haft ett ”dialogfönster” öppet, för att låta organisationer, företag och allmänhet lämna synpunkter på den förändring av moms-lagstiftningen man förbereder. Momsen är en skatt som varje land kan besluta om, men den är också samordnad mellan länderna så att EU-länder kan exportera varor och tjänster utan moms. Momsen blir en slags procentuell pålaga på allt som säljs inom EU och utgör en rejäl intäkt till varje lands statliga finanser. Momsen skiljer sig i procentsatser för olika produktkategorier, men detta avgörs på nationell nivå. Den 4 november är sista dagen att lämna synpunkter till EU angående moms-lagstiftningen. (Se länktips nedan till mitt tidigare inlägg om samma sak).

Momsen behöver förstärka en omställning i hållbar riktning
För mig handlar det väldigt mycket om att momsen behöver förändras i grunden. Från att vara uppbyggd enligt en linjär princip behöver momsen utgå från en cirkulär ekonomi, där förbättring och upparbetning av produkter blir självklara komponenter för näringslivet, liksom att utveckla nya affärsupplägg. Resursanvändningen måste bromsas in, energianvändningen likaså. Vi behöver belöna företag som tar ansvar för ekosystemet, vattenförsörjningen och säkerställa att ekonomin ryms inom det sociala manöverutrymme som ”donut”-ekonomin pekar ut. I den text man kan skicka till EU finns utrymme för 4000 tecken, så jag fick korta ner min text en hel del. Men i översättning från engelskan följer mitt inspel här.

Mitt förslag till EU:
(Citat) Tack för möjligheten att lämna synpunkter på den nya momslagstiftningen. Jag skulle vilja se en process i tre nivåer. Momsen måste reformeras på ett sätt som bevarar dess legitimitet, rättvisa och ekonomiska värde, samtidigt som den effektivt styr produktion, investeringar, konsumtion, energianvändning, transporter och andra centrala funktioner mot hållbarhet.

Cirkulär ekonomi behöver nya begrepp och ramar
Den första nivån handlar om att etablera ett regelverk och en nomenklatur som speglar verkligheten på ett mer modernt sätt. Avfall och restprodukter kan fungera som råvaror i tillverkningsprocesser. Man bör undersöka hur lagstiftningen – till exempel genom förbud mot export av ”avfall” – i praktiken hindrar ett ansvarsfullt resursutnyttjande. Det krävs regelverk som förhindrar att nytillverkade varor, som aldrig har använts, förstörs. Det behövs en ny terminologi – en som på ett mer precist sätt beskriver produkters status, certifiering eller godkännande.

Bibehållet produktansvar
Ett tillvägagångssätt att undersöka är att införa ett krav på att tillverkande företag (inom vissa sektorer) aldrig ska kunna frånsäga sig ansvaret för sina produkter. De skulle kunna ta betalt baserat på användning, men skulle alltid behålla ett visst ansvar – förslagsvis hanterat genom en avancerad fond utformad för att hantera scenarier som företagskonkurser – vilket skulle omfatta själva produkterna och de farliga beståndsdelar de innehåller. Konsumenten har inte tillräcklig kunskap.

Bonus-malus-system
Den andra nivån innebär att vidareutveckla momssystemet – eventuellt bransch för bransch – för att påskynda utfasningen av produkter som skadar miljön, ekosystemen, vattenresurserna och så vidare. Genom att gradvis göra skadliga produkter dyrare, samtidigt som ”oskadliga” produkter blir relativt billigare, styr momssystemet produktion och konsumtion i en riktning som skyddar miljön. Vissa branscher kan fungera som pilotområden, där företagen inom dessa sektorer får i uppdrag att utforma ett bonus-malus-system.

Även Business-to-Business, B2B, behöver ingå
De minst önskvärda produkterna görs dyrare än de överlägsna alternativ som erbjuds av konkurrerande företag. Huvudsyftet är att upprätthålla skatteintäkterna och samtidigt skapa ett tydligt incitament för tillverkare att konkurrera utifrån kvalitetsegenskaper. Vissa branscher skulle också kunna väljas ut som pilotområden för att belöna produkters livslängd – vilket gör det mer lönsamt för både företag och användare att nyttja en produkt snarare än att äga den. Dessutom bör transaktioner mellan företag (B2B) undersökas i syfte att skapa nya, ömsesidigt gynnsamma samarbetsmodeller, så kallad industriell symbios.

Värdefokus istället för vinst
Den tredje nivån innebär att man går hela vägen: produkter som inte kan ingå i ett slutet kretslopp fasas gradvis ut, samtidigt som företag uppmuntras – eller tvingas – att under en generös tidsperiod ställa om sina produktionsprocesser så att uppkomsten av avfall blir ett kostsamt undantag. Detta kräver en utformning av mervärdesskattesystemet (momsen) som följer en produkt genom dess olika stadier av uppgradering och återtillverkning. Momsen bör stå i ett omvänt förhållande till värdeskapande och ansvarstagande. Produkter som är utformade för en lång livslängd skulle belönas med en lägre momssats, medan produkter med en genomgående kort livslängd skulle bli relativt dyrare. På denna tredje nivå är målet att ersätta den nuvarande linjära momslogiken med en hållbar, cirkulär moms – en som är kopplad till värdeskapande snarare än vinstjakt. Detta synsätt vilar också på en ny syn på ägandeprincipen, liksom på alternativa metoder för att redovisa företagsverksamhet. Det rör sig här om kringliggande processer som kräver ytterligare utredning för att säkerställa att momssystemet effektivt samverkar med de mål vi vill uppnå.

Avslutningsord
Forskare med intresse för en ny ekonomi måste involveras. Ett exempel från Amsterdam: https://act.uva.nl/research/research-projects/sustainable-by-design/sustainable-by-design.html?cb#page
Jag instämmer också i den kommentar som lämnats av Lorenzo Liguoro från Italien.
Momssystemet bör underlätta den utveckling vi vill se, inte hindra den. (Slut citat).

Det ska bli intressant att se om detta inspel gör någon skillnad.

Länktips: Min tidigare text om EU-momsen: https://christerowe.se/2026/10/nr1403-en-ny-eu-moms-pa-gang/

En talskrivare att lyssna på

Posted on by
Reply

Det är fortsatt beklagligt hur USA under Trump tycks trassla in sig allt mer i en auktoritär återvändsgränd. Presidenten kan inte sluta att ljuga och att bete sig som om kunde göra vad som helst utan att få motstånd. Möjligen har hans trognaste följare tröttnat på hans ledarstil eftersom de sammankomster han talar på numera ofta har glest mellan besökarna. De ser ju hur bensinpriset och hur levnadsomkostnaderna stiger och drar åtminstone ibland slutsatsen att det hänger samman med Trumps agerande. Då och då brukar jag ta del av David Pakmans olika kommentarer. Denna gång kollade jag in Pakmans samtal med Ben Rhodes, som var tidigare talskrivare åt Obama. (Se länktips nedan).

Cynism och apati präglar den auktoritära högern
Något av det mest intressanta i en svensk kontext är kanske det Rhodes säger om cynism och apati. Om hur Trump och liknande politiker använder sina framträdanden till att anklaga motståndare, sprida lögner och felaktigheter och förenkla budskapen så långt att publiken egentligen inte ser någon lösning utan landar i en apati, där allt är någon annans fel. Och där det inte är någon idé att själv försöka förändra något. Där fördomar tar plats på bekostnad av kunskap, där empati ses som något negativt och där människor med en annan åsikt blir motståndare eller t o m fiender. Istället för att bejaka skillnader och värdet av mångfald blir det okända eller det ovanliga till hot. Ständiga attacker på media hör också till bilden, där mycket också händer på nätet.

Tilliten behöver stärkas
Det som är viktigt är att hitta sätt att återskapa tillit i samhället. Och tilltro till de strukturer som samhället erbjuder. Det som skiljer USA från Sverige är naturligtvis att det finns en stor grupp amerikaner som ser sig själva som troende kristna och går i kyrkan samt att många i USA äger ett vapen. Det innebär rimligen att en större andel av befolkningen i USA tenderar att vädja till högre makter snarare än att själva ta tag i ett problem. Och att våldet ligger på en högre nivå eftersom det är så vanligt att ha tillgång till ett vapen. Det blir sannolikt en reflex att misstro en främling snarare än att vara nyfiken på vem det kan vara. Det blir inte säkrare för att fler beväpnar sig.

Att dränera staten är något som vissa siktar på
Att det är privata intressen som äger och driver fängelser i USA bidrar säkert också till den stora mängd fängslade per hundra tusen invånare som USA har: cirka 400. Traditionellt har svensk kriminalpolitik inneburit cirka 60 fängslade per hundra tusen, men den siffran stiger nu. Man kan undra om Tidögänget siktade på att privatisera på liknande sätt i Sverige som skett i USA? Man har ju börjat köpa fängelseplatser i Estland. Och via skolkoncernerna har högern lärt sig hur man kan dränera staten på pengar och garantera vinster. Sjukvård och fängelser är säkert högt upp på dessa lobbyisters önskelista.

Länktips: Drygt 20 min samtal mellan Ben Rhodes och David Pakman; https://www.youtube.com/watch?v=AwWSNwzPlnE

Skiss på ”not for profit” ekonomi

Posted on by
Reply

Jennifer Hinton är en forskare som jag är intresserad av. Hennes tankar om en ”lagom-ekonomi” (mitt uttryck, inte hennes) tilltalar mig. Nu när det finns en chans att ge EU lite inspel kring den nya moms-lagstiftningen frågade jag henne om råd och fick som svar en länk till ett ”white paper” som handlar om hur vi kan rigga en socialt och miljömässigt hållbar ekonomi för att stärka EU för framtiden. Även om materialet kom 2024 är det aktuellt. (Se länktips nedan).

Så här kan den hållbara ekonomin formas
Här ingår en video på 48 minuter som förklarar en hel del av det som står skrivet i den rapport på 144 sidor som de också länkar till. Att återge allt låter sig inte göras, men jag plockar ut lite godbitar som är extra centrala. De är hämtade från sidan 23-29 ur ”the white paper”, som har rubriken ”Sustainable by design – industrial policy för long-term competitiveness in the EU”.

NFP economy har möjlighet att nå högre mål
Hinton menar att dagens ekonomi skapar problem på flera nivåer. Bland annat handlar det om att överproduktionen skapar ett orimligt resursuttag och energianvändning, att ekonomin bidrar till ojämlikheten i form av att vissa löner hålls nere för att maximera vinsten åt andra samt att marknaden ständigt tenderar att koncentrera ägandet, vilket i sin tur skapar ett demokratiskt underskott. Ekonomin behöver struktureras för att innebära en annan dynamik, menar hon. En icke-vinstdriven ekonomi (not-for-profit, NFP, economy) kan istället samverka med myndigheter får att nå gemensamma och överordnade mål. Hälsa och miljö behöver ges högsta prioritet, inte lokal vinst. Offentlig upphandling och pensionsfondernas placeringar kan användas för att styra i rätt riktning, menar hon.

ESOP är en modell som fungerar på två olika sätt
En stor del av videon och rapporten handlar om olika företagsformer, där gemensamägda företag och ett steward ownership, förvaltarstyrt företagande, tar stor plats. Det talas också om den s.k. ESOP-modellen, som ger anställda rätt att få andelar i det företag man är anställd i. Två olika koncept använder samma förkortning, vilket är förvirrande. Det amerikanska systemet bygger på att en stiftelse som köper aktier som fördelas till de anställda, medan en annan modell ger de anställda optioner på att i ett framtida läge köpa andelar i företaget till ett förutbestämt värde.

Personalägda företag är intressanta
De nämner också att det är 450 000 SME-företag som årligen byter ägare i EU. Och att en tredjedel av dessa, som innebär cirka 600 000 anställda, har en framtid som är hotad. EU behöver stödja de små företagen mer för att göra generationsväxlingar och ägarbyten mer attraktiva och ha ett särskilt fokus på de gemensamägda, personalägda, företagen. Bo Rothstein har också forskat om detta. Se länktips nedan.

Intressant om energikooperativ
En av forskarna i rapporten, Björn Hoops, fokuserar på samägda energiföretag. Han menar att det går att sätta upp viktiga parametrar för att dessa företag ska bli socialt och ekonomiskt hållbara. Så att det offentliga kan stödja initiativ på ett sätt som bidrar till en hållbar utveckling. Han nämner krav på att andelar ska ägas lokalt, att låginkomsthushåll ska kunna inkluderas, att externa företag inte får vara delägare, att företaget ska styras och ledas av medlemmarna själva, att företaget ska ha som huvudsyfte att göra samhällsnytta, inte att generera vinst. Han menar att EU behöver göra det enklare att driva energikooperativ i olika storlek och att det är viktigt att respektera olikheter i förutsättningar.

Snart kommer Jennifer Hintons bok
Inom några veckor kommer den bok Jennifer Hinton sedan länge har aviserat. Det ska bli intressant att ta del av hennes slutsatser. Jag återkommer i frågan.

Länktips: https://act.uva.nl/research/research-projects/sustainable-by-design/sustainable-by-design.html?cb#page

Länktips: Bo Rothstein om personalägda företag: https://christerowe.se/2026/01/nr1299-kloka-tankar-fran-bo-rothstein/

Hur ska freden vinnas?

Posted on by
Reply

Efter andra världskriget blev det uppenbart att judar behövde en fristad, ett eget land, där de kunde forma ett judiskt liv. När stormakterna ändå höll på att dela upp världen i intressesfärer och rita om kartan efter kriget föll det sig tydligen naturligt att en del av det brittiskt kontrollerade Palestina skulle ge plats åt det som senare blev staten Israel. Att lösningen innebar att ett stort antal palestinier såg sig tvungna att flytta var underordnat. Kolonisatörernas logik styrde.

Inte inkluderande
Det makthavarna inte till fullo tycks ha insett är vilken grund som därmed lades till den konflikt som fortfarande är olöst. När palestinier inte erbjöds att delta i en rättvis process utan istället fick acceptera vad andra länder beslutade blev prioriteringen tydlig. Behoven hos befolkningen i den nya staten Israel överordnades de behov den tidigare befolkningen hade.

Inte lika behandling
En stat som upphöjer en religion till statsreligion får per definition svårt att på allvar upprätthålla religionsfriheten. Det dagliga livet fylls av exempel på hur religionen styr besluten. Det handlar inte enbart om vilken veckodag som ska vara vilodag, det kan också röra hur rättsväsendet påverkas av synen på vad som är rätt och fel, vad som är påbud, praxis eller fritt valda aktiviteter. När avvikande beteende, eventuellt baserat på en annan religionstillhörighet, nedvärderas och diskrimineras uppstår lätt en gradering av ”vi och dom” och så småningom subtila och i värsta fall växande skillnader i hur olika grupper behandlas eller accepteras.

Ryms mänskliga rättigheter i en stat med en statsreligion?
Den fråga som jag inte kan släppa är om en stat med en tydlig statsreligion kan vara demokratisk. Kan de troende se på och värdera de icke-troende på ett jämlikt sätt? Går det överhuvudtaget att kombinera tanken på en stat där religionen är integrerad i styrningen med tanken på mänskliga rättigheter? De amerikanska grundlagsfäderna insåg problemet och var noga med att skilja på stat och religion när USA:s konstitution formades. I Sverige skulle jag vilja påstå att separationen mellan kyrka och stat först skedde informellt innan den bekräftades i lag. Anledningen var att en stor del av svenskarna inte såg sig som kristna. (Och helt separerad är kyrkan och staten ändå inte i Sverige eftersom staten via skatteverket inkasserar kyrkoskatten).

Den starkes rätt skapar inte fred
De som kallas bosättare på Västbanken driver med våld iväg den bofasta befolkningen, tar över deras hem och fastigheter och agerar på ett synnerligen inhumant sätt. Och nu i Gaza har miljoner palestinier fördrivits från sina hem, många tusen civila har dödats och allt har skett som vedergällning för ett annat vidrigt brott som begicks av Hamas, i en spiral som pågått länge. Men om man är stark måste man vara snäll, skrev Astrid Lindgren i Pippi Långstrump. Det är så det är. Den starkes rätt skapar inte fred, det gör enbart en rättvis och inkännande dialog med andra parter. När Tyskland kuvades och förnedrades efter första världskriget väckte det tankar på revansch och återtagande av det som gått förlorat, vilket senare hjälpte Hitler att ta makten.

Gäller mänskliga rättigheter?
Den idé som vägde tungt vid formandet av staten Israel var sionismen. Den skulle inkludera de faktorer som kunde säkra nationell och religiös tillhörighet för en sedan länge förföljd minoritet. Kanske var sionismen nödvändig för att både internt och externt sammanfatta idén bakom grundandet av staten Israel. Bekymret som uppstår är när en skyddande mekanism istället blir en maktverktyg. Göran Rosenberg har formulerat detta som att sionismen har nått vägs ände. Han är nog inte ensam i den åsikten. Om sionismen kan inkludera agerande som strider mot grundläggande demokratiska principer, och inte respekterar mänskliga rättigheter är det inte de mänskliga rättigheterna som är problemet.

Hur ska freden vinnas?
Invändningen är att det råder krig i Israels närområde. Fientliga grupper vill utplåna staten Israel. Hamas och Hizbollah finansieras av Iran och strävar efter att skada staten Israel för att återta makten över Palestina ”from the river to the sea”. Så gäller mänskliga rättigheter inte i ett tillstånd av krig? Är det så man ska förstå situationen? Att sionismen behövs för att mäkta med ett utnötningskrig med de grupper i grannområdena som på värsta sätt vill skada staten Israel? Och demokrati är en lyx som man kan unna sig när kriget är vunnet? Hur ska då kriget mot grannarna vinnas? Genom fördrivning och utplåning? Genom att ödelägga Gaza och genom att ta över Västbanken? Är krigets logik att förinta motståndaren överordnad alla andra principer? Till slut handlar det om att det inte är kriget som ska vinnas, det är freden. Så hur vinner man fred? Eller på ett annat plan: Kan en demokrati överhuvudtaget föra krig?

Länktips: Om Palestina när Israel bildades efter att britterna styrt området när det osmanska riket fallit: https://sv.wikipedia.org/wiki/Brittiska_Palestinamandatet

Länktips: Staten Palestina som bildades 1988 : https://sv.wikipedia.org/wiki/Palestina_(stat)

Länktips: Västbanken har en särskild status: https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4stbanken

Länktips: USA:s konstitutions första tillägg antogs 1791 och slog fast att religionsfrihetska gälla: https://sv.wikipedia.org/wiki/Religion_i_USA

Länktips: Separationen kyrka och stat i Sverige: https://www.sverigesradio.se/avsnitt/skilsmassan-historien-om-nar-staten-och-svenska-kyrkan-gick-skilda-vagar

Länktips: Göran Rosenberg, journalist och född av judiska föräldrar har skrivit mycket om Israel och Palestina. Han tror inte längre på den sionistiska tanken. https://www.sydsvenskan.se/kultur/goran-rosenberg-begreppet-sionism-har-forgiftats/

Ska AI granska AI?

Posted on by
Reply

Forskarvärlden och den del av akademin och politiken som vill värna forskningen börjar allt mer oroa sig för vart AI-utvecklingen leder oss. Med de gigantiska datamängder och jämförande processer som AI hanterar kommer ett antal forskare nu känna att sanden rinner ut, att de inte längre kommer kunna få samma finansiering som förut. När AI hanterar miljoner gånger fler parametrar än vad en forskare kan överblicka och dessutom kan sammanfatta resultat, dra slutsatser och skriva underlag krymper utrymmet för den traditionella forskningen och för olika tjänster knutna till forskningen.

Kanske finns det en fördel med AI trots allt?
Det senaste varningsropet kommer från IVA, Ingenjörsvetenskapsakademien, i den ledare Sylvia Schwaag Serger mejlade ut idag. Hon pekar på svårigheterna men landar ändå i en försiktig optimism: ”Om vi kan hålla fast vid kvalitet och excellens samtidigt som vi vågar ompröva invanda arbetssätt finns möjligheten att bygga ett starkare och mer ändamålsenligt system för kunskap, forskning och innovation. ” För det är ju att tänka nytt och att tänka större som har varit forskningens kärna under århundradena. Inte enbart att bekräfta det vi redan vet, utan att hitta det nya, se nya gränser för mänsklig verksamhet osv.

Ska AI granska AI?
Sylvia Schwaag Serger ser bl.a. svårigheten med det som kallas peer review, dvs en kvalitetsgranskning som kommer bli svår att vidmakthålla på traditionellt sätt när det AI landar i kräver så mycket mer och så många samtidiga jämförelser att de inte går att utföra på traditionellt sätt. Blir det AI som ska granska AI? Vad återstår då? En länk till en artikel av Sylvia Schwaag Serger och Mats Benner med fokus på nytänkande, se länktips nedan.

Samtidigt: Motkrafter från ett annat håll
Det som också ligger i vågskålen är AI:s motvikt eller motpol i form av total förnekelse. Forskningens roll i utvecklingen krymps även av andra aktörer. Makthavare och följare till dessa som föraktar kunskap och hävdar att åsikter är lika mycket värda som fakta hör till motkrafterna. Dessa aktörer skapar ett ännu mindre spelrum för det vi normalt hanterat som värdefull grundforskning och innovativ forskning. När vi har politiker som helt struntar i att läsa sina egna experters gedigna rapporter (som när ministern Romina Pourmokhtari våren 2025 vägrade ta emot klimatpolitiska rådets rapport, se länktips nedan) återstår ju bara för den sortens politiker att stryka budgetposten ”eftersom ändå ingen läser vad de skriver”….

Fördomarna tar plats
Så även populismen och dessa medlöpare, inte bara Trump, utan även här på hemmaplan, bidrar till att forskningen får det svårare att göra sig hörd. Föraktet för utbildning, folkbildning och bildning generellt sett finns som en beståndsdel i den del av opinionen som ”vet bäst” och låter fördomarna styra handlandet.

Länktips: https://www.sns.se/publikationer/andra-allt-en-hogskolepolitik-for-var-tid#msdynmkt_trackingcontext=09b57a9b-184f-49b6-9575-66541ebd0100

Länktips: AI-utvecklingen går fort: https://www.nature.com/articles/d41586-026-01297-y#msdynmkt_trackingcontext=09b57a9b-184f-49b6-9575-66541ebd0100

Länktips: https://www.aftonbladet.se/ledare/a/o3zObK/romina-pourmokhtari-duckar-klimatpolitiska-radets-rapport

En ny EU-moms på gång!

Posted on by
2

EU-kommissionen har just nu det man skulle kunna kalla ett synpunktsfönster, en tidsperiod fram till den fjärde november 2026 då vem som helst, företag, organisationer, privatpersoner osv, är välkomna att komma med förslag, idéer och synpunkter inför den process i en relativ snar framtid som ska leda fram till en ny momslagstiftning. För mig är detta intressant av två skäl. Dels att det är en möjlighet att på detta sätt vara medskapande i EU:s lagstiftning rent generellt. Och dels för att behovet av en ny moms-lagstiftning på EU-nivå är något jag har tänkt på åtminstone sedan 2014. (Se länktips från EU-kommissionen nedan).

Några av kommentarerna så här långt
I skrivande stund finns det 22 publicerade synpunkter från privatpersoner och företag i olika länder. De flesta nöjer sig med att se frågan ur ett mycket snävt perspektiv och föreslå sänkt moms på en viss produkt med en viss egenskap. Ett norskt företag i IT-branschen, Atea, med 88 kontor runt om i världen, lyfter dock frågan en aning för att peka på att det måste vara kommersiellt och administrativt praktiskt att samla in utrustning, bedöma den, radera data, reparera eller uppgradera den där så är lämpligt, samt möjliggöra en dokumenterad vidareanvändning över landsgränser. Detta är särskilt relevant för IT-utrustning, menar de. Ett italienskt företag lyfter också mycket klokt att momsens utformning ”bör bedömas inte bara i förhållande till den cirkulära slutprodukten, utan utifrån hela den cirkulära värdekedjan. (…) Cirkulära industriella värdekedjor omfattar ofta flera aktörer som utför aktiviteter kopplade till insamling, förberedelse, behandling, omvandling och tillverkning. En tydlig och enhetlig skattemässig behandling genom dessa olika led kan därför bidra till att minska transaktionskostnader och osäkerhet kring investeringar. (…) Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt hur mervärdesskatten fungerar på framväxande marknader för sekundära råvaror och råvaror utvunna ur avfall. Om det övergripande europeiska politiska målet är att stärka tillgången till cirkulära råvaror och utveckla en verklig inre marknad för sekundära råvaror, bör mervärdesskattereglerna vara förenliga med detta mål”.

Så här skriver EU-kommissionen
Det som kommissionen skriver i sin egen introduktion av frågeställningen väcker en del frågor just om hur långt man är beredd att gå. De skriver på sidan två: ” Mervärdesskatt (moms) är en viktig inkomstkälla för EU-länderna och stod 2024 för 7,1 % av EU:s BNP och 15,5 % av de totala offentliga skatteintäkterna. Samtidigt är det viktigt att momsregelverket är förenligt med EU:s bredare politiska mål, så att momsreglerna inte hindrar företag och konsumenter från att använda tillgångar på ett mer cirkulärt sätt, samtidigt som momssystemets grundläggande principer bevaras. ”

Staten tjänar på överkonsumtionen
Momsen ska således både förändras och anpassas till den cirkulära ekonomins behov och verklighet samtidigt som de ”grundläggande principerna ska bevaras”. Momsen i nuvarande konstruktion är linjär och följer en tänkt produktförädling i flera steg tills den når konsumenten och därmed ska betalas till fullo och redovisas av den säljande parten, med avdrag för den moms som uppstått i tidigare led. Staten tjänar således mer moms ju snabbare vi konsumerar, kasserar fullt fungerande produkter och köper nya produkter. Vid kort livslängd på produkterna ökar statens skatteintäkter som en andel av försäljningen till konsument.

Undantagen kan inte bli huvudregel
Att korrigera momsprocentsatser för livsmedel, second-hand eller annat går an sålänge det undantagsvis finns mindre andelar av momsen som får lägre momssatser, tycks de flesta makthavare resonera i dagsläget. Men ska vi på allvar få hela ekonomin att bygga på cirkulära principer går det inte att ha undantag som utgör grundregeln. Vi behöver en ny moms som bättre korrelerar med hur produkter och produkters värde förvaltas och förädlas i den cirkulära ekonomin.

Den linjära modellen leder fel
Idag är momsdebiteringen en del av ägarbytet. Leverantör nummer ett säljer sitt halvfabrikat till leverantör två och den halvfärdiga produkten övertas av detta företag, som efter förädling säljer vidare produkten till leverantör tre osv. Det momsen indikerar är att det har skett ett skifte i vem som disponerar och äger produkten. Slutkonsumenten är också mycket riktigt den som slutligt äger varan och när den inte längre är brukbar kasseras den. Det linjära logiken flyttar ägandet i olika led fram till soptippen. Och under resan kasserar staten in sin andel av värdestegringen.

Nyttjande – inte ägande
En ny moms bör rimligen inte utgå från ägandet som princip utan från nyttjandet och värdebevarandet. En väl använd och väl omskött produkt, som har en lång livslängd och hög tillförlitlighet i sin funktionalitet ska rimligen beskattas lägre än en produkt som hanteras vårdslöst och snabbt blir oanvänd. Det system som skulle kunna fånga detta kriterium är att varje konsumentprodukt (av vissa typer) är registrerad hos tillverkaren och status på produkten redovisas i en graderad skala. Ägandet kvarstår hos företaget, medan nyttjandet är konsumentens. Betalningen för nyttjandet sker via abonnemang, hyresavtal eller liknande. Det kan även gälla fast installerade maskiner, diskmaskiner, köksapparater osv. Om produkten är i gott skick och den förväntade livslängden är lång blir momsbeloppet lägre. Och omvänt. Det blir dyrare för leverantören (och nyttjaren) när ingen bryr sig om att produkten ska fungera länge. För att finkalibrera ett sådant system skulle ett lokalt bonus-malus-system kunna användas. Så att statens intäkter blir konstanta, medan det blir just värdeförvaltningen som belönas.

Vi behöver forma det som är i linje med vad vi vill uppnå
Självfallet finns det invändningar mot detta system. Att det blir krångligt osv. Men vi har streck-koder, vi har smart-phones och vi har ett AI-stöd som i en nära framtid klarar att hantera stora informationsmängder. Om vi menar allvar med att komma ur köp-slit-och-släng-ekonomin måste vi våga testa nya sätt att fånga värden och restvärden baserat på det vi vill uppnå. Vill vi uppnå maximal volymomsättning i varje ögonblick kan vi fortsätta som förut och låtsas att resurser och energi inte berörs av den eviga tillväxtens logik. Eller om vi vill skapa en ekonomi som bygger på vad naturen klarar av att bära så försöker vi skapa system som utgår från det vi vill åstadkomma.

Vi måste passa på nu
Jag kommer att skriva ett förslag till EU-kommissionen som betonar vikten av att på allvar byta huvudinriktning i hur stater beskattar tillverkning och nyttjande så att vi bromsar överkonsumtionen. Det är vår skyldighet att försöka. Att blunda och låtsas som att en evig tillväxt och ett ökat resursutnyttjande är förenligt med en hållbar utveckling är bedrägeri.

Länktips: https://ec.europa.eu/info/law/better-regulation/have-your-say/initiatives/18833-VAT-and-circular-economy_en

Journalistiken är hotad och Sverige är tyst

Posted on by
Reply

Jag läser i ett mejl från Dagens ETC där tidningen upprörs över tanken att ”… Joakim Medin – reporter på Dagens ETC, erfaren utrikesjournalist – har gjort sig skyldig till terrorbrott. Det har han givetvis inte. Han har skrivit artiklar och böcker. Han har under ett stort antal resor till Turkiet skildrat hur en demokrati drar mot det alltmer auktoritära, där president Recep Tayyip Erdoğan använder statsapparatens väldiga kraft för att tysta oppositionella röster. Det inkluderar rättsväsendet. Det handlar om politiserade åtal. Ingen går säker. Borgmästare, författare, advokater, människorättsförsvarare, hbtq-grupper. ” Mejlet får mig att fundera över vem som egentligen är välkommen till Turkiet och varför.

Vilka frågor kommer inte att ställas, vilka svar kommer inte fram?
För som tidningen påminner om ska det faktiskt bli ett COP31-möte i Antalaya i november 2026, som behöver bevakas av olika pressröster. Det är ju illa nog att ett land som tydligt är på väg bort från demokrati och öppenhet i rapporteringen ska vara värd för ett viktigt FN-möte. När värdskapet inte är kopplat till en grundregel om att journalister utan begränsningar ska ha tillgång till mötesdeltagare och sessioner uppstår en tydlig dissonans. Vad är det vi inte får veta? Vilka frågor är det som inte blir ställda? Det finns ju som bekant världsledare som inte drar sig för att ljuga och att undanhålla information. Hur ska allmänheten och världens folk kunna veta att det som framkommer på COP31-mötet är det som forskare och deltagare bedömer som rätt och riktigt?

Turism är OK, journalistik är det inte
Det finns en annan märklig dissonans i hur vi ser på Turkiet och hur Turkiet ser på sina tillresande besökare. Turismen till Turkiet är omfattande och ger sannolikt landet stora inkomster. Men turister ställer inga frågor, turisterna blundar för orättvisor och förtryck. Enligt UD är det uppemot 300 000 svenskar som väljer att turista i Turkiet varje år. På en informationssida hittar jag texter kring rån och tvångsgiftermål, som sannolikt förekommer. Men problemen överskuggas antagligen av det lockande varma vädret, de sköna baden och de relativt billiga priserna.

Många varnar för utvecklingen
Angreppen på demokratin handlar inte om enstaka journalister som Joakim Medin. Organisationen We Don´t Have Time uppmärksammar tillsammans med ett antal andra organisationer hur aktivister och sanningssägare världen runt attackeras och tystas. Så här skriver man i ett mejl den 1 oktober tillsammans med Anna Zeiter från W Social och Paul Radu från Organized Crime And Corruption Reporting Project (översatt från engelskan): ”Journalister. Forskare. Visselblåsare. Människorättsförsvarare. Vd:ar. Jurister. Demokratikämpar. Klimataktivister. Anställda inom civilsamhället. Oavsett sakfråga eller land vittnar människor som arbetar för förändring om liknande erfarenheter: samordnade botattacker, övervakning, censur på plattformar, riktad desinformation och förtalskampanjer samt fysiska hot. Skadan sträcker sig bortom själva angreppen. Det handlar om det arbete som blir ogjort. Om tiden som går åt till att försvara sig. Om tvekan inför att uttala sig igen. Och om tystnaden som uppstår när människor fruktar att de ska framstå som paranoida om de berättar vad de varit med om. För att skrämseltaktik ska lyckas behöver den inte vinna en debatt; det räcker med att den får människor att sluta debattera.”

Finns det en dold överenskommelse?
Man kan undra vad som gjort att Sveriges röst för mänskliga rättigheter, för demokrati och pressfrihet numera tycks ha försvagats eller tystnat. Har det att göra med hur NATO-processen gjorde att Sverige numera ser Turkiet som en vän? Om Turkiet definierar en terrorist som en person som återger ett kurdiskt perspektiv på en konflikt tvingas därmed Sveriges underrättelseorgan att se på journalistik på samma sätt? Vilken information delar svenska agenter med de turkiska och finns det gränser för vad Sverige accepterar av turkiskt agerande när det gäller behandlingen av opposition och minoriteter? Har i själva verket Sverige i det tysta tvingats att acceptera en helt annorlunda syn på journalistik, pressfrihet och mänskliga rättigheter?

Frankrike, NATO och FN
2027 går Frankrike till val. De av Putin stödda Nationell Samling med Marine Le Pen och Jordan Bardella i spetsen tycks kunna vinna valet och därmed kunna påverka EU:s inriktning. (Analystext, se länktips nedan). I alla de tre stora länderna har högerradikala krafter fått ett ökat stöd. Det handlar om brittiska Reform UK och om tyska Alternativ für Deutschland, AfD. Sannolikt innebär en sådan utveckling att stödet för Putin och Ryssland ökar, vilket i sin tur kan innebära att Ukraina tvingas acceptera en vapenvila på sämre villkor än annars. Fortsätter USA under Trump att bekämpa demokratin på olika plan lär det bli ännu svårare för journalister att verka så som vi vant oss vid. Med ett försvagat FN och en oklar bild av vilket roll NATO ska ha uppstår många nya frågor. Och inte blir det bättre av att Sveriges röst för mänskliga rättigheter, öppenhet och globala rättvisa har tystnat. Och ingen tycks bry sig att FN:s konferens COP31 inte kommer att återrapporteras på ett heltäckande sätt.

Är medias tystnad ett ytterligare bevis på vad som pågår?
Hur kommer det sig att media i Sverige inte plockar upp den här bollen? Inser man inte att det är den egna rollen som är hotad? Eller är det exakt det man har insett och ägnar sig åt självcensur och icke-journalistik i linje med vad de antidemokratiska krafterna vill?

Länktips: https://www.ui.se/utrikesmagasinet/intervjuer/fransk-nationalistseger-vore-jordbavning-for-eu/

Intressant analys av Jeffrey Sachs

Posted on by
Reply

Jeffrey Sachs är en amerikansk, frispråkig professor som haft en del uppdrag åt FN och ägnat en hel del tid åt fattigdom och olika globala fenomen, som världen egentligen borde ha löst för länge sedan. Han har gett sin syn på Trump och världens politiska läge som är intressant att ta del av. (Se länktips nedan, cirka 25 minuter analys).

Dement och farlig
Hans genomgång sätter fingret på hur farlig Trump är och hur lätt han lockades in i ytterligare ett krig, hur han ansåg sig kunna kidnappa en president i Venezuela och hur oberäknelig han är. Men han understryker också hur kongressen sviker sitt uppdrag och låtsas som att kriget med Iran inte är deras sak att ta ställning till. Jeffrey Sachs beskriver på ett nyanserat och klokt sätt hur USA ständigt startar krig och ser krigföring som en naturlig del av ”umgänget” med andra länder.

De enda Trump skulle lyssna på
En intressant slutsats från Sachs är att han menar att det är Putin, Xi och Modi som gemensamt måste säga till Trump att ”nu räcker det”. Dvs stoppa honom. Det är två av de folkrikaste nationerna och de tre länder som har mest kärnvapen i världen, som Trump skulle kunna ta intryck av. Om det är något Trump förstår så är det maktspråk, som den mobbare han är.

Även Biden var dement
En detalj som framkommer i Sachs redogörelse är hur dement även Biden var de sista åren. Det är ju egentligen en väldigt viktig punkt, att ingen i kretsen runt Biden förmådde honom att kliva åt sidan i god tid. När Biden till slut gjorde det var det för sent för någon bra kampanj för Kamala Harris. Vem vann egentligen på att Biden krampaktigt höll fast vid sin återvalskampanj?

Varför är européerna så undfallande?
Det är klart intressant att lyssna till Jeffrey Sachs och även hur han kommenterar NATO-chefen Mark Ruttes bugande och bockande.

Länktips: Jeffrey Sachs beskriver hur dysfunktionella både Trump och egentligen hela det amerikanska politiska systemet är: https://www.facebook.com/reel/947618378384639