Steg för steg närmar sig valdagen. Medierna letar efter motsägelser och konflikter som kan locka tittare och klick. Partierna gör vad de kan för att få ut sina budskap, som de tror bäst påverkar väljarna i önskad riktning. Utvecklingen i USA, med trump och diverse trump-nissar i släptåg tyder på – sorgligt nog – att fakta, vetenskap och tillförlitlighet tappar i betydelse till förmån för vinklade och t.o.m. falska påståenden. Allt i syfte att plocka poäng och locka väljare med enkla knep. Tyvärr kommer vi att få se liknande tendenser i Sverige, där ogrundade påståenden torgförs på ett sätt som om de vore nära sanningen.
Varningarna duggar tätt Det som förvånar denna sista månad före valet är att en stor del av väljarkåren kommer att rösta på partier som tydligt ignorerar vår tids stora utmaningar. Artutrotningen, vattenbristen, klimatförändringarna och hur vi ödelägger de ekosystem som vi är så beroende av hänger alla samman med hur människor väljer att leva sina liv. I 100 kommuner i Frankrike råder akut vattenbrist. Kylningen av de franska kärnkraftverken fungerar inte när vattnet inte flödar i tillräcklig mängd och med rätt temperatur. Skördarna av ris och grönsaker i Italien blir mindre än vanligt. Varningssignalerna duggar tätt i Europa.
Konsumtionen är tydligen helig Det märkliga är att högerpartierna, konservativa, nationalister och marknadsliberaler, alla väljer att ignorera dessa frågor. När klimatet kommer på tal är ryggmärgsreflexen att framtida, ännu ej testad eller byggd, kärnkraft ska lösa allting. Och att väljarna inte ska behöva ändra sin livsstil. Konsumtionen är ju det som håller igång vinsterna….
Vad säger de till sina barn? Det tycks vara så att högerpartierna tycks tro att miljön är oändlig, att resurser och energi räcker till för en evig tillväxt. Så heligt är dagens system att inget får ifrågasättas, tycks det. Att anpassa vår livsföring till vad planeten klarar av att försörja är tydligen oansvarigt och fel enligt dessa partier. Egoismen som överordnad princip. Man undrar om dessa politiker och deras väljare har barn. Hur tror de att världen kommer att se ut när vi får de irreversibla systemförändringar forskarna länge har varnat för? Vad tänker de säga till sina barn? Att egoism är överlägsen allt annat?
När blev det OK att ödelägga planeten för kortsiktiga vinsters skull?
Almedalsveckan har kommit igång igen efter pandemiuppehållet. Under sju år var jag där och gick från seminarium till seminarium, lyssnade på kloka personer och nätverkade. Det sista året jag var där var 2013. Då liknade arrangemanget alltför mycket en mässa, kände jag. Samtalen och mötena arrangerades i växande andel av organisationer med stark ekonomi. De redan starka satte dagordningen. Antidemokrater fick tältplats på gatorna, som om de vore en del av det demokratiska samtalet. Där någonstans gick Sverige vilse.
Humanismen inte längre lika viktig I valet 2010 lyckades de kostymklädda antidemokraterna ta sig in i Riksdagen och steg för steg synliggjordes åsikter, som tidigare bara synts i perifera, privata samtal. Sociala medier skapade en ny sfär för vem som helst att sprida sina fördomar och ogrundade påståenden. En förskjutning från humanism till dess motsats ägde rum i den allmänna opinionen. Sverige skulle inte längre gå före och hjälpa flyktingar. Åkesson åkte till Turkiet och hävdade att ”Sverige är fullt”.
Är det OK att samarbeta med länder som förtrycker minoriteter? Hur demokrater ska hantera antidemokrater är en aktuell fråga. En tydlig majoritet av NATO:s medlemsländer är fortfarande demokratier. Några av medlemsländerna har valt att inskränka medborgerliga rättigheter, medias frihet eller annat. Turkiets definition av terrorism riskerar att påverka hur Sverige kan agera för att stödja förtryckt opposition och minoriteter i olika länder. Kommer vi att tvingas enas med Erdogan i synen på oppositionella krafter i Turkiet? Att stå upp för minoriteters rättigheter är viktigt, men med NATO-processen som en nationell säkerhetsfråga, och om den då ska ses som överordnad demokratisynen, riskerar vi hamna i en helt ny situation. Går det att ha ett fullständigt transparent samarbete med en regim som inte respekterar mänskliga rättigheter?
En sorgens dag i Visby Häromdagen mördades en kvinna i Visby under Almedagsveckan. Uppgifter gör gällande att mördaren var aktiv nazist, även om detta ännu inte har bekräftats av polisen. Både i Visby och i Ankara finns krafter som utmanar det öppna, demokratiska samhället. Vi borde ha en diskussion om var gränsen ska gå för demokratins acceptans av de antidemokratiska krafterna. Kan man överhuvudtaget lita på antidemokrater?
En regering beroende av stödet från antidemokrater Tre borgerliga partier tänker chansa i höstens val och låta sitt regeringsalternativ vila på stödet från Åkesson. Han har skickligt agerat för att framstå som lagom mycket demokrat. Skulle han få ett verkligt inflytande på Sveriges utveckling efter valet i september kommer Sverige att förändras. Tyvärr i antidemokratisk riktning.
Debattartikel införd i Dalademokraten den 1 juli 2022, skriven av mig och Magnus Hedenmark för föreningen Ingenjörer för Miljön, där vi båda är aktiva: (Länk till Dalademokraten, se nedan.)
Delegationen för
Cirkulär Ekonomi har på regeringens uppdrag sedan 2018 föreslagit hur
Sverige kan ta till vara restströmmar, avfall och överskott ur
produktionen. Idén är god.Som samhälle måste vi bli bättre på att hushålla med resurser, minska avfallsmängderna och ta tillvara restvärden i det som i dagligt tal kallas sopor. Problemet är bara att regeringen missar poängen med cirkulär ekonomi.
Överordnat behöver materialhanteringen anpassas till de planetära
förutsättningarna så att vi i princip förhindrar att avfall
överhuvudtaget uppstår. Dagens produkter är inte designade för ett
kretsloppssystem. Designen är snarare linjär och i undantagsfall kan
produkterna återbrukas eller återvinnas några varv innan de ändå slutar i en brännugn eller på deponi. Återvinningsbranschen kan inte konvertera
alla kontaminerade och miljöfarliga blandningar i komplexa
produktcykler. Det är naivt och okunnigt att tro detta. Många plaster,
kemikalier, metaller och deras blandningar platsar helt enkelt inte i
ett kretsloppssystem och bör därför snarast fasas ut.
Överkonsumtionen av prylar och material behöver samtidigt brytas genom att produkter får längre livslängd och högre kvalitet samt genom framväxten av nya affärsmodeller. Istället för att ta betalt i samband med produkters ägarskifte är det nyttjandet, tjänstefieringen, som är central. Cirkulär ekonomi är på så sätt mycket mer genomgripande än en kretsloppsanpassad produktion.
Näringslivet måste snabbt utveckla nya, attraktiva affärsmodeller istället för att bita sig fast i en återvinning som bara stödjer fortsatt ökande försäljningsvolymer istället för minskningar av jungfruliga resurser. Att sälja nyttjandet och funktionen hos produkter som tillgodoser konsumenternas reella behov har potential att rejält minska behovet av att sälja stora volymer. En fungerande cirkulär ekonomi kan därför reducera de globala växthusgasutsläppen med minst 50 procent enligt World Economic Forum, men då måste beslutsfattare börja agera.
Företagen behöver inse att det går att tjäna pengar på nya sätt. Några branscher har redan börjat visa vägen genom att erbjuda digitalisering, strömnings- och delningstjänster.
Nationalekonomen Michael Porter har uttryckt behovet av nytänkande i näringslivet. Det som är bra för företagen har inte alltid visat sig bra för samhället, men omvänt gäller däremot att det som är bra för samhället gynnar företagen. Ungefär som när Christian Felber skriver om ”Creating an economy for the common good”.
Dagens ekonomiska hierarkier leder oss helt enkelt fel. Industrin kan utveckla nya samarbetsformer, som industriell symbios och logistiksamarbeten. Tillit, öppenhet och ett långsiktigt samhällskontrakt blir viktiga för framtidens industri.
Det är bråttom att kartlägga hur den omställningen ska gå till. Då räcker det inte att fokusera på avfall och befintliga materialströmmar som regeringens delegation gör. Det är nya sätt att ta till vara, designa, förädla resurser och att fördela värden och vinster som är avgörande för framväxten av en social cirkulär ekonomi. Utrymme behöver skapas för en ny balanserad nytta för individer, företag, samhälle och framtid. Cirkulär ekonomi handlar mer om en ny hushållning och nya sätt att utveckla ekonomin än om optimerade materialflöden. Därför hör cirkulär ekonomi hemma i ett radikalt nytänkande finansdepartement, inte hos Naturvårdsverket som regeringen beslutat.
Då och då hör man från klimatfördröjare och andra att det är Kina och Indien som behöver minska sina utsläpp, inte lilla Sverige. Resonemanget är naturligtvis fel – alla har vi ett ansvar att göra vår bit, oavsett var vi bor, oavsett om vi är unga eller gamla, vänsterhänta, färgblinda, ogifta eller skidåkare. Indelningen i vilka länder varje utsläpp kan kopplas till är förvillande när det gäller vars och ens klimatavtryck, precis som varje annan indelning i statistiska grupper.
Analogi: om det vore cigarettrök som gav klimateffekter I Karin Pleijels blogg (se länk nedan) hittade jag ett intressant exempel på hur man kan argumentera för att vi i Sverige inte kan skylla ifrån oss och tycka att ”nån-annan” ska göra sitt först. Om vi låtsas att klimatförändringarna beror på utsläpp av cigarettrök blir det på ett sätt tydligare hur vi kan se på klimatutsläppen. Om en kines i detta exempel röker en cigarett röker i genomsnitt varje svensk fyra cigaretter. Att då hävda att kinesen först måste sluta röka innan den storrökande genomsnittssvensken gör detsamma blir uppenbart orättvist. När man mäter på individnivå blir det tydligt att svensken i genomsnitt behöver minska sin konsumtion av cigaretter eller snarare klimatskadliga gaser, koldioxid.
Vi måste gå före Att det är rimligt att mäta utsläpp på individnivå blir tydligt när man betänker hur livsstil, levnadsstandard och andra villkor är fördelade i världen. Utsläppen per person kan lätt kopplas till levnadsstandard. Den som lever ett fattigt liv (som miljarder människor faktiskt gör i världen) kan inte rimligen åläggas att göra större minskningar än de människor som är storkonsumenter av energi, fossilberoende transporter, resurser och prylar. Det är inte självförsörjningsbonden i utvecklingsländerna som har potential att minska sina utsläpp – det är vi storkonsumenter.
Vi har resurser Det finns ett inbyggt tankefel hos de personer som anser att de folkrika länderna först och främst ska minska sina utsläpp. Det är naturligtvis den rika världens beteende som först och främst måste korrigeras. Vi i Sverige beter oss som om vi hade fyra jordklot – vi röker fyra cigaretter när varje kines röker en för att återkoppla till det inledande exemplet. Och vi har resurser att ställa om från fossilberoende överkonsumtion till en fossilfri regenerativ ekonomi i balans med vad naturen tål. Omställningen är betydligt svårare för den som redan lever under knappa förhållanden.
Statistik är ibland missvisande Även inom Sverige finns naturligtvis stora skillnader. Lägre inkomst innebär nästan alltid lägre konsumtion och mindre nyttjande av fossilberoende transporter. Så när vi talar om fyra jordklot i Sverige så handlar det om mångdubbelt fler för de svenskar som har valt att konsumera på en ohållbar nivå. Det är viktigt att komma ihåg när man talar om statistik att det är genomsnitt som vi jämför.
Jämviktstemperatur – kanske något att tala om? Det är ungefär som med temperaturen. Genomsnittstemperaturen i världen är en jämviktstemperatur, där ekosystemen är i balans. När vi talar om en eller två graders temperaturhöjning på jorden är det jämviktstemperaturen som avses. Inte att det råkar vara en varm sommardag eller kall vinterdag på en lokal plats. Precis som människan har feber vid en eller två graders temperaturhöjning är det jordens jämviktstemperatur som nu ligger en grad över vad som är naturligt. Jorden har feber. Vädersystemen är i obalans och förändringen ökar i hastighet.
Isabella Lövins bok ”Oceankänslan – om behovet av en ny berättelse” är en välskriven, personlig sammanfattning av Isabellas tolv år i politikens centrum. Hennes ingång i politiken var havsfrågorna ( med boken Tyst Hav som viktigt bidrag) och möjligheten att på riktigt förändra EU:s fiskepolitik. Med de framgångarna i ryggen fick hon överta stafettpinnen efter Åsa Romson som Miljöpartiets språkrör och hamnade på så sätt i Stefan Löfvéns regering med ansvar för biståndsfrågorna och senare miljö- och klimatfrågorna. Boken är lättläst och tillgänglig för den som intresserar sig för det politiska arbetet.
Oceankänslan (Natur & Kultur)
Detaljrikedom, namn och och intryck Det som sticker ut en aning är hur noga hon är med namn och detaljer. Vi får följa med in i förhandlingsrummen och möta de personer som kommer från andra länder och har andra motiv för vart förhandlingarna ska leda. Hur det är att delta som kvinna i en – fortfarande – mansdominerad värld skymtar fram i en del avsnitt. Men också hur starka intrycken blir från besök i Somalia och andra länder, där svenskt bistånd gör en liten, men dock skillnad. Detaljrikedomen och sammanhangen skapar en god förståelse för både problem och möjliga lösningar på världens utmaningar.
Kortsiktigheten är ett gissel Politiken är det möjligas konst och i några avsnitt får vi exempel på hur kompromissandet och ge-och-ta-taktiken kan göra skillnad. Framgången för The Swedish Proposal, ett svenskt förslag om reformering av EU:s handelssystem gällande utsläpp av koldioxid, får vi t.ex. följa ganska detaljerat vid förhandlingsbordet. Men också hur Riksdagens opposition tar varje chans att sätta käppar i hjulet för en sittande regering genom att anmäla förhandlingarna till konstitutionsutskottet. Vi får på så sätt en konkret inblick i det växelspel som måste råda mellan Riksdag och EU för att ny lagstiftning ska börja gälla, samtidigt som det kan locka en riksdagsminoritet att plocka poäng i det mediala spelet och försöka att ”sätta dit” en minister. (Intrycket för min del blir att tjyv- och rackarspel bara bidrar till att folk i allmänhet tappar förtroendet för demokratin. De senaste turerna kring Morgan Johansson och misstroendet från Åkesson och hans kompisar är ett aktuellt exempel).
Reflexion över demokratins väsen Just partitaktiska motiv för att ta ställning i sakfrågor exemplifieras några gånger i boken. Hur olika partier hellre ser kortsiktig medial nytta med en viss ståndpunkt än att se till sakfrågans betydelse ur ett längre perspektiv. De exempel Isabella Lövin lyfter illustrerar hur lockande det tycks vara för en del partier att plocka poäng, egentligen suboptimera nyttan, hellre än att se till Sveriges bästa och till de lösningar som faktiskt behöver sjösättas av våra folkvalda. Denna kortsiktighet underminerar som jag ser det trovärdigheten för det demokratiska systemet. Demokrati måste innebära kompromissande och samarbete, annars landar vi i växlande majoritetsdiktaturer, som riskerar att ständigt missgynna marginaliserade medborgare, minoriteter osv. Demokrati innebär inte att majoriteten alltid ska bestämma allt. Eller att röststarka särintressen alltid ska få rätt.
Havet som symbol och konkret verklighet Oceankänslan, som Isabella Lövin återkommer till några gånger i boken, förutsätter att människan har förmåga att lyssna och att inse hur världen hänger samman. Fascinationen över livet på planeten behöver landa i en känsla av storslagen litenhet. Det är lätt att springa vidare i ekorrhjulet och att fastna i alla webbens snabba klipp och lockelser. Vi tror att vi måste så mycket hela tiden. Vi måste inte alls. Vi har viktigare saker att göra under vår tid på jorden än att jaga bekräftelse eller pengar eller vad vi nu jagar. Vår litenhet i det stora blir tydlig på havet, oceanen. Välfunnet hittar Isabella också talespersoner från örikena i Stilla Havet, som på ett naturligt sätt beskriver hur de tvingas hantera överkonsumtionens baksidor och civilisationens misslyckanden. Länder planerar för emigration av hela befolkningar när havsnivåerna gör det omöjligt att bo kvar.
Motkrafterna Berättelsen som behöver formuleras måste handla om vad som är möjligt, hur världen kan se ut när vi hittat ett samförstånd. Tyvärr har motkrafterna, konspirationsteoretiker, antidemokrater, trumpister och andra flyttat fram positionerna. Fakta jämställs idag alltmer med tyckande. Forskningen respekteras inte utan ses som en av flera ståndpunkter. Det samhälle som idag växer fram bygger på en överskattad identitetsjakt och gruppegoism, där bilden av individen som mer framgångsrik än grannen är viktigare än faktiska omständigheter. Att se bra ut har blivit viktigare än att må bra. Så gräver vi en grop åt oss själva och underminerar vår egen framtid.
Ska alla vara politiker? Läs gärna Oceankänslan. Det är en välskriven och angelägen bok, som ger en insyn i det arbete som få av oss kommer i närheten av. Boken borde kunna inspirera andra att också ta ansvar och att också våga tänja på gränsen för det bekväma. Kanske alla borde praktisera som politiker en tid?
Viable Cities är ett strategiskt innovationsprogram med fokus på omställningen till klimatneutrala och hållbara städer. Under programperioden fram till 2030 ska finansiering från Vinnova, Energimyndigheten och Formas bidra till klimatneutrala städer med ett gott liv för alla inom planetens gränser. Så står det på programmets hemsida. 23 svenska städer deltar just nu. Programkontoret är bemannat med drygt 20 kompetenta medarbetare och i styrelsen ingår Anders Wijkman och ett dussintal andra erfarna personer. Jag blev nyfiken på om Viable Cities fångat upp Cirkulär Ekonomi som ett verktyg för omställning av samhället i en hållbar riktning. Jag hittade två ”Klimatfrukostar” på hemsidan, vardera på en halvtimme, där några personer delade med sig av sin kunskap om och tankar kring Cirkulär Ekonomi. Nedan följer min sammanfattning av vad jag uppfattade att deltagarna sa och därefter följer tre kommentarer från min sida. (Länkar till klimatfrukostar, se nedan).
Viable Cities hemsida
Klimatfrukost nr 12 från maj 2021 Åsa Minoz från programkontoret ledde mötet och deltog gjorde Liv Öberg från Umeå kommun och Stina Behrens från Barkarby Science. Liv Öberg såg sin roll som koordinerande både internt och externt och betonade kunskapsdelen, beteendefrågor och att en hel del arbete handlar om att få stadsdelar att ta upp dellösningar. Hon nämnde att en galleria funderade på att ställa om till att fokusera mer på återbruk och cirkulära erbjudanden. (I skrivande stund i juni 2022 tycks planerna inte ha realiserats). Umeå kommun är även partner till Ellen MacArthur Foundation, som ju sedan länge har främjat idéerna kring en cirkulär ekonomi.
En ny stadsdel i Barkarby Stina Behrens berättade om hur det byggs en ny stadsdel i Barkarby och hur hon gärna vill att befintliga resurser ska användas bättre, inte minst lokaler. Mer av samarbete ger högre livskvalitet. En resurskarta såg hon också som ett bra hjälpmedel, liksom att tydligare involvera kunden i processen.
New European Bauhaus vill kombinera olika synsätt Åsa Minoz nämnde också New European Bauhaus som ett spännande initiativ från EU-kommissionen. Därifrån hade hon fångat upp budskapet om att den nya ekonomin måste vara attraktiv och närmast oemotståndlig. Det är bara att hålla med. Framtiden måste vara och te sig lockande och bättre för att människor ska välja bort de gamla, ohållbara, lösningarna.
Klimatfrukost nr 21 från mars 2022 Åsa Minoz från programkontoret hade denna gång bjudit in Henric Barkman från Karlstad kommun, Elin Larsson från programmet RE:Source samt Viable Cities vice ordförande Anders Wijkman. Henric Barkman betonade att det är mycket ekonomi i Cirkulär Ekonomi och utvecklade en hel del tankar kring fördelarna med delningsekonomi och att göra mer med mindre resurser. Han nämnde också sitt arbete med Swinga, en app som underlättar för grannar att låna prylar av varandra.
Det är för billigt och enkelt att göra fel Elin Larsson lyfte grundfrågan hur mänskliga behov kan uppfyllas utan att nödvändigtvis producera nytt, dvs att vi blir bättre på använda det som redan finns. Hon nämnde även att många internationella företag talar om cirkularitet, men att alltför lite händer. Det är alltför enkelt och billigt både för producent och konsument att ta dåliga beslut, menade hon.
Nyttjandet måste bli mer intressant än ägandet Anders Wijkman inledde med att säga att begreppet Cirkulär Ekonomi kan te sig vilseledande. Det finns inget som är helt cirkulärt, det behövs reparation, underhåll och tid för detta. Förväntningarna kan bli orealistiska, som han uttryckte det, och hänvisade till Walter Stahel, som skrivit om detta. Trots att vi överutnyttjar planetens resurser lever halva befolkningen på jorden i fattigdom. Affärsmodellerna måste göras om och nyttjandet bli mer intressant än ägandet. Lagstiftningen underlättar heller inte för värdekedjor och överföring av resurser på ett hushållande sätt. Det är en systemfråga, betonade Anders Wijkman och illustrerade med hur dålig resursanvändning det är att så mycket bilar produceras för att stå stilla 95 procent av tiden. Vi måste börja med de stora flödena och reducera material- och energiåtgång och ta vara på erfarenheter som redan finns.
Min kommentar 1 – det cirkulära Jag tycker att Viable Cities borde lyssna mer på sin andre vice ordförande, Anders Wijkman, och borra i innebörden och betydelsen av det som kallas Cirkulär Ekonomi. Den gängse definitionen har mer eller mindre landat i en slags optimerad materialflödeshantering kryddad med lite behjärtansvärd second-hand-verksamhet eller delningsekonomi. Men delning ger oss inga pensioner. Så länge ingen tydlig gräns dras mellan vad som behöver vara skattepliktigt och inte, så kommer den idéburna delen av Cirkulär Ekonomi att ses som ett marginellt och närmast gulligt alibi för att fortsätta business as usual.
Min kommentar 2 – lagstiftningen måste främja omställningen Det klokaste som jag fångade upp från de två frukostarna var nog ändå detta med attraktivitet och oemotståndlighet. Framtiden måste locka. Spotify vann kunder på att vara ”bättre” för kunden än att stapla CD-skivor i en hög. Och som jag skrivit förut – det intressanta och radikala greppet vore att testa försäljningsförbud för vissa produkter. Där ägandet kvarstår hos tillverkaren, som får tjäna pengar på nyttjandet av produkten, men där tillverkaren inte får sälja ansvaret för hur produkten ska tas om hand efter användning. När detta fungerar kan tillverkaren tjäna pengar på nyttjandet och på att hålla hög kvalitet, hög tillförlitlighet, god service och stor flexibilitet, något som kunderna ibland betalar extra för. De nya affärsmodellerna behöver stöttas med progressiv lagstiftning så att utvecklingen börjar ta fart i rätt riktning.
Min kommentar 3 – systemnivå Är det tillåtet att vara kritisk till hela upplägget? Den verkliga förändringskraften kommer när hundratusentals människor involveras och deras förslag och röster blir hörda. Klimatförändringarna tickar på, inte minst ungdomar är oroade och Greta Thunberg talar om vuxenvärldens ”bla, bla, bla…” . Det behövs kritiska röster som kan ifrågasätta och det behövs konstruktiva opponenter i programvärlden. Det behövs något som gör att projekten faktiskt gör mätbar, konkret skillnad som får medialt genomslag och att tidsfaktorn blir tydligare, eftersom det är bråttom.
Innovatum i Trollhättan ordnade ett webbinarium den 2 juni, som lyfte fram flera intressanta företag i byggbranschen. De har alla var och en på sitt sätt viktiga bidrag till ett mer hållbart byggande. Ett av företagen stack ut med sin cirkulära modell att använda mjölkförpackningar som råvara till byggskivor. Hässleholmsbaserade Recoma har en byggskiva som ser mycket lovande ut. ( Länkar till dem och till de övriga företagen, se nedan).
Äntligen kommer mjölförpackningarna till användning Recomas tillverkningsprocess i tre-fyra steg presenterades på ett föredömligt enkelt sätt på den bild som syns här nedan. Både förpackningarnas papp och plastmaterial mals först ner till en lagom storlek. Plasten fungerar som lim i de blivande skivorna och det behövs inget vatten för att få skivorna att hålla ihop. Lösningen syns i steg två i processbilden, där flagorna från de nermalda förpackningarna pressas ihop under högt tryck.
Recomas tillverkningsprocess
Lite fakta om skivorna Skivorna kapas till i standardformat 2500 x 1200 mm och levereras på pall. Och skivorna har egenskaper som bör intressera byggbranschen: de tål fukt och mögel bättre än andra skivor. Fukt- och mögel är ju i dagens pressade (!) byggindustri ett återkommande problem. Skivorna är starka och formfasta vid olika temperaturer. I en skiva kan man hänga upp något som väger 65 kg med en skruv. Farfars gamla ur hänger med andra ord säkert i skivan.
Och lite mer fakta Ytterligare fördelar är att skivorna isolerar bra mot både värme och ljud. Och den som vill ha andra längder än 2500 mm kan få det – det är bara att tala med företaget. Brandklassningen är D, precis som trä och tjockleken är 10 mm med en vikt av 9,5 kg per kvadratmeter. Om man värmer försiktigt med värmepistol kan skivorna även böjas en aning.
Cirkulär produkt Det viktigaste är kanske ändå att skivorna till 100 procent består av redan använda livsmedelsförpackningar och att skivorna i ett senare skede går utmärkt att återvinna. Spillet från produktionen går t.ex. direkt tillbaka in i produktion, fick vi höra på webbinariet.
Det gäller 100 000 ton kartonger som ska hitta sitt kretslopp Det man önskar nu är att den här skivan blir standard så att det 100 000 ton kartonger som idag mest går till förbränning istället kommer till ny användning. Föreskrivande led behöver ange att skivan ska ingå vid byggen. På så sätt skapas en fungerande cirkulär marknad för våra stora mängder förpackningar, så att vi slipper se mjölkkartonger som engångsartiklar. Väg gärna en tom mjölkförpackning och räkna fram antalet förpackningar som ingår i 100 000 ton. Inse potentialen.
Länkar till företagen: Recoma med byggskivor från mjölkförpackningar http:recoma.se
Professor Tomas Kåberger har i decennier forskat på energisystemet med tyngdpunkt i förnybara energislag, utvecklingstrender och hur de nya energislagen står sig gentemot de traditionella, fossilt baserade energislagen. Han har även varit generaldirektör för Energimyndigheten och har internationella uppdrag. Den 1 juni gästade han Ingenjörer för Miljön och Ekocentrum i Göteborg för att hålla ett webb-sänt föredrag och där några av oss fick möjlighet att ta del av hans budskap ”live”.
Tomas Kåberger
Vi har ännu inte sett hur lågt priset kommer att sjunka Ett viktigt budskap är att produktionskostnaden för el från nya sol- och vindkraftsparker fortsätter att sjunka. I södra Europa byggs solcellsanläggningar där produktionskostnaden utlovas bli 10 – 12 öre per kWh. Billigare än så har elektricitet aldrig kunna produceras. De stora förändringarna skedde hösten 2016, då priset på nya vindkraftsel sjönk varje månad med € 5 per MWh. Kina leder utvecklingen både på vind- och solsidan. Exempelvis bygger man i Kina två vindkraftverk i timmen dygnet runt, året runt. I Kina byggs 100 GW solel per år. I en av Kinas större städer rullar just nu 20 000 elbussar. Förra året byggde man i Kina mer vindkraft än resten av världen mäktade med tillsammans.
Havsbaserad vind Den stora potentialen finns i havsbaserad vindkraft. På Kriegers Flak i södra Östersjön, cirka 30 km från Trelleborg, har Vattenfall fått regeringens godkännande att sätta upp maximalt 50 vindkraftsturbiner, som tillsammans kan producera årsbehovet av el för en miljon elbilar eller hushållsel för 500 000 hushåll. Det finns ett stort antal projekt planerade och teknik- och prisutvecklingen, liksom byggtiderna har på senare år blivit allt mer gynnsamma. Prisutvecklingen har nu gjort att vindel är hälften så dyr som den energi som kan utvinnas ur råolja.
Jämförbarhet Traditionellt har råoljepriset alltid räknats i dollar per fat, naturgas räknas i miljoner brittiska termiska enheter (MMBtu) och el i kronor per kWh. För att skapa jämförbarhet mellan energislagen föreslog Tomas Kåberger att allt räknas om i kostnad per kWh, vilket ju underlättar för direkta jämförelser.
Lagring En invändning mot sol och vind har varit att ibland blåser det inte och ibland skiner inte solen. Tomas Kåberger pekade på hur Australien nu satsar på stora batterilager för att överbrygga försörjningen några dagar och för att skapa stabilitet i näten. Batterilager kommer att bli mycket lönsamma. Det blir billigare att använda batterier för att säkra elförsörjningen än att ha intermittenta elverk som bara används några gånger per år. En annan möjlighet är att transformera vindel till havs till vätgas, som därefter transporteras i pipelines för att utgöra reservkapacitet till elproduktion. Vätgas ger en möjlighet att spara energi mycket länge. Han pekade också möjligheten att använda elbilarnas batterier som lokala buffertar, kanske med en intelligent köp/sälj-funktion och – som Volkswagenbolaget Elli kalkylerar med – låta bilägarna bli en del av energilagringen och därmed handeln med el.
Industrin letar lokalisering där det finns billig el Att olika teknikbranscher har gemensamma mål blir också tydligt. Stål producerat utan kol, där vätgas utgör en komponent, blir attraktivt för fordonsindustrin eftersom de behöver räkna på CO2-utsläpp och stålet i produktionen är en ansenlig del av bilarnas CO2-utsläpp. Att lokalisera fabriker till platser där det finns förnybar billig energi är redan idag strategiskt intressant för stora delar av industrin. Tomas Kåberger visade en karta, där det framgick att vi har bra vindlägen i Norrland och längs kusterna.
RePower EU och EU-relationen med Ryssland EU har lanserat ett projekt som heter RePower EU, (se länk nedan), som handlar om att EU vill satsa på energibesparing och effektivisering, på framställning av ren energi och på diversifiering för att minska sårbarheten i elsystemen. Det spelar naturligtvis en mycket stor roll att Ryssland har ockuperat delar av Ukraina och att EU har svarat med sanktioner mot Ryssland. EU importerar 80 % av den naturgas som behövs och hälften av denna import har kommit från Ryssland. Hälften av den uran EU importerar kommer från Kazakstan, Uzbekistan och Ryssland.
Ryssland Ryssland har inte gjort som arabländerna. Ryssland har hållit fast vid sin export av råolja, naturgas och kol. Man är dessutom aktiva i att sprida desinformation om förnybara energislag. Saudiarabien och flera andra oljestater satsar på solenergi, men det har inte Ryssland gjort. Tomas Kåberger bedömer att konflikten mellan Ryssland och Ukraina (och därmed EU) kommer att bli utdragen. Energifrågorna kommer allt tydligare att underställas säkerhetspolitiken. Detta har redan hänt i USA, där president Biden har dammat av en gammal lag från Korea-kriget för att låta säkerhetsanalyserna och besluten ur dessa styra hur energipolitiken ska föras.
Kärnkraften är dyr och kommer inte att bli billigare Tomas Kåberger berörde också kärnkraften och pekade på att den industriella serietillverkning som anhängarna till SMR-reaktorer ser framför sig ännu inte har realiserats och den storlek på anläggning man talar om har svårt att bli lönsam. Inte ens de stora nuvarande anläggningarna där byggnadsinvesteringen är betald lyckas producera billigare el jämfört med förnybart. Beroendet av ryskt uran är också en komplikation för kärnkraften. Det är ju något som de finska reaktorintressena nu har fått erfara. (Tack till Håkan Lindgren för kompletteringar och preciseringar).
60 000 kubikmeter industrioljor destrueras varje år i Sverige. Eller 60 miljoner liter om man så vill. Och lika mycket i fordonsbranschen. Tänk om det gick att rena alla denna olja så att den inte behövde eldas upp? Och tänk om rening av industrioljor skulle kunna göras lönsam för både leverantör och industrin? Så skulle vi minska slitaget på rörliga delar i våra maskiner, vi skulle få glesare underhåll, mindre driftsstörningar och maskiner som höll längre. Det vore något.
Oljerening på nano-nivå Precis detta har hänt. SKF har ett samarbete med företaget Rocco Oil Sweden i Ånge – varför händer allt intressant i Norrland just nu …. – där man erbjuder uppgradering och rening av industrioljor så att oljan faktiskt blir renare än den köpta originalprodukten. Man filtrerar bort oönskade partiklar på nano-nivå och oljan som kullager och maskiner använder optimeras på så sätt på ett unikt sätt.
Driftssäkerhet och livslängd hänger ihop och ger lägre CO2-utsläpp Jag hittar den här lösningen på Underhållsmässan i Göteborg. Drygt hundratalet utställare känner sig underhållande (!) och visar upp sina exempel på hur de på bästa sätt tar hand om de maskiner och apparater som är i drift. Om vi sköter underhållet förlängs livslängden på systemen vilket leder till en bättre ekonomi på både företags- och samhällsnivå. Kvalitet kanske kostar lite, men går att räkna hem i färre driftsstopp och större tillförlitlighet. Dessutom sparar det CO2 när vi slipper producera maskiner alltför ofta, maskiner som skulle kunna vara i drift under längre tid.
FB Kedjor lanserade Ecosaving på mässan Ett annan företag som väcker min nyfikenhet är FB Kedjor AB. Mässan är release-tillfälle för deras nya koncept ”Ecosaving”, som innebär att man erbjuder kunden högre kvalitet i ståldetaljer och tydligt visar hur denna kvalitetshöjning innebär kostnadsbesparingar för industrikunderna. Och på köpet ger lägre klimatpåverkan. Företagets representant bekräftar också att diskussioner förs om att FB Kedjor ska behålla ägarskapet över de detaljer som används hos slutkunden, dvs att affärsmodellen kan komma att ändras så att leverantören och användaren blir mer av partners, som delar fördelar, vinster och ansvar. Och jag talade naturligtvis med fler företag på mässan som på liknande sätt hade idéer kring nya koncept.
Kvalitet, livslängd, ekonomi = hållbara samarbeten Tjänstefiering av produkter är på gång, vilket glädjer mig, som följt den frågan under antal år. Baksidan är naturligtvis det ömsesidiga beroende uppgörelsen innebär. Samtidigt skapas incitament för alla inblandade att förlänga livslängden på maskinparker och system, vilket minskar investeringsbehoven och därmed intresserar ekonomer, som ju gärna ser en optimal hushållning med de resurser företaget genererar. Steg för steg tycks industrin inse att detta är en viktig väg framåt, att säkerställa driften och att förändra ansvarsgränserna för leverantör och nyttjare så att båda parter vinner på att de produkter som används är av högsta kvalitet. Vi kommer troligen få se nya typer av samarbetsavtal i kölvattnet på dessa exempel.
Business-to-business (B2B) går före Det är B2B-branschen som har lättare att förändra synen på ägandet än de företag som säljer till konsument (B2C). Företag emellan är man mer van att ingå affärsavtal, skriva kontrakt och skaka hand kring samarbeten. Det som ligger nära till hands är att centrala organisationer som HSB och Riksbyggen börjar göra denna typ av överenskommelser för sina medlemmar i olika bostadsrättsföreningar. Där är avtalsskrivande också vardag. Om fastighetsnära teknik inte behöver bytas lika ofta som sker vinner alla berörda på det.
Leverantörer borde gilla detta, liksom kommunala bolag Även leverantörerna, som kan räkna på längre kundrelationer och via driftsavtal, digital övervakning och kvalitetssystem kan säkerställa minimalt med överraskningar. Rimligen behöver även kommuner se över hur man handlar upp teknik till kommunala hyresfastigheter. Det finns mycket att vinna på att höja nivån på flera system och att skapa trygghet och bekvämlighet för hyresgäster när det gäller fastighetsnära system exempelvis inom VVS, hissar, tillgänglighetssystem och belysning.
Nya sätt att tjäna pengar och fördela vinsten Cirkulär ekonomi utvecklas på olika sätt i olika branscher, men gemensamt för alla varianter är att de leder till mindre resursslöseri, mindre klimatavtryck och en sundare ekonomi. Underhållsmässans exempel visar att utvecklingen är på gång. Tricket är nämligen att behålla en viss samhällsekonomi, BNP om du vill, samtidigt som vi bromsar materialflöden och energislöseriet. Då behövs nya affärsmodeller, nya sätt att tjäna pengar och nya sätt att fördela vinsten.
I flera år har jag varit med i den ideella föreningen Ingenjörer för Miljön, IfM. Föreningen startade på 90-talet som en idé att samla yrkesverksamma, miljöengagerade personer bakom ett konceptuellt och systematiskt sätt att hantera vår tids miljöutmaningar. Den som tog initiativet var läkaren Karl-Henrik Robèrt, grundare av organisationen Det Naturliga Steget, där utgångspunkten var fyra (senare åtta) systemvillkor och en konsekvent processidé som främjar en hållbar utveckling. Det Naturliga Steget vände sig primärt till näringslivet och offentliga aktörer och hittade också kunder som anammade konceptet.
Stor skillnad på hur näringsliv och civilsamhälle agerar Förutom att ingenjörer samlades i IfM hittade framför allt läkare och artister gemensamma plattformar i ”Läkare för Miljön” och ”Artister för Miljön”. För mig som arbetade många år i en näringsdriven NGO, Stiftelsen Ekocentrum, blev det tydligt att det är en stor skillnad på hur ett företag närmar sig hållbar utveckling respektive hur civilsamhället och vanligt folk kan göra detsamma. Drivkrafter, motiv och processer ser helt olika ut i olika sektorer i samhället.
Komplicerade eller komplexa frågor I IfM har vi sedan en tid intressanta diskussioner om vägval, inriktning, synsätt på ”arvet” från Det Naturliga Steget m.m. Mycket har hänt på 30 år och de gamla stadgarna är t.ex. delvis missvisande och ska uppdateras. Häromdagen fyllde vår ordförande, Johan Holmén (verksam på Chalmers), på vår bägare med klokskaper kring innebörden av och skillnaden på komplicerade och komplexa frågeställningar. Ingenjörer och tekniker gillar det komplicerade, utmaningen, och hur lösningarna kan se ut. Det som saknas, menar Johan, är ofta insikten om att frågor är komplexa till sin natur och att de kräver flera olika lösningar, där olika kompetenser kompletterar varandra i samarbete. Ett enkelt exempel är att klimatfrågan bara kan lösas om vi hittar rätt teknik OCH rätt beteende. Vi behöver med all sannolikhet också ompröva vårt sätt att värdera varor, tjänster, vinster och ägande. Nya tekniska lösningar behöver kombineras med nya generella värderingar, nyttjanden, sätt att hushålla med och förhålla oss till resurser osv. Vi slösar på råvaror och energi idag, på ett sätt som inte är hållbart. Vi kontaminerar vår livsmiljö på ett oförsvarligt sätt. Om inget görs är mängden plast i haven, synlig och i nanoformat, snart lika stor som mängden fisk, för att ta ett exempel.
Friståendet en styrka En fristående organisation som IfM har en unik möjlighet att agera synliggörare och plattform för nödvändiga samarbeten. Framför allt för att IfM inte har någon uppdragsgivare eller någon dold agenda. IfM gör det som medlemmarna beslutar utan annan nytta än det som namnet anger. Nyttan med framgång för det IfM kan göra mäts enbart i hur långt vi kommer med hållbarhetsarbetet, inte i någon värdering på en aktiebörs, inte i ökad omsättning eller någon ökad marknadsandel. ”Vinsten” är immateriell och allas.
Vem vill arbeta för ett företag som saboterar framtiden? Därmed inte sagt att näringslivet har en mycket viktig roll i omställningsarbetet. Men rollerna är olika och förväntningarna likaså. Att näringslivet, inklusive affärsbanker och fonder, arbetar för en hållbar, fossilfri och resurssnål omställning är mer och mer ett hygienkrav. Vem vill arbeta för ett företag som saboterar framtiden?
Så fort vi mäktar med kommer IfM:s hemsida att bli omarbetad och mer tillgänglig. Under tiden kan ni följa streamade föreläsningar live eller ur registret på redan genomförda event. Det är enkelt att bli medlem och man behöver inte vara ingenjör för att gilla det föreningen arbetar med.
