Här får SVT förslag på tre andra frågor till miljöministern

SVT har ett program som heter 30 minuter, där Anders Holmberg brukar ställa politiker till svars. Han brukar hinna fokusera på 2 eller 3 frågor som är angelägna att få svar på. Anders Holmberg brukar inte ge sig, utan återkommer ofta till den fråga han vill ha svar på. En del makthavare har lärt sig att ge ”icke-svar” på skarpa frågor. ”Vi gör en helhetsbedömning” eller ”jag kan inte yttra mig i ett enskilt fall” liksom ”Jag förhandlar inte i SVT om hur vi ska lösa den här frågan” är exempel på undvikande svar.

Miljö- och klimatministern var i 30 Minuter den 5 december
Mycket skicklig på att prata utan att ge svar är Romina Pourmokhtari, miljö- och klimatminister i Tidöregeringen. Hon är aldrig svarslös, men de svar hon ger skapar sällan klarhet utan är något slags mellanting mellan debatt och svar. Allra senast syntes detta den 5 december 2024, då hon blev intervjuad av Anders Holmberg i 30 minuter.

Planetära gränser har diskuterats i tjugo år nu
Istället för att acceptera Tidöregeringens syn att miljö- och klimatpolitik är lika med kärnkraft kunde programtiden ha använts till några andra viktiga frågor som ministern borde ge tydliga svar på. Forskningen har t ex visat att det finns ett antal planetära gränser som inte får överskridas. Svenske Johan Rockström och hans kollegor har i tjugo års tid visat hur illa det är ställt och att problemen förvärras. Anders Holmberg kunde ha visat den här bilden för att pedagogiskt synliggöra vad forskningen säger.

Planetära Gränser enl Johan Rockström m fl


Behöver vi inte bättre underlag och åtgärder nu?
En viktig fråga Anders Holmberg kunde ha ställt med referens till denna bild är hur det kommer sig att regeringen i sin första budget samtidigt lade ner det självständiga Miljödepartementet och minskade resurserna till Naturvårdsverket? Det var ingen liten minskning Naturvårdsverket hade att hantera. Det handlade om över tusen årsarbetskrafter. Detta när vi rimligen behöver ha bättre kunskap, bättre beslutsunderlag och fler och bättre åtgärder för att hantera alla samtidiga problem.

Vad ska Naturvårdsverket INTE göra nu när kriserna blir fler?
Vilka av de akuta frågor, exempelvis de planetära gränserna, är det som regeringen vill att Naturvårdsverket struntar i? Varför? Borde inte Naturvårdsverket istället få MER resurser för att säkerställa att vi har bästa möjliga förslag på åtgärder på kort och lång sikt för att stävja problemen? Om brandrisken ökar, är det då rimligt att minska resurserna till brandkåren?

En pedagogisk genomgång och korta delsvar hade varit möjliga
Anders Holmberg hade kunnat gå igenom de olika planetära gränserna och ställt detaljfrågor kring var en av de sektorer/problem som bilden visar. Och frågat hur ministern ser på hoten och vad man planerar att göra åt dem. Så hade standardsvaret ”Mer kärnkraft” inte varit så relevant när det handlar om främmande ämnen i biosfären, eller problemet med övergödning. Osv.

Ska vi flyga mer?
En annan aktuell fråga Anders Holmberg hade kunnat ställa till ministern är om hon tycker att svenska folket ska flyga mer eller mindre mot bakgrund av klimathotet. Beroende på svar kunde han sedan följa upp med att konstatera att hennes ministerkollega, infrastrukturminister Andreas Carlsson , nyligen uppmanade kommunerna att skriva in flygresor i sina resepolicys. Samme minister som ju också sett till att flygplatserna ute i landet får dela på en extra miljard. Samtidigt som flygbolagen slutar att flyga till och från Bromma flygplats. Den segdragna dragkampen om Brommas flygplats tycks lösa sig oberoende av vad politiker i Stockholm anser. Menar verkligen klimatministern att det är bra att öka flygandet? Det blir minst sagt motsägelsefullt om vi ska klara de utfästelser Sverige gjort. Inte minst som de nya flygplan regeringen beställt inte är eldrivna.

”Varför får mina kollegor inte intervjua dig?”
En tredje delfråga som Anders Holmberg kunde ha ställt hade kunna formuleras ungefär så här: ”Flera av mina journalistkollegor, särskilt inom fackpressen på miljösidan, har sedan du och regeringen tillträdde försökt få intervjua dig, men du har inte ställt upp. Själv är jag inte miljöjournalist som du vet, men det finns kompetenta journalister som ägnat decennier åt de här frågorna. Varför ger du inte dem chansen att få svar på alla de frågor de vill ställa?”

Vi ska inte ha majoritetens diktatur
Det är ett demokratiskt problem att makthavare inte ställer upp och ger besked på de områden där de har stort inflytande. När regeringen lägger ett förslag är det ju praxis att Riksdagen beslutar enligt de väl genomarbetade och remitterade förslag som regeringen arbetat fram. Men i processen fram till förslag är det viktigt att olika synpunkter får komma till tals. Inte minst för att tillgodose minoriteters synpunkter. Demokrati innebär inte majoritetens diktatur.

Länktips: Naturvårdsverkets rapport om allmänhetens insikter om klimatfrågan och att en övertygande majoritet vill få något gjort: https://www.naturvardsverket.se/amnesomraden/klimatomstallningen/sveriges-klimatarbete/allmanhetens-kunskap-och-attityder-till-klimatfragor/

Hans Abrahamsson är oroad över DCA-avtalet

Hans Abrahamsson har länge varit en viktig röst i debatten. I en artikel i Sydsvenska Dagbladet rubricerad ”Det nya militära avtalet med USA urholkar Sveriges suveränitet” noterar jag flera viktiga insikter som behöver spridas och som jag gärna förstärker betydelsen av. (Länktips, se nedan).

DCA-avtalet är mer långtgående än NATO-medlemskapet
Det avtal Hans Abrahamsson hänvisar till är det nyligen ingångna s.k. DCA-avtalet med USA som ger USA rätt att använda svenska militära anläggningar utan att svensk lag gäller. På ett mer strategiskt plan handlar den svenska anpassningen till USA:s politiska och militära agerande att vi inte längre, som när vi stod utanför NATO, kan driva en mer ifrågasättande politik gentemot USA. Istället talar Ulf Kristersson om att ”vi har en hemläxa att göra” när det gäller att sända svensk militär trupp till försvar av Taiwan.

Biståndet numera villkorat av näringslivets behov
När det gäller svenskt bistånd konstaterar Hans Abrahamsson att ”Svensk politik för global utveckling handlar inte längre om hur Sverige ska bidra till en bättre värld utan har blivit en fråga om hur Sverige ska klara sig bättre i världen. Som en följd har biståndet minskat, inriktats på närområdet och i övrigt anpassats till den svenska exportnäringens behov.

Underordning till amerikanska intressen?
I stället för att visa vägen till en fredlig och rättvisare samexistens mellan världens länder, där det finns utrymme för en hållbar utveckling för alla människor, alla ekosystem och vårt gemensamma klimat tycks Tidöregeringen vilja inordna Sverige i en världsordning, där våra egna behov ständigt går före alla andra hänsyn och där Sverige steg för steg ska inordnas i den intressesfär som domineras av USA.

Så här tycker Hans Abrahamsson Sverige ska göra
Hans Abrahamsson ser en annan väg för Sverige ur ett nordiskt perspektiv: ” I stället för att obetänkt ge sig in i den Indopacifiska regionen borde ’hemläxan som vi har att göra’ bestå i en bred demokratisk och folkligt förankrad reflektion kring hur Sverige bäst kan använda såväl det svenska Natomedlemskapet som DCA-avtalet med USA för att tillsammans med de nordiska länderna förhandla fram Norden som en kärnvapenfri zon och möjligheter för såväl Norden som EU att spela en förstärkt globalt fredsbevarande roll.”

Håll fast vid EU, vid nordiskt samarbete och ta täten!
Inte minst är det viktigt att hålla fast vid EU och det nordiska samarbetet för att skapa en jämvikt i den ekonomiska utvecklingen, där 70 år av efterkrigstid, en globalisering på de starka aktörernas villkor, en överexploatering av människor och fysiska resurser har gett oss en värld som är dåligt rustad att hantera alla de utmaningar världen står inför. Ett litet land som Sverige, med en väl utbyggd välfärd och bättre förutsättningar än flertalet av världens länder borde kunna ta täten i den omställning som krävs.

Fritt fram för USA i Sverige?
Istället hukar den svenska regeringen och mumlar om kärnvapen, ger USA rätt att agera som de vill på svensk mark och signalerar att vi inte har någon annan agenda än att inordna oss i en världsordning som styrs från Washington och New York. Det tycks som om DCA-avtalet i praktiken innebär att det är fritt fram för amerikanska vapen av alla slag att förvaras och installeras på svensk mark utan att Sverige kan protestera.

Nu behövs motkrafterna
Lägg därtill den snabba kapplöpningen kring militär AI och Sverige kan mycket väl bli indraget i en eskalerande konflikt, i synnerhet som presidenten i USA inom kort heter Donald Trump. Och vad tänker han göra med sin nyvunna makt, där han inte heller behöver fundera på risken att behöva möta väljarna ännu en gång? Högsta domstolen har ju också i praktiken gett presidenten ett Carte Blanche eftersom presidenten numera ska ha immunitet. Låt oss hoppas att motkrafterna kan samlas och fokusera på rätt slags medicin mot de antidemokratiska och makthungrande krafter som tycks få allt mer att säga till om.

Länktips: Hans Abrahamssons artikel i Sydsvenskan 2 december 2024: https://www.sydsvenskan.se/artikel/det-nya-militara-avtalet-med-usa-urholkar-sveriges-suveranitet/

Vilseledande om kärnkraft – igen!

Tidöregeringen har tydligen bestämt sig för att det enbart är mer kärnkraft som kan lösa landets energibehov och bidra till att hantera klimatkrisen. Därför blir det nödvändigt att bemöta alla felaktigheter. Regeringen vägrar ju t.o.m. att utreda alternativen. Och Tidögängets supporterskara hakar naturligtvis på. Göteborgs-Posten hade nyligen en ledartext om hur Microsoft nu har bestämt sig för att låta återstarta en reaktor i Harrisburg och ser det som ett exempel på att kärnkraften är en framtidssektor. (Nu är det inte reaktor 2 som ska återstartas, den som kraschade 1979 och som gjorde att vi fick en folkomröstning i Sverige 1980, utan reaktor 1 intill som varit i drift från 1985 till 2019). Och söndagen den 1 december blåste samma tidning på med fyra helsidor om ett litet svenskt kärnkraftsföretag, troligen för att skapa illusionen att det bara är dagar innan ny kärnkraft är på plats i Sverige och att det går framåt.

Harrisburg-satsningen handlar bara om nyttan för Microsoft
Om vi börjar med Microsoft, så innebär deras satsning att de räknar med att ha full kontroll över all el som kommer att produceras i den renoverade reaktorn 1 Harrisburg med start 2028 och drygt 20 år därefter. Den prislapp som har nämnts handlar om cirka 16 miljarder kronor. Någon på Microsoft räknar uppenbarligen med att efterfrågan på el, och även priset i USA, kommer att stiga i takt med att AI i allt större utsträckning kommer att användas brett i samhället. Microsoft har naturligtvis ett egenintresse av att datoranvändningen ökar och ser möjligen en affärsidé att erbjuda el till storkunder, alternativt att ha säkra kalkyler på driftsekonomin av egna datorhallar. Stora företag gör givetvis de kalkyler som på lämpligt sätt säkrar upp framtida vinster. Monopolliknande marknader gynnar aldrig samhället i stort.

Varför använder man inte Perikles och hans ”Hvergang”-pratbubbla?
Fyra helsidor en söndag i GP måste ändå vara bingo för ett litet svenskt företag. Lite surfande på hemsidan för det påhejade företaget Kärnfull Next visar att man på 4-5 år har etablerat sig som en aktör med fokus på processen kring kärnkraftsbygge. Ska det byggas ny kärnkraft så är det många olika pusselbitar som måste falla på plats och dessutom i rätt ordning och med mycket samordning. Hemsidan ser professionell ut och vill säkert förmedla trovärdighet och branschkunnande. Lite udda är det att upptäcka att företaget redan för tre år sedan började sälja ”hundra procent kärnkraftsel” till danska konsumenter och elbilsägare. Och där namnger man man även sina rådgivare i sitt ”advisory board”. Däribland en musikproducent och en artist vid sidan av mer förväntade Chalmersforskare. Företaget gör också poäng av att man egentligen inte kan energiteknik. Ibland är det en fördel att inte kunna det man säljer. Men det gäller i så fall att till 110 procent ha koll på vad man INTE vet. ( Parentes: Det är lätt att komma att tänka på en Northvolt-VD som tycks grovt ha missbedömt de utmaningar som omgärdar battericellstillverkning). Om man ändå inte bryr sig om tekniken – varför inte lansera en Tuburg-inspirerad reklam för sin reklam?

Planering: Att åter göra kärnkraft till en valfråga 2026
Det projekt i Valdemarsvik som GP blåser upp på fyra sidor presenterades i somras och beskrivs i artikeln som att det kan ge 500 arbetstillfällen till kommunen. Det som inte nämns alls är vilka kalkyler, vilken lönsamhet eller vilka risker som projektet innebär. Mer än att man tror att det kommer att kosta 100 miljarder att få på plats, varav skattebetalarna ska ställa upp med tre fjärdedelar och (okända, icke namngivna) ägare med resten. Intrycket jag får när jag läser artikeln och företagets hemsida är att man har insett att det går att tjäna en bra peng som möjliggörare av projekt, särskilt när det är så stora belopp som diskuteras. Det går att leva gott på några bråkdelar av promille av hela projektets totalkostnad. Det är säkert ingen nackdel att företagets VD på ett självklart sätt rör sig i regeringskansliet, träffar den särskilde samordnaren och har stor möjlighet att påverka den kärnkraftsutredning som ska presenteras under våren 2026, lagom till att nästa valrörelse drar igång. Säkerligen hoppas Tidögänget på att kunna vinna ytterligare ett val på kärnkraftsfrågan.

Ingen prototyp har varit i drift ännu och alla vanliga fördröjs…
I Valdemarsvik tänker man bygga fyra till sex stycken 300 MW så kallade SMR-verk. När det nu visat sig väldigt dyrt och komplicerat att bygga stora kärnkraftverk ser entusiasterna en möjlig väg i att göra dem mindre i storlek, att bli mer standardiserade och möjliga att i större utsträckning serietillverka. Ännu så länge finns ingen prototyp i drift. I Ontario, Kanada, finns ett projekt som sägs kunna vara klart 2028, bestående av fyra stycken enheter á 300 MW. Varje enhet tar 100 000 kvadratmeter i anspråk, dvs 10 ha. Så särskilt små är de således inte, mer än att de har lägre uteffekt än de verk som har brukat byggas. Ett av de senast färdigställda traditionella kärnkraftverken i Europa är Olkiluoto 3 i Finland. Det fördröjdes 14 år. Och Flamanville 3 i Frankrike, som är det som skulle ha varit taget i drift 2012 är fortfarande inte igång. I Storbritannien väntar man fortfarande på att Hinkley Point C ska bli klar. Det har blivit kraftigt försenat och fördyrat.

Mycle Schneider vet vad han talar om
Jag har skrivit om experten M Scheider förut, Michael som stavar sitt förnamn med amerikanskt uttal: Mycle. Han var nyligen i Stockholm och föreläste om kärnkraft. Schneider fick redan 1997 Right Livelihood Award för sitt arbete att medvetandegöra allmänheten om riskerna med nukleär teknologi och varje år sedan 2007 kommer det numera en rapport, World Nuklear Report, som beskriver läget. Schneider berättade i Stockholm om innehållet i 2023 års rapport. Han slår fast att kärnkraft har en mycket lång projekterings- och byggtid, som gör att teknikslaget inte är ett alternativ för att lösa klimatkrisen. (Mer om hans besök, se länktips nedan).

Glöm inte icke-spridningsavtalet och tänk på drönarna…
Det är ju dessutom så, att mycket få av världens länder har ekonomi, utbildad personal, tekniskt kunnande och den typ av politisk styrning som gör att landet kan säkerställa byggnation, kontroll, uranhantering, ekonomi och säkerhetsfrågor som alltid finns att beakta när det gäller nukleär teknologi. Det är inte för inte som det finns ett icke-spridningsavtal. Kriget i Ukraina har ju dessutom visat vilken sårbarhet teknologin innebär, eftersom användning av olika slags drönare lätt gör energislaget till farliga måltavlor. (Se även länktips nedan om Ryssland och Ukraina).

Ingen lobbyist jobbar för planetens bästa
Det som är märkligt i sammanhanget är att många länder satsar på kombinationer av sol-, vind-, pumpkraft och olika slags lagring av energi, samtidigt som man anstränger sig att minska efterfrågan. Det billigaste energin är ju den vi inte använder. Men i bakgrunden finns naturligtvis starka ekonomiska intressen, som vill fortsätta upprätthålla en onödigt stor efterfrågan på energi och som inte vill se både lägre priser (som ändrar investerarnas kalkyler) och sänkt förbrukning. Ingen lobbyist arbetar för planetens bästa. Kortsiktiga särintressen får hela tiden en fördel när avvägningar ska göras.

Vietnam och Frankrike visar vägen
Vi ser det när det gäller inrikesflyget, där infrastrukturministern på fullt allvar hävdar att det är bra om folk flyger mer. Att flygbranschen själva väljer bort Bromma flygplats måste naturligtvis svida för de politiker som ägnat mycket möda åt att till varje pris argumentera för att Bromma ska få vara kvar. Och i Frankrike har man insett att inrikes tåg mycket väl kan ersätta inrikes flyg. Liksom i Vietnam, där man snart kommer att kunna resa mellan Hanoi och Saigon på fem timmar med tåg. Det är bara i utvecklingsfientliga Sverige som marknadsförespråkarna vägrar förstå att de gamla lösningarna inte är hållbara.

Länktips:
M Schneiders besök i Stockholm: https://rightlivelihood.org/news/mycle-schneider-nuclear-power-is-not-an-option/ och
World Nuclear Report: https://www.worldnuclearreport.org/

Hur Ryssland använder kärnkraft i kriget i Ukraina: https://www.greenpeace.org/static/planet4-ukraine-stateless/2024/10/67e7e9d4-greenpeace_analysis_on_risk_of_unprecedented_nuclear_disaster_in.docx.pdf

Ontario och deras planer på fyra stycken BWRX-300-enheter: https://www.gevernova.com/nuclear/carbon-free-power/bwrx-300-small-modular-reactor/bwrx-300-darlington-ontario

Microsoft och Three Mile Island: https://tidningensyre.se/2024/24-september-2024/microsoft-finansierar-aterstart-av-karnkraftsreaktor-i-harrisburg/ och när jag ändå länkar till Syre, här en intressant artikel: https://tidningensyre.se/2024/27-september-2024/vissa-vildsvin-mer-radioaktiva-an-andra-overraskande/

Flamanville 3 och driftsstatus (Detta franska projekt som skulle varit klart 2012): https://world-nuclear.org/nuclear-reactor-database/details/flamanville-3

Tidöregeringens förslag till finansiering möter kraftig kritik: https://www.gp.se/ekonomi/hard-kritik-mot-hur-ny-karnkraft-ska-finansieras.0256ed0d-2cca-5690-9282-c84b33728037

Vietnams nya snabbtåg Hanoi – Saigon: https://www.jarnvagsnyheter.se/20190804/3623/vietnam-planerar-ny-jarnvagslinje-hoghastighetstag

Frankrike inrikesflyg (ett beslut med ett antal undantag): https://www.svt.se/nyheter/utrikes/frankrike-forbjuder-korta-flygresor

Läst Andreas Cervenka: Fuskbygget

Bostadsfrågan är verkligen aktuell. I Göteborgs-Posten den 30 november skriver Mark Isitt förtjänstfullt om hur viktigt det är att våra hus är estetiskt tilltalande. Om hur viktigt det är att kunna knyta an till sin närmiljö. Han beskriver också hur man i Köpenhamn, där han bor, steg för steg minskar bilismen i innerstaden och gör plats för grönskan, träden och inte minst människorna. I kostnadsjakten har vi tappat bort kvaliteten med det omsorgsfulla hantverket, tycks Isitt mena, och det är nog tyvärr sant. Artikeln illustreras också med en bild på gamla fina hus i Haga.

Tips: Göteborgs stadsbibliotek 10 december
I samma tidning finns en artikel om bostadspriserna och hur de nu ”äntligen” tycks vara på väg uppåt igen, som några mäklare som intervjuas formulerar saken. De kan inte ha läst Andreas Cervenkas senaste bok ”Fuskbygget” om bostadsbranschen tänker jag. Det har jag gjort. Några av mina intryck sammanfattar jag här. Boken är så full av siffror och fakta att den är väldigt svår att göra rättvisa, men jag försöker ändå. Till den som råkar befinna sig i Göteborg den 10 december kan jag f.ö. tipsa om att Cervenka kommer till Stadsbiblioteket klockan 18 den dagen. Jag ska försöka gå dit.

Ett intressant kapitel om Kina
Det är inte bara i Sverige som bostadspriserna skenat iväg, visar det sig. I boken får vi reda på att bostadspriserna ökat kraftigt i ett antal länder, däribland både USA och Kina. Att 90 procent av kineserna äger sina bostäder hade jag ingen aning om. Och heller inte hur många bostadsprojekt som står ofärdiga i Kina. Kanske hänger det ihop med den sparsamma rapporteringen från Kina och att Xi inte uppskattar oberoende mediarapportering. I kapitel 18 i boken beskriver Cervenka detaljerat hur bostadsbyggandet och prisutvecklingen i Kina de senaste 25 åren har sett ut och vad den lett till. Vi får veta att det finns 20 miljoner påbörjade men inte färdigställda bostäder i Kina. Det skulle behövas 4 500 miljarder kronor för att bygga klart dem, men pengarna saknas. En konkurs 2021 för företaget Evergrande innebar t.ex. 800 000 sålda men ej färdigställda bostäder. Projektet ”Forest City” skulle enligt planerna rymma 2,7 miljoner invånare , men där bor för närvarande bara några tusen.

Korthuset bygger på tanken om evig tillväxt
Hur det kunna gå så snett får man en aning om när man läser om hur Evergrande hade 400 000 byggda men osålda parkeringsplatser, var och en värderad till 200 000 kronor. Och hur bolagets aktievärde steg med över 450 procent strax före kraschen. Det påminner om ryska dockor hur ett bolag tar upp tillgångar till ett visst värde och hur detta värde därefter bekräftas av revisorer och banker, som beviljar nya krediter, som i sin tur blir pusselbitar i ett makroekonomiskt spel, där förväntade ränteintäkter också blir en faktor som i sin tur bygger upp värdet hos finansinstitut och banker. I Kinas är allt så mycket större och fallet blir så mycket kraftigare, men samma mekanismer tycks gälla även hos oss. Drömmen om snabba pengar, kopplad till tanken om evig tillväxt, och de första årens faktiska utfall, tycks inte ha någon motkraft i systemet. Ingen besinning, ingen säger emot.

Så här kunde någon blir mångmiljonär bara genom att bo
I Sverige hade vi ett antal år med minusränta från Riksbanken. I backspegeln tycks det ha varit en extra drivkraft för att blåsa upp priserna på bostäder. När räntan under lång tid var låg vande sig folk vid detta och kalkylerade inte med höga räntekostnader när man slog till och köpte sig en bostad. Skuldsättningen har ökat, men den är samtidigt väldigt ojämnt fördelad. De som köpte sitt hus eller sin bostad för 30 år sedan klarar ganska lätt en värdeminskning eller ett prisfall på 30 procent. Åtta av tio husägare klarar detta, får vi läsa i boken. Eftersom bostaden inte sålts har heller inte belåningen ökat. Värre är det för unga, barnfamiljer och andra som nyligen skaffat sin bostad. I kapitel 12 illustrerar Cervenka det absurda med händelseutvecklingen från 1985 och framåt. En fiktiv person köper en bostad för 20 000 kronor och kan nu gotta sig åt 25 miljoner kronor på bankkontot, efter skatt. Utan fusk, bara genom att köpa och sälja i rätt ögonblick. Och att t.ex. förmögenhetsskatten avskaffades 2006.

Vi behöver lära av andra länder, inte minst nordiska
Något av det mest intressanta med Cervenkas genomgång är att flera länder inte hamnat i samma marknadsdominerade bostadspolitik som Sverige. Han beskriver kortfattat hur idéburna fastighetsbolag i Danmark inte har samma avkastningskrav och därmed kan erbjuda rimligare hyror och hur Finland har ett system, som märkligt nog både Timbro och Hyresgästföreningen tycker är bra. Timbro för att de gillar marknadshyror och HGF för att den finska staten låtit staten subventionera byggande generellt hellre än att styra stödpengar via ROT- och RUT-avdrag till de rikaste. Samt att Finland stegvis tagit bort ränteavdraget. I Tyskland får man inte lån på marknadsvärdet av ett hus utan på ett mer långsiktigt värde över tid, där troligen även renoveringsbehov och liknande vägs in. I kapitel 22 förvånas en representant från Danske Bank över hur stor trångboddhet och hemlöshet Sverige har och att ingen statlig aktör hjälper till med finansiering. I Norge är det skatteförmånligt att hyra ut i andra hand och bostadslånen i Danmark har en annan konstruktion, som det verkar intressant att lära sig mer om, där bankerna är mer av en mellanhand och inte kan räkna hem vinster på samma sätt som i Sverige.

Boken visar på sambandet mellan bostadspriser och populism
Boken är full av fakta, siffror och övertygande exempel på hur bostadspriserna har kommit att förändra vardagen för miljoner svenskar och miljarder människor i världen. Sambandet mellan extrem prisutveckling på bostadssidan och framväxten av konservativa och populistiska politiska krafter runt i världen är intressant att ta del av. Hur vi bor och lever våra privata liv spelar naturligtvis stor roll för hur vi ser oss själva som en del av samhället. Känner vi oss exkluderade är det lätt att fångas upp av trumpister och andra personer med förenklade budskap. Och t o m i Kina måste Partiet se upp med folkliga protester. Även där har man insett hur snabbt det kan gå snett när marknaden och vinstspekulationerna skenar iväg.

Allt hänger ihop och när blir det tydligt i ekonomin?
Så hur ska det gå? Är det en ny krasch vi har att förvänta oss? Troligen har det att göra med hur många som till varje pris vill bromsa och förhindra en krasch och om de har förmåga att göra det. Ekonomierna är sammanflätade i varandra och värderingar i boksluten bygger delvis på felaktiga ingångsvärden. På så sätt påminner det Cervenka beskriver om hur vi ska fasa ut ohållbara industrier. När ska fossildrivna flygplan anges ha värde noll i balansräkningen? När är klimatskadlig industri otillåten och värdelös? När drar bankerna in sina lån till fossilberoende verksamhet? Hur ska en ordnad omställning gå till? Vi är fast i strukturer som är väldigt svåra att montera ner utan att någon drabbas. Samtidigt tickar klimathotet allt starkare. Valencia låtsas kanske att fastighetsvärdena består, men rimligen har många av husen fått bestående skador och kan inte tas upp till samma värde som tidigare. Och hur tänker försäkringsbolagen? Går det att försäkra fastigheter i utsatta lägen? Och ger bankerna lån till oförsäkrade hus? Allt hänger ihop.

Länktips: Boken Fuskbygget finns att köpa på flera ställen: till exempel här

Länk till min läsning av Girig-Sverige av samme författare: https://christerowe.se/2022/09/nr896-last-andreas-cervenka-girig-sverige/

Är engagemang något oönskat?

Borde det inte vara en mänsklig rättighet att få känna sig delaktig i samhället? Det samspel och den växelverkan som uppstår mellan människor som tar tag i en gemensam uppgift bör väl vara värdefull och uppmuntras i de fall där människor annars riskerar att hamna i isolering, depression och därmed sammanhängande problematik, eller hur? Tyvärr finns det i vår tid en hel del små beslut på olika nivåer som, kanske tydligast på individnivå, gör samhället kallare och omänskligare. Jag läser i senaste numret av tidningen Reflex om flera konkreta fall, där det empatiska får stå tillbaka för det kalkylerande. Där en kylig vind drar genom folkhemmet och där de redan svaga blir ännu svagare.

Varför måste folk smussla med sitt engagemang?
Reflex ges ut av Neuroförbundet, som är en intresseorganisation för personer med neurologiska diagnoser eller symptom, inklusive närstående. Det som beskrivs väcker många frågor. Det beskrivs ett (av flera likartade) fall, där en man drabbats av en sjukdom som ger honom nedsatt arbetsförmåga och som gör honom bunden till en permobil. Är det då rimligt att villkoren för sjukskrivning tvingar honom att smussla med sitt fritidsengagemang? Borde inte samhället och myndigheterna se positivt på att en försvagad person ändå vill bidra i föreningslivet och både stärka sin självkänsla och skapa mervärden för samhället? Istället tolkas ett fritidsengagemang som ett tecken på ökad arbetsförmåga och den som uppger att han eller hon lägger mer än fem timmar per vecka i ideellt arbete riskerar att bli av med sin sjukskrivning.

Försäkringskassans logik
Det hela känns Kafka-artat. Försäkringskassans logik tycks innebära följande: Är du sjuk ska du vara sjuk, sitta hemma och hålla käften. Du ska absolut inte försöka vända din upplevt negativa situation till något positivt, du får absolut inte bidra till samhället, du är ju för tusan sjuk, då får du inte vara aktiv!

Ett utrymme för det mänskliga
Det är klart att det finns gränsdragningsproblematik och en mängd olika villkor och parametrar som till slut gör det nödvändigt att dra gränser. Fuskare vill vi inte ge bidrag. Men vi vill verkligen heller inte ha ett samhälle som känslokallt bortser från individens behov av bekräftelse och mening i tillvaron. Balansen mellan stöd och kontroll behöver diskuteras mer. Vår tids makthavare tycks utgå från att alla är fuskare och att kontrollen måste öka. Visitationszoner, angiverilagar och polisens nya befogenheter att använda en luddig misstankesparagraf för att kontrollera vanliga medborgare är exempel på detta.

Kontroll först i tredje hand
Istället behöver vi ett samhälle som i första hand utgår från barnens behov. Barnen är beroende av sin omgivning och ska naturligtvis ges så generella villkor som möjligt. Barnens framtid ska inte villkoras av hur väl föräldrarna har lyckats skapa sig en ekonomisk plattform. Och på liknande sätt blir det tydligt att de redan svaga och sjuka i första hand ska stödjas och uppmuntras till ett gott liv. I andra hand behöver det finnas en viss förståelse från myndigheters sida hur extra svårt det kan vara att fylla i blanketter och klara alla formella aspekter av livet när omständigheterna är betungande. Först i tredje hand är det rimligt att utöva kontroll för att säkerställa att allt följer regelverken.

Allmän ekonomisk situation är också ett bekymmer
Hur tufft det kan vara att drabbas av sjukdom illustreras också av hur den privatekonomiska situationen ofta utvecklas i negativ riktning. På neuroförbundets hemsida lyfts den frågan i debattartikel som jag länkar till (se nedan). Marknaden bryr sig inte om ”olönsamma” medborgare. Barn med behov av assistent får inte plats i de lönsamhetsdrivna koncernskolorna osv.

Dialog och empati är viktiga delar
Just för att det är svårt för myndigheter att ta mänskliga hänsyn och se problem och lösningar på ett mänskligt plan är det viktigt att skapa utrymme för civilsamhällets olika organ. Och då blir också dialogen mellan de formella och de informella aktörerna extra viktig. Det kan handla om basala behov som tak över huvudet, mat för dagen och att klara en livskris. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap borde ta täten i detta och uppmana våra kommuner att organisera samarbete med civilsamhället på olika områden. Men det lär inte Tidöregeringen vara intresserad av. Särskilt det parti som tydligast arbetar för att polarisera i ett vi-och-dem lär vara ointresserade av att skapa ett mänskligare samhälle. Vi behöver ett samhälle där empati är viktigare än rädslor.

Länktips: Debattartikel: https://neuro.se/artiklar/opinion/maanga-faar-inte-vardagsekonomin-att-gaa-ihop/

Vad är det MUF:arna jublar åt?

Läser någonstans att finansministern talat inför jublande MUF:are och fått beröm för att hon sålt ut Bilprovningen till underpris och framför allt för att hon flaggar för fler utförsäljningar. Närmast till hands ligger kanske SBAB, den bank som staten skulle kunna använda för att påverka räntenivåerna hos affärsbankerna med. Vad är det MUF:arna jublar åt?

Prislapp och ägare – vad är bra med detta?
Jag läste någonstans att Bilprovningen kan vara värd 3 miljarder, så prislappen kanske är i underkant. Och varför ska ett tyskt bolag tjäna pengar på den svenska obligatoriska bilbesiktningen?

Kostnaderna och tillsynen !
Riksrevisionen gjorde år 2021 en granskning av den privatisering av bilprovningen som inleddes under Alliansregeringen 2010. Riksrevisionen konstaterar att priset på bilbesiktning ökade många gånger mer än inflationen, att den utlovade konkurrens och den tänkta lägre priserna på besiktning uteblivit. Men allra värst i den granskning som Riksrevisionen gjorde 2021 är att tillsyn och ackreditering inte fungerat. Risken för kontroll ute på fältet är minimal. Att det troligen leder till ”konkurrens” i form av lägre utbildad personal och därmed till brister i besiktningarnas genomförande är inte långt borta. Och när kontrollen är svag brukar olika aktörer med rymligt samvete ta större plats. Fuskare och andra.

Vad händer vid kostnadsjakt ute i verksamheterna?
Är det verkligen den trafiksäkerheten vi vill ha på våra vägar? Att överetablering på utförarsidan leder till kostnadsjakt och försök att kompensera med dålig beläggning genom att hålla kostnaderna nere? Vilken slags yrkesheder frodas när uppdraget till de anställda blir att snabbt besiktiga bilar och när välutbildad och erfaren arbetskraft trängs undan av nyanställda med mindre kunskaper?

Är det högre priser som är bra?
Så vad är det MUF:arna jublar åt? Att priserna på bilbesiktning ökar? Att den obligatoriska bilbesiktningen kommer att hålla lägre kvalitet i takt med att operatörerna ska jaga kostnader? Att tillsynen är i det närmaste obefintlig? Att det blir mer av ”vilda västern” istället för en säker trafikmiljö? Att utländska bolag ska tjäna pengar på den lagstadgade besiktningen? Vad är det man jublar åt?

Marknaden är aldrig rättvis
Är det privata brandkårer man vill se? Privat ambulans, som bara kommer om du har betalt din avgift? Vad är det som är så lockande med att slå sönder stabila och samhällsnyttiga institutioner? Den till anarkism gränsande högerpolitiken kanske kan paketeras som ”frihetsskapande” ett tag, men den som tänker ett varv till inser att vissa saker mår bäst av att skötas offentligt. Marknaden är varken rättvis eller inkluderande. Den struntar i glesbygdens behov och prioriterar ägarnas vinst före allt annat. Och om vi alla äger något vill MUF:arna sälja vår egendom till underpris så att vi alla blir förlorare på kort och på lång sikt.

Länktips: Referat av Riksrevisionens granskning 2021: https://www.dagensarena.se/opinion/underkant-for-bilprovningen/

Artikel om prishöjningarna i Blekinge: https://www.blt.se/2021-08-16/fler-stationer-gjorde-besiktningen-dyrare/

S-motion från 2012 om att fordonsbesiktning är myndighetsutövning och inte passar att vara konlurrensutsatt: https://data.riksdagen.se/dokument/H002T314

Åldersvänliga Göteborg kan vara bra på flera sätt

Åldersvänliga Göteborg är ett projekt som pågått ett antal år i syfte att belysa frågor som berör primärt seniorer lite mer samlat och ur ett behovsperspektiv. FN har utlyst ett ”Decade of healthy ageing”, ett decennium för ett hälsosamt åldrande och idag finns det 1700 städer som arbetar på liknande sätt, där WHO samordnar det hela. (Länktips se nedan). Göteborg var en av de första städerna som fångade upp idén och man håller som bäst på att utvärdera hur det gått och hur man ska arbeta framgent.

Samverkan för ett bättre totalresultat
Det handlar bl a om att bygga nytt och bygga om på ett sätt som inkluderar de behov av en god lokal miljö som seniorer har. Det kan handla om att säkerställa att det finns träd och grönska eller att det är rimliga avstånd till butiker, apotek osv. Men också att identifiera och stärka de sociala miljöer som i sin tur håller folk friska och aktiva. Förutom de konkreta initiativ som tagits med fokus på trygghetsboenden och s.k. pratbänkar finns det också organisatoriska poänger med detta arbetssätt.

Former för att testa nytt?
Kommunallagen styr hur kommuner ska arbeta och likabehandlingsprinciper är väldigt viktiga. Det är bra att en kommun klarar att hantera en fråga på samma sätt oberoende av vem som ska hantera den. Samtidigt gör det organisationen svårmanövrerad. Hur ska utveckling ske om man i princip inte får göra något man aldrig har gjort? Det är där styrkan finns, tror jag, med ett projekt som Åldersvänliga Göteborg. Upplägget får förvaltningar att prata med varandra, utbyta perspektiv och lära av varandra, väga in andra parametrar i sin beslut och har också lättare att involvera företag och civilsamhället på lämpliga sätt. Projektet kommer på så sätt närmare den behovsnivå som egentligen borde vara mycket mer vägledande än vad som är fallet i den svenska myndighetsutövningen.

Är vi myndiga borde vi kunna utöva myndighet
Vi blir myndiga vid 18 år ålder. Och det borde kunna betyda att vi också sitter på embryot till en myndighetsutövning. Medborgarna borde kunna ges en myndighet att faktiskt få ta ansvar och vara med och bestämma hur saker och ting ska organiseras. Kanske inte bära hela det ekonomiska ansvaret, som rimligen ska finnas kvar i kommunledningen. Men vi behöver bemyndiga medborgarna att få vara med och bära ansvar för vissa delar och bli lyssnade till på ett annat sätt.

Ansvarstagande och tillvaratagande av erfarenheter
En slags medborgarnas myndighet, som möjliggör mer av bottom-up-perspektiv och delaktighet. Inte bara i form av tyckande via enkäter utan också som mer långsiktigt ansvarstagande och delaktighet. I närmiljön, i skolan, i hur resurser används och annat som engagerar människor. Ta till vara kunskaper och erfarenheter och skapa en mer sammanhållen samhällsutveckling, där det blir naturligt att lyssna in behov och prioritera på ett sätt som gynnar en sund samhällsutveckling.

Kanske kan detta växa fram ur initiativ som Åldersvänliga Göteborg. Där dialog och lyssnande blir lika viktigt som att hålla budgeten. Det blir nog dessutom roligare, mänskligare och inte så toppstyrt.

Länktips: https://goteborg.se/wps/portal/start/goteborg-vaxer/sa-arbetar-staden-med-stadsutveckling/aldersvanliga-goteborg

Decade of healthy ageing: https://social.desa.un.org/sdn/decade-of-healthy-ageing-2021-2030

Delegationen för Cirkulär Ekonomi årskonferens 2024

Ni som har följt den här bloggen några år vet att jag ofta återkommer till Cirkulär Ekonomi. Flera gånger har jag bevakat Delegationen för Cirkulär Ekonomi och deras årskonferens. I år ägde den rum den 19 november och den gick att följa digitalt. Tyvärr hade jag andra åtaganden som gjorde att jag missade delar av konferensen, men några saker fastnade och vill jag kommentera. Den här texten är lite längre än brukligt eftersom jag vill återge en hel del av det som kommunicerades och även kommentera till viss del.

Enbart näringslivsfolk i Delegationen
Tidöregeringen har bytt ut delar av styrelsen för Delegationen. Det nämndes också under eventet, att det numera är näringslivet och branschorganisationer som ingår i Delegationens styrelse. Det får väl anses som ganska illustrativt att det departement som leds av Ebba Busch och har Romina Pourmokhtari som klimatminister flyttar över genomförandet av den politik som kan lösa vår tids kriser (ekosystemen, klimatet och spridningen av farliga ämnen som de tydligaste) på näringslivet. Denna övertro på marknadens förmåga att på något märkligt sätt trolla fram samhällsnyttiga och rättvisa lösningar är förvånande. Det näringslivet är inriktat på är att generera vinst åt sina ägare. Det står t.o.m. i aktiebolagslagen. Att åsidasätta denna strävan i syfte att skapa ett hållbart samhälle är på så sätt olagligt. Samhällsnyttan kommer ibland som en konsekvens av marknadens agerande, men i så fall som en slags bonus, inte som en medveten strategi. Och hur näringslivet därmed skulle kunna prioritera samhällsnyttan förblir oklart.

Plast som gör före?
Ordförande i Delegationen är numera Mattias Philipsson, som är VD för Svensk Plaståtervinning. Han förde ordet under en del av konferensen och såg självklart sin bransch som en del av lösningen. Hur storskalig plaståtervinning, som ju under överskådlig tid använder fossila råvaror, skulle kunna vara annat än ett nödvändigt komplement i omställningen till en cirkulär ekonomi är för mig obegripligt.

Det finns en uppenbar greenwash-risk med upplägget
Konferensen tog upp två verktyg som man tänker att näringslivet ska ha nytta av. Dels det man kallar ”cirkulära nycklar” och dels ”programförklaringar” som intresserade företag ska kunna formulera ur en egen ambition. Exakt vad som kommer ut ur formuleringen av cirkulära nycklar återstår nog att se, men med programförklaringsfokus har man egentligen valt att helt låta industrin självt formulera tillvägagångssätt och ambitioner utifrån de egna perspektiven. Ingen kommer att ställa de obekväma frågorna. Ingen i delegationen har en oberoende position (som tidigare delegationsledamöter professor Mattias Lindahl och professor Tomas Kåberger). Regeringen lägger sig på så sätt platt för vad industrin anser och ingen från någon annan bransch lär ha synpunkter på vad enskilda företag eller branscher sätter upp för mål. Greenwash-risken är uppenbar och tyvärr innebär hela upplägget att det knappast blir någon spännande dynamik i delegationens interna arbete. Varje bransch ”vet ju bäst” och blir inte ifrågasatt av andra branscher.

Fyra branschorganisationer i samverkan
Henrik Wingfors från Svenskt Vatten talade för fyra branschorganisationer, som förutom vattenhanteringen även inkluderar energibolag, bränslegasbolag och Avfall Sverige. Jag har tidigare beskrivit problemet med reningsverken och slamfrågan, som definitivt inte hör hemma i ett cirkulärt jordbruk. Det gör att jag är skeptisk till vilka förslag som kan komma från denna grupp av branscher (VEGA, kallar man sig).

Publiken hade nog hoppats på mer substans
Före lunch fick Daniel Westlén, statssekreterare hos Romina Pourmokhtari, berätta hur han och regeringen ser på cirkulär ekonomi. Lätt raljerande beskrev han hur han ansåg att momsen på reparationer inte borde spela någon roll, den moms Tidöregeringen snabbt höjde från 6 till 12 procent. Det är inte smart att slänga guld, sa Westlén, och hoppades väl att auditoriet skulle skratta åt hans lättsamma stil. Det verkade inte som att de församlade på plats tyckte att hans skämt var relevanta. Troligen hoppades publiken på lite mer substans, men det var glest mellan de tydliga beskeden och de bärande tankegångarna.

Inte många svar på frågorna
En fråga från en företrädare från Ragn-Sells handlade om gränsdragningen mellan kommunens och företagens roller och ansvar. Jag lyckades inte notera något tydligt svar på den frågan från statssekreteraren. En annan fråga handlade om EU:s direktiv kring engångsförpackningar som ska gälla från 2026. Det kommer något, sa Westlén. Han sa ingenting heller om textilinsamlingsfrågan, som ju kommunerna ska hantera från 2025. På frågan om han ser andra bolagsformer som intressanta svarade han att vinst är bra. Så det är marknaden som ska fixa detta, var intrycket. Det är väl därför man har tagit bort alla forskare från Delegationen. Att delar av marknaden satt på plats och ställde relevanta frågor var inget som Westlén utnyttjade för att skapa klarhet. Han hade kunnat ge klarare besked kring kvalitetsfrågor och plastinsamling eller hur han ser på förpackningsplast för livsmedel som tillverkas av plast med PFAS. Men inget sådant.

Data är en viktig del vid PaaS-försäljning
Efter lunch hade man bjudit in en forskare från KTH, som jag tyvärr missade. Men sedan talade Jakob Hansson från SEB om det som brukar förkortas PaaS, Product as a Service. Det var riktigt intressant och det hördes att Hansson hade stött och blött frågorna mer än en gång. Tjänstefiering av försäljning är komplext. Att få en kund att betala för tillgången till en funktion snarare än att äga en produkt kan låta enkelt, men ur det finansiella perspektivet blir det uppenbart hur svårt det kan vara. Ett bra stöd är de data som numera är relativt enkla att samla in. Många företag har en digital tvilling som de kan simulera status på, vilket underlättar för beslut kring serviceintervall osv. Status, driftstid osv kan samlas in och användas för att tydligt synliggöra servicebehov, slitage och annat. Inte minst för en finansiär är det avgörande att få ett grepp om produktens status om något avtal ska skrivas. Om vi menar allvar med att förlänga livslängden på produkter kan kanske inte normala avskrivningstider användas. Istället är det mer relevant att tala om återstående driftstid.

Det finns en del att lösa för företag som vill byta affärsmodell
Hansson talade om de fyra steg han kan se när större företag ska gå från traditionell försäljning till PaaS. Ofta kommer man till att få igång en pilotverksamhet, men svårigheten uppstår när piloten ska växlas upp och bli generell. Jag kan tänka mig att det då inte bara handlar om affärsmodeller gentemot kund, utan också om de interna ansvarsgränserna och hur tillverkning och dokumentation är organiserade, hur underleverantörer involveras och vilka kriterier som ska gälla. Man förstod på Hanssons genomgång att han haft många kontakter med företag som fastnat i processerna.

”Samhällsnyttan måste diskuteras”
Hansson nämnde också spontant, vilket jag tycker var utmärkt, att samhällsnyttan med olika upplägg måste diskuteras. Och det är ju en aspekt som den näringslivsdominerade Delegationen i sin nuvarande tappning inte har någon som vill lyfta. Ändå är det ju samhällsnyttan med den gröna omställningen som borde vara helt vägledande. Ohållbara företag måste faktiskt fasas ut. Men det kommer naturligtvis inte de ohållbara företagen själva att initiera. Hur det ska gå till kommer Tidöregeringen vara totalt ointresserad av att diskutera.

Bokföringsfrågor kring PaaS
Ytterligare en bra sak med Hanssons genomgång av PaaS var att han betonade hur annorlunda kostnader och intäkter uppstår i den cirkulära ekonomin. Och att detta behöver hanteras i bokföringen på ett klokt sätt. Senare under dagen kommenterade Hansson IRFS 16, den internationella standard som numera gäller för redovisning av leasing och som inte fungerar ihop med PaaS. Egentligen kom Hansson snubblande nära min slutsats att det som behövs är ett annat sätt att bokföra företagens ekonomi, ett sätt som inte landar i vinst och beskattning enligt den linjära logiken, utan som snarare bygger på vilka värden företaget förvaltar och bygger upp, värden för egen del och för samhället. Men det är en annan bloggtext vid något annat tillfälle.

Batteridrivna gruvmaskiner var ett bra case
Näste talare var Eric Svedlund från Epiroc. Företaget säljer maskiner för bl a gruvdrift, men har numera beslutat att lyfta ut batteridelen ur den vanliga affären och erbjuder istället evig garanti på batterierna, byter ut batterierna när så behövs och säkerställer därmed att driftsstoppen blir minimala och att status på maskinerna är kontinuerligt övervakade. En bieffekt av upplägget är att Epiroc också kan erbjuda energilager när batterierna inte längre fungerar i gruvan. Batterilagring av el är en viktig del av ett hållbart elsystem.

Mycket skiljer PaaS-försäljning från traditionell försäljning
Investeringen i gruvmaskinen är initialt större vid batteridrift, men servicekostnader och kostnader för att fläkta bort avgaser (som vid traditionella maskiner) gör att totalekonomin blir bra. Bekymret är ju att investeringar och drift oftast ligger i olika budgetar och det köpande företaget är inte vana vid att tänka helhet. Ett annat bekymmer är hur man ska förtulla en PaaS-försäljning. Eller ta hem ett batteri som tjänat ut med tanke på hur avfallslagstiftningen ser ut. Det case Svedund beskrev var en bra påminnelse om hur många detaljer som skiljer traditionell linjär försäljning från den cirkulära. Inte minst när det kommer till hur moms ska beräknas, men det är ett tema för en annan text.

Framgångsrik nätauktionsfirma har vuxit snabbt
Nästa talare hette Silje Lamprecht, som var från Norge. Hennes företag, som heter Summa, håller på med investeringar i Cirkulär Ekonomi. Det fanns ganska lite nytt i hennes presentation så jag hoppar över den och går istället vidare till nästa talare som var Carita Nero, VD på Klaravik. Det företaget har på ett decennium vuxit från 4 till 230 anställda och håller på med nätauktioner för maskiner, traktorer och liknande. Det var inspirerande att lyssna till ett framgångsrikt företag som bidrar till att förlänga livslängden på maskiner. Deras idé är att underlätta för köpare och säljare att hitta varandra och att via budgivning hitta ”rätt pris” för maskinernas second life. Man har över 4 miljarder i försäljningsomsättning per år via auktionerna. Allt har ett värde betonade Carita Nero. Och jag kan bara hålla med. Och det är värdet som vi borde fokusera betydligt mer på, anser jag. Värdet inte enbart för köpare eller säljare utan för samhället i stort. Så att vi hittar sätt att belöna företag som tar ansvar och låta skadlig verksamhet bli mer kostsam.

Ekonomiska styrmedel för cirkulär ekonomi – ny SOU
Den siste talaren jag tänkte nämna här var Tobias Persson som berättade om det betänkande han varit med om att författa och som kretsar kring ekonomiska styrmedel för att underlätta cirkulär ekonomi. Öppenhjärtligt berättade han att det inte finns någon på regeringskansliet som har som huvuduppgift att ägna sig åt cirkulär ekonomi. Han nämnde också att avfallsfrågorna behöver lyftas upp. Han nämner en slags bonuscheck som en stimulans han tror kan uppskattas av konsumenter, snarare än sänkt moms. I hela hans dragning fanns en underton av lätt frustration, som jag noterade. Han hade velat få föreslå mer radikala tankar, är mitt intryck. Jag noterar i mitt anteckningsblock att tanken på att förbjuda försäljning på vissa produkter inte nämndes, trots att det snabbt skulle kunna tvinga fram PaaS-försäljning om ansvaret för produkten ligger kvar hos tillverkaren.

Slutsatser
Ska jag summera dagen så handlade den om hur näringslivet nu ges mer eller mindre ensamrätt på att formulera framkomliga vägar till cirkulär ekonomi och att det finns banker som inser hur radikalt annorlunda ekonomin ser ut när den cirkulära ekonomin har blivit mer dominerande. Men att det är långt kvar tills alla frågor kommer upp på bordet. Tyvärr.

Länktips: Betänkande från regeringen SOU 2024:67 angående ekonomiska styrmedel för cirkulär ekonomi. https://www.regeringen.se/remisser/2024/11/remiss-av-sou-202467-om-ekonomiska-styrmedel-for-en-mer-cirkular-ekonomi/

Hur staten ska stödja större företags gröna omställning ska utredas till 31 december 2026 vilket beskrivs här

Tusen dagar av krig i Ukraina

Tusen dagar har passerats. Tusen dagar av krig i Europa. Med många döda, med städer och fabriker i ruiner, med människor, barn inte minst, som får livslånga trauman att bearbeta. Och allt för att en rysk ledare anser sig ha rätt till ett annat land. Och ett visst medhåll har han troligtvis i opinionen på hemmaplan, delvis tack vare hårt vinklad rapportering.

Vi måste förstå att vår statsbildning är annorlunda
I den ryska republiken ingår ett antal delrepubliker och Moskvas inflytande över dessa går naturligtvis långt tillbaka i tiden. När man läser på om Ukrainas historia från storhetstiden på 800-talet och framåt inser man hur splittrad bilden är. Ukraina har egentligen aldrig varit den typ av kombinerad stat, nation och språklig kulturell enhet som t.ex. Danmark och Sverige har varit sedan kristendomen slog igenom. Stackars Norge har ju under lång tid antingen styrts från Köpenhamn eller från Stockholm. Och Finland gick från att ha varit svensk-styrt under århundraden till att vara styrt från Moskva på 1800-talet. Man passade på att bli fritt när tsardömet föll samman och valde NATO-medlemskap när Putin angrep Kiev.

Motsägelsefull tid
Ukrainas bördiga slätter har varit en stor tillgång genom århundradena, samtidigt som just detta också lockat främmande makter att ta för sig. Var det inte mongoler, så var det kosacker, polacker eller ryssar. I de framtida historieböckerna kommer kanske vår tid att beskrivas som motsägelsernas tid. Materiellt hade vi alla förutsättningar att skapa rimligt och rättvist välstånd, men andra motiv trängde fram och blockerade en fredlig samexistens. Lagom-tanken hade fortfarande inte slagit igenom.

Ovana vid demokrati och snart kommer Trump
Ur Putins och hans anhängares perspektiv är Krimhalvön och egentligen hela Ukraina en del av den naturliga intressesfär som han vill kontrollera. Ukraina kallas också för Lillryssland i vissa kretsar och helst vill Putin antagligen ha Ukraina på samma nivå som man har Belarus (det som vi kallade Vitryssland förr). Och befolkningen har inte vuxit upp med demokrati utan är van vid korruption och att samhället är dysfunktionellt. Det är samtidigt nästan 50 miljoner människor som bor i Ukraina och om de förmådde det, skulle de rimligtvis kunna åstadkomma ett samhälle som bättre motsvarar vad majoriteten vill. Först måste dock kriget ta slut. Och med Trump i Vita huset i januari 2025 lär Putin få som han vill.

Länktips: Den som vill läsa om Ukrainas historia hittar en hel del på Wikipedia: https://sv.wikipedia.org/wiki/Ukraina

Är vi på väg mot Påskön 2.0 ?

De senaste två åren har jag lagt en hel del tid på att sätta mig in i frågor som rör bostäder och boende för seniorer. Flera av er som följer min blogg känner till detta. Att konsekvent och kontinuerligt bevaka en viss sakfråga under en tid är intressant och utvecklande. Det är som med det mesta. Lägger man mycket tid på en sak blir man mer och mer uppmärksam på detaljer och förstår mer, samtidigt som nya detaljer också blir synliga.

En konferens som jag hoppas ger lite nya tankar
Vi är en grupp som håller regelbunden kontakt och bevakar olika event, nyheter, artiklar och liknande. Senare idag, den 12 november, ska jag gå och lyssna på bland andra tidigare bostadsministern Karolina Skog, som är en av talarna på Hyresgästföreningens event här i Göteborg. Det ska också bli intressant att än en gång möta Tinna Harling, som är en av de drivande bakom Egnahemsfabriken på Tjörn. Egnahemsfabriken har en ambitiös vision för ett slags nytt lokalt utvecklingscentrum, där forskning, utbildning, experimenterande och pilotprojekt kan utvecklas i en skala som går att växla upp.

Vi behöver bli bättre på att bejaka positiva förebilder
Det är lätt att tappa sugen när Trump återkommer i USA och vindarna blåser snålt. Just då måste vi bli bättre på att identifiera framgångsexempel och förebilder, som andra kan ta lärdom av. Och naturligtvis bejaka de initiativ som har potential att göra skillnad. Utveckling handlar om att omsätta idéer till verkstad på ett genomtänkt och nyttigt sätt. Inte enbart för egen vinning, utan till förmån för hela samhället.

Polariseringen: mer om graden av egoism, mindre om vänster-höger
Det är väl där dagens polarisering tycks ha landat: i dragkampen mellan egoismen och viljan att göra nytta för fler. I sin yttersta konsekvens leder egoismen till krig. ”Jag ska ha min del”, typ. Och vill vi se en mer fredlig utveckling måste vi lyhört och intresserat förstå hur andra behov ser ut och hur det kan gå att optimera olika legitima behov och anspråk i en rimlig gemensam framtid. Vår individuella tid fokuserar på jaget, utseendet och våra upplevda behov, mindre om solidaritet och att hjälpas åt. Det ska ju tom bli straffbart att tigga om hjälp.

Påskön som symbol för vart vi är på väg?
Just nu tycks vi vara på väg mot Påskön 2.0. Påsköns öde var att befolkningen inte lyckades enas om att hushålla med trädresurserna och när alla träd var borta gick det inte längre att bygga någon tillräckligt stor båt för att segla till närmaste öar, eller ens bedriva ett mer organiserat fiske. Isoleringen blev permanent och den forntida kulturen försvann. Som minst hade ön drygt 100 invånare på 1800-talet. Traditionen kring stenskulpturerna har gått förlorad, liksom det språk som nedtecknats på trätavlor som man hittat. Lärdomen måste vara att människan behöver anstränga sig för att samexistera med naturen och att inte överutnyttja några resurser. Samtidigt som människan måste hitta sätt att kompromissa och hitta gemensamma lösningar, som alla kan vara någorlunda nöjda med. Att hugga ner det sista trädet (som någon uppenbarligen gjorde på Påskön) löser inget.

Länktips: Lite om Påskön på wikipedia https://sv.wikipedia.org/wiki/P%C3%A5sk%C3%B6n