Skiss på ”not for profit” ekonomi

Jennifer Hinton är en forskare som jag är intresserad av. Hennes tankar om en ”lagom-ekonomi” (mitt uttryck, inte hennes) tilltalar mig. Nu när det finns en chans att ge EU lite inspel kring den nya moms-lagstiftningen frågade jag henne om råd och fick som svar en länk till ett ”white paper” som handlar om hur vi kan rigga en socialt och miljömässigt hållbar ekonomi för att stärka EU för framtiden. Även om materialet kom 2024 är det aktuellt. (Se länktips nedan).

Så här kan den hållbara ekonomin formas
Här ingår en video på 48 minuter som förklarar en hel del av det som står skrivet i den rapport på 144 sidor som de också länkar till. Att återge allt låter sig inte göras, men jag plockar ut lite godbitar som är extra centrala. De är hämtade från sidan 23-29 ur ”the white paper”, som har rubriken ”Sustainable by design – industrial policy för long-term competitiveness in the EU”.

NFP economy har möjlighet att nå högre mål
Hinton menar att dagens ekonomi skapar problem på flera nivåer. Bland annat handlar det om att överproduktionen skapar ett orimligt resursuttag och energianvändning, att ekonomin bidrar till ojämlikheten i form av att vissa löner hålls nere för att maximera vinsten åt andra samt att marknaden ständigt tenderar att koncentrera ägandet, vilket i sin tur skapar ett demokratiskt underskott. Ekonomin behöver struktureras för att innebära en annan dynamik, menar hon. En icke-vinstdriven ekonomi (not-for-profit, NFP, economy) kan istället samverka med myndigheter får att nå gemensamma och överordnade mål. Hälsa och miljö behöver ges högsta prioritet, inte lokal vinst. Offentlig upphandling och pensionsfondernas placeringar kan användas för att styra i rätt riktning, menar hon.

ESOP är en modell som fungerar på två olika sätt
En stor del av videon och rapporten handlar om olika företagsformer, där gemensamägda företag och ett steward ownership, förvaltarstyrt företagande, tar stor plats. Det talas också om den s.k. ESOP-modellen, som ger anställda rätt att få andelar i det företag man är anställd i. Två olika koncept använder samma förkortning, vilket är förvirrande. Det amerikanska systemet bygger på att en stiftelse som köper aktier som fördelas till de anställda, medan en annan modell ger de anställda optioner på att i ett framtida läge köpa andelar i företaget till ett förutbestämt värde.

Personalägda företag är intressanta
De nämner också att det är 450 000 SME-företag som årligen byter ägare i EU. Och att en tredjedel av dessa, som innebär cirka 600 000 anställda, har en framtid som är hotad. EU behöver stödja de små företagen mer för att göra generationsväxlingar och ägarbyten mer attraktiva och ha ett särskilt fokus på de gemensamägda, personalägda, företagen. Bo Rothstein har också forskat om detta. Se länktips nedan.

Intressant om energikooperativ
En av forskarna i rapporten, Björn Hoops, fokuserar på samägda energiföretag. Han menar att det går att sätta upp viktiga parametrar för att dessa företag ska bli socialt och ekonomiskt hållbara. Så att det offentliga kan stödja initiativ på ett sätt som bidrar till en hållbar utveckling. Han nämner krav på att andelar ska ägas lokalt, att låginkomsthushåll ska kunna inkluderas, att externa företag inte får vara delägare, att företaget ska styras och ledas av medlemmarna själva, att företaget ska ha som huvudsyfte att göra samhällsnytta, inte att generera vinst. Han menar att EU behöver göra det enklare att driva energikooperativ i olika storlek och att det är viktigt att respektera olikheter i förutsättningar.

Snart kommer Jennifer Hintons bok
Inom några veckor kommer den bok Jennifer Hinton sedan länge har aviserat. Det ska bli intressant att ta del av hennes slutsatser. Jag återkommer i frågan.

Länktips: https://act.uva.nl/research/research-projects/sustainable-by-design/sustainable-by-design.html?cb#page

Länktips: Bo Rothstein om personalägda företag: https://christerowe.se/2026/01/nr1299-kloka-tankar-fran-bo-rothstein/

Hur ska freden vinnas?

Efter andra världskriget blev det uppenbart att judar behövde en fristad, ett eget land, där de kunde forma ett judiskt liv. När stormakterna ändå höll på att dela upp världen i intressesfärer och rita om kartan efter kriget föll det sig tydligen naturligt att en del av det brittiskt kontrollerade Palestina skulle ge plats åt det som senare blev staten Israel. Att lösningen innebar att ett stort antal palestinier såg sig tvungna att flytta var underordnat. Kolonisatörernas logik styrde.

Inte inkluderande
Det makthavarna inte till fullo tycks ha insett är vilken grund som därmed lades till den konflikt som fortfarande är olöst. När palestinier inte erbjöds att delta i en rättvis process utan istället fick acceptera vad andra länder beslutade blev prioriteringen tydlig. Behoven hos befolkningen i den nya staten Israel överordnades de behov den tidigare befolkningen hade.

Inte lika behandling
En stat som upphöjer en religion till statsreligion får per definition svårt att på allvar upprätthålla religionsfriheten. Det dagliga livet fylls av exempel på hur religionen styr besluten. Det handlar inte enbart om vilken veckodag som ska vara vilodag, det kan också röra hur rättsväsendet påverkas av synen på vad som är rätt och fel, vad som är påbud, praxis eller fritt valda aktiviteter. När avvikande beteende, eventuellt baserat på en annan religionstillhörighet, nedvärderas och diskrimineras uppstår lätt en gradering av ”vi och dom” och så småningom subtila och i värsta fall växande skillnader i hur olika grupper behandlas eller accepteras.

Ryms mänskliga rättigheter i en stat med en statsreligion?
Den fråga som jag inte kan släppa är om en stat med en tydlig statsreligion kan vara demokratisk. Kan de troende se på och värdera de icke-troende på ett jämlikt sätt? Går det överhuvudtaget att kombinera tanken på en stat där religionen är integrerad i styrningen med tanken på mänskliga rättigheter? De amerikanska grundlagsfäderna insåg problemet och var noga med att skilja på stat och religion när USA:s konstitution formades. I Sverige skulle jag vilja påstå att separationen mellan kyrka och stat först skedde informellt innan den bekräftades i lag. Anledningen var att en stor del av svenskarna inte såg sig som kristna. (Och helt separerad är kyrkan och staten ändå inte i Sverige eftersom staten via skatteverket inkasserar kyrkoskatten).

Den starkes rätt skapar inte fred
De som kallas bosättare på Västbanken driver med våld iväg den bofasta befolkningen, tar över deras hem och fastigheter och agerar på ett synnerligen inhumant sätt. Och nu i Gaza har miljoner palestinier fördrivits från sina hem, många tusen civila har dödats och allt har skett som vedergällning för ett annat vidrigt brott som begicks av Hamas, i en spiral som pågått länge. Men om man är stark måste man vara snäll, skrev Astrid Lindgren i Pippi Långstrump. Det är så det är. Den starkes rätt skapar inte fred, det gör enbart en rättvis och inkännande dialog med andra parter. När Tyskland kuvades och förnedrades efter första världskriget väckte det tankar på revansch och återtagande av det som gått förlorat, vilket senare hjälpte Hitler att ta makten.

Gäller mänskliga rättigheter?
Den idé som vägde tungt vid formandet av staten Israel var sionismen. Den skulle inkludera de faktorer som kunde säkra nationell och religiös tillhörighet för en sedan länge förföljd minoritet. Kanske var sionismen nödvändig för att både internt och externt sammanfatta idén bakom grundandet av staten Israel. Bekymret som uppstår är när en skyddande mekanism istället blir en maktverktyg. Göran Rosenberg har formulerat detta som att sionismen har nått vägs ände. Han är nog inte ensam i den åsikten. Om sionismen kan inkludera agerande som strider mot grundläggande demokratiska principer, och inte respekterar mänskliga rättigheter är det inte de mänskliga rättigheterna som är problemet.

Hur ska freden vinnas?
Invändningen är att det råder krig i Israels närområde. Fientliga grupper vill utplåna staten Israel. Hamas och Hizbollah finansieras av Iran och strävar efter att skada staten Israel för att återta makten över Palestina ”from the river to the sea”. Så gäller mänskliga rättigheter inte i ett tillstånd av krig? Är det så man ska förstå situationen? Att sionismen behövs för att mäkta med ett utnötningskrig med de grupper i grannområdena som på värsta sätt vill skada staten Israel? Och demokrati är en lyx som man kan unna sig när kriget är vunnet? Hur ska då kriget mot grannarna vinnas? Genom fördrivning och utplåning? Genom att ödelägga Gaza och genom att ta över Västbanken? Är krigets logik att förinta motståndaren överordnad alla andra principer? Till slut handlar det om att det inte är kriget som ska vinnas, det är freden. Så hur vinner man fred? Eller på ett annat plan: Kan en demokrati överhuvudtaget föra krig?

Länktips: Om Palestina när Israel bildades efter att britterna styrt området när det osmanska riket fallit: https://sv.wikipedia.org/wiki/Brittiska_Palestinamandatet

Länktips: Staten Palestina som bildades 1988 : https://sv.wikipedia.org/wiki/Palestina_(stat)

Länktips: Västbanken har en särskild status: https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4stbanken

Länktips: USA:s konstitutions första tillägg antogs 1791 och slog fast att religionsfrihetska gälla: https://sv.wikipedia.org/wiki/Religion_i_USA

Länktips: Separationen kyrka och stat i Sverige: https://www.sverigesradio.se/avsnitt/skilsmassan-historien-om-nar-staten-och-svenska-kyrkan-gick-skilda-vagar

Länktips: Göran Rosenberg, journalist och född av judiska föräldrar har skrivit mycket om Israel och Palestina. Han tror inte längre på den sionistiska tanken. https://www.sydsvenskan.se/kultur/goran-rosenberg-begreppet-sionism-har-forgiftats/

Ska AI granska AI?

Forskarvärlden och den del av akademin och politiken som vill värna forskningen börjar allt mer oroa sig för vart AI-utvecklingen leder oss. Med de gigantiska datamängder och jämförande processer som AI hanterar kommer ett antal forskare nu känna att sanden rinner ut, att de inte längre kommer kunna få samma finansiering som förut. När AI hanterar miljoner gånger fler parametrar än vad en forskare kan överblicka och dessutom kan sammanfatta resultat, dra slutsatser och skriva underlag krymper utrymmet för den traditionella forskningen och för olika tjänster knutna till forskningen.

Kanske finns det en fördel med AI trots allt?
Det senaste varningsropet kommer från IVA, Ingenjörsvetenskapsakademien, i den ledare Sylvia Schwaag Serger mejlade ut idag. Hon pekar på svårigheterna men landar ändå i en försiktig optimism: ”Om vi kan hålla fast vid kvalitet och excellens samtidigt som vi vågar ompröva invanda arbetssätt finns möjligheten att bygga ett starkare och mer ändamålsenligt system för kunskap, forskning och innovation. ” För det är ju att tänka nytt och att tänka större som har varit forskningens kärna under århundradena. Inte enbart att bekräfta det vi redan vet, utan att hitta det nya, se nya gränser för mänsklig verksamhet osv.

Ska AI granska AI?
Sylvia Schwaag Serger ser bl.a. svårigheten med det som kallas peer review, dvs en kvalitetsgranskning som kommer bli svår att vidmakthålla på traditionellt sätt när det AI landar i kräver så mycket mer och så många samtidiga jämförelser att de inte går att utföra på traditionellt sätt. Blir det AI som ska granska AI? Vad återstår då? En länk till en artikel av Sylvia Schwaag Serger och Mats Benner med fokus på nytänkande, se länktips nedan.

Samtidigt: Motkrafter från ett annat håll
Det som också ligger i vågskålen är AI:s motvikt eller motpol i form av total förnekelse. Forskningens roll i utvecklingen krymps även av andra aktörer. Makthavare och följare till dessa som föraktar kunskap och hävdar att åsikter är lika mycket värda som fakta hör till motkrafterna. Dessa aktörer skapar ett ännu mindre spelrum för det vi normalt hanterat som värdefull grundforskning och innovativ forskning. När vi har politiker som helt struntar i att läsa sina egna experters gedigna rapporter (som när ministern Romina Pourmokhtari våren 2025 vägrade ta emot klimatpolitiska rådets rapport, se länktips nedan) återstår ju bara för den sortens politiker att stryka budgetposten ”eftersom ändå ingen läser vad de skriver”….

Fördomarna tar plats
Så även populismen och dessa medlöpare, inte bara Trump, utan även här på hemmaplan, bidrar till att forskningen får det svårare att göra sig hörd. Föraktet för utbildning, folkbildning och bildning generellt sett finns som en beståndsdel i den del av opinionen som ”vet bäst” och låter fördomarna styra handlandet.

Länktips: https://www.sns.se/publikationer/andra-allt-en-hogskolepolitik-for-var-tid#msdynmkt_trackingcontext=09b57a9b-184f-49b6-9575-66541ebd0100

Länktips: AI-utvecklingen går fort: https://www.nature.com/articles/d41586-026-01297-y#msdynmkt_trackingcontext=09b57a9b-184f-49b6-9575-66541ebd0100

Länktips: https://www.aftonbladet.se/ledare/a/o3zObK/romina-pourmokhtari-duckar-klimatpolitiska-radets-rapport

En ny EU-moms på gång!

EU-kommissionen har just nu det man skulle kunna kalla ett synpunktsfönster, en tidsperiod fram till den fjärde november 2026 då vem som helst, företag, organisationer, privatpersoner osv, är välkomna att komma med förslag, idéer och synpunkter inför den process i en relativ snar framtid som ska leda fram till en ny momslagstiftning. För mig är detta intressant av två skäl. Dels att det är en möjlighet att på detta sätt vara medskapande i EU:s lagstiftning rent generellt. Och dels för att behovet av en ny moms-lagstiftning på EU-nivå är något jag har tänkt på åtminstone sedan 2014. (Se länktips från EU-kommissionen nedan).

Några av kommentarerna så här långt
I skrivande stund finns det 22 publicerade synpunkter från privatpersoner och företag i olika länder. De flesta nöjer sig med att se frågan ur ett mycket snävt perspektiv och föreslå sänkt moms på en viss produkt med en viss egenskap. Ett norskt företag i IT-branschen, Atea, med 88 kontor runt om i världen, lyfter dock frågan en aning för att peka på att det måste vara kommersiellt och administrativt praktiskt att samla in utrustning, bedöma den, radera data, reparera eller uppgradera den där så är lämpligt, samt möjliggöra en dokumenterad vidareanvändning över landsgränser. Detta är särskilt relevant för IT-utrustning, menar de. Ett italienskt företag lyfter också mycket klokt att momsens utformning ”bör bedömas inte bara i förhållande till den cirkulära slutprodukten, utan utifrån hela den cirkulära värdekedjan. (…) Cirkulära industriella värdekedjor omfattar ofta flera aktörer som utför aktiviteter kopplade till insamling, förberedelse, behandling, omvandling och tillverkning. En tydlig och enhetlig skattemässig behandling genom dessa olika led kan därför bidra till att minska transaktionskostnader och osäkerhet kring investeringar. (…) Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt hur mervärdesskatten fungerar på framväxande marknader för sekundära råvaror och råvaror utvunna ur avfall. Om det övergripande europeiska politiska målet är att stärka tillgången till cirkulära råvaror och utveckla en verklig inre marknad för sekundära råvaror, bör mervärdesskattereglerna vara förenliga med detta mål”.

Så här skriver EU-kommissionen
Det som kommissionen skriver i sin egen introduktion av frågeställningen väcker en del frågor just om hur långt man är beredd att gå. De skriver på sidan två: ” Mervärdesskatt (moms) är en viktig inkomstkälla för EU-länderna och stod 2024 för 7,1 % av EU:s BNP och 15,5 % av de totala offentliga skatteintäkterna. Samtidigt är det viktigt att momsregelverket är förenligt med EU:s bredare politiska mål, så att momsreglerna inte hindrar företag och konsumenter från att använda tillgångar på ett mer cirkulärt sätt, samtidigt som momssystemets grundläggande principer bevaras. ”

Staten tjänar på överkonsumtionen
Momsen ska således både förändras och anpassas till den cirkulära ekonomins behov och verklighet samtidigt som de ”grundläggande principerna ska bevaras”. Momsen i nuvarande konstruktion är linjär och följer en tänkt produktförädling i flera steg tills den når konsumenten och därmed ska betalas till fullo och redovisas av den säljande parten, med avdrag för den moms som uppstått i tidigare led. Staten tjänar således mer moms ju snabbare vi konsumerar, kasserar fullt fungerande produkter och köper nya produkter. Vid kort livslängd på produkterna ökar statens skatteintäkter som en andel av försäljningen till konsument.

Undantagen kan inte bli huvudregel
Att korrigera momsprocentsatser för livsmedel, second-hand eller annat går an sålänge det undantagsvis finns mindre andelar av momsen som får lägre momssatser, tycks de flesta makthavare resonera i dagsläget. Men ska vi på allvar få hela ekonomin att bygga på cirkulära principer går det inte att ha undantag som utgör grundregeln. Vi behöver en ny moms som bättre korrelerar med hur produkter och produkters värde förvaltas och förädlas i den cirkulära ekonomin.

Den linjära modellen leder fel
Idag är momsdebiteringen en del av ägarbytet. Leverantör nummer ett säljer sitt halvfabrikat till leverantör två och den halvfärdiga produkten övertas av detta företag, som efter förädling säljer vidare produkten till leverantör tre osv. Det momsen indikerar är att det har skett ett skifte i vem som disponerar och äger produkten. Slutkonsumenten är också mycket riktigt den som slutligt äger varan och när den inte längre är brukbar kasseras den. Det linjära logiken flyttar ägandet i olika led fram till soptippen. Och under resan kasserar staten in sin andel av värdestegringen.

Nyttjande – inte ägande
En ny moms bör rimligen inte utgå från ägandet som princip utan från nyttjandet och värdebevarandet. En väl använd och väl omskött produkt, som har en lång livslängd och hög tillförlitlighet i sin funktionalitet ska rimligen beskattas lägre än en produkt som hanteras vårdslöst och snabbt blir oanvänd. Det system som skulle kunna fånga detta kriterium är att varje konsumentprodukt (av vissa typer) är registrerad hos tillverkaren och status på produkten redovisas i en graderad skala. Ägandet kvarstår hos företaget, medan nyttjandet är konsumentens. Betalningen för nyttjandet sker via abonnemang, hyresavtal eller liknande. Det kan även gälla fast installerade maskiner, diskmaskiner, köksapparater osv. Om produkten är i gott skick och den förväntade livslängden är lång blir momsbeloppet lägre. Och omvänt. Det blir dyrare för leverantören (och nyttjaren) när ingen bryr sig om att produkten ska fungera länge. För att finkalibrera ett sådant system skulle ett lokalt bonus-malus-system kunna användas. Så att statens intäkter blir konstanta, medan det blir just värdeförvaltningen som belönas.

Vi behöver forma det som är i linje med vad vi vill uppnå
Självfallet finns det invändningar mot detta system. Att det blir krångligt osv. Men vi har streck-koder, vi har smart-phones och vi har ett AI-stöd som i en nära framtid klarar att hantera stora informationsmängder. Om vi menar allvar med att komma ur köp-slit-och-släng-ekonomin måste vi våga testa nya sätt att fånga värden och restvärden baserat på det vi vill uppnå. Vill vi uppnå maximal volymomsättning i varje ögonblick kan vi fortsätta som förut och låtsas att resurser och energi inte berörs av den eviga tillväxtens logik. Eller om vi vill skapa en ekonomi som bygger på vad naturen klarar av att bära så försöker vi skapa system som utgår från det vi vill åstadkomma.

Vi måste passa på nu
Jag kommer att skriva ett förslag till EU-kommissionen som betonar vikten av att på allvar byta huvudinriktning i hur stater beskattar tillverkning och nyttjande så att vi bromsar överkonsumtionen. Det är vår skyldighet att försöka. Att blunda och låtsas som att en evig tillväxt och ett ökat resursutnyttjande är förenligt med en hållbar utveckling är bedrägeri.

Länktips: https://ec.europa.eu/info/law/better-regulation/have-your-say/initiatives/18833-VAT-and-circular-economy_en

Journalistiken är hotad och Sverige är tyst

Jag läser i ett mejl från Dagens ETC där tidningen upprörs över tanken att ”… Joakim Medin – reporter på Dagens ETC, erfaren utrikesjournalist – har gjort sig skyldig till terrorbrott. Det har han givetvis inte. Han har skrivit artiklar och böcker. Han har under ett stort antal resor till Turkiet skildrat hur en demokrati drar mot det alltmer auktoritära, där president Recep Tayyip Erdoğan använder statsapparatens väldiga kraft för att tysta oppositionella röster. Det inkluderar rättsväsendet. Det handlar om politiserade åtal. Ingen går säker. Borgmästare, författare, advokater, människorättsförsvarare, hbtq-grupper. ” Mejlet får mig att fundera över vem som egentligen är välkommen till Turkiet och varför.

Vilka frågor kommer inte att ställas, vilka svar kommer inte fram?
För som tidningen påminner om ska det faktiskt bli ett COP31-möte i Antalaya i november 2026, som behöver bevakas av olika pressröster. Det är ju illa nog att ett land som tydligt är på väg bort från demokrati och öppenhet i rapporteringen ska vara värd för ett viktigt FN-möte. När värdskapet inte är kopplat till en grundregel om att journalister utan begränsningar ska ha tillgång till mötesdeltagare och sessioner uppstår en tydlig dissonans. Vad är det vi inte får veta? Vilka frågor är det som inte blir ställda? Det finns ju som bekant världsledare som inte drar sig för att ljuga och att undanhålla information. Hur ska allmänheten och världens folk kunna veta att det som framkommer på COP31-mötet är det som forskare och deltagare bedömer som rätt och riktigt?

Turism är OK, journalistik är det inte
Det finns en annan märklig dissonans i hur vi ser på Turkiet och hur Turkiet ser på sina tillresande besökare. Turismen till Turkiet är omfattande och ger sannolikt landet stora inkomster. Men turister ställer inga frågor, turisterna blundar för orättvisor och förtryck. Enligt UD är det uppemot 300 000 svenskar som väljer att turista i Turkiet varje år. På en informationssida hittar jag texter kring rån och tvångsgiftermål, som sannolikt förekommer. Men problemen överskuggas antagligen av det lockande varma vädret, de sköna baden och de relativt billiga priserna.

Många varnar för utvecklingen
Angreppen på demokratin handlar inte om enstaka journalister som Joakim Medin. Organisationen We Don´t Have Time uppmärksammar tillsammans med ett antal andra organisationer hur aktivister och sanningssägare världen runt attackeras och tystas. Så här skriver man i ett mejl den 1 oktober tillsammans med Anna Zeiter från W Social och Paul Radu från Organized Crime And Corruption Reporting Project (översatt från engelskan): ”Journalister. Forskare. Visselblåsare. Människorättsförsvarare. Vd:ar. Jurister. Demokratikämpar. Klimataktivister. Anställda inom civilsamhället. Oavsett sakfråga eller land vittnar människor som arbetar för förändring om liknande erfarenheter: samordnade botattacker, övervakning, censur på plattformar, riktad desinformation och förtalskampanjer samt fysiska hot. Skadan sträcker sig bortom själva angreppen. Det handlar om det arbete som blir ogjort. Om tiden som går åt till att försvara sig. Om tvekan inför att uttala sig igen. Och om tystnaden som uppstår när människor fruktar att de ska framstå som paranoida om de berättar vad de varit med om. För att skrämseltaktik ska lyckas behöver den inte vinna en debatt; det räcker med att den får människor att sluta debattera.”

Finns det en dold överenskommelse?
Man kan undra vad som gjort att Sveriges röst för mänskliga rättigheter, för demokrati och pressfrihet numera tycks ha försvagats eller tystnat. Har det att göra med hur NATO-processen gjorde att Sverige numera ser Turkiet som en vän? Om Turkiet definierar en terrorist som en person som återger ett kurdiskt perspektiv på en konflikt tvingas därmed Sveriges underrättelseorgan att se på journalistik på samma sätt? Vilken information delar svenska agenter med de turkiska och finns det gränser för vad Sverige accepterar av turkiskt agerande när det gäller behandlingen av opposition och minoriteter? Har i själva verket Sverige i det tysta tvingats att acceptera en helt annorlunda syn på journalistik, pressfrihet och mänskliga rättigheter?

Frankrike, NATO och FN
2027 går Frankrike till val. De av Putin stödda Nationell Samling med Marine Le Pen och Jordan Bardella i spetsen tycks kunna vinna valet och därmed kunna påverka EU:s inriktning. (Analystext, se länktips nedan). I alla de tre stora länderna har högerradikala krafter fått ett ökat stöd. Det handlar om brittiska Reform UK och om tyska Alternativ für Deutschland, AfD. Sannolikt innebär en sådan utveckling att stödet för Putin och Ryssland ökar, vilket i sin tur kan innebära att Ukraina tvingas acceptera en vapenvila på sämre villkor än annars. Fortsätter USA under Trump att bekämpa demokratin på olika plan lär det bli ännu svårare för journalister att verka så som vi vant oss vid. Med ett försvagat FN och en oklar bild av vilket roll NATO ska ha uppstår många nya frågor. Och inte blir det bättre av att Sveriges röst för mänskliga rättigheter, öppenhet och globala rättvisa har tystnat. Och ingen tycks bry sig att FN:s konferens COP31 inte kommer att återrapporteras på ett heltäckande sätt.

Är medias tystnad ett ytterligare bevis på vad som pågår?
Hur kommer det sig att media i Sverige inte plockar upp den här bollen? Inser man inte att det är den egna rollen som är hotad? Eller är det exakt det man har insett och ägnar sig åt självcensur och icke-journalistik i linje med vad de antidemokratiska krafterna vill?

Länktips: https://www.ui.se/utrikesmagasinet/intervjuer/fransk-nationalistseger-vore-jordbavning-for-eu/ https://www.ui.se/utrikesmagasinet/intervjuer/fransk-nationalistseger-vore-jordbavning-for-eu/

Intressant analys av Jeffrey Sachs

Jeffrey Sachs är en amerikansk, frispråkig professor som haft en del uppdrag åt FN och ägnat en hel del tid åt fattigdom och olika globala fenomen, som världen egentligen borde ha löst för länge sedan. Han har gett sin syn på Trump och världens politiska läge som är intressant att ta del av. (Se länktips nedan, cirka 25 minuter analys).

Dement och farlig
Hans genomgång sätter fingret på hur farlig Trump är och hur lätt han lockades in i ytterligare ett krig, hur han ansåg sig kunna kidnappa en president i Venezuela och hur oberäknelig han är. Men han understryker också hur kongressen sviker sitt uppdrag och låtsas som att kriget med Iran inte är deras sak att ta ställning till. Jeffrey Sachs beskriver på ett nyanserat och klokt sätt hur USA ständigt startar krig och ser krigföring som en naturlig del av ”umgänget” med andra länder.

De enda Trump skulle lyssna på
En intressant slutsats från Sachs är att han menar att det är Putin, Xi och Modi som gemensamt måste säga till Trump att ”nu räcker det”. Dvs stoppa honom. Det är två av de folkrikaste nationerna och de tre länder som har mest kärnvapen i världen, som Trump skulle kunna ta intryck av. Om det är något Trump förstår så är det maktspråk, som den mobbare han är.

Även Biden var dement
En detalj som framkommer i Sachs redogörelse är hur dement även Biden var de sista åren. Det är ju egentligen en väldigt viktig punkt, att ingen i kretsen runt Biden förmådde honom att kliva åt sidan i god tid. När Biden till slut gjorde det var det för sent för någon bra kampanj för Kamala Harris. Vem vann egentligen på att Biden krampaktigt höll fast vid sin återvalskampanj?

Varför är européerna så undfallande?
Det är klart intressant att lyssna till Jeffrey Sachs och även hur han kommenterar NATO-chefen Mark Ruttes bugande och bockande.

Länktips: Jeffrey Sachs beskriver hur dysfunktionella både Trump och egentligen hela det amerikanska politiska systemet är: https://www.facebook.com/reel/947618378384639

Förebilder: Elin Wägner och hennes gestaltare

Göteborgs Stadsteater har en tradition av att ordna lunchteaterföreställningar i foajén ett trappa upp. Många av dessa föreställningar har varit väldigt bra. Det lite kompakta formatet i tid och rum ger en viss intimitet och närhet. Att man samtidigt får en god matbit och ett glas vin (om man vill) förhöjer stämningen. Häromdagen var jag och min sambo på Stadsteatern och såg en föreställning om Elin Wägners liv och gärning. Den var helt enastående bra.

Elin Wägners betydelse
Elin Wägner hamnade så småningom i Svenska Akademien, som Sveriges andra kvinna och gjorde sig känd för ett antal reportage och böcker som gjorde avtryck i samtiden. Hennes betydelse för fredsrörelsen, för kvinnlig rösträtt och för bildandet av Rädda Barnen kan inte överskattas. (Se länktips nedan).

En fantastisk föreställning
Det som gör att jag skriver om föreställningen är inte bara den roll Elin Wägner spelade för att forma ett mer jämlikt Sverige. Det som fastnade i minnet var det fina manus som Margareta Skantze skrivit, den regi som Emelie Strandberg stod för och givetvis Amelie Tinnadotter Norrbys gedigna rollprestation. En lysande föreställning helt enkelt. Det är inte självklart att allt klaffar. Men det gjorde det på ett fantastiskt sätt. Inte minst hur den sparsmakade scenografin, ljudläggning, rörelser och pauser fungerade för att låta texten sjunka in. Som åskådare drogs vi in i Elin Wägners tankevärld och fick en känsla för vilka val hon ställdes inför i livet, även om mycket självklart lämnades därhän.

Två förebilder
Det är så här konst och kultur ska fungera. Man ska bli berikad och inspirerad, inte för att ett eventbolag ska tjäna stora pengar, utan för att en duktig skådespelare ska få rätt förutsättningar att blomma ut och ge publiken något nytt och oväntat, som i sin tur kan inspirera andra att gå i Elin Wägners fotspår eller söka sin framtid inom scenkonsten som Amelie. Inspiration och förebilder är viktiga för varje generation. Och här framstod både Elin och Amelie som just detta.

Går männen på fotboll?
Att det huvudsakligen var kvinnor i publiken, jag räknade till kanske tio män i en publik på över ett hundra, är lite märkligt. Eller kanske sorgligt. Är det möjligen så att teaterföreställningar rubbar männens självklara världsbild, är det så att männen inte vill provoceras att upptäcka andra sanningar än de redan ”färdiga”? Att gå på fotboll är sannolikt mer förutsägbart. Antingen vinner det egna laget eller så förlorar det. Båda reaktionerna finns förutbestämda. Medan en teaterföreställning kan öppna upp helt nya och andra perspektiv än de förutbestämda. Är det så enkelt och så fattigt?

Länktips: https://sv.wikipedia.org/wiki/Elin_W%C3%A4gner

Flockbeteendet i fokus

SVT har börjat sända en programserie med Anders Hansen som de kallar ”Din flock” och som handlar om vår strävan att tillhöra en grupp, en flock. I det första programmet går Hansen hela vägen och frågar sig hur vi kan förmå oss att döda andra människor med hänvisning till den grupp vi tillhör. Vietnamkrigets motståndare möts och han besöker även Auschwitz för att försöka förstå hur människor kan förmås att ha ihjäl medmänniskor på det bestialiska sätt som dödslägren innebar. (Länktips se nedan).

Viss grupptillhörighet beslutas och förstärks av stater och ledare
Det som så småningom framkommer som avgörande är om vi valt vår flocktillhörighet själva eller om det är ledarna som bestämt vem som är motståndare och fiende. När stater tagit beslutet är det sannolikt enklare att inordna sig i den flock som ska bekämpa en annan flock. Hur dessa mekanismer ser ut blir vi påminda om när populister och nationalister runt om i världen underblåser de strömningar som delar in oss i ”vi och dem”. I USA är media fienden och egentligen alla som inte håller med Trump. Riktigt så illa är det (ännu) inte i Europa, men tendenserna finns.

Hur tänker ensamvargen?
Ett annat avsnitt i SVT:s serie handlar om de personer som hamnar utanför flocktillhörigheten. Här intervjuas en modig kille som söker gemenskap på nätet, en tidigare pastor i Knutby och ett par forskare. Avsnittet kunde ha varit lite tydligare när det gäller skillnaden mellan självvald ensamhet och de situationer där grupptrycket exkluderar individer. Avsnittet tog heller inte upp den koppling till våld och asocialt beteende som sannolikt kan upptäckas inom denna grupp. Det finns ju t ex videoklipp på en president i USA som gör sig ”lustig” över en journalist med ett funktionshinder eller störning. (Se länktips nedan).

Hur lätt är det att falla in i en negativ roll?
Människan är ju i grunden en social varelse, men vi har olika benägenhet att söka oss till de sociala sammanhang, där vi känner samhörighet. Och saknas samhörigheten ökar risken för ett destruktivt beteende, kan man tänka. För att inte själv bli exkluderad kanske vi väljer att delta i mobbningen? Hur lätt är det att avvika från flockens beteende? Det ska bli intressant att följa fortsättningen av serien.

Varför slåss fotbollssupportrar?
Jag antar att Hansens serie kommer att ta upp ett flockbeteende och fenomen som både engagerar och ofta har en tendens att spåra ur. Att heja på ett fotbollslag har blivit en subkultur som lockar många. Ett antal av dessa supportrar har lätt att gå över gränsen och rent fysiskt attackera supportrar från andra lag. Vad är det som är så lockande i detta beteende? Blir det egna lagets prestationer bättre av att motståndarlagets anhängare attackeras? Är det ett slags ställföreträdande kamp som förs? Jag förstår det inte och har ingen längtan efter att försöka förstå hur en positiv känsla inför ett lags prestation samtidigt kan vändas i en destruktiv känsla som går ut på att skada motståndaren. För mig är detta obegripligt.

Sju procent av världens befolkning lever i full demokrati
Delar av denna mekanism tycks återkomma inom politiken, där det egna ställningstagandet för ett politiskt parti samtidigt tycks kunna legitimera påhopp och negativa uttryck kring politiska motståndare. Lögner och rena dumheter filtreras inte bort utan används i det politiska samtalet. Om spelreglerna hela tiden kan ändras riskerar vi till slut inte ha något som kan kallas ett demokratiskt samtal kvar. På global nivå minskar ju också demokratiindex och färre länder räknas numera som demokratier. Bara 31 länder anses idag ha starkt skydd för mänskliga rättigheter. Det motsvarar sju procent av världens människor.

Vänd på perspektivet
Om vi inte ser upp kommer jakten på den egna framgången, den egna förmögenheten, på bekostnad av andras framgång bli samhällets ättestupa. Egoism behövs, men inte så att den i varje situation kan övertrumfa allt solidariskt tänkande. Den egoism som vi ser idag, där allt bara kretsar kring den egna framgången, kan aldrig lösa världens akuta och långsiktiga problem. ”Hur skulle du vilja att andra bemötte dig?” är en väldigt relevant fråga att ställa sig själv. Innan det är för sent.

Länktips: https://www.svtplay.se/din-flock

Länktips: Trump gör sig ”lustig” över en journalists funktionsnedsättning: https://www.theguardian.com/us-news/video/2015/nov/26/donald-trump-appears-to-mock-disabled-reporter-video

Länktips: Demokratiutvecklingen går bakåt: https://www.democracywithoutborders.org/se/41677/v-dem-rapport-demokratin-globalt-ar-tillbaka-pa-1978-ars-nivaer/

Laddning av tunga lastbilar

Ni som följer den här bloggen har möjligen noterat att det var ett tag sedan jag återgav någon information från nyhetsbrevet OmEV, det nyhetsbrev som framför allt bevakar elfordonsutvecklingen. Nu är det dags, eftersom det som dök upp i flödet idag handlar om batteribytesteknik. Det är tydligen så att de tunga lastbilarna till relativt stor del förses med batteribytessystem i Kina. Och det är ju som bekant Kina som leder utvecklingen på batterisidan. Och man har etablerat ett gemensamt bolag i Storbritannien, Swaptopus, som tydligen ska gå bräschen för denna utveckling.

Flexibilitet och billig laddning
Det som batteribytessystemen möjliggör är laddning när elen är billig och att depåstoppen bli korta. Det är ju enbart ur- och inkoppling av batteripackarna som behöver göras vid stopp. Systemet öppnar dessutom för sidointäkter genom det som brukar kallas V2G, vehicle to grid, men som rimligen bör heta något annat när det är ett mobilt batteripack som kan fungera som stöd till elnätet när det inte är inkopplat i en lastbil och rullar på vägarna. Flexibiliteten och möjligheten att tjäna pengar på lite olika sätt är en fördel för den som investerar i systemet. Möjligheten att hantera olika tillfälliga toppar, många samtidiga lastbilar, är en annan fördel. Detta samtidigt en mycket stor del av lastbilstrafiken går enligt i förväg uppgjorda rutter. Med modern IT och skräddarsydd mjukvara kommer det dessutom bli enkelt för föraren på vägen att själv avgöra vilket depåstopp som kan gå smidigast.

I Kina är en tredjedel av de nya lastbilarna för batteribyte
För att förstå i vilken takt Kina opererar är det intressant att notera att det fanns cirka 300 stationer i drift i augusti 2026, medan det vid årsskiftet ska finnas 900 batteribytesstationer i drift. Ungefär en tredjedel av alla lastbilar som säljs i Kina är försedda med batteribytesteknik. Ett bekymmer är naturligtvis att det saknas en kontaktstandard och en teknisk standard som alla tillverkare kan förhålla sig till. Det behövs självklart också säkerhetssystem som räddningspersonal, bärgare och andra kan förhålla sig till. Vid en eventuell olycka ska ju inte ytterligare skador kunna inträffa beroende på okunskap eller oförsiktighet.

Hoppas att man inte tror på linjär volymtillväxt
Jag läser också att EU valt en annan väg än Storbritannien. Troligen vill EU skydda sina inhemska lastbilstillverkare, medan britterna har valt en annan väg, där man ser joint-venture som mer konstruktivt. I botten finns hela tiden frågan vem som ska tjäna vilka pengar och hur snabbt. Det blir väldigt märkligt att systemval och framtidslösningar ska prioriteras utifrån suboptimerade faktorer som vem som snabbast kan få tillbaka sin satsade krona. Summan av alla satsade pengar ger oss inte bästa möjliga framtid. Men det är delvis en annan diskussion. Att vi inte kan öka volymerna linjärt borde stå klart för de flesta. Eller?

Länktips: Artikel från OmEV om batteribytessystem: https://omev.se/2026/09/21/swaptopus-batteribyte-for-tunga-lastbilar/

Nu vill producenter sälja mer PFAS

PFAS är ett elände. Evighetskemikalier som inte bryts ner i naturen, utan som kommer att finnas kvar i generationer och skada ekosystemet. Man trodde kanske att PFAS-kemikalier skulle vara på väg ut, att lagstiftningen såg till att produktionen minskar. Men nej. Det är tydligen så att de stora PFAS-producenterna planerar för en ökning av sina giftiga produkter.

”Klimatsmart” får inte innebära skadligt för miljön
Jag läser i Dagens ETC om just detta och klipper in en skärmbild från tidningen här nedan, daterad 17 september 2026. Vi måste uppenbarligen klara av att hålla två saker i huvudet samtidigt. Omställning till eldrift och mer automatisering som kräver mer datahallar får inte innebära att vi accepterar kylning och material som skadar miljön.

Ur Dagens ETC 17 sept 2026

Fossil olja är också ett problem
Det är naturligtvis inte enbart PFAS som är problemet. En stor del av den fossila oljan blir plastprodukter som hamnar i havet. Plast som fiskarna och andra vattenlevande organismer inte har en chans att sålla bort. Mikroplaster är dessutom extremt svåra att fånga med traditionella metoder. Plastpåsar och annat skräp är en sak, men mikroplaster syns ju knappt.

Passa på att ställa krav på Kanada
Jag läser om hur Kanada nu ställer om sin oljeexport för att minska sitt beroende av USA. Miljoner fat olja exporteras varje dag från Kanada för att raffineras och bli användbara råvaror i nästa steg. Här skulle EU kunna försöka inkludera en producentavgift på Kanada, så att de får ekonomiska incitament att bromsa utvinningen av olja. Tar vi upp mindre av den fossila råvaran blir det mindre som hamnar i atmosfären och i vår miljö. Kanada ska ju nu få en ny status i relation till EU och här skulle EU kunna koppla ihop Kanadas intresse för EU med ett ansvarstagande för att minska belastningen på klimat och miljö där den börjar: vid källan.

Även Norge?
På samma sätt skulle Norge rimligen kunna få en stegvis fördyring av sina affärer med EU. Så att det blir mer och mer olönsamt att utvinna olja från Nordsjön. På något sätt måste vi ju agera där vi kan.