Cirkulär ekonomi: En rad goda exempel

När Cirkulär Ekonomi ska förverkligas behövs såväl teoretiska modeller, ny kunskap, insikter om villkor, roller, sammanhang och helheter som praktiska exempel på genomföranden. Och allt detta behöver spridas kunskap och information om. Vad fungerar, vilka har lyckats, var finns de nya, livskraftiga initiativen och hur kan vi stötta dem? Stiftelsen Ekocentrum, där jag till fram till och med 2011 hade förmånen att få vara chef, har fångat upp Cirkulär Ekonomi (CE) i sin nya utställning i Gamlestaden och genomförde den 1 december ett alldeles utmärkt seminarium på temat. Jag plockar här ut några minnesvärda delar och kommenterar. Den som vill ta del av seminariet i efterhand hittar en länk längst ner i denna fil.

Forskning och Utveckling
Chalmers Industriteknik har 11 personer som arbetar med CE. En av dem är Andreas Hanning, som inledde med att berätta om hur man arbetar med CE i forskning och utveckling och hur CE är ett verktyg för att nå hållbarhet. I designfasen kan den viktigaste frågan vara att fråga sig om produkten behövs, menar Andreas Hanning. Och om så är fallet måste designen ske på ett sätt som möjliggör redesign, återbruk och återvinning. Material ska naturligtvis väljas med tanke på förnybarhet och energiåtgången vid tillverkningen måste också vägas in, liksom energiåtgången vid användning av produkten. Spårbarhet och transparens, industriell symbios och att bygga värdekedjor som fungerar i loopar nämndes också. Ett projekt som nämndes var Resvinn som handlar om att ta till vara matsvinn och som inkluderat ett stort antal företag från flera branscher.

Göteborgs Stad: Cirkulära Göteborg
Nina Wolf, som leder projektet Cirkulära Göteborg kom härnäst. ”Vi ska bli den cirkulära kunden”, sa Nina Wolf och menade på så sätt att staden ska gå före för att vid år 2030 kunna visa att man i upphandling och på andra sätt konsekvent väljer cirkulära lösningar. Mycket är redan igång. Leksaksbibliotek, Fixotek, Smarta Kartan och ett antal mål och planer har arbetats fram. Man inser också att det inte räcker att staden som organisation blir bra på det cirkulära, det är viktigt att resten av samhället hakar på och samverkar i samma riktning.

Godsinslösen AB: Vill öka värdet på befintliga produkter
Evalena Blomqvist, som länge arbetat med CE, och bl.a. var med och startade projektet RE:Source, var nästa talare. Hon arbetar idag på Godsinlösen Nordic AB, som har som affärsidé att öka varors, produkters och komponenters ekonomiska värde. I ett par effektiva och tänkvärda bilder visade hon hur stort resursuttag och avfall varje person orsakar: 60 ton resurser och 2,5 ton avfall per år. Runt millennieskiftet sprängdes gränsen av människans resursuttag, som då för första gången blev större än vad planeten själv genererar. Kurvan stiger brant. Bara 5 procent återanvänds, medan 60 procent försvinner och aldrig tas till vara, bl.a. vid gruvbrytning. är min gissning. Med ett materialhjul som stöd har Evalena Blomqvist tagit fram bra vägledning för hur verksamheter kan se på sin materialåtgång. En tankeställare är hur bristen på halvledare har synliggjort resursaptiten i världen, liksom att det inte var musikindustrin som digitaliserade sig själv. Att göra mer med mindre resurser är en utmaning.

Göteborgs Stad: Ska göra det möjligt att leva hållbart
Tove Lund, strategiansvarig på Göteborgs Stad, Demokrati och medborgarservice, tog vid och kunde berätta att strategin går ut på att Göteborgs invånare och besökare ska ges förutsättningar att kunna leva hållbart, dvs göra det hållbara livet till standard. Under åren 2008 till 2018 ökade konsumtionen i Sverige 25 procent med hänsyn tagen till inflationen. En intressant bild var hur CO2-utsläppen fördelas per inkomstkategori i Sverige. Den halva av befolkningen som tjänar minst genererar 4 ton CO2 per år, medan den procent som tjänar mest genererar 43 ton. Se bild nedan.

CO2-utsläpp i Sverige per inkomstkategori

Sharing City
Tove Lund fördjupade därefter sin presentation i vad det egentligen innebär att leva i ett hållbart samhälle. För detta krävs kunskap och förutsättningar, men också en vilja och en motivation att söka de lösningar som är hållbara, lösningar som måste vara attraktiva. Hon berättade lite kort om projektet Sharing City, som hon tidigare arbetat med och som handlar om resursdelning och där Smarta Kartan nu tycks få efterföljare i några andra kommuner, en karta där olika aktörer och platser synliggörs.

Föregångare: 45 900 lagade par jeans
Eliina Brinkberg från Nudie Jeans var nästa talare. Nudie Jeans har en tid erbjudit gratis lagning av sina plagg som ett sätt att förlänga livslängden på plaggen, och naturligtvis också ett sätt att knyta kunden till sig. Förra året lagade man 45 900 par jeans. Och genom att erbjuda kunder att lämna tillbaka gamla jeans och få 20 procent rabatt på nya plagg lyckades man köpa tillbaka 9 218 par jeans. Plagg som togs tillvara på materialnivå. Bomullsproduktion är vattenkrävande och varje plagg som kan få en längre livslängd är naturligtvis bra.

Leksaksbibliotek – låna istället för att köpa
Nästa verksamhet som fick tillfälle att presentera sig var Leksaksbiblioteket, en ideell förening som fungerar ungefär som ett bokbibliotek. Anna Zajc från föreningen berättade att många barn har mer än 500 leksaker i sin hemmamiljö och konsumtionen är stor. Genom att låna leksaker används resurserna på ett smartare sätt. Kostnaden för medlemskap är låg och kan i vissa fall ersättas av ideellt arbete. Det finns bara ett leksaksbibliotek i Sverige, men i Europa finns över 5 000. 75 procent av medlemmarna anser att de köper färre leksaker nu än när de inte var medlemmar.

Industriell Symbios i Sotenäs
Sotenäs Symbioscenter var näst på tur, där Louise Staxäng-Torbäck presenterade hur kommunen och några viktiga företag redan för 10 år sedan tog tag i idén om industriell symbios. Det handlade om att ta till vara restprodukter från fiskindustrin på ett klokt sätt. Steg för steg har ett myller av verksamheter kopplats ihop resursmässigt på ett sätt som bara kan beskrivas som win-win. Det finns naturliga kopplingar till hur kvarglömda fiskereredskap, linor och plast kan bli nya produkter, hur landbaserade fiskodlingar kan knytas till nätverket osv.

Återbruk av möbler: Sajkla
Företaget Sajkla stod näst på tur för att berätta om hur man tagit tag i frågan om att underlätta återbruk och återanvändning av möbler och inredning. VD Jenny Ekman berättade om sin nystartade verksamhet, som till stor del bygger på en lättfattlig och smart IT-lösning, som gör det enkelt att registrera och hitta produkter. Potentialen är stor. Av möbelmarknaden på dryga 20 miljarder kronor återbrukas idag bara en halv procent. Det allra mesta kasseras. Sajkla har säkerligen, om deras mjukvara är intuitiv, en stor chans att både göra nytta för hållbarheten och utvecklas som verksamhet.

Up-cycling: Barnjeans får nytt liv
I raden av exempel var det nu tid för Nimble Patch, som lagar trasiga barnjeans och ger dem ett nytt liv. Det finns många second hand-butiker som kasserar inlämnade klädesplagg, helt enkelt för att man inte har tid att laga dem. Nimble Patch fyller den funktionen och ger plaggen nytt liv. Man har skrädderiet i Mellerud, där det är framför allt kvinnor som annars hade stått långt från arbetsmarknaden som får chans att arbeta. Därmed finns också en social dimension i upplägget.

Ljus som tjänst: Brighteco
Joel Smedberg från Brighteco var näste talare. Hans företag säljer belysning som en tjänst. Man ser sig som partners med kunden och äger hårdvaran och kommer överens med kunden om vilka ljusbehov som finns. Genom att hårdvaran är modulär kan anläggningarna relativt lätt anpassas till behoven. Ljuskällorna är till största delen kasserade bildskärmar.

Återbruk Väst
Susan Runsten från Business Region Göteborg, BRG, var nästa talare och berättade om projektet Återbruk Väst, som handlar om byggsektorn. I Återbruk Väst har man haft åtta fallstudier för att konkret lära sig av hur återbruk kan realiseras. Av branschens 20 000 aktörer är det 36 st (!) som ägnar sig åt återbruk. Så här finns mycket att göra. Centrum för cirkulärt byggande och IVL Svenska Miljöinstitutet har haft viktiga roller i projektet, som också resulterat i flera rapporter och kunskapsuppbyggnad.

Post-fab byggelement, javisst!
Amilia Björklund och Maja Lindborg tog så vid och berättade om sitt projekt med post-fab-element. Lika väl som byggnadselement kan vara prefabricerade så måste det gå att reversera processen, tänkte de, och ta till vara befintliga väggelement när ett hus ska rivas. Vilket skulle bevisas. Man testade idén och fick med sig Derome som åtog sig att rekonditionera väggelementen på fabrik. Allt gick enklare än man hade trott och det visade sig möjligt att återbruka väggelement som tagit omhand på detta sätt. Innovativt och resurssparande. Den som vill nå personerna dem på White arkitekter (Amilia) respektive Kaminsky (Maja).

IT-stöd: Palats
Henrik Olausson från Higate var näste presentatör. Han talade om sitt IT-stöd för återbruk som heter Palats. Appen kan användas av olika verksamheter för att inventera möbler etc, för att möjliggöra återbruk och för att var en lagringsresurs när man vill dokumentera projekt. Exemplet visar hur viktigt det är att återbruk och resurshantering får rätt typ av IT-stöd för att fungera.

Hands on: Återbruksbyrån
Återbruksbyrån, representerade av Jesper Kempenaar och Anton Franker, kom därnäst. Verksamheten uppstod ur projektet Återbruk Väst och fyller en funktion för att hjälpa fastighetsbolag, kommuner och byggbolag att återbruka inredningar och byggmaterial. Man identifierar, hanterar och cirkulerar, dvs fyller de funktioner som de andra aktörerna inte har egna resurser att lösa. Skulle något säljas vidare delas intäkten 50/50 med uppdragsgivaren, dvs upplägget bygger på samarbete och tillit.

Möjliggörare: RE:Source
Elin Larsson på RE:Source kom så sist i raden av presentatörer. RE:Source är ett strategiskt innovationsprogram, som finansieras av Energimyndigheten, Vinnova och Formas. Man finansierar innovationsprojekt kring resurshantering och cirkulär ekonomi och har till dags dato finansierat över 200 projekt, där mer än 90 procent av projekten räknar med att kunna fortsätta i någon form. Man folkuserar på produkter, tjänster och användning, utgår från ett systemperspektiv och vill säkra upp hållbara kretslopp. Man har lärt sig att många av de cirkulära företagen är små, samtidigt som de större projekten ofta förutsätter storskaliga lösningar. Det är också uppenbart att kunskap, tyvärr, byggs i silos, och inte över fackgränser som hade varit bra. En kontrollfråga som är bra att ställa är: Behövs produkten?

Mina reflexioner i efterhand
En fullspäckad förmiddag med många intressanta exempel på spirande, goda idéer för en cirkulär framtid blev serverad. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att mycket av det som nu växer fram är nytt, småskaligt och i en slags testfas. Det är svårt att i dagsläget se vilka verksamheter som kommer att utvecklas och bli dominerande i sina respektive nischer. Det är också viktigt att vi lyckas få med banker, investerare och andra beslutsfattare i förståelsen av vad som sker. Den nya ekonomin bygger på en annan logik, där det inte handlar om att vinna för att konkurrenter ska förlora, utan mer om att i samverkan gemensamt lösa problem och uppfylla behov, som det finns anledning för individer, företag eller samhället att betala för. En samarbetsekonomi ska ersätta konkurrensekonomin och det kommer att ställa nya krav på tillit, transparens och uthållighet. Hur gör man i ett industriellt symbios-sammanhang när en samverkanspart inte klarar sin ekonomi? Vem ska ansvar när beroendet är ömsesidigt? Osv. Det är hög tid att få med in forskarna från Handelshögskolan i processerna. Så att det finns förståelse på fler nivåer för hur den nya ekonomin ska byggas och utvecklas. Det vore synd om vi misslyckas med det cirkulära för att några inte har bjudits in att medverka. Och där kommer rollfördelningen in – vem är det som ska bjuda in Handelshögskolan? Vem ringer?

Länktips: Se hela seminariet inspelat här: https://digital-utstallning.ekocentrum.se/cirkular-ekonomi/cirkular-ekonomi-medvind-goteborg/

Självkörande bilar – vad ska vi ha dem till?

Hållbar utveckling handlar om många olika perspektiv, lösningar och prioriteringar. I flödet av texter om cirkulär ekonomi – som har en viktig roll för omställningen, men inte kommer att lösa allt – tar jag denna gång upp fenomenet självkörande bilar. Ett av Sveriges ledande konsultföretag på trafikområdet är Trivector, med huvudkontor i Lund och verksamma i hela landet. Häromdagen hade de ett intressant kortseminarium om just självkörande bilar. Här mina intryck.

Reflexion – kommer tekniken bara för att den är möjlig?
VD Christer Ljungberg inledde med den kanske mest intressanta frågan om vad vi ska ha självkörande bilar till, vilket problem är tekniken tänkt att lösa? Utan att glida in i alltför långtgående filosofiska resonemang är det naturligt att tänka på andra tekniklösningar som sett dagens ljus just för att de är möjliga. När det militära flyget utvecklat överljudsplan kom tanken att bygga passagerarplan på en liknande teknik. Bara för att det var möjligt. Detta var när månlandningen just ägt rum, teknikoptimismen var stor och oljekrisen låg i framtiden, liksom Agenda 2030. Concorde sågs som ett prestigeprojekt och kostade stora summor för de franska och brittiska bolag som var involverade. Den sista flygningen genomfördes 2003. Men tillbaka till Christer Ljungbergs presentation.

Fem nivåer av automatiserad körning
Alla nya bilar har idag teknik, som hjälper föraren att manövrera bilen. Kameror, sensorer och parkeringsfunktion är de enklaste. Christer Ljungberg visade oss fem nivåer av automation, som tillverkarna laborerar med.
Nivå 1. Assisterad körning. Dödavinkeln-varnare, filassistans etc.
Nivå 2. Delvis automatiserad körning. Parkeringshjälp, stop-and-go i köer.
Nivå 3. Avancerad automatiserad körning. Filbyte, signalering, fartanpassning etc.
Nivå 4. Helt automatiserad körning. Datorn kör bilen och låter föraren ta över när datorn inte kan hantera situationen.
Nivå 5. Autonom körning. Destinationen knappas in och bilen kör själv till målet.
Enligt Christer Ljungberg erbjuder biltillverkarna idag nivå 2. 1400 bilar rullar idag i USA i 36 delstater som olika pilotprojekt. Bara Tesla har haft 11 dödsolyckor med självkörande fordon inblandade. I Kina rullar ett stort antal robotfordon, men det finns ingen tillgänglig statistik därifrån.

Det pågår försök
Ett företag i USA har som koncept att fjärrstyra förarlösa fordon under framkörning, så att bilarna i princip fungerar som en slags ”halv-taxi”, där föraren kör själv till sin destination, men framkörning och parkering sköts av en fjärrstyrningscentral. Scania har förarlösa lastbilar och flera olika projekt testar självkörande fordon inom avgränsade områden, där risken för blandtrafik är mindre. Av 10 studerade huvudstäder i ett projekt var det ingen stad som planerade för självkörande fordon.

Samhällsnyttan måste gå före egennyttan
En mycket viktig insikt från de forskningsprojekt som genomförts är att ett samhälle med självkörande bilar resulterar i fler bilar i rörelse. Effektiviteten och tillgängligheten till en snabb och individuell transport mellan två fritt valda punkter leder till fler transporter. Och denna insikt måste rimligen innebära, är min slutsats, att nyttan på samhällsnivå med självkörande fordon behöver utredas och prioriteras mycket noga. Att det på individnivå kan finnas tidsvinster och liknande får inte dölja det faktum att städerna som helhet kommer att behöva hantera ökande trafikmängder. Vad vi egentligen ska ha självkörande bilar till måste få avgöras av samhällsnyttan, inte av kortsiktiga egenintressen hos resenärer.

Förare i beredskap – FIB
En detalj som jag lärde mig på seminariet var begreppet FIB, som betyder Förare i Beredskap, en term som fångar behovet av att föraren är beredd att gripa in i framförandet av fordonet när datorn inte längre klarar uppgiften. Det kan ju som bekant alltid uppstå snabba förlopp i trafiken, där det bästa av två dåliga alternativ måste väljas. Att köra i diket och kanske kollidera med en brevlåda eller att köra på en lös hund, eller ett barn, som springer över vägen kan vara en sådan situation. FIB leder i min föreställningsvärld till slutsatsen att helt autonoma fordon ligger mycket långt in i framtiden. Det kommer alltid att uppträda akuta situationer, där vi snabbt behöver ta ställning. Drömmen om att sitta och jobba i bilen med datorn i knät medan bilen kör till destinationen känns därför som en avlägsen utopi. Det går inte att sekundsnabbt ingripa om all uppmärksamhet är riktad någon annanstans än på vägen.

Modellering
Mot slutet av seminariet redovisades en modellering som gjorts där relativt realistiska parametrar stoppats in i modellen. Att dela resa – åka tillsammans – skulle kunna innebära i genomsnitt 2,1 personer per fordon. Att utnyttja samma fordon vid olika tillfällen ökar nyttjandet av varje fordon, men leder också till fler resor med framkörning och parkering. Enligt de siffror som projektet redovisade skulle antalet fordon kunna minska med 14 procent men trafiken skulle samtidigt öka 33 procent. Detta är ytterligare ett argument till att avvakta med införandet av självkörande fordon, för precis som Christer Ljungberg inledde med – vad är det för problem vi vill lösa, egentligen? Här nedan en bild från seminariet som visar hur trafikmängden kan öka i Göteborg med självkörande bilar.

Ökade trafikvolymer i Göteborg

Fallgropar
Bara för att tekniken finns är det inte säkert att den ska införas snabbt. Vi behöver verkligen fundera på hur vi vill lösa mobilitetsfrågorna på samhällsnivå för att inte den nya tekniken ska lura oss in i nya dilemman och en ökad energianvändning. Besinning är ett bra ord.

Länktips: Se hela seminariet här: https://www.youtube.com/watch?v=ptGjskpUTVQ

Cirkulär ekonomi: Delegationens konferens 30 nov – med kommentarer

Den 30 november ägde en webbkonferens anordnad av Delegationen för Cirkulär Ekonomi rum. (Se även nedan en länk till tidigare bloggtext om sådant jag spontant saknade under eventet). Delegationen hade samlat ett dussintal expertgrupper från olika branscher och organisationer som alla bidrog till ett fullspäckat innehåll. Delegationen ska rapportera till regeringen den 1 februari 2022 och konferensen var ett led i det arbetet. Här ett försök till urval och sammanfattning av vad som sades, samt inom parentes mina kommentarer. Detta inlägg är längre än normalt för att få plats med det viktigaste av vad som framkom under cirka 5 timmars konferens.

Inledning av Delegationens ordförande
Ordförande Åsa Domeij inledde med en redogörelse för Delegationens uppdrag, som mycket handlar om att ge regeringen underlag för beslut och handlingsplaner, att identifiera hinder och motverkande styrmedel och att underlätta samverkan mellan initiativ på området. Man har själva valt att prioritera fem områden: plast, design, upphandling, bioekonomi och normförändring. Man betonar gärna styrmedel, som staten kan använda för att underlätta framväxten av Cirkulär Ekonomi (CE). (Därmed blir förslagen lätt ett uttryck för ett top-down-perspektiv, menar jag, medan mycket av innovationskraften i CE kommer att spira ur ett entreprenöriellt initiativtagande, ett slags bottom-up. Kanske är Delegationens Kickstart-projekt ett uttryck för att insikten om svårigheten för myndighetssfären att stå för förändring när statens grunduppdrag är en rättvis, trygg förvaltning och allas lika behandling, min anm).

Systemnivån är avgörande
Peter Stigson från RISE inledde. Han representerade systemperspektivet och berörde språkbruk och definitioner av vad som är återvinningsbart som ett bekymmer och resursägandet som en utmaning. (Men han tog inte upp den övergripande definitionsfrågan för CE. Han tog heller inte upp ägandet som sådant, som ju kraftigt förändras i en tjänstefierad ekonomi. Framför allt nämnde han inte hur förskjutningen av ägandet till att kvarstå hos tillverkaren snabbt förändrar hur alla aktörer behöver se på livslängdsfrågor, kvalitetsfrågor och flerårig garanti, liksom hur affärsmodellerna leder till en förändrad likviditet hos företagen och därmed hur bankerna behöver bli bättre på att värdera företagens prognoser och budgetar. Intäkter per månad är kortsiktigt till nackdel för företag som brukar sälja produkter, men ger på sikt stabilare prognoser över intäktsflödena, min anm).

Kommentarer till en bra översiktsbild på systemnivå
På en ppt-bild (se nedan) visade Stigson hur expertgruppen mejslat ut ett antal faktorer, som har betydelse för systemeffekterna av CE, en bild med rubriken Syfte och fokus. Här nämns ett antal viktiga perspektiv, som absolut har med CE att göra på en systemnivå, och som behöver hitta ansvariga och medverkande aktörer både på den operativa, entreprenöriella nivån och på en systemnivå för att inte ramla mellan stolarna. Staten – Delegationen – behöver precisera rollfördelningen kring dessa delar. Transporter, mätning, spårbarhet och kvalitetsfokus hör till de kritiska faktorerna för att CE ska utvecklas optimalt och i rätt tid.

Ur Peter Stigsons presentation

Internationalisering – men ha inte för bråttom!
Raul Carlsson, likaså verksam på RISE, var därnäst att presentera expertgruppen för Internationell harmonisering. En fråga Carlsson ställde var: Vilken information behöver nästa aktör i värdekedjan för att ta rätt beslut om en produkt? Gruppen lyfte också behovet av gemensamma definitioner och begrepp och tog upp behovet av nya avfallsklassningar som ett exempel. Idag är det inte tillåtet att exportera ”avfall” som egentligen är en resurs för någon annan. Behovet av en internationell standardisering av ”cirkulär potential” för ett material nämndes också, liksom behovet av system för spårbarhet och produktpass. Testbäddar var också något som efterlystes, liksom tvärsektoriella kontakter. (En reflexion från min sida är att det kan vara värdefullt att inte landa i standardiseringar för tidigt. Det är många okända parametrar i omställningen till en cirkulär, transparent samverkansekonomi och det finns befintliga aktörer som har ett egenintresse i att behålla marknadsandelar och inte släppa in nya aktörer, medan detta just ur samhällsperspektiv kan vara det optimala. Inte minst för att invänta och se var de nya mervärdena i det cirkulära flödet uppstår och hur och av vem de ska kapitaliseras och beskattas, min anm).

Normskiftesgruppen – kanske leta efter andra drivkrafter?
Lina K Wiles, från Elis Textil Service (f.d. Berendsen) kom därefter och representerade Normskiftesgruppen. Dagens konsumtion är hårt knuten till de varor som erbjuds. Var sker normförskjutningen? Lina K Wiles lanserade tanken att det sker i nätverken och i mellanrummen mellan strukturerna. Nära hälften av samhällets klimatpåverkan uppstår som en konsekvens av materialflödena, visade hon. Och klimatfrågan är starkt kopplad till hur vi kan frikoppla ekonomin från resursanvändningen genom att använda produkter klokare. Hur får vi människor att snabbt ändra sina beteenden och vilka omständigheter präglar genomgripande förändringar på samhällsnivå – detta var två av frågorna grupper arbetar med. ( Mitt inspel till gruppen får bli att en stark drivkraft på individnivå är att det nya både är och uppfattas vara bättre än den tidigare lösningen. När elektroniska betalningar är enkla och säkra behöver vi inte ständigt se till att vi har kontanter tillgängliga. När musiken finns trådlöst via en app blir det inte lika viktigt att äga en ljudanläggning och hundratals CD-skivor, osv. Det är inte troligt att pekpinnar och ”PK-elitens” värderingar slår igenom, snarare är det en utbredd känsla av att livet blivit lite enklare, lite bättre, som kan bli framgångsrik, min anm).

Textilier – och en kommentar om takten på omställningen
Birgitta Losman, hållbarhetsstrateg på Högskolan i Borås, bidrog så med ett intressant exempel ur en fallstudie kring textilindustrins omställning. Ett konkret förslag var att regeringen beslutar om utsortering av textilt avfall eftersom varje svensk slänger över 9 kg textil per år. Ett annat konkret förslag var att införa ett ”ROT”-avdrag för vård av textilier. Hon nämnde även vikten av att ta upp beteendefrågor i grundskolans hem- och konsumentutbildning. ( I så fall behöver detta även komma in på Lärarhögskolorna, skulle jag vilja tillägga. En annan reflexion som detta avsnitt ledde till från min sida är hur vi på samhällsnivå, på politisk nivå, ska välja ut de omställningssteg som blir optimala. Är det många små steg som gäller eller är det smartare att göra lite större, mer drastiska förändringar? Många tycks tro att smärre justeringar av det nuvarande är tillräckligt. Det tror inte jag. Av tidsskäl kommer de drastiska förändringarna allt närmare, i takt med att icke-besluten om klimatet respektive hoten mot ekosystemen fördröjer omställningen, min anm).

Testbäddar, produktpass, spårbarhet
I det panelsamtal som följde kom ett par intressanta tankar fram. Raul Carlsson betonade entreprenörernas roll, hur viktigt det är att engagemanget tar form och hittar nya affärsmodeller. Han lyfte behovet av testbäddar och värdet av att designers vågar lita på kvaliteten hos redan cirkulerade produkter, produktdelar och material. Här kommer ett system med produktpass och en tydlig spårbarhet in. (Men ingen nämner tanken på att helt förbjuda försäljning av vissa produkter som ett sätt att tvinga fram tjänstefiering och längre livslängd på produkterna, samt att tillverkaren tvingas ta fullt ansvar för sin produkt när den tjänat ut, min anm).

Bioekonomi – i skärningspunkten mellan särintresse och allmändito
Anna Wiberg från organisationen Bioinnovation, tog vid och representerade expertgruppen Bioekonomi i detta sammanhang. Hon räknade upp ett antal branscher som direkt och indirekt arbetar med råvaror och förädling av det som det biologiska kretsloppet ger som resurser. Det handlar om trä, livsmedel, papp, textil och mycket annat. Hur vi använder råvaran är centralt, påpekade Wiberg. (Hon kunde också ha nämnt hur värdet av det som produceras ska fördelas mellan aktörerna, min anm.). Ska byggnader kunna demonteras i framtiden behöver vi redan i byggnationen förbereda för detta. Och ska byggnader och lokaler användas mer flexibelt behöver vissa lagar och regler ses över, t.ex. när det gäller dagsljuskrav, nämnde hon. ( Däremot nämnde hon inte den pågående debatten om hur det dominerande skogsbruket i Sverige idag får allt svårare att benämnas hållbart i takt med att monokulturer och de kortsiktiga uttagen ur skogen riskerar att slå ut den biologiska mångfalden, min anm).

Förpackningar – ett tema för sig
I en kortare presentation om förpackningar beskrev Helen Williams, forskare från Karlstad, hur viktigt det är med ett helhetsperspektiv på miljöklassningar av förpackningar och att det finns en risk för att förpackningens betydelse blir felvärderad om innehållet i förpackningen går till spillo för att förpackningen haft fel storlek eller inte varit anpassad för optimal hållbarhet för ett livsmedel etc. Det finns ofta flera perspektiv att väga in när förpackningar ska bedömas.

Vatten och Avlopp – från rening till resurs?
Anders Finnson, från Svenskt Vatten, redovisade expertgruppen för Hållbar och cirkulär VA. VA-branschen hanterar samhällets tillflöde av dricksvatten och frånflöde av avloppsvatten och dagvatten via sina reningsverk. Man vill nu betona sin roll i kretsloppet genom att benämna reningsverken resursverk. Det handlar om hur man utvinner biogas, som efter ytterligare rening utgör en bra resurs för transporter och värmeproduktion. Det handlar om hur man tar till vara spillvärme och låter värmen bli en del av fjärrvärmesystem etc. Det handlar också om hur ett renat avloppsvatten kan komma till ny användning i andra processer, samt om att ta till vara fosfor, kväve och kol (P, N, C) ur slammet. Anders Finnson talade även om att regeringen bör iföra en kvotplikt för återföring av reningsverkens fosfor till jordbruket. ( Fosfor och kväve är efterfrågat av jordbruket och reningsverken har ett kvittblivningsproblem, så här finns naturligtvis starka ekonomiska incitament från båda parter. Detta nämndes inte, och heller inte det stora bekymret att med slammet följer även andra ämnen, tungmetaller, kemikalier och hormonstörande ämnen, som vi definitivt inte vill ha in i livsmedelsproduktionen. Denna problematik togs över huvud taget inte upp, min anm).

Metaller och mineraler behöver cirkuleras
Per Storm från EIT Mineraler redovisade nästa expertgrupp, som arbetar med metall- och mineralflöden. Föga förvånande ville gruppen öka brytningen av efterfrågade metaller och samtidigt öka återvinningen för att säkra tillgången på mineral och metaller. Gruppen är relativt nystartad och var inte klar att komma med tydliga förslag, men en detalj fångade jag upp och det är just att avfallslagstiftningen bromsar möjligheten att exportera skrot, som skulle kunna vara en produktionsresurs någon annanstans. i den efterföljande paneldiskussionen framkom att pandemin skapat en större medvetenhet om samhällets sårbarhet, värdet av inhemsk produktion och att digitaliseringen skapar nya möjligheter.

Designerna kommer att styra hur bra detta går
Thomas Nyström redovisade expertgruppen för designprinciper. Flera talare nämnde under dagen hur viktigt det är att produktdesignen inkluderar ett perspektiv, där de cirkulära principerna finns med. Lång livslängd, demonterbarhet, moduläritet osv nämndes, men även att i ett tidigt skede fånga in hur nya affärsmodeller och systemtänkande kan inkluderas i designen så att produkter och dess användning tillsammans blir optimerade utifrån klimat- och miljöperspektiv. Han nämnde även värdebevarandet som en viktig parameter och att digitaliseringen kan minska behovet av fysiska produkter. Men att ett bekymmer kan finnas när nya mjukvaror inte går att ladda ner till äldre produkter. Med exempel från telecomindustrin pekade Nyström även på hur olika industrin och lagstiftaren ser på rimlig produktlivslängd. Avslutningsvis listade han åtta förslag till Delegationen, som dock ännu inte blivit färdigdiskuterade i gruppen. ( Med ord som värdesystem och affärsekosystem har gruppen närmat sig synen att konkurrensekonomin behöver ersättas med en transparent samarbetsekonomi för att fullt ut ta till vara potentialen i CE. Men riktigt så formulerar man sig inte, ännu, min anm).

Industrin vill vara med, men har man kompetensen?
Mats Lundin, programansvarig vid den nationella samverkansnoden SuPr, som står för Sustainable Production, hållbar produktion, och som representerar ett antal industriföretag, myndigheter och organisationer, kom härnäst. Mats Lundin pekade på det gruppen hade identifierat av viktiga funktioner: att ha produktionsprocesser för cirkulerbara material och komponenter, att enas om standardisering och mätbarhet för att cirkularitet ska bli möjlig, samt en riktad utbildningsinsats för industriverksamma för att bredda och fördjupa förståelsen för de cirkulära processernas betydelse och konsekvenser. Industrin är ovan att tänka cirkulärt, medgav Mats Lundin, men pekade samtidigt på behovet av att definitioner av material måste knytas till LCA:er och ett sätt att synliggöra kvalitetsskillnader mellan jungfruligt och cirkulerat material, liksom att de cirkulära processerna ofrånkomligt innebär mer logistik. Att kompetensen och förståelsen hos stora delar av industrins personal behöver förstärkas och utvecklas nämndes också. ( I ärlighetens namn måste väl ändå nämnas att det är helt andra kvalifikationer hos personalen som i decennier har varit mer efterfrågade än hur man förlänger livslängden på produkter. Det har ju snarare handlat om att internt effektivisera och att massproducera, att jaga ören och sekunder i processerna och att göra produkterna ”tillräckligt” bra så att kunderna inte klagar för mycket. Det är en helt annan kompetens att ha fokus på lång livslängd, energisnålhet i nyttjandefasen, optimering ur modularitetsperspektiv osv. Det kan även vara internt komplicerat att utmana de rådande beslutsstrukturerna och att föreslå andra produktionssätt, som dessutom riskerar att fördyra produktionen kortsiktigt. Det är inte alla företag som har högt i tak och är förändringsbenägna…, min anm).

Upphandlingsgruppen tycks vara redo, men hur snabbt går det?
Karin Peedu från SKR, Sveriges Kommuner och Regioner, var nästa person på listan och hon representerade Upphandlingsgruppen. Efterfrågan via offentlig upphandling har mycket stor betydelse. Det offentliga står för en femtedel av Sveriges BNP. Karin Peedu visade en översiktsbild över 28 mål och strategier som bygger på en modell från Belgien (se bild nedan) och kan vara ett stöd för att inte tappa bort någon aspekt av det som CE kan bidra till. Karin Peedu nämnde också att Upphandlingsmyndigheten, Vinnova och PRV fått ett regeringsuppdrag att bilda en innovationsupphandlingsarena. Vidare nämnde hon projektet RE:Source som en förebild och pekade på bygg- och anläggningsbranschen som en bransch som borde kunna komma igång relativt snabbt. Det finns också hinder kring hur kommuner och regioner har möjlighet att avyttra medicinteknisk utrustning som blivit stående. Avslutningsvis hade hon skarpa förslag till lagtext, som bl.a. innebär att en upphandlande myndighet SKA beakta klimatet vid upphandling, samt att det ska utarbetas riktlinjer för hur dessa krav ska tillämpas. ( Mitt intryck är att upphandlingsansvariga inser och förstår vikten av att upphandlingen sker på rätt sätt, att det kan hjälpa flera branscher att ta fram lösningar som kan ingå i en CE. Karin Peedu nämnde i panelsamtalet mitt favoritexempel Spotify som en tankemodell för hur vi relativt snabbt kan hitta fördelarna med en tjänst istället för produkter. Och det borde vara väldigt intressant för offentliga aktörer att upphandla tjänster istället för produkter, men det finns en inbyggd tröghet i alla organisationer. Frågan är hur det ska gå till att tjänstepersoner i det offentliga ska uppmuntras att göra något annat än de brukar göra? Göteborgs Stad ligger långt framme i arbetet för CE – det kan vara ett tips…, min anm).

Mål och strategier för cirkulär upphandling

Återbruk, delningsekonomi och gränsdragningar
Sebastian Holmström, hållbarhetschef på Inrego var näste talare som representant för Återanvändningsgruppen. Han tryckte på behovet av en klok design, att lång livslängd behöver preciseras, liksom mätbarhet i värde hellre än i ton. Grön skatteväxling och skattelättnader för reparation var annat han nämnde. Sebastian Holmström betonade även att begreppet återbruk i sin tur är en del av cirkulär konsumtion, där han såg delande, uthyrning och reparationstjänster som naturliga delar, liksom värdebevarande arbete. Han såg hinder i mätbarhetsfrågorna, logistik och att det idag är billigare att köpa nytt än att reparera viss produkter. Han efterlyste även användbar statistik från SCB när det gäller CE och återbruk. (I min värld sätter återbruksdelen av konferensen fingret på en öm punkt: avsaknaden av en enhetlig övergripande definition av vad CE ska stå för ur statens perspektiv. Ingår delande-ekonomin eller inte? Är alla reparationstjänster en del av CE? Eller bara vissa? I vilka moment eller skeden ska värdet av en cirkulär tjänst eller produkt synliggöras och beskattas? Och att dessa behov av definitioner och preciseringar behöver fångas upp på överordnad nivå, så att lagstiftningen går i takt med hur samhället – på EU-nivå – ställer om – det är som jag ser det helt avgörande. Återbruk och alla de tjänster som återbruk kan inkludera ska heller inte undantas från momssystemet utan snarare utgöra fundament för en ny cirkulärt anpassad beskattning, eftersom momsen i sin nuvarande form är helt linjär till sin uppbyggnad, min anm).

Hoppfullt om SME-företagens roll
Elin Bergman från Cradlenet var sist ut av talarna. Hennes grupp inkluderade ett 60-tal personer och var därmed den största expertgruppen. Fokus här var små och medelstora företags (SME) roll för framväxten av CE. Gruppens redovisning stack ut, minst sagt. Man vill se ett mål när Sverige ska vara cirkulärt (år 2040). SME:er utgör en överväldigande del av alla företag i Sverige och kommer att vara avgörande för omställningen. Bland förslagen från gruppen fanns utbildningssatsningar, bildande av en nationell samverkans- och kunskapsplattform, ekonomiska incitament för att få fler att välja ”rätt”, införande av ett cirkuläritetsindex, reklamförbud för klimatskadliga produkter, end-of-waste-information på produkter, nya lånesystem och stöd för omställning, utveckling av offentlig upphandling i mer innovativ riktning, komplettera befintliga produktmärkningar med cirkulära kriterier och mätetal och att man vill se en nollvision för avfall.

Slutkommentarer
Förutom mina insprängda kommentarer och det jag i en annan text beskrivit som sådant som saknas vill jag tillfoga följande. Arbetet går framåt, men Sverige och världen skulle vinna på att staten genom sin delegation preciserade rollfördelningen. Vem är det som förväntas göra vad? Innovationer växer bäst underifrån. Omställning av företag sker naturligt internt och i samverkan med företagets värdekedjor. Nedläggning av företag, som inte kan släppa taget om sina linjära processer, måste också kunna diskuteras. Det behövs en offentlig diskussion om hur omställningen påverkar samhället och hur var och en kan bidra till att omställningen blir snabb och framgångsrik. Vi klarade varvsnedläggningen på 70-talet. Nu är det ett annat varv som ska växa, det varv som har med produktcykler att göra och som kommer att spela roll för hur vi synliggör värdet av produkter och tjänster och därmed hur vi i enighet fördelar kostnader, intäkter, skatter, ägande, vinster och jobb. Målbilden behöver bli tydlig och gemensam för en så stor del av befolkningen som möjligt. Som ett av världens rikaste länder måste vi också kunna gå före i omställningen och visa vägen för andra. Vi måste inse att under cirka 100 år har vi betett oss som om planeten vore oändlig. Det är den inte. Vi har de resurser som finns och de processer som solen och biosfären skänker oss. Uppgiften är att forma ett hållbart samhälle inom ramen för vad naturen säger till oss.

Länktips:
http://christerowe.se/2021/12/nr839-cirkular-ekonomi-konferens-som-missade-helheten/

Cirkulär ekonomi: Konferens som missade helheten

Den 30 november tog jag och knappt ett hundra andra personer del av en webbkonferens anordnad av Delegationen för Cirkulär Ekonomi. (Länk till en sammanfattning av innehållet samt kommentarer, se nedan). Delegationen har ett dussintal expertgrupper kopplad till sig, olika experter från branscher och organisationer som på olika sätt vill främja utvecklingen av en cirkulär ekonomi. Konferensen var ett led i arbetet att kunna lämna in en årlig rapport den 1 februari 2022. Det var påtagligt mycket information och många kloka tankar som förmedlades på 4-5 timmar. Samtidigt blir bilden allt mer ihålig. För mitt i allt det kloka saknas avgörande ställningstaganden och preciseringar. Kanske kommer de senare.

En liknelse
Tänk en organisation som ska planera en ny stad. Ett dussin grupper får hand om olika delar. ”Jag vill bidra med hur man bygger trottoarer”, säger någon. ”Jag kan optimera busshållplatser och trafiksystem”, säger en annan. ”Jag vet hur man organiserar ett köpcentrum”, säger en tredje. Tolv olika grupper går med engagemang in sin uppgift. Nu ska vi utforma en ny stad, tänker alla, och ger sig i kast med uppgiften. Men blir resultatet en vacker, fungerande stad för tusentals boende och yrkesarbetande för det? Så ungefär uppfattar jag Delegationens förhållningssätt till den nya, bättre ekonomi de vill utforma. Viktiga delar ingår, men helhetsgreppet saknas.

Frågor som måste ställas
Allt är naturligtvis inte fel. Många av expertgruppernas bidrag och lösningar är väl genomtänkta. I en separat refererande bloggtext ska jag redovisa det jag uppfattade som extra viktigt att inte tappa bort. (Se länk nedan för att läsa den versionen, när den är klar). Men här några av de viktigare perspektiven som helt eller delvis lyste med sin frånvaro, och som därför urholkar Delegationens trovärdighet.
– Hur ser motkrafterna ut? Vem är det som inte vill ha Cirkulär Ekonomi (CE)?
– Hur ser tidsaxeln ut? När är CE mainstream?
– Var finns ekonomerna? Ingen grupp tacklar ekonomin ur alla tänkbara perspektiv, exempelvis hur dagens gratis sorteringsarbete ska kalkyleras?
– Hur förhåller sig CE till delningsekonomin och andra dellösningar?
– Vilka av de idéer och lösningar man arbetat med i Finland, Nederländerna och på andra ställen är direkt applicerbara på Sverige och hur ska arbetet synkroniseras på EU-nivå?
– Varför är inte Ellen MacArthur eller någon från hennes organisation huvudtalare på en årskonferens?
– Varför har man fortfarande inte satt ner foten och formulerat en tydlig definition av vad CE ska innebära?
– När tänker man på allvar diskutera de långsiktiga konsekvenserna av CE i form av en minskad och ändrad innebörd och betydelse av ägandet och de nya rollfördelningar som uppstår ur en tjänstifierad ekonomi?
– När tänker man diskutera skatter, momsfrågan och att det blir kontraproduktivt att kräva momsbefrielse på CE om denna ekonomi ska bli mainstream? Vi behöver ju dessutom en helt annan moms när CE är etablerad.
– Transparens och samverkan i alla värdekedjor blir nödvändiga. Hur förändrar det konkurrensekonomin när den ersätts med en samarbetsekonomi?
– Hur ska värdestegring kapitaliseras längs en värdekedja, när producenter och konsumenter blir prosumenter och alla behöver vara medagerande – vad innebär det får vår syn på ”lönsamhet” och ”vinst”?
– Vad innebär det för företagen att lång livslängd och försäljningsförbud på vissa produkter tvingar dem att ta betalt per nyttjade eller nyttjandetid?
Listan kan fortsätta lika länge till – men detta är några av de viktigare frågor som måste ställas.

Exempel: Bilägande blir bilnyttjande och följderna av det
Det finns viktiga systemmässiga synergier att ta vara på. När elbilen slår igenom, och definitivt när självförande bilar är vanliga, finns all anledning att förändra bilägandet till ett bilnyttjande. Då frigörs garage och parkeringar, vi får bättre nyttjande av producerade fordon, vi får större flexibilitet på nyttjandesidan och kan välja fordon efter behov, öka samåkning i förvalda konfigurationer, kombinera varutransporter med person-dito och luckra upp definitionen av vad som menas med ”kollektivt” resande. Städerna skulle bli mer tillgängliga och inte fyllas med unika fordon. Framkomligheten och trivseln i städerna skulle öka. Så om CE slår igenom kommer det att ha stor betydelse för hur vi betalar för att transportera oss och våra varor. Nya tjänsteföretag kommer också att se dagens ljus när bilägandet ersätts med ett bilnyttjande. Inte för alla människor, inte på alla orter och inte 100-procentigt, men det kan bli som Spotify i relation till försäljning av CD-skivor.

Suboptimering är dyrt och spiller tid som vi inte har
Det är för dessa samhällsförändrande effekter som CE är så avgörande, att vi ser på resurser, energi, ägande, vinst och ekonomi på ett helt nytt sätt. Och därför är det så avgörande att Delegationen gör rätt saker i rätt ordning och inte fokuserar på detaljer innan helheten klarnat. Det finns så mycket kompetens och bra lösningar att ta vara på så det är synd att Delegationen inte prioriterar rätt. Suboptimering och att ge varje delintresse alltför stort inflytande i ett tidigt skede blir bara dyrt och omständligt att korrigera senare. Dessutom har vi ont om tid om vi ska koppla ihop CE med klimatfrågan och det måste vi.

Länktips till en sammanfattning av konferensens innehåll, samt kommentarer: http://christerowe.se/2021/12/nr840-cirkular-ekonomi-delegationens-konferens-30-nov-med-kommentarer/

Vi måste stoppa de högerradikala

Tyvärr måste ytterligare en text handla om hoten mot demokratin och det öppna samhället. Det demokratiska samtalet är avgörande för de processer som kan hjälpa oss att komma till rätta med vår tids utmaningar. Det är inte bara Corona-pandemin, klimathotet, resursanvändningen och hoten mot ekosystemen. Vi måste också börja se konturerna av en global rättvisa. Och då är det demokratiska samtalet avgörande. Inbäddat i varje auktoritär regim finns en föreställning om hur makten är nära kopplad till våldsmonopolet.

Jag har läst en bok av Mats Wingborg
Ett av hoten mot vårt öppna, toleranta och inkluderande samhälle är ett parti som kallar sig Sverigedemokraterna. En kartläggning av vad partiet gjort och står för har författaren och journalisten Mats Wingborg åstadkommit med sin bok ”Blåbrunt Sverige: Så påverkas du om högern vinner valet.” Jag väljer att här formulera några egna slutsatser, som boken hjälpt mig att formulera. Tyvärr blir texten denna gång längre än brukligt.

Det nyliberala experimentet har lett oss dit vi är
Med hundratals exempel och en gedigen referenslista visar Wingborg hur SD agerar i de kommuner där de har makten, hur de beskriver världen och vad de kan åstadkomma om de får chansen att påverka hur Sverige ska styras. Boken blir ett lättillgängligt och tydligt formulerat tidsdokument över hur en högerradikal rörelse vuxit fram under några decennier. SD har skickligt utnyttjat de nya klyftor som uppstått som en följd av hur samhällena i Sverige och EU utvecklats. Drivande har naturligtvis varit kortsiktigheten hos starka ekonomiska aktörer, som har uppfostrats i nyliberal anda. Men anonyma aktieägare och fondförvaltare är svåra att skuldbelägga. Det är enklare att peka ut andra grupper som skyldiga till de växande klyftorna och orättvisorna i samhället. Den avgörande frågan för personer som stödjer SD har varit, och är, att människor kommit hit från andra länder och – anser man – skadar ”vårt” Sverige. SD-väljarna vill inte att den krympande välfärdskakan delas upp på fler än vad de tycker är rättvist. Där ligger grunden för hela vi-och-dom-resonemanget. Men polariseringen, menar jag, är bara grunden för SD-ledningens långsiktiga strategi. Mer om det senare.

Nedskärningar tjänar två syften
Wingborgs exempel på hur moderatstyrda kommuner, där SD deltar i styret, illustrerar hur nedmonteringen och privatiseringen av samhällsfunktioner blir en slags ping-pong-match med SD. När besparingarnas effekter slår igenom och skola, vård och omsorg försämrats ger det SD argument för att klaga på samhällsutvecklingen. (Att SD själva bidragit till den är naturligtvis inget de nämner). Nedmonteringen av välfärdsstaten blir på så sätt önskvärd för både M och SD, men av olika anledning. För SD är det viktigt att kunna upprätthålla känslan av kris i landet. De upprörda känslorna är bränslet i alla de trådar som fylls med hat och hot på sociala medier. Det var därför ingen tillfällighet att Mattias Karlsson efter valet 2018 riktade en uppmaning till sympatisörerna att ”segra eller dö”. (Se nedan).

Mattias Karlsson kamptext efter valet 2018

Lättare att vara emot
Att säga nej och att vara motståndare till en viss utveckling är något annat än att konstruktivt verka för något man tror på. Jag tror att väljarna på valdagen i rätt stor utsträckning väger in vad man INTE vill stödja. Det är lättare att ta avstånd från något än att bejaka. Ett bejakande kräver ett mer aktivt ställningstagande, medan ett ”nej” inte på samma sätt behöver motiveras. Nejet kan luta sig mer mot tyckandet, medan ett ja – både för en själv och för omgivningen – behöver en anknytning, ett exempel, på vad som är bra. Det är lättare att vara emot höjda punktskatter än motsatsen. Den dominerande logiken i vår kultur innebär ett egoistiskt, rationellt och ekonomiskt perspektiv på olika frågor. Tabloidpressen hittar alltid snabbt ett ”vinnare-förlorare”-perspektiv på varje politiskt förslag. Att vara för en viss beskattning kräver därför mycket mer av väljaren än motsatsen.

Missnöjets paradox – det går inte att vara missnöjd med sig själv
Mitt intryck är att SD-sympatisörerna i större utsträckning än hos andra partier är nej-sägare. Och som en konsekvens av detta uppstår problemet för partiet att hitta ledare och företrädare som på ett konstruktivt sätt kan ta tag i utvecklingsfrågor, göra kloka avvägningar mellan olika behov osv. Den som knyter sitt engagemang till ett motstånd mot andra partier och som ser sig själv som en motståndskämpe är – tror jag – sällan lösningsinriktad. Nejsägare är dåliga på att hitta lösningar och att ingå samarbeten och vill egentligen inte lösa de problem som man bygger en del av sin identitet kring. För den som grundar sin livsinställning och sina värderingar på att vara emot det rådande är det svårt att aktivt korrigera de fel man opponerar mot. Då återstår ju nämligen ingenting. Om nejsägandet, avståndstagandet, hatet mot vissa grupper etc är det bärande idén, livsnerven, går det inte att kapa bort denna livsnerv. Den måste finnas kvar. Här finns ett generellt dilemma för missnöjespartier och en dold paradox: Det är väldigt svårt att vara missnöjd med sina egna vägval, de beslut man själv har tagit och att därefter beskriva dem som en politisk framgång.

Dubbelspelet kring medias roll
Den hårda ideologiska kärnan i SD vet naturligtvis vad de vill. De har en långsiktig plan att förändra Sverige och drivs av motiv, som de av olika skäl får hålla tillbaka. År 2015 skriver SD:s Richard Jomshof i ett ofta citerat inlägg följande: “Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget.”  Uttalandet illustrerar dubbelspelet mycket väl. När man väl har möjlighet ska man i grunden förändra mediernas villkor, enligt modell från Ungern och Polen. I skrivande stund hör jag att Åkesson hävdar att han ”älskar” Public Service. Förutsatt att de sköter sitt jobb. Och det är ju just det. I auktoritära och halvauktoritära stater är de statligt styrda medierna helt i händerna på politikerna.

Utan personer i lågstatusyrken skulle samhället stå still
Mats Wingborg nämner i sin bok några exempel på samhällssektorer som skulle få svårt att fungera om inte lågavlönade personer, ofta med ursprung i andra länder, fanns på plats. Det är inte svårt att hitta sektorer i samhället där personalen oftare har utländsk bakgrund än vad som vore statistiskt motiverat: hemtjänstpersonal, undersköterskor, taxiförare, budbranschen och andra lågstatusyrken med obekväma arbetstider och svag facklig anknytning. Skulle SD få genomslag för sin idé om etnisk rensning blir det svårt för delar av näringslivet och det offentliga att upprätthålla servicenivån och de låga lönerna. Någon behöver ju faktiskt ta hand om gammelmormor på hemmet och utföra det jobb Uber och andra tjänar på att de görs. Förutom det motbjudande i sig att sortera människor utifrån kulturell tillhörighet.

I SD:s Sverige ska staten bestämma vad som är svenskhet
När jag läser om kulturpolitiken och om hur SD vill inrätta särskilda ”Sverigecentra” och kulturlotsar med uppgift att sprida svenskheten blir jag förfärad. Uppenbarligen siktar SD på att formalisera och styra vad som ska kunna räknas till ”svenskhet”, vad det nu ska vara. Att ta kontroll över människors värderingar och kulturella uttryck är ett typiskt kännetecken för auktoritära regimer. Mats Wingborg intervjuar SD:s Josef Fransson till sin bok. Fransson har motionerat om att skrota SIDA, lägga ner Allmänna Arvsfonden (något som skulle slå mycket hårt mot civilsamhället), och mycket mer. (Se länk till motionen nedan).

Klimatet är ovidkommande i SD:s värld
I sin motion vill Fransson lägga ner Jämställdhetsmyndigheten, BRÅ, minska stödet till FN, lagstadga att inga statliga medel får gå till ideella föreningar som helt eller delvis producerar propaganda (vad det nu är), dessutom förhindra att verksamheter som får offentligt stöd använder medel till att köpa tjänster från sådana ideella verksamheter, minska stödet till Folkbildningsrådet och KRAV, samt säkerställa att forskningsmedel inte används till ovidkommande faktorer som klimat och genus. (!) Klimatfrågan är således ovidkommande för SD. Och med sin gummidefinition av propaganda skulle SD:s förslag kunna användas till att i grunden förändra hur kunskap genereras, förmedlas och används i vårt land. I sin tydlighet är motionen avslöjande för vad det är SD vill åstadkomma.

Ett högerradikalt parti, inte socialkonservativt
Fransson svarar på Wingborgs frågor och tvekar enbart inför den sista frågan: ” Dina förslag innebär ganska omvälvande förändringar. Kan man verkligen kalla detta för en konservativ politik (…) ?” Svaret från Fransson innehåller bl.a. följande: ”Vi måste uppnå ett nytt normaltillstånd. Det kommer att kräva stora förändringar. Därefter kan man gå mer försiktigt fram.” Den rimliga tolkningen är, precis som Wingborg skriver, att SD initialt eftersträvar en högerradikal brytning av den nuvarande politiken. När man uppnått systemskiftet ska förändringar ske i måttfullare takt. Här finns all anledning för både politiska motståndare och i rapporterande media att tydligare beskriva SD som ett högerradikalt parti, som vill förändra inte bara normer kring människovärde, ”svenskhet” och vi-och-dom-polariseringen utan också mycket av det som 100 år av stabil demokratisk utveckling gett oss.

”Propaganda” ska förbjudas – så stängs dörren för det öppna samhället
Det normala i SD:s Sverige är att vi inte ska bry oss om världen och FN, inte bry oss om klimatfrågan, inte sträva efter ekologisk odlad mat, inte arbeta för jämställdhet, inte värdesätta civilsamhällets funktion och folkbildningens roll. Istället ska staten sluta ge direkt eller indirekt stöd till ”propaganda”. Detta är snubblande nära en auktoritär samhällsmodell, där staten ska avgöra vad som är ”propaganda” och vad som tillåts. Precis som alla andra antidemokratiska rörelser som kommit till makten genom demokratiska val utnyttjar SD öppenheten för att – om de får chansen – begränsa just de förutsättningar de själva utnyttjat för att torgföra sin politik. Det finns väldigt tydliga illiberala, antidemokratiska idéer i det SD vill genomföra. Och det som ska möjliggöra nedstängningen av det toleranta och öppna samhället är överdrifterna i berättelsen om vad som händer i Sverige och vem som beskyllas för detta.

Militär på gatorna. Och sedan då?
Det skedde en sprängning i stadsdelen Annedal i Göteborg i oktober. En desperat man skulle vräkas från sin lägenhet och tog till oerhört drastiska metoder för att hävda sin sak. Mannen hittades senare död – en tragisk historia och kostsam för hundratals hyresgäster och en fastighetsägare. Det tog bara något dygn efter smällen så krävde Åkesson radikala åtgärder: Undantagstillstånd, visitationszoner, militär på gatorna osv.

”Normala” krav från SD

Man kan fråga sig vad Åkesson tänker att militären ska göra på Göteborgs gator och kanske framför allt – när ska de åka hem igen till sina förläggningar? Det är lätt att trappa upp, att starta krig, att sätta in olika resurser. Det är betydligt svårare att trappa ner, att bygga fred och att lämna över makten till andra i samhället. Fråga USA. De var snabba att invadera Irak, att ta plats i Afghanistan osv. Men när de ska lämna sker det som militära reträtter, inte som fredliga överlämnanden. På liknande sätt skulle militär på gatorna i Sverige bara öka otryggheten. Men det är också exakt den effekten Åkesson är ute efter. Genom att hela tiden tala om kris, om kamp och om konflikter håller han idén vid liv att det bara är SD som har svaret på de problem han ständigt beskriver i överdrivna ordalag.

Ett helt annat Sverige – nej tack!
Det är ett helt annat Sverige SD vill ha. Deras mål är långt bortom kravet på att oönskade personer ”frivilligt” ska återvandra. När de ser det som fullt naturligt att införa visitationszoner, undantagstillstånd och militär på gatorna är det väldigt tydligt att det är en variant av polisstat man vill ha, en stat där våldet hela tiden ligger under ytan och där det sannolikt snart kommer signaler om att medborgargarden, svenska varianter av KKK och liknande gärna får ta plats. Det är ett helt annat samhälle SD vill ha och som de steg för steg får sina konservativa kompisar att acceptera.

Detta måste förhindras.

Länktips: Josef Franssons motion om nedläggning av SIDA m.m.: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/atgarder-mot-institutionaliserad-korruption_H802601

En bra text av Tony Johansson om hur Kristersson bereder marken för en regering där SD ingår. https://tonyjohansson.nu/2021/11/29/tony-johansson-sd-i-regeringen-om-kristersson-vinner-valet-tro-inget-annat/

Cirkulär ekonomi: Några tankar efter en intressant förmiddag

Leder cirkulär ekonomi till en hållbar konsumtion? Det var rubriken på hybridseminariet den 26 november i arrangemang av Agenda 2030 i Väst på Science Park Borås. Med Anders Wijkman som inledningstalare och kloka kompletteringar av Naturskyddsföreningens Eva Ejderström, forskaren Gabriella Wulff, representanter för Västra Götalandsregionen, Länsstyrelsen i länet och Konsumentverket, företagare som Oskar Knubbe och kompetenta moderatorer blev det en intressant förmiddag om hur cirkulär ekonomi kan utvecklas så att den kan förändra konsumtionen. För varje gång temat kommer upp sker små kunskapsförstärkningar och dito förskjutningar. Steg för steg klarnar bilden av hur den linjära pris- och konsumtionsekonomin kan ersättas med en resursbaserad ekonomi. Men det är långt kvar.

Orättvisan grinar oss i ansiktet
Anders Wijkman bidrog med viktiga delfakta. När det gäller CO2-utsläpp står 10 procent av befolkningen i världen för 49 procent av utsläppen. 1 procent av befolkningen orsakar 15 procent av utsläppen och den rikaste promillen av världens befolkning är allra värst, naturligtvis. Denna orättvisa i både rikedom och i skuld inför de problem världen står inför kommer att behöva adresseras är min slutsats.

Överkonsumtion i textilbranschen
7 procent av utsläppen kan idag knytas till modeindustrin. Det innebär att den branschen behöver hitta nya affärsmodeller, där ägandet blir mindre viktigt och där delande och uthyrning, reparationer och kvalitet står mer i centrum. Eva Ejderström nämnde också att i en svensk garderob är i genomsnitt 58 procent av plaggen outnyttjade efter 12 månader. Överkonsumtionen är uppenbar. Gabriella Wulff påpekade att 12 procent av textila fibrer blir spill i fabrikerna, 25 procent av de tillverkade plaggen blir aldrig sålda och av den mängd som säljs är det cirka 40 procent som säljs till reapris. Så kan vi inte ha det.

Digitalisering ett viktigt stöd, liksom flexiblare regelverk
Materialanvändningen i världen ökar för närvarande mer än tillväxten, nämnde Anders Wijkman, och betonade också decoupling och vikten av att digitaliseringen blir ett stöd för omställningen. Jag tänker att vi ser hur webbinarier ersätter en del fysiska möten och att detta sparar tid, resande och lokaler. Ett mer flexibelt sätt att utnyttja befintliga resurser måste till, liksom att skatter och olika lagar behöver ses över så att resurser kan utnyttjas mer optimalt, ur ett samhälls- och framtidsperspektiv, inte primärt ur företagsperspektiv.

Momsen, ägandet ersätts av nyttjande osv
Under gruppsamtalen som avslutade mötet fick jag möjlighet att nämna några av mina käpphästar. Hur viktigt det är att cirkulär ekonomi kan utvecklas till en mainstream-företeelse – och därmed hur kontraproduktivt det blir att t.ex. momsbefria second hand-försäljning. Vi behöver tvärtom utveckla en ny moms, som tar hänsyn till att produkter lever i flera ”varv” med eller utan modifiering eller upcycling och att även privatpersoner kan vara kuggar i detta flöde av uppgraderade produkter. Ägandet kan inte vara norm, vi måste göra det naturligt att nyttja produkter. Tillgången till produkter måste både vara och upplevas att vara bättre än ägandet, med Spotify som det typiska exemplet, som bättre än att ha bokhyllan full med vinylskivor.

Förstå motkrafterna, kvalitet istf pris, motverka kortsiktigheten
Jag nämnde även vikten av att förstå motkrafterna, hur företag har investerat i maskiner och produkter som inte kan skrivas av enligt plan – vem ska betala den förtida förlusten? Det finns en tröghet i systemet som beror på kompetenser – om personalen är bra på att hitta den billigaste lösningen är det inte säkert att samma personal är bra på att hitta den bästa kvaliteten eller livslängden på en produkt. Prisjakten behöver ersättas med en kvalitetsjakt och en jakt på det mest samhällsnyttiga och framtidsnyttiga, som många gånger står i motsats till de kortsiktiga vinster som dagens industrier och aktiemarknad jagar. Komplexiteten i frågan är mycket större än att enbart fråga sig hur vi får konsumenter att efterfråga second hand.

Vad innebär vinst? Kan alla bli vinnare? Hur? 
Samtidigt – det är bra att den här sortens event äger rum. Varje gång vi diskuterar frågorna kommer vi en liten bit på vägen mot en mer hållbar ekonomi och förståelsen för vad denna ekonomi måste vila på. När alla frågetecken är uträtade återstår bara det som är hållbart och rätt. När tillräckligt många slutar att göra fel vänder det. Bekymret är att det är kort om tid och hela ekonomin bygger på en kortsiktig, linjär syn på tillvaron, där den enas vinst alltid måste bli den andres förlust (i arbete, i tid, i miljökonsekvenser, i utsläpp eller i pengar). En verklig cirkulär ekonomi tar hänsyn till varje människas behov av rimliga livsvillkor. Och dit har vi ännu inte baxat diskussionen. Tvärtom så dominerar ett destruktivt och odemokratiskt vi-dom-tänkande i det offentliga samtalet. Men det är delvis en annan diskussion.

Länktips:
(Kommer en länk till eventets filer här)

Partiernas suboptimering

Den 24 november 2021 röstade Sveriges Riksdag för första gången fram en kvinnlig statsminister, Magdalena Andersson. Några timmar senare meddelade hon talmannen att hon inte kan tillträda eftersom hennes koalitionsregering spruckit. Bakgrunden var att Riksdagen beslutade om en statlig budget som framförhandlats av M, KD och SD. MP såg sig då tvungna att lämna regeringen. Hur det hela slutar är i skrivande stund oklart, men budgeten utgör en regerings kanske viktigaste verktyg. Att MP valde att lämna regeringssamarbetet kan nog förklaras som en kombination av sakfrågor och strategisk planering.

Alla ville visa en framgång
Nästa år är det ordinarie val till Riksdagen. Det har säkert spelat in i hur partierna valde att agera vid omröstningen. M-KD-SD-gruppen ville visa för väljarna att man kan komma överens. C ville visa väljarna att man inte ingår i vänsterblocket. MP ville visa väljarna att det finns röda linjer för vad som kan accepteras. S ville visa väljarna att man tar ansvar även i en svår situation. Även L och V har på olika sätt agerat för att optimera hur synen på respektive parti skulle kunna bli. L genom att delta i överläggningarna med högerpartierna men sedan dra sig ur. V genom att förhandla fram en sakfråga som de kan beskriva som en framgång.

Suboptimering
Summan av allt detta blir att alla partier i Riksdagen har prioriterat partiet före landet. Suboptimering skulle det kunna kallas. Varje partis framgång och möjliga väljarstöd har vägt tyngre än vad som är bra för Sverige. Senast det omvända gällde var nog under krigsåren då en samlingsregering styrde landet och partihänsyn fick stå tillbaka för att bevaka svenska intressen. Kanske är det oundvikligt så att den demokratiska modell vi har, där politiska partier företräder sina väljare för att besluta om skatter, lagar och regler leder till suboptimering. Partierna blir ju lätt representanter för olika intressen. Identifikationen, grupptillhörigheten, blir en viktig pusselbit.

Materiellt och idémässigt
På den materiella sidan har småföretagare och boende utanför storstäderna har känt sig företrädda av C. Välbärgade, företagsledare och ”överklassen” har kunnat lita på att M bevakar deras intressen. Fackföreningarna har traditionellt haft en stark koppling till S. Och för vissa löntagare har V varit en tydligare röst, när S inte tillräckligt tydligt drivit löntagarperspektivet i relation till exempelvis det kommunala arbetsgivaransvaret. På så sätt har V fångat upp röster från offentliganställda m.m. På den idémässiga sidan har L lockat akademiker, lärare, globalister och tidigare s.k. frisinnade. MP har fångat upp ett växande miljöengagemang och KD har varit ett parti som stått på kristen grund. De senaste åren har SD vuxit fram som en motreaktion på samhällsutvecklingen.

Små skaror lockas
På ett sätt är det politiska skeendet en spegling av hur materialismen tar plats på bekostnad av andra, andligt-kulturella eller altruistiska värden. Det är ingen tillfällighet att L, KD och MP bara lockar en mindre del av väljarna. Det är svårt att få gehör för annat än egoism när världen känns osäker. Det är också en internationell trend att misstroendet ökar i takt med att klyftorna växer. Exemplen brexit, Trump och nationalistiska rörelser i flera länder som får starkare stöd är tydliga.

Fler och fler tar ställning
Samtidigt växer ett utomparlamentariskt engagemang. Klimatfrågan samlar regelbundet miljoner människor för manifestationer. Framsynta och otåliga företagsledare vill se skarpare och tydligare förslag på hur klimatfrågan ska tacklas på ett konsekvent sätt. Vanliga medborgare förstår mer och mer att den välfärd vi tagit för given har byggt på ett överutnyttjande av resurser och människor. När 6500 byggnadsarbetare rapporteras ha dött i Qatar vid byggandet av nya fotbollsarenor kolliderar verklighetens krassa baksidor med det lustfyllda i att följa världshändelser inom just elitfotbollen. Är barnarbete i gruvorna ett rimligt pris för våra smartphones? Medvetenheten stärks och fler och fler tar ställning.

Som vanligt är utvecklingen inte given på förhand. Vi har alla ett val.

Länktips: https://www.svd.se/the-guardian-6500-doda-vid-qatars-vm-byggen

Upplevelseindustrin, cirkularitet och behovet av en ny moms

”Hur ska vi göra när vi alla är cirkulenter?” Frågan från Kulturakademins Peter Hiltunen hänger kvar i luften en stund under hybridseminariet på Handelshögskolan den 18 november i arrangemang av Reväst. Jag återkommer till den frågan nedan.
Seminariet handlade om upplevelseindustrins framtid mot bakgrund av pandemin och hur återhämtningen ser ut. Professor Ola Bergström redogjorde för den rapport han tagit fram, där han analyserar vilka möjligheter som finns att skapa hållbar ekonomisk tillväxt inom upplevelseindustrin. (Länk till rapporten se nedan.)

Från 150 till 600 miljarder SEK på 40 år

Upplevelseindustrin växer starkt
En intressant bild som visades (se ovan) var hur omsättningen i upplevelseindustrin har utvecklats under 40 år. I fasta priser (2015) har i praktiken omsättningen fyrdubblats när både ”export” och ”import” av upplevelser räknas in. Resorna är dock inte inkluderade.

Ur rapporten ”Vägar till hållbar tillväxt” av Ola Bergström

En annan tidsrelation
Ola Bergström pekar i sin rapport på att upplevelseindustrin skiljer sig från traditionell industri genom att produktion och konsumtion sammanfaller tidsmässigt. Det innebär också enligt min mening att den traditionella mervärdestrappan (momsen) inte fungerar i en tjänstebaserad, cirkulär ekonomi. Mer nedan om detta.


Att öka värdet på en upplevelse
Rapporten inser att tillväxten i den svenska upplevelseindustrin av hållbarhetsskäl inte kan bygga på ökad turism från utlandet. Man för istället fram tankar på andra sätt att öka värdet av det som erbjuds. Att paketera upplevelser på ett värdeskapande sätt, förlänga vistelser och att använda digitaliseringen på innovativa sätt är sådant som nämns. Geo-cloning är ett begrepp som presenteras och som innebär att event kopieras till en annan fysisk plats. Ett Vasalopp i Kina och en O´ Learys-restaurang i Singapore nämns. Själv kommer jag att tänka på IKEAs köttbullar, som blivit en del av ett identitetsbyggande i gränslandet mellan konsumtion och upplevelse.

Samverkan via plattformar
Rapportens förslag handlar i övrigt mycket om plattformstankar, samverkan, innovation, offentlig finansiering och att se Västsverige som en möjlig internationellt knutpunkt för regionens ambitioner på området. Följdriktigt fanns representanter från både VGR och Lindholmen Science Park på plats vid seminariet. Och båda bekräftade att man gärna deltar i den skissade utvecklingen.

Balanserad samverkan
Riktigt bra blir rapportens avsnitt om det man kallar balanserad samverkan. Man skriver: ”Etableringen av ett utvecklingsprogram för upplevelseindustrin har som huvudsakligt syfte att skapa ekonomisk tillväxt, vilket kan motsäga kulturella värden och intressen. Det är därför viktigt att utveckla former för samverkan där ekonomiska, ideella och kulturella intressen och värden kan balanseras. Upplevelseindustrins särskilda karaktär ställer krav på nya arbetssätt, som skiljer sig från traditionella science parks. Eftersom upplevelseindustrin karaktäriseras av en mängd olika aktörer, offentliga, privata, såväl som ideella organisationer, som samverkar i produktionen av upplevelser krävs samverkan även i innovationsprocesser. Möjligheten att knyta samman olika kompetenser är central, samtidigt är neutralitet och balans mellan olika intressen avgörande för fritt erfarenhetsutbyte. ” 

Exklusivitet eller volym?
Nyckelmeningen handlar om att balansera ekonomiska, ideella och kulturella värden. Om värdet ligger i upplevelsen av en oförstörd, vacker natur, där deltagaren får uppleva naturen i all sin – ännu befintliga – skönhet, är det naturligtvis viktigt att upplevelsen får behålla sin genuina karaktär. Tusentals fotbollsfans kan i bästa fall utgöra en positiv inramning till en idrottsfest, medan samma anstormning till en kajaktur med fågelskådarfokus skulle få motsatt effekt. Vid en snabb genomläsning av rapporten hittar jag inget avsnitt som problematiserar kring volymfrågan eller exklusivitetsfrågan. Ligger framtiden i att nå ett fåtal målgrupper med betalningsförmåga förstärks ojämlikheten i livskvalitet mellan rika och mindre rika. Å andra sidan skapar massturismen andra negativa effekter, som gör den ohållbar. Här finns en del vägval för branschen att navigera kring. Samtidigheten i ett digitalt event finns förvisso tekniskt, men är svårare för individen att uppleva.

Digitalisering och VR-upplevelser kan vara viktiga
Just möjligheterna med en klok digitalisering beskrivs utförligt i rapporten, framför allt om utvecklingen tar hänsyn till en rimlig intäktsfördelning mellan den digitala plattformen och producenten av upplevelsen kommer till stånd. Det är ett bekymmer, menar jag, att vinsterna landar hos globala aktörer med monopolliknande ställning. Några av mina egna slutsatser och inspel följer här.

Kulturens egenvärde och hållbarheten får inte tappas bort
Ska jag vara lite kritisk till rapporten är det möjligen att kultursfären inte kan sägas utgöra en delmängd av upplevelseindustrin. Allt är inte omsättning och pengar. Kulturen har ett egenvärde som bärare av tidlösa frågeställningar, meningen-med-livet-diskussioner och möjliga svar på vad det kan innebära att vara människa. Allt är inte till salu. Framför allt inte demokratin, människovärdet, livsvalsfrågor och idén om en hållbar framtid. Den rådande världsordningen har lett oss dit vi är, med en överexploaterad värld, överutnyttjad arbetskraft, orimliga välståndsklyftor och ett flertal återvändsgränder, där fossilanvändningen är den tydligaste. Vi måste lära oss hur vi fasar ut alla ohållbara verksamheter och där ger rapporten tyvärr väldigt lite vägledning.

En tjänstebaserad ekonomi väcker nya frågor
Men samtidigt – ska vi hitta rätt vägar framåt för att ”decoupla”, dvs minska uttaget av råvaror och öka tjänstesektor, upplevelser etc, så visar rapporten bra exempel på hur det skulle kunna gå till genom plattformsarbete, samverkan och lyhördhet för branschens speciella förutsättningar. Och då kommer den inledande frågan tillbaka, om vi nu köper tjänster av varandra i en cirkulär ekonomi – hur fungerar det i en traditionell ekonomi baserad på vinnare och förlorare?

Behovet av innovationer på företags- och skattenivå
I en tjänstebaserad hållbar ekonomi är det rimligt att individer kan fakturera varandra, inklusive någon slags momssats, där momsen kan utgöra basen för hur individens pensionsanspråk utvecklas. Dvs för att kringgå lockelsen av en svarts bytesekonomi behöver en vit, cirkulär tjänsteekonomi inkludera en ny slags moms. Denna moms kan enkelt registreras on-line via system som påminner om de kooperativa egenanställningssystemen, på särskilda, transparenta, icke-vinstdrivna företagsplattformar, som i sin tur granskas av revisorer etc. Den nya tjänsteekonomin behöver innovationer när det gäller skatter, företagande, kopplingar till trygghetssystemen och rättvis välfärdsutveckling och detta är något som de kommande västsvenska plattformarna på Lindholmen Science Park eller annorstädes behöver adressera.

Vi behöver en ny moms för den nya ekonomin!
När staten idag, via sin Delegation för Cirkulär ekonomi, föreslår hur den cirkulära ekonomin och tjänsteekonomin ska utvecklas tenderar man att vilja momsbefria ”second hand” och liknande, vilket är kontraproduktivt. Tvärtom blir behovet av en skattefinansierad sektor större när ”företagandet” i framtiden blir mer kompetens- och individberoende och knutet till varje individs förmågor. Ska vi lära oss av varandra hur vi förlänger livet på produkter och skapar upplevelser genom story-telling etc, måste vi ha en ny slags moms, som bygger på den nya ekonomins förutsättningar.

Och den behöver EU-anpassas.

Länktips: Rapporten Vägar till en hållbar tillväxt https://econpapers.repec.org/paper/hhbgunwba/2021_5f422.htm


Demokratisera ägandet med personalägda företag

Bo Rothstein, statsvetarprofessor och flitig debattör, återkommer då och då till frågan varför vi i Sverige har så få personalägda företag. Denna typ av företag, visar hans forskning, har hög produktivitet, har fler engagerade anställda, betalar ut aningen högre löner och har personal som får mycket bättre pensioner än genomsnittet. Ändå är det väldigt ovanligt med personalägda företag i Sverige. Hur kommer detta sig, frågar sig Bo Rothstein, senast vid ett seminarium den 11 november på Handelshögskolan i Göteborg.

Tre skäl till att personalägda företag är ovanliga i Sverige
I Sverige har vi stor tillit mellan människor och till staten, i en internationell jämförelse. Socialdemokraterna har haft en stark ställning, facket likaså. Vi har en lång tradition av ett levande föreningsliv, ett tillgängligt civilsamhälle, folkbildningsorganisationer m.m. Och ändå – förhållandevis få företag ägs och drivs av personalen. Bo Rothstein har flera förklaringar till detta. Dels handlar det om att facket inte vill se denna utveckling. Man är troligen fast i en traditionell rollfördelning mellan företagsledning och anställda. Han hävdar också att det kan finnas en missuppfattning hos vänstern att marknad och kapitalism skulle vara samma sak. Kapitalism handlar om kontroll och dominans, medan marknad handlar om konkurrens och frihet, är ett påstående som skymtar på en av Bo Rothsteins ppt-bilder. Och marknadens mekanism handlar om att bygga relationer och förtroende, påpekar han, och det gör inte kapitalismen. En tredje förklaring han nämner är att misslyckandet med löntagarfonderna tankemässigt kan ha blockerat alla nya idéer kring personalägda företag.

Hur är det med självbilden?
Det finns fler förklaringar, tror jag, till att Sverige inte har tillnärmelsevis lika många personalägda företag som andra länder. En delförklaring är självbilden. Svenskar ser sig inte som företagare. Det är bekvämare och enklare att ha ett jobb än att skapa sin egen försörjning. Den nybyggaranda och det entreprenörskap som för mer än hundra år sedan byggde USA lade grunden till en annan självbild än den som dominerar hos oss. I Sverige går folk sedan generationer till sina jobb, kvitterar ut sin lön och vet vad som förväntas. I USA lever en annan dröm om självförverkligande, The American Dream, om att lyckas och att tjäna pengar. Arbetet är ett stopp på karriärvägen. Medan hos oss ÄR arbetet karriärvägen.

Inlåsningseffekterna
De sociala trygghetssystemen skapar också inlåsningar. Bo Rothstein var inne på detta. Många skulle behöva byta jobb, men gör det inte, blir sjuka och hamnar i underläge i relation till arbetsgivare, försäkringskassa osv. Tryggheten blir en inlåsning, det blir svårt att byta arbetsgivare även om alla skulle vinna på det. Människor tvekar att ta nya steg i sin utveckling. Problematiken kan också finnas i de personalägda företagen – hur gör jag om jag arbetar i och äger ett företag som jag inte trivs på? Vi behöver utveckla nya trygghetssystem som utgår från människans behov, inte vad som är bäst för företagen eller för samhället.

Vi behöver olika former av företagande
Sophie Nachemsson-Ekwall från Handelshögskolan i Stockholm har kommenterat ett annat av Bo Rothsteins föredrag på samma tema på ett intressant sätt. Hon hävdar att vi behöver en mångfald av ägandeformer för företagen, för att bättre säkra upp småföretagens långsiktighet. I Sverige hindrar aktiebolagslagen medarbetare att ta över sin företag från en ägare. Utomlands accepteras aktierna i bolaget som säkerhet för köpet av bolaget, men det är förbjudet hos oss. Jag tror att det är väldigt viktigt ur hållbarhetsperspektiv att vi öppnar upp för flera olika former av företagande. Andelsjordbruk är en möjlighet, liksom delägda resurser. Inte minst när vi ska förverkliga en cirkulär ekonomi måste vi också hitta nya sätt att ta tillvara kompetenser, samverka och byta roller.

Det hållbara företagandet är bättre än alternativet
Det viktiga är inte vinstuttaget, eller makten över hur det ekonomiska resultatet ska skapas. Det viktiga är att mänskligt företagande inte försvårar för kommande generationer att leva med ett rimligt välstånd och där miljö, klimat, sociala faktorer, Agenda 2030 och de 17 globala målen är knivskarpa krav för företagande. Att bryta mot förutsättningarna för ett fortsatt gott liv på jorden borde vara straffbart. Och att då öppna upp för olika former av ansvarstagande borde vara självklart. Alternativet är att kapitulera inför egoismen och den kortsiktiga vinstmaximeringen i den ogenerat burdusa form den tagit. I en sådan värld blir vi alla förlorare.



Magdalena Anderssons linjetal – några tankar

Stefan Löfvén avgår och ersätts av Magdalena Andersson som partiordförande. Inom kort får vi besked om hon också accepteras av en majoritet av Riksdagen som statsminister och därefter lär hon byta ut några ministrar om allt går som hon tänkt sig. Att göra en omorganisation inför valet 2022 är troligen klokt, eftersom Stefan Löfvén så tydligt förknippas med alla de kriser som han – trots allt med framgång – tvingats lösa. Nu behövs en annan röst och en annan inriktning och det insåg nog Löfvén själv. Kristersson, Busch och Sabuni har för sin del tänkt sig att framtiden ligger i att samtala med och hitta en samsyn med populisterna med rötter i det antidemokratiska träsket.

Att känna sig hemma
Jag lyssnade på Magdalena Anderssons linjetal, som hon höll som nyvald ordförande. Det var personligt och tydligt. Hennes parti spretar åt lite olika håll, så som det alltid har gjort. Några känner sig mest hemma i de storskaliga lösningarna, där det känns tryggt. Tillsammans blir man stark. Andra vill ta tillvara vars och ens unika erfarenheter, kanske se till att solidariteten i närsamhället blir en trygghet och en tydlig röst när centraliseringen leder till nedläggningar av samhällsservice osv. Civilsamhället gör stora insatser i det lilla, och där finns, tror jag, många av S-sympatisörerna. Spännvidden är stor. Från stålindustri till hantverk för ett humanitärt hjälpprojekt.

En del om klimatet
En fråga som alla måste förhålla sig till är klimatet. Magdalena Andersson talade om klimatet, om hur hon vill öronmärka 100 miljarder till klimatinvesteringar, bygga ut fiber, förenkla tillståndsprocesser och skynda på utvecklingen. Stål utan kol, stora industrisatsningar och andra exempel nämndes, men också att kärnkraften blir för dyr och tar årtionden att få på plats – vi måste utveckla energisektorn mycket snabbare än så. Hon talade om samarbete och ömsesidigt beroende, att vi ska ha höga ambitioner, ta ledartröjan och visa att det går. Hon gör en poäng av att investeringar utomlands (som högern vill satsa på) inte skapar jobb här hemma. Det gröna folkhemmet ska inte vara ett fuskbygge, säger hon, och knyter an till det Göran Person gärna talade om, men aldrig sjösatte.

Om omställning är svårt att kommunicera – det är ändå omställning som krävs
Framtiden har valt oss, sa hon på slutet och det är en snygg variant på att säga att vi faktiskt har ansvaret för att framtiden blir så bra som vi förmår. Samtidigt blir mitt totalintryck att klimatfrågan ännu inte har landat hos henne eller hennes parti som den övergripande och mest akuta fråga vi måste hantera. Vars och ens personliga ansvar för välfärden och jämlikheten lyfte hon i sitt tal, men inte i avsnittet om klimatet. Hon kunde ha noterat att vår livsstil inte hänger ihop med Paris-avtalet, att vi faktiskt inte kan fortsätta precis som vanligt, att var och en måste ta ansvar för det vi kan. Men det gjorde hon inte.

Ständigt nya delbeslut och avvägningar som hon kunde nämnt
Preem-utbyggnaden, Cementas ofullständiga ansökan om fortsatt brytning på Gotland, beslut om Brommas nedläggning eller ej – alla dessa konkreta delfrågor måste hanteras av en regering som förstår vilka prioriteringar som måste gälla. Det kommer hela tiden nya delfrågor som i förlängningen kan jämföras med skövlingen av Amazonas regnskog. Antingen väljer vi att skydda planeten eller så väljer vi kortsiktiga vinster. Det räcker inte att vi sakta byter ut fossildrivna bilar mot elbilar. Vi måste ställa om grunden för vårt välfärdssystem. Men det vinner man inget val på att säga. Hon kunde ha tangerat frågan och pekat på svårigheterna, men det gjorde hon inte. På det sättet missade hon chansen att skapa sig själv ett handlingsutrymme. Hade hon nämnt att en mycket stor del av dagens välfärd bygger på fossilanvändning, som vi snabbt måste fasa ut hade hon skapat ett visst utrymme för de kommande beslut som – oavsett regering – måste till.

Helhetsperspektivet och synergierna
Något annat jag saknade i Magdalena Anderssons tal var ett tydligt avsnitt om behovet av sammanvägning och helhetsperspektiv. Hur dagens budgetsystem på alla nivåer landat i suboptimerande stuprörslösningar. Ta regionernas utveckling som ett exempel. 21 olika myndigheter, som uppenbarligen hanterar gemensamma problem som pandemin på ett icke samordnat sätt. Öronmärkning av pengar kan bli ett annat sådant exempel. Man ser ett behov, beslutar om resurser, men tidsfaktorer och annat gör att pengarna inte kommer till användning.

En idé jag går och bär på
Eller ta detta med arbetslöshet och möjlighet att komma in på arbetsmarknaden. Det finns lösningar som på ett enkelt sätt skulle lotsa in hundratals, kanske tusentals arbetslösa in i en arbetsgemenskap. Men våra strukturer och system bygger på det gamla sättet att organisera arbete, arbetslöshet och bidrag. Det finns sätt att skapa arbete ur ett bottom-up-perspektiv och där regelverket idag – helt i onödan – skapar bromsklotsar. Det blir för detaljerat att redogöra här för det jag tänker på, men den som är intresserad kan kontakta mig. Det är frustrerande att så mycket inte blir gjort, som skulle gjort så stor skillnad.