Viktig bok av Åsa Wikforss: Därför Demokrati

Posted on 17 juni, 2021 by Christer Owe

Hållbar utveckling förutsätter ett demokratiskt, inkluderande samhälle där det finns utrymme för seriös diskussion om avvägningar, mål, medel och ansvarsfördelning. När britterna valde bort EU 2016 och amerikanerna samma år valde trump till president skedde det delvis mot bakgrund av desinformation och ohederliga metoder. Vi ser också hur demokratiskt valda politiker medvetet inskränker fundamentala demokratiska fri- och rättigheter i Turkiet, Brasilien, Ungern och Polen för att ta några exempel. Utvecklingen är oroande och glöms ofta bort i samtalen om klimathotet, planetära gränsvärden, avskogning, vattenförsörjning och mänskliga rättigheter.

En viktig bok
Akademiledamoten på stol nummer sju, Åsa Wikforss, har än en gång skrivit en viktig bok: ”Därför demokrati, om kunskapen och folkstyret”, som jag läst. (På stol nummer sju har tidigare suttit bl.a. Selma Lagerlöf, Hjalmar Gullberg och Sara Danius, så Åsa Wikforss är i gott sällskap.) Boken spinner många trådar kring sambanden mellan kunskap, sanning och demokrati och pekar detaljerat och förtjänstfullt ut hur vi inte får villa bort oss i det nya informationslandskap, som präglas av alla-till-alla-kommunikation och stora risker när den gemensamma världsbilden inte längre håller ihop. Välskriven, någorlunda lättläst och med över 400 fotnötter eller stickspår i tankegångarna ger boken stöd för en fortsatt satsning på utbildning, på folkbildning, på Public Service och synliggör värdet av ett nyfiket och öppet samtal utan låsningar.

Nu blir det tydligt varför ironin är död som humorform
En tanke som slår mig är att hennes text förklarar varför ironi inte längre fungerar. Det går bara att ironisera över något som är avgränsat och väldefinierat och där kontrasten mellan ett ironiskt påstående och hur verkligheten ser ut uppenbart avviker från vad vi gemensamt håller för sant. Den humor som tidigare kunde bli ett slags skrattspegel för våra tillkortakommanden fungerar inte i ett polariserat debattklimat, där gränsen mellan sanning och lögn är otydlig. Detsamma gäller naturligtvis satiren, som ju är väldigt svår att formulera så att alla förstår att det är satir.

Självcensur
Mot slutet av boken nämner Åsa Wikforss problemet med självcensur, som t.ex. innebär att journalister och makthavare medvetet håller tillbaka påståenden eftersom de mötts av hat och hot på sociala medier, ibland även IRL. Jag noterar samtidigt att i avsnittet om propagandamedier, där gränsen mellan fakta och åsikt medvetet suddas ut, nämner hon inte Fox News i klartext. Den nyhetskanal, som kanske tydligast exemplifierar det hon vill påpeka. Kanske är det en rimlig återhållsamhet för att slippa åtal i amerikansk domstol, vad vet jag, men att hon inte nämner det tydligaste exemplet i klartext visar hur starka motkrafterna till det öppna samtalet är.

Några små detaljer…
När jag ändå är inne på detaljer: President Bush stavas inte Busch, det känns slarvigt. Och i kapitlet om sanningen och hur den kan vinklas hade en referens till Tage Danielssons sannolikhetsmonolog passat in som hand i handske. Att varje demokratiskt styre också måste anstränga sig att inte missgynna minoriteter nämns vad jag kan se inte i boken. Här kunde ju Sveriges mångåriga misslyckande när det gäller samebefolkningen nämnts. Det politiska hantverket och hur politiker hanterar sitt mandat hade också kunnat kompletteras med något avsnitt om lobbyverksamhet, som många gånger stått i vägen för rimlig lagstiftning (cigarretter, olja osv) eller något om korruption, som ju lätt följer i kölvattnet på en maktfördelning där man inte skiljer på ansvar för beslut och genomförande. Men exemplet med Danmark och ministerstyre är intressant ur Corona-perspektiv, som Åsa Wikforss tar upp.

Samtal lägger grunden för optimala processer
Men det är verkligen minimala luckor i en i övrigt lysande genomgång av hur demokrati hänger samman med hur samhället behöver främja vars och ens egen kunskapsresa, det öppna samtalet och hur det t.om. är så att samtalet som sådant är det som kvalitetssäkrar beslutsprocesserna. I den tysta, centralt styrda organisationen eller i det slutna samhället är risken mycket större att besluten leder fel. Samtalet har en egenvärde och framför allt tränar det oss alla i att respektera olika ståndpunkter, som kan motiveras samtidigt, landa i skilda slutsatser och ändå ingå i ett sökande efter de optimala kompromisserna. Vi ska inte kompromissa för att ge andra rätt, utan för att optimera för flertalet. Kanske är det ett viktigt kännetecken på de auktoritära strömningarna, detta att man saknar förståelse för värdet av kompromisser.

Demokratin får inte avskaffas genom missbruk
Det är intressant att fundera vidare på hur demokratin ska försvara sig mot sina motståndare, de som använder demokratins spelregler och öppenhet för att inskränka eller avskaffa demokratin. Åsa Wikforss tar inte tydligt ställning för eller emot lagstiftning i syfte att minimera de skador demokratimotståndarna kan åstadkomma. Och det är ju ett dilemma. Anarki och samhällsupplösning vinner ingen på, inte ens CUF-ungdomarna som ju vill legalisera narkotika, tillåta rökning på restauranger och avskaffa många av de rättvisor som generationer av svenskar steg för steg kämpat sig till. Demokratin måste hela tiden tiden hållas levande om vi ska behålla den. Och den handlar inte enbart om att få gå och rösta vart fjärde år, den handlar om att vårda och vörda kunskap, sanning och pluralism. Enfald kan aldrig vinna över mångfald.

Det vore intressant
En idé vore nu att SVT bjuder in till ett uppföljande samtal med Åsa Wikforss och varför inte den numera pensionerade Bo Rothstein, som forskat på korruption, om vilket samhälle som bäst klarar av att bära de svårigheter vi står inför. Kanske varvat med exempelklipp från olika medier. Trump utsåg media till sina fiender, vi ska inte falla i den fällan. Men spelreglerna och syftet med spelet måste vi kunna enas om även om vi tycker olika.

Marknadshyror leder inte till mer rättvisa

Posted on 15 juni, 2021 by Christer Owe

Vem vinner på att marknadshyror införs? I Januariöverenskommelsen finns frågan med, och skulle enligt förslaget kunna gälla marknadshyror för nyproduktion. Både förespråkare och motståndare till marknadshyror brukar hänvisa till Finland, där detta införts. Illustrationen här nedan är talande.

Vore det inte bättre att styra mot hållbarhet?
Marknadshyror är bra om man vill att mer av hushållens disponibla inkomst ska föras över till boendet, dvs till fastighetsägare. Hur denna förskjutning skulle kunna gynna ekonomin i stort eller ens flertalet hyresgäster är ett mysterium. På vilket sätt gynnas samhället av att boendekostnaderna blir en större del av privatekonomin och istället hamnar i resultatredovisningen hos fastighetsägarna?
Om det åtminstone fanns en komponent av hållbarhetstänk i upplägget…

Jämförelsen ovan är illustrativ. Samhällets kostnad för att kompensera för de boendes oförmåga att betala de höga hyrorna är tre gånger högre i Finland än i Sverige. Högre hyror leder på så sätt till att skatteresurser omfördelas till en boendesektor som blir mer lönsam, inte för samhället, utan för branschens dominerande aktörer. Man ska alltid ta statistik med en stor nypa salt, men högre hyror innebär naturligtvis att någon måste betala. Och det blir inte de som äger sina bostäder eller bostadsrätter som kommer att tvingas betala.

Hur länge är det ”nyproduktion”?
Hur länge är nyproduktion nyproduktion? Så småningom är de nybyggda lägenheterna en del av det ordinarie beståndet. Och då kommer ingen fastighetsägare att acceptera lägre hyror, vilket slår igenom på hela beståndet, när snitthyror och kvadratmeterpriser ska förhandlas. På sikt får marknadshyrorna på så sätt ett genomslag i hela beståndet.

Lönsamhetskrav leder till social utslagning
I en tidigare text (se länk nedan) nämnde jag Liberalernas satsning Förortslyftet, som de gärna kopplar ihop med införandet av marknadshyror. Argumentet skulle primärt vara att marknadshyror ger ökad lönsamhet för byggare och fastighetsägare att bygga nya lägenheter. Därmed skulle bostadsbristen kunna minska, men till priset av en utveckling som i Finland. I kulisserna lurar dessutom lösningen med ”social housing”, som riskerar att låsa fast hyresgäster i en bidragsfälla, förutom att det kan leda till stigmatisering och ytterligare permanentat segregerade områden. Det mesta talar för att samhället och de flesta hyresgäster har allt att vinna på att klyftorna minskar, inte ökar.

Business-as-usual ? På allvar?
Och det är väl där skon klämmer. Marknadstänket leder ständigt till en uppdelning i vinnare och förlorare och samhället i stort vinner inte på att några berikar sig, medan andra får det relativt sämre ställt. Alla som spelat Monopol – eller Fia med knuff för den delen – vet att bara en vinner och alla andra förlorar. Det är ingen väg framåt för ett samhälle som måste rusta sig för mycket stora påfrestningar i kölvattnet på de stora globala hoten med vattenkris, försörjningskris och flyktingströmmar bl.a. orsakade av klimatförändringar som vi inte tycks kunna bromsa. Att låtsas som business-as-usual kan vara lösningen när spelplanen ritas om kan inte vara rätt väg att gå. Och att, som i Liberalernas fall, koppla övertron på marknaden till att liera sig med protektionister och bakåtsträvare på högerkanten tycks inte väljarna heller uppskatta.
Svaret på allt kan inte vara: ”mer av samma”.

Länktips: Förortslyftet och bostadspolitiken: http://christerowe.se/2021/06/nr802-bostader-och-samhallsnytta/

Bostäder och samhällsnytta

Posted on 11 juni, 2021 by Christer Owe

Vad behöver förändras i bostadspolitiken? Mycket talar för att det oligopolliknande system vi har idag i Sverige med tre dominerande byggbolag (Skanska, PEAB, NCC) driver upp produktionskostnaderna och omfördelar ekonomiska resurser från boende, som tvingas betala övervinster till fastighetsbolag och byggbolag via sin månadshyra.

Det finns vägar framåt
Arkitekten Joakim Kaminsky visar i sin artikel i ETC den 9 juni (se länk nedan och bild här intill) hur snett vi har hamnat i Sverige. Och Svarte Petter blir naturligtvis de boende, som till syvende och sist alltid ska stå för fiolerna. Det är inte rimligt att vi har den här situationen.

Klondyke för byggare?
I Sverige har kostnaderna för byggproduktion gått upp 185% sedan år 1998 enligt SCB och vi ligger idag 66 procent över snittkostnaden i EU. Det är cirka 25-30 procent dyrare att bygga i Sverige än i Tyskland. Det är inte rimligt och det talar för att det måste testas andra sätt att öka byggandet än att slentrianmässigt införa marknadshyror, som ju inte ger byggare och fastighetsbolag incitament att sänka sina kostnader och vinstmarginaler.

”Förortslyftet” och bostadspolitik
Liberalernas rapport ”Förortslyftet” som jag analyserat i en annan bloggtext (se länk nedan) har ett stort och genomarbetat avsnitt om bostadspolitik. Punkt 15 på sid 142 i Förortslyftet handlar om att involvera de boende. Man skriver: ”Engagera de som bor i utsatta områden i sin närmiljö. Människor som är engagerade och bidrar till miljön i sitt bostadsområde är nödvändiga för att få fungerande stadsdelar. Kommunerna måste bli bättre på att initiera och möjliggöra lokalt engagemang och ledarskap i utsatta områden, exempelvis vid planprocesser, upprustningar och investeringar.” Detta är viktigt, men vi måste visa på olika framkomliga vägar som kan testas.

Andra ägande- och driftsformer
Kooperativet Stacken i Bergsjön är ett sådant exempel, (se länk nedan) där de boende själva förvaltar sitt flerbostadshus i föreningsform. Engagemanget som Förortslyftet efterlyser hänger ihop med ansvarstagande och beslutsmandat. Att bara bli inbjuden för att ha synpunkt på hur någon annan tänker göra uppfattas oftast som ett spel för galleriet.

Ägarlägenheter – tveksamt
Och när liberalerna vurmar för ägandelägenheter, som i Förortslyftet-rapporten under punkt 55 på sid 184, vill de inte se baksidan av detta system, där de husgemensamma investeringarna oftast blir eftersatta, när det inte finns någon som kontinuerligt ansvarar för fastighetens underhåll av husgemensamma installationer, tak, ytterdörrar etc. En BRF löser detta, medan ägandeformen riskerar att hus förfaller eftersom ingen har ansvar för hiss, trappbelysning osv. Boende på bottenvåningen har inget intresse av att laga hissen de inte använder osv.

Bra tankar kring hemlöshet
Hemlöshet är den sista hållplatsen i utanförskapet och ovärdigt ett välfärdssamhälle. Förortslyftet har på sidan 145 ett antal förslag som berör hemlöshet, bland annat punkt 44 som handlar om att Allmänna Arvsfonden kan få ett vidgat uppdrag att göra nytta för arbetet med hemlöshet. Det talas i texten om att ”… kunna ge anslag till stiftelser och organisationer som erbjuder bostäder till hemlösa och till människor som riskerar att hamna i hemlöshet.”

Ny balans mellan nyttor
Här finns en intressant lösning, som även pekar på en kanske ännu viktigare frågeställning: Att det är angeläget att finna former för avvägning av minst fyra olika nyttor: individnytta, företagsnytta, samhällsnytta och framtidsnytta. Det ensidiga vinstuppdraget åt aktiebolag bidrar till att snedvrida resurser och till att suboptimera resultat. Om alla företag åläggs att visa hur deras verksamhet bidrar till annat än egennytta (företagets vinst) lägger vi grunden för en hållbar utveckling, där skatteintäkter, samhällsnytta, framtidssäkrade klimatutsläppsnivåer etc blir redovisade och belönade.

Så kan vi stötta utfasningen av de ohållbara företagen
Hållbara företag måste skiljas ut från de ohållbara och de måste synliggöras. Genom att koppla ihop hemlöshetsfrågan med fastighetsbolagens verksamhet kan fler än allmännyttan bli motiverade att göra samhällsnytta. Ohållbara företag måste få känna av att de tär på samhällskroppen och inte gynnar utvecklingen. Och omvänt måste ansvarstagande synliggöras och ge fördelar.
Så väver vi ihop problem med lösningar och blir hållbara på köpet.

Länktips:
Debattartikel av Joakim Kaminsky på sid 5 av ETC den 9 juni 2021: https://www.etc.se/sites/all/files/papers/2021/06/dagensetc210609.pdf

Bloggtext om Förortslyftet: http://christerowe.se/2021/06/nr800-forortslyftet-en-analys-fullversion/

Länk till Stacken i Bergsjön: https://www.stacken.org/

Förortslyftet: en analys (kortversion)

Posted on 11 juni, 2021 by Christer Owe

”Det är främst individen, civilsamhället, företagen, de kommunala verksamheterna och alla som bor i de utsatta områdena som måste vara den huvudsakliga drivkraften för att lyfta deras ort. ”
Så står det i Liberalernas rapport ”Förortslyftet” på sidan 151. Det är helt rätt. De som bor och verkar i ett område, utsatt eller inte, har både bäst förutsättningar, tydligaste motiv och den rimliga rätten att forma och utveckla det sammanhang som påverkar livskvalitet och livsmöjligheter för de direkt berörda. När jag läser rapportens 190 sidor slås jag av hur annorlunda texten blivit om citatet ovan hade fått vara ett huvudtema i hur de utsatta områdena kan ”lyftas”.

Många bra förslag, men…
Det ska tydligt sägas att rapporten innehåller många bra förslag, som rimligen (nästan) alla partier i Riksdagen kan ställa sig bakom. Och den som vill snabbläsa förslagen får korta sammanfattningar i inledningen av vart och ett av de fem avsnitten. Det som förvånar mig är att rapporten i så liten utsträckning valt att utgå från de lokala förutsättningar och styrkor som behöver mobiliseras för att bygga den lokala välfärden och välståndet.

Top-down-perspektivet skymmer lösningarna
Den som vill kan gärna läsa min lite längre analys av rapporten (länk se nedan) där jag mer detaljerat preciserar vad jag saknar i texten. I stora drag handlar det om att rapporten inte betonar den lokala ekonomin och hur den kan utvecklas av de boende och de verksamma själva om de får rätt förutsättningar. Hela rapporten präglas av ett top-down-perspektiv och inte ett bottom-up-dito. Det är på något sätt som att man inte litar på att det finns ambition och kraft hos de boende att själva resa sig – lyfta sig – ur den resursfälla man hamnat i. Det finns en slags underförstådd offerbild, som gör att läsaren ska tycka synd om de boende, ett slags vi/dom-perspektiv som inte stärker de självgående processerna, som borde vara det självklara målet att stimulera och hålla igång.

Utvecklingsprocesser, djupanalys och självkritik saknas
Överhuvudtaget talas det väldigt lite om processer och utvecklingssteg i rapporten. Det är många punktinsatser och många generella grepp i texten. Som att inget barn ska behöva agera tolk åt sina föräldrar. Och det är naturligtvis sant, men är ju samtidigt bara ett symptom på en rad andra icke-händelser, där konsekvensen blivit att barnet är det som bäst behärskar språket. När de bakomliggande orsakerna inte djupanalyseras och när det inte skymtar fram någon självkritik i texten (hur kunde det bli så här…?) blir en del av punkterna i rapporten abstraktioner som hänger i luften.

Inget om cirkulär ekonomi – bara något om en farlig variant
Som framgår av den långa versionen av min analys saknas ett antal begrepp i rapporten. Den nya ekonomin, med fokus på reparationer och en tjänstesektor, som ju har goda förutsättningar att ge jobb och sysselsättning åt många i förorten, nämns bara i sin mest kontraproduktiva version. Man nämner plattformsföretag som bör få enklare regelverk att etablera sig, dvs mer av Über och liknande låglönefällor, där vinsterna dessutom dräneras bort utanför förorten och utanför Sverige. Det är synd att man inte bättre fångar upp de trender som kommer att kunna ersätta överkonsumtions-samhället.

Det kommer mera
Den som vill läsa mer kan som sagt kolla länken nedan. Där finns även en länk till rapporten som sådan i pdf-format. Och intressanta kopplingar till Stadslandet i Göteborg, MiljonStories och mycket mer. Jag planerar dessutom att återkomma med specifika texter om skolan och om boendedelen i rapporten.

Länktips:
Den längre analysen: http://christerowe.se/2021/06/nr800-forortslyftet-en-analys-fullversion/

Förortslyftet: en analys (fullversion)

Posted on 10 juni, 2021 by Christer Owe

Social hållbarhet handlar bland annat om att skapa rättvisa och lika förutsättningar för människor att få leva ett meningsfullt och berikande liv. I flera decennier har Sverige avreglerat marknader och skapat utrymme för en ekonomisk kapplöpning, som ökat BNP och som samtidigt vidgat klyftorna i samhället. Nu visar sig baksidan av New Public Management och en övertro på renodlad vinstjakt med basen i aktie- och fastighetsvärden. Alla får inte del av den växande kakan. Förlorarna hamnar i bostadsområden, som kallas utsatta eller särskilt utsatta. När föräldrarna sliter i låglöneyrken eller har hamnat i utanförskap och barnen har svårt att klara skolan blir problemen ännu tydligare. Utvecklingen behöver vändas. Frågan är hur. (Anm. Den här texten blir ganska lång, så vill du hellre läsa en kortare analys hittar du en länk längst ner på denna sida.)

MiljonStories och Mats Aronsson får inte glömmas bort
När jag träffade Mats Aronsson för snart 10 år sedan och han berättade om Miljonstories insåg jag att han hade en briljant idé för att vända på perspektivet och för att stärka de positiva krafterna i förorten. ”Berätta dina vackraste minnen hemifrån”, var Mats enkla uppmaning. Och fram trädde bilder av ljusa minnen, en hembygd som betydde något och glädje som människor bar inom sig. Mats rycktes bort alldeles för tidigt, men han fick chansen att testa sin idé några gånger. (Se länktips nedan). Alltsedan jag träffade Mats har jag burit med mig tankar om hur vi kan vända utvecklingen i de förorter som har problem.

”Förortslyftet” – en femdelad rapport från L
Liberalerna har lanserat flera hundra konkreta förslag i det de kallar ”Förortslyftet”, en rapport i fem delar på 190 sidor. Jag läste den för att se hur det partiet tänker sig framtiden för ett 60-tal bostadsområden och hundratusentals invånare. Det intressanta är att med kommandot CTRL-F går det att söka på ord i texten, var de förkommer och hur ofta. Jag gjorde det, sökte på ord som borde stå med i texten för att också hitta vad som INTE stod i rapporten. Det finns en del bra förslag, naturligtvis, i en så lång lista av konkreta tankar. Och några av dem borde (nästan) alla partier i Riksdagen kunna ställa sig bakom utan att göra partipolitik av det hela. Det handlar ju ändå om vårt land och vår gemensamma framtid, som mår bäst av att så många som möjligt arbetar, betalar skatt, trivs med sina liv och utvecklas som människor osv. Men det finns en inbyggd kluvenhet i hela anslaget, som jag inte blir riktigt vän med.

Klarsynt, men lyfts inte fram som den bärande principen
På sidan 151 hittar jag plötsligt ett klarsynt avsnitt som jag väljer att citera ordagrant: ”Situationen i de utsatta områdena kan bara lyftas genom de som bor och verkar i de utsatta områdena. Problematiken måste därför alltid analyseras ur ett lokalt perspektiv där aktörer får rätt verktyg och ansvar för att kunna ta ansvar över sina områden. Det är främst individen, civilsamhället, företagen, de kommunala verksamheterna och alla som bor i de utsatta områdena som måste vara den huvudsakliga drivkraften för att lyfta deras ort. ” Tänk om hela rapporten hade följt denna grundläggande princip, tänker jag. Att det är ett bottom-up-perspektiv som måste vara vägledande och styrande, inte ett top-down. Så annorlunda rapporten hade sett ut. Nu är den sida upp och sida ner med detaljförslag som handlar om regeländringar, straffskärpningar och målsättningar som i bästa fall så småningom kan utvecklas till något positivt, där många punkterna är av typen ”Barn ska aldrig behöva tolka (sina föräldrar)” , som på sidan 10 punkt 7. Hela rapporten lider av att vara fylld av samhällsperspektiv och en bild av hur det borde vara, istället för att illustrera hur behov, resurser och lösningar hänger ihop på det konkreta planet. Men låt mig peka på några intressanta förslag jag hittat.

Några intressanta förslag – Servicekontor för myndigheter
(Sid 11 och 23). Servicekontor, där myndigheter kan samordna sin närvaro och bli mer tillgängliga för personer som är i behov av information eller stöd. Rätt utformade skulle de kunna avlasta myndighetsvärlden, eftersom det kan ta tid att stämma av olika villkor och förutsättningar i det enskilda fallet. Jag tillåter mig att spinna vidare på idén. Allra bäst vore nog om även kvarterspolisen hade lokaler i anslutning till servicekontoret. Kanske tänker man sig här en verksamhet på entreprenad, där de centrala myndigheterna köper in sig per tidsenhet, något som i sin tur kan leda till svårigheter med sekretess, ansvar etc. Stuprörstänket och medföljande suboptimering av myndigheternas arbete skulle kunna brytas om det går att hitta en bra form för myndighetsombud, ungefär som dagens postombud, men med tydligare roll och utbildning.

Inträdesjobb för unga utan gymnasieutbildning
(Sid 33 och 38). Inträdesjobb. Här föreslås en anställningsform för personer utan avslutade studier. Arbetsgivaren skulle slippa arbetsgivaravgift samtidigt som en ung person (upp till 23 år) under max 3 år får börja arbeta med en lägre ingångslön. Eftersom det är ett faktum att det finns en grupp unga personer som har svårt att konkurrera på arbetsmarknaden kan detta vara värt att testa.

100 000 kr skattefritt vid första jobbet
(Sid 33 och 38). 100 000 kronor skattefritt. En första jobbet-reduktion bör införas där de första 100 000 kronorna som redovisas från arbete eller företagande görs skattefria. Kanske är detta ett steg mot medborgarlön?

Över 60 förslag på det rättsliga området
(Sid 54 till 58). Här finns en rad förslag kring antisemitism, extremismbekämpning, hederskultur m.m. där det knappast råder stor skillnad mellan partierna att eller ens hur man ska gå till väga för att stävja kriminaliteten och att tydliggöra vad som är OK och inte OK i Sverige. Jag återkommer till detta avsnitt nedan.

Nytänkande handlar om att se nya samband
För snart 10 år sedan var lite involverad i ett projekt i Göteborg som hette Utveckling Nordost och som under flera år hade resurser att arbeta i Angered och Bergsjön med jobbskapande åtgärder, med kultursektorn och med Stad-och-Land-frågor, eftersom Angered ligger i gammal jordbruksbygd. Projektet nådde vissa resultat och fortsatte ytterligare några år med gränsöverskridande lokal utveckling. Projektet visade hur svårt det är att vara pionjär, att hitta både kort- och långsiktiga lösningar samtidigt som man prövar sig fram och det varken finns ekonomiskt eller mänskligt kapital i tillräcklig utsträckning. Stadslandet nådde ändå stor framgång som modell för lokal utveckling och borde kunna inspirera andra förorter till liknande satsningar. Inte minst genom verktyget LEA, Lokalekonomisk Analys, kan mycket åstadkommas både i glesbygd och i förorter. Här har rapporten missat några väsentliga inspel. (Se två länktips nedan).

Rapporten innehåller inte följande nyckelord
Som jag nämnde inledningsvis har jag kontrollerat texten i rapporten ”Förortslyftet” genom att skriva olika sökord i sökrutan (CTRL-F). Följande ord står INTE med i rapporten, vilket tyvärr bara är att beklaga, eftersom det bakom varje ord finns ett eller flera alternativa sätt att vända utvecklingen i de resurssvaga områdena. Orden kursiveras i texten så att det blir tydligare vilka ord jag inte hittat.
Lokal ekonomi, Lokal utveckling, Odling, Kolonilott, Verkstad, Verkstäder, Reparation, Second hand, Begagnat, Hantverk, Tjänstesektor. Självförsörjning nämns 7 gånger i texten, men då inte i ett konkret lokalekonomiskt sammanhang utan som ett mer abstrakt samhällsfenomen.

Lokalt engagemang låter bra, men…
”Lokalt engagemang” nämns en gång (sidan 142) och då i en bra mening: ”Människor som är engagerade och bidrar till miljön i sitt bostadsområde är nödvändiga för att få fungerande stadsdelar. Kommunerna måste bli bättre på att initiera och möjliggöra lokalt engagemang och ledarskap i utsatta områden, exempelvis vid planprocesser, upprustningar och investeringar.” Det som känns märkligt är att detta konstaterande inte följs upp på de 190 sidorna så att rapporten hjälper till att främja eller tydligt exempifiera just det man beskriver så bra.

Samarbete låter också bra, men …
Snarlikt är det med ordet ”samarbete”, som förekommer 25 gånger i rapporten. På sid 153 skriver man ”…måste bygga på ett samarbete mellan det offentliga, fastighetsägare och personer som bor där”. Men hur detta samarbete kan se ut, ansvaras för eller bli en del av utvecklingsprocessen beskrivs inte. Man nämner lite kort på sid 154 två exempel där BID, Business Improvement District, använts. Ursprungsversionen från Storbritannien hade dock inte med civilsamhället i konceptet, så rollfördelning och mandat är oklart. Det hade varit bra om formerna för samarbete hade fått ta mer plats i rapporten, eftersom det är oklart vem som ansvarar för vad.
Det är som om man säger Abrakadabra utan att trolla.

Ingen marknadsekonomi, ingen innovation ?
Fler ord som inte finns med i rapporten är följande – och det hade kanske varit viktigt för att förstå varför områdena ser ut som de gör:
Livslängd, Marknadsekonomi, Innovation, Självkritik. Att den förväntade livslängden för människor som bor i de utsatta områdena är flera år kortare än genomsnittet är ett känt faktum och illustrerar enligt min mening den orättvisa som ett konkurrenssamhälle med vinnare och förlorare leder till. Mycket märkligt är att varken marknadsekonomi eller innovation nämns, som ju är hörnstenar i en liberal agenda. Det finns tydligen inte ens utrymme för ett uns självkritik, när ett marknadsorienterat samhällssystem visar tydliga brister. Det hade varit klädsamt när nu pandemin visat hur sårbart ett alltför marknadsberoende samhälle blir när ingen har reservlager på förnödenheter som kan vara livsavgörande.

Inga kvarterspoliser
Inom det avsnitt som fått rubriken trygghet och som till största delen handlar om straffrättsliga åtgärder är det belysande att följande ord saknas:
Kvarterspolis, Väktare, Drönare. Det hade ju varit en mycket lämplig samordning om ordningsmakten kunde finnas tillgänglig i de servicekontor man tänker sig. Men det tappades bort. Och trygghet – för vem? De boendes trygghet byggs i relationerna på plats, inte av fällande domar i tingsrätten.

Inget om Hammarkullekarnevalen eller livsnerven i förorten
Hade perspektivet varit mer bottom-up så hade troligen rapporten innehållit följande ord:
Bottom up, Gräsrot, Gräsrötter, Hemlängtan, Hembygd, Glädje, Hjälpas åt, Goda grannar, Karneval, Festival, Gårdsfest, Livspussel. Nu finns de inte med. Man missar exemplet Hammarkullen, med sin identitetsskapande karneval. Man missar hur folk bildar nätverk för att stärka varandra och bli duktigare på att hitta lösningar. Man missar det som MiljonStories fångar så bra, de goda minnena, historierna, skratten och livsglädjen. Man missar helt enkelt det som utgör själva livsnerven i varje stadsdel, by eller förort. Det man sträcker sig till att tycka är att (sid 153) ”…samverkan mellan det offentliga, fastighetsägare och boende så att fler känner sig fria att röra sig i sina områden…” och (sid 154) ”… samverkan fastighetsägare, skola, polis, socialtjänst, företagare och föreningar gör att man får trivsamma och väl fungerande områden…”. Intrycket blir att ordet samverkan bara är en abstraktion ungefär som kundnytta.

Hur är det med kulturen?
Ordet kultur förekommer 23 gånger i texten och på sid 23 står det ”… en otrolig kraft att över 100 språk talas i Angered”. Men hur ska den kraften tas till vara? Vi får ingen vägledning. De övriga 22 gångerna kultur förekommer handlar det mest om tystnadskultur, kulturförvaltning eller negativt som på sid 76 där det handlar om en förtryckande kultur… Och jag trodde att Liberalerna var ett kulturbärande och folkbildningsorienterat parti. Men här hann man uppenbarligen inte formulera hur kulturlivet blir en bärande del av Förortslyftet. Synd.

Den nya ekonomin, lokala arbetsplatser, kooperativ – allt saknas
På 14 ställen nämns ordet arbetsplats, men ingenstans handlar det om de lokala arbetsplatser som måste utvecklas i förorten. Entreprenör nämns 10 gånger och på ett positivt sätt på sid 35. Men det är ganska magert. Ord som saknas är bl.a. följande: Egenanställning, Kooperativ, Cirkulär ekonomi. För mig som specialstuderar den nya ekonomin och hur den tar form känns det märkligt att dessa ord helt saknas i rapporten. (För den som vill veta mer om cirkulär ekonomi kan hitta mycket i min blogg). Ordet ekonomi förekommer å andra sidan 149 gånger i rapporten, dvs nästan på varje sida.

Vilseledande begrepp och fel riktning – ekonomin måste byggas upp
Delningsekonomin nämns faktiskt på tre ställen i rapporten, sid 33, 36, 38. Det handlar då om att ta bort legala hinder för plattformsföretag. Jag tolkar det som att man ser att förorten vinner på att multiföretag som AirBnB och Über får det lättare att etablera sig i Sverige eftersom de erbjuder låglönejobb (och det är väl kollektivavtalen man vill ge undantagsregler för, kantänka…). I min värld blir det ett sätt att dränera den lokala ekonomin, när vinster på plattformsföretagens lösningar hamnar utomlands hos de stora drakarna. När målet måste vara att bygga en stark lokal ekonomi i förorten. Det är sorgligt att definitionerna vad som är vad kring cirkulär ekonomi och delningsekonomi är så oskarpa. Plattformsföretagen med multinationell operativ bas kan knappast vara ”lyftet” för förorten, snarare sänker de lönenivåerna och permanentar en oorganiserad arbetskraft som inte får ihop till sin pension, än mindre till sin försörjning om de dessutom ska betala marknadshyror på sin lägenhet.

Civilsamhället, folkbildningen och hyresgästföreningen
Civilsamhället nämns 23 gånger i rapporten. Kanske mest positivt på sid 151 där det står (och som jag citerade i inledningen): ”Det är främst individen, civilsamhället, företagen, de kommunala verksamheterna och alla som bor i de utsatta områdena som måste vara den huvudsakliga drivkraften för att lyfta deras ort.” Så synd att dessa tankar inte utvecklas vidare och blir till tydligare riktlinjer för hur olika nivåer i samhället ska hjälpas åt att ta ansvar och att lösa gemensamma problem. Intressant är också att en viktig aktör inom civilsamhället inte alls nämns i rapporten: Hyresgästföreningen. Det är som om en rapport om jordbruket i Skåne inte skulle nämna skördetröskan. Den syns ju överallt och är en del av verkligheten. Även studieförbunden behandlas märkligt i rapporten. De nämns 5 gånger och då enbart i samband med kritiken av Folkbildningsrådet och kritiserade kopplingar till islamister. Decennier av viktigt folkbildningsarbete i flera stora studieförbund blundar rapporten för. Frågan uppstår om det är medvetet eller omedvetet och vad de seriösa studieförbunden tycker om detta att blir bortglömda.

Tänk om detta hade blivit något att enas kring…
Det finns naturligtvis mycket mer och mycket att ta fasta på i rapporten, som kan vara värt att lyfta. Inte minst inom skoldelen och inom byggandet, en del som känns väldigt mer genomarbetad än de övriga. Och det finns många referenser att följa upp. Men rapporten tyngs ändå av detaljerat klåfingriga förslag om än det ena, än det andra. Och när rapporten missar att det är den lokala ekonomin som måste stärkas genom att människor får möjlighet att förverkliga det de har fallenhet inom, kunskap om och intresse för blir summan av min läsning att detta är en partsinlaga, inte ett underlag att samlas och enas kring. Det är synd.

Dynamiken som motor
Vi är många som vill att samhället utvecklas positivt och att människor känner sig välkomnade in i det. När top-down-perspektivet råder ökar risken för polarisering och missförstånd. Kanske har det med den oklara marknadsekonomiska styrningen att göra. Om traditionell ekonomi bygger på dynamiken mellan den som har och den som inte har (tid, pengar, kunskap – you name it) så blir målet att bibehålla en onaturlig klyfta mellan människor självklar. Någon ska göra ett jobb åt mig. Jag betalar och den som gör jobbet säljer sin tid. Med stora klyftor ökar vinsten för vissa aktörer och vinstprognoserna ger aktieägarna anledning att stödja utvecklingen. Till slut handlar allt om synen på samhälle, människa, rättvisa och vilken framtid vi önskar.

Länktips:

Förortslyftet, en rapport från Liberalerna: https://www.liberalerna.se/wp-content/uploads/forortslyftet-hela.pdf

Kortversion av min analys: http://christerowe.se/2021/06/nr801-forortslyftet-en-analys-kortversion/

Ett par tankar kring bostadspolitiken i Förortslyftet: http://christerowe.se/2021/06/nr802-bostader-och-samhallsnytta/

MiljonStories: https://www.matsaronsson.se/miljonstories.php

Stadslandet Göteborg: https://goteborg.se/wps/portal/enhetssida/stadslandet-goteborg—eu-projekt-om-hallbar-/lyckade-insatser

Lokalekonomisk analys där Stadslandet varit involverat: https://www.bergum-gunnilse.se/pagaende-projekt/gron-lokalekonomisk-analys-med-handlingsplan/

EU, demokrati och utmaningar

Posted on 8 juni, 2021 by Christer Owe

EU är en samarbetsorganisation som behöver fungera för att överbrygga motsättningar i ett kulturellt och ekonomiskt splittrat Europa. Nationalister och populister i olika länder gör vad de kan för att sabotera EU-tanken, ofta genom att hävda att ”Bryssel ska inte få bestämma” eller att ”Vi betalar en massa till andra länder utan att få något tillbaka”. Brexit blev ett faktum för att nationalisterna i Storbritannien fick genomslag för de protektionistiska tongångarna. Hur det går i Tyskland och Frankrike kommer att avgöra EU:s framtid. I höst går Tyskland till förbundsdagsval.

CDU överraskade i Sachsen- Anhalt
Delstaten Sachsen-Anhalt, som tidigare var en del av DDR, gick till val i helgen. Det fanns en farhåga att det främlingsfientliga högerpartiet AfD skulle segra, men CDU gick tydligt framåt i valet och delstaten gav därmed stöd åt ett fortsatt kristdemokratiskt styre. AfD tycks få cirka 22 procent av väljarstödet , medan CDU fick 36 procent. Det tycks därmed som att förnuft har gått före protest denna gång. Det är dessutom i år sista året som Angela Merkel är förbundskansler, så oavsett hur det går i höst kommer förbundsrepubliken Tyskland, EU:s största land, att ledas av en ny politiker.

Protest eller skarpt läge?
En detalj i sammanhanget är att opinionsmätningarna tycks ha missbedömt hur väljarna i Sachsen-Anhalt tänkte rösta. CDU:s framgång syntes inte i förväg. Det kan vara en viktig erfarenhet för inte bara tyska val, utan för många länders val. Det är lättare att ange ett parti i en opinionsmätning än när det verkligen gäller. Missnöjet med nuvarande styre får lite större svängrum när ”det inte spelar någon roll”, medan i det skarpt läge tänker väljarna sannolikt lite mer noga vilket parti de vill ska ha makten.

Osäkerheterna med mätningarna behöver belysas
Översatt till svenska förhållanden kan det innebära att det faktiska stödet för regeringen, dvs både S och MP, kan vara större än vad opinionsmätningarna visar. Och omvänt kanske stödet för SD egentligen är mindre än vad mätningarna visar. Och den typen av under- och överrepresentation kan vara svårt för opinionsinstituten att bygga kalkylmodeller för. Möjligen skulle erfarna kommentatorer kunna peka på osäkerheterna lite mer.

Frankrike, Skottland, Katalonien
När det gäller EU är det inte långt till nästa presidentval i Frankrike, ett val som också kommer att spela mycket stor roll för utvecklingen i Europa. Skulle – i värsta fall – LePen lyckas att få mer än 50% av rösterna i presidentvalet finns en stor risk att EU försvagas och splittras. Skulle samtidigt separatisterna i Katalonien i Spanien vädra morgonluft riskerar EU att fragmentiseras. Och det är inte ens säkert att ett eventuellt närmande till EU från Skottland skulle bidra till en positiv sammanhållning. Tvärtom skulle en skotsk medlemsansökan kunna uppmuntra just t.ex. befolkningen i Katalonien att agera för självständighet och EU skulle tvingas ägna mer tid åt inre frågor än åt de stora, gemensamma frågor som måste lösas på EU-nivå.

EU behövs för demokratin
I en komplicerad värld är det dessutom så att ett starkt centraliserat EU skulle kunna uppfattas som negativt av flera medlemsländer. Det folkliga missnöjet med att få mindre insyn och mindre procentuell rösträtt genom att EU tar större plats på nationernas bekostnad ska inte underskattas. Och för att ytterligare komplicera bilden är det kanske just nu nödvändigt att EU får ett tydligare mandat att agera sammanhållet. När enskilda EU-länder sviker de demokratiska idealen måste EU hålla emot. När Ryssland inte tvekar att annektera Krim och ett par regioner i Ukraina behövs ett EU som talar med enad tunga. När inte ens USA har en förutsägbar hållning i internationella frågor – trump visade hur lätt det kan vara att iscensätta en statskupp – behöver EU finnas kvar som en tydlig motkraft till det växande ekonomiska och politiska inflytande som Kina står för. Och Ryssland har en allt annat än demokratisk regim vid makten, något som påverkar alla länder i forna Sovjetunionen, i det tidigare östblocket och i Rysslands närhet.

Hur respektera respektlösheten?
För att hantera klimatkrisen och för att bromsa den farliga utveckling Johan Rockström varnar för (se tidigare blogginlägg) behövs ett EU som inte tvekar, ett EU som tar beslut och som tar ansvar. Tricket är att behålla och utveckla medborgarnas förtroende samtidigt som lagar och regler ändras. Missnöjet och föraktet mot forskning finns överallt. I Sverige lär det vara 6 procent av de vuxna som är klimatförnekare. De misstror sannolikt mycket av den information de får, särskilt från Public Service. Svårigheten med detta är att journalister och makthavare behöver kunna bemöta respektlösheten med respekt, okunskapen med förståelse och inte falla för frestelsen att stämpla alla som ifrågasätter forskningen med nedsättande epitet.

Sanning och lögn, vetenskap och åsikter, är inte jämlikar
Om sanning ställs mot lögn så att lögnen framstår som lika mycket värd som sanningen sviker Public Service sitt uppdrag. Å andra sidan, om klimatförnekare aldrig får komma till tals stämplas ju Public Service lätt som elitens propaganda av den minoritet som inte vill erkänna det forskningen kommit fram till. Exakt hur detta dilemma ska hanteras vet jag inte. Men det blir märkligt om åsikter och vetenskap jämställs. Och samma problem som vi har i Sverige finns naturligtvis i alla EU:s medlemsländer. Med den stora skillnaden att vi har en tradition av folkrörelser, studieförbund och fackföreningar som har bidragit till den kollektiva kunskapsbildningen på gräsrotsnivå.

Civilsamhället måste träda fram och göra mer nytta. Det är inte ytterligare en partiledardebatt i Agenda som skapar mer förståelse för vart världen är på väg. Det är när människor möts i vardagen och får lyssna till varandras ståndpunkter som vi berikar oss och lär av varandra.

Måste ses: Breaking boundaries

Posted on 7 juni, 2021 by Christer Owe

Breaking Boundaries, the Science of our Planet är namnet på en ny bok av Johan Rockström. Netflix har dessutom producerat och lagt ut en dryg timmes dokumentär med samma rubrik, där huvuddragen av forskningen presenteras på ett tillgängligt sätt. Det finns ett antal planetära gränser, som vi människor måste respektera för att inte livet på jorden drastiskt ska förändras. Ozonlagret hotades för några decennier sedan av läckande freoner från kylskåp m.m. Världen tog sig samman och ozonlagret är nu tillräckligt för att skydda oss från den UV-strålning, som annars hade kunnat orsaka oerhörda problem. Ett globalt hot hanterades, bl.a. för att det fanns enkla kopplingar mellan orsak och verkan och för att det inte krävdes någon större omställning av vårt sätt att utveckla samhället. Men tyvärr är ozonlagret undantaget i listan på planetära gränser som vi måste respektera.

Skickligt kommunicerat
Filmen är skickligt producerad med grafik, som återkommer gång på gång. Grafik, som illustrerar hur människor som grupp korsar de gränser som leder oss alla in i riskzonen respektive högriskzonen, där risken handlar om en oåterkalleligt kraftig störning på planetens jämviktssystem. Systemet med återkommande årstider har gynnat inte bara människans odling, utan hela ekosystemets utveckling, där blomning, pollinering, skörd osv har fungerat i ett intrikat samspel. Det nuvarande årstidssystemet har vi haft i cirka 10000 år. På 50 år har människan rubbat jämvikten, så att det lokala klimatet och vädret inte längre kan anses givet.

Artutrotningen
Även om klimathotet är det som diskuteras mest, är artutrotningen enligt forskarna betydligt värre, sett ur perspektivet med planetära gränser. Människan har påverkat artförekomster, antal individer och balansen mellan olika växter och djur på ett synnerligen allvarligt sätt. Av alla världens fåglar är numera de vilda fåglarna i minoritet för att ta ett exempel. Växtgifter dödar insikter i en skala som vi inte är medvetna om. Haven är delvis utfiskade och konstgödseltillförsel övergöder våra sjöar och hav på ett sätt, som har gjort Östersjön till världens kanske mest förorenade hav.

Hög tid att korrigera för misstagen
Det viktiga är kanske inte alla fakta, eftersom de ändrar sig år från år. Det viktiga är att så många som möjligt förstår digniteten i dessa frågor och börjar ifrågasätta företag som förstör livsmiljön, börjar ställa krav på politiker att lagstiftningen snarast måste skärpas, själva börjar fundera på vilka beteenden som skadar planeten och vilka som är OK. På ett sätt är detta inte partipolitik. Det är en överlevnadsfråga, som alla tänkande människor behöver förhålla sig till. Att fortsätta som förut håller inte. Vi måste korrigera för 1900-talets felaktiga vägval så att det finns en framtid för kommande generationer.

Fasa ut de ohållbara – de ska inte få förstöra för de andra
Allra enklast är ju att ställa krav på alla företag att de inom säg 10 år ska kunna visa hur de bidrar till att miljön och samhället blir bättre, än om de inte fanns. Ohållbar, skadlig verksamhet har inget existensberättigande. Lägg bevisbördan på företagen, på de offentliga verksamheterna och på civilsamhället att visa att man har ett långsiktigt positivt inflytande på de planetära gränserna, gärna i kombination med Ellen MacArthurs Donut-modell eller motsvarande, så att även de sociala frågorna inkluderas i hållbarheten. Pengarna måste komma i sista hand. Och inte i första, som idag.

Balansera fyra nyttor
Jag brukar ofta påpeka behovet av en ny balans mellan fyra olika nyttor.
Politiker, företagsledare och alla andra måste kunna visa hur dessa fyra nyttor balanseras på ett långsiktigt, rättvist och hållbart sätt. Vi behöver ha ett samhälle som klarar av att balansera samhällsnytta (skatter, utbildning, infrastruktur, sjukvård…), framtidsnytta (kommande generationers förutsättningar att kunna leva ett bra eller bättre liv), företagsnytta (verksamheters livskraft, drivkrafter och resultat…) med individnytta (varje människas rimliga krav på livsförutsättningar, glädje, självförverkligande och sammanhang…). Idag är vinstintresset överordnat allt annat. Det har visat sig inte fungera. Att utveckla modeller för hur de fyra nyttorna balanseras måste bli hemläxan för var och en som gör anspråk på att vilja utveckla någon del av samhället.
Samtidigt måste vi klara av att hålla en tydlig kompassriktning när det gäller kultursfärens roll – för demokrati, för jämlikhet, för människovärdet och för betydelsen av det fria ordet.

Alla borde se filmen för att förstå var vi står och hur bråttom det är att bli överens om prioriteringarna. En delfråga i detta är vem som egentligen är ”vi”.

Opinionsbildning á la CUF och Fokus

Posted on 2 juni, 2021 by Christer Owe

Vilsenheten brer ut sig. Eller om det är den medvetna omedvetenheten. Man vill inte höra, man vill inte se, man vill inte behöva ta ställning. Det är en strutsmentalitet (förlåt, alla strutsar!) som är skadlig för oss alla. Opinionsbildare och personer med stort genomslag ägnar sig åt att förminska de verkliga problemen och åt att totalt bortse från sin egen roll i vart utvecklingen leder oss. Två exempel får illustrera det jag menar. En kort reklamfilm för CUF och en ledare från ETC. I ETC sammanfattas hur olika skribenter ägnar sig åt att försvåra en ansvarstagande klimatpolitik. CUF-filmen är avslöjande i sin egen form. Länkar till båda – se nedan.

Klimatet, var god dröj…
Journalister och opinionsbildare som inte vill inkludera klimathotet i sin världsbild använder sina plattformar till att upprepa argumentationen från SD innan de klev in i Riksdagen. ”Men det får man inte säga i det här landet” känns igen som uttryck. Och motsägs då som nu av att det är precis det de säger som de hävdar att inte får säga. Om och om igen, som om det vore en sanning. För att ge sken av att budskapet är sannare eller viktigare än de budskap som dominerar nyhetsbevakningen. Som om det blir sannare av att det framställs som en motarbetad del av majoritetens konspiration mot en förtryckt minoritet. Trots att det är dimridåer och halvsanningar (i bästa fall) som torgförs, när det inte är rena falsarier.

Den extrema egoismen har fått ett ansikte
När det gäller Centerns ungdomsförbund, CUF, är sammanhanget minst lika märkligt. Alla vet att rökning är skadligt, att miljarder cigarettfimpar i vår närmiljö utgör ett allvarligt miljöproblem, att alkoholen orsakar många tragedier och där Systembolaget spelar en viktig roll i att reglera bruk och missbruk, att kvinnosynen i Paradise Hotel är undermålig (med ett understatement), att narkotikamarknaden är plattformen som den aktuella gängkriminaliteten står på, och att frihet aldrig får innebära någon annans ofrihet. Ändå lanserar sig CUF som det parti som prioriterar rökning – när sjukhusen dignar under pandemins härjningar, det parti som totalt blundar för miljö och klimat när den personliga friheten är så mycket viktigare, det parti som hellre uppmuntrar till bruk av alkohol och narkotika än att säkerställa att skadeverkningarna minimeras. Det finns ett val, hela tiden. CUF har valt den extrema egoismen som sitt kännetecken och ger i praktiken fingret åt ”Greta-folket”, som de säkert bara kan skratta åt.

Drömmen tycks vara att strunta i allt
Tidningarna SvD och Fokus har naturligtvis kalkylerat var de kan få gehör för de åsikter de skapar utrymme för. Samtidigt som de aktivt försvårar för ansvarstagande politiker att göra något åt klimatfrågan. Och CUF-ungdomarna ser sig som talespersoner för en ung, kaxig generation, som vill flytta på Britt-Marie, 45, som de tycker har gynnats av för mycket regler och som bara sitter och fikar på jobbet. Medan det de drömmer om själva tycks vara att sitta och fika, dricka öl, ta en joint och strunta i allt och alla….

Bevare oss…
Det pågår ett folkmord i Tigray, Etiopien, som jag skrivit om tidigare. Och det viktigaste CUF kan torgföra är rätten att få röka, dricka och bete sig oansvarigt i största allmänhet. Bevare oss för den generationen politiker, när de gör anspråk på att få sitta i Riksdagen, påhejade av Hakelius på Fokus och diverse klimatförnekare på Svenska Dagbladet. Att unga Fältbiologer ska söka sig till CUF, när deras natur- och miljöintresse vaknat, är osannolikt. Det gamla gröna-vågen-partiet byter tydligen ut sina sympatisörer och odlar numera andra intressen. Och legitimerar en attityd av att ”bara-jag-får-som-jag-vill-blir allt bra”.

Med den generationen kommande politiker inom Centern kommer det partiet aldrig kunna kalla sig ansvarstagande.

Länktips:
https://www.etc.se/opinion/nu-har-jag-fatt-nog-av-fossila-fossilkramare

https://twitter.com/i/status/1399666809972928523

Media: Dags att fokusera på rättvisa

Posted on 1 juni, 2021 by Christer Owe

SVT:s program Agenda känns allt mer förutsägbart. Man tar dit en eller två partiledare och så vrider och vänder man på regeringsfrågan. ”Hur ska ni kunna samarbeta…?” som om det vore den enda förväntan väljarna har på sina politiker: hur ett regeringsalternativ ska se ut. Vi har trots allt ett flerpartisystem, men i Agenda utgår journalisterna ständigt från ett tänkt tvåpartisystem, oftast benämnda höger och vänster. På sikt skadar detta demokratin. Flerpartisystemet förtjänar att respekteras, eftersom det skapar en större förståelse för sambandet och tilliten mellan väljare och våra företrädare. För att mejsla ut skillnader och likheter mellan våra partier skulle Agenda-redaktionen kunna använda andra tydliga frågeställningar.

Orättvisa och rättvisa
Troligen är det inget parti som öppet skulle erkänna att man förordar mer orättvisa i samhället. Snarare är det olika perspektiv på rättvisa som alla partier kan förhålla sig till. ”Är det rättvist att flyktingar kommer hit och får mina skattepengar i bidrag”, kanske någon frågar sig? Eller ”är det rättvist att jag efter 45 år som städare inte kan leva på min pension”, tänker någon annan? ”Är det rättvist att jag som tjänat miljoner på att jobba dag och natt i mitt företag ska betala så mycket skatt”, tänker en tredje? ”Är det rättvist att mina barn får gå i en sämre skola bara för att vi bor i ett problemfyllt bostadsområde”, funderar en fjärde? Osv. Det finns hela tiden upplevda orättvisor att relatera till.

Rättvisa löner hänger ihop med budgetar
Det intressanta vore därför om Agenda-redaktionen kunde ha rättvisa som tema. Vad menar respektive parti med rättvisa? Var går gränsen för de orättvisor man är beredd att acceptera eller inte? Hur vill partierna komma till rätta med de viktigaste orättvisorna? Vad talar för att metoden är effektiv? Hur ser partierna på lönearbetet och rättvisa löner – ska det vara som i Finland att läkare och lärare tjänar ungefär lika mycket? Är det rättvist? Politiker ska inte lägga sig i lönebildningen, heter det, men indirekt styr man resurstilldelning, bemanning och personaltäthet via de budgetar som lokala politiker kontrollerar. Och man kan alltid välja att anställa någon mer meriterad, än en person som saknar adekvat utbildning.

Är ekonomisk orättvisa en plattform för ökad rättvisa?
Hur ser ett mer rättvist Sverige ut? Om partierna ges utrymme att beskriva det rättvisa samhälle de vill verka för, kan konturerna klarna. Är det rättvist att ta bort hemspråksundervisning för personer som har svenska som andraspråk och därmed göra det svårare för dem att klara skolan och senare att komma in på arbetsmarknaden? För vem i så fall? Är det rättvist att miljardärerna blir fler och fler i Sverige? Gynnar det samhället i stort? (Det var 40 år sedan Reagan och Thatcher hänvisade till det som brukar kallas ”trickle down”, dvs att rika personer genererar välfärd just genom att de är rika…). Det borde ha visat sig nu hur välfärden blev mer jämnt fördelad av att några blev extra förmögna. Det rättvisa med ekonomisk orättvisa borde ju synas nu, tycker man.

Helhetsgrepp, globala resurser, arbetskraft, korruption…
En variant på rättvisa skulle kunna vara att djupdyka i korrupta samhällen. Hur går det till i länder, där korruptionen är utbredd? Vill vi ha det så? Hur utbredd är korruptionen i Sverige och vad vill partierna göra åt det? Eller hur rättvist är det att vi sedan 100 år har exploaterat hälften av alla kända oljetillgångar? Vore det inte rättvist att spara återstoden till kommande generationer? Hur rättvist är det att vi med full fart förändrar ekosystemen i världen, så att livsbetingelserna för kommande generationer rubbas? Hur rättvist är det att vi fortsätter att utnyttja ”billig” arbetskraft från andra länder för att kunna köpa oss produkter som vi låtsas att vi behöver, så att vi kan hålla uppe visionen av en möjlig evig tillväxt?

Kanske juste med öppna frågor, eller med detaljfrågor?
Partierna kan naturligtvis få väldigt öppna frågor. Vilka orättvisor är mest angelägna att komma till rätta med? Hur hur ser ett mer rättvist Sverige ut? Eller mer konkret: Vad är rättvisa för den som inte, p.g.a. sjukdom eller annat, kan arbeta? Hur ser rättvisan ut för den som flytt hit undan kriget i Syrien eller på Balkan på 90-talet? Hur ser rättvisan ut för den som misshandlas av sin partner? Hur ser rättvisan ut för den som fastnat i drogberoende? Hur ser rättvisan ut för den som mobbas i skolan?

Jag tror att Agenda skulle bli otroligt mycket mer levande och verklighetsnära med helt andra frågeställningar till politikerna. Det måste bli ett slut på drömmen om att få en politiker att avgå i direktsändning. Ett bättre program hjälper tittarna att orientera sig i en allt mer komplex värld. Och hitta ett parti och en politiker som man tycker bäst företräder ens värderingar.

Cirkulär ekonomi: Normer, roller, värdering

Posted on 27 maj, 2021 by Christer Owe

Hur vi beter oss som konsumenter är något som Johan Jansson, professor vid Umeå Universitet, forskar på. Vad får oss att välja olika produkter och tjänster? (A).
Konsultföretaget Trivector hjälper kommuner och företag att formera gröna resplaner, så att resandet blir mindre skadligt för miljö och klimat. (B). Civilsamhället saknar strukturer och kommunal förståelse för hur ideella verksamheter ska kunna göra nytta på en genomekonomiserad hyresmarknad. (C).
Slutsatser från umeforskaren, erfarenheter från de gröna resplanerna och civilsamhällets (delningsekonomins) behov presenterades i veckan vid tre olika webbinarier. (De olika delarna för enkelhets skull taggade A, B, C nedan.)
Allt hänger ihop, inser jag. Inte bara för att de berör hållbarheten, den nödvändiga förändring samhället står inför eller hur allt till slut blir ett konkret ställningstagande på individnivå. Det visar sig att mycket handlar om kultur, om värderingar och om att vi är sociala varelser.

Vi tar inte logiska beslut (A)
Jansson visar övertygande att våra beslut som konsumenter oftast beror på en kombination av faktorer och som dessutom ändras över tid och beror på situationen. Vår ålder och vår inkomst, våra vanor och vår förståelse, hur synligt och tillgängligt ett alternativ är samt vår identitet och de sociala normer och sammanhang som vi ingår i – allt detta spelar roll. Man skulle kunna tro att det är logiska argument som fäller avgörandet, men det menar Jansson att det inte stämmer. Vi drivs till stor del av vad andra tycker, våra nätverk, influencers, förebilder. Men också av känslomässiga ställningstaganden, efterrationaliseringar och förenklingar. Tid kan vara en avgörande faktor.

Sociala och privata normer vägleder (A)
De sociala normerna, menar Jansson, fungerar på två sätt. De bekräftar oss när vi gör ”rätt”, dvs som det sociala sammanhanget förväntar sig. Men de kan också exkludera oss, när vi gör ”fel”. Att gå sin egen väg i tonåren kan vara utmanande och svårt, som de flesta säkert vet. De personliga normerna belönar oss å andra sidan med stolthet och självuppskattning när vi gör ”rätt” (enligt vår egen måttstock), men bestraffar oss med skuldkänslor och skam om vi bryter mot våra egna regler. Att det tar tid att förändra normer illustrerar Jansson med ett diagram över hur många läkare som rökte på 60-talet jämfört med idag, se bild.

Plus och minus med att vi har en gruppidentifikation (A)
Vi omgärdas således av diverse oskrivna lagar, som vi själva och vårt sociala sammanhang har konstruerat. (Det är lätt att börja tänka på s.k. ”hederskultur” i detta sammanhang, men glöm det…. det är ett stickspår.)
På ett sätt utgör dessa oskrivna lagar och förhållningssätt en kultur, som dels ger oss en känsla av trygg tillhörighet som de sociala varelser vi är, men också en positiv gemenskap som på ett konstruktivt sätt kan utveckla nya sätt att hantera frågor. Genom att vi delar värderingar med andra står vi inte ensamma inför en uppgift.

Företagskulturen kan ha stor betydelse (B)
När kommuner, fastighetsägare, näringsliv och andra arbetar tillsammans för att ta fram gröna resplaner, mer hållbara och genomtänkta lösningar på person- och godstransporter, visar det sig, förstår jag ur webbinariet om gröna resplaner, att det uppstå situationer där de gemensamma åtgärderna tas emot på helt olika sätt. Organisationer har olika sätt att sätta gränser för hur medarbetare förväntas agera, olika tidsperspektiv och värderingar. Det kan kallas företagskultur. Ofta är det en ledarskapsfråga, har jag lärt mig. Genom tydlighet och att själv vara ett gott exempel brukar bra ledare kunna visa vägen till hur attityder är OK eller inte OK, hur snävt eller hur fritt olika regler ska tolkas och följas, hur flexibelt organisationen svarar på inre eller yttre behov osv.

Det saknas en balans mellan olika nyttor (B)
Att samarbeta för någon nytta som är större än den individuella nyttan och större än nyttan för den egna organisationen kan vara svårt. Samhällsnyttan, miljönyttan och klimat-dito av att färre bilar behöver parkeringsplats, färre bilar behöver köa i rusningstid etc är oomtvistad, men hur ser processen ut som leder till att alla anstränger sig för denna kollektiva nytta? Hur får man många att vilja medverka i en gemensam resplan för att alla ska kunna ta del av de fördelar som de gemensamma ansträngningarna faktiskt leder till?

Medskick: ”Bygg kultur” (B)
Trafikverkets och Trivectors webbinarium plockade upp flera goda exempel på hur gröna resplaner tagits fram och lett till positiva effekter. Det var exempel från Chalmersområdet, från Linköping och från ett västsvenskt nätverk av större företag. Konkret hade många detaljlösningar kommit till stånd. Ett synligt exempel var att nio bilgarageplatser på Chalmers hade gjorts om till 100 cykelgarageplatser med låsbara skåp och plats för att sköta om cykeln. Någon kunde redovisa konkret sänkta CO2-utsläpp. Någon hade medskicket till åhörarna: ”Bygg kultur”. Just det. Hur bygger man kultur?

Roller, mandat och strukturer behöver utvecklas (B)
Jag kan inte värja mig från intrycket att webbinariet om gröna resplaner egentligen var en kurs i att få kommunernas tjänstepersoner att agera istället för att reagera. Förändring är svårt och rollerna är oklara. Det kommunala uppdraget är otydligt i gränsdragningen mot externa verksamheter. Likabehandlingsprincipen, som är viktig ur demokratiskt perspektiv, kan också bli en hämsko så att inget händer. Mandat, ansvarstagande, beslutsramar och befogenheter behöver formuleras. Hur går egentligen beslutsfattandet till i samarbetena, där kommunen är en part? Vem slår fast att det är dags att gå vidare? Hur avgörs ambitionsnivåerna och tidshorisonterna? Min farhåga är att det går onödigt långsamt för att det är otydligt vilka mandat som gäller och vilka ansvars- och beslutsformer som gäller. Om något inte blir som det är tänkt, vems fel är det då? Och omvänt, om det blir bättre än planerat, vem ska ta åt sig äran för det?

Delningsekonomin i sin finaste form (C)
Ännu tydligare blir frågan om rollfördelning och mandat när jag lyssnar på ett webbinarium under rubriken ”Rätt till staden” i arrangemang av programmet Managing Big Cities vid Gothenburg Research Institute, som ingår i Göteborgs Universitet. Så här står det i inbjudan:
” Urbana allmänningar (commons) är resurser som görs tillgängliga genom gemensamt skapande och förvaltande, och som tas om hand om gemensamt. I Göteborg finns till exempel Cykelköket, gratisbutiker, leksaksbibliotek eller Solidariskt kylskåp. Sådana organisationer som drivs av civilsamhället skapar resurser av glömda cyklar, matsvinn och gamla leksaker, och gör på så sätt nya allmänningar och bidrar till social och miljöhållbarhet. Därför behöver sådant skapande ges rum i staden.”
Samhällsnyttiga, idéburna och icke-kommersiella verksamheter har svårt att fungera på kommersiella villkor. Hur ska staden göra då?

Olika verksamheter behöver samsas, och hur? (C)
Engagemanget är påtagligt och viljan att lösa lokalfrågan för dessa goda initiativ finns också. Men hur ska vi värdera samhällsnytta när den i sin renodlade form inte hanterar pengar? Regelverket är inte anpassat för löst formerade nätverk utan stadgar, utan organisationsnummer, utan bokslut, revisorer och formellt ansvar. Tusentals ”vanliga” föreningar som också behöver stöd kan inte utan vidare sidsteppas för att några få idéburna och samhällsnyttiga verksamheter pockar på stöd. Det är ingen enkel fråga. Samtidigt som ett samhälle måste kunna inkludera olika slags initiativ. Allt kan inte vara utlandsägda hamburgerbarer, cykelburna restaurangbud eller kaffekedjor. Och även en cykelreparatör behöver kunna ta betalt för sitt arbete. Allt kan inte bygga på gratisarbete. Lönearbete i egen regi måste kunna rymmas vid sidan av det ideella engagemanget för samhällets bästa.

Livet går inte ut på att shoppa (C)
Solveig, som driver Gratisbutiken i Majorna, beskriver på ett fint sätt hur hennes verksamhet skänker glädje och trygghet åt både givare och mottagare. ”Folk är tacksamma att få skänka saker de inte behöver”, säger hon. Och naturligtvis är mottagarna tacksamma. Hennes gratisbutik bygger lokal identitet och sammanhang i det sociala, som så lätt går förlorat när allt har en prislapp. De informella strukturerna är enklare och kravlösa och meningsfullheten träder fram. Livet går inte ut på att shoppa.

Det får vara slut på egoismen som ledstjärna (A B C)
Så knyts trådarna ihop från de tre webbinarierna. Det som styr vår konsumtion är till stor del de sociala och personliga normer som vi alla bär med oss. Om normen är att dela med sig och bidra till helheten blir det naturligt att främja resurshushållning i det lokala sammanhanget. Om vi lär oss att tänka bortom det formella mandatet och bidra till gemensamma plattformar kommer vi också längre, inte minst när det gäller vårt resande och hur vi använder gatumark osv. Egoister som enbart gynnar sig själva har inte lösningen för framtiden.

Nya plattformar, en ny ”börs”för samhällsvärde…?
Kulturell identitet och kulturell hållbar utveckling (som jag gärna återkommer till) är nyckelfaktorer, liksom att tydliggöra rollfördelning, mandat och vem som tar vilket beslut med vilken tidshorisont likaså. Det vimlar av vita fläckar i samhället, där det är oklart vem som egentligen har bollen. Det kan behövas nya plattformar för samverkan, där det blir lättare att hantera gemensamma frågor. Samtidigt som det är bråttom att organisera den nya ekonomin, som behöver bygga på andra värderingar än de kortsiktigt maximerade egenvinsterna. Kan vi inte formera en börshandel som enbart hanterar framtida samhällsvärde inom olika sektorer? Kanske baserat på Nya Zeelands nya modell för välmående? (Se länk nedan).

Länktips: https://www.gu.se/evenemang/ratt-till-staden-1-stadens-ideella-krafter-behover-plats

Nya Zeeland Living Standards Framework beskrivs t.ex. här

Johan Jansson: här

Trafikverkets och Trivectors event om gröna resplaner: här

… att verka för ett hållbart samhälle

Samband mellan idéer, affärer och samhälle. Av Christer Owe, Göteborg.