Modeindustrins cynism blir tydlig

Modeindustrin beter sig inte hållbart. Det vet de om. De försöker ständigt få oss att köpa mer kläder än vi egentligen behöver. Nästan ännu värre är att när företagen ska göra något åt de problem de varit med om att skapa gör de ännu mer fel. Kanske är det för att hela affärsupplägget är ohållbart.

Vad är en ”Gina-Tricot-skog”?
Gina Tricot anlitade Sveriges kanske mest omtalade influencer, Bianca Ingrosso, för att fronta ett budskap om att kunderna skulle kunna bidra till plantering av en ”Gina-Tricot-skog” och för tio kronor extra från en kund skulle en bikupa sättas upp. I ett reportage i SVT Väst, som Aftonbladet också återger, sågas hela kampanjen. Gina Tricot satsade drygt 100 000 kronor på inköp av träd och bikupor i Danmark, träd som inte ens med en god vilja kan kallas skog. Och i SVT:s inslag framgår att Gina Tricot inte längre betalar för ”sina” två (!) bikupor. Samtidigt betalade man storleksordningen 5 till 10 miljoner kronor till Bianca Ingrosso.

Storytelling är viktigare än verkligheten
Greenwashing är det begrepp som används när företag försöker maskera sitt bristande ansvarstagande med att hävda något positivt, som vid närmare granskning inte visar sig hålla måttet. Antagligen är man så van vid detta i de interna beslutsprocesserna, så ingen reagerar. Det låter bra att företaget tar ansvar. Om man gör något som på allvar betyder någon skillnad spelar mindre roll. Reklamen och budskapet är det viktiga. Upp till hundra gånger viktigare om man jämför beloppen som satsas på åtgärden respektive på att berätta om åtgärden.

Hundra mot ett…
… är storleksordningen i skillnad på reklam respektive på verklig insats för den delen av näringslivet som fortfarande tror att det går att lura konsumenterna. Som vuxit upp med ”sanningen” att allt går att sälja med mördande reklam. Min stilla undran blir om detta exempel kommer att lyftas i utbildningarna på Handelshögskolorna. Kommer morgondagens ekonomer och företagsledare, reklamchefer och ”hållbarhets”-chefer att konfronteras med detta och liknande exempel på greenwashing? Kommer de att diskutera vilket ansvar företagen har för att på allvar bidra till en hållbar utveckling och till att inte vilseleda allmänheten?

Händer det något?
Jag kommer skicka detta till några kontakter för att se vad de tror. I bästa fall syns deras svar här i kommentarsfältet.

Länktips: Artikel om SVT Västs inslag om Gina Tricot: https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/bmz6Vg/bianca-ingrosso-frontade-gina-tricots-miniskog?utm_source=iosapp&utm_medium=share

SVT:s inslag med bilder från ”skogen” och de två (!) bikuporna: https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/svt-granskar-gina-tricot-lovade-kunderna-en-egen-skog-med-hjalp-av-bianca-ingrosso

Dick Ericson måste ställas till svars

Valet till EU-parlamentet är genomfört och totalt sett blev det en tydlig framgång för ”vänstersidan” i svensk politik. SD gick tillbaka och kanske har det med skandalen kring TV4:s Kalla Faktas avslöjande av ohederliga kommunikationsmetoder (trollfabriker) att göra. Och att deras påstått oberoende Youtubekanal Riks i själva verket är en integrerad del av partiets struktur. Det var ju viktigt att upprätthålla fasaden av oberoende, visade den dolda kamerans inspelningar med önskvärd tydlighet. Och hur viktigt det var att SD:s datorer inte hamnade i ”fel” händer, eftersom det skulle kunna avslöja hur SD arbetar systematiskt med falska nyheter och påverkan som passar de ryska intressen, man säkert fortfarande håller kontakt med.

En omfattande hatkampanj triggade mordet i Almedalen
Under flera år var Dick Ericson chef på SD:s Youtube-kanal Riks och han godkände och uppmuntrade användningen av mycket grova påhopp på Annie Lööf och andra som SD ville klämma åt. Kampanjen var omfattande. Som artikeln i länken nedan visar handlar det om 180 filmklipp som har som syfte att hota Annie Lööf. Och vi vet den tragiska konsekvensen, när mördaren slog till under Almedalen och Ing-Marie Wieselgren miste livet.

Istället för straff : Bryssel som en bekväm belöning
Dick Ericson har aldrig ställts till svars för sitt ansvar för det som skedde. Han har aldrig konfronterats med konsekvenserna av det samhällsfarliga och destruktiva beteende han organiserade, betalade och gladde sig åt att det blev så framgångsrikt. Istället blir han nu belönad med en av tre mandat för SD i Bryssel. Det är horribelt.

Är kunskap ointressant?
Det citat som Dick Ericson kopplades till i valrörelsen senast var det om att ingen saknar dinosaurierna, dvs talet om artutrotning är bara en skröna… Det är sorgligt att var åttonde väljare i Sverige gillar den typen av påståenden så mycket att det ska belönas med uppgiften att få besluta om EU:s framtid. Anti-folkbildning och att var och ens åsikt är lika mycket värd som vilken forskare som helst tycks vara helt OK. Jag undrar om dessa väljare vill bli opererad på sjukhuset av ”vem som helst”. Om kunskap nu kan kvitta kan det ju kvitta på alla nivåer, eller…?

Fjäskandet för Tidögänget
Vi har länge fått höra hur ”vänstervridet” SVT är. Motsatsen gäller i själva verket. Och då tänker jag inte på att Lars Adaktusson från Agenda-redaktionen visade sig höra till KD. Ett par andra val av SVT:s produktionsteam illustrerar frågan. Under valkvällen den 9 juni skedde diverse live-utfrågningar. Vid ett tillfälle intervjuades Muharrem Demirok. Då valde SVT:s producent att lägga den intervjun i nedre högra hörnet av bilden och istället ha en stor, tyst bild på hur KD:s Alice Teodorescu Måwe promenerade i någon minut genom SVT:s korridorer. Intervjun med en partiledare var mindre viktig än att ge utrymme åt en av Tidögängets frontfigurer. Trots att kvinnan i fråga inte sa något, hon bara gick, så skulle den bilden ges stor plats. Att MP:s Alice Bah Kuhnke redan hade kommit till studion och inte hade fått en motsvarande bildpresentation kändes säkert logiskt för SVT:s bildproducent. Den påstådda ”vänstervridningen” är har i själva verket landat i en tydlig undfallenhet från SVT:s sida, där man i ordval, teman till debatter och nu i bildproduktion fjäskar för Tidögänget. Kanske för att man vet att Public Service är hotat. Olustigt är det i varje fall.

Länktips: Artikel om hoten mot Annie Lööf: https://www.etc.se/inrikes/sd-s-trollsidor-kallade-loeoef-foer-landsfoerraedare

Hotet mot Systembolaget

Tidöregeringen har kommit med ett förslag om att tillåta ”gårdsförsäljning” av alkohol. För somliga marknadstroende är Systembolagets monopol ett stående irritationsmoment. ”Jag vill kunna köpa min sprit i den lokala butiken” och ”Varför ska det så svårt att göra som i Sydeuropa…” brukar det heta. Och så toppar man med en ramsa om förbudspolitik, sosseri och annat som man tycker illa om. ”Gårdsförsäljning” låter gulligt, småskaligt och ofarligt. Det kan väl inte skada om man tillåter lite direktförsäljning från producenter ute på landsbygden, kan det heta. Men det står mycket på spel.

Fri försäljning leder helt fel
Vi har Systembolaget av flera skäl. Ett är alkoholpolitiskt. Vi vet att alkoholintaget lätt leder till misshandel, social oro och skador på individnivå, kostnader och umbäranden som är svåra att sätta rätt värde på. I dagens Sverige finns det fler droger och inte minst den brottslighet som vuxit sig stark kring bruket av narkotiska preparat är en påminnelse om hur dyrt och skadligt det är för samhället att hantera effekterna av olika drogrelaterade beteenden, alldeles bortsett från hur stor negativ påverkan drogerna har på individnivå. Forskningsläget är gott. Samband mellan tillgång till alkohol och sociala problem är fastställt. Många barn och kvinnor skulle drabbas om Systembolaget tas bort.

Vinstjakten kan ge andra nackdelar
Ett annat skäl för att Systembolaget är bra är för det inte finns till för att generera vinst. I det traditionella marknadstänket ingår att generera vinst. Om vi slopar Systembolaget skulle ett antal starka och vinstdrivna aktörer som inte behöver ta samhällsansvar optimera sina resultat, något som man gör med volym och genom att tjäna pengar på att bortse från kvalitet eller genom att fuska på olika sätt. Det räcker att tänka på hur de österrikiska vinleverantörerna tjänade pengar på att slippa göra rent sina tankbilar för att inse hur logiken ser ut när vinstmarginalerna är det viktiga. Att sälja mer är ett sätt att generera vinst. Mer alkohol gör mer skada.

Kvalitet och modet att säga nej
Ett tredje argument för Systembolaget är att det ger oss konsumenter tillgång till mängder av produkter. Besöker man södra Europa är det svårt att få tag i andra viner än de lokalt producerade. Utbudet och kvaliteten skulle med andra ord bli smalare ─ det är svårt att tjäna pengar på mängder av produkter som ska lagerhållas. Med Systembolaget finns också en rutin för att neka försäljning, något som skulle bli mycket svårare att upprätthålla när en ung kassör eller kassörska på ICA ska säga nej…

Lyssna inte på lobbyisterna
EU godkänner att vi har ett särskilt monopolsystem i Sverige och att rucka på detta bara för att några lobbyister på näringslivssidan vill öka sin försäljning och andra aktörer vill rasera den ”svenska modellen” är inget vi bör göra. Systembolaget är för värdefullt för att rasera för att några få producenter vill kunna sälja direkt över disk.

Göteborgs-Posten vill behålla Systembolaget
Glädjande nog hade Göteborgs-Posten häromdagen en ledartext av Håkan Boström som tog Systembolaget i försvar. Högerpressen brukar ju andra sammanhang ställa upp på marknadens sida och reflexmässigt återge vad starka industriintressen vill åstadkomma. Men det hedrar GP att man tar tydlig ställning för Systembolaget och mot regeringens förslag på ”gårdsförsäljning”.

Socialministern fick tala om landsbygdsutveckling…
Om gårdsförsäljningen handlar om bakgårdar eller kyrkogårdar framgår inte riktigt. De allra flesta alkoholproducenterna i Sverige är bryggerier, som inte ligger på landsbygden. Med gårdsförsäljning låter ju gulligt. Ganska märkligt var det också att när Tidöregeringen presenterade sitt förslag med lönsamhetsargument för småskaliga landsbygdsföretag var det socialminister Jakob Forssmed som stod för presskonferensen. Som om man självklart visste att landsbygdsargumenten egentligen inte kan väga upp mot risken att sabotera den framgångsrika alkoholpolitik som förts i decennier.

Villkoren lätta att kringgå
Det är bara att hoppas att regeringen lyssnar på kritiken och tar tillbaka sitt förslag, som man paketerat med lite låtsasvillkor kring att besöket vid butiken måste inkludera en information eller motsvarande, där leverantören berättar om sin verksamhet. Ett krav som naturligtvis är lätt att kringgå genom att snabbspola en film eller hänvisa till internet.

Hoppas att förslaget stoppas.

Länktips: Några motargument: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/forslaget-om-gardsforsaljning-vacker-reaktioner-det-ar-djupt-problematiskt

Var är konspirationen?

Inför EU-valet den 9 juni genomför SVT intervjuer med åtta partiers toppkandidater. Under cirka 30 minuter hinns tre ämnen med och därutöver några korta frågor. Den 3 juni var det SD:s Charlie Weimers tur att intervjuas. Anders Holmberg och Camilla Kvartoft började med en fråga som är naturlig i kölvattnet på Kalla Fakta-avslöjandet av SD:s anonyma konton.

En sak i EU, något annat på hemmaplan
Journalisterna konstaterade att SD:s representanter i EU-parlamentet ställt sig bakom förslaget att förbjuda information från politiska partier, om den sker anonymt. Detta ställdes i kontrast mot SD:s egna agerande i Sverige, där just anonyma konton har varit en tydlig metod för att få ut budskap. Weimers gjorde vad han kunde för att bagatellisera och förminska frågan, han pekade på vad socialdemokraterna ägnat sig åt och lyckades kanske ge svar på frågorna som i alla fall gjorde SD-anhängare nöjda. Något riktigt bra svar på frågorna fick vi inte. I Sverige tänker SD fortsätta med sina metoder.

Var och när pågår konspirationen?
Den fråga som hade varit allra mest intressant att ställa ställdes aldrig. Åkesson hävdade ju i sitt motangrepp, sitt ”tal till nationen”, att det pågår en ”vänsterliberal konspiration” mot SD. Att det egentligen är SD som är offer i den här soppan. Frågan som borde ha ställts är: ”Beskriv så att vi andra förstår: hur går den här konspirationen till, var och när konspirerar vem med vem, hur ser listan på inbjudna ut och varför har vi på SVT aldrig blivit inbjudna att delta i denna konspiration som ni säger pågår? Vilka är det som utgör klägget?” Det finns ju ingen konspiration, allt är ju bara ett försök av SD och Åkesson att blanda bort korten och att framställa SD som den som det tyckas synd om.

Hemlighetsmakeriet
Kalla Fakta-programmet visade ju tydligt att kommunikationsavdelningen inom SD är mycket medveten om vad som inte får bli allmänt känt. Det var noga att vissa dörrar hölls stängda när det fanns besökare i lokalen. Det var otroligt viktigt att PC-datorer inte kunde komma i orätta händer så att innehållet på datorerna skulle kunna läcka ut till ”fel” personer osv. Man är väldigt medvetna om hur hemlighetsmakeriet behöver upprätthållas. Och när allt avslöjas går partiet till motangrepp. Det är i själva verket SD som är offer i hela historien, är berättelsen man vill få ut.

Det hade kunnat bli tydligare hur falska SD är
Holmberg och Kvartoft lyckades inte fullt ut få Weimers att fastna i det utlagda frågegarnet. Trots att de hade väldigt goda förutsättningar att göra något bra av SD:s dubbla agendor och falska påståenden. Det finns en länk till programmet nedan. Själv orkade jag inte se mer än en mindre del.

180 angrepp på Annie Lööf
En annan fråga som hänger kvar för min del när det gäller SD och deras metoder är hur det kommer sig att den ansvarige för Youtube-kanalen Riks, Dick Erixon, aldrig har ställts till svars för den serie av våldsinspirerande inslag, 180 stycken enligt den uppgift jag har, som Riks lagt ut med huvudsakligt innehåll att misskreditera, angripa och hota Annie Lööf medan hon var partiledare och tydligt stod upp mot SD. Särskilt allvarligt är Erixons agerande mot bakgrund av det tragiska som hände i Almedalen sommaren 2022, då Ing-Marie Wieselgren knivhöggs till döds.

Ska inte Erixon ställas till svars för sin roll?
Rättsligt är det kanske svårt att bevisa sambandet mellan propagandan och dådet, men moraliskt och för det allmänpolitiska klimatet i landet hade det varit bra med ett klarläggande av vilken skuld Dick Erixon, snart EU-parlamentariker, hade för att sabotera det öppna demokratiska samhälle och den debatt som på ett tydligt sätt illustreras av Almedalsveckan i Visby. De auktoritära längtar efter undantagstillstånd och kaos och gör vad de kan för att underblåsa verkliga och påhittade konflikter. Ska vi bara blunda och bortse från vilken roll Erixons agerande hade för utvecklingen? Eller ska han ställas till svars på något sätt?

Vad vill SD med forskningen?
I utfrågningen av Weimers klipptes uttalanden av Erixon in, där den senare gjorde vad han kunde för att förminska och förlöjliga klimathotet. Även det temat hade Anders Holmberg och Camilla Kvartoft kunnat göra mera av. De hade kunnat ställa tusentals forskare och vetenskapliga, mätbara, underlag mot Erixons åsikt att det inte stämmer och ställt frågor om hur SD egentligen ser på vetenskapen? Behöver vi över huvud taget forskning om ingen ska bry sig om vad forskarna säger? Är det SD:s mål att hålla allmänheten okunnig om vad vetenskapen säger? Är det därför folkbildningen skärs ner? Är kunskap farlig enligt SD? Varför i så fall? Att populism är enklare att få gehör för när mottagaren är okunnig är självklart. Motsatsförhållandet mellan vetenskap och populism hade kunnat bli tydlig i intervjun. Åsikter har inte samma värde som vetenskap, hur mycket än Tidögänget försöker påstå detta.

Jag såg inte klart programmet med Weimers. Jag hoppas att många genomskådar partiets agenda.

Länktips: https://www.svtplay.se/video/KxgL7b5/eu-val-2024-utfragningen/charlie-weimers-sverigedemokraterna

Läsning: En personlig död av Björn Fagerberg

När jag just lagt ifrån mig Björn Fagerbergs bok ”En personlig död”, efter att i lagom takt ha läst och begrundat alla de tankar författaren förtjänstfullt ställt samman i sin bok, är det en melodi som kommer till mig: ”Jag vill tacka livet”. Det är en sång som tydligt knyter ihop en vördnad för livet, samtidigt som den med sin melankoliska klang talar till oss med ett universellt budskap: Var tacksam för livet och gör något bra av det.

Skickligt och med vördnad
Att sammanfatta Björn Fagerbergs bok är svårt, framför allt för att han skickligt och med stor vördnad för det känsliga ämnet visar sin stora kunskapsbredd och hur man som läsare hela tiden i praktiken befinner sig i en nära dialog med författaren. Som om han satt här i rummet och berättade. Texten är hela tiden nära, mänsklig och berörande. Inte minst gäller det Björn Fagerbergs egna smärtsamma upplevelser av familjemedlemmars, särskilt dotterns, död. Och samtidigt: en professionalism och ett läkarkunnande som ständigt gör sig synliga. Referenser, noter och mycket breda associationer, där författarens bildning och nyfikenhet hela tiden skiner igenom. Professionellt, rakt igenom.

Björn Fagerbergs bok

Oklarheten framgår av boken
Vi talar för lite om döden, vad den innebär, hur vi ska förhålla oss till den och hur vi vill hantera den, när den inte längre går att hålla borta. Ett viktigt kapitel i boken handlar naturligtvis om dödshjälp, om hur vi i det västerländska samhället allt oftare diskuterar förutsättningar och ramar för det som lite slarvigt kan kallas aktiv respektive passiv dödshjälp. Ingen av oss önskar ett outhärdligt lidande mot slutet av livet, men det finns en oklarhet som boken pekar på, där juridiken, naturvetenskapen, läkaretiken och det allmänna medvetandet om vad som är rätt och fel inte har lyckats formulera vare sig en praxis eller några juridiska ramverk för hur vi kan och får bete oss när döden är ofrånkomlig och lidandet kan uppfattas som och även vara orimligt. Att vi behöver en sansad debatt om de här frågorna är helt uppenbart och Björn Fagerbergs bok är ett viktigt bidrag.

Dödsstraff, krig m m
Boken har många förtjänster. Inte minst hur kapitlen är indelade, men även hur det finns referenser, temaregister och noter som vid varje ambitiös akademisk avhandling. Inget tycks ha lämnats åt slumpen eller har tappats bort för den som vill gå till källorna. Imponerande, helt enkelt. Samtidigt kan jag inte låta bli att notera att det i avsnittet om abort inte står något om dödsstraff. För mig finns det i det amerikanska samhället en tydlig motsättning i ─ å ena sidan ─ en synnerligen restriktiv syn på aborter och ─ å andra sidan ─ ett antal delstater som utan problem dömer ut och verkställer dödsstraff. Det är i och för sig inte i Sverige, men USA är på många sätt en föregångare i västerlandet och mycket av det som händer i Sverige kan kopplas till hur den amerikanska kulturen utvecklas, på både gott och ont. Det finns heller inget avsnitt om mord, krigföring (systematiskt mördande) och hur utsatta en människor är för andra människors våldstendenser.

Samhällsperspektivet
Kanske samlar Björn Fagerberg på material till en uppföljare. Där skulle ett par kapitel kunna handla om hur samhället fungerar och inte fungerar i relation till döden. Hur den förväntade livslängden inom en stad som Göteborg kan skilja tio år beroende på stadsdel och socioekonomiska förutsättningar. Där finns naturligtvis frågor att beröra: hur ser egentligen samhällsansvaret ut för människors liv och död? Vad vill vi att politiken ska hantera och var upphör respektive börjar det personliga ansvaret? Är det OK att röka eller missbruka och förkorta sitt eget liv? Många frågor behöver ventileras på ett strukturerat sätt, kanske med Björn Fagerbergs bok som modell och inspiration.

Vad är vårt ”jag” för något?
Ett annat tema som skulle kunna utvecklas i en bok nummer två är vad det egentligen innebär att vara människa. Har vi människor ett ”jag” som utvecklas under livets gång? Sannolikt är det så. Vad händer med detta ”jag”, detta självmedvetande, när vi dör? Kopplas det ifrån, försvinner det, lever det vidare? Är det som i drömmen att vi rör oss i tid och rum helt fritt? Vad innebär det i så fall? Överhuvudtaget vad som menas med kropp, själ och ande borde belysas mer ur olika erfarenheter. Särskilt som vi som samhälle har allt svårare att inordna oss i ett religiöst, fastlåst, koncept. Men ändå tror på något efter döden…

Tydligheten
Jag kan bara uppmana alla att läsa Björn Fagerbergs mycket läsvärda bok. Den tar upp svåra frågor och kräver en hel del reflexion. Och är egentligen på ett sätt en hyllning till livet. Den är på det sättet lika tydlig som den klassiska Bergman-scenen ur Det sjunde inseglet, där riddaren (Max von Sydow) spelar schack med döden (Bengt Ekerot) och försöker vinna tid. Vi behöver tydlighet och bra beskrivningar i dessa tider av fake news och påhittade stories, som egentligen bara förvillar och passiviserar oss.

Tack, Björn, för din fina bok.


Gör det lönsamt att ta ansvar

Ska det vara skillnad på företagandets villkor om man bygger upp egen kompetens inom ett företag eller om man väljer att handla upp extern arbetskraft för att därefter sälja vidare tjänsten med viss förtjänst? Frågan kan tyckas underlig. Men det är faktiskt en berättigad fråga mot bakgrund av hur några branscher utvecklas.

Olycksrisken ökar
Då och då läser vi om olyckor på byggarbetsplatser. Brister i kommunikation och säkerhet, i vissa fall även grundläggande förståelse för hur ett arbete ska bedrivas, leder till ökade risker, särskilt som det kan förekomma språkförbistring, tidspress och kompetensluckor. Vi minns hissolyckan i Sundbyberg, branden på Oceana vid Liseberg och nedanstående exempel (klippt från arbetet.se):

Ur arbetet.se 28 maj 2024

Cynismen finns i flera branscher
Bemanningsföretagen inom vård och omsorg, budföretag som Uber och Foodora, det vimlar av exempel från olika branscher där det finns aktörer som ser en möjlighet att tjäna pengar på andras arbete. Ska vi ha det på det viset? Är det rimligt? Vart leder det? Blir världen bättre och säkrare när vinstjakten krymper tidsmarginalerna för arbetstagarna? Är det så vill vi ha det?

Kunskapen ska stanna i landet
En konkret idé är att skattevägen göra det mer lönsamt för företag att ta ett helhetsansvar. När företaget gör förtjänst på sin egen personals arbete bidrar det till samhällsnytta genom att erfarenheter och kunskaper förädlas och tas till vara. Bygger någon med personal från Polen, Litauen eller Nepal stannar inte kunskapen här i landet. Den samlade kompetensen tunnas ut och värdet på det vi alla potentiellt kan producera blir lägre. Det blir också svårare att få rätt i relation till garantiåtaganden om utföraren försvinner ur landet.

Belöna ansvarstagande
På ett principiellt plan anser jag att det är bra om de företag som tar långsiktigt ansvar för sin personal, vidareutbildning och karriärmöjligheter ges fördelar över de företag som egentligen bara handlar med arbetskraft. Och särskilt illa är det med företag som handlar upp arbete från fattiga länder. Det snedvrider konkurrensen och det leder ju faktiskt till att delar av den svenska ekonomin rinner iväg utomlands.

Fusk ska inte löna sig
Exakt hur man ska gå till väga vet jag inte, men det behöver löna sig att ta ansvar och stärka de företag som har ambitioner utöver att tjäna pengar. Bra arbetsplatser, där sammanhållning och kompetensutveckling står i centrum vinner alla på. Ofta är ju den billigaste entreprenören den som räknat fel eller som chansar på torktider eller att ingen ska upptäcka fusk. Sådant är varken slutkunder eller branscher hjälpta av.

Hur ska vi ha det med maktutövningen i orostider?

I takt med att antidemokratiska krafter inom och utom landet blir allt mer synliga väcks frågan hur vi ska agera för att bevara och utveckla det svenska samhälle vi lärt oss att uppskatta och älska. Putins utökade krig för att ockupera Ukraina väckte reflexen hos några nyckelpersoner i den politiska ledningen att snabbt ansöka om medlemskap i NATO. Hotet från Moskva upplevdes som mycket konkret. Spelplanen ritades om. Nu var det inte anonyma trupper som intog Krim, nu agerade officiella ryska trupper i en ”specialoperation” med siktet inställt på Kiev. Finland och Sverige övergav samtidigt sin neutrala hållning och sökte sig till NATO.

Oklarheterna kommer närmare för varje kris
Pandemin för fem år sedan väckte andra frågor. Hur ska en nationell kris hanteras på ett rättssäkert och demokratiskt sätt? Och i vassen lurar samordnade IT-attacker mot de svenska kommunerna, energisystemen, bankerna osv. Hur ska Sverige skydda sig så att landet kan styras även när styrningen inte fungerar? I krigstider inser alla att det blir nödvändigt att den fredstida organisationen får stå tillbaka för en ledning, där militära befälhavare ges exekutiv makt. Men även detta är otillräckligt beskrivet i de få diskussioner som förs. Vem har egentligen sista ordet i ett krigsläge?

Får en amerikansk soldat bete sig hur som helst?
USA ska ges rätten, i och med DCA-avtalet att stationera trupp och materiel på svensk mark i fredstid. Konsekvenserna i fredstid för denna lösning är otillräckligt diskuterade. Innebär det att en amerikan som i fredstid bryter mot trafikreglerna i Sverige undgår straff? Får en amerikansk soldat bete sig hur som helst på sin fritid? Det verkar så. Frågorna hopar sig och erfarenheterna från andra länder där främmande makt har haft stationerad trupp indikerar att här finns ett problem.

Är bara Dagens Nyheter och Miljöpartiet oroade?
Nu finns en utredning, SOU 2023:75, där en parlamentarisk kommitté arbetat fram ett förslag till hur vår svenska konstitution ska kunna stärkas för att hantera krislägen. Kommittén har varit överens, frånsett att Miljöpartiets representant reserverat sig för förslagen. Jag har inte läst alla 550 sidorna, bara en del. Men tillräckligt för att inte var helt nöjd med det man föreslår. DN hade en ledare om utredningen i början av maj. Men det är alldeles för lite debatt om dessa komplicerade frågor, se länktips nedan.

Hur ska krisbesluten omsättas av mottagarna? 
Framför allt borde man också utreda hur olika myndigheter ska respondera på kristidsbeslut. Det räcker att tänka på snökaoset på E22:an i vintras för att förstå hur svårt det kan vara för myndigheter att frångå rutiner. Det räcker inte att en krisstab säger A och B. Om mottagaren tolkar det som C och D händer inte det som var tänkt. Samtidigt som vi måste gardera hela samhället för den typ av ”kupp” som antidemokraterna drömmer om och skrattar åt i form av stridsvagnsfilmer på Rinkeby Torg.

Hur ska vi balansera maktutövningen?
Frågan är på vilka villkor och under vilka omständigheter Riksdagen ska begränsa sin egen makt och ge regeringen befogenheter att agera. Vi har ingen författningsdomstol i Sverige. Vi har Lagrådet som granskar lagförslag, men regering och riksdag kan bortse från vad Lagrådet hävdar. Vi har remissförfarande på lagstiftning, men den hjälper föga i akuta lägen och har heller ingen formell betydelse. Konstitutionsutskottet kan granska ministrar, men det är riksdagsmän och inga jurister som då har att bedöma ministrarnas agerande. Frågan är hur vi klokast balanserar den utfärdande, verkställande och dömande makten, dels i normalläget, dels i orostider?

USA och andra länder
I USA brukar en president som inte har kongressen på sin sida kallas för en ”lame duck”, dvs ha svårt att få genomfört så mycket av sin politik. Skulle Trump återkomma i Vita Huset lär det hända saker. Han har ju lärt sig nu hur han kan agera för att kringgå regelverket. Kanske kan vi undersöka andra länder och hur de gör för att balansera makten, specifikt i orostider?

Ett steg närmare Åkessons undantagstillstånd
Bekymret med det förslag som SOU 2023:75 tagit fram är att det ger regeringen verktyg att få utlösa det undantagstillstånd utan tidsbegränsning, som Åkesson så länge talat om. Det känns märkligt att sju av åtta partier är nöjda med kommitténs förslag, när vi vet hur demokratin tryckts tillbaka i länder som Polen och Ungern. Och där Italien nu har en högerradikal premiärminister. Ropet på isolationism och höga murar mot omvärlden passar in i den världsbild flera ledare vill kommunicera. Steget till att ta till odemokratiska metoder blir kortare när hoten upplevs som större än möjligheterna.

Länktips: https://www.dn.se/ledare/regeringen-vill-ge-sig-sjalv-mer-makt-och-kunna-utfarda-undantagstillstand/

https://www.regeringen.se/contentassets/5be0138fc9fd4a72b544bb6dd9f69b08/starkt-konstitutionell-beredskap-sou-202375.pdf

Plasteländet i blixtbelysning

Håll Sverige Rent mobiliserar allmänheten i städardagar, just för att leva upp till sitt namn. Forskare har hakat på för att på ett systematiskt sätt beskriva resultatet. När man läser om städningen de senaste två åren blir man beklämd. Det vanligaste skräpet är ─ fortfarande ─ cigarettfimpen.

Ur presentation från v-a.se

Hur många skräpsäckar behövs för 60 000 föremål?
Det område som täckts in är över 800 000 kvadratmeter och totalt hittades 60 000 skräpföremål. Skräp som inte hör hemma i naturen. Bryter vi ner talen blir det 12 000 fimpar, nära 5000 plastpåsar (fortfarande!) och mycket mer. Länk till artikeln, se nedan. Hur många säckar skräp kan det ha blivit?

115 fotbollsplaner har täckts av projektet
Rökningen minskar och användningen av plastpåsar också, men trots det hittas stora mängder av detta skräp. Man kan också ana att fimparna med tiden löses upp, så att de inte ”hittas” vid en städning. Det tar naturligtvis längre tid för plastpåsen. När man läser rapporten förstår man också att detta handlar om ett litet antal punktinsatser på små ytor. Och att problemet egentligen är betydligt större. 800 000 kvadratmeter och 115 fotbollsplaner låter och är mycket, men det är 0,8 kvadratkilometer. Sverige är 450 000 kvadratkilometer stort. Inse storleksordningen.

Medborgarforskning är intressant
Medborgarforskning är ett intressant grepp för att primärt väcka nyfikenhet hos skolelever och att skapa en förståelse för hur forskning går till, samtidigt som det ger forskarna en bra grund att stå på. Datainsamling tar tid och är resurskrävande. Med elevers och allmänhetens hjälp blir det lättare. Så här beskrivs nyttan med medborgarforskning:

Bild från https://v-a.se/vara-fragor/medborgarforskning/

Vetenskapen reduceras till en åsikt
Det som hänt på senare tid i politiken illustrerar att medborgarna behöver ta ytterligare ansvar, inte bara (som i punkt 8 ovan, kommunicera resultaten) utan också se till att något blir gjort. Civilsamhället behöver träda fram på ett nytt sätt i genomförandet av det som forskningen pekar på. Att makthavarna tar frågorna vidare på rätt sätt har vi tyvärr fått tydliga exempel på att det inte alltid sker. När eliten av klimatforskare sammanställer sin rapport på regeringens uppdrag, i det klimatpolitiska rådet, ger det en axelryckning som svar och reduceras till en ”åsikt” av ansvarig minister, Romina Pourmokhtari.

De nuvarande makthavarna vill inte bli granskade
Rollfördelningen generellt i vårt samhälle håller på att ändras. De granskande journalisterna får inte granska. Kunniga och pålästa journalister nekas konsekvent intervjuer med Pourmokhtari. Granskningen blir på så sätt inte så fackmannamässig som rimligen vore önskvärt. Det är som att be en granne komma och besiktiga bilen. Han tycker den ser OK ut, kanske, men vad vet han, egentligen?

Civilsamhället måste kliva fram
Min slutsats blir att Håll Sverige Rent och andra organisationer som är bra på att organisera medborgare behöver förstå hur illa det är ställt. Vi behöver ett civilsamhälle som kliver fram och fyller behov, där populiststyrda och försiktiga låt-gå-politiker inte tar sitt ansvar. Det är dessutom bråttom. Ju längre vi väntar desto svårare blir det att agera. När badkaret är fullt och svämmar över blir det mycket svårare att ösa och då hjälper det inte att ösa, då måste vi dessutom hantera vattenskadorna.

Länktips: https://v-a.se/2024/04/tusentals-frivilliga-har-hjalpt-forskare-kartlagga-plast-i-naturen/

Så dyrt är det att inte åtgärda klimatet

Vad är egentligen kostnaden för de koldioxidutsläpp världen håller på med? En grupp forskare har räknat på detta och deras rapport återges i en artikel i The Guardian, som jag läst, se länktips nedan. Det visar sig att tidigare kalkyler på kostnadseffekterna inte alls stämmer. Det amerikanska miljödepartementet, EPA, har haft en tidigare uppskattning av kostnad i storleksordningen $190 per ton koldioxid. Den nya rapporten, som The Guardian hänvisar till, visar att kostnaden snarare är $1056 per ton. Dvs mellan 5 och 6 gånger högre. Och när man räknar på hur utsläppen påverkar BNP, GDP som det heter på utrikiska, är effekten dramatisk. Det handlar om så mycket som en minskning på 50 procent till år 2100.

Även ekonomer med skygglappar borde reagera
BNP är en problematisk enhet att räkna på. BNP är ju egentligen bara en total summering av ekonomiska transaktioner och säger ingenting om nyttan i sig. BNP säger heller ingenting om förmögenhetsfördelning eller inkomstskillnader. Men det används som ett mått på hela ekonomin. Rapporten sätter fingret på hur stor skada vi gör, även om vi bortser från värden som biologisk mångfald, plasteländet i haven, kemikalierna, vattenproblemen, livsmedelskriser osv osv. Även de ekonomer som lever med skygglappar och tycker att ”vi inte har råd att rädda planeten, inte förrän senare, kanske” borde ta till sig av rapportens budskap. Att inte hejda koldioxidutsläppen så fort som möjligt kommer att skada ekonomin enormt mycket.

Oöverblickbara kedjeeffekter
Med tanke på hur ekonomin är konstruerad är det en tämligen självklar slutsats att värst slår nedgången i ekonomin mot dem som redan har det svårt. Både här hemma, men kanske framför allt ute i världen. Den sociala oro och de följdeffekter bristen på mat, vatten och basal försörjning som klimateffekterna leder till är kedjeeffekter som forskarna delvis inkluderat, men vi egentligen inte kan veta hur de kommer att slå.

Dubbel och mångdubbel skada
I tidningsartikeln jämför man hur ett ständigt pågående krig påverkar BNP. Man hävdar att nedgången i ekonomin blir precis lika stor, som om vi hade ett ständigt pågående krig. Det man missar att nämna är att sannolikheten är ganska stor att en utlösande faktor för ett eller flera de-facto-krig i kölvattnet på resursbrister och orättvis fördelning inträffar. Därmed skulle världen drabbas dubbelt och de fattiga mångdubbelt.

Och den rådande attityden hos ”regeringen” i Sverige är att allt kommer att lösa sig till år 2045. Med berått mod (för att låna ett av Ebba Buschs favorituttryck) försätter ”regeringen” oss i en extra svår sits genom att just nu öka utsläppen. Och i kulisserna väntar antidemokraterna på sin chans att få rulla in stridsvagnar på gatorna.

Länktips: artikel i The Guardian

Tjafset och den knutna näven

Det mycket man inte vet. Men ibland skymtar något förbi, som kanske – men bara kanske – har betydelse för vår förståelse för hur Tidögänget egentligen ser på varandra. I medierna surrar det runt ett klipp från partiledardebatten häromdagen, där Johan Pehrsson, som kallar sig liberal, skulle ta en debatt med Jimmie Åkesson. När Pehrsson passerar Åkesson hörs han viska till sin opponent: ”Lite mer tjafs”. Och direkt därefter knyter Åkesson näven i en slags peppande gest, som om han tänkte ”Yes!” Hela detta korta förlopp fångades på bild och ljud och återfinns i länken nedan.

Är Tidögänget överens om hur skenet ska upprätthållas?
Det är kanske ingenting. Kanske är det bara Johan Pehrsson bisarra sätt att till varje pris skämta om allting, som några reportrar har påpekat. Eller så är det ett uttryck för den samsyn som råder inom Tidögänget. Samsynen om att allt är lagom mycket teater för galleriet, men att man egentligen är överens om mycket mer än man vill ge sken av.

Tjafsandet och Åkessons reaktion
Det märkligaste är kanske inte Pehrsson påpekande att han nu ska ”tjafsa” lite med Åkesson. Det märkligaste är nog ändå hur Åkesson knyter näven och mycket tydligt bekräftar för sig själv att han är på den vinnande sidan. Han har fått debatten precis dit han vill. Han kan både agera kapten för regeringsskutan, samtidigt som han låtsas vara en outsider, som kritiserar sjuklövern, eliten, media och ”klägget” (vilka det nu är?) och ger sina supportrar bränsle till den antagonism han hoppas ska bära hela vägen.

SD slutar inte trolla
Kalla-Fakta-reportaget i TV4, som gav svart på vitt att SD ägnar sig åt anonyma konton och har en trollfabrik lyckas Åkesson utan att bli ifrågasatt kommentera både som något viktigt som man inte tänker sluta med och något som bara är på skoj, lite humor och satir, lite korridorsnack. Som ska fortsätta. Och, påminde Åkesson om i debatten, 2018 höll socialdemokraterna också på med anonyma konton. Det han glömde nämna var att S omedelbart avbröt det som ett par privatpersoner hittat på utan ledningens vetskap. Och skillnaden är ju att SD avlönar sig trollarmé med skattepengar i form av partistöd, och medvetet bygger ett helt ”ekosystem” med fake news, hat och hot, där ”nyhetsbyrån” Riks är en viktig del. Och egentligen är ju SD offret i detta, påpekar Åkesson, skickligt och farligt eftersom det skapar alternativa sanningar.

Humor kan inte förklaras, enligt Åkesson
Det är ju också så roligt att se det där klippet med stridsvagnen i Rinkeby. Jag skrattar fortfarande, säger Åkesson, men kan inte på en konkret fråga förklara vad som som är roligt med klippet. ”Humor går inte att förklara”, berättar Åkesson och fortsätter hävda att det är ett roligt klipp. Om det skrattas åt skämtet i Rinkeby har han inte ägnat en tanke, får vi veta.

Åkesson gillar de dubbla rollerna
Ännu roligare har han säkert åt idén att ”omplacera” ett par av de anställda på kommunikationsavdelningen. De har ju bytt skrivbord med varandra. Så där står Åkesson i sina dubbla roller och intalar sig själv ”Yes, jag har vunnit” när han nu fått Pehrsson att spela samma spel som de övriga i Tidögänget. Steg för steg inser Åkesson att han kan i praktiken har fritt fram att göra vad han vill. Tidöpartierna kommer inte att sätta hårt mot hårt. Oppositionen har inte Riksdagen med sig. Åkesson kan fortsätta vara både kapten på regeringsskutan och samtidigt bedriva subversiv och konfrontativ populistpolitik, när det passar honom och hans trogna väljare.

Om forskningen bara är åsikt – var hamnar vi då?
Pehrssons företrädare, Björklund, satte sina barn i pant på löftet att aldrig samarbeta med SD. Han höll hårt på principen att inte släppa in rasister och ytterhögern i maktens finrum. Och värderade kunskap, forskning och fakta högre än åsikter och populism. Hur ett parti som tidigare förstod värdet av gedigen utbildning, forskning och evidens har kunnat underordna sig de faktaförnekande högerpopulisterna är en gåta. Följdriktigt avfärdade L:s ”klimatminister” sitt vetenskapliga råds sågning av den förda politiken med att vetenskapen bara framförde ”sin åsikt”. Så långt har det gått. Vetenskapen är en åsikt bland andra. Vad har vi i så fall forskningen till om den inte ska användas?

PS. Ordförklaring
På SD-språk betyder f.ö. ”sjuklövern” och ”de vänsterliberala” de demokratiska partierna, dvs de partier som motsätter sig ett auktoritärt styre enligt modell från Ungern och liknande länder, där viktiga demokratiska institutioner och funktioner åsidosatts.

Länktips: här är länken där Pehrsson viskar till Åkesson