Den sista flytten ─ vad ska man tänka på?

CASE-dagen i Lund den 16 april 2026 tog upp många olika aspekter av det som har med äldrepolitik att göra. (Länktips, se nedan). Linda Arvidsson berättade om sin forskning kring den livsavgörande och svåra process det kan innebära att flytta från sitt eget hem till ett särskilt boende. Det som kanske många upplever som svårast är kanske insikten att det blir den sista flytten i livet, att det är svårt att ta in just det avgörande i beslutet att flytta. Vilka saker ska följa med, vilka minnen, föremål, fotografier och annat måste följa med? Hur hanterar man dessa svåra frågor, särskilt om beslutet måste tas snabbt?

Linda Arvidsson

Anhörig eller närstående?
En delproblematik har med roller och definitioner att göra. När är man anhörig eller närstående och vad är skillnaden? En kommentar till detta som jag fångat upp är att ”närstående” definieras av den person som är i behov av omsorg, medan ”anhörig” utgår från de formella band som finns runt samma person, i praktiken barn eller make/sambo. Det känns naturligtvis mer tilltalande att den omsorgsbehövande själv får bestämma vem man vill ha kontakt med när det gäller beslut kring den egna situationen. Närstående-definitionen gör på det sättet besluten mer demokratiska än att utgå från folkbokföringen.

Bakom den nöjda fasaden… en annan forskare hittar ett mönster
En länk som Linda Arvidsson tipsade om leder mig till en annan forskningsrapport (se länktips nedan). Den som hamnat på ett boende förväntas vara nöjd och tacksam. Men bakom fasaden av nöjdhet upptäcker en annan forskare, Linda Erlandsson, ett annat mönster. Det handlar om anpassning, det handlar om lågt ställda förväntningar och en känsla av att inte kunna påverka. Min gissning är att detta kommer ändras när allt fler ur den stora grupp som är födda på 40- och 50-talen hamnar på ett boende och inte finner sig i vad som helst.

Delaktighet och respekt
Linda Erlandsson formulerar sina tankar så här: ”Jag vill att vi ska se äldre som aktiva medborgare, inte bara som omsorgsmottagare. Deras röster är avgörande för att vi ska kunna skapa en äldreomsorg som bygger på värdighet och delaktighet.” Just delaktighet och ett mer mänskligt bemötande förutsätter att omsorgstagarna blir lyssnade på och att deras synpunkter tas till vara. Det är på ett sätt hoppfullt att det forskas på hur bemötandet kan bli mer jämställt och respektfyllt. Det är ju trots allt så att det rum som omsorgstagaren disponerar är ett hem, men samtidigt är personalens arbetsplats. Balansen mellan ”hemkänsla” och ”arbetsplats” behöver troligen illustreras och bekräftas, så att omsorgstagaren inte känner sig som gäst i en främmande miljö. Detta även om tidsscheman, måltider och medicineringsrutiner hela tiden styr verksamheten. Bara för att vi är gamla och i behov av omsorg ska vi inte bemötas som mindre värda eller mindre vetande.

Flyttlots är en bra idé
Det Linda Arvidsson tog upp under CASE-dagen som en bra idé för kommuner att fånga upp var idén om en flyttlots, som kan finnas till hands när det handlar om de svåra beslut som ska tas när det handlar om att lämna det egna hemmet och flytta till ett särskilt boende. Det finns mänskliga, juridiska, ekonomiska och praktiska aspekter att ta hänsyn till och extra svårt blir det naturligtvis om de närstående inte är överens om tidplaner eller beslutet i stort. Det är ett svårt steg att ta och besluten behöver tas efter moget övervägande. En flyttlots med vana att hantera dessa frågor skulle säkert vara till stor hjälp.

Länktips: https://forskarskolanfys.se/2025/10/10/bakom-fasaden-av-nojdhet-ny-forskning-synliggor-aldres-roster-i-aldreomsorgen/

Länktips: https://www.case.lu.se/casedagen

Kommer AI att bli en del av äldreomsorgen?

CASE-dagen i Lund den 16 april 2026 innehöll ett flertal intressanta presentationer. (Länktips till programmet se nedan). I en annan bloggtext nämnde jag frågan om den demografiska utveckling vi står inför. En annan mycket intressant och relevant presentation handlade om hur AI kan komma att användas exempelvis inom äldreomsorgen.

William Son Galanza

Mellan två och sjutton sensorer
William Son Galanza presenterade sin forskning kring AI och inledde med att ställa den retoriska frågan om AI förstår vad en person gör. Kan det vara så att AI i själva verket är bättre än människor på att identifiera och varna för problem som kan kopplas till hur en person beter sig? Forskarna testar för fullt med sensorer för att identifiera och lära sig känna igen rörelsemönster. Man har använt upp till 17 sensorer på en person för att bygga upp databaser kring vad som är återkommande beteenden och rörelsemönster. Man har även testat med enbart två sensorer (vid höft och på handled). Det tar betydligt längre tid att kartlägga beteenden och rörelsemönster med enbart två sensorer, fick vi veta.

Databas med typiska rörelsemönster som bas
För tillfället har man nått cirka 89 procents noggrannhet, dvs att AI-systemet känner igen ett visst beteende med 89 procents träffsäkerhet. De beteenden man försöker kategorisera på detta sätt handlar om att läsa tidningen, se på TV, vila, gå på toaletten osv. När man byggt upp en databas per testperson kan det så småningom bli tal om att etablera diagnosmodeller, dvs parametrar som ska användas för att indikera avvikelser från normalbeteendet. Och syftet är naturligtvis att tidigt kunna indikera att personen avviker från sitt normala beteende och kanske visar symptom på någon störning, som behöver åtgärdas.

Vilka naturliga variationer är rimliga?
Presentationen var kort eftersom dagen var späckad med olika inspel, men en fråga som inte blev riktigt besvarad var naturligtvis hur stor naturlig tolerans man arbetar med för att kalla ett rörelsemönster för normalt och inte avvikande. Det är ju trots allt människor det handlar om, människor som inte är maskiner, som kan bete sig lite olika beroende på om man ser en fotbollsmatch på TV och lever sig in i det hela, eller tittar på vädret. Dvs hur tänker man egentligen kring de naturliga variationer som alltid kommer att finnas?

Elva procents fel i utgångsläget låter inte bra
Och tycker man verkligen att 89 procent träffsäkerhet räcker? Måste man inte ha 98 eller 99 procent som utgångspunkt för att med säkerhet slå fast att en avvikelse inträffat? Om AI-övervakningen sätts in där det handlar om liv eller död och där tidsfaktorn är avgörande för en eventuell åtgärd känns det lite svajigt att ha så mycket som elva procents fel redan i utgångsläget. Det låter som att man har långt kvar. Det nämndes heller inte under den korta presentationen om man tänker sig en kombination av aktiva och passiva indikatorer, dvs att personen i fråga också själv kommer att vara aktiv, trycka på någon knapp, tala till en mikrofon eller på annat sätt bevisa sitt allmäntillstånd. En kombination av olika analysmetoder torde ju öka träffsäkerheten avsevärt. För att inte tala om värdet av att ha en granne som tittar in lite då och då.

Var ligger förtjänsten och för vem?
Och det finns alltid en ekonomisk sida av all teknik. Vem ska egentligen betala och vem ska tjäna pengar på de lösningar som till slut införs? Och hur ser alternativkostnaden eller alternativförtjänsten ut? Det finns en hel del frågor kvar att lösa. Och mest grundläggande är ändå att vi människor inte får ses som objekt, som maskiner som alltid beter oss på likartat sätt. Den utvecklingen känner jag obehag inför.

Länktips: https://www.case.lu.se/casedagen

Hur gör vi när samhället krymper?

Den 16 april gick CASE-dagen av stapeln i Lund. Vartannat år ordnar man en heldag för att sprida kunskap kring den forskning som CASE är med och organiserar och som på olika sätt berör äldre personers situation i samhället. CASE har funnits i snart 20 år och fyller en viktig funktion. (Se programmet för dagen i länktipset nedan). Ur alla de tänkvärda presentationer som lyftes fram under dagen var det den om demografin som fastnade tydligast för mig.

Hälften av kommunens anställda arbetar med äldre
Det är uppenbart att vi har en demografisk utveckling som relativt snart kommer att påverka vilken nivå på omsorg kommunerna kommer att kunna erbjuda de personer som idag har hemtjänst eller bor på särskilt boende. Förvaltningsdirektören, Sergio Garay, i Malmö Stad beskrev sin verklighet i siffror. Idag anställer Malmö stad 25 procent av stadens arbetskraft. Om tio år skulle den siffran behöva vara över 50 procent. Hälften av de som anställs arbetar med äldre.

Hur gör vi när samhället krymper?
SKR, Sveriges Kommuner och Regioner, har räknat ut att man de närmaste åren behöver anställa 1000 personer i månaden i kommunerna bara för att hålla jämna steg med avgångar och rekryteringsbehov. När jag läser i Tillväxtverkets rapport (se länktips nedan) på sidan 30 ff om hur befolkningsutvecklingen ser ut i landet blir bilden väldigt bekymmersam. Tillväxtverket skriver: ” Inte mindre än 15 län och 203 kommuner har upplevt ett födelseunderskott under 2023.”  Av våra 290 kommuner är det således 203 som minskar i befolkningstal. Samtidigt har de självklart färre och färre som bidrar med skatteintäkter och fler och fler som blir pensionärer. Färre ska försörja fler. Hur detta ska fungera behöver vi ha en diskussion om. Skatten kan höjas, men inte hur långt som helst. Och det är svårt att rekrytera personal när ingen söker jobbet. Än mindre att ställa krav på behörighet och kvalifikationer. Hur vill vi att välfärden ska fungera i ett krympande samhälle? Hur undviker vi att klyftorna ökar ytterligare?

Hur gör vi när det inte längre föds barn?
På sidan 31 i Tillväxtverkets rapport konstaterar man att ”redan i dag finns det 35 kommuner där färre än 50 barn föds årligen, vilket kan ha
direkta konsekvenser på den lokala ekonomin. Bland annat påverkas efterfrågan på offentliga tjänster såsom barnomsorg och skola, vilket på sikt även kan leda till neddragningar eller förändringar av den lokala välfärden.

Hur gör vi när samhällets struktur inte längre fungerar? Ska vi slå ihop kommuner igen? Hur gör man när det blir restider på flera timmar till närmaste skola? Och den lärare man lyckas anställa inte är kvalificerad att undervisa i de ämnen som eleverna har rätt att få undervisning i?

Den etniska rensningen skadar Sverige
Det säger sig själv att Tidögängets acceptans av att förverkliga SD:s gamla dröm om ett etniskt homogent Sverige är direkt kontraproduktiv i sammanhanget. Vi kommer att behöva varenda arbetande, skattebetalande och produktiva person som vill bo här. Om inte annat så för att ta hand om de äldre som inte längre klarar sig på egen hand. Kanske kommer utvecklingen bli tydligast på Gotland, där förutsättningarna blir mycket tydliga när befolkningen åldras och födelsetalen minskar.

Länktips: https://www.case.lu.se/casedagen och https://www.case.lu.se/artikel/en-forskningsdag-om-omsorg-trygghet-och-innovation

Länktips: Tillväxtverket rapport: https://tillvaxtverket.se/download/18.2a8882f5197ed87435d23c14/1752145601305/Tillst%C3%A5nd%20och%20Trender%202025.pdf

Miljardärsskatt en enkel och rättvis idé

Gabriel Zucman har fått en del uppmärksamhet för sin enkla idé att beskatta de allra rikaste, de superrika miljardärerna, så att de får betala ungefär en tredjedel av de intäkter de får från sina förmögenheter i skatt. Idag undviker de allra rikaste skatt genom olika smarta upplägg, samtidigt som deras förmögenheter växer på ett orimligt sätt. Zucman hävdar att det är vanligt att de allra rikaste ökar sin förmögenhet med sex procent per år och att det därför är rimligt att de betalar två procent i skatt.

500 miljarder 
har tappats bort
Jag läste den lilla skrift som heter ”Miljardärsskatt så kan den införas” på cirka 70 sidor och som har ett kommenterande kapitel av Elinor Odeberg från Arena Idé. Zucmans originaltext utgår från situationen i Frankrike och det är därför bra att de avslutande sidorna finns med. Redan i inledningen sätter Odeberg skattesänkningarna i perspektiv. Hade skattetrycket i Sverige varit detsamma idag som för 25 år sedan hade det allmänna haft 500 miljarder kronor mer att fördela per år. Det motsvarar hela sjukvårdsbudgeten för ett år eller ungefär tre gånger så mycket som försvarsbudgeten. Det är således stora belopp som numera är borttagna från den offentliga ekonomin.

Bidra efter förmåga, utnyttja systemen efter behov
De 46 rikaste svenskarna äger en förmögenhet lika stor som 8 miljoner svenskar innehar. Denna extrema förmögenhetsskillnad skapar problem eftersom det demokratiska samhället bygger på idén att alla bidrar efter förmåga och också har möjlighet att utnyttja skyddsnäten efter behov. Blir vi sjuka ska vi inte behöva titta efter på bankkontot om vi har råd att bli friska. När samhället blundar för orättvisor och t.o.m. uppmuntrar en orättvis utveckling skadar vi själva fundamentet för de principer som bär upp en demokrati.

Hur ser argumentationen ut?
Varför ska inte de allra rikaste betala åtminstone 33 procent av sin förmögenhetsökning per år i skatt? De har ju råd med det. Och de använder ju samma vägar som vi andra, de förlitar sig på brandkår och polis på samma sätt som vi andra. Varför ska inte de allra rikaste vara med och ta en del av kostnaden för de tjänster de också är med och använder? Hur ser argumentationen ut? Varför anser de allra rikaste att de ska skyffla över alla kostnader på oss andra? Vilket samhälle får vi om den principen sprider sig till fler? Till slut vill väl ingen betala för något?

Utbildad arbetskraft
På en nivå är det ju utbildningssystemet som ser till att det finns anställningsbar arbetskraft som de stora företagen kan anställa. Om nu Stefan Persson tror att han behöver duktig butikspersonal till sina HM-butiker som har kunskaper som gör dem anställningsbara är det väl utmärkt att det finns en bra skola, med bra lärare, som utbildar den personal han behöver? Eller om nu allt ska ske via e-handel behöver han väl anställa duktiga IT-tekniker och ekonomer som förstår hur systemen ska skyddas? Och deras utbildning får han idag via oss andra.

Samhället är nödvändigt
Som Elinor Odeberg så träffande skriver i sin del av boken: ”De superrika har byggt sin förmögenhet på andras arbete och investeringar. På vårt arbete, Och utan det som skatterna finansierar hade de aldrig nått framgång….. utan ett starkt samhälle, inga framgångsrika företag.” Samtidigt är två procent inte tillräckligt, men det är i alla fall en början för att rätta till felen.

Länktips:
Ett litet tillägg från ett EU-symposium om beskattning av de superrika:https://www.facebook.com/reel/1819620108702801

Föredrag: Jennifer Hinton om den nya ekonomin

Jennifer Hinton, forskare från Lund, brukar tala om ”enough-economy”, eller som jag hellre kallar det på svenska: lagom-ekonomi. Jennifer är nu aktuell med en ny bok i juni och som jag ska försöka skaffa och som heter ”Game changer – an economy beyond profit”, där en helt ny modell skissas upp för att visa hur en ekonomi faktiskt skulle kunna byggas utan att vara vinstdriven.

Nyttotänkandet i fokus
Den 30 mars föll hon ett cirka 35 minuter långt föredrag på engelska, på Researchers desk, där hon steg för steg förklarar inlåsningarna som dagens system ger oss och vilka möjligheter och aktörer som utvecklas om vi istället låter nyttan, the benefits, vara avgörande. Och det är inte så konstigt som det låter. Vi har ett nyttotänkande redan idag i mycket av det som det allmänna driver och bedriver, även om vinsttänkandet smyger sig in i både järnvägar, sjukhus, skola och allmännyttiga bostäder.

Skatter?
Jag ska återkomma till hennes modell när jag läst boken, men det som inte hanns med under de 35 minuterna, var hur omställningen ska motiveras och genomföras och av vem. Det hanns inte heller med någon tanke på hur skattesystemet ska utformas och därmed också hur företagens redovisningar blir rättvisa och rättvisande, i och med att vi behöver ha skatteintäkter. Idag är det ”vinst” och det stegvist ackumulerande moms-systemet som ger staten skatteintäkter. Men som också öppnar kryphål för den som kan och vill undvika att betala skatt. Nolltaxerare har vi ju hört om i decennier.

Det cirkulära?
En annan aspekt som inte hanns med är hur Jennifer Hintons modell hänger ihop med kraven på mer cirkulär ekonomi. Inte flödena, primärt, utan mer hur ekonomin kring nyttjandet och de olika logistikflödena ska se ut. Jag skriver som bekant ofta om detta och här upplevde jag att det saknades något. Kanske står det i boken. Den ekonomi vi har i dag när en handfull superrika äger lika mycket som hälften av världens länder tillsammans är det något som inte stämmer. Det är miljön som tar stryk liksom fattiga arbetare och andra mindre lyckligt lottade. Rättvisa är nödvändigt för en ekonomi som klarar att balansera olika krav.

Länktips: 35 minuter med Jennifer Hinton: https://researchersdesk.se/en/resources/lectures/jennifer-hinton-on-game-changer-an-economy-beyond-profit

CO2-besparande teknik från ett företag i Nyköping

Trifilon är ett företag som går lite under radarn. Framför allt eftersom de inte vänder sig till konsumenter eller privatpersoner. Deras materiallösningar är framför allt intressanta för tillverkande företag som idag är låsta vid att använda olika plastmaterial, som i sin tur tagits fram från fossil olja. Och ska vi klara klimatkrisen och hushålla på ett klokt sätt med den under miljontals år lagrade fossila råvaran behöver vi ställa om.

En stor CO2- besparing
Trifilon har hållit på i tretton år med produktutveckling och har nu tre materialtyper som man erbjuder tillverkare som letar efter ett fossilfritt alternativ. Helt och hållet elimineras inte fossilberoendet. Men många procents minskning är ett bra steg i rätt riktning. När man tittar på exemplen på hemsidan varierar CO2-besparingen mellan 30 och 92 procent beroende på vilken produkt och vilket material det handlar om. I dagsläget har man en kapacitet på 800 kg material per timme och tre olika grundutföranden som man erbjuder. Man håller till i Nyköping och ser med tillförsikt på framtiden.

Det finns några frågetecken
Hur det ska gå till att få företag att byta produktionsmetod och/eller råvara står det inte så mycket om, jag ser heller inget om prisskillnader. En gissning är att de volymer och serier det kan handla om i början innebär att köparen/tillverkaren måste se andra fördelar än priset genom att byta. En annan tanke är att vi ju inte vet vilka fantasipriser Iran-kriget kommer kunna ställa till med.

Från Trifilons hemsida

Det cirkulära måste också ingå
Det som kommer att behövas för att få fart på alternativen är att investerare förstår vikten av att satsa på den nya tekniken oh att lagstiftningen stegvis flyttar kostnader från de skadliga produkterna till de mindre skadliga. Och så måste det finnas en rimlig metod för återanvändning, återvinning osv för att klara resursinbromsningen.

Länktips: www.trifilon.com

Lite hoppfullt om Bangladesh?

Bangladesh är ett land med 127 miljoner röstberättigade, som nu får rätt att välja politiska ledare igen, efter flera år med diktatur. Roshan Rydell Kahandaliyanage har varit valobservatör och skriver i Rörelsen om sina intryck. Om hur viktigt det är att säkra upp medias roll och att civilsamhället får ta plats för att möjliggöra den typ av samtal och dialog som är självklara komponenter i en demokrati. Inte minst när nu 72 procent av världens befolkning lever under icke-demokratiska styren.

Hoten mot media och civilsamhälle är tydliga
Roshan skriver: ”Bangladesh har också en lång väg kvar att vandra för att öka kvinnors politiska inflytande, skydda fria medier och garantera minoriteters rättigheter. Därtill måste det demokratiska civilsamhället stärkas och dess unika roll för en inkluderande samhällsutveckling erkännas. Auktoritära krafter i världen vet att civilsamhället måste brytas ner för att en avveckling av demokratin ska kunna genomdrivas. Enligt V-Dem är attacker mot civilsamhället den näst vanligaste taktiken som används av auktoritära styren, efter repression mot media.”

Miljontals anhängare elimineras ur valprocessen
Bangladesh har naturligtvis en lång väg att gå. Men det var unga människor som 2024 banade väg för de demokratiska val som hålls 2026. Det tidigare styrande partiet var förbjudet att delta i valet. Men vägen till demokrati är komplicerad, eller som Roshan skriver: ”Demokrati är dock en process som behöver leva upp till sitt namn bortom valdagen. Den avsatte ledaren Sheikh Hasinas parti var bannlyst i vårens val, vilket fick miljontals väljare att stanna hemma. Det tidigare styret är skyldiga till flera illdåd, men det är troligtvis inte hållbart att långsiktigt alienera dess anhängare ur den politiska processen”. Det här kan naturligtvis vara svårt, särskilt för de kvinnor som fallit offer för våld och förtryck.

Hur ser rättvisan ut?
Vi i Sverige är så vana vid att saker och ting är på ett visst sätt och har nog svårt att förstå hur läkandeprocessen ska gå till. Hur ska anhängarna till Sheikh Hasina involveras i det demokratiska samtalet? Kan förtryckare och de förtryckta mötas? Hur ska det gå till? Vi har ju ett facit i Sydafrika, där apartheid-systemet ersattes med något som i bästa fall kan beskrivas som demokrati. Men hur sker egentligen en läkeprocess i ett samhälle som präglats av motsättningar och orättvisor? Ska allt bara glömmas bort? Hur ser rättvisan ut?

För Tidö-gänget är demokrati inte så viktigt
Roshan påpekar också i sin artikel att regeringen tvingar Palmecentret att avveckla mycket av det demokratistöd som de kunnat bidra med. Han skriver: ”Redan i sommar tvingas nu Palmecentret avsluta samarbetet med över 100 civilsamhällesorganisationer i 30 länder, där mänskliga fri- och rättigheter är under attack. Sex av dessa anses vara bland de länder i världen med sämst villkor för arbetare.” Demokratiarbete är inget som Tidö-gänget prioriterar. Tvärtom. Man har ju skurit ner bidragen till Public Service, till studieförbund och folkhögskolor. Det har skett mycket medvetet.

Ett minnesvärt tal i Uganda

Vad gör en ambassadör? Den allmänna bilden är nog att en ambassadör träffar andra ambassadörer i formella och informella samtal, där middagar, mottagningar och olika event avlöser varandra i en lång rad. Ett slit att ständigt hålla i cocktail-glaset och att underhålla gäster och bekanta i en slags konstgjord och lång rad av tillställningar med artighet och vänliga fraser som viktigaste uttryck. Tillåt mig att nyansera bilden.

Ett event för kvinnliga konstnärer
I Uganda, som jag och sambon besökte nyligen, har Danmark, liksom många andra länder, en ambassad och ett residens för ambassadören. Residensen används för olika event, eftersom de oftast har plats för många gäster under tillfälliga tak osv. Danmark ordnade ett kulturevent på sitt residens i början av mars som knöt an till kvinnodagen. Ett tjugotal kvinnliga, ugandiska, konstnärer ställde ut sina tavlor och konstverk och de inbjudna gästerna fick möjlighet att samtala direkt med kvinnorna.

Ers excellens Signe Winding Albjerg

Talet som hölls på vers
En höjdpunkt under kvällen var när ambassadören, Signe Winding Albjerg, höll ett inspirerande tal på vers, som självklart knöt an till 8 mars och kvinnodagen. Det var så fint att jag återger talet i sin helhet här. En röst för kvinnor:

” A voice for women

Today,
as we celebrate culture,
we lift our voices high.
We honour what makes us different,
and we question what makes us sigh.

We highlight the good,
and challenge the pain,
because culture can heal—
but it can also chain.

See, every culture’s got stories,
some lift up us above,
and some hold us down below
from the power, the people, the love.

Too loud,
too skinny,
too fast,
too bold—
too much to handle,
or so we’re told.

Culture tells us we are too much,
But also that we are never enough.

Still—
culture can be a force of good.
A pulse of possibility,
laced with the rhythm of Ubuntu,
the beat of belonging,
the drum of dignity.
Festivals bursting with colour,
traditions that hold power.

So how do we keep tradition alive,
and still let equality thrive?
How do we preserve the roots,
but prune the weeds
that choke women’s dreams
and limit their deeds?


How do we balance preservation
with transformation?
How do we walk the line
between heritage and liberation?

We navigate landscapes
where women’s chances are gated,
where their labour sustains
yet remains underrated.


Still—
they rise.

Because women—
are culture bearers,
story sharers,
memory keepers.
They pass down language,
faith, and food,
songs that soothe,
art that renews.

They carry traditions
that sometimes cage them,
customs that praise them—
then erase them.

Patriarchy whispers:
“Stay small. Stay soft.
Your voice—better kept off.”

Through music and tales,
gender roles are drawn:
the woman—private,
the man—strong.
She stays home,
he roams far.
He’s the leader,
she’s the star—
in the shadows.

And so violence hides in silence,
called “private,” not pain,
as women are told to endure,
again and again.

But today—
we break that pattern.
We say: enough!
Women can be loud,
strong,
and tough.

We question the rules,
we challenge the lies.
We say: let women rise!
Let men humanize.

Because gender norms—
they trap us both.
Teach men to be stone,
teach women to cope.

But we’re rewriting the script,
line by line,
with art,
with rhythm,
with rhyme.

Because across the world,
from village to city,
from drumbeat to committee,
gender roles shape destinies
and hold back possibilities

We challenge
toxic masculinity—
the silence it breeds,
the pain it hides,
the hearts it bleeds.

We challenge the triple burden—
the woman’s back bent with the weight
of home, work, and fate.

We challenge the idea that
men can’t cry,
that strength can’t sigh,
that tenderness is treason.

And we applaud
yes, we applaud
the men who rise to rewrite the story.
The male allies
who sing equality into being,
who paint justice on the walls,
who preach compassion from the pulpit,
who rap respect into rhythm.

Because gender equality—
they say it’s 134 years away,
But we’re cutting that time short—
starting today.

One poem,
one painting,
one heart,
one song—
changing the story,
righting the wrong.

Reimagining a world
where it’s not us against them,
not a zero-sum game,
but collective gain.

Where all can rise,
regardless of gender,
identity,
or name.

This, my friends,
is the future we are creating—
under this campaign,
under this sky,
under this shared humanity.

Working hand in hand,
for gender equality strong—
this is our culture,
our rhythm,
our song.

Thank you ”

Svenska hjältar som SD borde applådera

Någon journalist borde ställa en variant på de frågor jag formulerar nedan till Jimmie Åkesson. För att synliggöra hur motsägelsefull SD:s politik är. En första fråga skulle kunna vara om han gillar att Sveriges herrar tagit sig till fotbolls-VM. Sannolikt skulle han tycka det var bra. Han har i alla fall filmats på en fotbollsläktare, där han hejade på Blekinges stolthet Mjällby. Så sannolikt gillar han att Sverige tagit sig till sommarens VM.

Hyckleriet behöver synliggöras
Nästa fråga skulle bli ungefär så här: ”Om er politik hade gällt de senaste åren hade Sverige inte klarat avancemanget, har du tänkt på det?” Han skulle förmodligen svara något undvikande på den frågan. Ungefär: ”Det går ju inte att veta” och varianter på det. Men journalisten skulle inte ge sig: ” Det är ju så att flera av de hjältar du nu hyllar inte skulle få vara här med en politik. De är ju inte riktiga svenskar, så som ni ser det. De fotbollshjältar som gjort skillnad heter inte Andersson eller Karlsson. De heter Isak Hien, Yasin Ayari, Anthony Elanga, Viktor Gyökeres och i truppen finns och har funnits Taha Abda Ali, Alexander Isak och Dejan Kulusevski. För att inte nämna Zlatan Ibrahimovic. Ingen av dem hade funnits med och gjort nytta för Sverige om ni hade fått bestämma. Hur ser du på det?

Så här såg truppen ut till VM-kvalet 2026
Om SD fått bestämma hade truppen sett ut så här

Det är många länder som bidrar
Spelare med bakgrund i Marocko, Tunisien, Somalia, Eritrea, Kamerun, Nordmakedonien och Ungern hade inte kunnat spela för Sverige eftersom SD inte hade velat välkomna flyktingar och invandrare, just de personer som senare skulle få barn, som nu hjälper Sverige till framgång. Det skulle Åkesson behöva kommentera i en utfrågning. Så att hyckleriet synliggörs och konsekvenserna blir tydliga för SD:s sympatisörer.

Och vad gäller de osynliga hjältarna, Åkesson?
Det finns ett antal självklara uppföljande frågor om de ”osynliga” hjältar som verkar i Sverige. ”Vad säger du till de 37 procent specialistläkare i Sverige som är födda utomlands? Är de viktiga för sjukvården? Eller vad säger du till de 69 procent av de blivande tandläkarna som har utländsk bakgrund? Är de oönskade? Brukar du aldrig laga tänderna, Jimmie Åkesson?” (Hälften av de verksamma tandläkarna är sådana som SD vill kasta ut). Tydligen vill SD att hälften av alla bussar ska stå still och en majoritet av taxibilarna likaså.

Antidemokrater är inte nöjda förrän demokratin är kuvad
De lönekrav Tidö-regeringen ställer för att sortera bort arbetskraft med ”fel” bakgrund (enligt SD) bidrar också till att kraftigt urholka personalstyrkan inom vård och omsorg. SD vill inte lösa problem, man strävar efter att skapa kaos, så att det uppstår så stora samhällsproblem att det enda som återstår är att staten tar kontroll. Det är alla antidemokraters mål, att åsidosätta den fungerande demokratiska ordningen och styra samhället utifrån den ideologi man förfäktar.

Vem tar bollen? Det är öppet mål.

Den nya momsen måste fånga upp nytta och värde

Jag började intressera mig på allvar för cirkulär ekonomi 2015. Under de följande åren sökte jag (och fick) bidrag för att genomföra projekt med inriktningen social cirkulär ekonomi på Ringön i Göteborg och på Orust. Det finns fortfarande alldeles för lite projekt och initiativ som inkluderar en proaktiv syn på människan i det cirkulära, där människors olikheter och kunskaper tas till vara. En annan brist är hur ekonomin är organiserad. Staten blockerar den cirkulära ekonomin.

Staten vinner på slöseri. Så kan vi inte ha det.
Den linjära logiken och vinstjakten har alldeles för länge fått dominera hur vi ser på ekonomisk redovisning, ekonomisk utveckling och beskattning. Det gynnar staten, via moms-systemet, att vi konsumenter överkonsumerar och köper tio saker istället för två. Staten får också in moms snabbare om vi kasserar det vi just köpt och köper nytt istället. Lång livslängd, hushållning och kvalitet nedprioriteras av momssystemet eftersom staten får in mer moms om vi köper mer prylar. Moms-systemet blockerar på så sätt en hållbar utveckling. Vi behöver utveckla alternativ. Kanske något som relaterar till det långsiktiga värde som genereras och den nytta det ger.

Intressant med Ukraina, där nyttan står i fokus
När jag tar del av rapporteringen från Ukraina (se länktips nedan) och de lyfter fram civilsamhällets roll och hur man organiserat mycket av beslutsfattande på ett decentraliserat sätt och framför allt släppt kravet på ekonomisk vinst till förmån för den nytta olika lösningar bidrar med, träder en bild fram av hur den nya ekonomin skulle kunna organiseras. Dagens ekonomiska kortsiktighet och fokus på vinstackumulering behöver ersättas av långsiktighet, resurshushållning och ett fokus på vilken nytta på kort och lång sikt en verksamhet innebär.

Momsen behöver hantera kortsiktig nytta och långsiktigt värde
Istället för en moms som ökar när vi slösar med resurser borde vi ha en omvänd moms, som premierar ett långsiktigt ansvarstagande och som styr bort från felaktiga affärsmodeller. Man skulle kunna kunna tänka sig att alla betalar in en schablonskatt och därefter får möjlighet att begära tillbaka på skatten om man kan redovisa (självklart granskat och certifierat på ett rimligt sätt) att lösningen inneburit besparingar. En slags bonus eller återbäring baserad på vilken nytta en produkt gör genom att finnas och användas på ett rimligt sätt. Den nya momsen behöver på ett klokt sätt både hantera kortsiktig nytta och långsiktigt värde. Och vi kan behöva inkludera privatpersoner i systemet, så att den som bevarar funktionalitet, håller liv i en produkt, kvalitetssäkrar och vårdar en produkt utifrån vissa kriterier också kan få återbäring på schablonskatten. Det måste löna sig att ta ansvar för helheten.

Testa alternativa redovisningssätt
Det behövs också en parallell redovisning för företag, som inte enbart bygger på att optimera vinst till ägare, på bekostnad av miljö, energi, resurser och allt annat som tyvärr ofta nedprioriteras av den traditionella handeln. Vi måste kunna testa andra sätt att bokföra och redovisa hur verksamheter bedrivs, så att inte allt hela tiden syftar till att överutnyttja människor, miljö och resurser. Lösningarna behöver diskuteras och testas. Vem tar upp denna boll?

Länktips: Om hur Ukraina faktiskt kan visa vägen även för den civila ekonomin: https://christerowe.se/2026/03/nr1322-ukrainas-dronartillverkning-visar-vagen/