Hur ska det offentliga bli bättre ”första-kund”?

Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien, IVA, driver på för att den svenska forskningen och innovationerna ska få de resurser och det erkännande som de förtjänar. I ett nyhetsbrev som kom den 16 juni 2026 läser jag hur professor Sylvia Schwaag Serger, vd för IVA, exemplifierar med hur samhället förr var bättre på att samverka kring strategiskt viktiga innovationer som när ASEA och Vattenfall tog gemensamt ansvar för utbyggnaden av det svenska elnätet eller när LM Ericsson och Televerket satsade på AXE-systemet. Schwaag Serger efterlyser mer offentliga ”förstakunder”, som kan vara helt avgörande för att innovativ teknik ska kunna tas fram och bli serietillverkade.

IVA pekar på den rådande kulturen i det offentliga
Hon förmodar i sin text att återhållsamheten hos en del offentliga beställare kan hänga ihop med den rådande kulturen i det offentliga. Hon förtydligar med ”..rädslan hos enskilda tjänstemän av att göra fel. Tjänstemän granskas hårt av chefer, revisorer, domstolar och även medier. Om den ansvarige tjänstemannen skulle välja en ny, oprövad lösning som misslyckas leder det till kritik och kan innebära tuffa konsekvenser för den enskilde.”  Och preciserar ytterligare: ”Det är inte de enskilda tjänstemännen det är fel på. Det är den straffande kulturen och de stelbenta regelverken som är det reella problemet. Hur får vi upphandlande aktörer att våga (och se möjligheterna med) börja använda upphandlingsinstrumentet i teknikutvecklande syfte? Staten skulle kunna ha en mycket viktig roll som ankarkund till små och medelstora företag och stimulera dem att skala upp.”

Vem tackar någon för att man vågar testa?
Jag tror hon har rätt. Det finns säkert flera skäl till att svenska offentliga myndigheter i internationell jämförelse är återhållsamma med beställningar av oprövad teknik. En anledning kan säkert vara att det är ingen som tackar den som tar initiativ bortom rutinerna. En annan kan vara den risk som finns att det går fel och att kritiken blir förödande för den personliga karriären. Det är sannolikt säkrare för den enskilde att sitta still i båten och göra som man brukar göra.

Tjänstemanna-ansvaret återinförs 
Det som dessutom nu har tillkommit och ytterligare bromsar innovationskraften hos offentliga upphandlare är Tidöregeringens nya lag som införs den 3 juli 2026 och som handlar om tjänstemanna-ansvar. Det tycks som om det är SD som har drivit på för att få kontroll över hur tjänstemän agerar. Det finns webb-klipp som tyder på detta. Och även om en ny regering skulle tillträda efter valet i höst lär det dröja innan man förändrar denna nya lag om tjänstemanna-ansvar, eftersom det ständigt finns en mängd olika lagar som behöver ändras eller korrigeras utifrån de politiska partiernas prioriteringar. Men nog är det lite märkligt att det är näringslivets ”vänner” på högersidan som driver igenom en lag som ytterligare bromsar just de mekanismer IVA pekar på, där det offentliga skulle kunna ta ett större ansvar och hjälpa innovativa företag att förverkliga sina produkter och tjänster.

Och nu måste många rutiner AI-anpassas
Det finns ytterligare en aspekt som krånglar till det hela och det är att hela samhället står inför en anpassning till AI-teknologin, där en del administrativa rutiner kommer att behöva ses över och lagstiftningen sannolikt kommer att behöva korrigera för avarter och missbruk, som kan relateras till hur AI-teknologin används för att ”effektivisera” och skapa vinster som i sin tur får återverkningar på arbetsmarknad, arbetsuppgifter, ansvarsområden, redovisning, tidsåtgång osv. Därutöver finns det kompetensbehov hos beställare som kanske inte alltid är uppdaterat om man gick sin utbildning för 30 år sedan. Utvecklingen går fort.

Det räcker med fyra år av Tidö-tester
Det som behövs nu är mer av tillit och samarbete, inte kontroll och maktutövning utifrån ett ideologiskt kontrollbehov. Det räcker med de dumheter som landat i förslag om att sätta barn i fängelse eller att utvisa unga personer bara för att de råkat bli 18 år gamla. Eller försöken att ekonomiskt strypa folkbildningen, studieförbunden och de fria resurser som fyller de tomrum som alltid uppstår när det offentliga inte fångar upp alla människor med olika behov. Sverige är bättre än den Tidö-version som vi nu har fått testa under fyra år.

Länktips: https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2026/02/regeringen-foreslar-utokat-tjanstemannaansvar/

(Anm. Jag länkar av princip inte till SD-sidor, men det finns en sida från SD i Åstorp publicerat i februari 2026 som är lätt att hitta för den som vill kolla.)

Vem vill bli rik på andra människors elände?

Vapenindustrin har en särställning. Inte nog med att den hela tiden hoppas att de leveranser som gjorts snart ska vara obrukbara så att de kan ersättas med nya vapen, robotar eller drönare. De har också en särställning i relation till betalningar. Det är stater och regeringar som är största kunder och deras kreditvärdighet och betalningsvilja är inget som industrin behöver oroa sig för. Och när levererad utrustning används kommer nya beställningar för att fylla de tomrum som skapats. Det finns en misstanke att ett och annat krig startats och eskalerat just för att det gynnar vapenindustrin. Nu när Trump gjort av med mängder av system i sitt märkliga krig mot Iran behöver han ju snabbt ersätta de förlorade systemen med nya. Och leverantörerna ser orderböckerna fyllas.

Vem vill bli rik på andra människors elände?
Just de ekonomiska drivkrafterna bakom krig och konflikter tror jag alltför sällan kommer i fokus. Och i det sammanhanget spelar självklart aktieägare och börskursen en extra stor roll. Med rätt information går det att förutsäga kursuppgångar och går det därmed att tjäna stora pengar på hur marknaden värderar ett visst företag. Visst är det osmakligt att det går att berika sig på andra människors död och lidande?

Vilken roll spelade det att marknaden blev större?
NATO-medlemskapet stressades fram i en tid då Ryssland (Putin) tyckte sig redo att förändra Europa och synbarligen ta makten över grannländer genom militär invasion. Det samarbete som Sverige och Finland haft med NATO sedan lång tid upplevdes av vissa som otillräckligt. Genom ett medlemskap skulle dessa länder nu ingå i en mycket stark försvarsallians var tanken. På köpet skulle svensk vapenindustri (Saab, Bofors…) kunna kvalificera sig för att få leverera till fler länder och tjäna mer pengar på krig, död och elände.

DCA-avtalet ger USA tillgång till Sverige
Det blev aldrig någon verklig debatt om NATO-medlemskapet. Vi hade just kommit ur pandemin och nu uppenbarade sig nästa stora hot. Det fanns säkert de som varnade för Putins avsikter, men ungefär som Sverige inte kunde hålla sig utanför pandemin kunde inte Sverige möta det nya hotet från Ryssland på något annat sätt än inom ramen för NATO, tycks många ha resonerat. I Vita Huset satt Biden och han uppförde sig ju ungefär som vi brukar förvänta oss att amerikanska presidenter ska göra. För säkerhets skull tecknades även ett separat DCA-avtal mellan Sverige och USA, ett avtal som ger USA långtgående befogenheter att använda svenska militärbaser och svensk mark utan att behöva ta hänsyn till svensk lag.

”Kärnvapnens viktigaste funktion är att de aldrig ska användas”
Den pågående diskussionen om kärnkraft ska också ses mot bakgrund av den roll somliga ser för atomvapen, gärna utplacerade på svensk mark. Detta trots det uppenbara bekymmer kärnkraftverken i Ukraina innebär för försvaret av Ukraina. Det är märkligt att anhängarna inte inser vilken strategisk nackdel det innebär att ha kärnkraft och kärnvapen som (o)lämpliga mål för en angripare. Som Alexander Stubb, Finlands president brukar säga: ”Kärnvapnets viktigaste funktion är att aldrig användas”. Men som avskräckande teknologi har de sannolikt spelat ut sin roll. Det är nämligen svårt att tjäna pengar på kärnvapen eftersom de är dyra, kräver mycket rigorös hantering och trots allt bara finns i relativt små mängder.

Vi behöver en debatt om Ottowa-avtalet och personminor
Det som också är synnerligen störande, vid sidan av vurmen för kärnvapen, är hur partier på högersidan i Sverige nu kan tänka sig att lämna Ottawa-avtalet. Det är det avtal som funnits på plats i drygt 30 år och som förbjuder personminor. Bofors slutade att tillverka personminor redan flera år innan Sverige ratificerade Ottawaavtalet. Nedanstående bild från Svenska Freds illustrerar problemet med personminor. Som nu tre partier i Sveriges riksdag vill lämna. Hur det kommer sig att det är en liberal eller en kristen ståndpunkt att lemlästa privatpersoner och barn är obegripligt.

Bild från Svenska Freds
Så här ser de svenska partierna på personminor (bild från Svenska Freds)

Vem vill tjäna pengar på att människor dör?
Det rimliga är att företag som tjänar pengar på vapen, krig och på att skada människa och miljö tvingas att betala från sitt överskott till en särskild fond, som skulle kunna finansiera återuppbyggnaden av det som vapnen skadat. Och det borde regleras tydligare vem som får äga aktier i vapenindustrin och därmed även tjäna pengar på att ”verksamheten går bra”, dvs människor dör och lemlästas.

Vem är egentligen samhället?

Jag läste någonstans att på ungefär två generationer, sedan 1980, har det totala antalet medlemmar i politiska partier i Sverige minskat med cirka 85 procent. Att det förändrar politiken både till form och innehåll torde vara ganska uppenbart. Samtidigt måste vi minnas att den största enskilda förändringen var att LO-medlemmar tidigare automatiskt var anslutna till det socialdemokratiska partiet. När detta upphörde skedde naturligtvis den största minskningen av antalet partimedlemmar. (Se länktips nedan).

Samhället är vi och kräver ett visst engagemang
I en analys jag läst om denna minskning finns några varningssignaler att ta på allvar om demokratin ska vara något mer än att rösta vart fjärde år. Vi kan och får inte reducera vår föreställning av demokratin till något som påminner om en app eller något vi ser som en konsumtion av en tjänst. Detta att klaga på ”politikerna” blir ibland detsamma som att klaga på en leverantör. Det är en farlig väg att gå. När vi ser samhället som något som någon tillhandahåller och vi själva inte är delaktiga i att forma uppstår lätt en slags ”kundrelation”. Det kan innebära att vi väljer att stå vid sidan av och klaga på hur ”dom” prioriterar fel, istället för att vi aktivt deltar i de för-och-emot-diskussioner som nästan alltid finns när det gäller olika förändringar.

Dialogen är viktig
Med svaga politiska partier finns en risk att viktiga aspekter helt försvinner i diskussionerna. Helt enkelt för att ingen med en avvikande åsikt blir lyssnad till eller ens finns med i rummet eller på webben. En-fråge-opinioner får genomslag på helhetens bekostnad. Förenklingar och populistiska utspel får lättare respons i ett samhälle som inte är vant att hantera flera aspekter av en fråga. Motsättningar blir snabbt påtagliga och förstärks lätt av medierna i deras jakt på klick. Något som också bromsar viljan att försöka se bortom den synliggjorda skiljelinjen. En annan risk med få medlemmar i partierna är att de lättare kan bli offer för kuppartade övertaganden. Ungefär som Kaliber visat skedde i Botkyrka 2023. (Se länktips nedan).

Förenklingar vilseleder lätt
Jakten på enkla ja-och-nej-svar kan på så sätt motverka kloka avvägningar där legitima intressen står mot varandra. Ofta kan det handla om kortsiktighet eller långsiktighet. Plånboken nu blir lätt viktigare än att nästa generation har rätt förutsättningar. Eller ”vi måste ha gruvor” ställs mot samefolkens behov av orörd natur. Jobben i industrin ställs mot naturvården. Ska vi ha fiskare eller fisk….?

Att känna sig hel som människa
För att landa rätt behöver vi dialog och mänskliga möten. Jag talade med några personer i min egen ålder i samband med Pridetåget den 13 juni i Göteborg. En man från Lysekil levde upp och kände sig hel när han fick klä sig fint i kvinnokläder. Men han hade bara en vän att dela sin glädje med, anförtrodde han sig till mig. Ensamheten var påtaglig. Livet blir inte helt när man inte får bejaka sig själv.

Bejaka minoriteter
En annan man hade genomgått ett stort antal operationer. Han kände en stor besvikelse kring hur samhället och sjukvården bemötte honom. Jag fick intrycket att han alltför ofta bemötts, kanske av tidsbrist?, på ett avvisande sätt. Kanske måste vi hitta andra sätt att låta medmänniskor känna sig sedda och bejakade? Även om nittiofem procent får en bra vård och ett bra bemötande måste vi kanske hitta reservvägar för att hjälpa de återstående som behöver hjälp på ett annat sätt. Och att identifiera dessa minoriteter blir självklart enklare ju fler som väljer att delta i de politiska samtalen på gräsrotsnivå.

Länktips: Medlemsutveckling i politiska partier i Sverige: https://sv.wikipedia.org/wiki/Riksdagspartiernas_medlemsutveckling

Länktips: Kaliber om Botkyrka och S: https://www.sverigesradio.se/artikel/kaliber-avslojar-ytterligare-kriminell-i-s-uppgorelsen-i-botkyrka-2023

Hur går det när bensinmacken lägger ner?

En av de förändringar som kommer att påverka landsbygden lite mer än städerna är utfasningen av de fossila bränslena. På landet kommer det att bli glesare mellan tankställena för bensin och diesel och det kommer samtidigt att bli svårare att få lönsamhet på investeringar i laddinfrastruktur när få utnyttjar möjligheten att ladda på publika ställen. Hur snabbt det kommer att gå och hur omställningen hänger samman med behoven hos räddningstjänst, hemtjänst, skogs- och lantbruksmaskiner osv var något som togs upp i ett webbinarium som anordnades av Trivector och IVL den 11 juni 2026.

Mackdöden utifrån landsbygdens och glesbygdens perspektiv
Rubriken var mackdöden och Trivectors Håkan Johansson och Åsa Hult från IVL gjorde en gedigen presentation, där det tydligt framkom att man gjort hemläxan, skaffat statistikdata från SCB, intervjuat personer, genomfört workshopar i fem orter i olika delar av landet, gjort utblickar mot våra grannländer och på det hela taget förstått hur de skulle underbygga sina påståenden utan att överdriva problemen eller skapa oklarhet om tidsfaktorns betydelse. Fem orter ingick i studien: Moskosel, Fredrika, Sörsjön/Norrnäs, Lesjöfors och Gustavsfors.

Detta var den prognos man visade

Hur snabb blir omställningen?
Bilden ovan är den bästa prognos man kunde göra, baserat på de fakta man har. Helt utan fossila bränslen blir det svårt att få allt att fungera, det har bl a att göra med avskrivningstider och kostnader för olika maskiner och arbetsredskap. Men som synes är kurvan rätt så brant. På 4-5 år räknar man med 25 procent lägre efterfrågan på fossila bränslen (jämfört med 2019) och runt 2040 har 70 procent av efterfrågan försvunnit. Man gick inte in på de variationer som kan uppstå genom prishöjningar, oro i omvärlden, tillgångsbegränsningar, ransoneringar osv.

Mackarna behövs i lokalsamhället
Man ägnade en hel del av presentationen åt att problematisera ”mackarnas” betydelse för lokalsamhället. Hur det ofta är så att de lokala butikerna för livsmedel också har drivmedel, är ombud för apoteket och andra servicefunktioner. Inte minst kan det uppstå tidsförluster och problem för hemtjänsten om man tvingas åka långt för att tanka en bil. Det vore lämpligt att alla kommuner, särskilt i glesbygd, gör en sårbarhetsanalys för att se hur olika parametrar kan komma att påverka hur samhällsservicen kan komma att påverkas när mackarna lägger ner.

Måste butiken lägga ner får det stor betydelse för lokalsamhället

Det handlar inte bara om bilar
Det nämndes i förbigående att vissa gårdar, kanske lite oftare än idag, sannolikt kommer att ha egna bränsletankar för att i sin tur kunna försörja sina arbetsredskap och maskiner med fossila drivmedel. Här finns naturligtvis en tänkbar möjlighet för lokalsamhället att gå samman och samäga ”bufferttankar”, som kan hjälpa till att – bokstavligen ! – hålla allt flytande i en svår övergångsfas. Det kommer att ta tid innan olika traktorer och skogsmaskiner går på el. På landsbygden är man van att hjälpas åt och det kommer man säkert att fortsätta med. Min gissning är att det blir en och annan hemtjänstbil som kommer att gå på diesel innan de går på el. Och att hemtjänstbilarna får en möjlighet att tanka lokalt från en bondes anläggning.

Bromsande faktorer
Man tog naturligtvis också upp en del andra hinder som finns för omställningen. Att elbilar är dyra, att det finns stora osäkerheter kring prisnivåer både för det fossila och kring elen, att det är en äldre befolkning på landet, personer som möjligen är lite mindre förändringsbenägna och som har svårare att få lån, liksom att många på landsbygden har mer än ett fordon som använder flytande fossilt bränsle. Det finns också attityder kopplat till livsstilsval och kultur som har med valet av fordon att göra. De personer som bygger sin identitet och sin livsglädje på att umgås med likasinnade kanske inte byter ut sin amerikanare med dyr ljudanläggning så lätt. Rent tekniskt finns också ett uttalat behov av fyrhjulsdrift och att kunna dra tung last med dragkrok, att klara snöoväder och andra hinder. På landet är man tydligare hänvisad till sig själv och behöver kunna hantera de situationer som uppstår, liksom att kunna lita på och hjälpa varandra.

Vilken omsättning behöver macken?
Försvinner macken finns också risken att butiken försvinner. Och det finns vägar som inte får stöd för uppbyggnad av laddinfrastruktur. 2 mil angavs som en rimlig gräns för att åka och tanka. Så har man det tydligen i Norge. Vi fick också lära oss att det finns tumregler för hur mycket omsättning en mack behöver ha för att kunna täcka kostnaderna på ett rimligt sätt. Branschen själva brukar ange 500 kubikmeter (500.000 liter) som ett riktmärke för en obemannad station. Men siffrorna som Johansson och Hult visade att det finns exempel på tankställen med betydligt lägre volymer per år som ändå härdar ut och håller öppet. Sannolikt för att det finns en insikt i att om macken försvinner blir det också svårare för lokala livsmedelsbutiker och andra att klara sig. En lägsta volym för att klara en långsiktig närvaro tycks vara cirka 150 kubikmeter.

Det finns fortfarande tid
Turismen står en för stor del av omsättningen, och då handlar det ganska ofta också om snöskotrar på vintern vid sidan av husbilar m m på sommaren. Det är lätt att inse att en maskinpark av snöskotrar tar tid att byta ut. Det finns ett antal bromsande faktorer kring elektrifieringen av de fossildrivna maskinerna och fordonen, inte minst hur enskilda verksamheter sannolikt har byggt upp sin drift under lång tid och har gjort kalkyler utifrån kända antaganden. Det är säkert inte enkelt att snabbt byta från fossildrivna redskap till eldrivna (om de överhuvudtaget finns). De tabeller som visades pekar på att några av mackarna hamnar på kritiska nivåer i närheten av 2034, medan det kan dröja till 2050 innan andra hamnar på nivåer då lönsamheten blir svår att upprätthålla.

Förslag på stöd, insatser och framförhållning
Det listades ett antal policyrekommendationer, som framkommit genom samskapande. Man såg stöd till påskyndad elektrifiering som intressant, liksom stöd för att behålla mackarna under längre tid. Det nämndes även att landsbygden kan behöva ett utökat skatteunderlag. Man ville även se långsiktiga stöd för inrättande av laddinfrastruktur vid dagligvarubutiker. Det nämndes även att höjda drivmedelsskatter kan kombineras med riktade stöd till barnfamiljer osv. Det betonades att det behövs kunskap om hur butiker och mackar samexisterar och hur viktiga båda är för lokalsamhället. En turistskatt nämndes, liksom att låta landsbygd och glesbygd ta del av de intäkter som genereras av lokal elproduktion.

En general och en journalist ger oss lite hopp

Det är mycket som märkligt med USA och Trump. Men detta är kanske ändå det som överraskar allra mest. En högt uppsatt general blockerar enligt uppgift ”den högste befälhavaren”, dvs Trump, från tillgång till de nukleära koderna. Vi ska antagligen vara tacksamma att det finns militärer som vågar utmana den 47:e presidenten. (Se länktips nedan).

Hur mycket fel accepterar kongressen?
Man kan ändå sätta ett frågetecken för hela konstruktionen. Om nu en president kan gå i krig mot Venezuela och Iran utan att ha kongressens godkännande, trots att just detta brukar hävdas av de personer som mest ihärdigt betonar ”lag och ordning”, går mycket av det som gäller USA:s konstitution i otakt. Hur kommer det sig att kongressens republikaner ställer upp på allt det som Trump sätter igång i strid med konstitutionen? Det gäller ju anfallskrigen, det gäller införandet av tullar och flera andra beslut som Trump tagit utan att förankra med kongressen.

Blev DOGE en succé?
Och framför allt när kongressens republikaner märker att stödet för Trumps politik sjunker borde de ju i ren självbevarelsedrift ta avstånd från så mycket som möjligt av allt det som Trump drar igång. Och hur var det egentligen med det som präglade en stor del av 2025? Det där projektet som Elon Musk fick fria händer att hantera och som kallades DOGE? Blev det en succé? Nådde DOGE sina mål? (Och vilka var det?) Och hur kommer det sig att det är så tyst om DOGE om det nu var en framgång? Handlade det egentligen bara om att ge ett antal företag total kontroll över myndighetsdata?

Framgången lär utebli
2026 är ju också året då USA ska fira sina 250 år som fri nation. Men de event som kretsar runt Trump och hans organisation tenderar att inte locka de skaror, de artister och den mediatäckning som Trump och hans hejdukar hade önskat. Och liknande är det med hans ”ballroom”-projekt vid Vita Huset och den framgång som det var tänkt att fotbolls-VM skulle innebära. Turisterna kommer inte den utsträckning som hade kunnat vara fallet, och mycket hänger naturligtvis ihop med hur amerikanska myndigheter beter sig mot människor från andra länder. Mänskliga rättigheter är villkorade i Trumps USA.

Räcker det att dumförklara journalister?
Enstaka journalister utmanar också Trump. Kristen Welker från NBC försöker i ”Meet the press” få Trump att erkänna att han inte har några bevis för sina påståenden om valfusk. (Se länktips nedan). Han har till slut inget annat svar än att kalla Kristen Welker ”stupid” och lämna intervjun. Det går knappast hem hos den genomsnittlige väljaren. Trump är inte van att möta motstånd och någon som ifrågasätter honom. Man skulle önska att fler journalister var så ihärdiga som Kristen Welker, både där och här hemma.

Länktips: En general som tar ansvar: https://www.facebook.com/photo.php?fbid=998874796463838&set=a.951348911216427&type=3

Länktips: Meet the press: https://youtu.be/4EusZcKt5fs?is=YfCmvzQj_n6tWjGB

Vad händer när media är fienden?

Maktbalansen i en demokrati handlar om att den som har makten också måste kunna ifrågasättas. Det måste finnas kritiska röster som utmanar den maktapparat folket har valt att styra. Sedan 2015 har Donald Trump argumenterat för att media som inte håller med honom är hans motståndare och hans fiender. Budskapet var ganska tydligt under valkampanjen som ledde till hans första presidentperiod och har nu under hans andra period eskalerat. Media är fienden enligt Trump. Och han använder ekonomiska påtryckningar för att få bort kritiska röster.

David Pakman är nu svartlistad
Det som nu har inträffat är att de oberoende journalister som bevakar utvecklingen också hamnat i skottgluggen. (Se länktips nedan ang den lista på oberoende media, som Trump-administrationen nu på olika sätt vill tysta). David Pakman är en sådan röst, en oberoende journalist som ofta pekar på felaktigheter med den politik som Trump och hans ministrar för.

När media blir fienden är läget allvarligt
Genom att göra kritiska medier till motståndare och till fiender polariserar Trump och hans administration hela det politiska samtalet. Den som inte är med Trump är emot honom och på så sätt underminerar han hela det demokratiska samtalet. Som ju måste bygga på att det finns utrymme för olika ståndpunkter, olika analyser och olika slutsatser, där det alltid finns en tolerans för olika värderingar inom ramen för en demokratisk grundsyn.

Vilka är vi?
När de auktoritära krafterna börjar sortera befolkningen i ”vi och dom” och gör allt de kan för att skapa motsättningar och underbygga fördomar är risken stor att hela debatten hamnar på ett sluttande plan. Människors värde och rätt till lika behandling urholkas. Definitionen av vem som får räknas in i den snäva definitionen, dvs tillhöra ”oss”, blir en början på en underförstådd sortering av människor, som i sin förlängning bara kan leda till mer konflikter.

Vi har en del att vara mindre stolta över
När mänskliga rättigheter underordnas andra principer på ett strukturerat sätt får vi system som apartheid i Sydafrika eller hur palestinier på Västbanken behandlas av ”bosättare” på ett förminskande och orimligt sätt. Vi kan också fundera på den inte alltför hedrande politik som under lång tid gällde i Sverige. Samernas ställning, hur resandefolket behandlades och hur andra minoriteter behandlats genom århundradena är inte särskilt hedrande exempel på hur makten valt att definiera minoriteters rättigheter. Och fortfarande hävdas det från nationalisterna att samer inte är ”riktiga svenskar”, underförstått de ska fås att acceptera andra villkor än majoriteten.

Kräftgången kan handla om människovärdet
Liberalernas kräftgång i den svenska opinionen kan mycket väl hänga samman med hur Tidö-samarbetet illustrerar hur SD fått sätta sin prägel på samarbetet och därmed graderat mänskliga rättigheter i tydlig motsats till en genuint liberal inställning, där människans värde är okränkbart.

Länktips: https://www.whitehouse.gov/media-bias-reporter/david-pakman/

Kristerssons hönsgård

Hönsgård. Det är det man kommer att tänka på när fyra år med Kristersson ska summeras. Harpsund är en herrgård, som statsministerparet av tradition disponerar för representation och rekreation. Vissa av oss minns bilderna av ekan som roddes av sovjetledaren Chrusjitiov som var på besök 1964 och Tage Erlander satt bredvid en tolk i aktern. Det Ulf Kristersson och hans fru Birgitta Ed tycker är viktigt med Harpsund är tydligen att det ska finnas höns på plats. I alla fall de sommarveckor paret vistas på Harpsund. (Se länktips nedan om hönsgårdshistorien som pågått i flera år).

Någon annan
Det är naturligtvis helt i sin ordning att även statsministerparet får möjlighet att koppla av på semestern, även om en statsminister egentligen aldrig kan vara helt ledig. Om man ska tro alla publicerade bilder på Birgitta Ed har hon också anammat idén om att ständigt vara i tjänst, eftersom hon näst intill alltid är klädd i något som kan kopplas till prästyrket. Men i fråga om höns, inredningskonsulter och vem som ska göra vilket arbete verkar det som någon annan, i praktiken skattebetalarna, ska stå för arbetsinsatser, inköpskostnader och andra utlägg.

Arbetslöshet? Omställning? Prioriteringar?
Men är verkligen en hönsgård det som ligger överst på dagordningen för den som ska förväntas ägna sin vakna tid åt att leda landet? Att ta kontakt med berörda myndigheter, skriva de underlag som krävs och ordna de möten som erfordras är sådant som gör att annat blir nedprioriterat i statsministerns stab. Tid som kunde ha använts till viktigare saker. Som att få bukt på arbetslösheten, skapa förutsättningar för överenskommelser mellan industri, investerare och myndigheter inom områden som kräver snabba åtgärder. Den omställning av näringslivet som måste ske blir både bättre och mer konkurrenskraftig om den sker frivilligt istället för som ett resultat av senfärdighet och andra aktörers agerande.

Det är bråttom att hitta nya sätt att redovisa ekonomi
Resursfrågorna ligger hela tiden som outtalad komplikation inom ramen för det rådande ekonomiska systemet. Vi kommer inte kunna fortsätta att tömma jordskorpan på material och resurser, utan måste hitta sätt att återanvända material och produkter. Och då måste de ekonomiska styrmedlen dra i rätt riktning. Exempelvis behöver vi hitta mer moderna och rättvisande sätt att redovisa ekonomisk verksamhet. Allt detta borde ligga högst upp på en statsministers agenda, för att säkerställa att Sverige behåller en position som en modern välfärdsstat även när vi bytt system.

Galet
Men istället ägnar statsministerparet sig åt en hönsgård och låter sina tjänstemän ägna dyrbar arbetstid åt att reda ut hur hönsgården kan komma på plats. Eller organisera luxuösa inredningsinköp (se länktipset nedan). Det är därför ordet hönsgård blir så träffande och illustrativt. Och galet, lockas man nästan tillägga med tanke på tuppen som säkert hör till.

Länktips: https://www.expressen.se/nyheter/sverige/ordern-bygg-en-honsgard-till-birgitta-ed-pa-harpsund/

De breda överenskommelserna kan behövas för fler områden

Magdalena Andersson talar ofta om breda överenskommelser. För hon inser att vissa statliga åtaganden kräver längre tid än fyra år. Och hon vill också, tror jag, markera mot SD. Att det är de andra partierna hon vill hitta en överenskommelse med. Sannolikt försvaret, NATO, energifrågor, upprustning av järnvägar och andra viktiga satsningar som Sverige står inför. En del av hennes tanke handlar nog också om att eliminera vissa frågor från valrörelsen.

Formulera liknande breda överenskommelser
Det som man skulle önska är att det också var självklart för den nuvarande oppositionen att formulera liknande tankar kring Public Service (som ju Tidö-gänget vill krympa), och om folkbildningen, studieförbunden och hela det ekosystem som civilsamhället är så beroende av för att hela Sverige ska leva. Biståndspolitiken skulle också må bra av långsiktighet. Det är inte Benjamin Dousas ”gåva” till korrupta somaliska politiker för att få dem att ta emot utvisade flyktingar som är den klassiska svenska biståndslinjen. Det finns decennier av viktigt arbete för andra länder som behöver återupptas. Om inte annat så för att restaurera Sveriges anseende i världen. Och svenska folket vill inte ha koncernskolor som plockar ut vinster ur skattefinansierade intäkter.

Mänskliga rättigheter eller ”stram” politik?
Humanitet är ett ord som hamnat i skuggan av allt annat. Anständighet. Mänskliga rättigheter. Det var förr självklara punkter i ett partiledartal. Nu ska man tala om hur ”stram” man är, ett annat ord för omänsklig. Det är omänskligt att sätta 13-åringar i fängelse och tro att de kommer ut som personer som har en chans att få en anställning och ett anständigt liv.

Olika kvaliteter
Magdalena Andersson är säkert duktig i nationalekonomi. Men hon är nog inte lika van förhandlare som Stefan Lövfén. Han förstod och hade lärt sig att uppskatta olika svar på en fråga. Mitt intryck är att S nuvarande partiledare är van vid en slutsats i nederkanten av det kalkylark hon tittar på. Man har olika kompetenser. Och Magdalena Andersson är säkert duktig på vissa saker. Men att hantera olika svar på samma fråga är mer osäkert om att hon gillar. Det finns alltid minoriteters perspektiv att ta hänsyn till. Majoriteten har inte alltid rätt. Låt oss hoppas att de breda överenskommelserna återställer sådant som tidigare spelade stor roll för svenskarna och för andra berörda.

Boende är en mänsklig rättighet
En fråga som berör alla är hur vi bor. Med Tidögängets nya lag om andrahandsuthyrning kommer vem som helst kunna flytta in och bli granne med dig. Fastighetsägarna och BRF-föreningarna får små möjligheter att förhindra att lägenheter används för tillfälliga (drog)lager, för möten, för kriminella, som vapenförråd osv. För att inte tala om hur svårt det blir med soprum och källsortering plus den otrygghet det innebär att inte veta vem som egentligen är min granne. Det är dags för ett rejält omtag i bostadspolitiken. Det är en mänsklig rättighet att bo bra och tryggt. Inte minst på äldre dar. På det området får en ny regering gärna agera med åtstramningar. Marknadstänket och vinstjakten leder enbart till problem.

Social hållbarhet kan vara en stark drivkraft

Hur vi tar hand om våra lägenheter, fastigheter och bostadsområden spelar stor roll för hur samhället utvecklas. När människor trivs och vill bo kvar skapas en stabilitet, som är svårt att ersätta med andra åtgärder. Hur uppstår känsla av tillhörighet och sammanhang? Det har att göra med en slags underförstådd förståelse för ett områdes karaktär och möjligheter, hur platsen resonerar med den egna upplevelsen. Det finns problemområden som behöver hjälp att bli mer omtyckta och uppskattade. Den 28 maj tog jag del av tre projektexempel som alla på lite olika sätt försöker hantera behovet av att framtidssäkra de utsatta bostadsområdena.

Tre intressanta exempe4
Shift Sweden ordnade ett webbinarium, där man släppte fram Botildenborg i Malmö att berätta om hur källare kan bli gemensamma kök. Ett annat projekt försöker hjälpa till med finansieringslösningar för de fastigheter som står inför stora renoveringsbehov och ett tredje projekt handlade om hur ett gammalt utdömt värmeverk i Bredäng gått från att vara ett problem till att bli en lokal resurs och ett nav för både kultur och boende. (Länktips, se nedan).

Från källare till kök
De tre exemplen visar hur viktigt det är att skapa utrymme för utveckling vid sidan av det formella ansvar som normalt kommuner och allmännyttan tar. Och att det ofta är civilsamhället som har idéer och ser möjligheter. I exemplet med källare som gjordes om till kök handlade om att se möjligheter med outnyttjade lokaler och ana värdet av mötesplatser med en grundfunktion, där man också skapar nyttiga livsmedel tillsammans. Det är viktigt att säkerställa att ventilation, vatten och avlopp, värme och ljus liksom arbetsplatser fungerar rent tekniskt, samtidigt som det säkerligen är avgörande att de boende själva får sätta sin prägel på det som organiseras. Den ömsesidiga tilliten måste byggas upp och utvecklas. Den skapar meningsfullhet och bidrar till att möjliggöra ett långsiktigt fokus.

Östersundshem satsar på andelsägande
Ett annat exempel fokuserade på hur andelsägande skulle kunna skapa en finansiering för nödvändiga renoveringsbehov, samtidigt som det bidrar till att få de boende att investera i ett mer långsiktigt boende/ägande och därmed en viss stabilitet i bostadsområdet. Enligt den person beskrev projektet innebär det inte nödvändigtvis tredimensionell fastighetsbildning. Det tål att följas upp. Östersundshem var i alla fall väldigt intresserade av detta projekt.

Värmeverket ett nav  i Bredäng
Ett tredje exempel var ett gammalt värmeverk i Bredäng, som ingen ville ta ansvar för och som en kulturarbetare med bakgrund i Fryshuset i Stockholm såg potentialen i och nu har omvandlat till ett kulturellt nav för stadsdelen, där man dessutom tänker sig nittio lägenheter och att det gamla värmeverket blir en samlingsplats för människor med idéer. Så blir det sociala och kulturella spåret en brobyggare in i det hållbara.

Skapa utrymme för det nya och idéburna
Alla tre exemplen illustrerar för mig hur viktigt det är att skapa former och formella ramar kring det som ligger utanför kommunens kärnuppdrag. När några vill ta initiativ och forma en hållbar framtid får inte regelverken, planarbetet eller andra hinder vara i vägen, utan det behövs tydliga undantagsregler för det som ska kunna ta form och som inte drivs av kommersiella intressen.

Även torgen kan skapa trivsel
Häromdagen var jag också på Handelsrådets spaningsseminarium, där Göteborgslokaler berättade om hur man tagit tag i Vårväderstorget i Biskopsgården och Hjällbo torg (båda är utsatta områden) och med relativt enkla medel skapat en miljö som är inbjudande och positiv. Kvalitet och trivsel kanske är ännu viktigare i just dessa områden, där annat saknas.

Länktips: https://arena.shiftsweden.se/labb-och-projekt/fran-kallare-till-kok

Länktips: https://arena.shiftsweden.se/labb-och-projekt/hur-kan-ett-varmeverk-bli-varmeverket

Länktips: Vårväderstorget, en uppskattad förnyelse: https://vartgoteborg.se/p/stort-lyft-for-varvaderstorget-i-ny-undersokning/

Det cirkulära byggandet kommer stegvis närmare

Den 27 maj var det en ”Urban Lunchtime”, som är event anordnade av Urban Futures. (Se länktips nedan). Sara Pettersson, verksamhetsledare på Urban Futures, inledde och sedan talade Sandra Moberg och Thomas Stoll, båda från IVL, och Johanna Engberg från White Arkitekter. Seminariet fokuserade på systemförståelse och framtagna handböcker för att få byggbranschens olika aktörer att förstå hur man kan ta ansvar för en omställning där samhällsplanering och byggande blir organiserat utifrån cirkulära principer.

Handböcker för byggande, samhällsplanering och verksamhetsutveckling

Tydlighet från ledningens sida
En av bilderna visade hur viktigt det kan vara att undvika rivning och att undvika nybyggnation men också hur viktigt det är att dokumentera det som görs för att underlätta en senare renovering. Det är viktigt att ha framtagna strategier och också att genomföra processer i etapper, där det lämnas utrymme för justeringar. Det handlar om att i förväg definiera vilka processer som behövas och att ledningen är tydlig med vad man vill få genomfört. Planeringstiden kan kosta en del, men det blir klart billigare på materialsidan om allt görs på rätt sätt.

Systemnivå och generella ändringar
I seminariet får vi veta att ett företag sparade 70 MSEK på att tänka rätt från början och ett annat Uppsala-projekt kortade ner färdigställandetiden med två år, vilket naturligtvis gynnar fastighetsägare som kan få intäkter snabbare. Detta enbart på att projektet genomfördes som en ombyggnad istället för en rivning. Under seminariet upprepas budskapet att systemnivån är viktig att utgå ifrån. Det gäller att få in det cirkulära tänket som det nya normala. Se till att vägvalen sker tidigt i processen. Om det cirkulära kommer in för sent i processen är risken stor att det blir ändringar på marginalen istället för att bli ändringar av mer generell natur.

Lönsamheten på aktörsnivå styr fortfarande?
Fokus måste ligga uppströms eftersom det hittillsvarande har handlat om att riva och att ordna nyproduktion. Mycket internationellt arbete pågår. Man ser mer och mer systemtänkande, styrning och fokus på planering, där det gäller att värdera det befintliga. Det slår mig att det som inte berörs under dragningen är vem som ska värdera olika objekt ur ett långsiktigt perspektiv. Fastighetsägare, entreprenörer och långivare har sina lönsamhetskalkyler, men mot detta behöver vi ställa andra värderingar. Vad tjänar samhället på? Och hur ska de kalkylerna se ut?

Från linjär reflex till cirkulärt omdöme
Presentatörerna betonar att det egentligen inte handlar om att ställa upp fler krav, utan snarare att ställa rätt frågor i rätt sammanhang. Och vem har egentligen ansvar för de olika processerna och hur sker övergången? Frågorna måste också ställas när det fortfarande finns ett utrymme för påverkan och vägval. Det man vill propagera för är en metodik som bygger på samverkan och logiska beslut. ”Från linjär reflex till cirkulärt omdöme” som man beskriver det. Vem får ställa krav och i vilket läge? Var uppstår barriärer och varför?

”Vi river inte”
Ett par projekt lyftes fram: Vi på Hörnet och Hoppet 2, projekt som jag berört tidigare i bloggen. Ett krav som lyftes krav var att byggprojekt bör tvingas att göra återbrukskalkyler ur klimatsynpunkt. Och tanken fördes fram att man hoppas att någon kommun går före och säger att man av princip aldrig river byggnader, i alla fall som grundtanke.

Olika förutsättningar och ekonomin på samhällsnivå?
Det som saknades en del under den 45 minuter långa (dvs egentligen korta) presentationen var något om de olika stadsdelarnas helt olika förutsättningar, där det också bor och vistas olika kategorier människor. Hur ska olika kooperativa former kunna ta plats och hur kan långsiktiga, transparenta och förtroendeskapande samarbeten stimuleras, så att konkurrens-ekonomin ersätts av en mer samarbetsinriktad ekonomi med win-win i fokus? Och just detta som jag nämnde förut om hur samhällsnyttan och det långsiktiga värdet med olika fastigheter och projekt ska beräknas och ställas i relation till de kortsiktiga vinstintressen som ofta blir avgörande? Och vem ansvarar för detta? Och vem bedömer resultatet?

Länktips: Urban Futures inspelning av eventet kommer att placeras här när den är publicerad. Lite om eventet: https://urbanfutures.se/evenemang/urban-lunch-time-98