Det hade börjat dagas när Karl-Oskar vaknade. Dimman låg kvar över gårdsplanen. Men det var inte ljuset som hade väckt honom, det var rösterna och ljudet av rörelse utanför dörren.
– Sch, du väcker barna, Kal-Oska, manade Kristina halvt i sömnen.
– Ja ska bara se va de é, Kristina. De é nån på gården, tror ja.
Karl-Oskar drog på sig hosorna och satte på sig stövlarna. Det var något utanför dörren, på hans egen gårdsplan! Lite orolig gläntade han på dörren och kikade ut.
Förbryllad, yrvaken och förvånad stelnade han till. Di hade i alla fall inga vapen och såg inte farliga ut, männen som stod på hans gårdsplan. Några stod i små grupper och småpratade med varandra. De var arbetsklädda, hela och rena, och såg ut som folk gör mest. De flesta hade någon hacka, räfsa eller yxa i handen. Karl-Oskar vred på huvudet. Att di var så många! Karl-Oskar begrep sannerligen inte vad detta skulle betyda. Varför hade di kommit till Korpamoen i Ljuder alla dessa män?
Innan han hunnit rensa halsen och ställa en fråga till den som stod närmast honom överraskades Karl-Oskar av den fråga som ställdes till honom.
– Var vill du att vi börjar? frågade den som såg ut som en förman över gruppen.
Eftersom Karl-Oskar fortfarande inte förstod vad detta var för folk fortsatte mannen.
– Ja, vi hade ju tänkt å passa på medans solen é uppe. Det blir liksom enklare så.
Karl-Oskar skulle just säga något när Kristina avbröt hans tankar.
– Va é de, Kal-Oska? Vem é här så bittida? Hon lät lite orolig. Barnen sov ju fortfarande och elden var inte tänd i spisen. Hon var då rakt inte redo att ta emot folk! Var det något som hade hänt?
Karl-Oskar skulle just säga något, när han såg hur männen närmade sig. De var många. De var inte ett dussin, de var kanske ett tjog! Karl-Oskar hade aldrig sett så mycke folk på gårdsplanen på en gång, sällan ens vid kyrkbacken.
Allt som allt var det tjugo man som samlats på Karl-Oskars gårdsplan, men det förstod han inte förrän senare. Allt snurrade för honom. Vad ville de allihopa? Varför hade de kommit och vad skulle han säga? Di såg inte ut som om di ville något ont, men varför var di här?
Mannen som talat såg Karl-Oskars tveksamhet och oro.
-Du kan vara helt lugn, Kal-Oska. Vi é här i fredliga avsikter. Vi é dina extra drängar en tid. Vi ska hjälpa dig att få ordning på gården. Säg bara till vad vi ska göra, så hugger vi i. Och du behöver inte ens betala en shilling för ét.
Karl-Oskar vände sig mot Kristina.
-Ja förstår då rakt inte vad detta é, Kristina. Här står en man och många andra bredvid honom och vill hjälpa oss, säger han. Vad é detta för ett sattyg? (Han vänder sig mot männen). Packa er härifrån, vi ska inget ha och vi är gudfruktiga människor som sköter vårt! Så! Gack och kom inte igen!
Mannen log och lugnade Karl-Oskar.
-Du behöver inte va´ orolig, Kal-Oska. Vi väntar lite borta vid svinahuset tills du vet vad du vill. Det é ingen brådska. Vi blir här ett tag.
Karl-Oskar stängde och reglade dörren från insidan. Dagen hade börjat på ett sätt som ingen annan dag. Livet på Korpamoen skulle aldrig mer bli sig likt, men det visste Karl-Oskar inget om där han kliade sig i huvudet och sköljde ansiktet i lite vatten som för att vakna ur en dröm. Karl-Oskar hade fått en glimt av framtiden och det var naturligt nog omtumlande och okristeligt. Vad ville Gud med detta? Ännu en prövning? Han tittade på Kristina som för att få vägledning i allt detta. Han tog på sig rocken, hittade lite snus och gick ut.
Livet blev sannerligen annorlunda efter den dagen. Varje morgon stod där tjugo arbetsföra män på hans gård, redo att arbeta i sitt anletes svett. Inget betalt ville de ha, bostad och förplägnad var alleredan ordnat. (Karl-Oskar skulle senare erfara att det inalles var trettio man som skulle hjälpa honom, men de andra stod för login, maten och transporterna). Hela gruppen om tjugo man kom varje vardag och hjälpte Karl-Oskar med än det ena än det andra. De tog några veckor så var hela åkern fri från sten och en ny gärdsgård byggd. En vecka till och Karl-Oskar hade timmer för en ny storstuga. På en månad var åkern mer än dubbelt så stor, röjd och plogad. Karl-Oskar log med hela ansiktet.
-Nu behöver vi inte resa till Amerikat, du Robert! Nu blir vi hemma och försörjer oss redeligt!
Varje morgon Karl-Oskar vaknade trodde han att männen skulle vara borta. Men de var där punktligt från soluppgång till solnedgång och arbetade flitigt. Det började bli svårt att hitta arbete för dem. Skogen var ju röjd, timret var ju fällt och sågat, åkern var sådd. Brunnen kunde bättras på – och så vägen till byn förstås! Karl-Oskar bestämde att vägen till byn skulle göras bättre, bredare. Några av männen fick snickra en ny vagn, som kunde frakta mer gods. Karl-Oskar satt vid bordet i storstugan medan allt blev gjort.
Det skulle visa sig att Karl-Oskar inte var ensam om att ha tjugo drängar till hjälp. Hela bygden blomstrade när all denna kraft sattes in. Gränserna för vad som var möjligt sattes av fantasin. Innovationer skulle framtiden kalla det, men det var Karl-Oskar omedveten om. Han hade fullt upp att planera för ett nytt liv för sig och familjen.
Om han vaknade en morgon och allt bara hade varit en dröm förtäljer inte historien. Kanske åkte han ändå till Amerika, kanske avfolkades Ljuder socken. Kanske hade de extra drängarna aldrig kommit till gården. Hade det aldrig hänt var han ju ändå lyckligt omedveten om vad det hade betytt. Och hade det hänt … ja då hade resten av Utvandrar-eposet sett annorlunda ut.
– – –
Anm. Vår dagliga konsumtion av fossila bränslen i Sverige brukar anges till cirka 80.000 fat olja. Energin i ett fat olja kan omräknas till cirka 25000 mantimmars arbete. Det skulle innebära att varje svensk utökar sin arbetskapacitet med över 300 mantimmar per dag. Med avdrag för samhälleliga nyttigheter och den energi som går åt för att tillhandahålla energin från 30 man (a 10 timmar), blir det rimligt att hävda att Karl-Oskar skulle kunnat ha 20 man varje dag till sitt förfogande. Och egentligen ytterligare 20 man för Kristina och ytterligare för alla barnen….