Det är en onsdag i februari 2028. En kall, fuktig vind gör att jag hukar mig extra mycket. Jag är på väg till Inrikesverket för intervju. Om jag vill ha banklån, körkort och pass måste jag ha ett godkännande från Inrikesverket. Reglerna skärptes efter det senaste valet. Nu utfärdas dessutom ettåriga inrikespass för att inte internflyktingar ska översvämma de större städerna. Inrikespassen är inte så svåra att få, det räcker att ha fast jobb, en bostad och att man kan ”Du gamla fria..”. Det är lite värre med den här intervjun jag är på väg till. Det gäller att inte ha otur med intervjuaren.

Nu är det min tur. Väntan blev inte så lång. Eftersom kön läggs ut i realtid på det nya Facebook-programmet med namn och bild såg jag när det borde vara dags för min intervju. En ung kvinna sitter mitt emot och har ett frågeformulär framför sig på sin skrivskärm. Det hon skriver visas samtidigt på väggen, så jag ser vad hon ska fråga och vad hon skriver.

– OK, då börjar vi, säger hon.  Är du göteborgare?

Jag förstår att det är den viktigaste frågan. Det var det förra gången också. Hur ska jag bevisa det, hinner jag tänka. Och kanske allra viktigast – är det sant att jag är göteborgare? Jag svarar lite tvekande.

– Ja, efter så här många år är jag nog det.

– Nu vet du ju att det inte är din upplevelse som har någon betydelse här, utan om vi objektivt kan hävda att du är göteborgare, säger kvinnan. Hela det här arbetet går ju ut på att säkerställa vem som är göteborgare och vem som inte är det, det vet du ju…

Jo, jag vet, tänker jag. Och minns tillbaka hur det var för bara 10-15 år sedan. När vi trodde att svenskhet var något fint, när vi fortfarande förknippade vårt land med tankar om frihet och demokrati.

– Ja, jag bor i Göteborg, säger jag för att vinna tid. Jag har bott här sedan 1987, det är rätt länge.

– Men du är inte född i Göteborg, säger hon vasst.

– Nej, mina föräldrar bodde i Solna på den tiden. Sen bodde jag i Skåne under skoltiden.

Det skulle jag kanske inte ha sagt.

– Jaha, det gör det ju komplicerat. Då finns det ju skäl att hävda att du är en invandrad skåning. Hur ska vi se på detta, säger kvinnan tydligen mest till sig själv.

Det blir tyst en stund. Kvinnan funderar. Född i Solna, uppvuxen i Skåne och sedan bott i Göteborg i flera decennier – det här stämmer inte med formuläret, tycks hon tänka. Så kommer hon fram till en lösning.

– Vi får testa dig mot en referenslista. Det finns en bra lista här, som avgör om du ska räknas som noll-åtta, skåning eller göteborgare. Är du beredd?

Jag har hört talas om det här testet. För några år sedan hade det passerat som ett kul skämt på en lördagsunderhållning i TV. Nu är det allvar. På fullt allvar ska en myndighetsperson bestämma min tillhörighet utifrån några enkla frågor. Jag anstränger mig att inte le, att verka seriös.

– Säger du hink eller spann?

– Hink, svarar jag, och tillägger, men ibland säger jag spann, om det passar in.

– Nu finns det bara ett svarsalternativ här. Hink eller spann?

– Hink.

– OK. Om du ska välja den person som du vill hamna på en öde med, väljer du då Prins Daniel, Robin Paulsson eller Lasse Kronér?

Jag hinner tänka att detta är en kuggfråga. Troligen ska man välja kungligheten, eller kanske inte, just för att han inte är född i Stockholm, eller ska man välja rätt TV-personlighet?

– Lasse Kronér, svarar jag och känner mig rätt säker på att jag valde rätt.

– OK. En göteborgare ska kunna minst ett Kålle-och-Ada-skämt. Kan du säga ett?

Jag var beredd på något sådant. Men nu är jag stressad, hjärnan funkar inte. Jag borde ju kunna något, men får inte ur mig ett enda. Pinsamt nog får jag svara

– Kommer inte på något så här på rak arm…

– Jaha, det var ju synd. Vi kan återkomma till den frågan. Då får du istället ange din favoritmat, favorit i Blåvitt och vilken gata du helst går på i staden.

Nu förstår jag att mina svar måste ligga väl inom felmarginalen, annars får jag kanske inte godkänt.

– En halv special, Glenn …. Och så tvekar jag innan jag säger …. Hysén. Och på den sista frågan svarar jag …

Jag tvekar igen. Vad vill de höra? Kopparmärra? Götaplatsen? Gustav Adolfs Torg? Funderar på vilken plats som är mest götebossk. Gata frågade de. Vad heter gatan vid Liseberg? Vad heter gatan vid Feskekörka? Tänk att det ska vara så svårt.

– När det gäller gata så svarar jag Rosenlundsgatan, för där ligger Feskekörka.

– OK, det var ett godkänt svar. Särskilt att du svarade Glenn Hysén var bra eftersom han ingår i partiets vetenskapliga spelråd. Som du vet satsar ju partiet nu på ett utökat spelande, eftersom det bidrar till skatteintäkterna på ett bra sätt, samtidigt som det håller folk borta från att engagera sig i politiska frågor. Och som du vet används skatterna från spelandet till att hjälpa de personer som har fastnat i spelberoende. På så sätt har vi ju skapat ett självfinansierande aktivitetsstöd, som inte kostar oss andra ett öre. Bra svarat.

Jag känner mig lättad. Just detta att jag hade koll på hur spelandet används av partiet för att uppnå flera syften var tydligen bingo i sammanhanget.

– Har du några fler frågor, dristar jag mig att fråga.

– Nej, men du får chansen till ett återbesök om 14 dagar, eftersom du inte kunde ett enda göteborgsskämt. Du får chansen att plugga in ett skämt till dess. Vi mejlar dig en ny tid. Välkommen åter.

Kvinnan ler snabbt och reser sig. Jag är ganska nöjd. Jag har i alla fall inte blivit icke-göteborgare. Livet blir ju svårt då. Nu gäller det att plugga ett par bra Kålle-och-Ada-skämt. Och kanske träna på uttal. Jag hade räknade med dialektala frågor, men det kommer kanske nästa gång. Jag glömde ju att skjuta in ett ”änna” här och där. Det är inte så lätt att bli göteborgare.

I porten på väg ut möter jag någon jag känner, som tydligen också ska intervjuas på Inrikesverket.

– Lycka till, hinner jag säga och går ut i vinterkylan.