Tag Archives: FN

Fredspriset bör inte gå till aktiva politiker

Posted on by
Reply

Den 10 december delas Nobelprisen ut. Först i Oslo. Fredspriset brukar delas ut vid lunchtid och traditionen bjuder att det ordnas ett fackeltåg i Oslo till pristagarens ära och för att manifestera freden. Så blir det inte i år.

Obama och Abiy Ahmed
Genom åren har den norska nobelkommittén valt pristagare som minst sagt varit tveksamma. Det blir på något sätt alltid fel när aktiva politiker tilldelas fredspriset. Det är som om den norska nobelkommittén hoppas att priset ska bidra till den fredliga utveckling många hoppas på. Så kändes det när Barack Obama fick fredspriset. Som en besvärjelse, ett hopp om att hans gärning skulle innebära tydligare steg i riktning mot fred i världen. Eller när Etiopiens president, Abiy Ahmed, tilldelades fredspriset 2019 med motivet att han ansträngt sig att sluta fred med Eritrea. Det dröjde bara ett år så var Etiopien härjat av ett inbördeskrig, där den norra regionen, Tigray, utsattes för fruktansvärda förföljelser.

Myanmar
En annan fredspristagare som ifrågasatts är Myanmars ledare Aung San Suu Kyi, som suttit i fängelse eller husarrest under den större delen av den tid hon hade kunnat göra nytta som politiker. Militärjuntor i Myanmar (tidigare Burma) har på olika sätt åsidosatt demokratin och hållit henne i strama tyglar. Så tidigt som 1991 tilldelades hon fredspriset och har även fått andra utmärkelser. Att hon inte lyckades förhindra förföljelsen av rohingya-folket 2017 sågs av många som ett tecken på att det är militären i Myanmar som styr och bara använder Aung San Suu Kyi som ett verktyg.

Venezuela
När nu Maria Corina Machado tilldelas 2025 års fredspris är det sannolikt att konfliktnivån i Venezuela lär öka. Machado har uttalat sig tydligt för Trump. Trumps intresse för Venezuela handlar medialt om att strypa drogtillförseln till USA, men många menar att det egentliga motivet för Trump att vilja knäcka Maduros regim i Venezuela är oljan. Venezuela har stora oljetillgångar, som USA gärna skulle kontrollera. Genom att ge fredspriset till Machado legitimerar den norska fredspriskommittén på ett sätt det synsätt som då och då präglat USA:s syn på Sydamerika, att det är USA:s ”bakgård” som de kan göra vad de vill med. Det räcker att tänka på Allende och Pinochet i Chile (kuppen 1973) för att se vart det synsättet kan leda.

Infantino räddade Trump
Det var ju tur för Trumps ego att FIFA-presidenten Infantino uppfann ett eget fredspris, som han kunde dela ut till Trump, nu när han inte fick Nobels fredspris. Misstanken att priset till Machado delvis var för att hålla Trump på gott humör släpper inte. Det smartaste norrmännen kan göra är att försöka undvika aktiva politiker i sina prisdiskussioner.

Det hade varit fullt naturligt…

Posted on by
Reply

Mattias Goldmann leder 2030-sekretariatet, som fokuserar på transportsektorns snabba omställning till fossiloberoende till 2030. I en debattartikel riktad till klimatminister Romina Pourmokhtari föreslår han att ministern kopplar upp sig på länk till COP30-mötet i Brasilien. Dels för att det visar hur möten kan göras digitala, dels för att påpeka vilken viktig roll svenskt näringsliv har haft i införandet av hård- och mjukvara för internetuppkoppling. (Se länktips nedan).

En fullt rimlig åtgärd
Det Goldmann föreslår hade ju varit fullständigt naturligt för en engagerad klimatminister att göra. Särskilt om hon hade varit gravid, som nu Pourmokhtari är. Det finns medicinska skäl till att avstå en lång och ansträngande resa. Men då hade det ju också varit ganska självklart att någon annan minister hade åkt. Den lösning som Goldmann föreslår hade kunnat vara et sätt att visa intresse för FN:s klimatarbete och markera att Sverige fortfarande vill göra vår del (och lite till) för att åstadkomma det som krävs.

Vad skulle hon säga?
Statsministern åker till Estland och Pourmokhtaris chef, Busch, är knappast intresserad av annat än att sy ihop något kärnkraftspaket, som förhindrar en snabb omställning av energisektorn. Hon köper ju hellre otestade SMR-verk som kanske kan komma i drift i början av 2040-talet än släpper fram billig vind- och solkraft, som världens fattiga länder skulle kunna kopiera system från. Och Pourmokhtari kommer naturligtvis inte koppla upp sig mot COP30. Vad skulle hon säga? Att Sverige kraftigt har ökat utsläppen under Tidöregeringen? Att Sverige tyvärr inte bryr sig om klimatfrågan, eftersom den enligt många på högerkanten är kraftigt överdriven om den ens finns som ett problem…? Att hon just har läst Björn Lomborgs artikel i Svenska Dagbladet och insett att han har rätt?

Egentligen har prioriteringarna varit synliga länge
Egentligen är det inget som överraskar. Redan när Tidöregeringen tillträdde och det separat miljö- och klimatdepartementet lades ner fick vi alla en tydlig signal om regeringens prioriteringar. Näringslivet överordnat miljö och klimat. Och bistånd och utrikeshandel packas ihop som en insats. Den som vill ha miljöåtgärder måste se till att de gynnar näringslivet. Och den som vill se bistånd måste se till att biståndet gynnar affärerna…. Det är så de tänker sedan valet 2022 i Rosenbad. Och läser Lomborgs försåtligt förvillande artiklar. Och skippar FN:s klimatarbete. Och blockerar framväxten av småskalig energiproduktion. Kul ändå att Mattias Goldmann orkar låtsas att de skulle bry sig i Rosenbad.

Länktips: Mattias Goldmanns artikel: här

En orimlig utveckling måste bli rimlig

Posted on by
2

Det Olivier De Schutter, som arbetar med fattigdomsfrågan inom FN-systemet, pekar i på den artikel jag nämnde i föregående blogginlägg föranleder ytterligare en kommentar. (Se länktips nedan till nämnda inlägg). Den tanke som alla måste ställa sig är hur världen och våra samhällen långsiktigt ska utvecklas. Vart tar våra samhällen vägen om det är nuvarande principer som får råda och vad skulle behöva ändras för att utvecklingen ska bli mer rättvis och långsiktigt hållbar?

Koncentrationen av förmögenhet är ohälsosam
Olivier De Schutter pekar på det orimliga i att tro på en evig tillväxt. Den kommer inte att kunna lösa de problem vi ser idag och knappast heller lösa de problem vi ännu inte ser skymten av. Så som världen är organiserad idag har koncentrationen av makt, inflytande och rikedom bara ökat. Och detta egentligen oavsett om den exekutiva makten innehas av demokratisk valda eller självutnämnda makthavare. Det finns en strävan efter mer vinst, mer inflytande och mer rikedom som inte balanseras i tillräckligt hög grad av andra krafter. Tio procent av världens befolkning orsakar hälften av alla utsläpp. Den rikaste procenten av världens befolkning kontrollerar dessutom nära 60 procent av alla finansiella tillgångar enligt en Oxfam-rapport.

Orättvisan växer
Det största problemet är att skillnaden i förmögenhet ökar. De rikaste blir allt rikare. Det ekonomiska systemet och hur det används bygger inte på en strävan efter en rimlig balans mellan olika intressen. Istället förstärks hela tiden de processer som troligen till slut bara leder till lösningar baserade på våld och ensidiga anspråk. När orättvisan blir uppenbar och omöjlig att hantera på ett civiliserat sätt lär tålamodet ta slut hos väldigt många. Det politiska systemets förmåga att kanalisera önskemål och drömmar kommer att bli avgörande. Dagens orimliga utveckling behöver bytas ut mot en rimlig.

Relativ och absolut fattigdom ─ så många är drabbade i Sverige
När fattigdomen i Sverige ska beskrivas är det vanligt att utgå från den relativa fattigdomen uttryckt i procent av en medianinkomst. SCB kan ibland redovisa denna fattigdom som att 1,5 miljoner svenskar är fattiga. Andra forskare räknar med att cirka en halv miljon svenskar lever i absolut fattigdom. Bekymret är också att bostadsbidrag och liknande konstruktioner inte fullt ut täcker kostnaderna. En betydande del av de fattiga är pensionärer och tyvärr finns det även barnfamiljer som lever under svåra förhållanden. Även i USA finns det en stor andel fattiga. En siffra som har nämnts är 45 miljoner amerikaner. En inte obetydlig del av de fattiga tvingas troligen in i den svarta och illegala ekonomin för att klara sin försörjning.

Basinkomst är en väg att gå
Olivier De Schutter från FN talar om en universell basinkomst som en väg framåt. Och då kopplad till ett generellt system, där inget behov undersöks. De rikaste skulle i detta system få del av basinkomsten, men också få betala inkomstskatt. De rika måste också skjuta till en större andel av sin inkomst i någon form av progressiv beskattning. I annat fall skulle systemet permanenta inkomstklyftorna, tycks han mena. Självklart finns det fallgropar i ett basinkomstsystem och det kan säkerligen inte införas i ett enda steg. En intressant väg att gå vore att koppla basinkomsten till barns rätt att slippa en orättvis fattigdom. Han skrev i rapport 2021 att varje satsad dollar skulle ge sjufalt tillbaka i form av minskade kostnader för ohälsa, brottslighet och olika insatser.

Långsiktiga mål måste diskuteras
Framför allt behöver diskussionen föras om de långsiktiga målen för ekonomin, samhällsutvecklingen och välståndet. Hur ska världen, EU och Sverige bli en bättre plats för fler? Hur undviker vi att den enda lösningen som individer, grupper och länder tror återstår är att gripa till vapen?

Länktips: Artikel om förmögenhetskoncentrationen i Sverige: https://www.dagensarena.se/innehall/sverige-har-nast-storst-formogenhetskoncentration-eu/

Mer om fattigdomen: https://tidningenglobal.se/2024/19-januari-2024/de-rika-blir-rikare-och-fler-blir-fattiga/

Min föregående bloggtext om Olivier De Schutter: https://christerowe.se/2024/12/nr1148-om-de-stora-pengarna-och-de-sma/

Om de stora pengarna och de små

Posted on by
1

Sedan snart tio år följer jag David Pakmans nyhetsbrev/podd från USA. Han är en politisk kommentator som tydligt tar ställning mot det republikanska partiet, GOP, och i synnerhet hur GOP kapitulerat inför Trump och hans MAGA-rörelse. I det polariserade USA är det viktigt med röster som står emot Fox News och Musks X (f.d. Twitter) och andra röster som inte har något problem med att Trump försökte iscensätta en statskupp i samband med stormningen av Capitoleum i januari 2021.

Kushner gjorde en deal
Då och då går det att fånga upp något intressant i Pakmans olika filmklipp. Senast häromdagen var det ett kort inslag om Ivanka Trump och hennes man Jared Kushner. Under Trumps förra presidentperiod var paret synnerligen aktiva i utrikespolitiken och sydde ihop olika överenskommelser med inte minst de saudiska makthavarna. Det var också Trump som symboliskt flyttade USA:s ambassad till Jerusalem. Det Pakman nämner denna gång är att Ivanka Trump och Jared Kushner har förblivit osynliga sedan 2021 och inte heller lär vara involverade på samma sätt nu som förra gången Trump var president. Motivet till detta är enligt Pakman pengar.

Det går att leva gott på några miljarder
Lite enkel sökning på Jared Kushner ger bilden av en framgångsrik affärsman, som ibland kritiserats för att ha finansiellt stött de organisationer som i sin tur stödjer ockupationen på Västbanken, men framför allt var han uppenbarligen den som sydde ihop en vapenaffär med Saudiarabien värd 110 miljarder dollar. Det Pakman adderar till bilden av Kushner är att saudierna stöttade honom med rejäla belopp till den stiftelse som bär Kushners namn. Och att avkastningen från detta gör att Ivanka Trump och hennes man lever gott på detta. Ingen av dem har behov av att återigen involvera sig i det politiska eller snarare det ekonomiska fält, som styrs av politiska beslut. (Se även länktips till klipp nedan).

Rampljuset exponerar för mycket
Jag drar mig också till minnes att i turbulensen vid Bidens valvinst 2020 tog Ivanka ställning mot sin far och ville inte ställa upp på lögnerna om ett stulet val. Det kan ju mycket väl vara så att Ivanka Trump och Jared Kushner var fullt nöjda med vad de hade kunnat åstadkomma på det privata planet under åren 2017 – 2020 och såg ett läge att dra sig ur rampljuset, ungefär som David Pakman beskriver. Exponering innebär ju alltid en risk att någon journalist gräver fram något som blir en story och skapar medialt surr. Hellre arbeta i det fördolda.

Makten och pengarna berusar de redan mäktiga
Hur viktiga pengarna är och inte minst möjligheten att privat sko sig på den makt som följer med presidentskapet har Elon Musk självklart fattat. Genom sin ekonomiska plattform som världens rikaste man ser han nu möjligheter att komma in i sammanhang, där de riktigt stora pengarna finns, där stora avtal sluts och där kopplingen mellan politik och ekonomi går att exploatera ytterligare. Han behöver ju heller inte stå till svars inför några väljare. Liksom f.ö. Trump, som ju lovat att det senaste valet blir det sista…

Samtidigt: Lite hoppfullt att fattigdomen uppmärksammas
Ekonomin i världen och i Sverige dras isär. Samtidigt som världens rikaste och mest maktsugna berikar sig på ett närmast orimligt sätt finns det FN-anställda som Olivier De Schutter som har fokus på det andra änden av skalan, där extrem fattigdom råder. I decembernumret av tidningen Syre ägnar redaktören Katarina Andersson sex helsidor åt De Schutters arbete. I en av hans rapporter står det t.ex. att ungefär 40 procent av världens CO2-utsläpp orsakas av de rikaste tio procenten av världens befolkning och i en kommentar anges att andelen utsläpp snarare är 50 procent. Samme De Schutter för också mycket nyanserade diskussioner om tillväxtbegreppet. Det är en typ av diskussion som det är svårt att föra i Sverige, där business as usual tycks vara det rådande paradigmet.

En ekonomi för mänskliga rättigheter
Det är fullt möjligt att skifta ekonomiskt fokus från jakten på maximal vinst till en ekonomi för mänskliga rättigheter, hävdar De Schutter. Det är inte bara möjligt, det är dessutom nödvändigt, citeras han i tidningsartikeln. Han talar också för basinkomst, där beskattning av arbete till viss del ersätts med skatter på fast egendom och förmögenhet. Tillväxt är inget gott i sig, säger han.

Kortsiktighet, långsiktighet och rättvisa
Det blir egentligen allt mer uppenbart att vi har ett politiskt/ekonomiskt system som inte räcker till för att korrigera för särintressen och som inte lyckas väga samman kortsiktiga behov med långsiktiga. Dagens system bibehåller heller inte respekten för individens legitima drivkrafter samtidigt som skyddsnäten för att lindra de negativa effekterna av ekonomin behöver vara starka och uppfattas som rättvisa.

Länktips: Kort klipp från David Pakman: https://www.facebook.com/share/r/19y9SDVDF2/?mibextid=wwXIfr

Här hittar ni en länk till Syre: https://tidningensyre.se/newsletter/tidningen-syre-som-pdf-decemberr-2024/

Kan man koppla ihop OS och FN?

Posted on by
Reply

Ett par veckors sommar-OS från Paris kan nu summeras. I dessa tider får man vara tacksam att tävlingarna tycks ha kunnat genomföras utan att någon illasinnad person skapat kaos eller orsakat förstörelse. Jag minns ju känslan från München 1972, då terroristernas hänsynslöshet tog plats. (Att Sveriges tronföljd skulle säkras i samband med dessa spel var en annan konsekvens, 🙂 🙂 )

Unika kvaliteter
I vardagen behöver vi avkoppling och distraktion, vi behöver glädjas tillsammans med vänner och likasinnade. När det går bra för svenska atleter kan vi hitta sådana stunder och fira framgång. De svenskar som lyckades i Paris hade alla unika kvaliteter, som gjorde dem överlägsna. Att vinna med 30 centimeter och sätta världsrekord, som ”Mondo” Duplantis gjorde, är unikt. Att slå sina konkurrenter med en halv kroppslängd på 50 meter i bassängen är lika överlägset. För att inte tala om Åhman och Hellvig som utklassade motståndet i beachvolleyboll som om det var en lekstund på stranden, de höll på med.

Det räcker inte med talang
Eftersom vi inte har miljontals utövare av olika sporter i vårt land blir det unika kvaliteter som kommer fram i olika skeden. Björn Borg, Ingemar Stenmark och några till har glatt oss genom åren. Men inte utan att vara motiverade. Talang räcker inte. Att i timmar nöta detaljer är nödvändigt, att gå helt in i sin sport för att försöka bli bäst kräver en enorm satsning. Inte minst de ”nyaste” stjärnskotten, volleybollkillarna, har gjort en helhjärtad satsning för att komma dit de ville. Talang och förmågor var en bra grund, men sedan krävdes tränare, träningsmöjligheter och en envishet utöver det vanliga. Annars vinner man inte på den nivån.

Kan vi koppla ihop OS och FN?
Samtidigt pågår krig och konflikter runt om i världen. Det normala och det onormala finns sida vid sida och kontrasten blir märklig. Hur kan vi acceptera att människor dör samtidigt som världen möts och umgås, har kul och skålar för varandras framgång? Borde kanske FN-chefen vara chef även för OS? Eller tvärtom? Är det enklare för OS-generalen att få folk att enas? Klimatförändringarna rullar vidare och vi slipper bli påminda om problemen när våra hjältar tar medaljer. Kanske skulle matcherna i pingis bli mer intressanta om det inte bara var äran det gällde utan också andelen utsläppsrätter? Att en vinst i OS skulle ge fördelar i ansträngningarna för en bättre värld? Att varje medaljör från alla länder också skulle bli en ombudsman för en fredlig värld? Går det att koppla ihop OS-gemenskapen med en seriös världsgemenskap, där vi alla enas för att nå överordnade mål?

Man kan ju i alla fall önska något sådant.


Tidö-regeringen tror inte på freden

Posted on by
Reply

Nog är det anmärkningsvärt att Tidö-regeringen aktivt avstår från att verka för en värld fri från atomvapen, eller kärnvapen som många säger. Mellan den 27 november och 1 december hade FN en konferens kring den konvention som på FN-språk förkortas TPNW. Till den typen konferens har Sverige i decennier sänt en ungdomsdelegat. Men inte nu. Och man bryr sig inte om att ens närvara. Arbetet för nedrustning och för att få länder att säga nej till atomvapen är inget Tidö-regeringen bryr sig om.

Historiskt har Sverige varit drivande
Sverige var aktivt i FN på 1960-talet. Vi tog plats och fick också gehör för många utspel. Inte minst Alva Myrdal och Inga Thorsson engagerade sig i ett arbete för ett icke-spridningsavtal, där FN:s medlemsländer skulle förbinda sig att inte skaffa kärnvapen. I Genève pågick under 16 år nedrustningsförhandlingar, där Sverige var aktivt. Att Dag Hammarskjöld var generalsekreterare under flera år spelade också roll. Idag bryr sig Sverige inte om att försöka bidra till avspänning i världen.

Varför tror Tidö-gänget inte på freden?
Att inte bejaka en FN-konvention som Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons, (TPNW) , att inte ens skicka en observatör, så som NATO-länderna Norge och Tyskland gjort, är en sorglig för att inte säga förkastlig och orimlig handling. Tidö-regeringen klarar tydligen inte att samtidigt hålla kortsiktiga och långsiktiga perspektiv levande. Kortsiktigt må det vara motiverat att markera mot Putins Ryssland. Långsiktigt måste vi ändå rimligen tro på freden som grund för samhällsutvecklingen.

Det dolda syftet är väl att NATO-processen gått i stå
Istället signeras idag den 5 december ett bilateralt avtal mellan USA och Sverige, som ger USA rätt att använda svensk mark för militärt bruk. Det är inte NATO som kräver detta, utan det är ett bilateralt avtal mellan två länder. Möjligen döljer sig här en motivering som ingen vill använda öppet: att Turkiet och Ungern under lång tid kommer att förhala godkännandet av Sverige som NATO-medlem. Och att denna bilaterala överenskommelse syftar till att underlätta för USA att snabbt placera stridskrafter på svensk mark oavsett hur lång tid NATO-förhandlingarna tar. Men kan också ana att avtalet banar väg för utplacering av amerikanska vapen på svensk mark. Det står i den svenska NATO-ansökan ingenting om att atomvapen eller kärnvapen skulle undantas. Undantag som t.ex. Norge har.

Vapensilos, någon?
Det blir väl rusning nu från kommuner där SD är med och styr, rusning efter att få chans att få vapensilos uppförda på kommunal mark. Ungefär som de tidigare talat om att kommuner ska hålla sig framme för att få atomkraft inom kommungränsen. Oavsett vapen eller energiproduktion ─ dessa installationer blir utmärkta måltavlor i en framtida utpressningssituation, där någon despot vill tvinga Sverige till eftergifter. Det räcker ju med en drönare…

Länktips: https://www.svenskafreds.se/upptack/fred-och-sakerhet/pm-sverige-slutar-skicka-ungdomsdelegater-till-fn-svenska-freds-skickar-egen/

Pressen bjuds in att närvara vid signering 5 december: https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2023/12/mojlighet-for-media-att-narvara-vid-mote-i-pentagon-mellan-pal-jonson-och-lloyd-j.-austin-iii-samt-vid-signering-av-dca

Så här ser det ut med antalet atomvapen i världen: https://www.svt.se/datajournalistik/karnvapen-i-varlden/

Två grader ─ än sen då?

Posted on by
Reply

Nog är typiskt. FN rapporterar inför COP28 att man för första gången uppmätt en genomsnittlig temperatur på 2,06 grader högre än den normala temperatur man brukar jämföra med, som är ett genomsnittsvärde för åren 1850 – 1900, dvs före den period som innebar storskalig förbränning av fossila bränslen. Parisavtalet från 2015 tycks därmed kortsiktigt ha överskridits, även om statistik alltid måste utgå från mer än en mätning. G20-länderna har under det senaste året ökat sina utsläpp med 1,2 procent. Resan mot en händelsekedja kantad av tipping points tycks ligga fast. Mänskligheten, primärt också de största och rikaste länderna, väljer att inte bry sig. I Sverige står en miljö- och klimatminister och ljuger att ”utsläppen minskar”. Allra mest lurar hon väl sig själv.

Prioriteringar
Men när detta om 2,06 graders temperaturökning når Göteborgs-Postens redaktion rycker man på axlarna. Det är mer intressant att toppa förstasidan med en nyhet om att det kan vara riskabelt att skicka nakenbilder. Jag skojar inte. På fullt allvar är det den nyheten som toppar förstasidan i Göteborgs-Posten. Så här:

Vem tar ansvar för decennier av desinformation?
Någon borde bläddra tillbaka 25 år i högerpressens utgivning och summera hur många gånger de på allvar lyft klimatfrågans betydelse utan att samtidigt förlöjliga aktivister och politiker som velat uppmärksamma allmänheten på vad som håller på att ske. Hur många gånger kunde man inte läsa Lomborgs raljerande inlägg, Radetzkis bakvända och felaktiga analys av klimatrapporterna och andra inlägg i Svenska Dagbladet och Göteborgs-Posten och många andra högertidningar? Hur tänker redaktionerna och tidningsägarna nu? Vann de på att förminska och förlöjliga klimathotet? Vann de prenumeranter som de kunde hålla lugna? Hur länge då? Hur länge gäller den taktiken? Fortfarande?

Säkerheterna faller ihop
Det går naturligtvis att blunda för alla hot. Man kan låtsas att de inte finns. Man kan intala sig själv att man inte drabbas. Men just klimatet är ju faktiskt något som ingen på jorden kommer kunna köpa sig fri från. Det hjälper inte att ha tjänat pengar på oljeutvinning eller annan skadlig verksamhet. När havsytan stiger, när skördarna förstörs av regn eller torka eller både och, när våra ekosystem brakar samman hjälper pengarna möjligen kortsiktigt. Men reserverna tar slut. Då blir det inte bara fattiga länder i Syd som drabbas. Och kanske ännu värre för de rikaste: när systemen kollapsar försvinner alla pengar som bygger på förväntade framtida fastighetsvärden. När ingen kan bo där fastigheterna värderats högst faller säkerheterna för lånen bort. Och det blir ett chicken-race om vem som ska ta vilka förluster. Korthuset faller samman.

Det finns ingen allmän förståelse för allvaret
Eftersom tidningarna fortfarande inte lyfter upp klimatfrågan, utan fortfarande tror att deras uppgift är att ge läsarna ovidkommande information finns heller inte den allmänna förståelsen för drastiska åtgärder. Grunden har inte lagts för en kursomläggning i ekonomin. Och ingen tycks vill gå före och påtala hur saker ligger till. Istället väljer vi politiker som obehindrat ljuger om hur läget är.

Med berått mod låter de flesta aktörer bli att göra det som måste göras. Trots att de egentligen har alla anledningar i världen att säkra en fortsatt verksamhet.

Vattenfrågan får inte tappas bort

Posted on by
Reply

IPCC har kommit med en ny rapport. Klimatklockan tickar obönhörligt och handlingsutrymmet krymper snabbt när det gäller klimatförändringarna. En effekt som den snabba förändringen bidragit till är att 69 procent av alla jordens ryggradsdjur, fåglar och fiskar har försvunnit, som jag skrivit om tidigare.

FN-konferens 22 – 24 mars
En annan delfråga som det är nödvändigt att uppmärksamma mer är vattenfrågan. Den 22 till 24 mars ägde en FN-konferens rum på temat vatten. Rapporteringen inför och efter mötet har varit sparsam. Ändå är livet på jorden helt beroende av att vi har tillgång till rent vatten. I Sverige är vi relativt gynnade av god vattenförsörjning. Och kanske just därför borde vi ha ett ansvar att ägna frågan mer uppmärksamhet. Om inte rika och välmående länder ägnar problemen en tanke – vem ska då hjälpa de utsatta?

Bra artikel i The Guardian
The Guardian hade för ett par veckor sedan en artikel, där Johan Rockström och Mariana Mazzucato, som båda leder the ”Global Commission on Economics of Water” fick komma till tals. I artikeln betonar de att ”vi använder vattenresursen på fel sätt, vi förorenar vattnet och via klimatpåverkan påverkar vi vattencykeln på ett avgörande och negativt sätt”. De lyfter också behovet av social rättvisa kring vattenförsörjningen, att den inte enbart får ses som en teknisk eller finansiell fråga. Hur olika länder ligger till när det gäller att konsumtionen överstiger tillgången på färskvatten framgår av bilden här nedan. Kuwait använder 38 gånger mer vatten än de har. (Se länktips nedan).

Ur The Guardian 16 mars 2023

Ur programinformationen för FN-mötet
Fem interaktiva dialoger genomfördes på FN-mötet. De fem dialogerna beskrevs så här i media inför mötet på www theeuropeantimes news den 19 april:

Vatten för hälsan: Tillgång till rent dricksvatten, hygien och sanitet.
Vatten för hållbar utveckling: Värdera vatten, vatten-energi-mat Nexus och hållbar ekonomisk utveckling och stadsutveckling.
Vatten för klimat, motståndskraft och miljö: Källa till havet, biologisk mångfald, klimat, motståndskraft och minskad risk för katastrofer.
Vatten för samarbete: Gränsöverskridande och internationellt vattensamarbete, tvärsektoriellt samarbete och vatten över 2030-agendan.
Vattenåtgärdsårtionde: Påskynda genomförandet av årtiondets mål, inklusive genom FN:s generalsekreterares handlingsplan.

Det avgörande blir att rätt aktörer går in och tar sitt ansvar för de olika delarna av vattenfrågan. FN har historiskt haft svårt att fördela ansvar. Man är bättre på att beskriva läget än att faktiskt få något gjort, med undantag av att en del FN-organ faktiskt gör skillnad, som Unicef m.fl. Klimatfrågan med vidhängande problem har inte på samma sätt de operativa kanaler som krävs.

Havs- och Vattenmyndigheten bidrar med kunskap
Vi har en expertmyndighet i Sverige, Havs- och Vattenmyndigheten, med huvudkontor i Göteborg. Generaldirektör Jakob Granit sa så här inför avresan till FN-konferensen om hur viktig denna konferens var: – ”Den är mycket viktig, skulle jag vilja säga. Att vattenfrågorna hanteras rätt – lokalt, regionalt och globalt – är avgörande för mänskligheten. På konferensen kommer Sverige också att lyfta vikten av samarbete kring gränsöverskridande vattenresurser något som är viktigt för utveckling, ekosystem och för att undvika konflikter om begränsade vattenresurser.”  Han lyfte också fram hur stor vattenfrågan är för miljarder människor:
– ”Ett av FN:s globala mål handlar om vikten av rent vatten och sanitet för alla. Vi måste lösa problemen med nuvarande vattenhantering och att se till att alla människor i världen har tillgång till rent dricksvatten, en extremt viktig del av vardagen. Idag lever över två miljarder människor utan tillgång till säkert dricksvatten, så vi har en del att göra.” (Länktips, se nedan).

Vetenskapsradion kommenterade flaskvattenindustrin
Sveriges Radio lyfte flaskvattenfrågan inför mötet. En ny FN-rapport har satt fingret på hur en ny flaskvattenindustri tar resurser från att fler människor får tillgång till rent vatten. Två miljarder människor har inte regelbunden tillgång till rent vatten och flaskvattenindustrin bidrar inte till att lösa frågan om rent vatten till alla. (Länktips se nedan).

Marknaden är aldrig nöjd
Det finns ju dessutom politiska partier i Sveriges Riksdag som märkligt nog anser att privatisering av vattnet vore en lämplig väg att gå. Förmodligen inspirerade av utvecklingen i vissa utvecklingsländer där Coca Cola är billigare än rent vatten….

Det kan tyckas att rent vatten är en icke-fråga i Sverige. Vi skruvar på kranen och vi inbillar oss att det vatten vi har ska finnas när vi behöver det. Men just här borde vattenfrågan kunna lösas eftersom vi har gott om det. Och då inte enbart genom att Solvatten är en uppskattad svensk uppfinning, som gör nytta. Mer behövs.

Länktips:
The Guardian-artikel: här

Havs- och Vattenmyndigheten: här

Sveriges Radio, Vetenskapsradion: här

Solvatten: https://solvatten.org/sv/samarbeta/

Forts Agenda 2030 kommentar

Posted on by
1

Det är bra att världens länder enats om de 17 globala hållbarhetsmålen och en agenda för 2030. Det samtalet på KTH den 8 december nämner är kanske ännu viktigare. Att vi behöver fokusera mer på HUR målen ska kunna uppnås och VARFÖR. Och även att det är riktningen som viktig – inte måluppfyllelsen. Samtidigt behövs andra saker hända. Det räcker inte att FN formulerar 17 viktiga delområden med 150 specifika under rubriker.

Dags att fördela rollerna inför julen
Det är som att en skafferiinventering räcker för att få till ett gott julbord. Någon behöver ta fram receptet på den hållbara utvecklingen, någon tänka ut vilka rätter som ska lagas, vem som ska tillaga vad och i vilken ordning, samt vem som ska bjudas in att smaka av julbordet, den färdiga anrättningen. Om Jansson inte räcker till alla – vem ska avstå? Och vem ska betala för kalaset, respektive diska efteråt? Onkel Sam som försåg sig orättvist mycket förra julen – ska han nu stå sist i kön?

Motkrafter och viktiga frågor
Motkrafterna måste diskuteras mera. Vem är det som motsätter sig Agenda 2030? Och varför? Kan detta motstånd konkretiseras och personifieras? Går det att demaskera de ”onda krafterna”, få trollen att spricka i solljuset? Vem är fienden? Det talas väldigt lite om det. Ohållbara verksamheter måste fås att ställa om och vi måste identifiera och noga diskutera de målkonflikter som KTH-forskarna nämnde. Om den gamla tillväxten på samma sätt som förut är ett av problemen, kan inte denna tillväxt vara lösningen på Mål 8. Vilken slags tillväxt kan vi inkludera i hållbarheten? Är det OK att tillväxtens effekter bidrar till ojämlikheten i världen? Är det OK att tillväxten bidrar till resursslöseriet, vattenbristen, hungern och flyktingproblemen? Hur ska den ”gamla” tillväxten transformeras för att bli hållbar utan att den fria konkurrensen förespråkare och andra börjar kalla allt för kommunism? Vi måste kunna adressera ägandefrågorna, vinstdelning, värdekedjor och ett nytt skattesystem som bygger på långsiktiga behov snarare än kortsiktiga.

Moralisk kompass
Agenda 2030 och de 17 målen kan lätt bli en slags modern version av 10 Guds bud. Med den stora skillnaden att de 17 målen inte på något sätt vägleder i de moraliska ställningstaganden som människan som individ och som samhälle står inför. Under de senaste 4-5 åren har vi tydligt sett hur det går om lögnen och misstron ges alltför stort utrymme i ett samhälle, som i USA. Om tillräckligt många inte bryr sig om sanningen, utan hellre baserar sitt agerande på fördomar, raseras snart det som håller samman ett samhälle. Fiendskap och polarisering leder till splittring i ett skede, då samarbete och samverkan är viktigare än någonsin. Civilsamhället måste nu träda fram och ta ledningen, precis som forskarna på KTH påpekade.

Länktips: https://christerowe.se/2020/12/nr751-referat-agenda-2030-malen


Referat: Agenda 2030 målen

Posted on by
1

Hur ska vi se på Agenda 2030 och de 17 SDG-mål som FN beslutat om? Är de möjliga att uppnå? Vad menar vi egentligen med hållbar utveckling? Finns det aspekter av målen som inkluderar målkonflikter som vi inte uppmärksammar tillräckligt?

8 december på KTH
KTH, Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm, anordnade den 8 december ett websänt panelsamtal med två forskare, Elisabet Ekener och Pernilla Hagbart, som gav sin syn på hållbarhetsmålen. Initierat och tydligt gav de exempel på hur vi kan förhålla oss till målen och vilka förväntningar vi kan ha. Drygt 200 personer följde eventet live och den som vill se det i efterhand kan hitta det på KTH:s hemsida. (Då kan ni också se och höra vem som sa vad – det framgår inte riktigt av nedan noteringar).

De 17 målen som FN antagit

Vem ska göra vad?
Det är bra att det finns globala, överenskomna mål på 17 områden. Men det oklart vem som ska åtgärda problemen eller ska se till att målen uppfylls. Det är bra att ramverket finns, uppgiften synliggjord, men det är oklart vem som har vilket roll i uppfyllandet av målen. Var är vi just nu? Hur långt har vi kommit i uppfyllandegrad?
Några gånger under panelsamtalet fick vi som deltog medverka i en enkät, bl.a. om vilka mål vi prioriterar. Det var ganska jämnt fördelade svar. Men ett mål stack ut – målet om klimatfrågan. Detta mål hade många markerat.
Det nämndes att målen många gånger är ospecifika och att det kan finnas synergier som påverkar hur snabbt målen kan uppnås. Att lösa problemen kring hunger, vatten och utbildning är ju exempel på frågeställningar som snabbt blir förutsättningar för uppfyllandet av flera andra mål.

Konflikter och historisk skuld
Det finns också uppenbara målkonflikter. Tillväxt kan t.ex. stå i konflikt med andra mål. Det nämndes det svenska målet att bygga ut Arlanda flygplats som kan stå i motsats till målet kring klimatförändringarna. Vad som menas med hållbar tillväxt återstår att precisera. Det kan finnas dominoeffekter mellan målen som gör att den ena måluppfyllelsen försvårar en annan. Och när investeringar ska göras finns frågan om solidaritet mellan rika och fattiga länder, den historiska skulden och om förorenaren ska betala. Kan någon hållas ansvarig för det ohållbara?

Hur och varför viktigare än att
Pernilla Hagbert nämnde att civilsamhället behöver driva utvecklingen på ett tydligare sätt. Och att det inte räcker att hålla de 17 målen i fokus. Många andra frågor behöver också adresseras. Riktningen är troligen viktigare än målet i sig. (Min reflexion: Eftersom när blir samhället färdigt ? – livet går ju hela tiden vidare…) Corona-pandemin visar att det finns resurser att prioritera på ett annat sätt när det verkligen gäller. Elisabet Ekener nämnde att FN-målen egentligen inte är tillkomna för att uppfyllas. Fokus ska vara på HUR vi går till väga, inte ATT. Och vi lär oss under resans gång. Pernilla kompletterade med att i botten finns frågan VARFÖR. Varför ska samhället ställa om i hållbar riktning? Vilket samhälle vill vi ha? Inte bara vilka mål vi ska uppfylla. Donut-modellen nämndes där det samhälleliga, ett säkert och rättvist samhälle för alla, ryms inom planetens och miljöns gränser.

Inte tillräckligt många ser hur bråttom det är
Vi är redan på väg mot en katastrof på flera områden. Därför är det angeläget att hitta sätt att transformera samhället. Elisabet tyckte att inte tillräckligt många ser angelägenhetsgraden. Pernilla tyckte att unga människor ser mer av behoven än äldre. Samtidigt finns industrier och företag som bromsar utvecklingen. Liksom bekymret att systemtänkandet inte tillräckligt utbrett. Pandemin har visat hur beroende vårt samhälle är av konsumtion. Samtidigt måste utvecklingsländerna själva få prioritera hur de tacklar frågorna. Matfrågan är viktig.

Vi har många roller
Avslutningsvis betonades att människor inte enbart är konsumenter – vi har många roller. Vi är involverade i den hållbara utvecklingen på flera plan. Inte minst som väljare i demokratiska länder.

Länktips: http://christerowe.se/2020/12/nr752-forts-agenda-2030-kommentar/