Tag Archives: FN

Vad är ett samhälle och hur skapar vi fred?

Posted on by
Reply

Är det bra för ett samhälle att det är enklare att bli rik på pengar än på arbete? Är det ett problem att unga människor inte vill bilda familj, hitta en bostad och skaffa barn? Och hur stort problem är det att förmögenheten och makten kan koncentreras till ett fåtal tech-bolag, som leds av personer som t.ex. Elon Musk och Peter Thiel, där det blir allt lättare att styra och påverka beteenden, konsumtion och lagrad ekonomisk information? Detta på ett sätt som kan ge företag en närmast orwellsk kontroll över människors vardag. Dessa tre frågor skulle kunna vara uppföljningsfrågor på den mer generella frågan om hur våra politiker ser på samhället och samhällets utveckling.

Vad är ett optimalt samhälle?
För om vi inte har ett samhälle som vi kan känna att vi tillhör, och bidrar till och har nytta av, vad har vi då? Anarki? Samhällsstrukturen speglar hur vi ser på oss själva. Är vi egoister kanske vi vill ha ett så litet och ”billigt” samhälle som möjligt, medan motsatsen kanske gäller om vi ser värdet med ett samhälle som hjälper de svagaste, de sjuka osv. Det hade varit intressant att någon gång i partiledarutfrågningarna få partierna att beskriva hur deras optimala samhälle ser ut.

Globalt samarbete via FN, eller…?
Och en följdfråga skulle kunna vara hur partierna ser på det globala samarbetet, ansvarstagandet och utvecklingen. Hur ska det gå till att få ordning på de globala utmaningar som enskilda länder inte mäktar med att lösa? Ska frågorna hänga i luften eller ska de lösas tillsammans med andra länder? Hur ska i så fall demokratier hantera icke-demokratier och vilken roll ser partierna för FN i framtiden? En större eller mindre roll? Varför?

Hur ska fred skapas och vilken roll har Sverige?
Och om vi ser freden som förutsättning för samarbete, hur ska det gå till att skapa fred i de konflikter som plågar många länder? Vill partierna se FN-styrkor på plats i olika länder eller är lösningen att stormakter som USA eller Kina ensidigt går in och ”ställer saker till rätta”? Vad händer med länder som tvingas in i överenskommelser av en supermakt? Blir det verklig fred eller bara ett tillfälligt påtvingat eldupphör? Hur ser partierna på fredsfrågan och Sveriges roll för att bidra till en fredlig utveckling, som vi alla skulle vinna på? Om världens vapentillverkning halverades skulle den kunna avskaffa världssvälten flera gånger om.

Pengarna finns uppenbarligen
Tittar man närmare på siffrorna från SIPRI kostar det ungefär 4-5 procent av världens vapentillverkning att avskaffa världssvälten. Man ska vara försiktig med statistik, men storleksordningen är tydlig: Om vi bara tillverkar hälften så mycket vapen som idag skulle vi kunna ge miljarder människor en anständig tillvaro. Bekymret är naturligtvis ägandet, ekonomin, inflytandet och vem som tar vilka beslut och varför.

Vilken riktning vill vi att samhället tar?
Men visst vore det intressant om partiledarna någon gång fick redovisa sin på de principiella frågorna kring samhällets och världens utveckling. Vart man vill att utvecklingen ska gå. Och varför.

Länktips: En cirka fem minuter lång video där professor Jiang Xueqin, som är en kinafödd kanadensisk analytiker och kommentator, redovisar vilka tre faktorer som just nu pekar på att USA som stormakt är på tydlig tillbakagång: https://www.facebook.com/reel/1070895975365654/?fs=e&fs=e

Vi har talat för lite om Tidö 2

Posted on by
Reply

Det pågår en diskussion om huruvida demokratin är i fara eller inte. Att frågan kommer upp beror naturligtvis på hur valet går och vad olika aktörer gör för bedömning av konsekvenserna av en fortsatt högerregering i Sverige, en regering där SD sannolikt ingår med ett antal ministrar på centrala poster. I Svenska Dagbladet har forskare hävdat att demokratin inte är i fara sålänge valsystemet är intakt och väljarna kan säga sitt vart fjärde år. Mot denna ”minimalistiska” demokratisyn har Bo Rothstein reagerat och skrivit en annan debattartikel, där han pekar på att statlig kontroll över universitet, kulturinstitutioner och Public Service leder till kraftiga inskränkningar i hur demokratiska rättigheter kan manifesteras i det dagliga. (Se länktips nedan till Rothsteins artikel och till den artikel som motiverade Bo Rothstein att skriva sin artikel).

Östhammar är ett skyltfönster
En kommun i Sverige, Östhammar, där för övrigt Forsmark ligger, har i fyra år styrts av Sverigedemokraterna med stöd av M, KD och BoA (ett lokalt borgerligt parti). Så det går alldeles utmärkt att se hur villkoren för medborgarna förändras när jämlikhet, jämställdhet och mänskliga rättigheter städas undan för att ge plats för en helt annan syn på hur samhället ska utvecklas. I Östhammar har de kommunala styrdokumenten rensats på allt som handlar om jämställdhet, jämlikhet, hbtq och arbete för att uppnå miljö- och klimatmål. Språkundervisning har flyttats utanför skoltid och det har blivit förbjudet att hissa regnbågsflaggan på kommunala flaggstänger. Symboliken och detaljerna i dessa beslut har definitivt med demokrati att göra, eftersom demokratin är en levande process, där vars och ens möjlighet att delta i samhället ska stärkas, inte begränsas. När de två forskarna Mikael Persson och Andrej Kokkonen reducerar demokrati till att vi får rösta en gång per fyra år har de valt att definiera demokrati till en teknikalitet och inte till ett redskap för samhällsutveckling.

Och värre kommer det att bli
Och mycket riktigt. Det finns en rapport som tankesmedjan Timbro satt ihop tillsammans med SD-nära Oikos, där man skissat på vad som ska göras vid en valvinst för högersidan den 13 september. (Se länktips ang Tidö 2 nedan). Tidö 2.0 är mycket långtgående och skulle i ett slag göra det näst intill omöjligt att organisera lokala initiativ, eftersom man vill skrota statens stöd till studieförbunden, man vill i praktiken skrota allt miljö- och klimatarbete och alla åtaganden som gjorts av Sverige på det området, man vill skrota Systembolaget, sälja ut statens tillgångar och privatisera så mycket som möjligt. Fri hyressättning ska gälla och Hyresgästföreningen ska inte längre få förhandla hyror, A-kassan avskaffas, presstödet likaså.

Och detta tycker högern är rimligt…
Hela rapporten är en mix av nyliberala vinstmaximeringsdrömmar och kulturpolitisk högervridning som säkerligen inspirerats av Orbans Ungern och Trumps USA. Det är som en spottloska i ansiktet när det i rapportens ingress står att ”Det här är vårt förslag på reformer som vi tycker är rimliga.”  Nej det är inte rimligt att avskaffa mänskliga rättigheter, att privatisera allt som staten – vi alla – äger och att suboptimera allt till förmån för kapitalisters kortsiktiga intressen. Vill Svenskt Näringslivs alla medlemmar verkligen se detta genomfört? Och när ska journalisterna på SVT:s Agenda pressa Åkesson om han står bakom alla FN:s deklarationer, av typen Agenda 2030, och om att en allmän princip om alla människors lika värde gäller?

Länktips: https://esvd.svd.se/shared/article/minimalistisk-syn-haller-inte-riktigt/1kJ68bOM

Och den artikel som fick Bo Rothstein att skriva sin artikel: https://www.svd.se/a/zOQRaw/svensk-demokrati-ar-inte-hotad-skriver-statsvetare

Länktips: Timbro och Oikos åtgärdsplan för Tidö 2.0: https://timbro.se/allmant/tido2/

Demokratins tillbakagång i Sverige

Posted on by
Reply

Tidöregeringen struntar till stora delar i de invändningar som Lagrådet har. Remisstiden sätts så kort att många myndigheter inte hinner formulera ett remissvar på de lagförslag som tagits fram. Den praxis som länge har funnits kring hur Statens Offentliga Utredningar ska bedrivas har många gånger reducerats till en beställningsfunktion, där regeringen beställer ett lagförslag istället för att utredningen vänder och vrider på argumenten för och emot en viss idé till ny lagstiftning, detta för att optimera nya lagar. Man tar inte tillvara kompetensen hos landets mest erfarna jurister utan låter konsekvenserna av dålig lagstiftning uppstå i vardagens tillämpning och i den godtycklighet som därmed kan uppstå, när förarbetena är otydliga och gränsdragningar inte görs. Detta är något av den kritik som har riktats mot det ”paradigmskifte” Tidöregeringen arbetar med på lagstiftningsområdet. Nu höjs röster från toppjurister mot att detta är farligt för demokratin och för tilltron till centrala samhällsfunktioner. (Se länktips nedan).

Det är inte bara svenska jurister som påpekar vad som pågår
Den 25 februari 2026 skickade FN:s specialrapportörer Mary Lawlor och Gina Romero en skrivelse till Sveriges regering, betecknat AL SW 3/2026 som är ovanligt skarpt formulerat. (Se länktips nedan). Skrivelsen beskriver en utveckling i Sverige där människorättsförsvarare möter ökade hinder, större risker och ett minskat utrymme att agera. Hot, hat och trakasserier särskilt mot kvinnor, mot minoriteter, mot ungdomsorganisationer och mot miljöaktiviteter har ökat. Civilsamhället har fått allt svårare att bedriva sin verksamhet. Journalister som vill lyfta frågor kring Gaza, samernas situation eller klimatfrågan möter allt oftare hat, hot och fysiska begränsningar. Man nämner hur polisen agerat på universitet, där studenter som uttryckt pro-palestinska åsikter särbehandlats.

Konkreta och allvarliga anklagelser
Tystnaden brer ut sig. Ett exempel är hur organisationer som är beroende av statligt stöd inte framför kritik av rädsla för att det ska drabba organisationen. Den som privat vill ge uttryck för en ståndpunkt riskerar att bli av med jobbet. Sammantaget leder detta till en avkylande effekt på civilsamhället. Samtalen tystnar. Rapporten landar i tydlig kritik och slutar med att ställa ett antal frågor till den svenska regeringen som handlar om hur regeringen avser att agera för att rätta till utvecklingen. Det är grundläggande och grundlagsskyddade frågor det handlar om: yttrandefrihet, föreningsfrihet, demonstrationsfrihet, minoriteters rättigheter, civilsamhällets villkor, journalistikens roll och den akademiska friheten. Staten måste agera för att vända utvecklingen skriver man. Skribenterna nämner även att man kan komma att gå ut publikt med sin kritik.

Icke-svar från Tidöregeringen
Rapporten borde leda till något slags omprövning av det paradigmskifte Tidöregeringen säger sig hålla på med. Men det svar som regeringen formulerat till FN är ett typiskt icke-svar. Svaret är formulerat för att undvika att svara på själva kritiken. Jag läser en sammanfattning av regeringens elva sidor långa icke-svar skrivet av Siv Gustavsson. Skickligt och konsekvent bryter hon ner regeringens icke-svar på punkt för punkt. Med risk för att detta blir långt för att vara ett blogginlägg från mig återger jag här en del av Siv Gustafssons analys.

Principer och sköldar för att slippa svara
Tidöregeringen skriver: ”Regeringen är fullt ut engagerad i att främja och skydda mänskliga rättigheter”. Svaret är en princip, inte en kommentar till rapportens kritik. Man stoppar in en systembeskrivning eller som Siv Gustafsson skriver: ”Det är som att svara på en anmälan om brand med att citera brandskyddslagen.” Man använder systemet som en sköld för att slippa kommentera kritiken.

Polisen följer lagen…
Det mest talande i regeringens icke-svar är det som inte nämns. Rapportens konkreta exempel på godtycklighet, demonisering av minoriteter, hatkampanjer och inringning av personer, s.k. kettling, är sådant som inte alls nämns i regeringens icke-svar. Det som inte nämns, finns inte. Och när det gäller polisens roll i detta svarar regeringen med ett axiom: ”Polisen utför sina uppgifter i strikt överensstämmelse med lagstiftningen.” Så hade politiker i Kina eller Nordkorea också kunnat svara. Polisen följer lagstiftningen. Det är ju inte det som är problemet.

Tre andra slags icke-svar
När det gäller skyddet för journalister svarar regeringen: ”Skyddet för tryckfriheten är starkt”. Siv Gustafsson kallar svaret för en strategisk avledning som inte svarar på kritiken. När det gäller kritiken om hur minoriteter behandlas radar regeringen upp en slags inventarielista, men föreslår ingenting som skulle kunna förändra sakernas tillstånd. Och när det gäller hur politiskt sanktionerad stigmatisering ska elimineras viftar regeringen med ett helt annat direktiv, anti-SLAPP, som har ett annat syfte. Att svara med något som inte täcker in frågeställningen är också en taktik.

Beakta är väl bland det svagaste man kan svara?
Kritiken i rapporten kring det som kallas chilling-effekt, självcensur och ett tystare samhälle möter regeringen med ett principiellt och till intet förpliktigande konstaterande att ”risken för avkylande effekter måste beaktas”. Att beakta något betyder i dessa sammanhang att det oftast prioriteras ner. Annars hade man skrivit något om att bevaka eller stärka eller prioritera. Men beakta är väl det svagaste verb som finns förutom att blunda för. Avslutningsvis skriver regeringen att man ”står fast vid sitt engagemang”. Engagemanget i paradigmskiftet kvarstår, uppenbarligen.

Hur agerar dominerande medier på detta?
TV 4 hade på lördagsförmiddagen den 2 maj i alla fall modet (?) att bjuda in två av de advokater som skrev debattartikeln i DN. Men FN-kritiken och regeringens icke-svar på denna kritik har ännu inte landat i traditionella medier. Det är ju snart valrörelse och skulle SVT drista sig till att lyfta FN-kritiken är det säkert någon som tänker att ett sådant agerande skulle kunna skapa ytterligare press på Public Service om att sluta vara så ”vänstervridna” och i förlängningen kunna leda till ytterligare neddragningar i finansieringen ifall Tidögänget får fortsätta regera. Snacka om chilling-effekt eller en variant på självcensur.

Länktips: Debattartikel på DN-debatt undertecknad av 33 jurister, varav flera med framstående positioner: https://www.dn.se/debatt/larmet-ljuder-satt-stopp-for-nedmonteringen-av-rattsstaten/

Länktips om Mary Lawlors rapport i våras: https://www.ohchr.org/en/press-releases/2026/03/sweden-un-expert-warns-gradual-erosion-rights-human-rights-defenders

Fredspriset bör inte gå till aktiva politiker

Posted on by
Reply

Den 10 december delas Nobelprisen ut. Först i Oslo. Fredspriset brukar delas ut vid lunchtid och traditionen bjuder att det ordnas ett fackeltåg i Oslo till pristagarens ära och för att manifestera freden. Så blir det inte i år.

Obama och Abiy Ahmed
Genom åren har den norska nobelkommittén valt pristagare som minst sagt varit tveksamma. Det blir på något sätt alltid fel när aktiva politiker tilldelas fredspriset. Det är som om den norska nobelkommittén hoppas att priset ska bidra till den fredliga utveckling många hoppas på. Så kändes det när Barack Obama fick fredspriset. Som en besvärjelse, ett hopp om att hans gärning skulle innebära tydligare steg i riktning mot fred i världen. Eller när Etiopiens president, Abiy Ahmed, tilldelades fredspriset 2019 med motivet att han ansträngt sig att sluta fred med Eritrea. Det dröjde bara ett år så var Etiopien härjat av ett inbördeskrig, där den norra regionen, Tigray, utsattes för fruktansvärda förföljelser.

Myanmar
En annan fredspristagare som ifrågasatts är Myanmars ledare Aung San Suu Kyi, som suttit i fängelse eller husarrest under den större delen av den tid hon hade kunnat göra nytta som politiker. Militärjuntor i Myanmar (tidigare Burma) har på olika sätt åsidosatt demokratin och hållit henne i strama tyglar. Så tidigt som 1991 tilldelades hon fredspriset och har även fått andra utmärkelser. Att hon inte lyckades förhindra förföljelsen av rohingya-folket 2017 sågs av många som ett tecken på att det är militären i Myanmar som styr och bara använder Aung San Suu Kyi som ett verktyg.

Venezuela
När nu Maria Corina Machado tilldelas 2025 års fredspris är det sannolikt att konfliktnivån i Venezuela lär öka. Machado har uttalat sig tydligt för Trump. Trumps intresse för Venezuela handlar medialt om att strypa drogtillförseln till USA, men många menar att det egentliga motivet för Trump att vilja knäcka Maduros regim i Venezuela är oljan. Venezuela har stora oljetillgångar, som USA gärna skulle kontrollera. Genom att ge fredspriset till Machado legitimerar den norska fredspriskommittén på ett sätt det synsätt som då och då präglat USA:s syn på Sydamerika, att det är USA:s ”bakgård” som de kan göra vad de vill med. Det räcker att tänka på Allende och Pinochet i Chile (kuppen 1973) för att se vart det synsättet kan leda.

Infantino räddade Trump
Det var ju tur för Trumps ego att FIFA-presidenten Infantino uppfann ett eget fredspris, som han kunde dela ut till Trump, nu när han inte fick Nobels fredspris. Misstanken att priset till Machado delvis var för att hålla Trump på gott humör släpper inte. Det smartaste norrmännen kan göra är att försöka undvika aktiva politiker i sina prisdiskussioner.

Det hade varit fullt naturligt…

Posted on by
Reply

Mattias Goldmann leder 2030-sekretariatet, som fokuserar på transportsektorns snabba omställning till fossiloberoende till 2030. I en debattartikel riktad till klimatminister Romina Pourmokhtari föreslår han att ministern kopplar upp sig på länk till COP30-mötet i Brasilien. Dels för att det visar hur möten kan göras digitala, dels för att påpeka vilken viktig roll svenskt näringsliv har haft i införandet av hård- och mjukvara för internetuppkoppling. (Se länktips nedan).

En fullt rimlig åtgärd
Det Goldmann föreslår hade ju varit fullständigt naturligt för en engagerad klimatminister att göra. Särskilt om hon hade varit gravid, som nu Pourmokhtari är. Det finns medicinska skäl till att avstå en lång och ansträngande resa. Men då hade det ju också varit ganska självklart att någon annan minister hade åkt. Den lösning som Goldmann föreslår hade kunnat vara et sätt att visa intresse för FN:s klimatarbete och markera att Sverige fortfarande vill göra vår del (och lite till) för att åstadkomma det som krävs.

Vad skulle hon säga?
Statsministern åker till Estland och Pourmokhtaris chef, Busch, är knappast intresserad av annat än att sy ihop något kärnkraftspaket, som förhindrar en snabb omställning av energisektorn. Hon köper ju hellre otestade SMR-verk som kanske kan komma i drift i början av 2040-talet än släpper fram billig vind- och solkraft, som världens fattiga länder skulle kunna kopiera system från. Och Pourmokhtari kommer naturligtvis inte koppla upp sig mot COP30. Vad skulle hon säga? Att Sverige kraftigt har ökat utsläppen under Tidöregeringen? Att Sverige tyvärr inte bryr sig om klimatfrågan, eftersom den enligt många på högerkanten är kraftigt överdriven om den ens finns som ett problem…? Att hon just har läst Björn Lomborgs artikel i Svenska Dagbladet och insett att han har rätt?

Egentligen har prioriteringarna varit synliga länge
Egentligen är det inget som överraskar. Redan när Tidöregeringen tillträdde och det separat miljö- och klimatdepartementet lades ner fick vi alla en tydlig signal om regeringens prioriteringar. Näringslivet överordnat miljö och klimat. Och bistånd och utrikeshandel packas ihop som en insats. Den som vill ha miljöåtgärder måste se till att de gynnar näringslivet. Och den som vill se bistånd måste se till att biståndet gynnar affärerna…. Det är så de tänker sedan valet 2022 i Rosenbad. Och läser Lomborgs försåtligt förvillande artiklar. Och skippar FN:s klimatarbete. Och blockerar framväxten av småskalig energiproduktion. Kul ändå att Mattias Goldmann orkar låtsas att de skulle bry sig i Rosenbad.

Länktips: Mattias Goldmanns artikel: här

En orimlig utveckling måste bli rimlig

Posted on by
2

Det Olivier De Schutter, som arbetar med fattigdomsfrågan inom FN-systemet, pekar i på den artikel jag nämnde i föregående blogginlägg föranleder ytterligare en kommentar. (Se länktips nedan till nämnda inlägg). Den tanke som alla måste ställa sig är hur världen och våra samhällen långsiktigt ska utvecklas. Vart tar våra samhällen vägen om det är nuvarande principer som får råda och vad skulle behöva ändras för att utvecklingen ska bli mer rättvis och långsiktigt hållbar?

Koncentrationen av förmögenhet är ohälsosam
Olivier De Schutter pekar på det orimliga i att tro på en evig tillväxt. Den kommer inte att kunna lösa de problem vi ser idag och knappast heller lösa de problem vi ännu inte ser skymten av. Så som världen är organiserad idag har koncentrationen av makt, inflytande och rikedom bara ökat. Och detta egentligen oavsett om den exekutiva makten innehas av demokratisk valda eller självutnämnda makthavare. Det finns en strävan efter mer vinst, mer inflytande och mer rikedom som inte balanseras i tillräckligt hög grad av andra krafter. Tio procent av världens befolkning orsakar hälften av alla utsläpp. Den rikaste procenten av världens befolkning kontrollerar dessutom nära 60 procent av alla finansiella tillgångar enligt en Oxfam-rapport.

Orättvisan växer
Det största problemet är att skillnaden i förmögenhet ökar. De rikaste blir allt rikare. Det ekonomiska systemet och hur det används bygger inte på en strävan efter en rimlig balans mellan olika intressen. Istället förstärks hela tiden de processer som troligen till slut bara leder till lösningar baserade på våld och ensidiga anspråk. När orättvisan blir uppenbar och omöjlig att hantera på ett civiliserat sätt lär tålamodet ta slut hos väldigt många. Det politiska systemets förmåga att kanalisera önskemål och drömmar kommer att bli avgörande. Dagens orimliga utveckling behöver bytas ut mot en rimlig.

Relativ och absolut fattigdom ─ så många är drabbade i Sverige
När fattigdomen i Sverige ska beskrivas är det vanligt att utgå från den relativa fattigdomen uttryckt i procent av en medianinkomst. SCB kan ibland redovisa denna fattigdom som att 1,5 miljoner svenskar är fattiga. Andra forskare räknar med att cirka en halv miljon svenskar lever i absolut fattigdom. Bekymret är också att bostadsbidrag och liknande konstruktioner inte fullt ut täcker kostnaderna. En betydande del av de fattiga är pensionärer och tyvärr finns det även barnfamiljer som lever under svåra förhållanden. Även i USA finns det en stor andel fattiga. En siffra som har nämnts är 45 miljoner amerikaner. En inte obetydlig del av de fattiga tvingas troligen in i den svarta och illegala ekonomin för att klara sin försörjning.

Basinkomst är en väg att gå
Olivier De Schutter från FN talar om en universell basinkomst som en väg framåt. Och då kopplad till ett generellt system, där inget behov undersöks. De rikaste skulle i detta system få del av basinkomsten, men också få betala inkomstskatt. De rika måste också skjuta till en större andel av sin inkomst i någon form av progressiv beskattning. I annat fall skulle systemet permanenta inkomstklyftorna, tycks han mena. Självklart finns det fallgropar i ett basinkomstsystem och det kan säkerligen inte införas i ett enda steg. En intressant väg att gå vore att koppla basinkomsten till barns rätt att slippa en orättvis fattigdom. Han skrev i rapport 2021 att varje satsad dollar skulle ge sjufalt tillbaka i form av minskade kostnader för ohälsa, brottslighet och olika insatser.

Långsiktiga mål måste diskuteras
Framför allt behöver diskussionen föras om de långsiktiga målen för ekonomin, samhällsutvecklingen och välståndet. Hur ska världen, EU och Sverige bli en bättre plats för fler? Hur undviker vi att den enda lösningen som individer, grupper och länder tror återstår är att gripa till vapen?

Länktips: Artikel om förmögenhetskoncentrationen i Sverige: https://www.dagensarena.se/innehall/sverige-har-nast-storst-formogenhetskoncentration-eu/

Mer om fattigdomen: https://tidningenglobal.se/2024/19-januari-2024/de-rika-blir-rikare-och-fler-blir-fattiga/

Min föregående bloggtext om Olivier De Schutter: https://christerowe.se/2024/12/nr1148-om-de-stora-pengarna-och-de-sma/

Om de stora pengarna och de små

Posted on by
1

Sedan snart tio år följer jag David Pakmans nyhetsbrev/podd från USA. Han är en politisk kommentator som tydligt tar ställning mot det republikanska partiet, GOP, och i synnerhet hur GOP kapitulerat inför Trump och hans MAGA-rörelse. I det polariserade USA är det viktigt med röster som står emot Fox News och Musks X (f.d. Twitter) och andra röster som inte har något problem med att Trump försökte iscensätta en statskupp i samband med stormningen av Capitoleum i januari 2021.

Kushner gjorde en deal
Då och då går det att fånga upp något intressant i Pakmans olika filmklipp. Senast häromdagen var det ett kort inslag om Ivanka Trump och hennes man Jared Kushner. Under Trumps förra presidentperiod var paret synnerligen aktiva i utrikespolitiken och sydde ihop olika överenskommelser med inte minst de saudiska makthavarna. Det var också Trump som symboliskt flyttade USA:s ambassad till Jerusalem. Det Pakman nämner denna gång är att Ivanka Trump och Jared Kushner har förblivit osynliga sedan 2021 och inte heller lär vara involverade på samma sätt nu som förra gången Trump var president. Motivet till detta är enligt Pakman pengar.

Det går att leva gott på några miljarder
Lite enkel sökning på Jared Kushner ger bilden av en framgångsrik affärsman, som ibland kritiserats för att ha finansiellt stött de organisationer som i sin tur stödjer ockupationen på Västbanken, men framför allt var han uppenbarligen den som sydde ihop en vapenaffär med Saudiarabien värd 110 miljarder dollar. Det Pakman adderar till bilden av Kushner är att saudierna stöttade honom med rejäla belopp till den stiftelse som bär Kushners namn. Och att avkastningen från detta gör att Ivanka Trump och hennes man lever gott på detta. Ingen av dem har behov av att återigen involvera sig i det politiska eller snarare det ekonomiska fält, som styrs av politiska beslut. (Se även länktips till klipp nedan).

Rampljuset exponerar för mycket
Jag drar mig också till minnes att i turbulensen vid Bidens valvinst 2020 tog Ivanka ställning mot sin far och ville inte ställa upp på lögnerna om ett stulet val. Det kan ju mycket väl vara så att Ivanka Trump och Jared Kushner var fullt nöjda med vad de hade kunnat åstadkomma på det privata planet under åren 2017 – 2020 och såg ett läge att dra sig ur rampljuset, ungefär som David Pakman beskriver. Exponering innebär ju alltid en risk att någon journalist gräver fram något som blir en story och skapar medialt surr. Hellre arbeta i det fördolda.

Makten och pengarna berusar de redan mäktiga
Hur viktiga pengarna är och inte minst möjligheten att privat sko sig på den makt som följer med presidentskapet har Elon Musk självklart fattat. Genom sin ekonomiska plattform som världens rikaste man ser han nu möjligheter att komma in i sammanhang, där de riktigt stora pengarna finns, där stora avtal sluts och där kopplingen mellan politik och ekonomi går att exploatera ytterligare. Han behöver ju heller inte stå till svars inför några väljare. Liksom f.ö. Trump, som ju lovat att det senaste valet blir det sista…

Samtidigt: Lite hoppfullt att fattigdomen uppmärksammas
Ekonomin i världen och i Sverige dras isär. Samtidigt som världens rikaste och mest maktsugna berikar sig på ett närmast orimligt sätt finns det FN-anställda som Olivier De Schutter som har fokus på det andra änden av skalan, där extrem fattigdom råder. I decembernumret av tidningen Syre ägnar redaktören Katarina Andersson sex helsidor åt De Schutters arbete. I en av hans rapporter står det t.ex. att ungefär 40 procent av världens CO2-utsläpp orsakas av de rikaste tio procenten av världens befolkning och i en kommentar anges att andelen utsläpp snarare är 50 procent. Samme De Schutter för också mycket nyanserade diskussioner om tillväxtbegreppet. Det är en typ av diskussion som det är svårt att föra i Sverige, där business as usual tycks vara det rådande paradigmet.

En ekonomi för mänskliga rättigheter
Det är fullt möjligt att skifta ekonomiskt fokus från jakten på maximal vinst till en ekonomi för mänskliga rättigheter, hävdar De Schutter. Det är inte bara möjligt, det är dessutom nödvändigt, citeras han i tidningsartikeln. Han talar också för basinkomst, där beskattning av arbete till viss del ersätts med skatter på fast egendom och förmögenhet. Tillväxt är inget gott i sig, säger han.

Kortsiktighet, långsiktighet och rättvisa
Det blir egentligen allt mer uppenbart att vi har ett politiskt/ekonomiskt system som inte räcker till för att korrigera för särintressen och som inte lyckas väga samman kortsiktiga behov med långsiktiga. Dagens system bibehåller heller inte respekten för individens legitima drivkrafter samtidigt som skyddsnäten för att lindra de negativa effekterna av ekonomin behöver vara starka och uppfattas som rättvisa.

Länktips: Kort klipp från David Pakman: https://www.facebook.com/share/r/19y9SDVDF2/?mibextid=wwXIfr

Här hittar ni en länk till Syre: https://tidningensyre.se/newsletter/tidningen-syre-som-pdf-decemberr-2024/

Kan man koppla ihop OS och FN?

Posted on by
Reply

Ett par veckors sommar-OS från Paris kan nu summeras. I dessa tider får man vara tacksam att tävlingarna tycks ha kunnat genomföras utan att någon illasinnad person skapat kaos eller orsakat förstörelse. Jag minns ju känslan från München 1972, då terroristernas hänsynslöshet tog plats. (Att Sveriges tronföljd skulle säkras i samband med dessa spel var en annan konsekvens, 🙂 🙂 )

Unika kvaliteter
I vardagen behöver vi avkoppling och distraktion, vi behöver glädjas tillsammans med vänner och likasinnade. När det går bra för svenska atleter kan vi hitta sådana stunder och fira framgång. De svenskar som lyckades i Paris hade alla unika kvaliteter, som gjorde dem överlägsna. Att vinna med 30 centimeter och sätta världsrekord, som ”Mondo” Duplantis gjorde, är unikt. Att slå sina konkurrenter med en halv kroppslängd på 50 meter i bassängen är lika överlägset. För att inte tala om Åhman och Hellvig som utklassade motståndet i beachvolleyboll som om det var en lekstund på stranden, de höll på med.

Det räcker inte med talang
Eftersom vi inte har miljontals utövare av olika sporter i vårt land blir det unika kvaliteter som kommer fram i olika skeden. Björn Borg, Ingemar Stenmark och några till har glatt oss genom åren. Men inte utan att vara motiverade. Talang räcker inte. Att i timmar nöta detaljer är nödvändigt, att gå helt in i sin sport för att försöka bli bäst kräver en enorm satsning. Inte minst de ”nyaste” stjärnskotten, volleybollkillarna, har gjort en helhjärtad satsning för att komma dit de ville. Talang och förmågor var en bra grund, men sedan krävdes tränare, träningsmöjligheter och en envishet utöver det vanliga. Annars vinner man inte på den nivån.

Kan vi koppla ihop OS och FN?
Samtidigt pågår krig och konflikter runt om i världen. Det normala och det onormala finns sida vid sida och kontrasten blir märklig. Hur kan vi acceptera att människor dör samtidigt som världen möts och umgås, har kul och skålar för varandras framgång? Borde kanske FN-chefen vara chef även för OS? Eller tvärtom? Är det enklare för OS-generalen att få folk att enas? Klimatförändringarna rullar vidare och vi slipper bli påminda om problemen när våra hjältar tar medaljer. Kanske skulle matcherna i pingis bli mer intressanta om det inte bara var äran det gällde utan också andelen utsläppsrätter? Att en vinst i OS skulle ge fördelar i ansträngningarna för en bättre värld? Att varje medaljör från alla länder också skulle bli en ombudsman för en fredlig värld? Går det att koppla ihop OS-gemenskapen med en seriös världsgemenskap, där vi alla enas för att nå överordnade mål?

Man kan ju i alla fall önska något sådant.


Tidö-regeringen tror inte på freden

Posted on by
Reply

Nog är det anmärkningsvärt att Tidö-regeringen aktivt avstår från att verka för en värld fri från atomvapen, eller kärnvapen som många säger. Mellan den 27 november och 1 december hade FN en konferens kring den konvention som på FN-språk förkortas TPNW. Till den typen konferens har Sverige i decennier sänt en ungdomsdelegat. Men inte nu. Och man bryr sig inte om att ens närvara. Arbetet för nedrustning och för att få länder att säga nej till atomvapen är inget Tidö-regeringen bryr sig om.

Historiskt har Sverige varit drivande
Sverige var aktivt i FN på 1960-talet. Vi tog plats och fick också gehör för många utspel. Inte minst Alva Myrdal och Inga Thorsson engagerade sig i ett arbete för ett icke-spridningsavtal, där FN:s medlemsländer skulle förbinda sig att inte skaffa kärnvapen. I Genève pågick under 16 år nedrustningsförhandlingar, där Sverige var aktivt. Att Dag Hammarskjöld var generalsekreterare under flera år spelade också roll. Idag bryr sig Sverige inte om att försöka bidra till avspänning i världen.

Varför tror Tidö-gänget inte på freden?
Att inte bejaka en FN-konvention som Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons, (TPNW) , att inte ens skicka en observatör, så som NATO-länderna Norge och Tyskland gjort, är en sorglig för att inte säga förkastlig och orimlig handling. Tidö-regeringen klarar tydligen inte att samtidigt hålla kortsiktiga och långsiktiga perspektiv levande. Kortsiktigt må det vara motiverat att markera mot Putins Ryssland. Långsiktigt måste vi ändå rimligen tro på freden som grund för samhällsutvecklingen.

Det dolda syftet är väl att NATO-processen gått i stå
Istället signeras idag den 5 december ett bilateralt avtal mellan USA och Sverige, som ger USA rätt att använda svensk mark för militärt bruk. Det är inte NATO som kräver detta, utan det är ett bilateralt avtal mellan två länder. Möjligen döljer sig här en motivering som ingen vill använda öppet: att Turkiet och Ungern under lång tid kommer att förhala godkännandet av Sverige som NATO-medlem. Och att denna bilaterala överenskommelse syftar till att underlätta för USA att snabbt placera stridskrafter på svensk mark oavsett hur lång tid NATO-förhandlingarna tar. Men kan också ana att avtalet banar väg för utplacering av amerikanska vapen på svensk mark. Det står i den svenska NATO-ansökan ingenting om att atomvapen eller kärnvapen skulle undantas. Undantag som t.ex. Norge har.

Vapensilos, någon?
Det blir väl rusning nu från kommuner där SD är med och styr, rusning efter att få chans att få vapensilos uppförda på kommunal mark. Ungefär som de tidigare talat om att kommuner ska hålla sig framme för att få atomkraft inom kommungränsen. Oavsett vapen eller energiproduktion ─ dessa installationer blir utmärkta måltavlor i en framtida utpressningssituation, där någon despot vill tvinga Sverige till eftergifter. Det räcker ju med en drönare…

Länktips: https://www.svenskafreds.se/upptack/fred-och-sakerhet/pm-sverige-slutar-skicka-ungdomsdelegater-till-fn-svenska-freds-skickar-egen/

Pressen bjuds in att närvara vid signering 5 december: https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2023/12/mojlighet-for-media-att-narvara-vid-mote-i-pentagon-mellan-pal-jonson-och-lloyd-j.-austin-iii-samt-vid-signering-av-dca

Så här ser det ut med antalet atomvapen i världen: https://www.svt.se/datajournalistik/karnvapen-i-varlden/

Två grader ─ än sen då?

Posted on by
Reply

Nog är typiskt. FN rapporterar inför COP28 att man för första gången uppmätt en genomsnittlig temperatur på 2,06 grader högre än den normala temperatur man brukar jämföra med, som är ett genomsnittsvärde för åren 1850 – 1900, dvs före den period som innebar storskalig förbränning av fossila bränslen. Parisavtalet från 2015 tycks därmed kortsiktigt ha överskridits, även om statistik alltid måste utgå från mer än en mätning. G20-länderna har under det senaste året ökat sina utsläpp med 1,2 procent. Resan mot en händelsekedja kantad av tipping points tycks ligga fast. Mänskligheten, primärt också de största och rikaste länderna, väljer att inte bry sig. I Sverige står en miljö- och klimatminister och ljuger att ”utsläppen minskar”. Allra mest lurar hon väl sig själv.

Prioriteringar
Men när detta om 2,06 graders temperaturökning når Göteborgs-Postens redaktion rycker man på axlarna. Det är mer intressant att toppa förstasidan med en nyhet om att det kan vara riskabelt att skicka nakenbilder. Jag skojar inte. På fullt allvar är det den nyheten som toppar förstasidan i Göteborgs-Posten. Så här:

Vem tar ansvar för decennier av desinformation?
Någon borde bläddra tillbaka 25 år i högerpressens utgivning och summera hur många gånger de på allvar lyft klimatfrågans betydelse utan att samtidigt förlöjliga aktivister och politiker som velat uppmärksamma allmänheten på vad som håller på att ske. Hur många gånger kunde man inte läsa Lomborgs raljerande inlägg, Radetzkis bakvända och felaktiga analys av klimatrapporterna och andra inlägg i Svenska Dagbladet och Göteborgs-Posten och många andra högertidningar? Hur tänker redaktionerna och tidningsägarna nu? Vann de på att förminska och förlöjliga klimathotet? Vann de prenumeranter som de kunde hålla lugna? Hur länge då? Hur länge gäller den taktiken? Fortfarande?

Säkerheterna faller ihop
Det går naturligtvis att blunda för alla hot. Man kan låtsas att de inte finns. Man kan intala sig själv att man inte drabbas. Men just klimatet är ju faktiskt något som ingen på jorden kommer kunna köpa sig fri från. Det hjälper inte att ha tjänat pengar på oljeutvinning eller annan skadlig verksamhet. När havsytan stiger, när skördarna förstörs av regn eller torka eller både och, när våra ekosystem brakar samman hjälper pengarna möjligen kortsiktigt. Men reserverna tar slut. Då blir det inte bara fattiga länder i Syd som drabbas. Och kanske ännu värre för de rikaste: när systemen kollapsar försvinner alla pengar som bygger på förväntade framtida fastighetsvärden. När ingen kan bo där fastigheterna värderats högst faller säkerheterna för lånen bort. Och det blir ett chicken-race om vem som ska ta vilka förluster. Korthuset faller samman.

Det finns ingen allmän förståelse för allvaret
Eftersom tidningarna fortfarande inte lyfter upp klimatfrågan, utan fortfarande tror att deras uppgift är att ge läsarna ovidkommande information finns heller inte den allmänna förståelsen för drastiska åtgärder. Grunden har inte lagts för en kursomläggning i ekonomin. Och ingen tycks vill gå före och påtala hur saker ligger till. Istället väljer vi politiker som obehindrat ljuger om hur läget är.

Med berått mod låter de flesta aktörer bli att göra det som måste göras. Trots att de egentligen har alla anledningar i världen att säkra en fortsatt verksamhet.