Två grader ─ än sen då?

Posted on 21 november, 2023 by Christer Owe

Nog är typiskt. FN rapporterar inför COP28 att man för första gången uppmätt en genomsnittlig temperatur på 2,06 grader högre än den normala temperatur man brukar jämföra med, som är ett genomsnittsvärde för åren 1850 – 1900, dvs före den period som innebar storskalig förbränning av fossila bränslen. Parisavtalet från 2015 tycks därmed kortsiktigt ha överskridits, även om statistik alltid måste utgå från mer än en mätning. G20-länderna har under det senaste året ökat sina utsläpp med 1,2 procent. Resan mot en händelsekedja kantad av tipping points tycks ligga fast. Mänskligheten, primärt också de största och rikaste länderna, väljer att inte bry sig. I Sverige står en miljö- och klimatminister och ljuger att ”utsläppen minskar”. Allra mest lurar hon väl sig själv.

Prioriteringar
Men när detta om 2,06 graders temperaturökning når Göteborgs-Postens redaktion rycker man på axlarna. Det är mer intressant att toppa förstasidan med en nyhet om att det kan vara riskabelt att skicka nakenbilder. Jag skojar inte. På fullt allvar är det den nyheten som toppar förstasidan i Göteborgs-Posten. Så här:

Vem tar ansvar för decennier av desinformation?
Någon borde bläddra tillbaka 25 år i högerpressens utgivning och summera hur många gånger de på allvar lyft klimatfrågans betydelse utan att samtidigt förlöjliga aktivister och politiker som velat uppmärksamma allmänheten på vad som håller på att ske. Hur många gånger kunde man inte läsa Lomborgs raljerande inlägg, Radetzkis bakvända och felaktiga analys av klimatrapporterna och andra inlägg i Svenska Dagbladet och Göteborgs-Posten och många andra högertidningar? Hur tänker redaktionerna och tidningsägarna nu? Vann de på att förminska och förlöjliga klimathotet? Vann de prenumeranter som de kunde hålla lugna? Hur länge då? Hur länge gäller den taktiken? Fortfarande?

Säkerheterna faller ihop
Det går naturligtvis att blunda för alla hot. Man kan låtsas att de inte finns. Man kan intala sig själv att man inte drabbas. Men just klimatet är ju faktiskt något som ingen på jorden kommer kunna köpa sig fri från. Det hjälper inte att ha tjänat pengar på oljeutvinning eller annan skadlig verksamhet. När havsytan stiger, när skördarna förstörs av regn eller torka eller både och, när våra ekosystem brakar samman hjälper pengarna möjligen kortsiktigt. Men reserverna tar slut. Då blir det inte bara fattiga länder i Syd som drabbas. Och kanske ännu värre för de rikaste: när systemen kollapsar försvinner alla pengar som bygger på förväntade framtida fastighetsvärden. När ingen kan bo där fastigheterna värderats högst faller säkerheterna för lånen bort. Och det blir ett chicken-race om vem som ska ta vilka förluster. Korthuset faller samman.

Det finns ingen allmän förståelse för allvaret
Eftersom tidningarna fortfarande inte lyfter upp klimatfrågan, utan fortfarande tror att deras uppgift är att ge läsarna ovidkommande information finns heller inte den allmänna förståelsen för drastiska åtgärder. Grunden har inte lagts för en kursomläggning i ekonomin. Och ingen tycks vill gå före och påtala hur saker ligger till. Istället väljer vi politiker som obehindrat ljuger om hur läget är.

Med berått mod låter de flesta aktörer bli att göra det som måste göras. Trots att de egentligen har alla anledningar i världen att säkra en fortsatt verksamhet.

Vattenfrågan får inte tappas bort

Posted on 27 mars, 2023 by Christer Owe

IPCC har kommit med en ny rapport. Klimatklockan tickar obönhörligt och handlingsutrymmet krymper snabbt när det gäller klimatförändringarna. En effekt som den snabba förändringen bidragit till är att 69 procent av alla jordens ryggradsdjur, fåglar och fiskar har försvunnit, som jag skrivit om tidigare.

FN-konferens 22 – 24 mars
En annan delfråga som det är nödvändigt att uppmärksamma mer är vattenfrågan. Den 22 till 24 mars ägde en FN-konferens rum på temat vatten. Rapporteringen inför och efter mötet har varit sparsam. Ändå är livet på jorden helt beroende av att vi har tillgång till rent vatten. I Sverige är vi relativt gynnade av god vattenförsörjning. Och kanske just därför borde vi ha ett ansvar att ägna frågan mer uppmärksamhet. Om inte rika och välmående länder ägnar problemen en tanke – vem ska då hjälpa de utsatta?

Bra artikel i The Guardian
The Guardian hade för ett par veckor sedan en artikel, där Johan Rockström och Mariana Mazzucato, som båda leder the ”Global Commission on Economics of Water” fick komma till tals. I artikeln betonar de att ”vi använder vattenresursen på fel sätt, vi förorenar vattnet och via klimatpåverkan påverkar vi vattencykeln på ett avgörande och negativt sätt”. De lyfter också behovet av social rättvisa kring vattenförsörjningen, att den inte enbart får ses som en teknisk eller finansiell fråga. Hur olika länder ligger till när det gäller att konsumtionen överstiger tillgången på färskvatten framgår av bilden här nedan. Kuwait använder 38 gånger mer vatten än de har. (Se länktips nedan).

Ur programinformationen för FN-mötet
Fem interaktiva dialoger genomfördes på FN-mötet. De fem dialogerna beskrevs så här i media inför mötet på www theeuropeantimes news den 19 april:

Vatten för hälsan: Tillgång till rent dricksvatten, hygien och sanitet.
Vatten för hållbar utveckling: Värdera vatten, vatten-energi-mat Nexus och hållbar ekonomisk utveckling och stadsutveckling.
Vatten för klimat, motståndskraft och miljö: Källa till havet, biologisk mångfald, klimat, motståndskraft och minskad risk för katastrofer.
Vatten för samarbete: Gränsöverskridande och internationellt vattensamarbete, tvärsektoriellt samarbete och vatten över 2030-agendan.
Vattenåtgärdsårtionde: Påskynda genomförandet av årtiondets mål, inklusive genom FN:s generalsekreterares handlingsplan.

Det avgörande blir att rätt aktörer går in och tar sitt ansvar för de olika delarna av vattenfrågan. FN har historiskt haft svårt att fördela ansvar. Man är bättre på att beskriva läget än att faktiskt få något gjort, med undantag av att en del FN-organ faktiskt gör skillnad, som Unicef m.fl. Klimatfrågan med vidhängande problem har inte på samma sätt de operativa kanaler som krävs.

Havs- och Vattenmyndigheten bidrar med kunskap
Vi har en expertmyndighet i Sverige, Havs- och Vattenmyndigheten, med huvudkontor i Göteborg. Generaldirektör Jakob Granit sa så här inför avresan till FN-konferensen om hur viktig denna konferens var: – ”Den är mycket viktig, skulle jag vilja säga. Att vattenfrågorna hanteras rätt – lokalt, regionalt och globalt – är avgörande för mänskligheten. På konferensen kommer Sverige också att lyfta vikten av samarbete kring gränsöverskridande vattenresurser något som är viktigt för utveckling, ekosystem och för att undvika konflikter om begränsade vattenresurser.” Han lyfte också fram hur stor vattenfrågan är för miljarder människor:
– ”Ett av FN:s globala mål handlar om vikten av rent vatten och sanitet för alla. Vi måste lösa problemen med nuvarande vattenhantering och att se till att alla människor i världen har tillgång till rent dricksvatten, en extremt viktig del av vardagen. Idag lever över två miljarder människor utan tillgång till säkert dricksvatten, så vi har en del att göra.” (Länktips, se nedan).

Vetenskapsradion kommenterade flaskvattenindustrin
Sveriges Radio lyfte flaskvattenfrågan inför mötet. En ny FN-rapport har satt fingret på hur en ny flaskvattenindustri tar resurser från att fler människor får tillgång till rent vatten. Två miljarder människor har inte regelbunden tillgång till rent vatten och flaskvattenindustrin bidrar inte till att lösa frågan om rent vatten till alla. (Länktips se nedan).

Marknaden är aldrig nöjd
Det finns ju dessutom politiska partier i Sveriges Riksdag som märkligt nog anser att privatisering av vattnet vore en lämplig väg att gå. Förmodligen inspirerade av utvecklingen i vissa utvecklingsländer där Coca Cola är billigare än rent vatten….

Det kan tyckas att rent vatten är en icke-fråga i Sverige. Vi skruvar på kranen och vi inbillar oss att det vatten vi har ska finnas när vi behöver det. Men just här borde vattenfrågan kunna lösas eftersom vi har gott om det. Och då inte enbart genom att Solvatten är en uppskattad svensk uppfinning, som gör nytta. Mer behövs.

Länktips:
The Guardian-artikel: här

Havs- och Vattenmyndigheten: här

Sveriges Radio, Vetenskapsradion: här

Solvatten: https://solvatten.org/sv/samarbeta/

Forts Agenda 2030 kommentar

Posted on 8 december, 2020 by Christer Owe

Det är bra att världens länder enats om de 17 globala hållbarhetsmålen och en agenda för 2030. Det samtalet på KTH den 8 december nämner är kanske ännu viktigare. Att vi behöver fokusera mer på HUR målen ska kunna uppnås och VARFÖR. Och även att det är riktningen som viktig – inte måluppfyllelsen. Samtidigt behövs andra saker hända. Det räcker inte att FN formulerar 17 viktiga delområden med 150 specifika under rubriker.

Dags att fördela rollerna inför julen
Det är som att en skafferiinventering räcker för att få till ett gott julbord. Någon behöver ta fram receptet på den hållbara utvecklingen, någon tänka ut vilka rätter som ska lagas, vem som ska tillaga vad och i vilken ordning, samt vem som ska bjudas in att smaka av julbordet, den färdiga anrättningen. Om Jansson inte räcker till alla – vem ska avstå? Och vem ska betala för kalaset, respektive diska efteråt? Onkel Sam som försåg sig orättvist mycket förra julen – ska han nu stå sist i kön?

Motkrafter och viktiga frågor
Motkrafterna måste diskuteras mera. Vem är det som motsätter sig Agenda 2030? Och varför? Kan detta motstånd konkretiseras och personifieras? Går det att demaskera de ”onda krafterna”, få trollen att spricka i solljuset? Vem är fienden? Det talas väldigt lite om det. Ohållbara verksamheter måste fås att ställa om och vi måste identifiera och noga diskutera de målkonflikter som KTH-forskarna nämnde. Om den gamla tillväxten på samma sätt som förut är ett av problemen, kan inte denna tillväxt vara lösningen på Mål 8. Vilken slags tillväxt kan vi inkludera i hållbarheten? Är det OK att tillväxtens effekter bidrar till ojämlikheten i världen? Är det OK att tillväxten bidrar till resursslöseriet, vattenbristen, hungern och flyktingproblemen? Hur ska den ”gamla” tillväxten transformeras för att bli hållbar utan att den fria konkurrensen förespråkare och andra börjar kalla allt för kommunism? Vi måste kunna adressera ägandefrågorna, vinstdelning, värdekedjor och ett nytt skattesystem som bygger på långsiktiga behov snarare än kortsiktiga.

Moralisk kompass
Agenda 2030 och de 17 målen kan lätt bli en slags modern version av 10 Guds bud. Med den stora skillnaden att de 17 målen inte på något sätt vägleder i de moraliska ställningstaganden som människan som individ och som samhälle står inför. Under de senaste 4-5 åren har vi tydligt sett hur det går om lögnen och misstron ges alltför stort utrymme i ett samhälle, som i USA. Om tillräckligt många inte bryr sig om sanningen, utan hellre baserar sitt agerande på fördomar, raseras snart det som håller samman ett samhälle. Fiendskap och polarisering leder till splittring i ett skede, då samarbete och samverkan är viktigare än någonsin. Civilsamhället måste nu träda fram och ta ledningen, precis som forskarna på KTH påpekade.

Länktips: https://christerowe.se/2020/12/nr751-referat-agenda-2030-malen

Referat: Agenda 2030 målen

Posted on 8 december, 2020 by Christer Owe

Hur ska vi se på Agenda 2030 och de 17 SDG-mål som FN beslutat om? Är de möjliga att uppnå? Vad menar vi egentligen med hållbar utveckling? Finns det aspekter av målen som inkluderar målkonflikter som vi inte uppmärksammar tillräckligt?

8 december på KTH
KTH, Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm, anordnade den 8 december ett websänt panelsamtal med två forskare, Elisabet Ekener och Pernilla Hagbart, som gav sin syn på hållbarhetsmålen. Initierat och tydligt gav de exempel på hur vi kan förhålla oss till målen och vilka förväntningar vi kan ha. Drygt 200 personer följde eventet live och den som vill se det i efterhand kan hitta det på KTH:s hemsida. (Då kan ni också se och höra vem som sa vad – det framgår inte riktigt av nedan noteringar).

Vem ska göra vad?
Det är bra att det finns globala, överenskomna mål på 17 områden. Men det oklart vem som ska åtgärda problemen eller ska se till att målen uppfylls. Det är bra att ramverket finns, uppgiften synliggjord, men det är oklart vem som har vilket roll i uppfyllandet av målen. Var är vi just nu? Hur långt har vi kommit i uppfyllandegrad?
Några gånger under panelsamtalet fick vi som deltog medverka i en enkät, bl.a. om vilka mål vi prioriterar. Det var ganska jämnt fördelade svar. Men ett mål stack ut – målet om klimatfrågan. Detta mål hade många markerat.
Det nämndes att målen många gånger är ospecifika och att det kan finnas synergier som påverkar hur snabbt målen kan uppnås. Att lösa problemen kring hunger, vatten och utbildning är ju exempel på frågeställningar som snabbt blir förutsättningar för uppfyllandet av flera andra mål.

Konflikter och historisk skuld
Det finns också uppenbara målkonflikter. Tillväxt kan t.ex. stå i konflikt med andra mål. Det nämndes det svenska målet att bygga ut Arlanda flygplats som kan stå i motsats till målet kring klimatförändringarna. Vad som menas med hållbar tillväxt återstår att precisera. Det kan finnas dominoeffekter mellan målen som gör att den ena måluppfyllelsen försvårar en annan. Och när investeringar ska göras finns frågan om solidaritet mellan rika och fattiga länder, den historiska skulden och om förorenaren ska betala. Kan någon hållas ansvarig för det ohållbara?

Hur och varför viktigare än att
Pernilla Hagbert nämnde att civilsamhället behöver driva utvecklingen på ett tydligare sätt. Och att det inte räcker att hålla de 17 målen i fokus. Många andra frågor behöver också adresseras. Riktningen är troligen viktigare än målet i sig. (Min reflexion: Eftersom när blir samhället färdigt ? – livet går ju hela tiden vidare…) Corona-pandemin visar att det finns resurser att prioritera på ett annat sätt när det verkligen gäller. Elisabet Ekener nämnde att FN-målen egentligen inte är tillkomna för att uppfyllas. Fokus ska vara på HUR vi går till väga, inte ATT. Och vi lär oss under resans gång. Pernilla kompletterade med att i botten finns frågan VARFÖR. Varför ska samhället ställa om i hållbar riktning? Vilket samhälle vill vi ha? Inte bara vilka mål vi ska uppfylla. Donut-modellen nämndes där det samhälleliga, ett säkert och rättvist samhälle för alla, ryms inom planetens och miljöns gränser.

Inte tillräckligt många ser hur bråttom det är
Vi är redan på väg mot en katastrof på flera områden. Därför är det angeläget att hitta sätt att transformera samhället. Elisabet tyckte att inte tillräckligt många ser angelägenhetsgraden. Pernilla tyckte att unga människor ser mer av behoven än äldre. Samtidigt finns industrier och företag som bromsar utvecklingen. Liksom bekymret att systemtänkandet inte tillräckligt utbrett. Pandemin har visat hur beroende vårt samhälle är av konsumtion. Samtidigt måste utvecklingsländerna själva få prioritera hur de tacklar frågorna. Matfrågan är viktig.

Vi har många roller
Avslutningsvis betonades att människor inte enbart är konsumenter – vi har många roller. Vi är involverade i den hållbara utvecklingen på flera plan. Inte minst som väljare i demokratiska länder.

Länktips: http://christerowe.se/2020/12/nr752-forts-agenda-2030-kommentar/

Nu har trettio år gått….

Posted on 14 oktober, 2019 by Christer Owe

Nu har det gått 30 år sedan miljöfrågorna på allvar kom på politikernas bord. I december 1989 beslutade FN att det var dags för en stor miljökonferens, ett möte som kom till stånd i Rio de Janeiro 1992 och som blev startpunkten för mycket av det globala miljö- och klimatarbetet. Agenda 21 drog igång, mängder av initiativ startade. Märkningssystemen fick uppmärksamhet och en tydlig politisk vilja – från många håll – bidrog till att en hel del arbete tog fart. Bra Miljöval, Svanen, Det Naturliga Steget, Ekocentrum – under 90-talet växte flera märkningar, system och organisationer fram, som satte fingret på och kom med lösningar kring flera av de problem som Rio-mötet uppmärksammade. Politiker och organisationer tog tag i frågorna. Vad gjorde näringslivet?

Avskrivningstakten styr omställningen
Med dessa 30 år i backspegeln kan vi konstatera att det är väldigt få företag som på allvar ställt om sin verksamhet. Dels finns naturligtvis fossilbranschen, som aktivt har motarbetat varje initiativ för att minska dessa företags vinster. Dimridåer som BP:s ”Beyond Petroleum” och halvhjärtade satsningar på elhybrider eller etanoldrift, men sällan som mainstreamlösning, har vi sett en hel del. Det märkliga är att marknadsliberala politiker fortfarande hävdar att det är ”företagen som ska fixa det här”, trots att väldigt lite hänt under tre decennier. 30 år brukar för övrigt vara en tidsrymd som behövs för att industrin i ordnade former ska kunna byta teknologi. Det har med avskrivningar, investeringstakt, kompetensfrågor, chefsbyten och marknadsmognad att göra. Nu har 30 år gått och näringslivet hävdar fortfarande att de ”kommer att…”, någon gång, senare, inte nu…. och deras påhejare som ideologiskt står bakom tanken att ”detta fixar vi med ny teknik”. Biobränsle- eller soldrivna flygplan kommer om vi litar på industrins omställningsförmåga. Jaha. Verkar det troligt? Och nu har tiden krympt, nu finns inte de rimliga avskrivningstiderna kvar, nu måste kostnaderna för förtida omställning tas i boksluten. Hur smart är det? Vad säger aktieägarna när vinsterna snabbt mals ner av röda förlustsiffror, som uppstår på grund av tidigare felbeslut?

Egoistiskt och kortsiktigt
Det vi kan räkna med nu är att vissa branscher vill ha skattelättnader och stöd för att göra det som krävs. Trots att de i 30 år har vetat vad de måste göra kommer de nu att hävda att ”tiden är för knapp” och ”vi klarar inte omställningen utan subventioner.” Vissa partiers ständiga tjat om att kärnkraft är lösningen på energiomställningen syftar säkert till att få folkets acceptans för statligt stöd – skattepengar som ska plöjas ner i investeringar – för att stora projekt med stora avkastningsmöjligheter ska kunna se dagens ljus. Så genomskinligt och så motsägelsefullt eftersom samma partier hävdar att marknaden är bäst på att lösa problemen.
Hur världens drygt 190 länder dessutom ska få råd till och kunna erbjudas dyr och farlig kärnkraft är inget förespråkarna nämner. Så lösningen gäller bara rika västländer. Och vill vi verkligen att teknologin ska spridas till icke-demokratier som i nästa skede lånar in experter från Nordkorea för att bygga missiler….?

När är det nödläge?
Centerpartiet i Göteborg vill inte utlysa klimatnödläge. Bland annat för att man ”inte vill spä på oron”, för att man räknar med att industrin löser de problem vi står inför och att det är oklart vad ett ”nödläge” innebär juridiskt. Frågan är när det är berättigat att känna oro eller är ett skarpt nödläge enligt Centern. Är det när portarna för att stå emot de återkommande översvämningarna av Göteborg ska byggas? Eller när då?

Länktips: https://www.dn.se/nyheter/sverige/darfor-rostar-centerpartiet-nej-till-klimatnodlage-i-goteborg/

Sverige en motvikt i världen?

Posted on 16 maj, 2016 by Christer Owe

Världen väljer ledare på ett märkligt sätt just nu. Filippinernas nye president tycks enligt media vilja införa dödsstraff och rätt för polisen att skjuta brottslingar på ett sätt som påminner om de värsta historierna man hört från diverse diktaturer. I Venezuela verkar ekonomin vara helt körd i botten och oljefyndigheterna ha inneburit en förbannelse för landet. I Pakistan lever halva befolkningen nära fattigdomsgränsen. I Brasilien avsätter förmodat korrupta politiker presidenten med argument om ekonomiska oegentligheter.

Europa och USA
I Frankrike – Frankrike ! – växer stödet för en presidentkandidat, Le Pen, som spelar på människors rädsla, utanförskap och egoism. I Polen och i Ungern, två andra EU-länder, styrs länderna av politiker som på olika sätt vill inskränka mänskliga rättigheter, yttrandefriheten och det fria samhällets grundvalar. I Storbritannien står frågan om Brexit för dörren, där populistiska UKIP vill stänga dörren till EU. Och i USA, som sedan 70 år framstått som demokratins försvarare, verkar det på allvar kunna inträffa att en nyckfull och oförutsägbar Donald Trump kan bli president och överbefälhavare. Vad är det som händer?

Trixande politiker gräver sin egen grav
Det går en serie ”Dokument Utifrån” på SVT just nu om Obamas presidentperiod. Sevärt och intressant. Det som sipprar fram mellan klippen och kommentarerna är det cyniska spel som tycks drivas av senatorer och representanthusets ledamöter, där varje delegat verkar ha en egen agenda och där schackrandet och köpslåendet gjorts till vardagsbeteende. Det som slår mig är att lika stor respekt som kongressledamöterna tycks visa presidentämbetet, lika lite självrespekt tycks man visa upp. Kan kongressen fälla ett förslag från presidenten gör man allt för att göra det. Senast handlade det om sjukvårdsreformen, ”Obamacare”, som skulle förändra livet för miljoner marginaliserade amerikaner, men där etablissemanget bromsade och konsekvent motarbetade förslagen.

Är staten god eller ond?
Kanske hänger det samman med vår nordiska syn på staten som i grunden något bra. Välfärdsstaten finns där som ett skyddsnät ifall allt annat krisar. I USA och många andra länder ser man på staten som något mindre gott, kanske t.o.m. något dåligt. Grekernas ekonomiska kris har ju sagts hänga samman med att grekerna generellt inte litar på sin statliga administration. Kanske är vi i Norden blåögda på mer än ett sätt, men livet blir lite bekvämare och tryggare när det finns flera skyddsnät för var och en.

FN
Kanske är det en plats i FN:s säkerhetsråd för Sverige som skulle kunna ge oss en ny plattform för att föra ut synen på relationen mellan staters organisation och dess befolkning. Hur man kan agera för att balansera intressen och skapa ett rättvisare system, där skatten används för att skapa ett bättre samhälle som alla har nytta av. Kanske är det i FN våra framtidshopp och inspiratörer ska få möjlighet att föra fram hur världen kan bli bättre. Det finns skickliga och inspirerande personer i flera partier.

Motvikt
Tänk vad tidigare framgångsrika EU-parlamentariker som Anders Wijkman eller Isabella Lövin och många fler skulle kunna säga från FN:s talarstol om de bjöds in att tala om problem, lösningar och prioriteringar. Eller om Sverige lyfte fram civilsamhällets och folkbildningens roll för hållbar utveckling. Som motvikt till de gaphalsar och agitatorer som nu tycks vinna folkets gillande i olika länder och tyvärr även här hemma.

Tillbakablick och framåt

Posted on 5 februari, 2016 by Christer Owe

Det går inte att låta bli att tänka på Syrien. Miljoner människor på flykt. Några med möjlighet att ta sig till Europa, de flesta kommer inte så långt. Några blir kvar. Hur tänker president Assad och hans närmaste? Hur rättfärdigar de ett fortsatt krig mot delar av den egna befolkningen? Vem ger dem rätt att ödelägga det egna landet?

Sexdagarskriget – som om krig var något kortvarigt ingrepp
Jag minns sexdagarskriget. Världen var betydligt mer svart/vit. Rapporteringen förenklad. Det moderna israeliska flygvapnet var överlägset motståndet. Trots att Israel anfölls från tre håll var kriget över på sex dagar. Jordanien var chanslöst och Västbanken och Sinai blev en slags buffertzoner, Västbanken är så än idag. Egypten svalde förtreten och gick med på vapenvila. Syrien beskrevs som en mer centralstyrt än de andra två länderna. Golanhöjderna förblev under israelisk kontroll, men min minnesbild är att Syrien aldrig formellt slöt något avtal med Israel om vapenvila.

Libanon
Under något decennium rapporterades om Syriens inblandning i Libanon under krigen i detta land. Intryck man fick var att Syrien stödde militanta grupper i Libanon och att detta stöd var en förutsättning för konflikten. Rapporteringen antydde att Syrien var en mycket dominerande och stark aktör i regionen, lierad med Iran. Beirut blev alltmer skådeplatsen för en ideologisk strid, där Syrien stödde den ena sidan.

Majoritetsdiktatur och maktvakuum
Häromåret startade så en händelseutveckling som många i början hoppades skulle kunna öppna upp för en demokratisk utveckling i arabvärlden. Tunisien, Libyen, Egypten, Syrien…. den s.k. arabiska våren ingav ett hopp en annan framtid. I Libyen har störtandet av Khadaffi lett till total oreda med lokala ledare som har kontroll genom vapenmakt. I Tunisien spirar fortfarande hoppet om en demokratisk utveckling. I Egypten valde folket ledare, som trodde att demokrati är detsamma som majoritetsdiktatur, att den som vinner får bestämma allt. I Syrien slog regimen tillbaka de uppror som tog fart. I kaoset efter Saddams fall i Irak tog det s.k. IS chansen att ockupera stora landområden och att organisera intäkter från olja m.m.

Iran och komplexiteten
Nu släpps Iran åter in i den internationella gemenskapen. Ockupationen av den amerikanska ambassaden runt årsskiftet 79/80 tycks tillräckligt länge sedan. USA bedömer troligen att man behöver Iran för att inte IS ska ta ännu större plats. Putin stödjer Assad för att få inflytande i regionen. Turkiet går en balansgång mellan att försöka kuva minoriteter och samtidigt värna de egna intressena i den pågående storinternationella dragkampen om inflytande och resurser (olja) i regionen. Allt är egentligen mycket komplicerat och aktörernas motiv är inte alltid tydliga. Det som händer är att civilbefolkningen i stora delar av Irak och Syrien lider medan de storpolitiska frågorna behandlas. Sverige tar emot människor som flyr ett inferno. Och nu klarar vi inte flyktingtrycket. Det kommer för många på en gång, sägs det.

Hur ser lösningarna ut?
Så hur ser lösningarna ut? Vad skulle kunna åstadkomma en rättvis fred? Vilka lösningar finns det? Varför har FN så svårt att agera? Vad har USA lärt av insatserna i Afghanistan och anfallet mot Saddams Irak? Kommer USA att tvingas välja mellan ännu mer av militärmakt på demokratins bekostnad även för egen del? Finns det fredliga vägar ut ur denna härva av konflikter, maktförskjutningar och obalans mellan intressen?

Oljan är billig
Intresset för regionen hänger samman med den relativt billiga utvinningen av olja, som pågår. Oljefälten är stora och världens oljebehov är gigantiska. Skulle efterfrågan på fossil olja drastiskt minska sänks priset, vilket skulle missgynna de oljeproducenter som har höga produktionskostnader – Norge t.ex. – och gynna de länder som inte har några större kostnader. Saudiarabiens politik de senaste åren har varit att prisdumpa och på så sätt skapa olönsamhet hos de dyrare konkurrenterna. Man har också tillgång till billig arbetskraft från Asien. Så kortsiktigt lär inte intresset för Mellanöstern minska även om efterfrågan på olja skulle minska.

Demokratin
Demokrati är inte något ”naturtillstånd”. Vi ser vad som hänt i Libyen och i Egypten. Även om många vill se en demokratisk utveckling blir det andra krafter som styr. Att införa demokrati handlar om en kombination av flera funktioner, en respekt för oliktänkande, en fri opinionsyttring och fri rapportering samt mycket annat. Hur lätt det är att rucka på demokratiska fundament visar utvecklingen sedan 2010 i Ungern och på senare tid i Polen. Demokratin behöver hela tiden formas.

Ledargestalt
Så vad kan vi göra när det gäller Syrien? Hur ser en human lösning ut? Hur kan världens ledare förmås att forma en lösning som alla är lika nöjda/missnöjda med? Det är nu man skulle önska att en ledargestalt trädde fram, en Gandhi, en Mandela, som ställde sig över det dagspolitiska och pekade på mänsklighetens ansvar för allas vår framtid. Kanske kan vi hoppas att Malala kan fylla den rollen som språkrör för en global fredsrörelse.

Vi måste ta ställning för de goda krafterna

Posted on 2 mars, 2015 by Christer Owe

Det är svårt att skriva om vår tids konflikter. De tar sig yttre uttryck, men handlar om vårt inre. Två övertydliga och obehagliga exempel får illustrera var vi står.

Ett ohyggligt filmklipp cirkulerar på webben, som det tar emot att ens beskriva. En kvinna stoppas, oklart var, av ett antal vapenförsedda män, några av dem maskerade. Någon filmar händelseförloppet. Kvinnan tvingas ner på knä. En icke maskerad person talar högt och bokstavligen över kvinnans huvud. Kvinnan gör ett par försök att argumentera. Intill står en yngre man beväpnad med pistol. När den äldre mannen talat färdigt skjuter den yngre mannen kvinnan i huvudet. Hon faller död ner på gatan. Hon bär en röd jacka utanpå sina traditionella kläder. Kanske som en markering, men det kan lika gärna vara för att hon fryser. Jag vet inte.

Bilderna förföljer mig. Jag vill inte att barnen som växer upp i världen ska behöva se detta. Hur ett människoliv kan värderas till noll när makt, övervåld och förvriden lag vänder människor ut och in, från att älska sin nästa till att hata henne. Och hur människor utan hämningar kan använda sin övertygelse på ett så omänskligt sätt att det blir nära nog omöjligt att beskriva i ord. Vad är det som händer i världen? Och varför måste dessa ondskefulla händelser spridas via internet?

För det som händer är att det ena föder det andra. Motkrafterna reagerar. ”De där människorna” kan man ju inte ha att göra med. Polariseringen och våldsspiralen fortsätter. Rop på ”rättvisa” eller ”hämnd” hörs. På flera plan är händelserna och bilderna oerhört skadliga. Vi måste hitta sätt att motverka brutaliseringen av den mänskliga samexistensen.

Det andra exemplet är svenskt. En av våra duktiga journalister, Alexandra Pascalidou, meddelar att hon inte orkar arbeta längre. Hon möter ett ständigt ifrågasättande, ett hat och direkta hot mot sin person. Bara för att hon är duktig på att göra sitt jobb.

I jämställdhetens Sverige får fortfarande duktiga kvinnor, framför allt med ett icke-svenskt efternamn, finna sig i att bli hatade, hotade och påhoppade. Inte för att de gör fel, utan för att de gör rätt. Inte primärt för vad de säger, utan för vem de är. Jag tänker på Fadime, som blev symbolen för ”hederskulturen”, ett fenomen som med rätta starkt ska ifrågasättas. Mitt intryck är att det är en snarlik mekanism som nu träder in, när människor använder all sin energi till att frysa ute och skada en känd kvinna. Någon slags märklig heder är ifrågasatt. Som om det vore fel att någon med ett icke-svenskt efternamn kunde vara väl så skicklig, eller skickligare, i sitt yrke än någon som heter Andersson.

Varför är dessa kvinnor ett hot? En kvinna som valde att klä sig i en röd jacka. En annan kvinna som valt att arbeta som journalist. Vem eller vilka är det som känner sig hotade? Och hur vänder vi utvecklingen?

I Sverige måste vi ställa upp för journalistiken, för ifrågasättandet och för det fria ordet. Dunkla krafter strävar efter att förändra det offentliga samtalet. ”Tids nog…” ska kvällspressen tyglas, som en ledande företrädare för det parti som sedan 2010 återfinns i riksdagen uttryckt saken.

I de krigshärjade arabländerna måste FN göra en större insats. Terrorn måste bekämpas innan den blir permanentad som system. När stater förlorar kontrollen över sitt territorium som nu sker i Somalia, Jemen, Irak, Syrien, Libyen och Boko-Haram-styrda områden tar vi stora steg bort från de demokratiska ideal människor länge burit på och drömt om.

Vi diskuterar Saudiarabien just nu och Sveriges samarbete kring militär utrustning med denna diktatur. Vad händer om IS tar över Saudiarabien? Är det bättre för befolkningen? För världsutvecklingen? Vi måste inse att valet kanske inte står mellan god demokrati och ond diktatur. Valet kanske står mellan ond diktatur och ännu ondare terror.

Avgörande blir att varje människa tar ställning. När vi blundar, ser bort eller duckar, hjälper vi näthatare, antidemokrater och terrorister att försvaga vårt samhälle.

Vatten – viktigast över huvud taget?

Posted on 30 april, 2013 by Christer Owe

Jag har förmånen att få arbeta sedan några månader med en förstudie *) som utgår från frågan om industriföretagens vattenanvändning. Vatten är globalt en kritisk resurs och det är generellt viktigt att bygga upp metoder och teknik för att säkra kvaliteten och minska volymen på vattenanvändningen. Om ett par veckor genomförs i Kristianstad och i Göteborg två workshops inom ramen för förstudien, där totalt ett drygt 50-tal personer kommer att närvara. Flera viktiga industrigrenar kommer att finnas representerade, liksom andra företag och organisationer.

International Water Cooperation Year – 2013
Ban Ki-Moon har formellt utsett 2013 till ett år, då länder och företag uppmanas att samarbeta internationellt kring vattenfrågan. FN och detta fall UNESCO har all anledning att lyfta frågan, eftersom det fortfarande är i storleksordningen 800 miljoner människor som inte har tillgång till rent dricksvatten. Ansträngningarna måste öka för att rätta till detta faktum. Det kan vara bra med bistånd och brunnsprojekt, men ser vi till hela världsekonomin handlar vattenfrågan väldigt mycket om resursfördelning och minskat slöseri.

Dacca – symbol för problemen
Flera branscher har kommit en bra bit på vägen och hjälps åt att bevaka lagstiftningen, forskningsresultaten och teknikfronten. Livsmedel och drycker har av naturliga skäl sedan lång tid rutiner och ett starkt fokus på vattenfrågan. Även textilbranschen har sedan flera år ett löpande samarbete. Katastrofen i Dacca, där ett hus rasade samman och begravde hundratals textilarbetare kan ses som en symbol för alla de problem och åtgärder som fortfarande återstår innan vi har en global textilproduktion som tar rimlig hänsyn till människa och natur. Att ta tag i vattenfrågan är nödvändigt, eftersom vatten är livsuppehållande och eftersom vattenresursen måste fördelas på ett humant och ekologiskt försvarbart sätt.

Kunskapsbehovet i hela kedjan
Även annan tillverkningsindustri använder vatten. Massa- och pappersindustrin är självklar, men även inom kemisk produktion, verkstadsproduktion och inom läkemedelsindustrin åtgår mycket vatten. Och flera av de svenska industriföretagen har produktion både i Sverige och utomlands, vilket gör att metoder, mätresultat och prioriteringar kan se helt olika ut. Kunskapsbehovet kring vattenfrågan måste också synliggöras. Underleverantörer, fabriker, den egna personalen, återförsäljare och slutkunder – alla behöver förstå hur en optimal hantering ser ut. Att som t.ex. Nudie Jeans sälja otvättade jeans blir plötsligt en vattenbesparande åtgärd.

Mer om en månad
Om en månad kommer den slutliga rapporten finnas tillgänglig. Då finns det anledning att återkomma till frågan. Överhuvudtaget är vatten en mycket central fråga. Det gäller bara att ingen tar sig vatten över huvudet.

*) Länkar till Havs- och Vattenmyndighetens kalendarium och till Krinova:
program 13 maj i Kristianstad .
program 15 maj i Göteborg
Krinova Inkubator och Science Park – pressmeddelande om förstudien .

Flera sanningar om klimatet?

Posted on 23 mars, 2013 by Christer Owe

Kan det finnas flera samtidiga sanningar som vid första intrycket är oförenliga? Jag minns min gamla gymnasielärare som väckte mitt intresse för filosofiämnet med den typen av frågor. Kan motsägelser förenas? Har vi en klimatföränding i vardande eller är allt bara en påhittad ”climate scam”?

Rapporter
På webben cirkulerar en rapport om 30.000 mätdata över en 15-årsperiod, som skulle indikera att temperaturhöjningen varit någon enstaka tiondels grad de senaste åren. Och denna flacka kurva ställs mot den välkända ”hockeyklubban” av drastiskt förändrade CO2-utsläpp och ett skenande klimat. (Länkar se nedan).

Sunt ifrågasättande
Klimatförnekare, skeptiker och tvivlare är en heterogen krets med olika motiv till varför de ifrågasätter IPCC:s resultat. På ett plan är det sunt. Det ligger i det vetenskapliga perspektivet att ifrågasätta andras forskning. Det hade kanske varit OK om det inte vore för ett par detaljer i sammanhanget.

För all framtid
Klimatförändringarna kan, om de blir verklighet, oåterkalleligen förändra livsvillkoren för allt liv på jorden framgent. Det gör frågan till en ödesfråga långt bortom varje enskild människas ansvars- och fattningshorisont. Vad vet vi om livet på jorden om miljoner år?

Köpta tjänster
En annan besvärande detalj i sammanhanget är att olje- och fossilindustrin pumpar in stora pengar i arbetet för att svartmåla FN:s arbete. Det är så stora ekonomiska vinster på spel att man gärna betalar villiga lobbyister och ”krypskyttar” att underminera trovärdigheten i IPCC:s arbete. Sorgligt nog går alla tjänster att köpa. Även de som riskerar att skada allt liv på planeten. Planetens fiender istället för samhällets fiender.

Är det havet vi ska ha koll på?
Var kan de dubbla sanningarna rymmas? Kan temperaturökningen vara nära försumbar samtidigt som experterna varnar för ett allt allvarligare klimatscenario? En delförklaring kan ligga i helhetsperspektivet. Om mätningar gjorts överallt: i haven på olika djup, i atmosfären och stratosfären på olika höjd hade kanske en total bild kunnat visa helt andra kurvor. Länken nedan till 2007 års rapport från IPCC indikerar en delförklaring. Att den stora reservoaren, havet, är den långsamt balanserande kraften i förändringen. Och att det är där vi bör hålla koll på temperaturförändringarna i mycket högre grad än på land.

Flera perspektiv
Jag är ingen klimatexpert. Det som intresserar mig är helheten. Hur kan vi hantera vår tids utmaningar genom att utgå från ett helhetstänkande? Hur undviker vi att ta fel beslut för att vi envist bara studerar frågor ur enstaka perspektiv? Lösningen på flera av vår tids svåra frågor handlar om att skapa utrymme för flera perspektiv, olika kunskap och erfarenhet. Och att därefter göra sammanvägningar och dra kloka slutsatser.

Vintern dröjer sig kvar
Solen skiner ute. Det borde vara varmt. Ändå är det minusgrader. Alltså är det inte bara solen som reglerar vår lufttemperatur. Att Arktis is har smält har naturligtvis inneburit att smältvattnet kylt ner havet på våra breddgrader. Att detta kylda vatten gör att vintern dröjer sig kvar är inte så orimligt. Inte ens för en lekman. .

Länktips: dailymail-artikel 16mars2013 här .

FN IPCC rapport nr 4 om havstemperaturen här .

Och en artikel som resonerar om oceanernas betydelse i global uppvärmning här.

… att verka för ett hållbart samhälle

Samband mellan idéer, affärer och samhälle. Av Christer Owe, Göteborg.

Tag Archives: FN