Det ovanliga är det värdefulla

Det finns de som hävdar att mycket i livet går i sjuårscykler, så jag tänkte återkomma till sådant jag skrev för sju år sedan. För att se om jag tycker och tänker likadant eller om jag sju år senare funderar i andra banor.

För sju år sedan
Text nr 119 i slutet av augusti 2012 hade rubriken ”Föds idéer på gränsen?” och handlade om att det nya, det som den skapande människan tillför kanske uppstår i gränsen mellan allvar och lek. Var uppstår våra innovationer och nya idéer? (Se länktips nederst).

Det ovanliga berikar
Det måste få vara OK att vara barnslig, att skapa i ögonblicket, att låtsas vara någon annan. Om allt vore förutbestämt reduceras vi ju alla till maskiner i ett mekaniskt universum. Samtidigt är det naturligtvis väldigt bra att det finns en förutsägbarhet i våra beteenden. Trafiken skulle t.ex. inte fungera om vi valde vänster- eller högertrafik lite beroende på hur vi känner oss. Myndigheter måste vara förutsägbara i sin tolkning av lagar och regler. Mycket i livet behöver vara förutsägbart. Men det är det unika, det ovanliga, det oväntade som gör dagen intressant. Vi kan inte utvecklas som människor om vi inte varje dag får chansen att tänka och/eller göra något som vi inte tänkt eller gjort förut.

Olika förutsättningar
Jag undrar om inte rollspel och kanske spelandet med hjälp av uppkopplade datorer är ett exempel på hur unga människor idag söker efter sätt att uppleva det oväntade inom förutsägbara ramar. Kanske är det också skillnad på behovet av överraskningar i livet om man lever i ett välfärdsland eller i ett land, där livet innebär en daglig uppförsbacke eller ett påtagligt hot. De barn som går i skolan i länder med hög grad av självförsörjning har naturligtvis svårt att se livsmöjligheter. För att inte nämna länder där flickor lever under ständigt hot att förnedras eller ännu värre saker.

Rikedom
Ojämlikheterna måste minska både i Sverige och i världen i stort. Vi får inte ett samhälle i balans om obalanserna i ekonomi, livsvillkor och framtidshopp fortsätter att öka. Inte så att jämställdhet och jämlikhet ska tvingas fram via ideologiska eller politiska rörelser, de måste få växa fram ur en tydlig vilja att alla människors potential tas till vara. Obalansen mellan egoism och dess motsats behöver minska. Girigheten likaså. Det rika livet handlar inte om pengar utan om andra värden, t.ex. att vi betyder något för en annan människa.

Länktips: http://christerowe.se/2012/08/nr119-fods-ideer-pa-gransen/

Var är förnuftet?

Amazonas brinner. Sibirien brinner. På Antarktis rapporteras tillfälligt en temperaturhöjning på lokalt så mycket som 60 grader. Visst är det bara enstaka händelser och inget som bevisar något. Men om vi ska vänta på att bevisen ska vara 100%-iga för att jordens klimat är under snabb förändring beroende på mänsklig påverkan kommer det att vara för sent att förhindra det som just bevisats.

Vi är en del av systemet
Klimatfrågan är verkligen en ödesfråga, eftersom den utmanar vår självbild. Vi har länge trott oss stå vid sidan av eller över naturens krafter, men tvingas nu steg för steg inordna oss i en världsordning, där vi inte längre kan se oss som herrar över naturen. Vi är en del av jordens ekosystem och vi gör just nu vårt värsta för att skada detta på flera sätt. Klimatfrågan är kanske tydligast, men spridandet av mikroplaster, kemiska substanser och onaturliga ämnen förgiftar långsamt vår jord, vår egen föda och därmed oss själva.

Ointresset
Ibland blir det lite märkligt att ta del av nyhetsrapporteringen. Amazonas brinner och vi diskuterar om tiggare ska få tigga. Eller om ett populärt fotbollslag ska vinna nästa match. Bläddrar man i en papperstidning kan det vara sida upp och sida ner med referat och analyser av hur det går för olika lag (mest fotboll) och i bästa fall en liten notis om 2019 års 72000 bränder i Amazonas. Just nu pågår 2500 bränder. Vill vi inte veta vad som händer? Är det för långt bort? Är det ointressant? Berör det oss inte att 20% av jordens skog, vår lunga, är under attack? Är det verkligen viktigare att en känd fotbollstränare ska sluta?

Det är folkets vilja
Ibland är det svårt att bibehålla optimismen om vår framtid. När en president tror att allt är till salu, inklusive Grönland, och en annan tror att svedjebruk i gigantisk skala är det rätta för Sydamerika. Båda dessutom valda i demokratiska val. Det är våra medmänniskors önskningar och förväntningar de konkretiserar, i de berörda länderna. Kan inte förnuftet segra snart? Helst igår.

Flat earth har ett budskap

Rasmus Åkerblom är vetenskapsjournalist på SVT. Den 15 augusti sändes hans reportage från en konferens i USA, där personer som är övertygade om att jorden är platt samlades: Flat Earth International Conference. Förkortad FEIC. Kanske blir det bara roligt på svenska, konstaterade Rasmus…..

Allt är fejk
Reportaget gav en bild av en samling människor som med stark övertygelse hävdar att myndigheterna och forskningen ljuger. Människan har aldrig varit på månen. Jorden är platt och i mitten finns nordpolen och vid den yttersta randen finns isvallar som kallas Antarktis…. Deltagarna har lite olika förklaringsmodeller, några lutar sig mot bibeln, andra har egna påhittade lösningar för hur denna platta omges av en kupol, som vilar på något….

Konspirationsteorier
På fullt allvar ställer sig folk bakom en fullständigt absurd tanke. Det är också påtagligt, enligt det reportaget förmedlar, att det är en merit att inte ha någon utbildning i dessa kretsar, eftersom man då inte har blivit hjärntvättad av universiteten. Diverse konspirationsteorier flödar på konferensen, berättar Rasmus. Elfte september-attacken var egentligen iscensatt av myndigheterna osv….

Tröttsamt och samtidigt farligt
Efter två dagars intervjuande och deltagande på konferensen känner Rasmus en trötthet och en slags tomhet. Inget lyckades väcka hans nyfikenhet att gå vidare och hitta något nytt. Programmet slutar mer eller mindre i en suck. Samtidigt är det också ett tecken på den faktaresistens som sprider sig och som populister och de nya makthavarna gärna spelar på, där fördomar och förutfattade meningar blir jämställda med kunskap. Mot bakgrund av att 1/3-del av niondeklassarna i vårt land inte kan tillgodogöra sig vanlig journalistisk text idag är det mycket allvarligt att en antivetenskaplig idé sprider sig. Vi ser det också i de hatiska påhoppen på Greta Thunberg, som ju själv bara säger en sak: Lyssna på forskningen.

Pekar på det som skaver, men landar fel
Men det är faktiskt intressant att många människor lägger tid och pengar på att förneka den världsbild vi andra enats om. Att världen kanske inte är så som vi tror att den är. Inte så att jorden är platt. Utan snarare att det finns mer bortom galaxerna och i andra dimensioner som vi ännu inte förstått att förhålla oss till. På så sätt uttrycker flat-earth-folket en slags sanning, även om de landar totalt fel i sin analys. Världen är inte enbart det vi kan uppleva med våra vakna sinnen. Det finns något mer…

Den större verkligheten
Religionerna har genom alla tider försökt att fånga en del av detta andra. En andlig verklighet bortom den fysiska. Och människans ständiga jakt på att förstå sig själv, hur är hon egentligen sammansatt; vad är jaget för något; vad händer när vi dör; finns det en själavandring; vad eller vem är Gud och detta med Guds avbild är det bara en spegling av vårt större jag vi avser….. Frågorna staplas på varandra och under tiden flyr vi in i materialismens irrgångar, förverkligar oss genom konsumtion, verklighetsflykt i VR eller media, eller låtsas att världen kretsar enbart kring oss själva.

Bilden är inte hel
Flat-earth-folket har hittat ett sätt att uttrycka det upplevda främlingskapet i den värld vi befinner oss i. De har naturligtvis fel. Jorden är inte platt. Men den traditionella vetenskapen har heller inte alla svar. Bilden är inte hel. Frågan om vad det innebär att vara människa och vilken uppgift vi har i helheten finns kvar och gör sig påmind.

Länktips: SVT https://www.svt.se/nyheter/vetenskap/efter-tva-dagar-pa-konspirations-konferensen-alla-har-en-flat-earther-inom-sig

Nog är det nödläge

Det är en svår tid just nu, när fler och fler inser att det samhälle vi har skapat inte kommer att kunna fortsätta utvecklas i den riktning vi har haft tidigare. ”Mer av allt”, framför allt konsumtion, löser inte problemen. Välfärdens koppling till produktion, produktivitet, lönsamhet, förväntad lönsamhet och köpkraft har gett oss ett samhälle som skadar oss. Ett fåtal blir superrika, många får slita för att få vardagen att fungera och det stora flertalet i världen lämnas utanför. Miljö- och klimatpåverkan har nu nått nivåer som inte längre är försvarbara.

Övertro på en marginell förändring 
Det finns de som tror att vi kan fortsätta som vanligt. Business as usual, kanske med lite påklistrade ambitioner om minskade utsläpp, någon liten korrigering på marginalen eller lite osthyvelpolitik. Som om systemet är OK, det behöver bara justeras lite på marginalen…

”Risken” med ett nödläge
De som tror att nuvarande system duger till att av sig självt förmå förändra hur välstånd skapas vill inte ha nya regler för marknaden. Att utlysa klimatnödläge i olika städer och länder låter alltför mycket som ett möjligt systemskifte för att passa osthyvelföreträdarna. Risken är ju, tänker de, att någon tar nödläget på allvar och faktiskt börjar fasa ut eller förbjuda vissa verksamheter. Nya spelregler som resultat av ett nödläge passar inte in i business-as-usual-modellen.

Snart är det så dags
Samtidigt brinner de arktiska skogarna, smälter Grönlandsisen och fortsätter klimatforskarnas prognoser att uppfyllas. Om det är för tidigt att utlysa nödläge är inte då risken uppenbar att när det väl utlysts är det för sent? När forskarna vet och inte bara med stor säkerhet förmodar att vår planet tagit skada på ett oåterkalleligt sätt är det ju så dags att göra något.

40 års perspektiv
Tankesmedjan Fores, ledd av Mattias Goldmann, hävdar att beslut om klimatnödläge bara blir tomma ord. Att det är aktiva åtgärder som behövs, inte signalpolitik. För oss som följt miljö- och klimatfrågan sedan Brundtland, Agenda 21, KRAV-certifieringen, Bra Miljöval, Änglamark och alla goda ansatser genom åren, framstår det som ett önsketänkande att marknaden själv skulle klara att lägga om kursen. Så mycket ifrågasättanden, så mycket mothugg, så många debattartiklar och så mycket kämpaanda som kantat vägen de senaste 40 åren – skulle den motkraften plötsligt bara ge vika för något slags moraliskt förnuft? Nej, marknaden klarar inte ensam att kurera sin egen sjukdom, sin kortsiktiga jakt på ”vinst”. Inte ens de kloka norrmännen upphör med oljeutvinningen, trots att de vet hur mycket skada den gör.

Låt särintressena stå tillbaka
Genom att utropa ett klimatnödläge kan politiker försöka skapa ett sammanhang, där samarbetet kommer i fokus, där det blir överordnat att lösa grundläggande problem och där särintressen får stå tillbaka. Och det är väl precis där skon klämmer för Fores och deras likar. Att plötsligt andra målsättningar och hierarkier än de gängse skulle komma att gälla. Att gemensamt beslutade handlingsplaner, där offentliga aktörer, näringsliv, civilsamhälle och övriga tillsammans enas om vad som faktiskt behöver göras.

Fel recept
Att inte utlysa klimatnödläge är som att låtsas att en skogsbrand bara är en liten majbrasa som ”är vanlig så här års”. Att inte inse allvaret och att försöka bromsa nödvändig samsyn i ett allvarligt läge är kontraproduktivt och oansvarigt.