Ekonomisk ojämlikhet banar väg för nationalisterna

Med Intervju på Inrikesverket 2028 vill jag visa på det orimliga att objektivt fastställa individers grupp- eller nationstillhörighet. Det blir precis lika fel som att försöka bestämma vilket fotbollslag någon ska hålla på, vilken musik någon ska gilla eller kläder någon ska ha på sig. Tillhörighet växer fram inifrån, som en bekräftelse på individens upplevelse av sig själv i relation till omvärlden. 1900-talet visade med oönskad tydlighet vart den människosyn leder, som strävar efter att sätta etiketter på och att värdera människor.

Ojämlikheten i samhället tog sig flera uttryck
Ojämlikhet tar sig flera uttryck. Först handlade det om arbetsgivare och arbetstagare. Socialismen och kommunismen gick olika vägar. Kraven handlade om rimliga arbetstider, rättvis lön, lagstadgad semester osv. Arbetsmarknadens parter behövde varandra och enades om en löneutveckling, som många upplevde som positiv. Senare skulle det handla om informell ojämlikhet, en allmän rätt till grundutbildning och högre utbildning och mycket mer.

Du-reformen på 60-talet satte punkt för ”titel-samhället”
I Sverige skapade du-reformen på 60-talet ett slags kommunikativ jämlikhet. Du-reformen får tjäna som exempel på den informella ojämlikhet som tidigare rådde. Titelsjukan och den hierarki som hade hängt ihop med användandet av titlar försvann i det närmaste, även som en logisk konsekvens av att allt färre hade råd att hålla sig med hushållerska. När industrin och kommunerna sökte folk uppstod också andra arbetsmarknader för dem som tidigare arbetat i hemmen. Daghem och den offentliga sektorn skapade en jämlikare arbetsmarknad och ekonomi mellan män och kvinnor. (Men är som bekant fortfarande långt ifrån jämlik).

Näringslivet tog två olika steg
Jämlikheten i samhället stärktes. Fram till slutet på 70-talet var trenden tydlig att hierarkierna minskade i betydelse. Jan Carlzon skrev sin berömda ”Riv pyramiderna” och bejakade det anti-hierarkiska även i hur näringslivet borde organiseras. MBL infördes. Men så kom 80-talet och industrialisterna fick stå tillbaka för finansexperterna. En ekonomisk utveckling av tidigare aldrig skådat slag tog fart. Under 30 år har världsekonomin allt mer dominerats av kapital och möjlighet att skapa kapital ur finansiella tillgångar. Ojämlikheten tog ny fart, men på ett annat sätt.

På individnivå slår regelverken blint
Det tycks som att ojämlikheten nu har eskalerat till astronomiska nivåer på det ekonomiska området. De 85 rikaste i världen har en lika stor förmögenhet som den fattigaste hälften av jordens befolkning. I Sverige har inte minst åtta år med borgerliga skattesänkningar i kombination med sänkningar av bidrag till personer utan arbete skapat större skillnader. Förespråkarna hävdar att det skillnader är bra för jhobbskapandet, att det ska löna sig att arbeta. Sjuka och arbetslösa har fått incitament att söka jobb. Men bekymret är att dessa åtgärder har slagit hårt och blint och har resulterat i en allt sämre ekonomi för dem som inte lyckas få ett jobb. Den ekonomiska ojämlikheten har tilltagit. Kvar utan jobb är de som konkret upplever denna ojämlikhet, ofta kopplad till andra svårigheter.

Den snabba globaliseringen bidrar till problemen
Det finns naturligtvis personer som strävar efter ojämlikhet på arbetsmarknaden, så att lågt betald arbetskraft blir möjlig att anställa. Internationellt är det ju precis så det ser ut. Våra företag köper produktion av varor från fjärran länder, där lönerna är bråkdelar av de svenska lönerna. Samtidigt har vi för svenska förhållanden en hög arbetslöshet. Arbetskraften passar inte in på den arbetsmarknad som finns. Samhället förändras snabbare än individer hinner kompetensutvecklas. Ojämlikheten ökar.

Fånga upp den oro som finns
Hälften av landets pensionärer är fattigpensionärer, medan hälften av pensionärerna har en god ekonomi, som ofta hänger samman med decenniers osannolikt positiva utveckling av fastighetspriser.  Klyftorna finns, men ingen talar om dem. I Sverige ser människor hur deras skolor läggs ner, lärare går på knäna, sjuksköterskor flyr till Norge, järnvägen får inga resurser och samhället stramas åt. Pensionärerna får inte sänkt skatt. Valmöjligheterna reduceras för alla dem som inte kan kompensera samhällsutvecklingen genom att investera i privat sjukförsäkring eller kan välja ett attraktivt boende.

Grogrunden är den ekonomiska ojämlikheten
När nationalister utnyttjar ojämlikheterna i samhället är det den ojämlika ekonomiska utvecklingen man indirekt lutar sig mot.  Förenklade budskap och lösningar blir lockande. Krympande resurser ska räcka till en generös flyktingpolitik. Det är där protesten mot samhällsutvecklingen får fäste. Den ekonomiska ojämlikheten ger nationalisterna en grogrund. Det är sorgligt att ett nationalistiskt parti med rötter i våldsbejakande ideologier ska vara det enda parti som fångar upp den oro och det missnöje som den nya ekonomiskt betingade hierarkin har skapat.

 

Tio år med peak oil – och nu?

”Du måste titta på det här”. Gunnar drog mig åt sidan och nästan viskade, samtidigt som han var väldigt angelägen. I handen höll han en papperslapp. ”Det här är viktigt”, sa Gunnar. ”Det är ingen som har förstått hur viktigt det här är. Vi måste berätta om det här.”

Så började det
Det var i september 2003. Jag var ansvarig för och mitt uppe i festligheterna kring invigningen av Ekocentrums nya lokaler i Göteborg, träffade hundratals vänliga och uppmuntrande människor. En av dem var Gunnar Lindgren, engagerad miljödebattör och lektor på Musikhögskolan. Just att Gunnar sänkte rösten och nästan i förtrolighet försökte få min uppmärksamhet förstärkte angelägenhetsgraden. Trots att det var fest och anledning att fira ville Gunnar tala om något allvarligt. Jag lyssnade.

Tomas
Halvannat år senare stod vi på estraden i ett dussintal kommuner och genomförde en workshop med politiker och tjänstemän. Forskaren som senare skulle bli generaldirektör på Energimyndigheten, Tomas Kåberger, var i sitt esse. Med en briljant omvärldsanalys fick han varje kommungrupp att förstå hur nära vi är de verkliga problemen. Priser på 140 dollar per fat och mer för oljan tycktes orimligt, när den ”alltid” kostat runt 20 dollar. Men framtiden kröp in under skinnet på deltagarna. Peak oil blev ett begrepp. Världen skulle förändras och nu måste kommunerna hantera förändringen.

Ögonöppnare
I scenariospelet och de arbetsuppgifter kommunens politiker och tjänstemän fick att hantera ingick att förstå hur samhället påverkas av dyrare bränslen, nedlagda bensinstationer, drastiskt förändrade lönsamhetskalkyler för transporter och diverse sidoeffekter. Att det inte finns något ransoneringssystem att använda, inga bergrum med reservlager och att allt handlar om just-in-time var också några aha-upplevelser. Framför allt var det medvetenheten om peak oil som trängde fram. Att vi förbränt hälften av all den olja, som lagrats under årmiljonerna, och att kvar finns nu hälften, motsvarande halva Vänern i volym.

Budskapet gick hem
Omtumlade och förvånade samlade sig kommunfolket ofta till en spontan summering efter workshoppen. Någon politiker reste sig upp och höll ett improviserat linjetal. Deltagarnas miner gick inte ta miste på. Budskapet hade gått hem. Mycket riktigt steg oljepriset senare till nivåer det aldrig varit i närheten av. Världen anpassade sig. Bush invaderade Irak. Oljan var högsta prioritet för amerikanska intressen (och är fortfarande).

Peak oil
Gunnar fick rätt. Produktionen i Nordsjön avtog enligt peak-oil-prognoserna. Världens samlade oljeutvinning nådde cirka 85 miljoner fat per dag. Sedan tio år görs nya, men bara mindre, fyndigheter. Oljan som resurs minskar. Alternativa energisystem blir allt viktigare. Dels förnybara – bioenergi, sol, vind, vågkraft…. och dels skiffergas, kol som kan processas till flytande kolväten – energikrävande men tekniskt möjligt. Och bakom allt detta tornar klimatmolnen upp sig. Vi borde snabbt fasa ut fossilanvändningen.

Länder har hamnat i olika position
Marknaden är global. Det är svårt att överblicka utbud, efterfrågan och värderingen av resterande tillgångar. Diktaturerna har ingen trovärdig rapportering. OPEC spelar ett eget spel. För vissa länder är oljemarknaden en avgörande inkomstkälla (Venezuela, Ryssland). Andra länder har målat in sig i subventioner till den egna befolkningen (Indonesien). Några har försökt samla intäkterna i fonder (Norge). Andra vill inte förhandla om sin livsstil (USA). Sverige får 40% av råoljan från Ryssland. Än så länge.

Break-even
På oilprice.com hittar jag en tabell som illustrerar komplexiteten i oljebranschen. Tabellen visar i all enkelhet en bedömning av vid vilken prisnivå utvinning av olja gör break-even. Skillnaderna är enorma. Några länder går i dagsläget back. Investeringar kräver kalkyler som håller. Dyr utvinning i Arktis kräver ett högt försäljningspris för att bli lönsam. I toppen hittar vi länder som Iran, Nigeria och Ryssland, som alla behöver tjäna $100,- eller mer per utvunnet fat olja för att inte gå back. Längst ner på listan återfinns Kuwait och Qatar på $54,- respektive $60,- per fat. Avgörande är naturligtvis Saudiarabiens break-even-nivå. Enligt tabellen ligger den på $106,- per fat.

Ingen öppenhet
Hur länge klarar de oljeproducerande länderna att göra förluster på sin viktigaste intäktskälla? Hur länge är de intresserade av att sälja till underpris? Eftersom cirka 85% av världens energiförsörjning baseras på fossila råvaror är detta intressanta frågor. Tyvärr finns ingen öppenhet. Ingen har intresse av att offentligt redovisa hur kalkylerna ser ut. Och en stor del av råvarorna kontrolleras av icke-demokratiska regeringar och bolag som bara redovisar de siffror de måste för att hålla ägare och lagstiftare nöjda.

Trygga investeringar
Är det bra eller dåligt att de stora världsekonomierna är beroende av oljeutvinning i icke-demokratiska länder? Handel är bra, det minskar risken för krig, vilket hela EU går ut på. Handel med fossil energi är mindre bra, eftersom den bidrar till att fördröja investeringar i klimatneutral energiförsörjning. Svajiga marknader skapar oro i investeringsleden och kan leda till social oro. Möjligen kan osäkerheten i vinster från oljeutvinning bidra till att den branschen minskar. Att förnybara energislag får ett uppsving just för att de är geografiskt och ägandemässigt överblickbara.

Kanske är det en orolig oljemarknad som får fart på investeringar i lokalt producerad vindkraft, vågkraft och solenergi, och där lokalsamhället blir involverat på ett naturligt sätt. Man kan ju hoppas det.

Länktips: Oilprice.com – tabell – scrolla neråt:
http://oilprice.com/Energy/Oil-Prices/Oil-Wars-Why-OPEC-Will-Win.html

Kjell Aleklett i SvD i oktober 2014: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/peak-oil-ar-fortfarande-framtidens-verklighet_4037001.svd

Alla vinner på att fattigdomen elimineras

Rädda Barnen har kommit fram till att 12 procent av barnen i Sverige lever i fattigdom. I varje skolklass finns det således i genomsnitt tre eller fyra elever som inte har samma förutsättningar som sina klasskamrater. Fattigdom är naturligtvis relativt som begrepp. Flertalet fattiga barn i vårt land lever ändå på en avsevärt högre nivå än de fattigaste i världen. Samtidigt innebär fattigdomen ett underkännande av det vi brukar benämna den svenska eller nordiska modellen.

Alla tjänar på jämnare inkomstfördelning
OECD har nyligen presenterat en studie, där man slår fast att den ekonomiska utvecklingen hade kunnat vara 6 procentenheter bättre i Sverige om vi inte haft ett så stort inkomstgap i befolkningen. (Se länk nedan). Motivet enligt OECD är att människor med sämre ekonomi satsar mindre på utbildning, och de blir fler och fler. Medlemsländernas rikaste en procent drar ifrån, samtidigt som de fattiga och medelklassen halkar efter.

Att stå utan alternativ
Samhället, och även de rikaste, mår bättre om vi fördelar inkomsterna bättre. Inte för allt ska värderas i kronor och ören, men när förutsättningarna för ett gott liv ges till fler, uppstår en större marknad och fler kan välja hur man använder sina resurser. Att tvingas bo i alltför trång bostad, att ha begränsat med alternativ när det gäller kvalitetsinköp eller att inte kunna ge några julklappar till barnen – allt detta bidrar till att låsa fast människors förmågor istället för att frigöra de kreativa idéerna.

Fattigdom kan inte förbjudas
När de svagaste grupperna från EU:s senast tillkomna medlemmar söker sig hit är det inte för att de gillar att tigga. Det är för att tiggandet ändå ger mer i vårt land, än alternativet att inte få något i hemlandet. Det är meningslöst och felaktigt att försöka förbjuda tiggeriet. Fattigdomen löser vi inte genom att förbjuda den. Fattigdomen är ett politiskt utjämningsprojekt som alla humanistiska partier borde stå bakom.
Vi kan sända en tydlig signal om det vid valet den 22 mars.

Länktips: Om OECD-rapport: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6041166

Engagemang i företag – varför så svagt?

Gäller det att undvika att göra fel, eller ska fokus vara på hur företaget kan agera på bästa sätt i varje given situation? Frågan kan tyckas besynnerlig. Alla vill väl göra bra saker? Faktum är att företag ofta organiseras för att undvika felaktigheter, snarare än att uppmuntra till att göra mer rätt. Eller som biträdande professor Tobias Fredberg skriver i GP den 14 december 2014: ”Företagen är organiserade för att slippa bygga på förtroende och engagemang.”

16 procent är engagerade
”Av världens anställda 2013 var endast 13 % engagerade i sitt arbete. Hela 24 % var destruktivt oengagerade och resterande 63 % var oengagerade och gjorde minsta möjliga i väntan på att få gå hem. I Sverige var det något bättre med 16 % engagerade, 12 % destruktivt oengagerade och 72 % oengagerade.” Så inleds en artikel av Bo Rex (Länktips se nedan) om riskerna med det bristande engagemanget hos de anställda. Hur kommer det sig att det ser ut som det gör?

Stoltheten försvann i anonymiteten
Före industrialismens genombrott fanns en stark koppling mellan individ och yrkesidentitet. Hantverkare, bönder, fiskare, hembiträden och många andra yrken där det räckte med folkskola, lockade till yrkeslånga karriärer. Det fanns en yrkesstolthet och ett kunnande som respekterades. När industrin sökte folk blev utbytbarheten ett argument, något som också stärkte fackföreningarna. Stora företag lever till viss del kvar i dessa strukturer, där det individuella ansvarstagandet, det unika hos var och en, har en underordnad betydelse.

Var finns plats för outside-the-box-tänket?
Top-down-styrning fortsätter än idag. Är det inte effektivisering á la Toyota-lean så är det kontrollsystem under ISO-benämning som styr, kryddade med övergripande policies och detaljerade arbetsbeskrivningar som lämnar liten plats för improvisation. ISO-certifiering är säkert bra för att upprätthålla en jämn kvalitet på olika områden. Men var ska förändringarna starta? Hur tar företagen tillvara de individer som tänker ett steg till, outside the box?

Är detta förklaringen till varför vi har så få mellanstora företag?
Är det för att slippa utgå från de anställdas engagemang som företagen är organiserade som de är? (Som Tobias Fredberg hävdar). Är det så att eftersom bara var sjätte anställd känner sig engagerad i sitt arbete – och resterande fem sjättedelar inte – måste företaget organiseras så att skillnaderna jämnas ut? Och är detta den egentliga förklaringen till varför svenska företag antingen är väldigt stora eller väldigt små? Vi har, jämfört med andra länder, inte så många medelstora företag. De små överlever tack vare att man lyckas kombinera personalens entusiasm och verksamhetens behov. De stora överlever trots att man missar att ta vara på engagemanget och istället väljer att styra företaget effektivt. Och de mellanstora blir lite varken/eller och har därför ingen chans?

Identifikation
En stark drivkraft för de unga människor som idag söker sig till företag som vill anställa är att företaget ska stå för goda värderingar. Unga människor vill kunna skryta om var de arbetar och vill kunna stå bakom företagets idé. Här finns därmed också motivet för företagen att bli mer transparenta och icke-hierarkiska. Vill man ha engagerad personal, måste det finnas utrymme för idéer, kreativitet och nytänkande. Traditionellt kvävs den typen av initiativ lätt i de hierarkiska strukturerna.

Nya affärsmodeller
Det finns något potentiellt viktigt i att skapa nya företagsstrukturer, som bejakar medansvar och kreativitet. Vi kommer att få se mer av detta när sociala företag, kollaborativ och cirkulär ekonomi utvecklas.
Håll ögonen öppna. Det rör på sig.

Länktips: Artikel av Bo Rex   http://www.cordial.se/2014/02/utan-medarbetarnas-engagemang-dor-foretagen/

Skatteverket (3): Moms på gåvor

Skatteverket har en egen agenda. Skatteintäkter går före alla andra aspekter. Nu har man på förslag att Myrorna ska betala moms på sin omsättning. Myrorna säljer som bekant begagnade kläder, möbler och inredning och skänker bort huvuddelen av sina intäkter. Det intressanta är att intäkterna uppstår genom att välvilliga privatpersoner och företag skänker sina överblivna produkter till Myrorna. Och vinsten som uppstår genererar välfärd åt andra.

Man vet inte hur andra myndigheter tänker
Det man tänker sig är att verksamheten enbart får bedrivas i begränsad omfattning, annars ska den jämställas med annan kommersiell verksamhet. En effekt detta får är att personer som är sysselsatta hos Myrorna för att få arbetsträning inte längre kan vara kvar eftersom de ska vara sysselsatta 40 timmar per vecka enligt Arbetsförmedlingens villkor. Den ena myndigheten vet inte vad den andra gör.

Detta är viktigt
Frågan är naturligtvis intressant. Hur ska gränsen dras mellan samhällsnyttig, social verksamhet utan vinstintresse respektive kommersiellt baserad verksamhet? Detta blir allt mer intressant när kollaborativ ekonomi och varianter på delandeekonomin utvecklas. När det blir en viktig intäktskälla att organisera taxiverksamhet genom internetuppkoppling som Uber taxi, eller övernattning som Airbnb – hur ska vi undvika att den svarta sektorn breder ut sig? Detta är viktiga frågor.

Politiker har inte utrymme att vrida och vända på frågor
Det verkar i fallet med Myrorna och Skatteverket som att Skatteverket inte förstår att vissa samhällsfenomen behöver diskuteras och sättas in i sitt sammanhang innan gränser och regler dras upp. Politiken duckar ju också för den här typen av frågor eftersom media tvingar politiker att ha sekundkorta, tydliga svar på alla frågor. Resonemang, frågeställning och alternativa svar är inget som passar in i medias logik. Det som förväntas av politiker att de tydligt tar ställning. Därmed blir det svårt för politikerna att öppna upp en debatt där svaren inte är kristallklara.

Viktigt för den cirkulära ekonomin
Så vem ska debattera och bolla olika ståndpunkter? Hur ska vi gå till väga för att väga olika aspekter mot varandra? Samhällsnytta finns ju på flera nivåer. Allt handlar inte om att maximera skatteintäkterna. Ska vi bygga upp en cirkulär ekonomi, där second-hand-butiker blir ett naturligt inslag måste vi hitta bra avvägningar mellan en verksamhets syfte och den ekonomi som kan generera välfärd på någon nivå.

Nya slags företag och nya regelverk
Min gissning är att vi kommer att behöva transparenta företag, olika kategoriseringar och en öppenhet från regering, riksdag och myndigheter att anpassa regelverken till den moderna utvecklingen. Då bibehåller vi också skattesystemets legitimitet.

Länktips:
Skatteverket om gatuhandel här
Skatteverket om hänsynslös indrivning här
Om kollaborativ ekonomi här

”Det nya kapitalet är tillit”

”Kollaborativa Göteborg – möjligheter och utmaningar” var namnet på den halvdag som arrangerades 5 december 2014 av Göteborgs Stads förvaltning Konsument- och Medborgarservice tillsammans med föreningen Kollaborativ Ekonomi Göteborg. Flera bra föredrag, mycket mingel och goda idéer präglade dagen. Särskilt intressant är naturligtvis att stadens politiker och tjänstemän träffar forskare, personer som arbetar i idéburna organisationer och i företag. Att mötas över gränserna på detta sätt har ett egenvärde.

Från överlevnad till överkonsumtion
Till viss del handlar samarbetsekonomin om självklarheter. Man hjälps åt. Byter grejor, lånar varandras verktyg, ger tips och handräckning. Sam-hälle handlar ju om att bygga något gemensamt, som alla kan vara delaktiga i. På landsbygden är det ofta fortfarande en självklarhet. I vår tid är det två strömningar som fått oss att tappa bort det självklara i samverkan: för det första storstädernas anonymitet, där det blivit omöjligt att känna alla, och för det andra kommersialismens genombrott, där försörjning har gått från att handla om en trygg bas i livet till att ha blivit en konsumtionsbaserad livsstil och en tillväxtmotor i hela samhällsekonomin. Nödvändigheter har ersatts av en överkonsumtion av icke livsnödvändiga varor och tjänster. Möjligen är det en tredje faktor som spelar in, när nu samverkans- eller delandeekonomin spelar en större roll: den ekonomiska segregationen där klyftorna ökar drastiskt och de icke förmögna vägrar att känna sig oförmögna.

Det nya kapitalet är tilliten och det varma samhället
De exempel som presenterades på seminariet på Andra Långgatan var jordnära, lovande och inspirerande. Mer om dem strax. Allra störst betydelse har dock den spirande kollaborativa rörelsen på ett principiellt plan. Att hjälpas åt, att dela prylar, kunskaper och att hitta naturliga sociala former för värdedelning bygger samhället. ”Det nya kapitalet är tilliten” säger forskaren Karin Bradley. Det är bara att hålla med. Det är förtroendet för medmänniskan som blir avgörande för framgångsrik verklighetsnära samverkan. När människor möts och skalar bort girighet, misstänksamhet och rädslor uppstår något helt annat i samhället. Ett varmt samhälle, som främjar förståelse, sympati och empati.

Näringslivet bygger också på förtroende, men…
Delar av detta finns också i näringslivet. Det finns en tyst överenskommelse att hålla ingångna avtal, att inte luras, att betala sin fakturor och göra rätt för sig. Den som vill ha en kund som kommer tillbaka kan inte bete sig bedrägligt. Miljontals affärer görs varje år upp på ett sätt, som bygger på förtroenden. Har en vara eller tjänst levererats ska den betalas. Misstroendet smyger sig in via juridiska avtal, osynliga sidoeffekter och ägandets baksidor. Det osynliga kan t.ex. vara barnarbete eller förgiftade plantager. Ägarintressen som premierar vinst till varje pris driver på en global hänsynslöshet, som nu börjar bli påtagligt pinsam för många företag. men det var inte det den här texten skulle handla om.

Demokratin och jämställdheten
Den andra stora fördelen med den kollaborativa ekonomin är att den främjar demokratin. Varje människas behov och resurser jämställs. Det som kallas peer-to-peer (P2P) i teorin handlar i praktiken om att människor möts och delar resurser. Skjutsgruppen (se länk nedan) är en sådan funktion. Genom att hjälpas åt att skjutsa varandra i olika sammanhang ökar samarbetet och minskar miljöbelastningen. Grannar kan dela gräsklippare, verktyg, stegar och vattenslangar. Bibliotek kan uppstå på kvartersnivå, cykelkök på stadsdelsnivå, odling och bikupor på intressenivå… Gränslöst, som sagt.

Att maximera sitt syfte
Verksamheter bör sträva efter att maximera sitt syfte, inte sin ekonomiska vinst, skrev Johan Ununger , VD på Saltå Kvarn, på twitter häromdagen. Jag tänker på de tänkvärda orden när jag lyssnar till entusiasterna, forskarna och experterna som berättar om det kollaborativa. Det är just det. Det är att maximera sitt syfte som driver dessa initiativ framåt i en samhällsnyttig riktning. Samtidigt finns frågor att hantera, gränsdragningar.

Allt det nya ger fördelar och kräver nya ställningstaganden
Forskaren Karin Bradley och Naturskyddsföreningens chef för Bra Miljöval, Eva Eiderström, synliggjorde både fördelar och frågeställningar i sina presentationer. Tillsynen över taxiverksamhet bygger t.ex. på ett antal fundament, bl.a. tillstånd, färdskrivare etc. Hur ska livsmedelstillsynen ske för en hemmarestaurang? Hur ska försäkringsfrågorna regleras? Samtidigt finns stora energi- och resursvinster. Godstransporter och samåkning, fenomen som Streetbank och Yirdle, Stapeln i Malmö och en möjlig utveckling av mikromarknader nämndes.

Frågetecken och svagheter
I Spanien finns nu 300 tidsbanker, dvs där utfört arbete blir en resurs som kan bytas mot andras utförda arbete. Fenomenet tog fart i samband med den ekonomiska krisen. Hur ska gränserna dras mellan frivilligt arbete och tillståndspliktig yrkesverksamhet? När blir min intäkt från en Airbnb-lägenhet en intäkt som ska beskattas? En svaghet finns också i den spretighet som mängden kollaborativa initiativ kan resultera i, med svårighet att kommunicera på ett samordnat sätt gentemot myndigheter, fastighetsägare och berörda kommuner. När man spanar på fenomenet API och vad det innebär för apparna i framtiden dyker andra möjligheter och hot upp, kopplade till övervakning och datalagring.

Myndigheter och kommuner
Naturvårdsverket kommer med en rapport våren 2015, Miljödepartementet och Tillväxtverket är intresserade av frågorna. I England har man gett ut en rapport ”Unlocking the sharing economy”. Det finns tydligt en öppenhet hos några svenska kommuner att vilja gå vidare och främja inte bara låneböcker och lånecyklar utan kanske även verktyg, lokaler eller varför inte en kunskapspool med ”fixare” för pensionärer.

Tillgång istället för ägande
Principiellt handlar kollaborativ ekonomi om en horisontell struktur snarare än en hierarkisk. Den främjar tillit, delaktighet, nätverkande, demokrati och jämställdhet. Samverkan främjar aktivitet i motsats till passiv konsumtion. Tillgång istället för ägande. Som en av talarna, Mattias Jägerskog, sa: ”Det är svårt att samåka själv”.

Länktips:
www.kollekogbg.se
www.skjutsgruppen.nu
www.ecogallerian.se
www.retoy.se
www.cykelkoket.org

Skatteverket – igen!!

Skatteverket upphör inte att förvåna.Om det inte är torghandlare som åläggs att införskaffa kassaregister som inte är skyddsklassade för utomhusbruk, så ägnar de sig åt paragrafrytteri och åt att klämma åt näringsidkare på ett onyanserat och närmast brutalt sätt. Det riktigt allvarliga är att myndigheten urgröper tilltron till sig själv och till hela systemet.

Moms
Bakgrunden är en kedja av händelser i tryckeribranschen. När vissa trycksaker beläggs med 6% moms istället för 25% moms, uppstår en obalans i det in/ut-flöde av moms som i normala fall aldrig blir en kostnad för det enskilda företaget. Moms är ju en metod för staten att driva in en omsättningsskatt baserad på en nettoeffekt av det mervärde som varje förädlingsled utgör. Köper jag en stol för 500 kr före moms och säljer den för 800 kr före moms blir jag som affärsidkare skyldig att betala in 200 kr i moms till staten (25% på 800 kr). Men jag får samtidigt dra av 125 kr (25% på 500 kr). Till skatteverket betalar jag därmed mellanskillnaden 75 kr. Allt detta bygger på att värdet och momsbeloppet ökar i varje led. Och att momssatsen är känd i förväg.

Skatten är inte ett tekniksystem
Det som nu hänt är att momssatsen mellan tryckeriet och tryckeriets kunder har ändrats. Istället för 25% gäller nu 6%. Skatteverket räknar snabbt ut att man fått för mycket momsintäkt från tryckerierna och gör en återbetalning. I nästa ögonblick inser Skatteverket att tryckeriets kunder har gjort avdrag för samma momsbelopp i sin redovisning. Och därmed dragit av för mycket. Skatteverket räknar fram vad tryckeriernas kunder därmed är skyldiga att betala. Strikt skattetekniskt kan det tyckas korrekt. Men ur verksamhetsperspektiv blir detta nya krav en oförutsedd kostnad, som ingen har budgeterat. Skatten är ett avtal på principiell nivå mellan medborgarna och våra myndigheter.

Konsekvensanalys, tack
I artikeln som jag länkar till nedan beskrivs det konkreta fallet ännu tydligare. Men bekymret ligger inte bara i att en massa verksamheter ställs inför oförutsedda nya krav. Bekymret är tilliten till skattesystemet som sådant och vikten av att det upplevs som förutsägbart och rättvist. Varje gång skatter ändras och myndighetsutövning drabbar oskyldiga aktörer måste myndigheterna väga in de aspekter som har med tilltron till systemet att göra. Är det rimligt att enbart se skatteuppbörden som en teknikalitet, eller finns det djupare motiv eller andra avvägningar göra? Borde inte staten ta på sig kostnader som uppstår retroaktivt beroende på att ny lagstiftning införts med konsekvenser för tidigare skatteuppbörd?

Dags för en företagsombudsman?
Sverige bör vara ett föredöme när det gäller rättssäkerhet och likabehandling. Skatten ska vara förutsägbar. Det är inte rimligt att enbart se plus- och minus-kalkylerna kring momsen som ett tekniskt problem. Det handlar om verkliga människor med verkliga företag och med annat att ägna sig åt än att kompensera för statens tillkortakommanden. Ska det behöva inrättas en företagsombudsman?

Länktips: http://www.da.se/home/da/content.nsf/aget?openagent&key=sa_uppstod_tryckeriernas_momsharva_1416566212405#.VH7YE-Ueeck.facebook
Torghandlarexemplet: http://christerowe.se/2014/05/nr329-jakten-pa-torghandlarna-staten-som-sarintresse/

E-medborgarskap en smart lösning

Vårt lilla grannland Estland, i Sverige tyvärr mest ihågkommet för Estoniakatastrofen för 20 år sedan, ligger i frontlinjen när det gäller digital utveckling. Man erbjuder nu ett e-medborgarskap för € 50,- och hoppas att det ska öppna upp för investerare och entreprenörer som vill etablera sig i det lilla landet, som ju en gång i tiden tillhörde stormakten Sverige.

Tillsätt en arbetsgrupp
Med ett ID-kort och rätt slags säkerhetskoder kan vem som helst skaffa sig ett elektroniskt medborgarskap. Den estniska staten har lagt en hel del resurser på säkerhetsaspekterna. Det vore klokt av de svenska myndigheterna, med någon av dem som initiativtagare, att låta skatteverket, myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) och några forskare från ett IT-universitet bilda en tvärvetenskaplig och samhällelig grupp, som får i uppdrag att analysera vad vi i Sverige kan lära av esterna. Samarbete låter klokt, och varför inte på en samnordisk nivå, så att även våra närmaste grannar inkluderas i en bra och transparent framtidslösning.

Risker
Det finns naturligtvis alltid risker med nya system. Människor med oärliga avsikter kan utnyttja system för bedrägerier och för olagligheter. Det kan uppstå en svart marknad kring påhittade identiteter, det kan finnas människosmugglare som utnyttjar luckor i systemet. Invändningarna är många. Men det är lösningarna som lockar och som motiverar en studie.

Många möjligheter
E-kommuner skulle kunna nå flera syften. Det kan på detta sättet bli enkelt att registrera sig som medborgare i en e-kommun. E-kommunen kan vara den virtuella versionen av en fysisk kommun. Den som är född och uppvuxen i Pajala eller Dals Lång-Ed kan vilja hålla kontakt med sin hembygd. I förlängningen kan det t.o.m. bli möjligt att låta några procent av den egna kommunalskatten gå till den e-kommun man valt: semesterkommunen, hembygden eller en favoritplats, som man alltid velat gynna. Det virtuella medlemskapet öppnar plötsligt helt nya möjligheter.

Proaktiva myndigheter
Ett e-medborgarskap skulle dessutom kunna fungera som brobyggare för de människor som bor i vårt land, som väntar på permanent uppehållstillstånd, men som saknar personnummer eller möjlighet att öppna ett bankkonto, teckna hyresavtal etc. Här finns troligen mycket användbara varianter för ett proaktivt och konstruktivt myndighetsutövande.

En konsekvens av de öppna gränserna
Även Estlands idé om att locka utländska investerare ska naturligtvis beaktas. En enkel väg in i det svenska samhället för personer som vill bedriva yrkesmässig verksamhet eller som vill etablera affärskontakter, ska stödjas, inte motarbetas. Nationsgränserna blir allt mer ointressanta när information finns digitalt och mycket är e-handel. Att underlätta kopplingen till det vi kallar IRL bör vara rätt väg att gå.

Hotet
Naturligtvis måste säkerhetssystemen konstrueras så, att illegal verksamhet förhindras. Exakt hur det ska gå till utan att den orwellska framtidsdystopin blir verklighet måste vi i de demokratiska länderna fundera på. Helst innan NSA och de andra av Snowden avslöjade kartläggningsförespråkarna har strypt den livsluft vi kallar mänskliga rättigheter.

Länktips: E-medborgarskap i Estland:
http://www.abc.net.au/7.30/content/2014/s4136006.htm