Tänk om alla fokuserade på samma sak en vecka i taget

Det finns en tendens att se allt ur endast ett perspektiv. Den egna upplevelsen, och möjligen någon annans, får utgöra grunden för ett generellt ställningstagande. Den egna situationen avgör hur en viss fråga ska lösas. En tiggare utanför den egna matvarubutiken får illustrera behovet av tiggeriförbud. En dryg eller berusad turist från en viss landsända får bli sinnebilden av alla från samma område. Fördomarna frodas, nätet fylls av påståenden som inte bygger på verkliga fakta och opinioner formas. För man ”vet ju hur det är…”.

Fördomar föder ilska
Makthungriga politiker har hittat sätt att surfa på dessa vågor av indignation och frustration. Med anpassade budskap förstärker de sina följares åsikter och bygger upp låtsasargument, gärna med fokus på en minoritet som lämplig syndabock. Ilskan måste kanaliseras i någon riktning.

Kunskapens återkomst
Corona-krisen har gett faktabaserade beslutsprocesser ett nytt livsrum. Plötsligt är det faktiskt bra att vara kunnig, påläst och veta vad man talar om, särskilt när allt som händer är helt nytt och outforskat. Det är en avgrundsdjup skillnad att hävda ”jag vet inte” i en TV-intervju om trivialiteter och att säga det som synnerligen påläst inom ett fackområde. Att veta att man inte vet när man har stor kunskap om ett visst område är t.o.m. bra. Det är de kloka personerna som inser att de inget vet. De okunniga vet inte ens om att de inget kan.

”Veckans ….”
Frågan är hur fördomar kan bytas mot kunskap. En tanke är att vi använder årets 52 veckor på ett nytt sätt. Om media och vi alla fokuserar en vecka i taget på en svensk stad eller kommun (av de 290), eller ett land (av de cirka 190), eller ett svenskt företag, en förening, ett decennium, en växt eller ett djur (av många tusen) skulle vi bli mer kunniga på ett visst område, en vecka i taget. På 6 år skulle vi alla veta väldigt mycket om alla svenska kommuner från Ale till Övertorneå, på fyra år väldigt mycket om varje land från Afghanistan till Östtimor, osv.

Ringar på vattnet
Nyfikenhet och kunskap är väldigt bra grundpelare för innovativa lösningar. Tänk vad miljoner svenskar skulle kunna bidra med om vi visste mer om vårt eget land och om världen. Och om vi samtidigt ägnade oss åt samma information och kunskapsområde. 5 minuter i SVT varje vardag skulle kunna räcka för att vidga vår förståelse. Och det skulle definitivt bli många ringar på vattnet i våra möten IRL och på nätet, där vi kommenterar eller hittar detaljer om fenomen som vi reagerar på. Jag tror det skulle bli roligare också. När man kan saker och kan diskutera dem med andra blir livet oftast mer meningsfullt och intressant.

Ny lagstiftning för företagande, tack!

Saker och ting sätts på sin spets. I kölvattnet på dragkampen om vem som ska få del av vilka stödpengar syns det allt tydligare att de som är vana att tjäna pengar på vad andra gör – investerare med ett snällt ord, kapitalister skulle andra säga – oroligt konstaterar att deras förmögenheter riskerar att minska. De som byggt upp sin tillvaro på att värden genereras av andra än dem själva ser nu hoten mot de värdestegringar man tagit för givna. Kanske blir det nu tydligt för fler hur ekonomin hänger samman.

Egenföretagare har ett tufft utgångsläge
En taxiförare lånar pengar för att köpa en bil och tjäna in sin lön och till sin lånekostnad på den bil han måste använda för sin verksamhet. När resandet med taxi drastiskt minskar uteblir hans intäkter. Möjligen skulle han haft svårt redan före Coronan. Överetablering och försök till fusk gör det svårt att hitta lönsamhet. Snarlik är situationen för frisörer. De är ofta egenföretagare helt beroende av tillfälliga kundflöden. Coronasituationen har stoppat tillflödet av intäkter. Samtidigt tycks det finnas en viss överetablering. Ska dessa båda kategorier företagare få hjälp att överleva krisen? Om inte alla ska få stöd hur ska stödet i så fall utformas likvärdigt och rättvist? Det är kanske läge att utforma en ny lagstiftning som ger egenföretagare en bättre fallskärm vid krislägen.

Plötsligt upphörde den eviga tillväxten
I en annan del av verkligheten förväntar sig aktieägare utdelning på sina aktier i industribolag och fonder. Att hjulen delvis slutat snurra i den eviga tillväxtens namn bryr sig dessa personer inte om. Man har ju satsat sitt sparkapital och vill få sin del av kakan. Att kakan nu behöver bakas på statliga ingredienser bekymrar inte spekulanterna. Staten å andra sidan vill inte att stöden till företagen slussas vidare direkt till aktieägarnas plånböcker. Är det kris måste ju alla hjälpas åt, eller?

Vem tar egentligen vilket ansvar?
Det hela kokar ner till ansvar och risktagande. Vilket ansvar har ägarna till ett företag för att företaget ska klara att hantera svängningar i efterfrågan och oförutsedda problem? I egenföretagarens exempel är det tydligt. Den som inte garderar sig för både positiva och negativa händelser har inte gjort läxan. Egenföretagaren kan bli sjuk, bilen kan gå sönder, yttre händelser påverkar alltid i större eller mindre utsträckning. Ingen företagare klarar sig utan buffert för det oväntade och kloka företag ser till att kunna hantera svängningar. Spekulanterna som bara äger aktier för att tjäna pengar på dem – och flyttar runt dem där avkastningen eller kursutvecklingen ser attraktiv ut – tar i grunden inget ansvar. Spekulanterna utgår från att företaget de satsar på gör sin del och säkrar upp för svängningar i efterfrågan till marknaden. För att locka riskkapital tvingas en del företag arbeta med små marginaler för återkommande konjunktursvängningar. Och hoppas att förtroendet för företagets idé är så stort att en nyemission kan vara en väg ut ur en ekonomisk knipa. En del bolag löser ansvarsfrågan genom att dela in aktieägare i A- och B-lag. A-aktier ger rösttyngd på bolagsstämmorna, medan innehavare av B-aktier inte har något avgörande inflytande på bolagets beslutsprocesser.

Game over
Men nu står de där, både A-laget och B-laget, och ropar på statens räddningsmiljarder så att aktierna inte ska falla i värde och för att det ska bli någon liten utdelning att räkna hem. Som om de alla bara spelade på ett casino. Och som om företagets alla anställda bara är en kostnad som minskar vinsten.

Ny lagstiftning behövs
Hela systemet med aktiebolag behöver justeras. Det är inte rimligt att den enda och överordnade uppgiften för en VD i ett aktiebolag är att säkra vinst till ägarna. Nyttan för samhället, för miljön, för framtiden, för samarbetsparter och för de anställda måste också vägas in i lagstiftningen. Det ensidiga fokus på ägarnas profit dagens lagstiftning innebär skadar samhället. Det blir så uppenbart när spelplanen ändras av ett litet osynligt virus. Himlen är återigen blå över megastäderna. Världen hämtar andan.

Låt oss ta till vara chansen att lägga ribban högt

Fler och fler inser att Coronakrisen förändrar förutsättningarna för det ekonomiska systemet. Före virusattacken hade vi en svagt reglerad marknadsekonomi och en koppling mellan finansmarknaden och den reala ekonomin som möjliggjorde en osund lånespiral. Fiktiva värden sågs som säkerhet för reala investeringar. Länder skuldsatte sig bortom all sans och obalansen mellan rika och fattiga ökade sensationellt. Företagen har sett aktieutdelning till ägare som viktigare än att ha en rejält tilltagen intern buffert för ”dåliga tider”. Hjulen har snurrat fortare och fortare.

Planetens gränser
Att se till att den nya ekonomin bygger på rimliga avvägningar mellan företag, samhälle, framtid och individ känns viktigare än någonsin. Coronahotet har på det sättet hjälpt oss att kunna göra ett omtag på flera plan. Vi kan t.ex. sätta som krav att företags verksamheter måste inrymmas i en generell respekt för de planetära gränser Johan Rockström m.fl. synliggjort under lång tid. (se länk nedan). All ekonomisk verksamhet måste rymmas inom vad planeten långsiktigt tål av resursanvändning, klimatbelastning, social orättvisa m.m. Företagens verksamhet måste vara närande, inte tärande, sett ur ett långsiktigt hållbarhetsperspektiv och bidra till ett ökat och rimligt fördelat välstånd.

Lyx-egoism och sur-egoism
Det finns lösningar och utvecklingssteg för samhället som kan kombinera det öppna, demokratiska samhället med rimliga ekonomiska villkor för en majoritet av befolkningen. Drivkraften bakom företags expansion bör vara hur väl de matchar kombinationen av nytta för framtid, samhälle, företag och individ – inte ensidigt vilken avkastning en aktie i ett företag kan ge. Egoismen i sin olika form har tagit för stor plats på bekostnad av värdet av det vi gemensamt har ansvar för. Om det är något Coronakrisen har visat i Sverige är det just hur samhället – vi alla – ställer upp. Utrymmet för lyxegoismen i form av diverse influencers konsumtionspåverkan har minskat i lika hög grad som utrymmet för ”suregoismen”, den som frodats i kölvattnet på uttrycket ”…det här dj-vla landet” och som lett till misstro, hat och hot, inte minst på nätet.

En alltför låg ribba
Man kan lockas av budskapet att nöja sig med marginella förändringar av ekonomin, genom att tona ner klimathotet, hoppas på återindustrialisering med mindre transporter och frivilligt ”samarbete med låglöneländer”, som Göran Värmby argumenterar för i GP den 18 april (se länk nedan). Värmby lägger ribban alldeles för lågt – oklart varför. Att fossilindustrin självmant skulle avveckla sig själv är orealistiskt och varför frivillighet skulle vara den bärande principen är svårbegripligt. Enstaka företag signalerar i och för sig nya affärsupplägg och de ska uppmuntras, men det kommer inte att räcka. Nu har den globala virusspridningen gett oss ett utmärkt tillfälle att göra ett rejält omtag och i rimlig takt straffa ut icke hållbara lösningar för att inordna ekonomin i vad planeten tål. Låt oss ta vara på denna tydliga chans att lösa flera av de kända problemen!

Fasa ut den skadliga baksidorna
Låt det bli antingen olagligt eller mycket dyrt att skada miljön, att förvärra klimathotet, att bidra till ökade spänningar och klyftor i samhället – i praktiken att fortsätta med den hänsynslösa exploatering av människor, resurser och planetens ekosystem. För det är så det har sett ut. Ju längre vi väntar med en utfasning av de verksamheter som skadar livsförutsättningarna på jorden desto svårare blir omställningen. Och inte blir det enklare med en man i Vita Huset som avvecklar dussintals av regelverk som tidigare presidenter mödosamt har infört. Se bild nedan.

Klokhet och solidaritet
Intresset för kunskap och vetenskap har ökat påtagligt i kölvattnet på Coronan. Låt oss hoppas att detta håller i sig, så att samhällets vägval mer kan bygga på kloka underlag än på uppblossade opinioner och förenklade, kanske påhittade, motsättningar. Låt oss hoppas att egoismen får träda tillbaka till förmån för en kombination av kunskap, ödmjukhet och solidaritet. Då måste ambitionen ligga på en hög nivå och färdriktningen bli tydlig.

Länktips: Johan Rockström Planetära Gränser – googla gärna också – länk

Krönika i GP av Göran Värmby länk

Mannen i Vita Huset har mycket på sitt samvete…..

Från C oro na till fotboll

Oundvikligen landar tankarna i Corona-hotet och konsekvenserna, som i skrivande stund inte går att överblicka. I land efter land slår viruset hårt mot befolkningen och epidemiologerna har bråda dagar att förklara för mer eller mindre pålästa journalister vad de ägnat sin yrkeskarriär åt. I Sverige har vi än så länge valt en väg, som inte spärrar in folk i husarrest. Skolor och förskolor håller öppet och vi förväntas hålla avstånd, sköta hygienen och hålla oss hemmavid. Om detta är rätt vet vi inte.

C oro na
Risken är uppenbar att samhällena inte mäktar med den enorma belastning det innebär att företag inte längre fungerar, att miljoner människor i världen blir arbetslösa och att den sociala oron breder ut sig. Det finns alltid krafter som vill utnyttja situationer för sina syften. Både Ryssland och Kina har anledning att hoppas på ett kraftigt försvagat EU. I USA har krisen omedelbart politiserats. I Vita Huset sitter en president som är mer intresserad av tittarsiffror på sina dagliga presskonferenser än att lösa de faktiska problem landet står inför.

Kan vi passa på att korrigera för fel?
Frågan är hur världen efter Covid-19 och efter Corona-virusets framfart ser ut. Blir det business as usual? Eller kommer kloka beslutsfattare att göra vad de kan för att korrigera världsekonomin på det sätt som lindrar effekterna av nästa katastrof? För att vi förr eller senare kommer att drabbas av nya globala hot är uppenbart. Klimatfrågan behöver lösas, liksom hur vi kan återställa stora delar av ekosfären, som faktiskt utgör fundamentet för våra dagliga liv. De ekonomiska klyftor som decennier av överkonsumtion resulterat i behöver åtgärdas på ett klokt sätt, liksom hur vi inordnar samhällsutvecklingen inom de planetära gränser forskarna länge talat om.

Krig eller fred
Det positiva med Corona-hotet är kanske att alla människor tvingas reflektera över vad som är viktigt och vad som skulle behöva justeras för att världsutvecklingen ska gå i rätt riktning. Lite märkligt är det att inte ens krigen tar paus i Corona-krisens spår. Miljoner människor kommer att mista livet och allt för att några vill ha makt över några andra. Har vi verkligen inte kommit längre i utvecklingen?

Fotbollslogik?
På sociala medier finns det en grupp människor som envisas med att bortse från det självklara att vetenskap, kunskap och utbildning går före allmänt tyckande och fördomar. Kanske är det så enkelt att några människor har låst sig i en viss världsbild och inte vill acceptera att det finns andra sätt att se på både problem och lösningar? Inte för att de skulle tvingas erkänna att de har fel (vilket de kanske har) utan för att det kan finnas andra sätt att se på världen, som inte passar in i vederbörandes förklaringsmodell. Kanske är det den fanatiska tillhörigheten till ett fotbollslag i vått och torrt som nu smittar av sig på andra samhällsområden? Samma in-i-döden-trofasthet, samma gapighet, samma blinda tillhörighetskänsla som spritt sig till andra delar av samhället? Då biter inga sakargument. Då är allt en fråga om känsla, engagemang och att tillhöra en klan, en grupp som vägleder och styr.

Jag säger som en svensk politiker brukar säga när frågorna blir för detaljerade: ”Jag vet inte”.