Händelseutvecklingen är sådan att det – tyvärr – återigen är nödvändigt att skriva några rader om demokratifrågan. Det vi bevittnar i Storbritannien med svårigheterna för Theresa May att få igenom sitt utträdesavtal ur EU är ett exempel på hur svårt det är med demokratisk parlamentarism, regeringsbildningen i Sverige ett annat.

Fördel och nackdel
Det brittiska systemet med enmansvalkretsar och majoritetsval skapar en tydlig relation mellan väljare och valda. Folk vet vem som är ”min MP” i parlamentet. Det har också lett till att det är svårt för mindre partier att få plats i underhuset. De större partierna har oftast någon kandidat som vinner över alla andra. Representativiteten blir på så sätt aningen skev. Stora minoritetsgrupper får inte någon representant i den lagstiftande församlingen. Det blir Tories mot Labour och så några liberaler. Enstaka färgstarka individer från miljöpartiet kan slå sig in, skottarna får in en grupp från det i Skottland dominerande partiet osv. Men underhuset återspeglar inte befolkningens värderingsspridning på ett bra sätt.

Stor risk att missnöjet växer
När folkomröstningen om Brexit eller inte Brexit genomfördes gick folk och röstade, som normalt sett inte känner sig företrädda i underhuset. Därmed missbedömde troligen Cameron opinionsläget eftersom hans ambition med folkomröstningen var att tysta den interna EU-skepsisen i Tories. UKIP, som var det högljudda högerpopulistiska parti som bidrog till att folkomröstningen blev av och ledde till Brexit, har troligen insett att de i nuvarande situation bäst väntar och ser hur de etablerade partierna lyckas eller misslyckas att förvalta Brexit-beslutet. Min gissning är att de gnuggar händerna i förtjusning över det kaos som utspelas inför öppen ridå. Tids nog kommer de kunna rida på en missnöjesvåg, där allmänheten tycker att de etablerade partierna inte hanterat situationen på ett lämpligt sätt. Detta eftersom om Brexit trots allt inte blir av kan de hävda ett stort svek och skulle Brexit genomföras utan ett rimligt avtal så kommer vardagen förändras radikalt för gemene man eftersom så mycket av britternas ekonomi och varuflöden, tjänster, resor och avtal är sammanvävt med EU.

Andra krafter – både möjlighet och risk
Så oavsett hur britterna går vidare kommer missnöjet växa och troligen enklast fångas upp av någon rörelse, som får sin näring ur missnöje, främlingsfientlighet och gruppegoism. Det blir svårt för ansvarstagande politiker och rörelser att få gehör för större ansvarstagande – t.ex. på klimatområdet – när landet sluter sig och värnar det egna. Great Britain som både nostalgisk och framåtblickande paroll. Hoppet ligger faktiskt i att näringslivet idag är så sammanvävt med europeiska partners att dominerande företag inser sin roll för samhällets bästa och påbörjar omställningen utan tvingande lagar. Plus att utomparlamentariska, kanske nätbaserade, initiativ kan ta form och förändra på riktigt. När politiken reduceras till konserverande av särintressen kan det bli det dynamiska näringslivet som tillsammans med samverkande medborgargrupper på allvar börjar göra skillnad. Det är riskabelt, eftersom demokratin med sin representativitet och transparens tryggar en viss stabilitet och legitimitet. Men det blir kanske den enda rimliga vägen. Att ur en sönderfallande och ickerelevant parlamentarism växer andra rörelser fram. Historien avskräcker dock. Militärer, miliser och beväpnade grupper kan också se en möjlighet att ta makten ”för att rädda landet”. Mycket står på spel.

Lika svårt som att byta vilket lag man håller på i fotboll
Den utdragna regeringsbildningen i Sverige beskrivs ofta som ”sandlåda” eller ”regeringskaos”. Kvällspressen återkommer då och då till rubriksättning som tyder på att man tror att läsarna ser processen som ett onödigt spel och en oskickligt hanterad situation. Otåligheten är påtaglig. Folk vill ha ett slut på ”kaoset”, som jag hävdar inte är ett kaos utan ett hälsotecken på att systemet fungerar. På yttersta missnöjeskanten finns det naturligtvis en tydlig otålighet – det är ju det missnöjet många har kanaliserat in i det partiet med sin röst. Samtidigt måste demokratin få ta tid. Varje parti har gått till val på sina hjärtefrågor och väljarna har belönat dem på det sätt som blev utfallet i september. Att byta fot och släppa hjärtefrågor är varken enkelt eller självklart. Det bör vara lika svårt som att byta vilket lag man hejar på i fotboll.

Det ska göra ont att byta åsikt
Det ska vara svårt att byta åsikt. Politiska partier måste  orka att hålla fast vid sina principer – varför skulle vi annars rösta på dem om de ständigt sviker de ideal de hävdar att de står för? Bekymret är den svenska versionen av parlamentarism, som ju har en annan förankring än den brittiska. Istället för en person en valkrets har vi procentuell fördelning för att tillåta flera olika partier att – med 4-procentsspärren som gräns – representera sina väljares värderingar i Riksdagen. Vårt bekymmer är att istället för fem partier har vi numera åtta. Dessa åtta står i grunden för åtminstone fem olika ”ismer”. Under lång tid utgjorde borgerliga partier den tydliga oppositionen mot 40-procents-partiet som innehade makten. Inför valet 2006 pratade fyra borgerliga partier ihop sig även om kärnkraften och liknande frågor för att kunna driva en gemensam politik. Men under ytan finns naturligtvis de olika ismerna kvar, som identitetsbärare.

Tack för att ni tar oss på allvar
När nu opinionsbildare och allmänhet klagar på att regeringsbildningen tar tid glömmer de gärna bort hur viktigt det är att partierna inte överger sina grundvärderingar. Det vore förödande för tilltron till hela systemet om partierna lättvindigt skulle ge upp de ståndpunkter och de frågor de gått till val på. Det är ett hälsotecken för svensk demokrati att regeringsbildningen dragit ut på tiden. Alla väljare borde vara tacksamma för att partierna tar sina mandat på allvar.