Tack för att ni tar uppdraget på allvar

Händelseutvecklingen är sådan att det – tyvärr – återigen är nödvändigt att skriva några rader om demokratifrågan. Det vi bevittnar i Storbritannien med svårigheterna för Theresa May att få igenom sitt utträdesavtal ur EU är ett exempel på hur svårt det är med demokratisk parlamentarism, regeringsbildningen i Sverige ett annat.

Fördel och nackdel
Det brittiska systemet med enmansvalkretsar och majoritetsval skapar en tydlig relation mellan väljare och valda. Folk vet vem som är ”min MP” i parlamentet. Det har också lett till att det är svårt för mindre partier att få plats i underhuset. De större partierna har oftast någon kandidat som vinner över alla andra. Representativiteten blir på så sätt aningen skev. Stora minoritetsgrupper får inte någon representant i den lagstiftande församlingen. Det blir Tories mot Labour och så några liberaler. Enstaka färgstarka individer från miljöpartiet kan slå sig in, skottarna får in en grupp från det i Skottland dominerande partiet osv. Men underhuset återspeglar inte befolkningens värderingsspridning på ett bra sätt.

Stor risk att missnöjet växer
När folkomröstningen om Brexit eller inte Brexit genomfördes gick folk och röstade, som normalt sett inte känner sig företrädda i underhuset. Därmed missbedömde troligen Cameron opinionsläget eftersom hans ambition med folkomröstningen var att tysta den interna EU-skepsisen i Tories. UKIP, som var det högljudda högerpopulistiska parti som bidrog till att folkomröstningen blev av och ledde till Brexit, har troligen insett att de i nuvarande situation bäst väntar och ser hur de etablerade partierna lyckas eller misslyckas att förvalta Brexit-beslutet. Min gissning är att de gnuggar händerna i förtjusning över det kaos som utspelas inför öppen ridå. Tids nog kommer de kunna rida på en missnöjesvåg, där allmänheten tycker att de etablerade partierna inte hanterat situationen på ett lämpligt sätt. Detta eftersom om Brexit trots allt inte blir av kan de hävda ett stort svek och skulle Brexit genomföras utan ett rimligt avtal så kommer vardagen förändras radikalt för gemene man eftersom så mycket av britternas ekonomi och varuflöden, tjänster, resor och avtal är sammanvävt med EU.

Andra krafter – både möjlighet och risk
Så oavsett hur britterna går vidare kommer missnöjet växa och troligen enklast fångas upp av någon rörelse, som får sin näring ur missnöje, främlingsfientlighet och gruppegoism. Det blir svårt för ansvarstagande politiker och rörelser att få gehör för större ansvarstagande – t.ex. på klimatområdet – när landet sluter sig och värnar det egna. Great Britain som både nostalgisk och framåtblickande paroll. Hoppet ligger faktiskt i att näringslivet idag är så sammanvävt med europeiska partners att dominerande företag inser sin roll för samhällets bästa och påbörjar omställningen utan tvingande lagar. Plus att utomparlamentariska, kanske nätbaserade, initiativ kan ta form och förändra på riktigt. När politiken reduceras till konserverande av särintressen kan det bli det dynamiska näringslivet som tillsammans med samverkande medborgargrupper på allvar börjar göra skillnad. Det är riskabelt, eftersom demokratin med sin representativitet och transparens tryggar en viss stabilitet och legitimitet. Men det blir kanske den enda rimliga vägen. Att ur en sönderfallande och ickerelevant parlamentarism växer andra rörelser fram. Historien avskräcker dock. Militärer, miliser och beväpnade grupper kan också se en möjlighet att ta makten ”för att rädda landet”. Mycket står på spel.

Lika svårt som att byta vilket lag man håller på i fotboll
Den utdragna regeringsbildningen i Sverige beskrivs ofta som ”sandlåda” eller ”regeringskaos”. Kvällspressen återkommer då och då till rubriksättning som tyder på att man tror att läsarna ser processen som ett onödigt spel och en oskickligt hanterad situation. Otåligheten är påtaglig. Folk vill ha ett slut på ”kaoset”, som jag hävdar inte är ett kaos utan ett hälsotecken på att systemet fungerar. På yttersta missnöjeskanten finns det naturligtvis en tydlig otålighet – det är ju det missnöjet många har kanaliserat in i det partiet med sin röst. Samtidigt måste demokratin få ta tid. Varje parti har gått till val på sina hjärtefrågor och väljarna har belönat dem på det sätt som blev utfallet i september. Att byta fot och släppa hjärtefrågor är varken enkelt eller självklart. Det bör vara lika svårt som att byta vilket lag man hejar på i fotboll.

Det ska göra ont att byta åsikt
Det ska vara svårt att byta åsikt. Politiska partier måste  orka att hålla fast vid sina principer – varför skulle vi annars rösta på dem om de ständigt sviker de ideal de hävdar att de står för? Bekymret är den svenska versionen av parlamentarism, som ju har en annan förankring än den brittiska. Istället för en person en valkrets har vi procentuell fördelning för att tillåta flera olika partier att – med 4-procentsspärren som gräns – representera sina väljares värderingar i Riksdagen. Vårt bekymmer är att istället för fem partier har vi numera åtta. Dessa åtta står i grunden för åtminstone fem olika ”ismer”. Under lång tid utgjorde borgerliga partier den tydliga oppositionen mot 40-procents-partiet som innehade makten. Inför valet 2006 pratade fyra borgerliga partier ihop sig även om kärnkraften och liknande frågor för att kunna driva en gemensam politik. Men under ytan finns naturligtvis de olika ismerna kvar, som identitetsbärare.

Tack för att ni tar oss på allvar
När nu opinionsbildare och allmänhet klagar på att regeringsbildningen tar tid glömmer de gärna bort hur viktigt det är att partierna inte överger sina grundvärderingar. Det vore förödande för tilltron till hela systemet om partierna lättvindigt skulle ge upp de ståndpunkter och de frågor de gått till val på. Det är ett hälsotecken för svensk demokrati att regeringsbildningen dragit ut på tiden. Alla väljare borde vara tacksamma för att partierna tar sina mandat på allvar.

Framtidstro borde vara politikens bästa gren

I kulturdelen av GP den 25 maj 2014 skriver Kenan Malik om att den politiska skiljelinjen inte längre går mellan vänstern och högern. Han beskriver den frustration många känner när politiken inte tycks ha någon lösning på dagens problem. Och på den andra sidan ser han människor som deltar i eller anpassar sig till verklighetens nya spelregler. Hans bild är ganska dyster, men han ser en lösning i upprättandet av nya samhällsmekanismer som förenar liberala grundvärderingar med progressiva ekonomiska argument och en tro på samhället och kollektivet. Någon slags medveten kombination av egennytta och allmännytta, skulle hans lösning kunna beskrivas som.

Två bitar saknas
Kontrasterna är säkerligen större i resten av Europa. Arbetslösheten är omfattande. Och särskilt allvarlig när unga människor drabbas.  Men jag saknar två komponenter i Maliks analys, som jag menar har haft en avgörande betydelse för samhällsutvecklingen: tillgången på billig energi och ekonomins transformering.

I början var det enkelt
Samhället behöver ha en utvecklingsriktning för att locka engagemang. Inte minst för våra barn vill vi att samhället blir ”bättre”. Politikens uppgift har bl.a. varit att visa upp bilden av detta bättre samhälle och även att visa hur de gemensamma resurserna, skatterna, ska användas på ett klokt sätt för att skapa detta bättre samhälle. I Fattigsverige var det enkelt. Fattigdomen skulle bort. Sociala reformer skulle garantera en grundläggande välfärd.

Energi som hävstång för materiellt välstånd
Under 1900-talet gynnades välfärdsbygget av tillgången på energi. Effektivare maskiner och industrier kunde generera produktivitet och möjliggöra produktion av hus, vägar och prylar på ett sätt som genererade snabba vinster, inte bara ekonomiska. Olja och el gav oss förutsättningar att mångdubbla vinsterna per arbetad timme. I Sverige och västvärlden klättrade samhällena snabbt materiellt. Inkomster kunde beskattas och utrymmet för välfärd ökade. Men sen blev det svårare.

Pengar som mål
Effektiviseringen drevs så långt att människan inte längre var lika behövd. På område efter område minskade behovet av en arbetsinsats för att åstadkomma vinster. Mot slutet av 1970-talet gick den finansiella ekonomin förbi den reala i storlek. Pengar var inte längre medlet, de blev målet. Den diffusa marknaden, bestående av våra egna pensionsfonder (!) och spekulanter av olika slag tjänade pengar på att de förstod att navigera i ett nytt landskap. Konsumtionsutrymmet ökade genom nya fastighetsvärden.

Vi har effektiviserat bort oss själva
När människans arbete inte längre utgjorde kärnan i ekonomin uppstod en ny social hierarki: de som förstod hur de skulle agera för att vara en del av den nya verkligheten och de som upplevde att de inte längre hade en plats. ”Frånsprungna”, säger en del, ”i utanförskap” säger andra, ”åsidosatta” använder Malik som begrepp. Politiskt har grunden lagts för ett flerbottnat missnöje. Dels med vart samhället tagit vägen, dels med bristen på framtidstro och inkluderande visioner.

Vi måste bygga en ny framtidstro som inkluderar
Till råga på allt har skolan försvårat för stora grupper att rusta sig för en ny tid. Klarar man inte skolan har man svårt att konkurrera om de jobb som finns eller se möjligheter i att skapa sin egen sysselsättning. Klyftan mellan att ha och inte ha en möjlig yrkesväg och en försörjning vidgas. Den effektiviserade kakan ska dessutom delas av fler och de som känner sig chanslösa i racet skyller lätt på andra. Försvagade grupper skyller på ännu svagare. Med förklaringar och förenklingar till den uppkomna situationen utnyttjar vissa partier bristen på framtidstro och man kanaliserar därmed det missnöje som finns.

”Snart blir det bättre
Under decennier lyckades (S) att upprätthålla kritiken mot det system man själva förvaltade. Första-maj-tågen skallade av ilska mot orättvisor och maktkoncentration, samtidigt som kommuner, landsting och regering styrdes av ”de egna”. Förklaringen låg i framtidstron. Snart skulle det bli bättre.

Ännu inte framme vid en gemensam sjukdomsbild
Systemskiftet i Sverige efter 2006 har inte fått lika drastiska konsekvenser som utvecklingen i andra europeiska länder. Arbetslösheten är oroande hög i flera länder. Den sociala sammanhållningen sätts på prov. Men för att sätta in rätt medicin måste vi ha en korrekt sjukdomsbild. Där tycks vi inte vara ännu.

Finlands val och protesterna

I Ryssland dömdes Pussy Riot till fängelse för att ha sagt fel saker på fel plats. I Thailand innebär det kännbara fängelsestraff att säga något negativt om statschefen. Vart utvecklingen går i Nordafrika är det ingen som vet säkert. Demokratin måste hela tiden återerövras. I Finland har man just haft kommunalval.

Från tydliga till otydliga skillnader
Kommunvalet i Finland lockade dryga 58 % av väljarna till valurnorna. Samtliga partier gick något tillbaka utom ett: Sannfinnländarna. Varför det blir så kan det finnas olika förklaringar till. I välutvecklade demokratier som i de nordiska länderna har politiken inte samma lockelse som för 70 – 100 år sedan då livsvillkoren och intressekonflikterna var påtagliga och odiskutabla fakta. Ideologierna var tydliga. I Europa ledde extrempartiernas framgångar till krig och upprustning. Efter kriget ökade välståndet bland annat i Norden. Stegvis har skillnaderna i partiernas politik krympt ihop till en medial kapplöpning om svårflirtade marginalväljare.

Partier och grupperingar i Sverige
I Sverige lever bilden av några partier med sina rötter i särskilda grupperingar, men den är svagare idag än förr. Kopplingarna mellan väljargrupp och parti är nu mindre tydliga. I de svenska kommunalvalen ställer ibland lokala partier upp, ofta för att fånga upp ett specifikt intresse eller missnöje. Att vidmakthålla enfrågekaraktären över tid brukar dock bli svårt.

Soffan, eller?
Hur ska en väljare bete sig som vill protestera mot ”de som bestämmer”? De kan avstå att rösta och hålla sig på soffan eller markera att man inte är nöjd och antingen rösta blankt eller välja ett parti som vill fånga upp missnöjesröster. Det kan vara så  Sannfinnländarna i första hand har fångat upp väljares röster.

Tricket
Under decennier var socialdemokraterna i Sverige skickliga på att både inneha makten, och samtidigt samla skarorna under fanorna 1 maj för att manifestera mot överheten och förtrycket: Upp till kamp… Ett illussionstrick värdigt en Orwell. Men hur fångas missnöjet upp idag? Hur ska den väljare som inte är nöjd med hur samhället utvecklats bete sig? Var finns dynamiken hos de etablerade partierna? Var finns självkritiken? Var finns passionen och hettan?

Finlir
För att inte reta upp någon mediaanpassas varje budskap till något som blir så neutralt att det blir näst intill omöjligt att vare sig förstå eller angripa. Bara jornalister och verkligt insatta förmår följa spelets finlir. Jag tror att demokratin skulle vinna på att våra politiker generellt sett blir mer tydliga, visar vad de står för och vart de vill. Då vinner de respekt i längden. På köpet kanske intresset för våra viktiga framtidsfrågor ökar och valdeltagandet stiger.

Länktips: Preliminärt valresultat i Finland här.