För och emot klimatkompensation

Svenska Dagbladet har den 8 juli 2015 en artikel om klimatkompensation. Artikeln presenterar relativt utförligt de skillnader i synen på klimatkompensation som två stora miljöorganisationer företräder. Naturskyddsföreningen, som hellre ser ett minskat flygande som den bästa vägen framåt, respektive Världsnaturfonden, som aktivt medverkar till att kriterier och certifiering av klimatkompensation sker på bästa möjliga sätt. De två organisationerna har inte bara olika syn på frågan, de arbetar också väldigt olika. (Länktips nedan).

Bra Miljöval Naturskyddsföreningens miljömärkning

Helt olika slags organisationer
Naturskyddsföreningen har privatpersoner som medlemmar, drygt 220.000 enligt egna uppgifter, och arbetar framgångsrikt med opinionsbildning, projekt och inte minst sitt eget miljömärkningssystem ”Bra Miljöval”. Världsnaturfonden (WWF) vänder sig på ett tydligare sätt till näringslivet och använder sin logotype, pandan, som symbol för de företag man samarbetar med. WWF har inga medlemmar, men har en internationell bas och ett nationellt verkande kansli med många sakkunniga. Naturskyddsföreningen däremot organiserar sina aktiva medlemmar i lokalavdelningar och en klassisk föreningsstruktur med generalsekreterare och ideellt arbete vid sidan av sitt professionella kansli.

Medvetenhet, kommunikation och vissa faktiska förändringar
I klimatkompensationsfrågan har de båda organisationerna som sagt landat i olika ståndpunkter. Ingen av dessa behöver nödvändigtvis vara fel. För mig handlar det om vilka steg i hållbar riktning som är rimliga och verkningsfulla. Klimatkompensation löser inte problemet med klimatpåverkande utsläpp. Klimatkompensation innebär ännu så länge en frivillig ekonomisk uppoffring för att kompensera för klimatpåverkande utsläpp från t.ex. en flygresa. Som jag ser det är det medvetenheten om problemet och kraften i att kunna kommunicera att man förstått frågeställningen som är det riktigt fördelaktiga med klimatkompensation. Samt att det leder till att träd faktiskt planteras, eller utsläpp faktiskt minskar någonstans på jorden.

Minskat resande går utmärkt i många sammanhang
Naturskyddsföreningens hållning, att vi måste minska flyget och andra klimatpåverkande verksamheter, är långsiktigt det enda rimliga. En väg dit skulle kunna vara en flygskatt, något som ännu så länge inte kunnat förverkligas. Ett minskat flygande bygger på föreställningen att det finns alternativ, vilket det till viss del gör. Uppkoppling över internet för bild, ljud och presentationer i samband med möten blir tekniskt allt enklare att ordna och allt bättre ur kvalitetsaspekt. Istället för att resa kan mötesdeltagarna stanna hemma, vilket sparar arbetstid, hotellkostnader och annat. Inte för alla möten, men för många. Det är dock svårare med turistresandet. Att uppleva en exotisk plats är svårare över internet.

Belöna föregångarna och inse initialkostnaderna
Några företag har frivilligt tagit på sig att klimatkompensera för de flygfrakter och andra klimatpåverkande åtgärder som produkterna orsakar. Bekymret har varit att kostnaderna inte anses avdragsgilla av Skatteverket. Här har regering och riksdag all anledning att ingripa och justera lagstiftningen, så att de företag som klimatkompenserar åtminstone inte bestraffas för att man tar sitt ansvar. Egentligen borde föregångarna belönas med större skatteavdrag än de faktiska kostnaderna – för att etablera en modell och synliggöra samhällsnyttan med att i alla fall göra något. Det är inte lösningen, men det är ett steg i rätt riktning, inte minst för att trumma in behovet av klimatarbete på flera plan hos både företag och allmänhet.

Mer av drivande mekanismer
En teknisk lösning skulle kunna vara en ”belöningstrappa”, där ett företag som klimatkompenserar sina produkter och sina tjänsteresor belönas med större avdrag de första två-tre åren, då också administrationskostnader och arbetet för att ta fram interna riktlinjer är kostsamma – för att senare, när systemet satt sig, minska till kanske en halvering efter tio år. Skattesystemet borde kunna vara mer inriktat på att styra företagens agerande, belöna föregångare och vara mindre gynnsamt för eftersläntrarna. Det skulle kunna driva utvecklingen framåt.

Länktips: http://www.svd.se/klimatkompensation-splittrar-miljojattar

Ett företag som klimatkompenserar är Saltå Kvarn, som jag skrev om här .

 

Norge kanske visar oss vägen

I Norge växer nu insikten om att oljebranschen kommer att spela en allt mindre roll. Norska Statoil har varslat 2000 fast anställda och konsulter den senaste tiden. Forskningsinstitutet IRIS i Stavanger räknar med att 10 procent av de anställda får gå. Omställningspolitiken för ett oljeoberoende är ännu mer komplext i vårt västra grannland än hos oss. I Norge handlar det även om både arbetstillfällen och exportinkomster, som måste ersättas. Detta har bl.a. lett till att en expertgrupp nyligen har presenterat ett fempunktsförslag för Norge efter oljan. (Länktips se nedan).

Bild från Stellan Tengroth som visar 25 års norsk oljeutvinning över tid.

Automatisering, delningsekonomi och pinkod 1 1 1 4
Det norska Teknologirådets projektledare Jon Fixdal säger insiktsfullt att ”Datamaskiner kan gjøre stadig mer komplekse oppgaver, og en rekke yrkesgrupper risikerer å bli automatisert bort. Internett og delingsøkonomien gjør at nye verdikjeder vokser frem, og den globale konkurransen skjerpes.”
Vi har samma diskussion i Sverige. Automatiseringen och elimineringen av flera yrkesroller, internetanvändningen och den nya delningsekonomin spelar roll när nya värdekedjor växer fram, samtidigt som den globala konkurrensen blir skarpare. Hans Roslings globala pinkod är bra att minnas i sammanhanget: 1-1-1-4. En miljard bor i vardera Nord- och Sydamerika, Europa och Afrika. Fyra miljarder bor i Asien.

Teknologirådets expertgrupp har fem förslag för Norge:

  1. Med progressiv beskattning av oljeindustrin minskar svängningarna och riskerna för både industrin och företagen.
  2. Ta bort det offentliga stödet till forskning på oljeområdet, eftersom detta stöd bara fördröjer omställningen. *)
  3. Inför en stabiliserande och restriktiv koncessionspolitik, som bidrar till en önskad och förväntad reduktion av oljeverksamheten. **)
  4. Satsa på spetsigare och exportinriktad innovation.
  5. Ta fram en strategi för framtidens näringsliv, gärna efter brittisk modell. ***

Kommentarer:
*)  Det tycks finnas en slags automatik i offentligt stöd till verksamheter, som inte långsiktigt platsar i det hållbara samhället. Vi borde göra en svensk översyn av just detta.
**) Staten måste bli bättre även i vårt land att använda de styrmedel som finns.
***) En strategi för framtidens näringsliv bör naturligtvis ta hänsyn till våra utmaningar på miljö- och klimatområdet, sociala och regionala utmaningar och hur sysselsättning, cirkulär ekonomi och helt nya näringsgrenar kan formas. Bekymret är ofta att det är de befintliga företagen som inte vill se förändringar. De företag som står för helt nya och kanske konkurrerande koncept har inte upparbetade kanaler till de statliga beslutsprocesserna.

Var ligger initiativet?
Just hur förändringen ska uppstå och vem som ska driva den framåt är en fråga som lätt blir hängande i luften. Lagstiftningen är oftast bäst på att korrigera för fel som uppstått, inte på att öppna upp för nya affärsmodeller. Var ligger egentligen initiativet för samhällsförändringen? Det etablerade näringslivet vill utveckla det man investerat stort i. Det nya näringslivet sitter fast i Moment 22 – man behöver finnas för att kunna visa på nyttan med att kunna få utvecklas. Samtidigt tickar klockan. Vi måste ställa om. Norrmännen har på så sätt en tydligare klocka eftersom deras fossilberoende är mångdubbelt. Kanske ger det oss andra en fingervisning om hur vi ska agera?

Länktips:
http://teknologiradet.no/norge-2030/rapport-norge-etter-oljen/