Monthly Archives: april 2018

Uppstart Sharing Cities

Posted on by
Reply

Sharing Cities är ett projekt som involverar fyra av Sveriges städer. Förutom Stockholm, Göteborg och Malmö är det Umeå som ingår i den grupp av svenska städer som fått resurser att på olika sätt utveckla kunskap kring delandets ekonomi. Den 23 april hade man officiell kick-off i Lund inför ett hundratal intresserade. (se länk nedan) I Malmö, Göteborg och Umeå är det en del av den kommunala organisationen som ansvarar för projektet, medan KTH har den rollen i Stockholm.

Från ägande till tillgång
Delandeekonomin, hävdar man, kopplar ihop principen om att dela resurser med digitaliseringen. Man går från ägande till tillgång. En bedömning är att den globala delandeekonomin kommer att växa från 14 miljarder dollar 2014 till 335 miljarder dollar 2025. Projektet har fått över 100 miljoner kronor från Vinnova m.fl. för att arbeta under tre år med delandeekonomin. Man ska testa, förstå, analysera och även kritiskt granska det som sker. 2 miljoner svenskar bor i de fyra städerna. 8 miljoner bor någon annanstans, det var också ett faktum som togs upp av Kes McCormick, som är projektkoordinator i Sverige.

Internationellt
Harmen van Sprang från Nederländerna gav en internationell utblick. Konceptet med Sharing Cities finns i flera länder och man har även bildat en Sharing Cities Alliance (länk se nedan). Fokus är att delandet kan ta olika former och att mycket av delandets ekonomi handlar om plattformar för att underlätta för människor att få tillgång till produkter och tjänster på ett modernt sätt. Istället för att äga är det intressanta att ha tillgång till en funktion. Harman berättade att man nu begränsat AirBnB till 30 dagar per år för att inte uthyrningsverksamheten ska bli helt dominerande när det gäller bostäder i Amsterdam. Han nämnde även tillgången till kontorslokaler som nyttjas av sociala företag. Amsterdam har en ledande roll i utvecklingen av delandeekonomin.

Hur ska myndigheterna förhålla sig?
En invändning som kom upp under samtalen är att delande av fossildrivna bilar ökar utsläppen. Det är inte givet att allt delande är av godo. En annan distinktion som kom upp är att den kollaborativa ekonomin skiljer sig från delandeekonomin genom att i den kollaborativa ekonomin investerar nyttjaren också en del egen tid. Frågan som blev lite hängande i luften är hur våra myndigheter ska förhålla sig till allt detta nya. Lagstiftningen släpar efter, nya affärsmodeller ser dagens ljus och traditionella konsument- och producentroller stämmer inte längre in. Ska allt stödjas av myndigheterna eller ska bara viss form av resursdelning stimuleras? När något nytt dyker upp finns också lycksökare bland intressenterna.

Göteborg
Göteborgs Stad presenterade sitt upplägg, där det var tydligt att både företag och NGO:er finns med bland intressenter och aktörer som samverkar med staden. Definitioner och gränsdragningar kanske inte alltid är kristallklara, men gemensamt för de exempel som nämndes är att de fyller ett behov och att de gör det utifrån en tydlig samarbetsanda och en princip om att tillgänglighet är viktigare än ägande och vinst. Att verksamheter behöver göra ett överskott för att bli ekonomiskt hållbara är en annan sak. Smarta Kartan, Meet the locals, Klädoteket och leksaksbiblioteket var några av de initiativ som nämndes.

Malmö
Malmö stad har utsett Sege Park till det område som ska stå i fokus för delande-satsningen i staden. (Det kändes särskilt roligt eftersom jag såg till att Ekocentrum Syd startade just i Sege Park år 2009 – nu tyvärr nerlagt. Men Sege Parks förutsättningar och möjligheter är uppenbara.). Det intryck jag fick av Malmö Stads ingång i projektet var att man lutar sig mot fastighetssidan och de utvecklingsprocesser som sker utifrån fastighetsägarnas prioriteringar. Det tycks vara företag, primärt på fastighetssidan, som Malmö Stad tänker sig samarbeta med för att tillsammans driva utvecklingsprocesser.

Stockholm
I Stockholm tänker man utgå från Hammarby Sjöstad, som ju utvecklats de senaste 15-20 åren och fått mindre antal hyresrätter än ursprungligen tänkt och även en betydligt yngre befolkning än vad planerarna tänkte sig. Mitt intryck är att stockholmsdelen av projektet är svagt förankrad i verkligheten och att man kommer ägna en hel del tid åt att förstå varför invånarna beter sig som man gör.

Umeå
Umeå Stads företrädare inledde med att slå fast att 60% av Sveriges befolkning bor i medelstora städer. Han ansåg att Sharing City handlar om demokratifrågor och att man kopplar sin satsning till de framgångar man haft med decennier av hållbarhetscertifiering av skolor. Man tar sin utgångspunkt i tillhandahållandet av resurser och utvärderar benägenheten i att dela de resurser man har. Man tänker sig service-hubbar, att göra om parkeringsytor, mobilitets-hubbar, leverans-dito, bilar, mötesplatser och showrooms. Jag såg genast kopplingen till de Pop-Up Återbruksstationer Stockholm testar (se länk nedan).

Svag koppling till det cirkulära?
Professor Oksana Mont avslutade dagen. Hon hade med sig ganska dystra intryck från San Fransisco, som jag inte tänker utveckla här. Att det finns starka incitament för vissa aktörer att tjäna pengar på delandeekonomin, framför allt när den skalas upp, har vi alla insett när vi kommer i kontakt med fenomen som AirBnB och Uber. Oksana Mont nämnde något som överraskade mig – att det inte syns tydliga kopplingar mellan delandeekonomin och den cirkulära ekonomin. Detta tål att undersöka närmare.

Hur ska vi ha det?
Avslutningsvis återkom Harmen van Sprang och lyfte upp några motsatspar (som i princip all mänsklig utveckling tvingas förhålla sig till – min anm). I fallet med delandeekonomin tog han upp flera begreppspar: ”City or citizen? Old or new? For all or for the owners? Opportunity or challange? Commercial or for free?” Hur vill vi ha det? Privat eller gemensamt? Hot eller möjlighet? Tillsammans eller var för sig? Gratis eller mot en kostnad?

Jag tror vi bara står i början av en ny era, där mycket av tidigare självklarheter kommer att ifrågasättas, inte minst när det gäller ägandet. Nyttjandet blir viktigare än att äga. Spotify har redan blivit viktigare än att äga en LP- eller CD-samling. Nätverk och kontakter blir viktigare än att veta eller kunna allt själv. I den bästa av världar bygger delandeekonomin upp tillit och förtroende mellan människor.

Länktips:
Uppstartevent: här

https://sharingcitiesalliance.com/

Sharing City Göteborg här

Bloggtext om Pop Up Återbruk i Stockholm här

Pop-up återbruk i Norra Djurgårdsstaden

Posted on by
1

Stockholm Vatten och Avfall arrangerar under ett halvår en turné till olika stadsdelar med två specialdesignade containers som är konstruerade för att ta emot produkter som de boende vill göra sig av med. Oftast har produkterna ett värde, även om givarna inte längre vill ha dem. Pop-Up Återbruk står det på containrarna. Många tycker det tar emot att slänga fungerande produkter, som man inte längre vill ha. Stockholm Stad gör på det sättet det enkelt för personer att bli av med sådant man inte längre behöver eller har plats för.

Kläder till Stadsmissionen respektive ”Skänkes”
Kriteriet är att de boende kan bära med sig det de vill bli av med. Mycket är kläder, skor, leksaker och olika inredningsdetaljer. I den ena containern tar man emot tre olika produktkategorier: 1) textil, 2) föremål samt 3) möbler och lampor. Den andra containern är utrustad för att på ett enkelt sätt synliggöra ett urval av de inlämnade produkterna och som någon annan kan vara intresserad av. Det kan handla om vissa kläder, böcker, inredningsdetaljer, leksaker och annat som ”blivit över” eller någon vuxit ifrån. Det som inte någon besökare tar med sig skickas vidare till tre samarbetspartners: Myrorna, Stadsmissionen och Refurn och går på så sätt vidare till Second-Hand-branschen.

Givaren bestämmer
De ansvariga på plats berättar att på två timmar har knappt 400 artiklar lämnats in och drygt 200 har hämtats. Avgörande för konceptet är två saker:

  1. Givaren bestämmer vad som ska ske med det han/hon lämnar in. Ägaren styr på så sätt hur det fortsatta ägandet ska se ut.
  2. Det är inga pengar inblandade. Givaren får inte betalt och den som hämtar något betalar heller inget.

Fungerande organisation
Man kan se Pop-up återbruket som ett slags lokalt ”Blocket- skänkes”, där produkter byter ägare utan inblandad ekonomi. Stockholm Vatten och Avfall bemannar popup-containrarna under två dagar (lördag-söndag) enligt ett turnéschema . När jag var där, på Storängstorget i Norra Djurgårdsstaden, (NDS) var det 5 i personalen som tog emot varor, plus en administrativt ansvarig som informerade och svarade på frågor.

Endast burna produkter
Man besöker olika stadsdelar olika helger och vänder sig primärt till de boende som inte har bil. Kravet är att den som lämnar in produkter har burit dem själv till pop-up-platsen. De bilburna hänvisas till återvinningscentralerna. Två av de anställda håller koll på antalet produkter som a) lämnas in och b) hämtas. Under den tid studiebesöket pågick var det en ständig ström av personer som lämnade och nästan lika många som hämtade produkter och varor. Stockholm Vatten och Avfall hade också valt  att ställa upp de båda containrarna på en synlig och tillgänglig plats på ett torg i stadsdelen. Det var uppehållsväder och solen försökte bryta igenom. Men genom att taken försetts med jalusier liknande de som används vid skyltfönster fanns möjlighet att genomföra aktiviteten även vid lättare nederbörd.

Kranbil för förflyttning
Containrarna hade golv på en respektive två långsidor, golv som hissades upp efteråt och som därmed utgjorde skyddande sidor på konstruktionen när den skulle transporteras. Kraftiga linor är fästade i krokar i containrarnas tak, så att en kranbil kan lyfta upp containern på ett lastbilsflak och köra bort.

Modern och stilren design
Enligt uppgift har modifiering och anpassning av containrarna kostat totalt cirka 800.000 kr varav Stockholm Vatten och Avfall själva hade stått för cirka en fjärdedel.  Hela designen och utformningen av de två containrarna kändes funktionell, stilren och modern. Det kändes som en popup-butik på torget, där allt var genomtänkt och utan synliga skönhetsfel.

Fungerande koncept
Intill containrarna hade man ställt upp några mer traditionella ”bingar” för större skräp av typen kartong. Man hade också ett system för att ta emot farligt avfall. Systemet hade varit i drift även under 2017. För besökare kändes det hela mycket anpassat och tillgängligt.

Att undvika sopor
Fördelarna med en pop-up-lösning för återbruk är just den ambulerande funktionen och att det blir möjligt att lämna in produkter som man känner att någon annan kan ha nytta av och där det blir för komplicerat och tidsödande att sätta in en annons under ”skänkes” på Blocket. Avgörande är trots allt att vi på ett generellt plan anstränger oss att undvika att förvandla fungerande produkter och material till sopor.

Arbetet viktigare än produkten
De korta, linjära flödena måste upphöra. Dels genom att vi slutar köpa den typ av produkter, som är designade för att hålla en kort tid, dels genom att vi tar till vara värdet av det som producerats. Och skapar förutsättningar för nya tjänstesektorer att fylla en uppgift i det nya samhälle som bygger på att arbete är det som är viktigare än produkten i sig. Tjänstefieringen är kopplad till en viss kunskap och en förmåga att se hur saker kan passa ihop tekniskt eller konstnärligt. Att borra två hål i väggen handlar om det väl genomförda arbetet, inte om att äga borrmaskinen.

 

På jakt efter livet i NDS – 15 april

Posted on by
1

En vårsöndag i april vandrar jag runt i en del av nya Norra Djurgårdsstaden, av många kallade NDS, Stockholms kanske mest omtalade stadsdel. Kvarteren runt Storängsgatan och torget där blir min utgångspunkt. Solen försöker bryta igenom, det blåser egentligen inte och jag nollställer mig för att inte ha förutfattade meningar om hur en fungerande stadsdel ska se ut. Husen har olika form och färg, men det finns en enhetlighet i proportioner, höjd och avstånd som gör att likheterna är tydligare än olikheterna. Ganska många lägenheter tycks ha balkong. Och visst står det bilar parkerade längs gatorna. Men kanske ändå inte så många som i de äldre stadsdelarna. Här och där finns halvöppna innergårdar, där det finns plats för växter, sandlådor, uteplatser och någon slags möjlig intimitetskänsla.

Verksamheter på nåder?
Likheterna med göteborgska Kvillebäcken är flera, men jag får ändå en känsla av att avstånden mellan husen här är något större. Kanske är det lite bredare trottoarer i Norra Djurgårdsstaden? Några av husens bottenvåningar är tänkta för butiker, verksamheter och företag. Men långt ifrån alla. Som om någon inte riktigt litar på att det ska finnas idéer som räcker. Jag smiter in på en kompakt liten sushi-restaurang, där det kanske finns plats för 10 sittande, en serveringsdisk och kanske två i personalen. Någon tycks i förväg ha gjort kalkyler på vilken yta som kan bära sig för vilken slags verksamhet. Det känns som att någon räknat fram vad som ”måste” finnas av butiker, inte för att de tillför liv till staden utan för att de ska bidra till ekonomin. Jag tror att det hade varit smartare att skapa generella butiks- och verksamhetslokaler som hade kunnat utvecklas på flera sätt och åt olika håll. Man har helt enkelt inte tagit höjd för framtida behov.

Torget – just idag fungerar det.
Torget har fina proportioner och är lite oregelbundet format. Just denna dag, den 15 april, används torget av Stockholm Vatten och ett par specialdesignade och – faktiskt- snygga containrar som används för att ta emot prylar som folk vill bli av med. En del går till Stadsmissionen, men mycket byter ägare under några timmar på plats. Staden passar på att ta emot farligt avfall och att informera om sådant folk har frågor om. Det är inte lätt att vara medveten konsument idag. Jag funderar också på vad som skulle locka någon till torget om containrarna inte var där. Varför skulle någon vilja ses på torget?

Retursystemet kräver en egen bloggtext…
Stadsdelen har ett avancerat sopsugsystem för tre fraktioner: restavfall, tidningar och plast. Det innebär rimligen att det blir en hel del kartonger och annat som de boende samlar på sig. Jag ska återkomma och skriva mer här om återbruks- och återvinningsdelen vid ett kommande tillfälle. Det staden med sin tvådagars aktion nu fångar upp är det behov som finns att skänka – och i viss mån hitta – fungerande produkter.

Inget utanför ramen
Det är vår och vintern har dröjt sig kvar längre än vanligt. Grönytorna är inte gröna, men här och där finns några nyplanterade träd. Buskar ser jag inte många. Så var ska småfåglarna hitta skydd? Bakom ett av husen, i riktning mot gamla Hjorthagen, hittar jag en sluttning som man tagit till vara och gjort till en sluttande lekplats med lite naturliga klätterhinder och plats för barn att leka. Men jag ser inte en tillstymmelse till någon självkonstruerad koja eller annat som inte tänkts ut av någon på ritbordet. Utrymmet för det kreativa, det oorganiserade och oplanerade är ännu så länge minimalt. Jag hade önskat jag hade sett något litet exempel på barns kreativitet och nyfikenhet. Ingenstans möter jag det oväntade.

Konstgjort gräs – varför inte vanligt grus?
Istället ser jag en bollplan ett kort stycke bort, med den typiskt illgröna ytan som skvallrar om att man valt konstgräs för bollplanen. Samma konstgräs som nu beskylls för att vara en av de verkliga bovarna bakom alla plastfragment som vi hittar i natur och vattendrag. Varför duger inte de gamla hederliga grusplanerna längre? Visst fick man skrapsår, men det fanns ju knä- och armbågsskydd?

Status eller skönhet?
Påfallande många hus har lägenheter i markplan, de flesta någon halvmeter högre än gatunivå – men ändå. Hur roligt kan det vara att bo med förhållandevis lite solljus och förhållandevis mycket insyn? Det är visning av en 4-rummare när jag är där: en 4-rummare på 91 kvm, HSB. Prisidé 7 miljoner. Eftersom huset byggdes 2015 kan man tänka sig att innehavaren tänker sig göra en slant på affären. Jag hinner inte gå in. Så jag vet inte hur vackra lägenheterna är.

Inramad kreativitet
På något hushörn ser jag en display som visar elproduktionen i realtid från de solceller som huset är försett med. En informationsskylt berättar om att husen genererar sin egen el till viss del. En annan skylt berättar om hur stadsdelen vill föra boendedialoger för att bidra till ett socialt tryggt och utvecklat närsamhälle. Antagligen tycker någon att det är ett uttryck för ”dialog” att en promenadstig döpts till Ekorrstigen efter en namntävling. Det är på något sätt som om samhällets strukturer inte vill att människor gör annat än sådant som de boende ”får” göra. Kreativitet och medbestämmande är OK så länge det sker inom fördefinierade och ganska snäva ramar. Som om man inte riktigt litar på sina medborgare.

Top-down utan ömsesidig tillit?
Det är fint, det är många hårda ytor, allt känns planerat.
Frågan är bara var livet ska levas?

 

Små steg hellre än stora?

Posted on by
Reply

”Du behöver inte försöka rädda världen – det räcker att du slutar ödelägga den.”
En bra rubrik på en tredagars konferens i Danmark, organiserad av Öko-net och konstnären Jens Galschiöt nu i april. Det första steget kan vara att stanna, att inte fortsätta i fel riktning. Därefter kan vi välja en bättre väg, som korrigerar för alla felgrepp som skett sedan lång tid.

Lite i taget
Detta att det bästa blir det godas fiende är ett känt tema. De som argumenterar för den allra bästa lösningen och avvisar de lösningar som inte är lika bra är nog ofta mycket väl motiverade och engagerade personer, som vill väl. Men ibland är förändring nödvändig att genomföra i flera steg, där det första steget kan vara att stanna upp och reflektera. Alla har inte samma kunskapsbas, samma värdegrund och samma motiv för att förändra det som några anser helt fel. Om alla gör lite grand istället för att några få gör mycket kan effekten bli väl så viktig. Sen ska vi inte lura oss själva och tro att ”lite grand” löser problemet.

Alternativ till det alternativa
Antingen-eller-lösningar kan vara bra. Möjligen är vi på väg in i en förståelse för att plastpåsar vid konsumtion ska förbjudas. Kanske finns det snart en förståelse för att de inte längre får säljas. Men denna typ av ja-eller-nej-lösningar bygger på att det finns alternativ och/eller att inskränkningen inte känns orimlig för flertalet. Det första steget kan mycket väl vara att sluta göra fel.

Små förändringar är medialt ointressanta
Små lagom-steg skapar inga rubriker, passar inte in i den mediala konfliktbilden, där de flesta problem helst ska framställas i perspektivet av vinnare och förlorare. Skattefrågan är en typisk sådan fråga, som journalisterna ständigt låter följas av vassa frågor om vem som tjänar och vem som förlorar på en viss förändring. I klick-mediernas tidevarv är små och stegvisa, långsiktigt hållbara lösningar ointressanta eftersom de inte lätt kan reduceras till svart-vita för-eller-emot-påståenden. Åldrandet är på det sättet medialt ointressant eftersom det pågår varje dag. Och de flesta av naturens processer, som sker i så små steg att det tar tid att upptäcka dem.

Ha inte för bråttom?
Kanske är det så att vi i vår övertygelse av att vi snabbt måste göra mycket för att korrigera för koldioxidutsläpp, hoten mot ekosystemen och alla andra problem väljer fel sätt att närma oss frågorna. Ropen på drastiska förändringar, ny lagstiftning och snabba kast i det politiska beslutsfattandet kanske inte är den optimala vägen? Det är kanske enklare att genomföra radikala omställningar av samhället om dessa får ske under några år och i lagom steg? Rom byggdes inte på en dag, brukar det heta. Rom revs knappast heller på en dag. Rom står kvar, men ser annorlunda ut.

 

Länktips: http://www.eco-net.dk/program2018

Informationen kväver demokratin

Posted on by
Reply

Orosmolnen syns allt tydligare vid horisonten. Samtidigt som den totala kunskapsmängden i världen aldrig har varit större tycks denna kunskap inte kunna göra nytta för mänskligheten. Förståelsen för hur världen ser ut och förändras minskar i takt med en ökad tillgång till information, hur paradoxalt det än kan te sig. Parallella historier och ”sanningar” lever sida vid sida. Utvecklingen kan beskrivas på ett antal sätt beroende på utgångspunkt och vilka perspektiv som gäller. Det är som om sanningen blivit en del av reklambranschens sätt att ensidigt lyfta fram vissa egenskaper hos en produkt. Istället för tydliga gemensamma problemformuleringar har vi fått en mängd divergerande och fragmenterade faktoider.

Gammelmedias dubbla problem
Vi drunknar i information. Tillgången till information har aldrig varit större än nu. På samma sätt som detta är till stor hjälp i många situationer innebär mängden information att de aktörer som har som affärsidé eller uppgift att tillhandahålla information tvingas konkurrera om kundernas/nyttjarnas uppmärksamhet på en annan nivå än tidigare. Traditionella medier har dels ett betydligt större underlag av potentiella nyheter att arbeta med, dels en växande konkurrens från olika plattformar på internet med allt från alternativmedia, bloggar och youtube-klipp till trendande inlägg på sociala medier som Facebook och Twitter. Vad är egentligen värt att återge och sammanfatta, och hur ?

Svårare att skaffa sig kunskap
Inte nog med att informationsmängden riskerar att vulgarisera tonläget i rapporteringen, den stora mängden tillgänglig information är dessutom delvis osann, hårt vinklad eller kontroversiell. När konsumenter och medborgare förr fick hjälp av media att orientera sig i världsutvecklingen har det idag blivit tydligt mycket svårare att skaffa sig en tydlig bild av vad som händer, vem som påstår vad och med vilka motiv. Den tidigare processen som började med information och som fortsatte via förklarande sammanhang till att stegvis landa som individens egna kunskap har försvårats på ett avgörande sätt. Även den tekniska utvecklingen bidrar till osäkerhet. De högteknologiska lösningarna i allt från matlagning i micro till röststyrd GPS-navigering minimerar dessutom utrymmet för traditionell kunskap. Det går knappt att byta glödlampa längre utan att vara expert. Kunskapsbildningen sker således inte längre som vi tidigare vant oss vid. Osäkerheten i all motsägelsefull information bromsar oss alla i vår kunskapsutveckling. Motsägelsefulla påståenden leder till passivitet. ”Vem ska man lita på?”….

Osäkerheten ger populisterna manöverutrymme
Passiviseringen i sin tur gynnar de krafter i samhället som driver radikala linjer och som hävdar enkla lösningar på komplexa frågor. Om medborgarna själva är osäkra känns det tryggt att luta sig mot någon som lanserar radikala, enkla grepp för att hantera de frågor samhället står inför. Generaliseringar, överdrifter, osanningar och påhopp på meningsmotståndare är tydliga kännetecken på det som sprids av vissa politiska krafter. Inte bara i vårt land utan i allra högsta grad i många andra länder. Vilsenheten utnyttjas av de krafter som vill passa på att få genomslag för populistiska, nationalistiska och liknande idéer.

Inte diktaturer, men heller inte demokratier
I de länder där populismen och/eller nationalismen kommit till makten ser vi hur demokratin pressas tillbaka. Politisk kontroll över domstolar, över media och oliktänkande är numera fullt möjlig i några länder, t.o.m. inom EU. Det postliberala samhället växer fram, där demokratin villkoras av andra principer än de grundläggande rättigheterna med yttrandefrihet, likhet inför lagen osv. Länderna liknar kanske inte diktaturerna på 1900-talet, men de monterar steg för steg ner de viktiga demokratiska principer och fundament, som säkerställer människors rätt att leva i frihet.

Inse faran
Det går en röd tråd från informationsexplosionen på internet, inklusive alla olika plattformar via ett faktoidbaserat, passiviserande samhälle till hotet mot de demokratier som bygger på klassiska rättigheter för människan. De krafter som vill utveckla det postliberala eller postdemokratiska samhället bygger sin framgång på förenklade budskap, på polarisering och på exkludering. ”Är du inte med oss är du emot oss”. Det är hög tid att demokrater i alla länder inser faran och utvecklar nya former för samverkan som gynnar en mänsklig och respektfull samhällsutveckling. Vägen framåt väljer vi själva.