Mycket av den hållbara utvecklingen handlar om att hitta en ny balanspunkt mellan olika behov eller perspektiv. Ett sådant exempel är individens behov som behöver vägas mot företagets behov, som i sin tur behöver vägas mot samhällets och framtidens behov. På den enkla nivån väger konsumenten priset mot det värde konsumenten själv bedömer att varan har. Balanspunkten blir där producent och konsument möts. Men på den nivån inkluderas inte per automatik värdet för samhället och för framtiden.
Konkret
Konsumenten köper ett kilo kaffe och betalar för möjligheten att brygga och dricka sitt kaffe ett antal gånger. Samtidigt godkänner konsumenten producentens ansträngning att erbjuda produkten, kaffet i detta fall. Kaffet har odlats, skördats, rostats, malts, paketerats och transporterats på ett sätt som konsumenten godkänner. I bästa fall har kaffet orsakat minimal skada på ekosystemen och plantagearbetare och andra involverade längs kedjan från jord till bord har behandlats på ett korrekt sätt. Ett KRAV- och Rättvisemärkt kaffe är i det sammanhanget säkrare att köpa än ett som inte har de märkningarna.
Vi tror att ”någon” har koll
Men för många produkter finns inte någon tillgänglig information om produktionssätt, arbetsvillkor, löner, transportsätt och andra faktorer som kan ha betydelse. Konsumenten får själv försöka bilda sig en uppfattning. Forskning på 1990-talet visade att ungefär 2/3-delar av svenska konsumenter litade på att produkter på butikshyllorna var OK att köpa. ”Någon”, oklart vem, skulle annars ha sett till att produkten inte fanns att köpa. Det finns anledning att tro att den siffran inte har ändrats nämnvärt. Finns en produkt att köpa är den godkänd att köpa och använda. Så tänker de flesta konsumenter.
Naturen balanserar sig själv
Bekymret är att många produkter finns på marknaden trots att de är skadliga för ekosystemen. Det räcker att titta på hur plasten på drygt ett halvsekel håller på att fylla havets livsmiljö på ett sätt som hotar inte bara fiskar och fåglar utan alla levande organismer, som ju sedan livets uppkomst har kunnat utgå ifrån att livsmiljön i princip är OK att vistas i. ”Någon” har sett att det som finns i havet också kan ingå i kretsloppet.
Plast bryts inte ner
När vi slentrianmässigt tar en plastkasse och bär hem våra plastförpackade livsmedel bidrar vi till att livsmiljöerna för jordens olika organismer skadas. Inte nödvändigtvis genom att vår specifika plastpåse hamnar fel, utan för att industrier och verksamheter på så sätt tillåts fortsätta tillverka och använda material på ett sätt som bevisligen skadar vår planet. Så kan vi inte ha det. Nyttan av ett billigt förpackningsmaterial vägs inte mot den skada samma material gör i en annan del av kretsloppet. Den avvägningen blir inte gjord när vi står där i butiken.
Den viktiga pusselbiten är att industrin satsar på och lagstiftningen tvingar fram alternativ till förpackningsplasten som gör att det nya materialet kan ingå i kretsloppet. Antingen att det kan eldas upp eller att det kan komposteras.
Den vita fläcken i våra konsumtionsval handlar om att vi inte inser vilka konsekvenser våra köpta produkter har på miljön och ekosystemens förmåga att fungera normalt. Det måste vi råda bot på.
