Tankar när jag läst Billy Larssons artikel 4 september

Billy Larsson, psykolog och författare, hade en debattartikel i Göteborgs-Posten den 4 september som innehåller flera kloka reflexioner. I korthet säger Billy Larsson att varken teknikoptimisterna eller domedagsprofeterna har rätt när det gäller klimatfrågan. Han sammanfattar fyra delar som behöver utvecklas och ta plats i teori och praktik. 1. Insikten om läget på jorden tarvar en planetskötarrörelse. 2. Vi behöver erkänna att naturen är grundbulten för vår välfärd. 3. Ett tydligt solidaritetstänkande med kommande generationer behöver spridas i samhället. 4. Det behövs en allmän förståelse för nödvändigheten av livsstilsförändringar. I stället för naiv optimism eller undergångsbudskap behövs idéutveckling, sammanfattar Billy Larsson.

Ur Göteborgs-Posten 4 september

Otydlighet kring begreppet ”vi”
Skalan på dagens problem är större än någonsin. Konsekvenserna av resursanvändningen i det samhälle som vuxit fram under och efter industrialiseringen är betydliga. Ingen människa och heller inget annat levande på jorden undgår effekterna av det samhälle som utvecklats. Det unika är således att begreppet ”vi” är svårare att avgränsa. Är det ”vi” på en viss geografisk plats, i en viss ålder eller i en viss kultur som ska ingå i ett ansvarstagande ”vi”? Och varför skulle människor plötsligt bry sig om hela planetens välbefinnande? Så länge vi svenskar exempelvis slänger en miljard cigarettfimpar på våra egna gator och torg och inte bryr oss om vår egen närmiljö – varför skulle vi bry oss om helheten?

Vidga ansvarstagandet
Det som behöver utvecklas är inte bara idéer om en bättre värld utan också insikter om hur illa det är ställt med allas vårt ansvarstagande. Vi tycker att vi är duktiga när vi källsorterar lite papp och plast. Sverige hamnar högt på olika rankinglistor när det gäller miljöarbete. Men vi är ju långt ifrån nära att bete oss på ett sätt som skyddar miljön från oss själva. Vi är urusla på att ta ansvar för det vi själva kan påverka. De flesta av oss tvättar oss, har rena kläder och sköter om oss på en acceptabel nivå. Vi kanske städar också, håller rent i våra hem. Men ansvarstagandet för närmiljön, för Sverige, för planeten och för framtida generationer brister påtagligt. Vad skulle krävas av oss för att vi skulle få kallas planetskötare?

Hoten mot medvetenheten
Och om nu västvärlden och de rika länderna under lång tid har överutnyttjat världens resurser och spritt koldioxid i ofantliga mängder kan man ju fråga sig hur en rättvis resursfördelning ska infinna sig? Vem ska göra vad? När ledare som Trump och hans likar i andra länder vänder sanning till lögn och mobiliserar konflikter mellan grupper som ett sätt att ta kontroll över maktapparaten krymper utrymmet för en ökad medvetenhet om hur världen ser ut och vad som behöver utvecklas. Empati, sammanhållning, samarbete och mobilisering utifrån icke-egoistiska perspektiv kan tyckas vara omoderna faktorer, men inte desto mindre nödvändiga.

Andra värden än pengar
För att återkomma till Billy Larsson fyra punkter; naturen som ram för all verksamhet måste fastslås och en exempellista på vad som INTE ingår under denna rubrik behöver växa fram. Framför allt behöver kunskaperna och medvetandet öka, inte det polisiära kontrollsamhället. Var och en behöver förstå hur vi kan bete oss och göra rätt utan en omfattande kontrollapparat. En femte punkt saknas också i listan och det är, anser jag, en väldigt viktig komponent. Vi behöver hitta exempel på rättvisa utvecklingsprocesser, där vi inte enbart mäter resultat i pengar, i monetära värden osv. Bhutan har testat ett ”lyckoindex” och Nya Zeeland något liknande. Låt oss ta fasta på värden som inte tar utgångspunkt i pengar.


Planetära gränser: Nu har vi inte plats för mer plast

Johan Rockström och hans kollegor har i 15 år identifierat, definierat och forskat på de planetära gränserna. Med viss regelbundenhet har Rockström och de andra publicerat en uppdatering av hur läget är. Artutrotningen, växthusgaserna och kväve/fosfor-cyklerna räknas idag till de områden, där risken är allra störst att vi har passerat en s.k. ”tipping point”, där förändringarna är så stora att människan har rubbat den rådande balansen. I dagarna kom nästa besked. Även kemikaliespridningen anses nu så allvarlig att fortsatt kemikaliespridning i luft och vatten måste anses innebära att vi är farligt nära en kritisk punkt. Jorden tål inte hur mycket utsläpp som helst utan att det påverkar hur de olika systemen fungerar. Här en äldre bild av hur de planetära gränserna beskrivs och överskrids.

Nu har forskarna satt ner foten
Det är tidningen Aktuell Hållbarhet som rapporterar att ett forskarteam nu har identifierat gränsvärdena för syntetiska material, dvs plast och kemikalier, och konstaterar att vi snabbt behöver reducera vårt avtryck till hållbara nivåer. (Se länk nedan). Det är ju tyvärr ingen överraskning att forskarna nu har dragit denna slutsats. Relativt nyligen kom ju en beräkning, där man anger att år 2050 kommer det att finnas mer plast i haven är fisk, om inget görs. Enligt WWF dumpas 8 miljoner ton plast varje år i havet. Det innebär att varje människa på planeten i genomsnitt orsakar cirka ett kilo plast i havet varje år. För att ytterligare konkretisera: En plastpåse för sopor väger cirka 15 gram. Man skulle därför kunna hävda att varje människa varje år orsakar att motsvarande 60 plastpåsar hamnar i havet. Några av oss fler, andra färre. Volymerna är oerhörda.

En miljard fimpar bara i Sverige, på ett år
Eller ta detta med cigarettfimpar. Varje år slängs 1 miljard cigarettfimpar bara i Sverige. Det är drygt 60% av allt skräp som slängs på gator och torg i Stockholm. Nu finns en lag som gör att sådan nedskräpning går att åtala, men egentligen handlar det ju om sunt förnuft. Varför tror vi att vår fina planet är en soptipp? (Se även länk nedan).

Vem ska ändra systemet?
Bekymret är naturligtvis större än alla fimpar. Vi har anpassat produkter, leveranser, kvalitet på livsmedel, hanteringssystem, prismärkning och informationsbehov till ett plastberoende, som blir svårt att backa ut ur. Två paprikor eller en liten bunt bananer i butiken har sedan länge varit förpackade i plast. Att återgå till lösviktshantering kommer att innebära hygieniska problem, märkningsproblem osv. Men problemet med överanvändning av syntetisk, fossilt baserad plast är naturligtvis större. Det sorgliga är ju att den som tagit fram de paketeringslösningar vi vant oss vid inte har tänkt hela vägen. Tillverkare och leverantörer känner inte ett ansvar för de produkter de sålt. Nån-annan-tänket är totalt dominerande.

Kontinentstora områden som inte syns
Det finns hela kontinenter av plast som samlats bl.a. i Stilla Havet, där havsströmmarna möts. En kort videofilm illustrerar problemet. (Se länk nedan). Fiskar och fåglar har svårt att inse att den plast de just slukat bidrar till att de svälter till döds. Men dessa ögonblick syns inte på TV, så då finns de väl inte…. Men i varje räka vi äter finns det lite plast.

Länktips:
https://www.aktuellhallbarhet.se/miljo/kemikalier/den-planetara-gransen-for-plast-och-kemikalier-ar-overskriden/

https://hsr.se/artiklar/fimpen-varsta-skrapet

https://youtu.be/mkfAnQtIUCw

Måste ses: Breaking boundaries

Breaking Boundaries, the Science of our Planet är namnet på en ny bok av Johan Rockström. Netflix har dessutom producerat och lagt ut en dryg timmes dokumentär med samma rubrik, där huvuddragen av forskningen presenteras på ett tillgängligt sätt. Det finns ett antal planetära gränser, som vi människor måste respektera för att inte livet på jorden drastiskt ska förändras. Ozonlagret hotades för några decennier sedan av läckande freoner från kylskåp m.m. Världen tog sig samman och ozonlagret är nu tillräckligt för att skydda oss från den UV-strålning, som annars hade kunnat orsaka oerhörda problem. Ett globalt hot hanterades, bl.a. för att det fanns enkla kopplingar mellan orsak och verkan och för att det inte krävdes någon större omställning av vårt sätt att utveckla samhället. Men tyvärr är ozonlagret undantaget i listan på planetära gränser som vi måste respektera.

Boken förklarar filmens budskap

Skickligt kommunicerat
Filmen är skickligt producerad med grafik, som återkommer gång på gång. Grafik, som illustrerar hur människor som grupp korsar de gränser som leder oss alla in i riskzonen respektive högriskzonen, där risken handlar om en oåterkalleligt kraftig störning på planetens jämviktssystem. Systemet med återkommande årstider har gynnat inte bara människans odling, utan hela ekosystemets utveckling, där blomning, pollinering, skörd osv har fungerat i ett intrikat samspel. Det nuvarande årstidssystemet har vi haft i cirka 10000 år. På 50 år har människan rubbat jämvikten, så att det lokala klimatet och vädret inte längre kan anses givet.

Artutrotningen
Även om klimathotet är det som diskuteras mest, är artutrotningen enligt forskarna betydligt värre, sett ur perspektivet med planetära gränser. Människan har påverkat artförekomster, antal individer och balansen mellan olika växter och djur på ett synnerligen allvarligt sätt. Av alla världens fåglar är numera de vilda fåglarna i minoritet för att ta ett exempel. Växtgifter dödar insikter i en skala som vi inte är medvetna om. Haven är delvis utfiskade och konstgödseltillförsel övergöder våra sjöar och hav på ett sätt, som har gjort Östersjön till världens kanske mest förorenade hav.

Hög tid att korrigera för misstagen
Det viktiga är kanske inte alla fakta, eftersom de ändrar sig år från år. Det viktiga är att så många som möjligt förstår digniteten i dessa frågor och börjar ifrågasätta företag som förstör livsmiljön, börjar ställa krav på politiker att lagstiftningen snarast måste skärpas, själva börjar fundera på vilka beteenden som skadar planeten och vilka som är OK. På ett sätt är detta inte partipolitik. Det är en överlevnadsfråga, som alla tänkande människor behöver förhålla sig till. Att fortsätta som förut håller inte. Vi måste korrigera för 1900-talets felaktiga vägval så att det finns en framtid för kommande generationer.

Fasa ut de ohållbara – de ska inte få förstöra för de andra
Allra enklast är ju att ställa krav på alla företag att de inom säg 10 år ska kunna visa hur de bidrar till att miljön och samhället blir bättre, än om de inte fanns. Ohållbar, skadlig verksamhet har inget existensberättigande. Lägg bevisbördan på företagen, på de offentliga verksamheterna och på civilsamhället att visa att man har ett långsiktigt positivt inflytande på de planetära gränserna, gärna i kombination med Ellen MacArthurs Donut-modell eller motsvarande, så att även de sociala frågorna inkluderas i hållbarheten. Pengarna måste komma i sista hand. Och inte i första, som idag.

Balansera fyra nyttor
Jag brukar ofta påpeka behovet av en ny balans mellan fyra olika nyttor.
Politiker, företagsledare och alla andra måste kunna visa hur dessa fyra nyttor balanseras på ett långsiktigt, rättvist och hållbart sätt. Vi behöver ha ett samhälle som klarar av att balansera samhällsnytta (skatter, utbildning, infrastruktur, sjukvård…), framtidsnytta (kommande generationers förutsättningar att kunna leva ett bra eller bättre liv), företagsnytta (verksamheters livskraft, drivkrafter och resultat…) med individnytta (varje människas rimliga krav på livsförutsättningar, glädje, självförverkligande och sammanhang…). Idag är vinstintresset överordnat allt annat. Det har visat sig inte fungera. Att utveckla modeller för hur de fyra nyttorna balanseras måste bli hemläxan för var och en som gör anspråk på att vilja utveckla någon del av samhället.
Samtidigt måste vi klara av att hålla en tydlig kompassriktning när det gäller kultursfärens roll – för demokrati, för jämlikhet, för människovärdet och för betydelsen av det fria ordet.

Alla borde se filmen för att förstå var vi står och hur bråttom det är att bli överens om prioriteringarna. En delfråga i detta är vem som egentligen är ”vi”.

Planetens gränser – igen!

Vi måste fasa ut det som inte är hållbart i samhället. Det som blir kvar blir hållbart. Så enkelt – och så svårt – är det att uppnå en hållbar framtid.

När man följer samhällsdebatten i Sverige och i andra länder är det svårt att upptäcka exempel på politiker som driver förändringsarbete. Troligen för att de vill vara säkra på att inte förlora i nästa val. Det är enklare att fortsätta som förut och att bara göra små marginella justeringar på befintliga system. Det trista är att hela tiden skjuts nödvändiga förändringar på framtiden. Och de som kommer att förlora på en hastig och abrupt samhällsförändring är de svagare i samhället, de som är beroende av andra för att få inkomst, bidrag eller samhällets stöd.

Ju lägre omställningen dröjer, desto mer kraftfull måste den bli och ju hårdare kommer den att slå mot solidaritet och sammanhållning i samhället. ”Varför gjorde ni inget” kommer de drabbade att säga, ”när ni visste hur viktigt det var att ställa om samhället?”.

I mer än ett decennium har svenska och utländska forskare gett beslutsfattarna tydliga besked om det som kallas planetens gränser. Inom en rad områden blinkar varningsljusen: artutrotningen, biologisk mångfald, vattenanvändningen, avskogningen, klimatförändringarna, utsläpp och användning av systemkritiska ämnen som fosfor, övergödning, giftspridning i jordbruket, plasten i havet…. listan kan göras lång.

Det märkliga är att media inte driver dessa frågor på en kontinuerlig nivå. Det brinner i Kalifornien och då nämns möjligen klimatfrågan. Isen smälter runt Svalbard (Spetsbergen sa vi förr) och några exotiska bilder på avmagrade isbjörnar får plats strax före vädret…. när det är hela vår existens och vårt samspel med naturen som håller på att rubbas av våra egna handlingar.

Varför är inte detta frågor som hela tiden tas upp varje dag? Är det för att innehållet i nyhetssändningarna måste locka publik – och det lockar inte publik att tala om livsstilsfrågor och problem på systemnivå? Nån annan ska göra något någon annanstans, någon annan gång.

Ska publiken hållas ovetande för att det skulle skada tittarsiffrorna? Det är isåfall precis samma sak som trump håller på med i USA. Tala tyst om de verkliga problemen och ge folk de besked de vill höra.

Varför accepterar vi att bli lurade? Hur kommer det sig att vår tids verkligt stora kriser fortfarande höljs i dimridåerna? När så mycket står på spel.

Länktips: Planetära gränsvärden: https://bit.ly/3n4pTOY

Den långa kedjan

Sommaren erbjuder en paus i det löpande arbetet och en möjlighet att reflektera över sin egen (in)riktning, roll, hur tiden används och hur omvärlden förändras. Varje dag är snarlik den föregående, men ändå… det är ju uppenbart att livet på jorden förändras av miljarder människors aktiva eller passiva val. Ett par veckors uppehåll i skrivandet på denna blogg illustrerar kanske just detta behov av reflektion.

De långa kedjorna
En tanke som blivit tydlig för mig den senaste tiden är hur sammanflätade våra liv är. Bara för att kunna äta, dricka och ha en fungerande bostad, ett uppkopplat liv och andra självklarheter krävs att en mängd andra människor gjort sin del. Aktivitetskedjorna är för det mesta helt osynliga för oss alla. Vi märker egentligen bara komplexiteten när den upphör att fungera. När strömmen går, när det blir stopp i ett kontinuerligt flöde, när något inte sker exakt som vi vant oss vid att det ska fungera. Bakom varje funktion finns långa kedjor av aktiviteter, ansvar och ekonomi. Bekymret är att funktions- och produktionsflödena avbryts på ett onaturligt sätt.

Överkonsumtion
När konsumenten betalat vad ne produkt eller funktion kostar i ”sista ledet” upphör ansvarstagandet och aktivitetskedjan tar slut. Konsumenten blir ett slags Svarte Petter som plötsligt förväntas förstå hur en produkt ska få fortsatt liv. I dessa överproduktionens och överkonsumtionens tider blir det för svårt. Det mesta kastas bort. Avfall kallar vi det och kommunerna förväntas hjälpa oss att bli av med det mesta. Allt från bananskal till uttjänta sänglampor; allt från en trasig regnrock till en färdigspelad CD-skiva – vi slänger allt mer i takt med att vi själva inte kan reparera eller ens hitta någon som vill eller kan reparera. Det går fortare och uppfattas som billigare att köpa nytt. Hur länge ska detta pågå?

(bild från ecoprofile.se, WWF m.fl)

Vem?
Vems roll är det att bryta mönstret, att ta till vara mer av det som kostat så mycket att ta fram och att förändra vårt sätt att förhålla oss till allt vi skaffar oss? Det finns ingen plats för livet när allt har blivit sopor. Fisken och fåglarna äter plast (och vi äter tydligen 5 gram plast i veckan, läste jag). Det är orimligt att vi fortsätter på det sättet. Vems roll är det att ändra vårt kollektiva och individuella beteende? Hur ska ett hållbart konsumtionsmönster skapas? Ett system som bygger på helhetstänkande och kretslopp? Där vi kopierar naturen (som ju inte har något avfall om vi tänker bort människan).

Var börjar förändringen?
På vilken nivå ska denna förändring starta, få gensvar och förverkligas? Hur ska dimridåerna kring vår tids förvirrade debatt om icke-frågor och fel frågor skingras? Hur kopplar vi detta till klimatfrågan, till ekosystemfrågan och till alla de andra planetära gränsfrågor som sedan 10 år är väl dokumenterade och beforskade? (Se bild på denna sida). Vems roll är det är lägga tyngdpunkten på det väsentliga istället för det förvirrande och marginellt intressanta? Var börjar vi?

Vart är tredje statsmakten på väg?

Professor Göran Svensson summerar i SvD den 22 mars ett antal typiska exempel på brister i det journalistiska arbetet, brister som gröper ur förtroendet för yrkeskåren och på sikt även för media generellt. Ännu är förtroendet för SVT och SR relativt högt, men i takt med att medievanor ändras och i takt med att information kan spridas på många sätt blir frågan om kvalitetsambitioner hos redaktioner allt angelägnare. (Länk till SvD se nedan).

En lång lista på felaktig journalistik
Det Göran Svensson räknar upp som exempel på arbetssätt som borde undvikas är i det närmaste en katalog över vad en god journalistik inte borde ägna sig åt. Tyvärr känns listan bara alltför välbekant. Lösryckta citat, missvisande rubriker, vinklade perspektiv, opartiskhet satt på undantag, fördjupning som får stå tillbaka för sensationspotential, en önskan att få makthavare att säga ”fel”, ledande frågor, bristande självkritik, en strävan att maximera publik snarare än att sträva efter en så sann bild som möjligt och flera andra exempel listas i artikeln.

Skillnader ?
Det Göran Svensson inte tar upp är medias kris. Hur neddragningar av redaktioner och en vikande annonsmarknad påverkat traditionella medier och skapat mindre utrymme för genomarbetning och faktakontroll. Framför allt de medier som agerar på en marknad måste ju hela tiden säkra sin egen framtid genom att generera intäkter. Det hade varit intressant om artikeln hade belyst skillnader hos licensfinansierade public service-medier och konkurrensutsatta medier. Arbetar dessa journalister på olika sätt?

Nyhetsurval
Jag skrev nyligen om Uppdrag Granskning och deras reportage från Grums kommun, som mycket väl kan etiketteras enligt flera av Göran Svenssons exempel på kvalitetsbrister. (Länk se nedan). Men man kan också rent generellt fundera över nyhetsurval i Aktuellt och Rapport. Om nu världen står inför några av mänsklighetens mest allvarliga hot sedan vår civilisation utvecklades kanske det hade varit rimligt att regelbundet och på nyhetsplats ge utrymme för politiker, forskare, näringsliv och organisationer som har viktiga budskap kring den dramatiska förändringen av världens ekosystemen, sambanden mellan energianvändning och klimatförändring, kemikaliefrågan, tillståndet i haven, dricksvattenresurserna osv osv. Kanske inte varje dag, men regelbundet. En viktig global fråga varje vecka det hade varit minst sagt rimligt.

Hoten som vi måste hantera
Sanningsrelativismen, detta att allting kan beskrivas som olika mycket sant beroende på utgångspunkt, är naturligtvis ett hot mot demokratin. När utbildningssystemet börjar slira på vad som är sant eller inte kring Förintelsen eller andra grundbultar i vår historieskrivning riskerar vi att allt i förlängningen kan ifrågasättas. Till slut blir allt en fråga om tyckande och om makt över det fria tänkandet. Näthatarna och de hot som följer i deras spår bidrar tyvärr till att det fria ordet försvagas, och i förlängningen hotas vår demokratis fundament. Det är därför det är så viktigt att den granskande tredje statsmakten fungerar.

Länktips: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/svensk-journalistik-lider-av-systemfel_4412667.svd
Om Uppdrag Granskning och Grums: http://christerowe.se/2015/03/nr407-att-vara-en-liten-kommun-irl-och-i-media/

Forskare och gräsrötter, strateger och övånare

Hållbar utveckling, eller varianten hållbar tillväxt, har blivit näst intill ett mantra de senaste åren. Alla inkluderar det, alla säger sig verka för hållbarheten, ingen säger sig förespråka det ohållbara, i alla fall inte i ord. Samtidigt sker utvecklingen märkligt långsamt. Trots att vi vet vad som måste göras är det svårt att förändra strukturer och beteenden. Troligen är det fel på belöningssystemen. Abstrakta hot som klimatförändringen eller utvecklingsländernas avlägsna problem märks inte i det dagliga livet. Eller – om de märks – så flyr vi. När jobben försvinner från Detroit blir staden delvis en spökstad.

Nya mål för hållbarhet
En grupp strategiskt tänkande forskare lanserar nu en idé om att det ska utarbetas nya mål för hållbarhet – ett nytt ramverk, med de planetära gränsvärdena som utgångspunkt. Det kan handla om:
att begränsa klimatpåverkan, att säkra materialanvändningen, att verka för ren luft, säkerställa stabila ekosystem,  att vi kan bibehålla en biologisk mångfald och att vi kan ha stabila kretslopp av kväve och fosfor. (Länk se nedan).

Inpå bara skinnet
Forskarnas budskap är viktigt för beslutsfattare inom näringsliv, politik osv. Men på vardagsnivån måste hållbarheten få ett konkret sammanhang och en begriplighet. Vi måste känna att något berör oss, uppleva med våra sinnen. Lika väl som vi fryser i kvardröjande vintervindar ska det kännas inpå bara skinnet att bryta mot hållbarhetens principer. Sammanhanget förutsätter samverkan.

Öarna
Jag har tidigare skrivit om öarnas betydelse som föregångare och inspirationskälla. Häromdagen bekräftades bilden. Orust Kretsloppsakademi hade årsmöte med ett 30-tal medlemmar på plats i Tegneby församlingshem. Det talades energiförsörjning, havsbaserad vågkraft, att utvinna energi ur havsströmmar, laddstolpar, elbilsmässor, solceller, energibalans, Orustmat, lokalproducerat, turism, hållbarhet, vikten av att varje samhälle hittar sitt gemensamma projekt osv. Engagemanget gick inte att ta miste på. Och efter 3,5 timme ville folk fortfarande inte gå hem…

Visar vägen
Öarna har en möjlighet att visa vägen eftersom man har en självupplevd identitet, givna fysiska förutsättningar och ett tydligt kretsloppssystem. Det intressanta är också var initiativkraften finns: hos en ideell förening.

Länktips: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=406&artikel=5480662 .
och Ecoprofiles artikel om detta: här.
Orust Kretsloppsakademi: http://www.orustkretsloppsakademi.se .
Om öarnas betydelse, bl.a.: http://christerowe.se/2012/03/oarna-har-en-nyckelroll/ .

Ekosystemtjänster i statsbudgeten

Länge har miljöengagerade efterlyst ”gröna” bokslut och därmed t.ex. att värdet av gratistjänster tas med i de ekonomiska boksluten. Så att därmed – för tydlighets skull – en asfalterad ängsmark inte enbart ökar BNP, så som systemen ser ut idag, utan att förlusten av en naturresurs vägs in i ekonomiska termer. När vatten inte längre flödar naturligt genom jord- och bergslager för att om några decennier bli drick- och njutbart kranvatten från en vattentäkt har en förlust uppstått, även om den ligger osynlig i tid och rum.

Kina och Elsa Beskow
Luft som förorenas med utsläpp skadar människor. Smog på en hälsovådlig nivå tvingar nu de kinesiska ledarna att börja rapportera tillståndet och på sikt även åtgärda problemen. När vi i Sverige talar om ekosystemtjänster har vi gärna våra naturromantiska glasögon på oss. Vi tänker på vackra vattendrag, böljande sädesfält, betande kor, Bregott-reklam, Elsa-Beskow-inspirerade sagobilder och har egna barndomsupplevelser som referensram. Naturen är vacker och oändlig. Evig.

Förändringen
Sakta inser vi att efterkrigstiden har förändrat mycket. Bäckens vatten kanske inte är drickbart? Herr Kantarell heter kanske Herr Becquerel. Inte en kotte kan vara helt säker längre. Gratisfunktionerna, ekosystemtjänsterna, har inte haft någon talan när ”Tillväxt råder, tyst det är i skogen, tyst i skogen….” .

Initiativ
Glädjande nog kommer nu ett sedan länge efterlängtat initiativ, som kan bana väg för kommuner och företag att göra sammalunda. Miljöminister Lena Ek skriver på regeringens hemsida att:

” I april förra året beslutade vi om ett nytt etappmål i miljömålssystemet som innebär att betydelsen av biologisk mångfald och värdet av ekosystemtjänster senast 2018 ska integreras i statens ekonomiska ställningstaganden och politiska avväganden. Med detta kommer Sverige på ett närmast banbrytande sätt att börja räkna in ekosystemtjänster i underlag till statsbudgeten.” 

2018
Detta innebär i alla fall ett första steg. I statsbudgeten för 2018 kommer det finnas med kalkyler och redovisning för hur olika beslut påverkar den biologiska mångfalden och de ekosystemtjänster som enligt forskningen är under starkt hot. I förlängningen finns därmed en möjlighet att följa upp antagandena och bygga en erfarenhetsbaserad, hänsynstagande ekonomi, som strävar efter att hålla sig inom de Planetära gränsvärden forskarna talar om.

Ringarna på vattnet
Och klarar regeringen detta, kommer det som en regnskur på midsommar säkert landa som ett krav på kommuner och landsting att klara detsamma innan 2023, om inte näringslivet hunnit före och redovisar integrerade värden och indikatorer för hur verksamheten påverkar biologisk mångfald och ekosystemtjänsterna. I absoluta tal eller relativa – det kan kvitta just nu. Bara det sker. Äntligen.

Undrar vilket företag som vill plocka PR-poäng på att förekomma staten? Något förslag?

Länktips: http://www.regeringen.se/sb/d/16858/a/207727

 

Varför går danskarna före?

Vad är det danskarna har förstått och vi svenskar inte förstått? Hur kommer det sig att omställningen till ett ekologiskt jordbruk går så mycket snabbare i Danmark än i Sverige? Kan det vara så att konsekvenserna av ”konventionellt” jordbruk blir tydligare i ett land där betydligt fler personer i relation till BNP är sysselsatta i denna bransch? Eller har det med fysisk närvaro att göra? Var ligger skillnaden?

Organic Denmark tackar Sverige
Ekologiskt Forum genomförde den 17 januari ett seminarium, där Klaus Bentzén, exportchef på Organic Denmark, beskrev skillnaden mellan attityder i våra två länder. I Danmark inser man att det konventionella industrijordbruket inte är långsiktigt hållbart. I Sverige finns fortfarande en bild av det räcker att produkterna kommer från Sverige, även om de är konventionellt framtagna. Denna skillnad gynnar den danska exporten av ekologiska produkter till bland annat Sverige.

Självbilder: Slättland mot skogsbygd
En skillnad kan vara att vi i Sverige inte, med ett par regioner som tydliga undantag, har livsmedelsproduktion som en viktig näringsgren. Självbilderna i Sverige och Danmark skiljer sig åt. Om en dansk ska beskriva ett typiskt danskt landskap måste det inkludera de öppna fälten, de låga husen och en närhet till produktionen, som en svensk generellt sett undantagsvis skulle beskriva. Här är det skogen, sjöarna, bruksorterna och närheten till det industriella lyftet under 1900-talet som framträder som tydligast. Hur maten kommer på bordet har de flesta svenskar inget eget förhållande till. Maten köper man, förpackad med bäst-före-datum. Den bara finns.

Kollektiva historier
Jag tror att förstahandsupplevelsen av djur, odling, förädling, distribution och försäljning spelar in för vår gemensamma bild av vad mat är. Genom att många svenskar saknar en egen självupplevd insikt om vilket arbete som ligger bakom varje produkt har kvalitetsfrågorna så mycket svårare att få genomslag hos oss. Att bo på landet i Sverige och överleva på vad jorden ger är förknippat med starka historier, uppbrott och kollektiva referenser som Karl-Oskar och Kristina, som blivit halvmytiska symboler för förändringen och omställningen av Sverige från fattigland till industrination. Men här finns också gemensamma referenser i Bullerbybarnen och en idylliserad bild av hur livet på landet kunde vara. Det är dessa våra kollektiva referenser reklamfolket använder när de försöker få oss att tro att margarin är en naturlig produkt som tagits fram på ett naturligt sätt.

Fler har egna referenser i Danmark
Utan att veta – jag har inte daglig tillgång till dansk reklam-TV – skulle jag tro att margarinreklamen i Danmark ser annorlunda ut. Det verkar osannolikt att förenklingar och halvsanningar skulle accepteras i ett land som Danmark, där många har en första- eller andrahandsinformation från livet på landet. Förståelsen för hur kvalitet hänger samman med hur vi vårdar jorden, hur vi sköter djuren och hur vi tar ansvar över generationsgränserna är rimligen högre i ett land där många vuxit upp nära djur och natur. Därmed blir det också rimligen lättare för danska politiker att ta beslut om regler för ett mer ansvarstagande och hållbart jordbruk.

Men en stark industri bromsar väl förändringen?
Samtidigt är dansk livsmedelsindustri naturligtvis lika stark som svensk verkstadsindustri när det gäller att framgångsrikt lobba för sina respektive branschers villkor. Så det skulle kunna vara precis tvärtom. En stark dansk livsmedelssektor skulle kunna bromsa förändringen, med hänvisning till sysselsättning, konkurrens etc. Detta bör granskas närmare. Vad säger danska intresseorganisationer? Vilken långsiktig utveckling arbetar de för?

Hur viktigt är det?
Ska vi lyssna till forskarna – och det måste vi väl – är vår hantering av naturens ekosystemtjänster och vår snabba eliminering av biologisk mångfald ett större bekymmer t.o.m. än klimatfrågan, som ju många insett vara en ödesfråga. Låt oss lära av danskarna och på köpet kan vi kanske exportera lite av svensk djurskyddslagstiftning, så att danskarna slutar klippa av de levande grisarnas knorrar och göra hundfoder av dem. Varje text ska ju ha en knorr på slutet.

Länktips: intryck från 17 jan på Ekologiskt Forum, genom Saltå Kvarn: här.
Den 1 november 2012 skrev jag här ”Vi vet vad en fjäril kostar”. Länk: här.

I en antropocen tidsepok

En av de forskare som gjort störst intryck på mig är Will Steffen *). Will är ofta i Sverige och är duktig på att kommunicera och begripliggöra sina teser och slutsatser. För några år sedan lyckades jag få honom till Ekocentrum i Göteborg för en föreläsning och nu såg jag häromdagen ett streamat föredrag från KTH i Stockholm, där Will Steffen förklarade varför han kallar vår nuvarande tidsepok ***) antropocen.

Geologerna har inte bollen längre 
Tidsåldrar brukar definieras med en startpunkt och en slutpunkt utifrån geologiska variabler. Under årmiljonerna har kontinenter förskjutits, asteroider slagit ner, drastiska förändringar för livet på jorden uppstått som fått utgöra referensramarna till de epoker geologerna definierat. Det nya är att det inte är geologerna som nu föreslagit att vi ska ange den nuvarande tidsåldern som antropocen. Det är klimatforskare som Will Steffen.

Stabila inomvärden
Diagrammen Will Steffen använder börjar vi känna igen vid det här laget. Temperatur, koldioxid och metanförekomst i atmosfären var några av de kurvor han visade upp. Tidsskalan var 2000 år och ibland flera 100.000 år. Varje gång visar diagrammen en märklig synkronitet. Höga temperaturer sammanfaller med höga förekomster av koldioxid. **)

Utanför ramen
Det Will Steffen övertygande visar är att de förändringar vi nu ser början på, och där ingenting tyder på att förändringen ska avstanna, är att värdena hamnar utanför de tidigare lägsta- och högstavärdena. Variationer förekommer hela tiden. Solaktivitet, El Niño och la Niña, slumpmässiga avvikelser.. .det finns många skäl till att klimatet på jorden genomsnittligt ser lite olika ut, oavsett tidsskala. Det nya är att  vi nu i rask takt bryter mot de +/- -värden som sedan länge varit rådande på jorden. Det nya är att mänsklig aktivitet har utlöst denna ”outside-the-framwork”-situation.

Skakigt
Det alarmerande är att ingen vet hur vi ska kunna vända utvecklingen. Bromsa den kanske går om vi minskar tillförseln av fossil koldioxid till atmosfären. Men att återgå till ett tidigare normaltillstånd är det ingen som vet hur det ska gå till. En tvågradersvärld, eller hemska tanke, en fyragradersvärld är kanske vad vi framgent måste räkna med, och möjligen även en instabilitet tills olika förändringar och konsekvenser av tinande tundror och smältande polarisar balanserats ut och hittat en ny jämviktsposition.

100 gånger snabbare utrotningstakt ?
Ännu värre är att det inte bara är klimatförändringen människan har satt igång. Vi utrotar djur och växter i takt som bara kan beskrivas som katastrofal. Vi överträffar den tidigare ”normala” utrotningstakten med något mellan faktor 10 och faktor 100. Tidigare kunde ett däggdjur på tusen utrotas under en tusenårsperiod. Nu sker utrotningen i en takt som vi bara anar konsekvenserna av.

Planetära gränsvärden
I det banbrytande arbetet som kallats ”Planetary boundries” eller planetära gränsvärden har Johan Rockström och ett antal andra forskare dels visat vilka frågor vi måste ha koll på för att säkra de biologiska förutsättningarna för liv som vi känner till det, dels räknat fram inom vilka gränsvärden vi måste klara att hålla oss globalt sett. Några gränsvärden är ännu inte satta, tex för kemikaliespridningen. Men när det gäller biologisk mångfald som är avgörande för ekosystemtjänsterna på jorden ligger vi idag skyhögt över gränsvärdet. Såväl på land som i havet. Som jag skrev häromdagen på denna sida har antalet fåglar i Storbritannien minskat med en miljon per år under ett halvsekel. Vi förstör det system som vi är beroende av och vi diskuterar det inte ens.

*) Läs om Will Steffen, från Australian National University,
här/.

**) Lite mer om det webbsända föredraget går att läsa   här.
Klimatskeptiker brukar invända att orsakssambanden är oklara. Att ”vi vet för lite”. Till det kan man säga att drygt 99% av vetenskapliga artiklar i ämnet hävdar att mänsklig aktivitet ligger bakom klimatförändringarna. Och: har vi egentligen råd att chansa – oavsett skuldbördan?

***) Den gängse benämningen på nuvarande geologiska tidsepok är holocen och beräknas ha börjat så nyligen som för 11500 år sedan. Den holocena epoken ingår i kvartärperioden som började för 1,8 millioner år sedan.