Måste ses: Breaking boundaries

Breaking Boundaries, the Science of our Planet är namnet på en ny bok av Johan Rockström. Netflix har dessutom producerat och lagt ut en dryg timmes dokumentär med samma rubrik, där huvuddragen av forskningen presenteras på ett tillgängligt sätt. Det finns ett antal planetära gränser, som vi människor måste respektera för att inte livet på jorden drastiskt ska förändras. Ozonlagret hotades för några decennier sedan av läckande freoner från kylskåp m.m. Världen tog sig samman och ozonlagret är nu tillräckligt för att skydda oss från den UV-strålning, som annars hade kunnat orsaka oerhörda problem. Ett globalt hot hanterades, bl.a. för att det fanns enkla kopplingar mellan orsak och verkan och för att det inte krävdes någon större omställning av vårt sätt att utveckla samhället. Men tyvärr är ozonlagret undantaget i listan på planetära gränser som vi måste respektera.

Boken förklarar filmens budskap

Skickligt kommunicerat
Filmen är skickligt producerad med grafik, som återkommer gång på gång. Grafik, som illustrerar hur människor som grupp korsar de gränser som leder oss alla in i riskzonen respektive högriskzonen, där risken handlar om en oåterkalleligt kraftig störning på planetens jämviktssystem. Systemet med återkommande årstider har gynnat inte bara människans odling, utan hela ekosystemets utveckling, där blomning, pollinering, skörd osv har fungerat i ett intrikat samspel. Det nuvarande årstidssystemet har vi haft i cirka 10000 år. På 50 år har människan rubbat jämvikten, så att det lokala klimatet och vädret inte längre kan anses givet.

Artutrotningen
Även om klimathotet är det som diskuteras mest, är artutrotningen enligt forskarna betydligt värre, sett ur perspektivet med planetära gränser. Människan har påverkat artförekomster, antal individer och balansen mellan olika växter och djur på ett synnerligen allvarligt sätt. Av alla världens fåglar är numera de vilda fåglarna i minoritet för att ta ett exempel. Växtgifter dödar insikter i en skala som vi inte är medvetna om. Haven är delvis utfiskade och konstgödseltillförsel övergöder våra sjöar och hav på ett sätt, som har gjort Östersjön till världens kanske mest förorenade hav.

Hög tid att korrigera för misstagen
Det viktiga är kanske inte alla fakta, eftersom de ändrar sig år från år. Det viktiga är att så många som möjligt förstår digniteten i dessa frågor och börjar ifrågasätta företag som förstör livsmiljön, börjar ställa krav på politiker att lagstiftningen snarast måste skärpas, själva börjar fundera på vilka beteenden som skadar planeten och vilka som är OK. På ett sätt är detta inte partipolitik. Det är en överlevnadsfråga, som alla tänkande människor behöver förhålla sig till. Att fortsätta som förut håller inte. Vi måste korrigera för 1900-talets felaktiga vägval så att det finns en framtid för kommande generationer.

Fasa ut de ohållbara – de ska inte få förstöra för de andra
Allra enklast är ju att ställa krav på alla företag att de inom säg 10 år ska kunna visa hur de bidrar till att miljön och samhället blir bättre, än om de inte fanns. Ohållbar, skadlig verksamhet har inget existensberättigande. Lägg bevisbördan på företagen, på de offentliga verksamheterna och på civilsamhället att visa att man har ett långsiktigt positivt inflytande på de planetära gränserna, gärna i kombination med Ellen MacArthurs Donut-modell eller motsvarande, så att även de sociala frågorna inkluderas i hållbarheten. Pengarna måste komma i sista hand. Och inte i första, som idag.

Balansera fyra nyttor
Jag brukar ofta påpeka behovet av en ny balans mellan fyra olika nyttor.
Politiker, företagsledare och alla andra måste kunna visa hur dessa fyra nyttor balanseras på ett långsiktigt, rättvist och hållbart sätt. Vi behöver ha ett samhälle som klarar av att balansera samhällsnytta (skatter, utbildning, infrastruktur, sjukvård…), framtidsnytta (kommande generationers förutsättningar att kunna leva ett bra eller bättre liv), företagsnytta (verksamheters livskraft, drivkrafter och resultat…) med individnytta (varje människas rimliga krav på livsförutsättningar, glädje, självförverkligande och sammanhang…). Idag är vinstintresset överordnat allt annat. Det har visat sig inte fungera. Att utveckla modeller för hur de fyra nyttorna balanseras måste bli hemläxan för var och en som gör anspråk på att vilja utveckla någon del av samhället.
Samtidigt måste vi klara av att hålla en tydlig kompassriktning när det gäller kultursfärens roll – för demokrati, för jämlikhet, för människovärdet och för betydelsen av det fria ordet.

Alla borde se filmen för att förstå var vi står och hur bråttom det är att bli överens om prioriteringarna. En delfråga i detta är vem som egentligen är ”vi”.

90 procent fel

I fredags den 20 september samlades miljoner människor runt om i världen för att påminna oss alla och våra ledare om att klimatfrågan fortfarande inte är löst. Det går inte att undvika att nämna detta.

För Greta började resan i augusti 2018 utanför Riksdagshuset

”Lyssna inte på mig”, säger Greta Thunberg, ”lyssna på forskarna och gör något!” De makthavare som vägrar lyssna på budskapet har naturligtvis en annan agenda och söker efter olika vägar att kunna kringgå frågan. I totalitära stater är det enkelt. Makten äger vad som är sant. I länder där politiken till viss del spelar med på demokratins villkor (så länge det passar) hittar makthavarna andra sätt att kringgå frågan. Det finns de som säger att Greta borde gå i skolan istället för att strejka. Ett artigt sätt att säga ”håll käften – vi vill inte höra vad du har att säga”. Det finns de som avfärdar hennes budskap på andra grunder.

Vad säger de till sina barn och barnbarn?
De som motarbetar klimatfrågan och hävdar att Gretas budskap är fejk eller överdrivet hittar alltid någon undersökning eller någon forskare som har en avvikande åsikt. Mitt intryck är att de gör detta för att legitimera sin egna livsstil, dvs att slippa erkänna att deras egna beteende är skadligt för framtiden. Särskilt påtagligt är det att så många äldre och män tycks ingå i kretsen av ”klimatförnekare”. I olika grad hävdar man att ”det är inte så bråttom”, ”det är viktigare att kolla på naturliga orsaker till förändringarna” och ”vetenskapen är inte ense”. Som om det gäller att vinna tid och att fortsätta bete sig klimatskadligt så länge det går. Som för att slippa ändra livsstil eller att behöva se sina aktier i fossilindustrin (bokstavligen) gå upp i rök. Jag undrar vad de säger till sina barn och barnbarn. Kommer de att säga att ”vi gjorde ju bara vad alla andra gjorde” eller ”vi visste inte bättre”?

90 % är fel
Ska vi ner till drygt 1 ton CO2 per person och år för att klara IPCC:s mål om en temperaturhöjning om max 2 grader behöver 90% av dagens utsläpp elimineras. Nio av tio saker vi gör idag behöver antingen bli ogjorda eller göras på ett helt annat sätt. Det handlar inte om osthyvelpolitik eller att källsortera lite bättre. Det är inte på marginalen förändringen måste ske. Det är systemförändringar som måste till. Helt andra sätt att skapa försörjning, att bo, att resa, att hantera energi, material och pengar. När ska detta sjunka in? Och hur?