Klimatalliansen.nu lanserade sig i veckan med en artikel på DN-Debatt signerad Anders Wijkman, Gudrun Schyman, Kristina Persson och KG Hammar m.fl. Med 15 uppropsliknande punkter summerar man vad som behöver tas tag i från beslutsfattarnas horisont, för att vi ska ha en chans att klara klimatutmaningen. Det går att ha synpunkter på flera av de 15 punkterna och det vore kanske bra. Texten presenteras för övrigt i något längre format på föreningens hemsida. (Länk se nedan).
Jag hade tänkt peta i punkterna, men …
Först tänkte jag ägna denna bloggtext till att bena i några av de 15 punkterna, där jag vill komplettera eller ifrågasätta formuleringarna. Men efter ett nära två timmar långt telefonsamtal med klimatkämpen Ragnar Jönsson, som driver flera klimatgrupper på Facebook, landade jag i en några andra slutsatser. I slutet av denna bloggtext skickar jag ändå med ett konkret tips om någon från Klimatalliansen.nu skulle råka läsa…
Ett – det finns många initiativ
Det finns många initiativ på klimatområdet. Föreningar och lösare nätverk som var och en på sitt sätt försöker bidra med opinionsbildning, kunskap, förslag, aktioner och lobbying. Av de existerande räcker det att nämna Greta Thunberg och Fridays for Future, Extinction Rebellion, Klimatriksdagen och Naturskyddsföreningen Klimatgrupp för att peka på hur många olika, men även snarlika, initiativ det finns. Och det är min första invändning mot Klimatalliansen.nu – att det ju redan finns flera klimatinitiativ som på snarlika sätt försöker kanalisera engagemanget hos fåtalet engagerade i syfte att nå ett ännu slumrande flertal och ett genuint politiskt genomslag. Vad är det för fel på de initiativ som finns? Varför ytterligare ett? Söndra och härska verkar vara motkrafternas bästa strategi.
Två – ”tidigare….”
Företrädarna, undertecknarna av DN-artikeln, och framför allt de kända namnen, är alla ”tidigare”. Tidigare partiledare (V och F!), tidigare EU-parlamentariker, tidigare (S)-minister, tidigare ärkebiskop osv. Vad sänder det för signal? Att de nu är fria att säga vad de tycker, men att den aktiva yrkesrollen begränsar möjligheten till detsamma? Hittade man ingen aktiv känd företagsledare, ingen aktuell och upphaussad influencer, ingen TV-kändis…?
Tre – vad blir man medlem i och vem uttalar sig i föreningens namn?
På hemsidan är det väldigt oklart vad ett medlemskap i Klimatalliansen innebär. Är det egentligen ett nätverk mer av typen Greenpeace eller är det en folkrörelseliknande verksamhet med årsstämma, lokalavdelningar och gräsrotsdemokrati man siktar på? Vem uttalar sig i föreningens namn? Formen för verksamheten är oklar. Inte ens de 15 undertecknarna av DN-artikeln har gått och in gillat de uppföljande Facebook-inlägg föreningen lagt ut. Lanseringen i ”gammelmedia” och på sociala plattformar har nog inte koordinerats speciellt noga. Jag är inte så aktiv på twitter, men jag följer några personer där. I skrivande stund är det 28 personer som följer @Klimatalliansen på twitter. När jag kollar vilka följarna är hittar jag President Biden med sitt @PUTUS-konto bland de 28 (!).
Fyra – abstraktionsnivån är ett problem
Initiativen behövs. Klimatfrågan är akut och borde vara en gemensam angelägenhet för de demokratiska partierna. Men miljörörelsens och senare även klimatrörelsens dilemma är ju att motkrafterna är så starka. Business-as-usual är så integrerat i våra vardagliga liv att vi inte ser hur manifestets 15 punkter skulle kunna förverkligas. Och kan vi gräsrötter inte formulera kraven på ett medialt tillgängligt sätt, utan abstraktioner, så får vi inte maktens aktörer att förflytta sig. Det behövs andra former än de gängse. Inte nödvändigtvis utomparlamentariska uppror, utan helt nya plattformar och strukturer som kan kanalisera både frågeställningar, debatt och lösningar.
Idé – virtuell kommun
Till exempel skulle en ny beslutandenivå för de långsiktiga, nödvändiga, frågeställningarna kunna inrättas. Först på försök i två år för att utvärderas och därefter permanentas i någon form. Om det inrättas en ”virtuell kommun”, som alla svenska medborgare per automatik blir medborgare i, kan denna plattform fungera parallellt med de nuvarande tre nivåerna kommun, region, stat. Kommuner kan då välja att delegera vissa frågor till den virtuella beslutsplattformen, där mer av direktdemokrati kan få ta plats. För att skapa legitimitet kring förändringsbeslut om inte annat. Kanske rådgivande i vissa lägen, men kanske även beslutande…
Idé forts – det har med legitimiteten och tidsaxeln att göra
Om inte annat borde detta utredas på ett skyndsamt sätt. Just för att det är bråttom. Den virtuella kommunen skulle kanske enklast fånga upp prioriteringsfrågor av typen ”ska vi prioritera bostäder av en viss typ…” eller ”är det rimligt att avveckla en företeelse på 3, 5 eller 7 år” ? Om vi menar allvar med det som Klimatalliansen skriver om 10% utfasning av fossilberoendet per år är det stora förändringar som samhället står inför och då räcker inte ett val vart fjärde år för att ge legitimitet åt alla detaljbeslut.
Ett litet tips till Klimatalliansen
Slutligen skulle jag föreslå Klimatalliansen att i anslutning till varje av de 15 avsnitten addera 3-4 studiecirkelfrågor som olika grupper kan välja att diskutera. Dvs hjälpa till att konkretisera de halvabstrakta mål och ambitioner som punkterna ger uttryck för. Så att det äntligen blir lite verkstad. Det måste vara slutsnackat nu, snart 30 år efter Rio-konferensen och 50 år efter Stockholms-konferensen. Det är vi skyldiga våra barn och barnbarn.
Länktips: https://www.klimatalliansen.nu
Hur kan man i en kommun påskynda beslut i klimatfrågor?
Hej Ulla-Britt. Tack för din fråga. Alla behöver göra sin bit, dvs den del man har rådighet över. Privatpersoner kan styra en hel del kring sin konsumtion, företag kan välja olika bra lösningar ur klimatperspektiv, ändra sina affärsmodeller osv. Kommuner har ett jättestort ansvar som stor beställare av varor och tjänster, där varje missad chans att göra något som är bättre för miljö och klimat fördröjer omställningen och istället i värsta fall förvärrar krisen.
Jag vet inte om du är politiker eller arbetar inom kommunen, alternativt bara bor i en kommun som du tycker gör för lite. Oavsett tror jag att händelseutvecklingen den allra senaste tiden illustrerar hur viktigt det är att ha en levande dialog mellan styret och de styrda. Demokrati kan aldrig reduceras till en valdag vart fjärde år (eller som i Rysslands fall inte ens handla om det). Det vi kallar samhälle kommer att kräva en annan slags medverkan om vi ska klara omställningen. Särskilt som decennier av icke-beslut nu kommer att tvinga fram drastiska förändringar som är svåra att hantera ur rättviseperspektiv. Därför behöver beslut förankras, diskuteras och ”bli giltiga” på ett annat sätt än vi är vana.
Det är också starka särintressen som bevakar sina ”rättigheter”. Försämringar brukar vara accepterade om de uppfattas som dels legitima, dels att de slår rättvist. Under pandemin har vi alla accepterat inskränkningar i vårt liv, och majoriteten har ansett att reglerna har varit relativt lika för alla och därmed acceptabla.
När folk med kontakter, resurser eller makt kringgår sina egna regelverk (som Boris Johnson med sina fester på 10 Downing Street) krackelerar fasaden och kontraktet mellan styre och styrda får sig en knäck. Den fria pressens granskande roll är viktig i det sammanhanget.
Jag tycker att kommuner generellt borde peka på de svårigheter som finns i att ingen har rådighet över samhället i sin helhet och att vi därför snabbt måste hitta nya sätt att enas om framkomliga, demokratiskt förankrade, sätt att tackla frågor som rör individer, civilsamhälle, näringsliv, välfärd, utbildning, transporter osv för att äntligen slippa onödig dragkamp om vems fråga det är, eller dessa ständiga suboptimeringar som är så vanliga. De 290 kommunerna kan gå samman, som i nätverket Klimatkommunerna, och ta hjälp av varandra, men också uppvakta staten om behovet av samordning på samhällsnivå, där alla berörda både kan få inflytande och få ta ansvar. Vi behöver nya administrativa grepp i en bråttom-tid.
Jag var medförfattare nyligen till en skrivelse till Infrastrukturministern, där vi påtalade behovet av statlig styrning av hur systemet med laddstolpar ska utvecklas. Ett av våra förslag handlade om att inrätta ett slags ”1177” för kommuner, vägsamfälligheter, företag, brf:er, hyresvärdar och andra, som behöver vägledning i frågan.
Det är många delfrågor som skulle behöva ett ”1177” som att minimera felgrepp och felbeslut.
Ett annat tips slutligen ,som jag skrivit om, är belgiska Leuven, som har utvecklat en ny form av lokalt ansvarstagande, där alla berörda bjuds in att ha synpunkter och/eller ta ansvar. Även i Sverige finns lovvärda lokala initiativ som förtjänar att spridas, där man hittat kloka sätt att ta till vara engagemang, kunskap och tid. Öar som Koster tål att studera närmare, men även hur man arbetat i Gårdsten (tidigare problemförort i Göteborg) med att vända en negativ utveckling.
Det svåra för många kommuner är att det är så detaljreglerat vad som ska göras och hur – det är svårt att vara innovativ i en myndighetssfär. Alla förväntar sig ju samma behandling imorgon som igår. Det ingår i uppdraget. Samtidigt som världen skriker efter förändring.
Lycka till.