Klimatalliansen tänker fel

Det kan tyckas som en bra idé att starta ett nytt politiskt parti när en viktig fråga behöver en uppmärksamhet den kanske inte får i debatten. Klimatalliansens talesperson, tillika tidigare ledaren för Vänsterpartiet och grundaren av Feministiskt Initiativ, Gudrun Schyman, motiverar starten av Klimatalliansen som politiskt parti just med detta. Hennes nya partibildning är tänkt att göra klimatfrågan till en så viktig fråga att det offentliga samtalet inför valet ska handla om klimatet. Jag tror att det är fel tänkt.

Samarbete eller konfrontation?
I ett uttalande till DN säger Schyman: ” Vi tror att vi kan vara effektiva som en blåslampa i baken på politiken om vi också deltar i valrörelsen”. Där kan man också läsa: ” Klimatalliansen startades i höstas av en grupp blocköverskridande debattörer som kommit samman för att satsa på klimatet i politiken. Att söka allianser bortom den konventionella höger- och vänsterskalan är ett av partiets angreppssätt.” Redan här uppstår ett stort frågetecken. Konkurrerar verksamheten med de övriga partierna eller är det en samarbetsplattform över partigränserna man strävar efter? Erfarna politiker som Schyman inser att det gäller att få medialt genomslag för sina budskap. Och ur det perspektivet är kanske en partibildning lockande. Men ser man till medias logik och hur en valrörelse är upplagd är partibildning ologisk och kanske t.o.m. kontraproduktiv till det man vill åstadkomma. Och då menar jag inte primärt att initiativet kan splittra rösterna på fler partier.

Klimatfrågan står över politiken
Att klimatfrågan är synnerligen angelägen och att det brådskar att hitta framkomliga vägar råder det ingen tvekan om. Det logiska vore enligt min mening att avpolitisera klimatfrågan om den ska få en dignitet bortom det dagliga politiska ställningskriget. Vi måste inse att klimatet förändras i en takt som är totalt oacceptabel och där omställningen och anpassningen av samhället kräver ett så brett samförstånd som möjligt, inte ytterligare konfrontation. Den tidigare ärkebiskopen KG Hammar formulerar sig så här på Klimatalliansens hemsida: ”Vi behöver leva i fred med skapelsen, allt som finns tillsammans med människan på denna planet. Det betyder att vi behöver en omvändelse och ett nytänkande på djupet avseende vår plats i tillvaron. Inte som tillvarons herrar utan som medlevande i en livets väv som omfattar allt.”

Bortom skattesatser och miljardrullning i budgeten
Det han formulerar är inte en valplattform för ytterligare politisk dragkamp mellan olika samhällsutopier, utan snarare en grundläggande idé om hur människan, vår nuvarande civilisation, behöver tänka om och göra rätt på en fundamental nivå, inte agera på en nivå som handlar om skattesatser och plus och minus i hur många miljarder i investeringar till smarta lösningar som är optimalt. Om dagspolitiken handlar om vilken smak såsen ska ha när vi lagar middagsmat, är KG Hammars och allas vår fråga snarare hur köket ska se ut och vem som ska arbeta i köket.

En möjlighet att driva en initierad och ifrågasättande agenda
Alliansen som de borgerliga partierna bildade ledde till en ny regering 2006. Fyra partier gick samman och strävade efter ett gemensamt mål. Den schymanska alliansen blandar ihop begreppen när man å ena sidan vill se klimatfrågan som den övergripande fråga den är, samtidigt som man å andra sidan vill delta i kapplöpningen om väljarnas röster på den traditionella politiska arenan. Att vara en initierad och identifierbar påtryckargrupp hade varit mer intressant ur ett övergripande perspektiv.

Alla partiers interna debatt behöver utvecklas
Då hade man kunnat driva en ifrågasättande agenda gentemot alla partier och kunnat motivera sin position utifrån ett allmänt samhällsperspektiv. Det hade varit väldigt intressant med partipolitiska interna diskussioner inom varje parti hur den som bryr sig om klimatfrågan ska rösta. För att på allvar förskjuta diskussionen bland partiaktiva, sympatisörer och väljare i varje parti i rätt riktning. Nu blir klimatfrågan, när Klimatalliansen ställer upp som motståndare istället för medspelare, en extern fråga som inte kommer att leda till någon ny slags interndebatt inom varje parti.

Vad säger du till till dina barn?
Synd, tycker jag. Det hade varit väldigt intressant att se alla Riksdagens partier formulera sig inför de existentiella och ansvarsmässiga frågor som hade kunnat väckas av en Klimatallians överordnad dagspolitiken. ”Vad säger du till dina barn och barnbarn när du lät bli att korrigera för de effekter du visste att utsläppen orsakar?” Eller ” Vilka krav är rimliga att ställa på våra politiker under kommande mandatperiod?”

Länktips: Klimatalliansens hemsida och några av personerna bakom: https://klimatalliansen.nu/#vilkaviar

Vad vill Klimatalliansen?

Klimatalliansen.nu lanserade sig i veckan med en artikel på DN-Debatt signerad Anders Wijkman, Gudrun Schyman, Kristina Persson och KG Hammar m.fl. Med 15 uppropsliknande punkter summerar man vad som behöver tas tag i från beslutsfattarnas horisont, för att vi ska ha en chans att klara klimatutmaningen. Det går att ha synpunkter på flera av de 15 punkterna och det vore kanske bra. Texten presenteras för övrigt i något längre format på föreningens hemsida. (Länk se nedan).

Jag hade tänkt peta i punkterna, men …
Först tänkte jag ägna denna bloggtext till att bena i några av de 15 punkterna, där jag vill komplettera eller ifrågasätta formuleringarna. Men efter ett nära två timmar långt telefonsamtal med klimatkämpen Ragnar Jönsson, som driver flera klimatgrupper på Facebook, landade jag i en några andra slutsatser. I slutet av denna bloggtext skickar jag ändå med ett konkret tips om någon från Klimatalliansen.nu skulle råka läsa…

Ett – det finns många initiativ
Det finns många initiativ på klimatområdet. Föreningar och lösare nätverk som var och en på sitt sätt försöker bidra med opinionsbildning, kunskap, förslag, aktioner och lobbying. Av de existerande räcker det att nämna Greta Thunberg och Fridays for Future, Extinction Rebellion, Klimatriksdagen och Naturskyddsföreningen Klimatgrupp för att peka på hur många olika, men även snarlika, initiativ det finns. Och det är min första invändning mot Klimatalliansen.nu – att det ju redan finns flera klimatinitiativ som på snarlika sätt försöker kanalisera engagemanget hos fåtalet engagerade i syfte att nå ett ännu slumrande flertal och ett genuint politiskt genomslag. Vad är det för fel på de initiativ som finns? Varför ytterligare ett? Söndra och härska verkar vara motkrafternas bästa strategi.

Två – ”tidigare….”
Företrädarna, undertecknarna av DN-artikeln, och framför allt de kända namnen, är alla ”tidigare”. Tidigare partiledare (V och F!), tidigare EU-parlamentariker, tidigare (S)-minister, tidigare ärkebiskop osv. Vad sänder det för signal? Att de nu är fria att säga vad de tycker, men att den aktiva yrkesrollen begränsar möjligheten till detsamma? Hittade man ingen aktiv känd företagsledare, ingen aktuell och upphaussad influencer, ingen TV-kändis…?

Tre – vad blir man medlem i och vem uttalar sig i föreningens namn?
På hemsidan är det väldigt oklart vad ett medlemskap i Klimatalliansen innebär. Är det egentligen ett nätverk mer av typen Greenpeace eller är det en folkrörelseliknande verksamhet med årsstämma, lokalavdelningar och gräsrotsdemokrati man siktar på? Vem uttalar sig i föreningens namn? Formen för verksamheten är oklar. Inte ens de 15 undertecknarna av DN-artikeln har gått och in gillat de uppföljande Facebook-inlägg föreningen lagt ut. Lanseringen i ”gammelmedia” och på sociala plattformar har nog inte koordinerats speciellt noga. Jag är inte så aktiv på twitter, men jag följer några personer där. I skrivande stund är det 28 personer som följer @Klimatalliansen på twitter. När jag kollar vilka följarna är hittar jag President Biden med sitt @PUTUS-konto bland de 28 (!).

Fyra – abstraktionsnivån är ett problem
Initiativen behövs. Klimatfrågan är akut och borde vara en gemensam angelägenhet för de demokratiska partierna. Men miljörörelsens och senare även klimatrörelsens dilemma är ju att motkrafterna är så starka. Business-as-usual är så integrerat i våra vardagliga liv att vi inte ser hur manifestets 15 punkter skulle kunna förverkligas. Och kan vi gräsrötter inte formulera kraven på ett medialt tillgängligt sätt, utan abstraktioner, så får vi inte maktens aktörer att förflytta sig. Det behövs andra former än de gängse. Inte nödvändigtvis utomparlamentariska uppror, utan helt nya plattformar och strukturer som kan kanalisera både frågeställningar, debatt och lösningar.

Idé – virtuell kommun
Till exempel skulle en ny beslutandenivå för de långsiktiga, nödvändiga, frågeställningarna kunna inrättas. Först på försök i två år för att utvärderas och därefter permanentas i någon form. Om det inrättas en ”virtuell kommun”, som alla svenska medborgare per automatik blir medborgare i, kan denna plattform fungera parallellt med de nuvarande tre nivåerna kommun, region, stat. Kommuner kan då välja att delegera vissa frågor till den virtuella beslutsplattformen, där mer av direktdemokrati kan få ta plats. För att skapa legitimitet kring förändringsbeslut om inte annat. Kanske rådgivande i vissa lägen, men kanske även beslutande…

Idé forts – det har med legitimiteten och tidsaxeln att göra
Om inte annat borde detta utredas på ett skyndsamt sätt. Just för att det är bråttom. Den virtuella kommunen skulle kanske enklast fånga upp prioriteringsfrågor av typen ”ska vi prioritera bostäder av en viss typ…” eller ”är det rimligt att avveckla en företeelse på 3, 5 eller 7 år” ? Om vi menar allvar med det som Klimatalliansen skriver om 10% utfasning av fossilberoendet per år är det stora förändringar som samhället står inför och då räcker inte ett val vart fjärde år för att ge legitimitet åt alla detaljbeslut.

Ett litet tips till Klimatalliansen
Slutligen skulle jag föreslå Klimatalliansen att i anslutning till varje av de 15 avsnitten addera 3-4 studiecirkelfrågor som olika grupper kan välja att diskutera. Dvs hjälpa till att konkretisera de halvabstrakta mål och ambitioner som punkterna ger uttryck för. Så att det äntligen blir lite verkstad. Det måste vara slutsnackat nu, snart 30 år efter Rio-konferensen och 50 år efter Stockholms-konferensen. Det är vi skyldiga våra barn och barnbarn.

Länktips: https://www.klimatalliansen.nu