Monthly Archives: februari 2023

Presidentval i USA nästa år…??

Posted on by
Reply

I fyra år var Donald Trump president i USA. Han vägrar fortfarande acceptera att han förlorade återvalet 2020 mot Joe Biden. Och nyligen meddelade Trump att han tänker ställa upp i republikanernas urvalsprocess för att bli partiets kandidat till 2024 års presidentval. Att så mycket (fortfarande) kretsar kring den förre presidenten i rapporteringen från USA beror på den extrema position han tar i politiska frågor och det gensvar hans förslag fortfarande får hos en bred allmänhet. Det är svårt för en motkandidat till Trump, inom det republikanska partiet, att bortse från det stöd Trump har och vilka åsikter dessa väljare står för.

En splittrad bild
Dilemmat för Republikanerna är att mellanårsvalet 2022 påfallande ofta gick dåligt för de kongresskandidater Trump stödde. Även om Republikanerna vann en majoritet av delegatsplatserna i representanthuset var valframgången begränsad och även när de nyvalda skulle välja talman uppstod en ovanlig situation, då en liten grupp högerpolitiker obstruerade och förlängde proceduren. Partiet är splittrat och det är fortfarande i praktiken Trump som bestämmer agendan, trots att han inte har någon formell position i partiet. Men ingen vågar på allvar utmana Trump, eftersom man vet att valet endast kan vinnas om den väljargrupp han skickligt mobiliserat också röstar på partiets kandidat.

Det är fortfarande Trump som alla måste förhålla sig till
Det är naturligtvis ett dilemma för Republikanerna att de behöver Trump, samtidigt som de politiker som vill bli nominerade måste utmana honom om att vara nummer ett. Och de kandidater som försöker föra fram seriösa politiska förslag tvingas blanda in populistiska och orealistiska förslag i sina budskap för att hålla trumpisterna nöjda. På det sättet är det fortfarande Trump som dikterar villkoren för primärvalen på den republikanska sidan.

Ska Biden vara president till 86 års ålder?
På den demokratiska sidan har man också huvudvärk. Joe Biden är president, men är född 1942 och skulle – om han blir vald 2024 – vara 82 år när han väljs och 86 om han sitter hela mandatperioden. Med tanke på hur tufft program en president har, är det kanske inte så rimligt att vara så till åren när man har ett toppjobb på den nivån. Och detta kommer även republikanerna påpeka och väljarna fundera över. Är det rimligt att ge Joe Biden fyra år till? Finns det ingen bättre kandidat? En karismatisk Bill Clinton-typ? Eller en klok Al Gore-kopia i 50-årsåldern? Så även Demokraterna bävar inför nästa års val. Vem ska säga till Biden att han ska kliva av? Och vem ska kliva fram istället?

Amerikanerna har fortfarande svårt att försvara sin demokrati
En tredje tveksamhet i det amerikanska politiken är hur rättsväsendet ska hantera efterspelet av stormningen av Capitoleum den 6 januari 2021, när Trump-lojala halvmilitära grupper, på Trumps uppmaning, gjorde vad de kunde för att stoppa ”stölden” av valet. Det verkar i dagsläget osannolikt att någon åklagare ställer Trump inför rätta för stormningen. Det är objektivt sett naturligtvis förödande för rättsuppfattningen att Trump kommer undan med sitt försök till statskupp. Men det var bara ett tiotal av de republikanska kongressledamöterna som ställde sig bakom kravet på att ställa Trump inför riksrätt den 13 januari 2021. Liz Cheney var en av dessa, men hon ”straffades” i valet 2022 och fick inte förnyat förtroende i kongressen. Det är mot den bakgrunden man måste se hur rättsväsendet agerar. Ett åtal mot Trump för stormningen kommer att ses som en politisk rättegång av stora delar av befolkningen. Den åklagare som väljer att åtala Trump måste räkna med att bli måltavla för en aggressiv högeropinion, där det bevisligen finns människor som beväpnar sig och är beredda att använda vapen för att hävda sin ståndpunkt.

”Javisst, särskilt som vår kandidat kommer att vinna…”
Jag noterar en liten detalj i USA-rapporteringen. En representant för Republikanerna får frågan av en journalist om den som vinner nomineringen till presidentvalet kommer att acceptera valutgången. Svaret blir ”Javisst, särskilt som vår kandidat kommer att vinna”. Dvs det är fortfarande samma dubbla budskap om att republikanerna respekterar valresultatet eftersom man kommer att vinna. I god trumpistisk anda. (Inslaget återges på en av David Pakmans många inslag).

Glöm inte…
Låt oss heller inte glömma att det största partiet av de fyra partier som enats om hur Sverige ska styras under fyra år, Sverigedemokraterna, för några år sedan nominerade Donald Trump till Nobels fredspris. De högerextrema finns här och har aldrig haft så stort inflytande i Sverige som nu. Vaksamhet och motstånd, tack.

Länktips: SD står bakom nomineringen av Donald Trump till Nobels fredspris även efter stormningen av Capitoleum; https://www.svt.se/nyheter/utrikes/sd-nominering-av-trump-till-fredspriset-kvarstar

Vi behöver modiga universitet!

Posted on by
Reply

I Göteborgs-Posten den 26 februari skriver Cecilia Solér på debattsidan om forskningen på Handelshögskolan vid Göteborgs Universitet. (Se nedan). Hon beskriver en intern kultur som tycks präglas av män som främjar andra män i deras karriärer. Hon beskriver hur ifrågasättande och nytänkande tycks få stå tillbaka för traditionella perspektiv och hur svagt institutionen förhåller sig till hållbar utveckling. Bara det faktum att Cecilia Solér känner sig manad att diskutera de här frågorna externt illustrerar i sig hur lite respons hon tycks få internt på de tankar hon säkerligen fört fram. Att gå ut i pressen är ju inte det första man gör på en arbetsplats när man är besviken på hur ledningen agerar.

Ska den ohållbara ekonomin vara basen för utbildningarna?
Ska vi lyckas med Agenda 2030 och de hållbarhetsmål som både politiker och näringslivsföreträdare säger sig vilja uppnå måste forskningen lyhört ligga i framkant. Forskningen behövs som en stabil förutsättning för kunskapsutveckling och för att främja fortsatt svensk konkurrenskraft. Kanske ännu viktigare är att utbildningarna vid våra universitet håller hög aktualitet och är relevanta för de arbetsgivare som vill få in kompetens i sina organisationer. Om vi inte utbildar de nya beslutsfattarna på rätt sätt lär vi inte kunna förändra samhället i en hållbar riktning. Det är ju de ohållbara lösningarna som i decennier har fått råda.

Hur ser egentligen den hållbara ekonomin ut?
Det behövs en helt ny och ifrågasättande akademisk kompetens, där gamla sanningar konfronteras med moderna begrepp och prioriteringar. Andreas Cervenca visade i sin bok Girig-Sverige hur den rådande ekonomin har gett Sverige ett stort antal miljardärer och hur klyftorna vuxit som en följd av den förda politiken. Några har blivit rikare, medan flertalet har förlorat. Marknadstänket har infiltrerat välfärdssektorn, elever och patienter har blivit kunder och då gäller andra villkor. Mycket av det som präglat de senaste decennierna har handlat om volymer, omsättning och vinst. Ska vi komma till rätta med de problem som dagens ekonomi orsakat är det nödvändigt med en mångsidig diskussion om hur det hållbara samhället ser ut och hur vi når dit. Att fortsätta överkonsumera jordens resurser är inte hållbart.

Vad är det man är rädd för?
Handelshögskolan i Göteborg har egentligen ett alldeles utmärkt läge med närheten till industrin, förankring i lokalsamhället och spetskompetens på flera områden. Det är synd att ledningen inte inser värdet av att några forskare får chansen att utveckla andra modeller än de som lett oss in i ett ohållbart samhälle. Ska det vara så svårt att hitta rätt nivå för att ifrågasätta och konkurrensutsätta forskningen? Vad är man rädd för?

Cecilia Solérs artikel i GP 26 februari 2023


Även om kriget inte får förloras är varje dag dyrbar på ett annat sätt

Posted on by
Reply

Det är nästan ett år sedan Ukraina invaderades. Putin visade för de egna och för omvärlden vad han egentligen tänkt sedan länge, att det är dags för Ryssland att återupprätta det geopolitiska inflytande Sovjetunionens kollaps innebar. Revansch och återställd ordning skulle råda. Testet 2014 med ockupationen av Krim och ett par områden i östra Ukraina hade ju fungerat. USA var mest intresserade av sina egna frågor. Det fanns inte mycket som talade för att Ukraina skulle kunna stå emot ett snabbt anfall från rysk sida. På några månader skulle Ukraina intas och EU:s och NATO:s obeslutsamhet skulle hjälpa Putin att ta kontroll. Så var nog planen. Allt var förberett. Trupp stod samlad vid gränsen, det skulle bli en ganska snabb inmarsch och motståndet skulle vara försumbart. Så såg det ut.

Underskattning
Putin underskattade motivationen. De egna trupperna visste knappt varför de var på väg in i Ukraina. Medan ukrainarna slogs för sin frihet och sin framtid. Ett år efter invasionen ser man hur president Zelenskyj har åldrats, samtidigt som han kommit att personifiera ett folks strävan efter självbestämmande och demokrati. Han är bara 45 år, men har en stor fördel i relationen till sina landsmän, han är inte en del av den korrupta historia som tidigare makthavare i varierande grad varit en del av. Han är en ledare med en helt annan bakgrund och därmed mycket trovärdig.

Motståndet är viktigt, liksom tanken på en möjlig fred
EU tog sig relativt snabbt samman och enades i stödet för Ukraina, låt vara att Polen gör mer och Ungern gör mindre, men enigheten har varit tydlig. EU:s ledare inser att Putin får inte vinna sitt krig. Ukraina bombas decennier bakåt i tiden. Även om kriget tar slut idag måste väldigt mycket byggas upp igen och det kommer att ta tid att få landet på fötter. Män har stupat, barn har fått sin barndom förstörd, det vanliga livet har blivit ovanligt och såren djupa. Samtidigt som motståndet mot det orättfärdiga angreppet måste vara starkt så måste också tanken på en möjlig fred hållas levande. Krig får inte vara det naturliga tillståndet.

På flera platser och under lång tid
Iran och Irak krigade i nästan ett decennium. Ingenting förändrades egentligen, mer än att samhällena skadades och människor dog. I Afghanistan har det krigats i decennier. Vad händer med människor som lever hela sina liv i krigets vanvett? På liknande sätt pågår strider runt om i världen. I Gaza, i Jemen, i Etiopien (där en av de krigande till och med hann få Nobels fredspris strax innan det senaste kriget bröt ut!) och på många andra håll. I Korea är det vapenstillestånd, inte fred, mellan Nord och Syd sedan 50-talet.

De stora frågorna hamnar i skymundan
Och medan alla dessa strider pågår hamnar civilisationens öde i skuggan. Vi har några år på oss att komma till rätta med 1900-talets gigantiska misstag att plocka upp fossila energibärare och elda upp dem så fort vi kunde. Att vi därmed ändrar hela spelplanen för djur, växter och allt levande på planeten har vi känt till, men har tydligen extremt svårt att åtgärda. Och inte nog med det. 69 procent av att djur, fåglar och fiskar har försvunnit på kort tid. Artutrotningen pågår för fullt. Och då blir det inte lättare av att olika potentater envisas med att kriga.

Är vi mogna för vårt ansvar?
I stället för att ägna vår uppmärksamhet åt det som verkligen är långsiktigt viktigt, tvingar Putin och hans gelikar oss att fokusera på fel saker. Det är som att mänskligheten inte är redo att bära ansvaret för sin egen framtid. Som om vi ännu inte nått en mognad som motsvarar de resurser och förmågor vi har. Vi är fortfarande kvar i sandlådan och bråkar, trots att vi borde veta bättre. Det är dags att damma av en gammal uppmaning: Mot bättre vetande (!)

Vi-och-dom-tänket tar plats

Posted on by
Reply

Den nya regeringen gör allt den kan för att skapa motsättningar, där alternativet hade kunnat vara att skapa förståelse och sammanhållning. När vi tänker tillbaka på pandemin 2020 – 2022 kan vi bland annat se den som en övning i hur ett samhälle organiserar sig inför ett gemensamt hot. I Ukraina har befolkningen nu under ett år levt i krigets verklighet, ett annat yttre hot. Och runt hörnet väntar den långsammare och värre kris som klimatförändringarna leder till. Ska samhället rusta sig för den här typen av utmaningar måste det finnas utrymme för individer och grupper att agera för det gemensammas bästa.

Den som har något att dölja gör det
Det är sorgligt att se hur den nya regeringen på område efter område blockerar den tillit och den samsyn som behöver finnas som grund för ett samhälle där människor spontant och självklart hjälps åt i besvärliga tider. Det är slutenhet som gäller för Tidögänget. De beslutade att dölja hur elstödet betalas ut. Den som har något att dölja har uppenbarligen något att dölja – det är ju precis det man säger sig ha. Något som inte tål granskning. När statsmakten ägnar sig åt mörkläggning, av frågor som uppenbarligen inte har med rikets säkerhet att göra, demonterar de en del av det samhällsbygge som fungerat någorlunda framgångsrikt i decennier. Hemlighetsmakeriet gynnar vi-och-dom-tänket och i kulisserna står naturligtvis extremhögern och applåderar. Motsättningar är deras livsluft.

Öppenhet och transparens borde vara självklara delar av demokratin
Ett annat exempel på hemlighetsmakeri är att den nya skolministern, Lotta Edholm, med fram till tillträdet ett egenintresse i koncernskolor via aktieägande, bestämt sig för att koncernskolor inte ska kunna granskas. Ingen ska kunna veta hur väl skolorna uppfyller sin uppgift, om man skyfflar kostnader och vinster mellan olika bolag eller hur vinsterna uppstår. Det ska inte kunna granskas enligt offentlighetsprincipen om en skattefinansierad verksamhet verkligen gör det som barn och ungdomar har rätt att kräva – ger dem en bra start i livet. (Se även länktips nedan).

Dimridåer och en budget som slaktade naturvården
Den som inte har något att dölja gömmer sig inte bakom dimridåer och konstruerade sekretessbestämmelser. När Ebba Busch nu hävdar att hon svängt i energifrågan och gärna ser att vindkraften byggs ut är det mot bakgrund av att hon vet att kommuner även i fortsättningen kommer att hävda ”Not in my backyard”-principen och hon kan även vara säker på att Försvarsmakten fortsätter att blockera många av de projekt hon låtsas vilja se byggda. Så länge dessa dimridåer inte ifrågasätts och så länge den nya regeringen i sina budgetar och delbeslut försvårar för en hållbar utveckling går det inte att lita på den.

Ingår nästa generation i den framtid vi formar?
På ett plan är det en dragkamp om framtiden som pågår. Ska framtiden skapa mer ojämlikhet under en täckmantel av att marknaden löser alla problem, eller ska vi framtiden klara av att skapa en dräglig tillvaro för så många som möjligt? Och vilka är ”vi” i detta sammanhang? Är det vi som råkar bo i Sverige just nu? Ska inte ens våra egna barn och barnbarn få en chans till samma liv som vi fick? Så tycks högern resonera. Egoismens tid är nu.

Länktips: https://www.vilarare.se/nyheter/kronika2/kornhall-ar-detta-slutet-pa-demokratin-lotta-edholm/

Läsning: Missnöjets tid av Fukuyama

Posted on by
1

Jag fick tips om att läsa Francis Fukuyamas bok ”Missnöjets tid – den liberala erans slut”, en relativt ny bok på 170 sidor skriven av den amerikanske statsvetare som gjorde sig ett namn för 30 år sedan, då han hävdade att liberalismen hade segrat i och med Sovjetunionens fall. Han hävdade då t.o.m. att vi levde vid ”historiens slut”. Nu har han återkommit med en bok som, inte minst för honom själv, pekar på hur liberalismen är på tillbakagång för att – eventuellt – komma att ersättas av ett illiberalt samhälle. (Länktips längst ner till fortsättningen, min kommentar nummer två till boken).

Tydligt USA-perspektiv
Jag har inte läst klart boken. Jag har ett par kapitel kvar. Men känner ändå att det är dags att plocka fram några reflexioner som läsningen väckt. Om jag senare ska ge mig på en mer sammanfattande beskrivning vet jag inte. Därtill blundar den kanske aningen för mycket för de stora utmaningar vår civilisation står inför, eftersom boken uppehåller sig väldigt mycket kring synen på människans frihet, statens roll och spänningsfälten mellan politik, religion och mänskliga rättigheter. Den är dessutom tydligt förankrad i en amerikansk verklighet, där Trump-åren satt sin prägel på hur verkligheten beskrivs och hur lagstiftningen delvis formas av lokala domstolar. Senator Bernie Sanders beskrivs t.ex. som en socialdemokrat, en etikett som läsarna dessutom behöver få förklarad för sig.

Iakttagelse: Falsarier istället för sanning
Det stora genombrott som vi räknade med, när internet blev en del av vår vardag, var att alla skulle få lättare åtkomst till kunskap. När kunskapen kunde bli var mans egendom, lättillgänglig och snabbt sökbar, skulle vi snabbt få fler välutbildade personer, som skulle kunna fungera ännu bättre i samhällets olika yrken och roller. Förväntan var starkt positiv. Enkelheten skulle göra att fler förstod mer och mer komplexa saker. Men tvärtom har utvecklingen de senaste decennierna visat på motsatsen. Internet, sökmotorer och plattformar fylls med falsarier, felaktigheter, osanningar, propaganda och ännu värre saker. Istället för ett språng för människans kunskapsbildning har internet och innehållet skapat mer oklarhet, mer konflikter och mer av desinformation, som det är svårt att navigera genom.

Iakttagelse 2: De öppna dörrarna stängs
Det de globala kontakterna och enkelheten att ”vara” på samma plats även om man inte reser, har märkligt nog nog lett till mer nationalism och främlingsfientlighet. Ju lättare det har blivit att få kontakt, desto mer har vi tydligtvis som människor fjärmat oss från varandra. Det är en paradox att alla öppna dörrar mot omvärlden gjort att vi – bokstavligen – stänger så många dörrar vi kan.

Högern utmanar
Jag har som sagt inte läst klart boken ännu, men mycket kretsar kring konservativismen och nationalismen som utmanare till liberalismen. I en USA-kontext är detta fullt begripligt och förvisso finns det många länder där liknande maktanspråk gjort sig synliga. Bolsonaro, den nya israeliska regimen, Modi i Indien… det finns tyvärr många exempel på länder, nationer, där de religiösa och nationalistiska rösterna vuxit i styrka och kommit till makten. Till och med i vårt land, där det märkliga inträffat att det liberala partiet valt att ingå i en konservativ regering som regerar på extremhögerns villkor.

Saknas: Hur ska rimligheten uppnås?
Det som saknas, ännu så länge måste jag påpeka, är något resonemang om hur marknadsliberalismen lett oss in i en återvändsgränd när det gäller konsumtion, resursanvändning och ojämlikhet inför livsvillkor på en global nivå. Jag saknar också att Fukuyama ibland kliver ur sin akademiska bekvämlighetskostym och ser på människans vägval med andra glasögon. Då hade han kanske sett hur det vi bevittnar kan beskrivas som en dragkamp mellan egoism och altruism, eller mellan rika länder och fattiga dito. Hur når vi en rimlig balans?

Saknas 2: Det fattas viktiga bitar
Kanske han hade också kunnat se hur ojämlik världen är sedd med kvinnliga eller manliga ögon. Eller så hade han förfasats över det faktum att 69 procent av djur, fåglar och fiskar i världen på kort tid har försvunnit och att vi är på god väg att omöjliggöra för kommande generationer att leva ett liv som motsvarar det vi tagit för självklart. Men mest näraliggande vore ändå att översätta allt tal om ”konservativism” med egoism för det är ju så den profileras: jag eller min grupp ska gynnas på andra gruppers bekostnad, typ. Och hur den materiellt och ekonomiskt bottnade liberalismen bara handlar om profit. Och att ”vinsten” alltid leder till att någon annan, eller naturen, förlorar.

Betyg: nja
Det är som sagt en bok som till stor del utgår från hur världen ser ut ur ett USA-perspektiv. Och delar av det som beskrivs har naturligtvis bäring även på Europa och Sverige. Intrycket så här långt är dock att Fukuyama mest har skrivit boken som en uppgörelse med sina egna tillkortakommanden.

Länktips:www.christerowe.se/2023/04/nr955-lasning2-missnojets-tid-av-fukuyama

Nyttjandet kommer att vinna över ägandet

Posted on by
Reply

Jag ser enstaka program i serien Draknästet på SVT. Fem investerare bedömer om de ska satsa pengar i något av de start-up-företag som presenterar sig med en kort pitch. Nu har SVT också gjort några uppföljande program; hur gick det sedan? Ett av de senaste programmen beskrev ett företag som fortsätter att utvecklas och som bygger på idén att vissa produkter passar mycket bättre att hyra än att köpa. Företaget fick inte napp hos drakarna, men har lyckats ändå. Nyblivna föräldrar behöver barnvagn, bilstol och annat som snabbt behöver bytas ut eftersom barnen växer. Idén är i grunden bra.

Lite kul att se att en gammal tanke nu förverkligas
Det känns lite kul att se att en idé jag hade för 6-7 år sedan förverkligas. (Se länk till min blogg nedan, där jag nämner just barnvagnar som exempel på produkter som inte behöver köpas.) Jag googlar och hittar åtminstone tre företag som erbjuder hyra av barnvagnar som alternativ till köp. Ett av dem presenteras i uppföljningen av Draknästet. Vill man något tillräckligt starkt, så går det att göra. Om kalkylen stämmer och övertygelsen finns.

Tillverkarna ser detta som en naturlig utveckling
Det jag snappar upp ur TV-programmet är att tillverkarna står för lokalhyran och för ägandet av barnvagnarna. Det är smart och framåtsyftande. Det gör ju nämligen att tillverkarna inte vill underminera sin egen verksamhet genom låga kampanjpriser osv. Istället blir ju upplägget ett sätt att tjänstifiera produktförsäljningen, ungefär som Volvo och andra ser framtiden i att sälja mobilitet snarare än bilar. Frågan är när upphandling till största delen kommer att handla om nyttjande snarare än ägande.

Försäkringsbolagen sover
Det som jag undrar är naturligtvis var försäkringsbolagen gömmer sig? Här en slumrande marknad att utveckla, så att alla parter kan gardera sig: Tillverkaren vill ha en viss säkerhet på att produkten behåller sitt värde, mellanhanden, uthyraren, behöver också försäkra sig om att den funktion de erbjuder också stämmer överens med vad användaren rimligen kan kräva. Alla kan göra misstag och vid uthyrning blir ansvarsförhållandet annorlunda än vid ägande, dvs mellanhanden får inte orsaka att något blir fel. Och användaren å sin sida måste ju också säkra upp att nyttjandet inte resulterar i oväntade kostnader om något skulle gå sönder pga ovarsamhet eller liknande. Här finns helt nya områden för försäkringsbolag att ta tag i så att alla parter garderar sig för otur, oskicklighet eller annan påverkan. Värdet av produkten ligger i att den fungerar just när den är tänkt att fungera, eller att det finns en ersättningsklausul som gör att en ersättningsprodukt kan finnas på plats inom x minuter, timmar eller dagar. Som enklast regleras i ett försäkringstillägg.

Den nya ekonomin bromsar in materialflöden osv
När nyttjandet tar över ägandet blir det intressant att tillverka produkter med lång hållbarhet, med modulär uppbyggnad och med hög kvalitet. Då ökar också tiden då en produkt är i omlopp, dvs vi kan bromsa resursanvändningen på materialnivå, minska energianvändningen osv. Det som ökar är tiden för att hålla en produkt på ”nyskicksnivå”.

Och så uppstår nya jobb
Detta kan å andra sidan öppna upp för instegsjobb på en arbetsmarknad, så att den som visar framfötterna och visar sig anställningsbar och visar att han eller hon vill ta ansvar, vill bidra och vill lära sig saker. Om vi ser till helheten så blir även nyttjandet, när det ersätter ägandet, en hävstång för socialt utvecklingsarbete och sysselsättning.

Hur som helst är detta roligt att följa och en del av den sociala cirkulära ekonomi som vi behöver forma.

Länktips: http://christerowe.se/2017/10/nr578-sa-blir-framtiden-battre/

Länktips: Draknästet om hyra av barnvagnar: https://www.svtplay.se/video/KXADWPv/draknastet-vad-hande-sen-1/vi-vill-bygga-en-unicorn-ett-bolag-som-ar-vart-1-miljard

Optimist eller pessimist?

Posted on by
3

Ska man vara optimist eller pessimist inför hur världen ser ut och hur vi som civilisation gång på gång tycks misslyckas att gå åt rätt håll? Vilken attityd är egentligen sann respektive vilken attityd kan på bästa sätt bidra till det vi vill åstadkomma? Att förändring är möjlig är en livlina för många; alternativet skulle ju vara att finna sig i att utvecklingen aldrig kan påverkas, att vi som individer, som grupp, som kollektiv egentligen inte har något val. Om det är något vi lär oss från barndomen är det ju att vi, till skillnad från djuren, alltid har ett val. Det är vårt öde att vi givits möjligheten att gå emot vår instinkt, att vi kan göra tvärtom vad logiken säger oss. Vi har ett fritt val. Vi väljer t.ex. att få en kortsiktig fördel samtidigt som vi inser att vårt val kan ge långsiktiga problem.

20 år sedan invigningen 
Jag lyssnade på Stefan Edman, berättaren, biologen och nestorn i Miljösverige, när han förtrollar en publik på kanske 150 personer i Göteborg en februarikväll. Takterna sitter i, tänker jag, som har hört honom många gånger. Jag påminde honom också om att det i år är 20 år sedan han deltog i invigningen av Ekocentrums nya lokaler på Aschebergsgatan. Vi var fulla av optimism och idéer framåt. Alla vi på Ekocentrum såg med glädje och tillförsikt framför oss hur vårt nya, centrala läge i Göteborg skulle göra det enklare att nå ut med information, kurser och utställningsexempel. Tillförsikt rådde. Och kunskapen fanns runt omkring oss på Chalmersområdet. (Länktips nedan om Ekocentrums verksamhet idag).

Artutrotningen och klimatfrågan hänger ihop
Den här februarikvällen uppehåller sig Stefan en hel del vid hur artutrotningen, hotet mot den biologiska mångfalden, hänger ihop med klimatfrågan. Hur avskogning och felaktigt jordbruk kraftigt bidrar till klimatproblemen och dessutom gör att vår livsmiljö blir mer sårbar när klimatförändringens hårda vindar, svåra nederbörd, långa torkperioder osv drabbar naturen och allt levande. Stefan nämner många siffror, men han nämner faktiskt inte Living Planet-rapportens 69 procent; detta att 69 procent av levande ryggradsdjur, fåglar och fiskar har försvunnit sedan världskriget. Å andra sidan nämner han hur många skyddsvärda skogar och naturområden som skyddats och att EU nu kräver att vi skyddar 30 procent av vår skog. Och anklagar i samma andetag den nya regeringen för att nästan ha halverat statens budget för just inköp av skyddsvärd skog. (Länktips om Living Planet, se nedan).

”Provokativ pessimist”
Stefans fördrag knyter an till hans senaste bok, som jag inte läst, som heter ”Bråttom, men inte kört” och som jag förstår det balanserar mellan hoppfullhet och alarmism. Kan vi vara hoppfulla i det som hela tiden tycks gå åt fel håll? Vilken attityd är egentligen rimlig? Stefan nämner en filosof vid namn Georg Henrik von Wright, som var verksam i Finland som författare och debattör och som lanserade begreppet ”provokativ pessimist” som en avvägning mellan optimistens kanske naiva tilltro på att löser sig och pessimistens uppgivenhet. När jag nu kollar upp von Wright i efterhand ser jag att han var kritisk till en övertro på västerlandets rationalism och marknadsideal, säkerligen präglad av de starka krafter som kanaliserades av Reagan och Thatcher i västvärlden. Man kan stillsamt konstatera att han fått rätt. Tekniken löser inte de sociala frågorna och marknaden är till sin karaktär mer orättvis än rättvis.

Nu måste rimligheten få ta plats
Det hoppfulla, ändå, är att många i vårt land inser allvaret i situationen och vill bidra till en mer hållbar värld på de sätt de kan. Och kanske är det dagens högerregering och deras tydliga felprioriteringar, där politiken nu leder till att Sverige blir sämst i EU på att minska våra utsläpp från trafiken, kanske är det just denna tydlighet som kan väcka folkflertalet och tvinga fram de lösningar som finns, men som inte kommer på plats såvida inte politik, civilsamhälle och näringsliv samverkar på ett klokt sätt. Kanske är det högerregeringens provocerande beslut som äntligen får progressiva motkrafter att vakna och rimligheten får ta plats i samhällsutvecklingen. Mer egoism är i alla fall orimligt.

Länktips: Living Planet Report: https://christerowe.se/tag/living-planet-report/

Ekocentrum idag: https://www.ekocentrum.se/

Om Henrik von Wright: https://375humanistia.helsinki.fi/sv/georg-henrik-von-wright/som-provokativ-pessimist

Bok: En jord för alla – läs den!

Posted on by
4

En jord för alla är namnet på en bok som bland andra Johan Rockström skrivit. Den kom nyligen ut under namnet Earth for All: A Survival Guide for Humanity och finns nu på svenska. Bakom utgivningen står Romklubben, där bland andra Anders Wijkman ingår. Boken är resultatet av en två-årigt forskningsprojekt där Romklubben, Potsdam Institute for Climate Impact Research, Stockholm Resilience Centre och Handelshöyskolen BI i Oslo samverkat. (Länktips till projektet, se nedan). Boken summerar på ett genomgripande och klargörande sätt vad det är mänskligheten måste korrigera för att det ska bli möjligt för kommande generationer att leva ett rimligt och drägligt liv på planeten. Bokens allvarliga budskap gör det svårt att ens presentera den på ett rättvisande sätt.

En att-göra-lista bortom det dagliga
Naturligtvis finns de rockströmska planetära gränserna med. Men boken stannar inte där, den går vidare och tar ett helhetsgrepp. På så sätt blir boken en slags att-göra-lista för mänskligheten. En bok som måste skrivas, ett budskap som måste fram. Oavsett hur de dagliga detaljfrågorna ständigt skymmer den långsiktiga strävan. Oavsett hur börskurser, små och stora krig, Melodifestivaler och annat ständigt tar vår uppmärksamhet. Boken blir ett slags referensskrift, där vi får svart på vitt vilka de stora uppgifterna är när vi lyckas bortse från de ovidkommande skeenden och detaljer, som ständigt gör sig påminda.

Fem viktiga områden som måste förändras, och lite till
Projektet har jobbat med flera olika scenarier, som man i boken förenklat till två, i praktiken ett. Vi behöver ta ”Jättekliv” på fem preciserade områden. Väl underbyggda resonemang, med tabeller och forskningsreferenser leder fram till att det är fem områden vi åtminstone måste åtgärda. Ju förr desto bättre. Det handlar om fattigdom, om jämlikhet mellan och inom länder, om kvinnors situation, om livsmedelsförsörjningen och om hur vi ska organisera energianvändningen. Och naturligtvis hur det finansiella systemet måste upphöra att förstärka problemen.

Det saknas konsensus
Under läsningen funderar jag på vem som egentligen ska läsa boken; hur man tänkt att detta budskap ska fångas upp. För de rådande makthavarna på politikens, ekonomins och ägandets områden är budskapet svårsmält. De måste backa och göra världen mer rättvis. Det kommer sitta långt inne. Och hur ska vi i den rika delen av världen egentligen möjliggöra det som boken talar om? Utan att skapa andra problem? Hur ska gå det gå till, tänker jag? Det är bråttom och det är troligen svårt att åstadkomma en ny världsordning utan att varje initiativ i ”rätt” riktning riskerar att kopplas till nya kortsiktiga egenintressen. Vi har ju ingen konsensus i världen, inget FN som kan samla världens folk bakom en gemensam syn på hur vi ska gå till väga för att balansera alla orättvisor.

Befriande fri från invändningar
Samtidigt är detta boken styrka, att den totalt blundar för de uppenbara motkrafter som finns och som inte utan strid kommer att ge upp sina positioner. Budskapet är bortom dagspolitiken, bortom religioner och särintressen, bortom etniska konflikter och ägarmakt. Här står på cirka 200 sidor vad vi behöver göra för att rätta till det som blivit fel. Gör vi inte detta kommer problemen att förvärras och kommer konflikterna växa. Det kanske blir vattenbristen som kommer först, eller livsmedelsförsörjningen, eller de uppenbara klimatrelaterade förändringarna. Allt hänger ihop.

Illustrativt exempel på hur världen ser på jämlikhet
Hur olika vi ser i världen på rättvisa kom till nyligen till uttryck från aningen oväntat håll. Svensken Otto Drakenberg stod på internationella fäktförbundets kongress i talarstolen och ville lyfta frågan om kvinnors och HBTQ-personers rättigheter mot bakgrund av att Saudiarabien ska vara värd för något mästerskap. Drakenberg tystades av delegater och ombads av mötesordföranden att sluta tala om detta. Klippet cirkulerar på sociala medier och illustrerar hur vår syn på mänskliga rättigheter skiljer sig från många andra länders. (Länktips, se nedan). Det är långt kvar till en likartad syn på mänskliga rättigheter och rätten för kvinnor och olika minoriteter att ta del av samhället på lika villkor.

Vi vet – och då har vi ett ansvar
Jag kan bara uppmana alla att läsa boken. Den är tydlig och rak i sitt budskap och väl underbyggd med fakta och referenser. Detta är vad vi (åtminstone) behöver fixa. Ju snabbare desto bättre. Om vi vill att våra barn ska kunna leva ett åtminstone lika bra liv som vi. Och kommande generationer efter dem.

Länktips Earth4all-projektet https://www.earth4all.life/

Länktips Fäktningskongress https://www.svtplay.se/klipp/j4oRa99/faktning-har-tystas-svensken-av-hogljudda-protester

Nu kommer vågkraften!

Posted on by
1

Waves4Power heter ett Göteborgs-företag som under det närmaste året kommer att sätta pilotanläggningar med vågkraft i drift, där deras patenterade teknik används i operativ skala. Man för samtal med kunder i Indonesien, Sydafrika och flera andra länder, där deras innovativa lösning passar bäst. Vågkraft har testats förut, bland annat utanför Lysekil, men Waves4Power bygger på ett antal principer, som gör att deras lösning kan ha förutsättningar att lyckas. VD:n Jonas Kamf berättade om detta vid ett föredrag arrangerat av Ingenjörer för Miljön på Chalmers den 1 februari. (Länk till inspelningen av föredraget, se nedan).

Kort om tekniken
Företagets lösning handlar om att fånga energiinnehållet i vågrörelser ute till havs. En cylinder, smart förankrad i flottörer och inte förankrad i havsbotten, har en kolv som rör sig upp och ner och producerar ett tryck som fångas upp av hydraulik. Trycket blir därmed jämnt över tid och driver generatorer som producerar el, som i sin tur förs över till land. En stor fördel är att systemets alla vitala delar är åtkomliga från ytan och inga dykare behöver arbeta under svåra förhållanden när något ska åtgärdas. Modulära lösningar gör service och underhåll så enkla som det går.

Svart linje = vågkraftens tillgänglighet (bild fr Waves4Power)

Flytande bojar, gärna nära vindkraftsparker
Till år 2030 räknar man med att ha idriftsatt 10 000 bojar med en total produktion av 5 TWh el. Bojarna flyter vid vattenytan och klarar enligt beräkningarna stormar och hårt väder eftersom förankringen inte låser fast anläggningen vid havsbotten. Alla som har vana vid förtöjning av båtar vid hårt väder förstår vikten av detta. Bojarna läggs ut i kluster i genomtänkta inbördes placeringar för att fungera optimalt ur alla aspekter. Varje anläggning får dessutom signalgivare och positioneras så att sjöfarten och fritidsseglare på ett enkelt sätt kan undvika kollisioner. Extra intressant vore att placera systemen nära vindkraftsparker, så att försörjningskablar kan användas både för el från vind- och vågkraft. Vågorna finns kvar när det slutat att blåsa.

Wave-el 3 så som den testats i Norge (Bild fr Waves4Power)

Alternativ: Snabb omställning av kolkraftverk
En intressant delfunktion av det system man tagit fram handlar om att avsalta havsvatten och därefter producera vätgas. Vätgasen kan komma att ersätta kol i kraftverk och på så sätt göra det möjligt att behålla mycket av befintlig infrastruktur på land (elförsörjningen från kolkraftverk) samtidigt som förbränningen blir förnybar med vatten som restprodukt och möjligen salt som en biprodukt. Min gissning är att detta kan intressera många beslutsfattare ute i världen. Att det förnybara systemet gör att gamla installationer kan behållas. Det är dyrt att dra nya kablar och sätta upp nya transformatorstationer till ny produktionsteknik. Men om vätgasen direkt ersätter kolet kan många av systemkostnaderna sparas in.

Kostnaden är konkurrenskraftig
Priset är alltid intressant när det gäller el. Waves4Power har insett detta och har satt som mål att plana ut vid en produktionskostnad av 3 cent (cirka 30 öre) per kWh. Där är man inte ännu, men i denna kostnad ska underhåll ingå, liksom nedmontering av anläggningen efter 25 års drift. Till skillnad från SMR-kärnkraft och annat som många hoppas på, finns här förutsättningar att avlägsna alla spår av en tidigare anläggning. Det blir inga betongsarkofager eller något farligt avfall att ta hand om i generationer.

Danmark var snabba på att utveckla vindkraft, nu Sveriges tur?
Nu kommer Waves4Power att steg för steg anställa projektpersonal för att klara de beställningar som ligger i tidsplanen. Och det är lite extra roligt att det är i Göteborg man har sitt huvudkontor. Sverige missade ju vindkraften när Danmark tog täten. Nu kanske vi kan fånga upp vågkraften på ett industriellt klokt sätt och göra global nytta för klimatet och för industrin. Det är den typen av föregångsexempel vi behöver för att flytta fokus från de nostalgiska kärnkraftskramarnas blockeringar.

Länktips: Ingenjörer för Miljön 1 februari 2023, föredrag med Jonas Kamf från Waves4Power här