Hur ska det offentliga bli bättre ”första-kund”?

Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien, IVA, driver på för att den svenska forskningen och innovationerna ska få de resurser och det erkännande som de förtjänar. I ett nyhetsbrev som kom den 16 juni 2026 läser jag hur professor Sylvia Schwaag Serger, vd för IVA, exemplifierar med hur samhället förr var bättre på att samverka kring strategiskt viktiga innovationer som när ASEA och Vattenfall tog gemensamt ansvar för utbyggnaden av det svenska elnätet eller när LM Ericsson och Televerket satsade på AXE-systemet. Schwaag Serger efterlyser mer offentliga ”förstakunder”, som kan vara helt avgörande för att innovativ teknik ska kunna tas fram och bli serietillverkade.

IVA pekar på den rådande kulturen i det offentliga
Hon förmodar i sin text att återhållsamheten hos en del offentliga beställare kan hänga ihop med den rådande kulturen i det offentliga. Hon förtydligar med ”..rädslan hos enskilda tjänstemän av att göra fel. Tjänstemän granskas hårt av chefer, revisorer, domstolar och även medier. Om den ansvarige tjänstemannen skulle välja en ny, oprövad lösning som misslyckas leder det till kritik och kan innebära tuffa konsekvenser för den enskilde.”  Och preciserar ytterligare: ”Det är inte de enskilda tjänstemännen det är fel på. Det är den straffande kulturen och de stelbenta regelverken som är det reella problemet. Hur får vi upphandlande aktörer att våga (och se möjligheterna med) börja använda upphandlingsinstrumentet i teknikutvecklande syfte? Staten skulle kunna ha en mycket viktig roll som ankarkund till små och medelstora företag och stimulera dem att skala upp.”

Vem tackar någon för att man vågar testa?
Jag tror hon har rätt. Det finns säkert flera skäl till att svenska offentliga myndigheter i internationell jämförelse är återhållsamma med beställningar av oprövad teknik. En anledning kan säkert vara att det är ingen som tackar den som tar initiativ bortom rutinerna. En annan kan vara den risk som finns att det går fel och att kritiken blir förödande för den personliga karriären. Det är sannolikt säkrare för den enskilde att sitta still i båten och göra som man brukar göra.

Tjänstemanna-ansvaret återinförs 
Det som dessutom nu har tillkommit och ytterligare bromsar innovationskraften hos offentliga upphandlare är Tidöregeringens nya lag som införs den 3 juli 2026 och som handlar om tjänstemanna-ansvar. Det tycks som om det är SD som har drivit på för att få kontroll över hur tjänstemän agerar. Det finns webb-klipp som tyder på detta. Och även om en ny regering skulle tillträda efter valet i höst lär det dröja innan man förändrar denna nya lag om tjänstemanna-ansvar, eftersom det ständigt finns en mängd olika lagar som behöver ändras eller korrigeras utifrån de politiska partiernas prioriteringar. Men nog är det lite märkligt att det är näringslivets ”vänner” på högersidan som driver igenom en lag som ytterligare bromsar just de mekanismer IVA pekar på, där det offentliga skulle kunna ta ett större ansvar och hjälpa innovativa företag att förverkliga sina produkter och tjänster.

Och nu måste många rutiner AI-anpassas
Det finns ytterligare en aspekt som krånglar till det hela och det är att hela samhället står inför en anpassning till AI-teknologin, där en del administrativa rutiner kommer att behöva ses över och lagstiftningen sannolikt kommer att behöva korrigera för avarter och missbruk, som kan relateras till hur AI-teknologin används för att ”effektivisera” och skapa vinster som i sin tur får återverkningar på arbetsmarknad, arbetsuppgifter, ansvarsområden, redovisning, tidsåtgång osv. Därutöver finns det kompetensbehov hos beställare som kanske inte alltid är uppdaterat om man gick sin utbildning för 30 år sedan. Utvecklingen går fort.

Det räcker med fyra år av Tidö-tester
Det som behövs nu är mer av tillit och samarbete, inte kontroll och maktutövning utifrån ett ideologiskt kontrollbehov. Det räcker med de dumheter som landat i förslag om att sätta barn i fängelse eller att utvisa unga personer bara för att de råkat bli 18 år gamla. Eller försöken att ekonomiskt strypa folkbildningen, studieförbunden och de fria resurser som fyller de tomrum som alltid uppstår när det offentliga inte fångar upp alla människor med olika behov. Sverige är bättre än den Tidö-version som vi nu har fått testa under fyra år.

Länktips: https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2026/02/regeringen-foreslar-utokat-tjanstemannaansvar/

(Anm. Jag länkar av princip inte till SD-sidor, men det finns en sida från SD i Åstorp publicerat i februari 2026 som är lätt att hitta för den som vill kolla.)

Hur går det när bensinmacken lägger ner?

En av de förändringar som kommer att påverka landsbygden lite mer än städerna är utfasningen av de fossila bränslena. På landet kommer det att bli glesare mellan tankställena för bensin och diesel och det kommer samtidigt att bli svårare att få lönsamhet på investeringar i laddinfrastruktur när få utnyttjar möjligheten att ladda på publika ställen. Hur snabbt det kommer att gå och hur omställningen hänger samman med behoven hos räddningstjänst, hemtjänst, skogs- och lantbruksmaskiner osv var något som togs upp i ett webbinarium som anordnades av Trivector och IVL den 11 juni 2026.

Mackdöden utifrån landsbygdens och glesbygdens perspektiv
Rubriken var mackdöden och Trivectors Håkan Johansson och Åsa Hult från IVL gjorde en gedigen presentation, där det tydligt framkom att man gjort hemläxan, skaffat statistikdata från SCB, intervjuat personer, genomfört workshopar i fem orter i olika delar av landet, gjort utblickar mot våra grannländer och på det hela taget förstått hur de skulle underbygga sina påståenden utan att överdriva problemen eller skapa oklarhet om tidsfaktorns betydelse. Fem orter ingick i studien: Moskosel, Fredrika, Sörsjön/Norrnäs, Lesjöfors och Gustavsfors.

Detta var den prognos man visade

Hur snabb blir omställningen?
Bilden ovan är den bästa prognos man kunde göra, baserat på de fakta man har. Helt utan fossila bränslen blir det svårt att få allt att fungera, det har bl a att göra med avskrivningstider och kostnader för olika maskiner och arbetsredskap. Men som synes är kurvan rätt så brant. På 4-5 år räknar man med 25 procent lägre efterfrågan på fossila bränslen (jämfört med 2019) och runt 2040 har 70 procent av efterfrågan försvunnit. Man gick inte in på de variationer som kan uppstå genom prishöjningar, oro i omvärlden, tillgångsbegränsningar, ransoneringar osv.

Mackarna behövs i lokalsamhället
Man ägnade en hel del av presentationen åt att problematisera ”mackarnas” betydelse för lokalsamhället. Hur det ofta är så att de lokala butikerna för livsmedel också har drivmedel, är ombud för apoteket och andra servicefunktioner. Inte minst kan det uppstå tidsförluster och problem för hemtjänsten om man tvingas åka långt för att tanka en bil. Det vore lämpligt att alla kommuner, särskilt i glesbygd, gör en sårbarhetsanalys för att se hur olika parametrar kan komma att påverka hur samhällsservicen kan komma att påverkas när mackarna lägger ner.

Måste butiken lägga ner får det stor betydelse för lokalsamhället

Det handlar inte bara om bilar
Det nämndes i förbigående att vissa gårdar, kanske lite oftare än idag, sannolikt kommer att ha egna bränsletankar för att i sin tur kunna försörja sina arbetsredskap och maskiner med fossila drivmedel. Här finns naturligtvis en tänkbar möjlighet för lokalsamhället att gå samman och samäga ”bufferttankar”, som kan hjälpa till att – bokstavligen ! – hålla allt flytande i en svår övergångsfas. Det kommer att ta tid innan olika traktorer och skogsmaskiner går på el. På landsbygden är man van att hjälpas åt och det kommer man säkert att fortsätta med. Min gissning är att det blir en och annan hemtjänstbil som kommer att gå på diesel innan de går på el. Och att hemtjänstbilarna får en möjlighet att tanka lokalt från en bondes anläggning.

Bromsande faktorer
Man tog naturligtvis också upp en del andra hinder som finns för omställningen. Att elbilar är dyra, att det finns stora osäkerheter kring prisnivåer både för det fossila och kring elen, att det är en äldre befolkning på landet, personer som möjligen är lite mindre förändringsbenägna och som har svårare att få lån, liksom att många på landsbygden har mer än ett fordon som använder flytande fossilt bränsle. Det finns också attityder kopplat till livsstilsval och kultur som har med valet av fordon att göra. De personer som bygger sin identitet och sin livsglädje på att umgås med likasinnade kanske inte byter ut sin amerikanare med dyr ljudanläggning så lätt. Rent tekniskt finns också ett uttalat behov av fyrhjulsdrift och att kunna dra tung last med dragkrok, att klara snöoväder och andra hinder. På landet är man tydligare hänvisad till sig själv och behöver kunna hantera de situationer som uppstår, liksom att kunna lita på och hjälpa varandra.

Vilken omsättning behöver macken?
Försvinner macken finns också risken att butiken försvinner. Och det finns vägar som inte får stöd för uppbyggnad av laddinfrastruktur. 2 mil angavs som en rimlig gräns för att åka och tanka. Så har man det tydligen i Norge. Vi fick också lära oss att det finns tumregler för hur mycket omsättning en mack behöver ha för att kunna täcka kostnaderna på ett rimligt sätt. Branschen själva brukar ange 500 kubikmeter (500.000 liter) som ett riktmärke för en obemannad station. Men siffrorna som Johansson och Hult visade att det finns exempel på tankställen med betydligt lägre volymer per år som ändå härdar ut och håller öppet. Sannolikt för att det finns en insikt i att om macken försvinner blir det också svårare för lokala livsmedelsbutiker och andra att klara sig. En lägsta volym för att klara en långsiktig närvaro tycks vara cirka 150 kubikmeter.

Det finns fortfarande tid
Turismen står en för stor del av omsättningen, och då handlar det ganska ofta också om snöskotrar på vintern vid sidan av husbilar m m på sommaren. Det är lätt att inse att en maskinpark av snöskotrar tar tid att byta ut. Det finns ett antal bromsande faktorer kring elektrifieringen av de fossildrivna maskinerna och fordonen, inte minst hur enskilda verksamheter sannolikt har byggt upp sin drift under lång tid och har gjort kalkyler utifrån kända antaganden. Det är säkert inte enkelt att snabbt byta från fossildrivna redskap till eldrivna (om de överhuvudtaget finns). De tabeller som visades pekar på att några av mackarna hamnar på kritiska nivåer i närheten av 2034, medan det kan dröja till 2050 innan andra hamnar på nivåer då lönsamheten blir svår att upprätthålla.

Förslag på stöd, insatser och framförhållning
Det listades ett antal policyrekommendationer, som framkommit genom samskapande. Man såg stöd till påskyndad elektrifiering som intressant, liksom stöd för att behålla mackarna under längre tid. Det nämndes även att landsbygden kan behöva ett utökat skatteunderlag. Man ville även se långsiktiga stöd för inrättande av laddinfrastruktur vid dagligvarubutiker. Det nämndes även att höjda drivmedelsskatter kan kombineras med riktade stöd till barnfamiljer osv. Det betonades att det behövs kunskap om hur butiker och mackar samexisterar och hur viktiga båda är för lokalsamhället. En turistskatt nämndes, liksom att låta landsbygd och glesbygd ta del av de intäkter som genereras av lokal elproduktion.

Vad händer när media är fienden?

Maktbalansen i en demokrati handlar om att den som har makten också måste kunna ifrågasättas. Det måste finnas kritiska röster som utmanar den maktapparat folket har valt att styra. Sedan 2015 har Donald Trump argumenterat för att media som inte håller med honom är hans motståndare och hans fiender. Budskapet var ganska tydligt under valkampanjen som ledde till hans första presidentperiod och har nu under hans andra period eskalerat. Media är fienden enligt Trump. Och han använder ekonomiska påtryckningar för att få bort kritiska röster.

David Pakman är nu svartlistad
Det som nu har inträffat är att de oberoende journalister som bevakar utvecklingen också hamnat i skottgluggen. (Se länktips nedan ang den lista på oberoende media, som Trump-administrationen nu på olika sätt vill tysta). David Pakman är en sådan röst, en oberoende journalist som ofta pekar på felaktigheter med den politik som Trump och hans ministrar för.

När media blir fienden är läget allvarligt
Genom att göra kritiska medier till motståndare och till fiender polariserar Trump och hans administration hela det politiska samtalet. Den som inte är med Trump är emot honom och på så sätt underminerar han hela det demokratiska samtalet. Som ju måste bygga på att det finns utrymme för olika ståndpunkter, olika analyser och olika slutsatser, där det alltid finns en tolerans för olika värderingar inom ramen för en demokratisk grundsyn.

Vilka är vi?
När de auktoritära krafterna börjar sortera befolkningen i ”vi och dom” och gör allt de kan för att skapa motsättningar och underbygga fördomar är risken stor att hela debatten hamnar på ett sluttande plan. Människors värde och rätt till lika behandling urholkas. Definitionen av vem som får räknas in i den snäva definitionen, dvs tillhöra ”oss”, blir en början på en underförstådd sortering av människor, som i sin förlängning bara kan leda till mer konflikter.

Vi har en del att vara mindre stolta över
När mänskliga rättigheter underordnas andra principer på ett strukturerat sätt får vi system som apartheid i Sydafrika eller hur palestinier på Västbanken behandlas av ”bosättare” på ett förminskande och orimligt sätt. Vi kan också fundera på den inte alltför hedrande politik som under lång tid gällde i Sverige. Samernas ställning, hur resandefolket behandlades och hur andra minoriteter behandlats genom århundradena är inte särskilt hedrande exempel på hur makten valt att definiera minoriteters rättigheter. Och fortfarande hävdas det från nationalisterna att samer inte är ”riktiga svenskar”, underförstått de ska fås att acceptera andra villkor än majoriteten.

Kräftgången kan handla om människovärdet
Liberalernas kräftgång i den svenska opinionen kan mycket väl hänga samman med hur Tidö-samarbetet illustrerar hur SD fått sätta sin prägel på samarbetet och därmed graderat mänskliga rättigheter i tydlig motsats till en genuint liberal inställning, där människans värde är okränkbart.

Länktips: https://www.whitehouse.gov/media-bias-reporter/david-pakman/

Social hållbarhet kan vara en stark drivkraft

Hur vi tar hand om våra lägenheter, fastigheter och bostadsområden spelar stor roll för hur samhället utvecklas. När människor trivs och vill bo kvar skapas en stabilitet, som är svårt att ersätta med andra åtgärder. Hur uppstår känsla av tillhörighet och sammanhang? Det har att göra med en slags underförstådd förståelse för ett områdes karaktär och möjligheter, hur platsen resonerar med den egna upplevelsen. Det finns problemområden som behöver hjälp att bli mer omtyckta och uppskattade. Den 28 maj tog jag del av tre projektexempel som alla på lite olika sätt försöker hantera behovet av att framtidssäkra de utsatta bostadsområdena.

Tre intressanta exempe4
Shift Sweden ordnade ett webbinarium, där man släppte fram Botildenborg i Malmö att berätta om hur källare kan bli gemensamma kök. Ett annat projekt försöker hjälpa till med finansieringslösningar för de fastigheter som står inför stora renoveringsbehov och ett tredje projekt handlade om hur ett gammalt utdömt värmeverk i Bredäng gått från att vara ett problem till att bli en lokal resurs och ett nav för både kultur och boende. (Länktips, se nedan).

Från källare till kök
De tre exemplen visar hur viktigt det är att skapa utrymme för utveckling vid sidan av det formella ansvar som normalt kommuner och allmännyttan tar. Och att det ofta är civilsamhället som har idéer och ser möjligheter. I exemplet med källare som gjordes om till kök handlade om att se möjligheter med outnyttjade lokaler och ana värdet av mötesplatser med en grundfunktion, där man också skapar nyttiga livsmedel tillsammans. Det är viktigt att säkerställa att ventilation, vatten och avlopp, värme och ljus liksom arbetsplatser fungerar rent tekniskt, samtidigt som det säkerligen är avgörande att de boende själva får sätta sin prägel på det som organiseras. Den ömsesidiga tilliten måste byggas upp och utvecklas. Den skapar meningsfullhet och bidrar till att möjliggöra ett långsiktigt fokus.

Östersundshem satsar på andelsägande
Ett annat exempel fokuserade på hur andelsägande skulle kunna skapa en finansiering för nödvändiga renoveringsbehov, samtidigt som det bidrar till att få de boende att investera i ett mer långsiktigt boende/ägande och därmed en viss stabilitet i bostadsområdet. Enligt den person beskrev projektet innebär det inte nödvändigtvis tredimensionell fastighetsbildning. Det tål att följas upp. Östersundshem var i alla fall väldigt intresserade av detta projekt.

Värmeverket ett nav  i Bredäng
Ett tredje exempel var ett gammalt värmeverk i Bredäng, som ingen ville ta ansvar för och som en kulturarbetare med bakgrund i Fryshuset i Stockholm såg potentialen i och nu har omvandlat till ett kulturellt nav för stadsdelen, där man dessutom tänker sig nittio lägenheter och att det gamla värmeverket blir en samlingsplats för människor med idéer. Så blir det sociala och kulturella spåret en brobyggare in i det hållbara.

Skapa utrymme för det nya och idéburna
Alla tre exemplen illustrerar för mig hur viktigt det är att skapa former och formella ramar kring det som ligger utanför kommunens kärnuppdrag. När några vill ta initiativ och forma en hållbar framtid får inte regelverken, planarbetet eller andra hinder vara i vägen, utan det behövs tydliga undantagsregler för det som ska kunna ta form och som inte drivs av kommersiella intressen.

Även torgen kan skapa trivsel
Häromdagen var jag också på Handelsrådets spaningsseminarium, där Göteborgslokaler berättade om hur man tagit tag i Vårväderstorget i Biskopsgården och Hjällbo torg (båda är utsatta områden) och med relativt enkla medel skapat en miljö som är inbjudande och positiv. Kvalitet och trivsel kanske är ännu viktigare i just dessa områden, där annat saknas.

Länktips: https://arena.shiftsweden.se/labb-och-projekt/fran-kallare-till-kok

Länktips: https://arena.shiftsweden.se/labb-och-projekt/hur-kan-ett-varmeverk-bli-varmeverket

Länktips: Vårväderstorget, en uppskattad förnyelse: https://vartgoteborg.se/p/stort-lyft-for-varvaderstorget-i-ny-undersokning/

Hela Sverige ska leva när butiker får stöd

Butikerna i glesbygden är mer än en affär. De blir ofta en naturlig samlingsplats och en resurs för paket, för utlämning av varor och för lokala initiativ. När butiker läggs ner tappar många samhällen sin överlevnadsförmåga. Detta har staten insett och sedan tio år finns ett visst stöd som delas ut enligt särskilda kriterier till butiker som har fast adress, året-runt-öppet m.m. De får inte ha en omsättning över 11 miljoner per år. Stödet är för 2026 uppräknat till 370 000 maximalt för en butik, men är anpassat till ett antal faktorer.

Ur Handelsrådets rapport (se länk nedan)

Tryggare anställningar
Rapporten visar att stödet oftast har inneburit att butiken har kunnat avlöna sin personal något högre, i praktiken kunnat erbjuda lite längre tjänstgöringstid per vecka för den personal man har haft. Stödet har inte resulterat i ökade vinstmarginaler, utan inneburit att det har kunnat fungera ungefär som det var tänkt.

Tydlig kontrast mot skolkoncernernas giriga agerande
Kontrasten mot hur skolkoncerner dränerar staten på miljarder är slående. Här handlar det om att långsiktigt stötta svaga verksamheter, som gör stor nytta ur ett socialt perspektiv och för att ”hela Sverige ska leva”. När det gäller hur koncernskolor flyttar skatteintäkter till vinstkonton har 35 års experimenterande tydligt visat hur det handlar om helt andra motiv och drivkrafter.

Glesbygden ger oss möjlighet att tänka nytt
Det finns anledning att, tror jag, förfina stödet till glesbygdens butiker. Om de drivs i kooperativ form skulle de t ex kunna erbjudas ett något högre stödbelopp. Detta för att underlätta för konsumenter att bli mer aktiva ”prosumenter”, där de förbeställer varor och hjälper till att skapa bra prognoser. Eller om de åtar sig att skapa sysselsättning för arbetslösa, för praktikplatser och för att underlätta övergången från ett tungt yrkesliv till att vara volontär i samband med pensionering skulle kunna vara andra dellösningar att undersöka effekterna av. Vi behöver hitta goda exempel på hur arbetslivet ska övergå i ett mer frivilligt arbetsliv i samband med att man tar ut pension. Kanske som en tioårig övergångsfas med bibehållen lön och pension, där yrkesarbetet stegvis kompletteras med samhällsnyttigt arbete t ex i en glesbygdsbutik.

Vi behöver testa under ordnade former
Det är viktigt att behoven hos individen, hos lokalsamhället och för det långsiktigt hållbara vägs samman på ett klokt sätt och testas i liten skala, där vi kan låta forskare följa hur väl en smidig övergång från yrkesliv till ett pensionärsliv med sysselsättning kan se ut.

Länktips: Rapport från Handelsrådet: här

Det är inte NATO som är faran, det är DCA-avtalet

NATO-inträdet föregicks av ett s.k. DCA-avtal, där Sverige uttryckligen ger USA fria händer att använda 17 av de svenska militärbaserna för att lagra personal, materiel och vapen. Man har inte undantagit kärnvapen. Det blir fritt fram för USA att använda svenska baser för att utföra operationer. I praktiken blir det USA som ytterst beslutar om vad Sverige ska göra i en tid av ofred eller där en president i USA kringgår Kongressen och startar någon militär operation i vårt närområde. Till råga på allt ska amerikansk lagstiftning gälla. I praktiken innebär det att USA eller en felinformerad president i USA kan tvinga in Sverige i ett krig ingen i Sverige har beslutat om.

Vilka lagar gäller och vilka lagar åsidosätts1
Jag har läst en analys från i år av DCA-avtalet av professor Joachim Åhman (se länktips nedan), som jag hittade på Svensk Juristtidning. Det jag läser mellan raderna är att hela utgångspunkten är att lagar gäller och respekteras. Vi är så vana i Sverige att våra lagar och domstolar alltid får sista ordet. Men vem säger att krig eller ”speciella operationer” lyder under de civilrättsliga lagar som upprättas när allt är frid och fröjd? Är det inte snarare sannolikt så att krig och ofredstider innebär att de normala lagarna åsidosätts? Att det är krigslagar som införs för att förenkla all resursfördelning, beslutsföring osv? Vem tror på allvar att ett krigande land bryr sig om folkrätten, om mänskliga rättigheter eller om alla de regler som gäller i fredstid?

Mänskliga rättigheter finns inte i krig
Jag läste någonstans att krig startas inte av demokratier. Det ligger något i den tanken. Och att det finns en tydlig förskjutning i värderingar och normer i ett antal länder, där ledarna inte drar sig för att använda våld mot inre och yttre fiender. När den palestinska befolkningen under israelisk kontroll behandlas på det inhumana sätt som görs, har politikerna i Israel gått från att försvara mänskliga rättigheter till att förkasta dem. Och vi har en president i USA som ser oppositionella och medierna som sina fiender.

Det behöver inte kallas invasion
Steget till att fullt ut bryta med sina traditionellt sett allierade blir kortare och kortare. Mot den bakgrunden blir Sveriges frivilliga accepterande av USA:s överhöghet över svenskt territorium både märkligt och farligt. Det kan komma en tid då det kommer att kallas ”försvar av våra intressen” när vi i själva verket inte längre kontrollerar vårt eget land. En främmande makt behöver inte kalla det invasion eller krig, utan bara att man ”försvarar det som måste försvaras”. Och vi kan inget göra. Jag hoppas jag har fel.

Bevaka 15 juni-debatten
Den 15 juni ska Riksdagen debattera och besluta om en fråga som också handlar om hur svenskt territorium ska kunna användas av annat land. Det finns anledning att fortsätta bevaka frågan om hur vi säkerställer att andra länder inte får kontroll över Sverige eller använder våra resurser för egna syften. (Se ett inlägg från Svenska Freds på Instagram i länktipsen nedan).

Länktips: En analys av DCA-avtalet: https://svjt.se/svjt/2026/357

Länktips: Svenska Freds om DCA-avtalet https://www.svenskafreds.se/vad-vi-gor/dca/

Länktips: Inlägg om debatten 15 juni: https://www.instagram.com/reel/DYm83q2lMBf/

Referat av ett icke-möte

Det här mötet har inte ägt rum. Både texten och bilderna (se länktips längst ner) har någon fabricerat, kanske med hjälp av AI. Men när man läser referatet så slås man av några tydliga detaljer som avslöjar att allt är påhittat. Det nämns ingen plats eller datum där mötet ska ha ägt rum, det står heller inte vilket TV-bolag som skulle ha sänt eventet eller vad moderatorn hette som skulle moderera samtalet. Allt är påhittat. Men texten har ändå ett visst värde, märkligt nog.

Det diplomatiska språket är mycket mer subtilt
Det som refereras är till stora delar rätt i sak. OM Kanadas premiärminister Mark Carney hade sagt det som återges skulle många tänkande människor kunna ställa sig bakom hans uttalande. Men allt är påhittat. Carney har inte sagt detta. Bland annat för att det diplomatiska språket förutsätter viss form. Man undviker att genera sin motpart, man söker inte konfrontation, utan betonar vid ett fysiskt möte de detaljer som man är överens om. Kritiken lindas in i subtila formuleringar och mångtydigheter. Ibland är det sådant som INTE sägs som blir den bestående kritiken. Eller ett handslag som signalerar något.

Även det påhittade kan ha ett värde
Mycket av det som Mark Carney således inte har sagt till Donald Trump är sådant som Trump och trumpisterna skulle behöva höra. Därför är det ändå motiverat att återge delar av den text som är falsk, men ändå innehåller sanningar.

Fritt översatt från texten, som är fejk
”Många av de utvecklade länderna har stärkts av människor som kommit hit i jakt på möjligheter, värdighet och trygghet. I det formella politiska samtalet diskuteras och ifrågasätts en del människor – människor som bär på samma förhoppningar som formade och byggde våra länder starka.”
Och:
”Riktigt ledarskap mäts inte i hur effektivt det går att skrämma människor. Ledarskap mäts i om människor känner sig skyddade, respekterade och sedda. Ett land blir inte svagare för att vi väljer medkänsla. Det blir svagare när rädsla ersätter medmänsklighet som fundament i det offentliga livet.”
Och:
”Om vi ​​slutar att se andra människor som jämlikar förlorar vi steg för steg vårt eget människovärde.”

Vi får inte resignera
En intressant reflexion blir naturligtvis hur vi lär kommande generationer att inte rycka på axlarna åt allt som publiceras, utan lära dem att förstå skillnaden mellan sanning och lögn och att vara källkritisk. Nästa gång kanske samma källa sprider propaganda för något som styr utvecklingen i en oönskad riktning. Vi måste se upp med resignation och passivitet. Hopplösheten är de auktoritäras vän.

Länktips: Här finns den påhittade texten: https://www.facebook.com/photo.php?fbid=122112457916736625&set=a.122101600562736625&type=3

Kolla gärna in www.monreform.org

Det talas för lite om pengar på en systemnivå. Hur skuldsättningen och förmögenhetsfördelningen ökar på ett sätt som bara kan beskrivas som långsiktigt skadligt. Redan på 80-talet väcktes idéer och skrev böcker om detta. Margrit Kennedys ”Pengar utan ränta och inflation” som hon skrev på 80-talet står i min bokhylla och flera av hennes tankar landade i bildandet av JAK-banken och hade kanske betydelse även när Ekobanken tog form i Sverige. Men systemet har bara fortsatt att utvecklas, troligen eftersom tillräckligt många med inflytande vill ha det så. Samtidigt borde de flesta inse att en ekonomi som bygger på skuldsättning, ränta och evig tillväxt bara kan sluta i katastrof.

Ett internationellt nätverk
Monreform.org heter en hemsida som väckt mitt intresse. På sin hemsida skriver de ”We need a just money system that works for the people, not for the big banks. We are a global network of movements that collaborate with policymakers, the public and economists around the world to redesign money for social justice and a liveable planet.” På sin Om-oss-sida skriver de om problemet och där bland annat: ”Hur mycket pengar som skapas och vart nya pengar allokeras bestäms främst av privata banker utifrån att de maximerar sina egna vinster snarare än ekonomins behov.” Och dessa nya pengar uppstår ju till stor del via efterfrågan och ”marknadens” värdering av något som ska finansieras. Är ett 28 kvadratmeter stort sommarhus på Orust, i Edshultshall närmare bestämt, värt 12 miljoner kronor kan säkert banken gå i god för merparten om köparen är trovärdig. Vips har ett antal miljoner kronor uppstått ur tomma intet. Om säljaren får som han vill.

Det finns mycket skrivet
I Sverige är ”Positiva Pengar” medlemsorganisation i International Movement for Monetary Reform, som nätverket heter. I Länktipsen nedan finns en länk till en litteraturlista från de senaste 15 åren, då det har skrivits många artiklar och böcker om behovet av ett annat monetärt ekosystem. Det som slår mig är hur tydligt skuldsättningen framstår som ett stort problem. En skuldsättning som har sin parallell i klimatet, där vi sedan 100 eller 150 år håller på att skuldsätta mänskligheten på ett sätt som blir allt svårare att reversera. Men det ekonomerna skriver om är pengar, inte hur allt hänger ihop (vad jag kan se). Eller hur vi överanvänder resurser, och exploaterar fattiga människor osv.

Mohamsson vill se fler miljardärer (!)
De som vill fortsätta springa i det lockande ekorrhjulet har fått nya förespråkare i det tidigare humanistiska liberala partiet i Sverige. Ett parti som nu på allvar hävdar att Sverige ska sträva efter att ha ännu fler miljardärer. (Se länktips nedan). Detta är inte satir eller humor. På fullt allvar tycks man mena att det är bra för samhället att förmögenhetsklyftorna ökar, att fåtalet superrika blir ännu fler och att det relativa välståndet i ännu högre grad villkoras av om medborgarna har gott om pengar eller inte.

Inlåsningseffekter istället för bred nytta
Det pengar som miljardärerna lägger på hög används inte till att köpa barnblöjor, nya skor för att ersätta de som barnen växer ur eller till att besöka en gammal släkting i obygden. Det skulle däremot ett generellt högre barnbidrag kunna göra. Men den breda välståndsökningen vill inte de fartblinda liberalerna se. De vill hellre att de privata avkastningarna på fonder och obeskattade tillgångar växer. De rika hittar alltid sätt att slippa betala inkomstskatt, så att även kommunal verksamhet då behöver skäras ner ytterligare. ”Valfrihet” det heta när de rika hittar sätt att gynna näringslivsdriven gärna skattefinansierad verksamhet som skulle vara mer rättvist att driva ideellt eller kommunalt.

28 maj blir det intressant att lyssna
I skrivande stund har jag inte lyssnat på seminariet den 28 maj 2026, men jag ska återkomma när jag tagit del av det som förmedlas. Det är viktigt att vi förstår ekonomin på systemnivå, men vi får heller inte glömma bort att allra viktigast är faktiskt att de basala funktionerna skyddas och utvecklas på ett hållbart sätt. Utan luft som går att andas, utan vatten som går att dricka, utan näringsriktig och ekologisk mat som mättar och sunda sociala sammanhang som får barnen att växa till ansvarstagande och kunniga vuxna och utan fred är det mesta meningslöst. (Tipstack till René M.)

Tillägg den 29 maj
Nu är det den 29 maj och jag lyssnade på seminariet igår (till största delen). Michael Kumhof, som tycks vara från Tyskland, höll en avancerad föreläsning om det han kallar Chicagoplanen. Det har att göra med att många världens ledande ekonomier tog tag i de strukturella problemen i samband med depressionen på 30-talet. Och det brukar kallas just Chicagoplanen. Kumhof har ägnat hela sitt professionella liv åt strukturerna bakom de nationalekonomiska teorierna. Hans föreläsning förutsatte att man som åhörare hade någorlunda koll på systemet idag och hur det skulle kunna förändras.

Två slags banker
Det lilla jag förstod var att Kumhof argumenterar för att dela upp bankväsendet i två kategorier banker. En slags bank som hanterar pengar och en annan som hanterar skulder och genom att organisera balansräkningarna på rätt sätt för de olika kategorierna kan vi, om jag förstår honom rätt, komma till rätta med problemet att skuldsättningen frigör nya resurser och i praktiken skapar pengar ur tomma intet. Men jag är inte nationalekonom, så jag kan bara hänvisa till Kumhof och hans intressanta förslag så att den som begriper mer kan fånga upp det som skulle behöva analyseras på rätt nivå. Spontant känner jag att vi behöver ändra på systemet, så att bankerna fungerar som stöd för en långsiktigt hållbart samhälle. Den som har lust får gärna återkomma med tankar kring detta.

Ur M Kumhofs presentation 28 maj

Länktips: Den 28:e maj var det ett seminarium på engelska som jag delvis följde:
https://monreform.org/kumhof-money-as-debt/

Länktips: Litteraturlista från Monrefom.org: https://www.monetaryalliance.org/bibliography-introductory/

Länktips: Liberalerna vill se ännu fler miljardärer: https://www.sverigesradio.se/artikel/l-vill-dubbla-antalet-miljardarer

Vad innebär AI-utvecklingen?

AI diskuteras allt mer. Hur ska AI användas i skolan? I USA finns det privatskolor som kopplat hela sin verksamhet till AI och inte anställt lärare utan ”guider” som ska lotsa eleverna till självstudier och till att använda AI för att hitta det de behöver lära sig. (Se länktips nedan). Men hur gör egentligen svenska skolor med AI? Innebär tillgången till AI-generade texter att undervisningen och läxor och prov måste göras på ett annat sätt? Blir det mer papper och penna nu i klassrummen? Och hur blir vi duktiga i samarbete och konfliktlösning?

Med svagare omdöme, vad händer då?
Hjälpmedel har ju alltid funnits. Och när räknedosor blev billiga och lätta att ta med sig kunde naturligtvis enstaka elever sluta lära sig multiplikationstabellen. Det gick ju att slå fram summan på några sekunder. Och man behöver inte kunna huvudstaden i Rumänien, det räcker ju att googla eller fråga AI….. Men vad händer med det mänskliga kunnandet och med omdömet när vi inte har egna kunskaper? Blir vi inte då lätt offer för manipulation och påtryckningar?

Kan AI välja cykel åt oss?
Vad är egentligen ett omdöme? Det är väl vårt sätt att förankra ett beslut i den mix av erfarenheter, kunskaper och känslor som vi bär med oss? Gillar vi en bostad, en miljö, en utsikt eller pryl ─ eller en människa ─ så beror det väl oftast på en kombination av olika faktorer? Det är inte bara färgen på en cykel som tilltalar oss, det är designen, storleken och om den passar för sitt användningsområde, om den har rätt sadel och bromsar osv som vi väger in. Där är ju än så länge AI på efterkälken eftersom vi ännu inte har tankat in alla preferenser i en personlig AI-följeslagare som kan ”tänka” åt oss och ta våra beslut.

Hur ser framtiden ut?
Samtidigt måste vi inse att ─ rätt använd ─ blir AI ett hjälpmedel som kan förenkla mycket. Ett bekymmer är naturligtvis att det finns verksamheter och företag som kan lägga över en hel del rutinarbete på AI-system. Till viss del har detta börjat. De ”kundtjänst”-kontakter man tar idag är ju oftast just automatiska system som svarar på standardfrågor och ger standardsvar. Hoppet ligger i att människan faktiskt vill skapa nya idéer och innovationer, något som AI kommer att behöva lång tid för att lyckas bli övertygande bra i. Men visst ─ det kan mycket väl bli så att kommande system lyckas bli överraskande snabba i att formulera helt nya lösningar. Frågan är vad vi gör då? Då är vi troligen arbetslösa.

Länktips: https://www.sverigesradio.se/artikel/nu-finns-skolor-helt-utan-larare-har-ersatts-av-ai

Köpmönstren förändras snabbt

Cirkulär ekonomi är ett specialområde som jag följer på olika sätt. Bland annat genom att ta del av det Handelsrådet förmedlar av forskning kring handelns utveckling. Det vi producerar och säljer, konsumerar och så småningom inte längre behöver är ju just de varor som behöver cirkuleras. Hur och av vem är fortfarande mycket oklart. Second Hand räcker inte och att momsbefria Second Hand blir till slut en återvändsgränd, vi behöver ju skatteintäkter även i en cirkulär ekonomi.

Hur skapar vi lagom avstånd och bra miljöer för den nya handeln?
Handelns utveckling påverkar även hur butiker och andra funktioner dockas an till resten av vardagslivet. Om vi inte behöver parkeringsplatser för att vi kan gå till affären uppstår nya möjligheter. Och om vi tänker på seniorers behov av att nå dagligvaror, apotek och en samlingslokal med en kort promenad blir hela utvecklingen väldigt viktig att förstå.

Hur ser utvecklingen ut från 2019 till 2024?
Den 5 maj tog jag del av en podd-intervju mellan Handelsrådet och en forskare, Herman Donner, som tittat på hur handeln utvecklats åren 2019 till 2024. Hans slutsatser är viktiga att förstå innebörden av. (Se länktips för att lyssna till podden).

Rutininköpen byter plats
Sedan 2019 har det hänt väldigt mycket. E-handeln har utvecklats, pandemin förändrade arbetsvillkoren och många företag lät sina anställda arbeta hemifrån och dessa trender har fortsatt. Det som också har utvecklats är lokala köpcentra närmare förorten, samtidigt som shopping-täta citystråk tappat attraktionskraft. Donner konstaterar helt enkelt att efter pandemin har handeln förändrats. En latte-to-go som tidigare köptes nära jobbet köps nu istället nära hemmet. I bostadsområden och lokala centra uppstår nya butiker. Det gäller att förstå den här dynamiken, menar Donner.

Tjänstemän kan jobba hemifrån
E-handel, distansarbete och pandemins roll hänger ihop. Vi gör nu det fysiska på andra platser än förr, och på andra tider. Det Donner försökt titta närmare på är utvecklingen för innerstadsgallerior, ytterstads-centra och stråk som brukat ha mycket konsumtion och jämfört utvecklingen 2019 till 2024. Det finns tydliga trender, menar Donner. Det sker numera färre besök i citylägen och fler i det han kallar periferin. Det finns också jämförelser, där han tittat på om befolkningen är till stor del arbetare respektive till stor del tjänstemän. Inte oväntat är det fler tjänstemän som jobbar hemifrån, så trenderna är tydligare i stadsdelar där det bor många tjänstemän.

Är detta ABC-stadens återkomst?
En fråga som dök upp i samtalet är om detta skulle kunna beskrivas som ABC-stadens återkomst. ABC-staden, med Vällingby och Farsta som tydliga exempel samlade ju Arbete, Bostäder och Centrum på i praktiken samma ställe. Alla skulle inte behöva resa in till Stockholm City för att arbeta eller shoppa, var tanken. Helt tydligt blev inte svaret på frågan om detta nu leder till ABC-stadens pånyttfödelse. Sannolikt för att e-handeln förändrat mycket av hur shopping går till.

Frågan är vad som händer med fastighetsvärdena
Allt drar i samma riktning, menar Donner. Folk vill ha handel nära där man bor. Han ser tendenser i USA att det byggs bostäder nära stationsområden för att förenkla för folk att klara sina transportbehov. Och självklart påverkar utvecklingen både butiksägare och fastighetsägarna. Han nämner avkontorisering och nya sätt att tjäna pengar på annars tomma lokaler i city. Attraktionskraften saknas när kontoren inte längre drar köpkraft till de centrala lägena. Det han inte kommer in på är om fastighetsvärdena kommer falla så lågt att fastighetsägarna får belåningsproblem och svårt att klara investerares och bankers krav på avkastning.

Halverad omsättning
Han tolkar utvecklingen som att folk vill ha stadskänsla nära hemmet och kunna ta en utekväll på gångavstånd från hemmet. Innerstadsgalleriorna har gått från 30 procent av handeln till att nu ligga på 15 procent, medan mer perifera centra som Täby centrum gått från cirka 20 procent till drygt 30 procent. Och så finns ett ökat tryck från lågprisbutiker i billiga lägen att väga in i sammanhanget.

Mina slutsatser
Det hela tyder på att går mot en samhällsutveckling som skulle kunna beskrivas som bykänslan i staden eller stadsmiljön i byn, dvs att vi söker sammanhang i lite mindre skala, där vi når det vi behöver, men inte behöver lägga tid på att resa länge för att hitta det vi behöver. Nu ska vi bara se till att det i detta nya också finns plats för verkstäder och andra ställen där man kan få sina produkter lagade, hyra något eller få hjälp med en krånglande dator, en trasig kavaj eller ett par skor som behöver nya sulor. Vi behöver hitta sätt att köpa kvalitet och se till att produkterna håller länge. Och vi kanske inte behöver äga allt. Och allt detta behöver fastighetsägare och stadsplanerare tänka på när nya och befintliga områden ska få nya funktioner. Och tänka på barn och gamla. Samhället måste göra plats för alla.

Länktips: Podd med Herman Donner cirka 25 minuter om handelns utveckling: här