Hotet mot Systembolaget

Tidöregeringen har kommit med ett förslag om att tillåta ”gårdsförsäljning” av alkohol. För somliga marknadstroende är Systembolagets monopol ett stående irritationsmoment. ”Jag vill kunna köpa min sprit i den lokala butiken” och ”Varför ska det så svårt att göra som i Sydeuropa…” brukar det heta. Och så toppar man med en ramsa om förbudspolitik, sosseri och annat som man tycker illa om. ”Gårdsförsäljning” låter gulligt, småskaligt och ofarligt. Det kan väl inte skada om man tillåter lite direktförsäljning från producenter ute på landsbygden, kan det heta. Men det står mycket på spel.

Fri försäljning leder helt fel
Vi har Systembolaget av flera skäl. Ett är alkoholpolitiskt. Vi vet att alkoholintaget lätt leder till misshandel, social oro och skador på individnivå, kostnader och umbäranden som är svåra att sätta rätt värde på. I dagens Sverige finns det fler droger och inte minst den brottslighet som vuxit sig stark kring bruket av narkotiska preparat är en påminnelse om hur dyrt och skadligt det är för samhället att hantera effekterna av olika drogrelaterade beteenden, alldeles bortsett från hur stor negativ påverkan drogerna har på individnivå. Forskningsläget är gott. Samband mellan tillgång till alkohol och sociala problem är fastställt. Många barn och kvinnor skulle drabbas om Systembolaget tas bort.

Vinstjakten kan ge andra nackdelar
Ett annat skäl för att Systembolaget är bra är för det inte finns till för att generera vinst. I det traditionella marknadstänket ingår att generera vinst. Om vi slopar Systembolaget skulle ett antal starka och vinstdrivna aktörer som inte behöver ta samhällsansvar optimera sina resultat, något som man gör med volym och genom att tjäna pengar på att bortse från kvalitet eller genom att fuska på olika sätt. Det räcker att tänka på hur de österrikiska vinleverantörerna tjänade pengar på att slippa göra rent sina tankbilar för att inse hur logiken ser ut när vinstmarginalerna är det viktiga. Att sälja mer är ett sätt att generera vinst. Mer alkohol gör mer skada.

Kvalitet och modet att säga nej
Ett tredje argument för Systembolaget är att det ger oss konsumenter tillgång till mängder av produkter. Besöker man södra Europa är det svårt att få tag i andra viner än de lokalt producerade. Utbudet och kvaliteten skulle med andra ord bli smalare ─ det är svårt att tjäna pengar på mängder av produkter som ska lagerhållas. Med Systembolaget finns också en rutin för att neka försäljning, något som skulle bli mycket svårare att upprätthålla när en ung kassör eller kassörska på ICA ska säga nej…

Lyssna inte på lobbyisterna
EU godkänner att vi har ett särskilt monopolsystem i Sverige och att rucka på detta bara för att några lobbyister på näringslivssidan vill öka sin försäljning och andra aktörer vill rasera den ”svenska modellen” är inget vi bör göra. Systembolaget är för värdefullt för att rasera för att några få producenter vill kunna sälja direkt över disk.

Göteborgs-Posten vill behålla Systembolaget
Glädjande nog hade Göteborgs-Posten häromdagen en ledartext av Håkan Boström som tog Systembolaget i försvar. Högerpressen brukar ju andra sammanhang ställa upp på marknadens sida och reflexmässigt återge vad starka industriintressen vill åstadkomma. Men det hedrar GP att man tar tydlig ställning för Systembolaget och mot regeringens förslag på ”gårdsförsäljning”.

Socialministern fick tala om landsbygdsutveckling…
Om gårdsförsäljningen handlar om bakgårdar eller kyrkogårdar framgår inte riktigt. De allra flesta alkoholproducenterna i Sverige är bryggerier, som inte ligger på landsbygden. Med gårdsförsäljning låter ju gulligt. Ganska märkligt var det också att när Tidöregeringen presenterade sitt förslag med lönsamhetsargument för småskaliga landsbygdsföretag var det socialminister Jakob Forssmed som stod för presskonferensen. Som om man självklart visste att landsbygdsargumenten egentligen inte kan väga upp mot risken att sabotera den framgångsrika alkoholpolitik som förts i decennier.

Villkoren lätta att kringgå
Det är bara att hoppas att regeringen lyssnar på kritiken och tar tillbaka sitt förslag, som man paketerat med lite låtsasvillkor kring att besöket vid butiken måste inkludera en information eller motsvarande, där leverantören berättar om sin verksamhet. Ett krav som naturligtvis är lätt att kringgå genom att snabbspola en film eller hänvisa till internet.

Hoppas att förslaget stoppas.

Länktips: Några motargument: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/forslaget-om-gardsforsaljning-vacker-reaktioner-det-ar-djupt-problematiskt

Var är konspirationen?

Inför EU-valet den 9 juni genomför SVT intervjuer med åtta partiers toppkandidater. Under cirka 30 minuter hinns tre ämnen med och därutöver några korta frågor. Den 3 juni var det SD:s Charlie Weimers tur att intervjuas. Anders Holmberg och Camilla Kvartoft började med en fråga som är naturlig i kölvattnet på Kalla Fakta-avslöjandet av SD:s anonyma konton.

En sak i EU, något annat på hemmaplan
Journalisterna konstaterade att SD:s representanter i EU-parlamentet ställt sig bakom förslaget att förbjuda information från politiska partier, om den sker anonymt. Detta ställdes i kontrast mot SD:s egna agerande i Sverige, där just anonyma konton har varit en tydlig metod för att få ut budskap. Weimers gjorde vad han kunde för att bagatellisera och förminska frågan, han pekade på vad socialdemokraterna ägnat sig åt och lyckades kanske ge svar på frågorna som i alla fall gjorde SD-anhängare nöjda. Något riktigt bra svar på frågorna fick vi inte. I Sverige tänker SD fortsätta med sina metoder.

Var och när pågår konspirationen?
Den fråga som hade varit allra mest intressant att ställa ställdes aldrig. Åkesson hävdade ju i sitt motangrepp, sitt ”tal till nationen”, att det pågår en ”vänsterliberal konspiration” mot SD. Att det egentligen är SD som är offer i den här soppan. Frågan som borde ha ställts är: ”Beskriv så att vi andra förstår: hur går den här konspirationen till, var och när konspirerar vem med vem, hur ser listan på inbjudna ut och varför har vi på SVT aldrig blivit inbjudna att delta i denna konspiration som ni säger pågår? Vilka är det som utgör klägget?” Det finns ju ingen konspiration, allt är ju bara ett försök av SD och Åkesson att blanda bort korten och att framställa SD som den som det tyckas synd om.

Hemlighetsmakeriet
Kalla Fakta-programmet visade ju tydligt att kommunikationsavdelningen inom SD är mycket medveten om vad som inte får bli allmänt känt. Det var noga att vissa dörrar hölls stängda när det fanns besökare i lokalen. Det var otroligt viktigt att PC-datorer inte kunde komma i orätta händer så att innehållet på datorerna skulle kunna läcka ut till ”fel” personer osv. Man är väldigt medvetna om hur hemlighetsmakeriet behöver upprätthållas. Och när allt avslöjas går partiet till motangrepp. Det är i själva verket SD som är offer i hela historien, är berättelsen man vill få ut.

Det hade kunnat bli tydligare hur falska SD är
Holmberg och Kvartoft lyckades inte fullt ut få Weimers att fastna i det utlagda frågegarnet. Trots att de hade väldigt goda förutsättningar att göra något bra av SD:s dubbla agendor och falska påståenden. Det finns en länk till programmet nedan. Själv orkade jag inte se mer än en mindre del.

180 angrepp på Annie Lööf
En annan fråga som hänger kvar för min del när det gäller SD och deras metoder är hur det kommer sig att den ansvarige för Youtube-kanalen Riks, Dick Erixon, aldrig har ställts till svars för den serie av våldsinspirerande inslag, 180 stycken enligt den uppgift jag har, som Riks lagt ut med huvudsakligt innehåll att misskreditera, angripa och hota Annie Lööf medan hon var partiledare och tydligt stod upp mot SD. Särskilt allvarligt är Erixons agerande mot bakgrund av det tragiska som hände i Almedalen sommaren 2022, då Ing-Marie Wieselgren knivhöggs till döds.

Ska inte Erixon ställas till svars för sin roll?
Rättsligt är det kanske svårt att bevisa sambandet mellan propagandan och dådet, men moraliskt och för det allmänpolitiska klimatet i landet hade det varit bra med ett klarläggande av vilken skuld Dick Erixon, snart EU-parlamentariker, hade för att sabotera det öppna demokratiska samhälle och den debatt som på ett tydligt sätt illustreras av Almedalsveckan i Visby. De auktoritära längtar efter undantagstillstånd och kaos och gör vad de kan för att underblåsa verkliga och påhittade konflikter. Ska vi bara blunda och bortse från vilken roll Erixons agerande hade för utvecklingen? Eller ska han ställas till svars på något sätt?

Vad vill SD med forskningen?
I utfrågningen av Weimers klipptes uttalanden av Erixon in, där den senare gjorde vad han kunde för att förminska och förlöjliga klimathotet. Även det temat hade Anders Holmberg och Camilla Kvartoft kunnat göra mera av. De hade kunnat ställa tusentals forskare och vetenskapliga, mätbara, underlag mot Erixons åsikt att det inte stämmer och ställt frågor om hur SD egentligen ser på vetenskapen? Behöver vi över huvud taget forskning om ingen ska bry sig om vad forskarna säger? Är det SD:s mål att hålla allmänheten okunnig om vad vetenskapen säger? Är det därför folkbildningen skärs ner? Är kunskap farlig enligt SD? Varför i så fall? Att populism är enklare att få gehör för när mottagaren är okunnig är självklart. Motsatsförhållandet mellan vetenskap och populism hade kunnat bli tydlig i intervjun. Åsikter har inte samma värde som vetenskap, hur mycket än Tidögänget försöker påstå detta.

Jag såg inte klart programmet med Weimers. Jag hoppas att många genomskådar partiets agenda.

Länktips: https://www.svtplay.se/video/KxgL7b5/eu-val-2024-utfragningen/charlie-weimers-sverigedemokraterna

Läsning: En personlig död av Björn Fagerberg

När jag just lagt ifrån mig Björn Fagerbergs bok ”En personlig död”, efter att i lagom takt ha läst och begrundat alla de tankar författaren förtjänstfullt ställt samman i sin bok, är det en melodi som kommer till mig: ”Jag vill tacka livet”. Det är en sång som tydligt knyter ihop en vördnad för livet, samtidigt som den med sin melankoliska klang talar till oss med ett universellt budskap: Var tacksam för livet och gör något bra av det.

Skickligt och med vördnad
Att sammanfatta Björn Fagerbergs bok är svårt, framför allt för att han skickligt och med stor vördnad för det känsliga ämnet visar sin stora kunskapsbredd och hur man som läsare hela tiden i praktiken befinner sig i en nära dialog med författaren. Som om han satt här i rummet och berättade. Texten är hela tiden nära, mänsklig och berörande. Inte minst gäller det Björn Fagerbergs egna smärtsamma upplevelser av familjemedlemmars, särskilt dotterns, död. Och samtidigt: en professionalism och ett läkarkunnande som ständigt gör sig synliga. Referenser, noter och mycket breda associationer, där författarens bildning och nyfikenhet hela tiden skiner igenom. Professionellt, rakt igenom.

Björn Fagerbergs bok

Oklarheten framgår av boken
Vi talar för lite om döden, vad den innebär, hur vi ska förhålla oss till den och hur vi vill hantera den, när den inte längre går att hålla borta. Ett viktigt kapitel i boken handlar naturligtvis om dödshjälp, om hur vi i det västerländska samhället allt oftare diskuterar förutsättningar och ramar för det som lite slarvigt kan kallas aktiv respektive passiv dödshjälp. Ingen av oss önskar ett outhärdligt lidande mot slutet av livet, men det finns en oklarhet som boken pekar på, där juridiken, naturvetenskapen, läkaretiken och det allmänna medvetandet om vad som är rätt och fel inte har lyckats formulera vare sig en praxis eller några juridiska ramverk för hur vi kan och får bete oss när döden är ofrånkomlig och lidandet kan uppfattas som och även vara orimligt. Att vi behöver en sansad debatt om de här frågorna är helt uppenbart och Björn Fagerbergs bok är ett viktigt bidrag.

Dödsstraff, krig m m
Boken har många förtjänster. Inte minst hur kapitlen är indelade, men även hur det finns referenser, temaregister och noter som vid varje ambitiös akademisk avhandling. Inget tycks ha lämnats åt slumpen eller har tappats bort för den som vill gå till källorna. Imponerande, helt enkelt. Samtidigt kan jag inte låta bli att notera att det i avsnittet om abort inte står något om dödsstraff. För mig finns det i det amerikanska samhället en tydlig motsättning i ─ å ena sidan ─ en synnerligen restriktiv syn på aborter och ─ å andra sidan ─ ett antal delstater som utan problem dömer ut och verkställer dödsstraff. Det är i och för sig inte i Sverige, men USA är på många sätt en föregångare i västerlandet och mycket av det som händer i Sverige kan kopplas till hur den amerikanska kulturen utvecklas, på både gott och ont. Det finns heller inget avsnitt om mord, krigföring (systematiskt mördande) och hur utsatta en människor är för andra människors våldstendenser.

Samhällsperspektivet
Kanske samlar Björn Fagerberg på material till en uppföljare. Där skulle ett par kapitel kunna handla om hur samhället fungerar och inte fungerar i relation till döden. Hur den förväntade livslängden inom en stad som Göteborg kan skilja tio år beroende på stadsdel och socioekonomiska förutsättningar. Där finns naturligtvis frågor att beröra: hur ser egentligen samhällsansvaret ut för människors liv och död? Vad vill vi att politiken ska hantera och var upphör respektive börjar det personliga ansvaret? Är det OK att röka eller missbruka och förkorta sitt eget liv? Många frågor behöver ventileras på ett strukturerat sätt, kanske med Björn Fagerbergs bok som modell och inspiration.

Vad är vårt ”jag” för något?
Ett annat tema som skulle kunna utvecklas i en bok nummer två är vad det egentligen innebär att vara människa. Har vi människor ett ”jag” som utvecklas under livets gång? Sannolikt är det så. Vad händer med detta ”jag”, detta självmedvetande, när vi dör? Kopplas det ifrån, försvinner det, lever det vidare? Är det som i drömmen att vi rör oss i tid och rum helt fritt? Vad innebär det i så fall? Överhuvudtaget vad som menas med kropp, själ och ande borde belysas mer ur olika erfarenheter. Särskilt som vi som samhälle har allt svårare att inordna oss i ett religiöst, fastlåst, koncept. Men ändå tror på något efter döden…

Tydligheten
Jag kan bara uppmana alla att läsa Björn Fagerbergs mycket läsvärda bok. Den tar upp svåra frågor och kräver en hel del reflexion. Och är egentligen på ett sätt en hyllning till livet. Den är på det sättet lika tydlig som den klassiska Bergman-scenen ur Det sjunde inseglet, där riddaren (Max von Sydow) spelar schack med döden (Bengt Ekerot) och försöker vinna tid. Vi behöver tydlighet och bra beskrivningar i dessa tider av fake news och påhittade stories, som egentligen bara förvillar och passiviserar oss.

Tack, Björn, för din fina bok.


Gör det lönsamt att ta ansvar

Ska det vara skillnad på företagandets villkor om man bygger upp egen kompetens inom ett företag eller om man väljer att handla upp extern arbetskraft för att därefter sälja vidare tjänsten med viss förtjänst? Frågan kan tyckas underlig. Men det är faktiskt en berättigad fråga mot bakgrund av hur några branscher utvecklas.

Olycksrisken ökar
Då och då läser vi om olyckor på byggarbetsplatser. Brister i kommunikation och säkerhet, i vissa fall även grundläggande förståelse för hur ett arbete ska bedrivas, leder till ökade risker, särskilt som det kan förekomma språkförbistring, tidspress och kompetensluckor. Vi minns hissolyckan i Sundbyberg, branden på Oceana vid Liseberg och nedanstående exempel (klippt från arbetet.se):

Ur arbetet.se 28 maj 2024

Cynismen finns i flera branscher
Bemanningsföretagen inom vård och omsorg, budföretag som Uber och Foodora, det vimlar av exempel från olika branscher där det finns aktörer som ser en möjlighet att tjäna pengar på andras arbete. Ska vi ha det på det viset? Är det rimligt? Vart leder det? Blir världen bättre och säkrare när vinstjakten krymper tidsmarginalerna för arbetstagarna? Är det så vill vi ha det?

Kunskapen ska stanna i landet
En konkret idé är att skattevägen göra det mer lönsamt för företag att ta ett helhetsansvar. När företaget gör förtjänst på sin egen personals arbete bidrar det till samhällsnytta genom att erfarenheter och kunskaper förädlas och tas till vara. Bygger någon med personal från Polen, Litauen eller Nepal stannar inte kunskapen här i landet. Den samlade kompetensen tunnas ut och värdet på det vi alla potentiellt kan producera blir lägre. Det blir också svårare att få rätt i relation till garantiåtaganden om utföraren försvinner ur landet.

Belöna ansvarstagande
På ett principiellt plan anser jag att det är bra om de företag som tar långsiktigt ansvar för sin personal, vidareutbildning och karriärmöjligheter ges fördelar över de företag som egentligen bara handlar med arbetskraft. Och särskilt illa är det med företag som handlar upp arbete från fattiga länder. Det snedvrider konkurrensen och det leder ju faktiskt till att delar av den svenska ekonomin rinner iväg utomlands.

Fusk ska inte löna sig
Exakt hur man ska gå till väga vet jag inte, men det behöver löna sig att ta ansvar och stärka de företag som har ambitioner utöver att tjäna pengar. Bra arbetsplatser, där sammanhållning och kompetensutveckling står i centrum vinner alla på. Ofta är ju den billigaste entreprenören den som räknat fel eller som chansar på torktider eller att ingen ska upptäcka fusk. Sådant är varken slutkunder eller branscher hjälpta av.

Hur ska vi ha det med maktutövningen i orostider?

I takt med att antidemokratiska krafter inom och utom landet blir allt mer synliga väcks frågan hur vi ska agera för att bevara och utveckla det svenska samhälle vi lärt oss att uppskatta och älska. Putins utökade krig för att ockupera Ukraina väckte reflexen hos några nyckelpersoner i den politiska ledningen att snabbt ansöka om medlemskap i NATO. Hotet från Moskva upplevdes som mycket konkret. Spelplanen ritades om. Nu var det inte anonyma trupper som intog Krim, nu agerade officiella ryska trupper i en ”specialoperation” med siktet inställt på Kiev. Finland och Sverige övergav samtidigt sin neutrala hållning och sökte sig till NATO.

Oklarheterna kommer närmare för varje kris
Pandemin för fem år sedan väckte andra frågor. Hur ska en nationell kris hanteras på ett rättssäkert och demokratiskt sätt? Och i vassen lurar samordnade IT-attacker mot de svenska kommunerna, energisystemen, bankerna osv. Hur ska Sverige skydda sig så att landet kan styras även när styrningen inte fungerar? I krigstider inser alla att det blir nödvändigt att den fredstida organisationen får stå tillbaka för en ledning, där militära befälhavare ges exekutiv makt. Men även detta är otillräckligt beskrivet i de få diskussioner som förs. Vem har egentligen sista ordet i ett krigsläge?

Får en amerikansk soldat bete sig hur som helst?
USA ska ges rätten, i och med DCA-avtalet att stationera trupp och materiel på svensk mark i fredstid. Konsekvenserna i fredstid för denna lösning är otillräckligt diskuterade. Innebär det att en amerikan som i fredstid bryter mot trafikreglerna i Sverige undgår straff? Får en amerikansk soldat bete sig hur som helst på sin fritid? Det verkar så. Frågorna hopar sig och erfarenheterna från andra länder där främmande makt har haft stationerad trupp indikerar att här finns ett problem.

Är bara Dagens Nyheter och Miljöpartiet oroade?
Nu finns en utredning, SOU 2023:75, där en parlamentarisk kommitté arbetat fram ett förslag till hur vår svenska konstitution ska kunna stärkas för att hantera krislägen. Kommittén har varit överens, frånsett att Miljöpartiets representant reserverat sig för förslagen. Jag har inte läst alla 550 sidorna, bara en del. Men tillräckligt för att inte var helt nöjd med det man föreslår. DN hade en ledare om utredningen i början av maj. Men det är alldeles för lite debatt om dessa komplicerade frågor, se länktips nedan.

Hur ska krisbesluten omsättas av mottagarna? 
Framför allt borde man också utreda hur olika myndigheter ska respondera på kristidsbeslut. Det räcker att tänka på snökaoset på E22:an i vintras för att förstå hur svårt det kan vara för myndigheter att frångå rutiner. Det räcker inte att en krisstab säger A och B. Om mottagaren tolkar det som C och D händer inte det som var tänkt. Samtidigt som vi måste gardera hela samhället för den typ av ”kupp” som antidemokraterna drömmer om och skrattar åt i form av stridsvagnsfilmer på Rinkeby Torg.

Hur ska vi balansera maktutövningen?
Frågan är på vilka villkor och under vilka omständigheter Riksdagen ska begränsa sin egen makt och ge regeringen befogenheter att agera. Vi har ingen författningsdomstol i Sverige. Vi har Lagrådet som granskar lagförslag, men regering och riksdag kan bortse från vad Lagrådet hävdar. Vi har remissförfarande på lagstiftning, men den hjälper föga i akuta lägen och har heller ingen formell betydelse. Konstitutionsutskottet kan granska ministrar, men det är riksdagsmän och inga jurister som då har att bedöma ministrarnas agerande. Frågan är hur vi klokast balanserar den utfärdande, verkställande och dömande makten, dels i normalläget, dels i orostider?

USA och andra länder
I USA brukar en president som inte har kongressen på sin sida kallas för en ”lame duck”, dvs ha svårt att få genomfört så mycket av sin politik. Skulle Trump återkomma i Vita Huset lär det hända saker. Han har ju lärt sig nu hur han kan agera för att kringgå regelverket. Kanske kan vi undersöka andra länder och hur de gör för att balansera makten, specifikt i orostider?

Ett steg närmare Åkessons undantagstillstånd
Bekymret med det förslag som SOU 2023:75 tagit fram är att det ger regeringen verktyg att få utlösa det undantagstillstånd utan tidsbegränsning, som Åkesson så länge talat om. Det känns märkligt att sju av åtta partier är nöjda med kommitténs förslag, när vi vet hur demokratin tryckts tillbaka i länder som Polen och Ungern. Och där Italien nu har en högerradikal premiärminister. Ropet på isolationism och höga murar mot omvärlden passar in i den världsbild flera ledare vill kommunicera. Steget till att ta till odemokratiska metoder blir kortare när hoten upplevs som större än möjligheterna.

Länktips: https://www.dn.se/ledare/regeringen-vill-ge-sig-sjalv-mer-makt-och-kunna-utfarda-undantagstillstand/

https://www.regeringen.se/contentassets/5be0138fc9fd4a72b544bb6dd9f69b08/starkt-konstitutionell-beredskap-sou-202375.pdf

Plasteländet i blixtbelysning

Håll Sverige Rent mobiliserar allmänheten i städardagar, just för att leva upp till sitt namn. Forskare har hakat på för att på ett systematiskt sätt beskriva resultatet. När man läser om städningen de senaste två åren blir man beklämd. Det vanligaste skräpet är ─ fortfarande ─ cigarettfimpen.

Ur presentation från v-a.se

Hur många skräpsäckar behövs för 60 000 föremål?
Det område som täckts in är över 800 000 kvadratmeter och totalt hittades 60 000 skräpföremål. Skräp som inte hör hemma i naturen. Bryter vi ner talen blir det 12 000 fimpar, nära 5000 plastpåsar (fortfarande!) och mycket mer. Länk till artikeln, se nedan. Hur många säckar skräp kan det ha blivit?

115 fotbollsplaner har täckts av projektet
Rökningen minskar och användningen av plastpåsar också, men trots det hittas stora mängder av detta skräp. Man kan också ana att fimparna med tiden löses upp, så att de inte ”hittas” vid en städning. Det tar naturligtvis längre tid för plastpåsen. När man läser rapporten förstår man också att detta handlar om ett litet antal punktinsatser på små ytor. Och att problemet egentligen är betydligt större. 800 000 kvadratmeter och 115 fotbollsplaner låter och är mycket, men det är 0,8 kvadratkilometer. Sverige är 450 000 kvadratkilometer stort. Inse storleksordningen.

Medborgarforskning är intressant
Medborgarforskning är ett intressant grepp för att primärt väcka nyfikenhet hos skolelever och att skapa en förståelse för hur forskning går till, samtidigt som det ger forskarna en bra grund att stå på. Datainsamling tar tid och är resurskrävande. Med elevers och allmänhetens hjälp blir det lättare. Så här beskrivs nyttan med medborgarforskning:

Bild från https://v-a.se/vara-fragor/medborgarforskning/

Vetenskapen reduceras till en åsikt
Det som hänt på senare tid i politiken illustrerar att medborgarna behöver ta ytterligare ansvar, inte bara (som i punkt 8 ovan, kommunicera resultaten) utan också se till att något blir gjort. Civilsamhället behöver träda fram på ett nytt sätt i genomförandet av det som forskningen pekar på. Att makthavarna tar frågorna vidare på rätt sätt har vi tyvärr fått tydliga exempel på att det inte alltid sker. När eliten av klimatforskare sammanställer sin rapport på regeringens uppdrag, i det klimatpolitiska rådet, ger det en axelryckning som svar och reduceras till en ”åsikt” av ansvarig minister, Romina Pourmokhtari.

De nuvarande makthavarna vill inte bli granskade
Rollfördelningen generellt i vårt samhälle håller på att ändras. De granskande journalisterna får inte granska. Kunniga och pålästa journalister nekas konsekvent intervjuer med Pourmokhtari. Granskningen blir på så sätt inte så fackmannamässig som rimligen vore önskvärt. Det är som att be en granne komma och besiktiga bilen. Han tycker den ser OK ut, kanske, men vad vet han, egentligen?

Civilsamhället måste kliva fram
Min slutsats blir att Håll Sverige Rent och andra organisationer som är bra på att organisera medborgare behöver förstå hur illa det är ställt. Vi behöver ett civilsamhälle som kliver fram och fyller behov, där populiststyrda och försiktiga låt-gå-politiker inte tar sitt ansvar. Det är dessutom bråttom. Ju längre vi väntar desto svårare blir det att agera. När badkaret är fullt och svämmar över blir det mycket svårare att ösa och då hjälper det inte att ösa, då måste vi dessutom hantera vattenskadorna.

Länktips: https://v-a.se/2024/04/tusentals-frivilliga-har-hjalpt-forskare-kartlagga-plast-i-naturen/

Lyssnat: B-M Mattsson i en podd om USAs demokrati

Britt-Marie Mattsson är en senior journalist på Göteborgs-Posten som länge har bevakat USA. Hon medverkar i ett poddavsnitt från Medier och Demokrati (se länktips nedan) som jag lyssnat på. Hon beskriver flera av de problem USA:s demokrati har att hantera sedan Trump på allvar tog plats på den politiska scenen och fortfarande gör anspråk på att få dominera.

Fox News saknade moralisk kompass
På en knapp timme hinner Britt-Marie Mattsson berätta mycket om det amerikanska valsystemet och hur flera medier i USA hellre kryddade sin rapportering med Trumps falsarier än rakryggat tog avstånd från de lögner Trump spred. Men också hur medierna, framför allt Fox News, numera justerat sin rapportering en aning efter att domstolsutslag kostat dem ansenliga belopp. Money talks. Lite sorgligt, kan jag tycka är att det är pengarna, intäkterna från ”klicken” respektive böteskostnaderna som styr hur Fox och andra agerar, inte någon slags journalistisk princip om att ge publiken sanningsenlig information på ett korrekt sätt.

Man måste vara rik i USA för att bli politiker
Några saker saknar jag i det Britt-Marie Mattsson beskriver. Dels hur hela det politiska fältet på flera nivåer är beroende av ett starkt ekonomiskt stöd. Det är näst intill omöjligt att bedriva en valkampanj utan att vara rik eller att locka starka ekonomiska intressen att backa upp en viss politiker. Och ska rika personer, särskilt företagsledare, investera i en kampanj vill de naturligtvis ha något i retur. Systemet blir på så sätt halv- eller helkorrupt, eftersom företag på så sätt ”köper sig” politiker i kongressen eller till guvernörs- eller presidentposter. Det är en handfull unga kvinnor som lyckats ta sig till representanthuset, men de utgör undantag. Mest känd är väl Alexandra Ocacio-Cortez. (Se artikel i länklistan nedan).

Nikki Haley försvann  för gott?
Jag saknar också ett par ord om det republikanska partiet, hur det har kidnappats av Trump och hans likar och att partiet inte tycks förmå hitta något sätt att lösgöra sig från denna högerpopulistiska gren av partiet, som Trump personifierar. Det hade också kunnat vara intressant att höra hur Britt-Marie Mattsson ser på hur Nikki Haleys kampanj ändå delvis lyckades fånga den del av det republikanska partiet som inte står ut med Trumps lögner och överdrifter. Och hur medierna i USA förhåller sig till Nikki Haley. Är hon fortfarande intressant eller är hon ”förbrukad” sedan hon förlorat dragkampen med Trump om att bli nominerad till att vara republikanernas presidentkandidat? Och hur ser medierna i USA på de politiker som försöker gå i Trumps fotspår? Det hade också varit intressant att höra mer om.

NATO och ”Trump nr 2”
Hur ser det ut framåt? Kommer ”Trump nummer 2” att vara ännu mer extrem eller vilken riktning tar högerpopulismen och nationalismen? Särskilt mot bakgrund av den roll USA spelar i NATO, som Britt-Marie Matsson berör, hade detta varit intressant att höra mer om. Särskilt som många i Sverige har kopplat NATO-inträdet till en ökad trygghet, en trygghet som kanske inte finns kvar om Trump eller en Trump-kopia vinner ett presidentval. Kommer NATO att kunna fortsätta att spela en roll i försvaret av demokratin om USA slår in på en linje, där de demokratiska institutionerna tappar i betydelse och utrymmet för den fria pressen minskar?

Hur klarar sig medierna i det nya landskapet?
Det kunde också ha varit intressant att höra om CNN, CBS och de andra stora TV-bolagen och nyhetsförmedlarna. Klarar de att finnas kvar i det nya medielandskap som växer fram, där sociala medier spelar en allt större roll? Och när traditionell annonsfinansiering inte längre håller bolagen flytande? Finns det någon som talar om Public Service i USA? Man skulle ju kunna tänka sig att någon i USA hört hur BBC fungerar i Storbritannien och inser att det finns ett värde i att förmedla någorlunda korrekt information och riktigt nyhetsflöde i dessa orostider. Det spelar ju bara USA:s fiender i händerna om allmänheten vilseleds. Ska Putin vinna mot USA genom desinformation?

Meningsmotståndare och media får inte ses som fiender
Ska jag nämna något av det värdefulla Britt-Marie Mattsson förmedlade så var det väl bilden av den tunna is som demokratin utgör. Den är skör, demokratin, precis som nattgammal is och det gäller att gå försiktigt fram. Hon nämnde också flera gånger hur Trump beskrev journalister som sina och sina väljares fiender. Där satte hon fingret på en avgörande fråga. Om meningsmotståndare och journalister beskrivs som fiender, som ska bekämpas finns ju ingen tolerans kvar för andras åsikter. Respekten för olika åsikter och rätten att framföra dem är hörnstenar i demokratin. Möjligen hade Britt-Marie Mattsson kunnat utveckla de tankarna ytterligare, hellre än att fastna i detaljerna om hur lite folk det var när Trump svors in som president 2017. Om redaktionen bakom podden spelat in 2 timmar och klippt ihop det viktigaste av det som sades hade kanske innehållet sett lite annorlunda ut. Bara ett tips….

Länktips: Medier och demokrati poddavsnitt. https://medierochdemokrati.lindholmen.se/sites/default/files/2024-04/podd-britt-marie-mattsson.mp3

Länktips: Artikel om Alexandra Ocacio-Cortez: https://www.etc.se/utrikes/alexandria-ocasio-cortez-det-haer-handlar-om-att-ha-en-enad-front-mot-fascismen

Nu undrar tusentals lärare vad de ska säga

Den orwellska verkligheten tycks ha infunnit sig. Ni vet där sanning kan vara lögn och allt kan vara sin motsats. Begreppen tappar sin innebörd och vad som helst kan påstås för att hävda en ståndpunkt. Nu tänker jag inte primärt på hur vår ”miljöminister” hävdar att Klimatpolitiska rådets forskartunga rapport är en åsikt som enkelt kan avfärdas. Nej, det dök upp något helt annat exempel i mitt Facebook-flöde idag. I det av energibolaget Uniper sponsrade inlägget såg det idag ut så här.

Ur Facebook-flödet 6 april

Detta är sensationellt
Uniper är det bolag som av lönsamhetsskäl lade ner två reaktorer i Sverige. Så de har ju i alla fall full koll på hur svårt det är att få lönsamhet i kärnkraftsbranschen. Men det viktigaste här ovan är hur Karin Westling från Energiforsk formulerar sig. I deras värld är kärnkraft ett hållbart energislag. Nu ingår plötsligt bränsleframtagande, hantering och lagring av klyvbart material i ett naturligt kretslopp! Det är sensationellt, minst sagt. Alla som fick snabbevakuera Fukushima kan nu återvända – det var inget att bry sig om. Likadant i Tjernobyl. Och alla sjukdomar som drabbat personalen vid Europas största mellanlagring, Sellafield, har naturligtvis bara inbillat sig allt. I ett trollslag har Uniper och Energiforsk eliminerat alla risker och envägs-lösningar kring uranet och de kontaminerade produkterna! Radioaktiva kärnkraftssopor ingår numera i ett naturligt kretslopp!

Vad menas med ”hållbarhet” enligt Energiforsk?
När Energiforsk hävdar att kärnkraft är hållbart så underminerar de möjligheten att skapa gemensamma fundament för de svåra beslut som samhället ─ och egentligen civilisationen ─ står inför. När forskningen uppfattas som något som relativiseras till starka särintressen minskar tilltron i samhället till all forskning. Det orwellska samhället tar alltmer plats, delvis bredvid det samhälle Huxley varnade för, där överflödet av information skulle passivisera och blockera verkliga och riktiga beslut.

Är detta en överreaktion från min sida?
Nej, jag tycker inte det. Varje år finns det bara i vårt land minst 100 000 unga personer som för första gången ska förklara för sin lärare vad som menas med en hållbar utveckling. De ska lära sig att orientera sig och navigera i en komplex värld, där begrepp tyvärr alltför ofta används på ett vinklat sätt, där t.ex. reklambudskap hela tiden vrider på perspektiven. Och om vi inte förstår vad som menas med grundläggande begrepp blir alla samtal till slut meningslösa. Krig blir fred. Egoism blir solidaritet. Skattefuskande blir rättvist. Åsikt blir fakta.

Det är väl bara att mejla henne och be henne beskriva hur hon har löst alla de problem som är förknippade med kärnvapen och kärnkraft. Och be henne förklara för de tusentals lärare som envist håller fanan högt för vad forskningen säger inom olika områden. Och förklara hur det ohållbara plötsligt har blivit hållbart.

Länktips: Energiforsk ägs av energibranschens företag. https://energiforsk.se/info/om-energiforsk/

Länktips: http://christerowe.se/2024/04/nr1055-lasning-energiforsk-rapport-om-den-hallbara-karnkraften/

Klimatfrågan sätter fingret på vad vi har forskningen till

Det klimatpolitiska rådet sågar regeringens så kallade plan för nettonoll utsläpp till 2045. Det är inte en fungerande plan eftersom Tidö-regeringen tillåter utsläppen att öka när de drastiskt borde sänkas. Att forskarna är tydliga med sina slutsatser är bra. Att regeringen inte lyssnar på sina egna experter är helt uppåt väggarna. Vem ska de då lyssna på?

Stickspår: Är Nobelfesten viktigare än forskningen?
Vad ska vi ha forskningen till? Om vi inte låter forskarnas arbete ha någon betydelse för prioriteringar och samhällets utveckling kan man ju fråga sig varför vi har forskning över huvud taget. Om vi inte behöver forskare för att navigera rätt i beslutsfattandet på samhällsnivå kan man ju fråga sig varför det delas ut Nobelpris. Är det så att själva prisutdelningen och tävlingen fram till priset är viktigare än forskningen som sådan?

Det klimatpolitiska rådets tolv förslag (inte ordagrant)
Det klimatpolitiska rådet kommer med tolv förslag till regeringen. Fyra handlar om att snabbt ta beslut som gör nytta i närtid:
– besluta ett åtgärdspaket för transportsektorns och arbetsmaskiners utsläpp
– ta fram en plan för ökat upptag av koldioxid i skog och mark
– kombinera skärpta klimatstyrmedel med riktad fördelningspolitik
– redogör för hur Sveriges EU-åtaganden ska nås i den kommande nationella energi- och klimatplanen senast den 30 juni 2024.

Åtta förslag från rådet handlar om de långsiktiga klimatmålen
– ta fram ett vetenskapligt grundat EU-mål för Sverige till 2040
– utveckla EU:s utsläppshandelssystem för att nå klimatneutralitet
– inkludera klimatperspektivet i det finanspolitiska ramverket
– koppla ihop det stärkta totalförsvaret och ökad självförsörjning med klimatomställning och -anpassning
– fokusera på energi- och resurseffektivisering i klimatpolitiken
– utforma en strategi för ett klimatneutralt jordbruk
– utforma en bredare, mindre sårbar strategi för elektrifieringen
– bredda samverkan vid utformningen och genomförandet av klimatpolitiken för att ta vara på engagemang och positiva krafter.

Man skyller på ”väljarna”
Ett nationellt och globalt hot mot vårt samhälle borde rimligen leda till att alla goda krafter samverkar och tillsammans beslutar om lämpliga åtgärder. Men i Sverige vilar regeringsmakten på ett parti som inte vill ta itu med klimatfrågan. Därmed politiseras frågan. ”Väljarna” vill ha något annat än kort- och långsiktiga lösningar på klimatproblematiken”, heter det. ”Väljarna vill inte betala för högre bensinpris”. Samtidigt som tre fjärdedelar av befolkningen vill se åtgärder för att komma till rätta med klimathotet. Den katastrofala utveckling som väntar runt hörnet bortser Tidögänget ifrån. Medvetet eller omedvetet.

SD är naturligtvis missnöjda
SD:s klimatpolitiska talesperson Martin Kinnunen, har intervjuats av Aftonbladet och vill se över rådets uppdrag. Han säger: ” Vi får inte några konkreta inspel på vad politiken ska göra. Det är väldigt mycket kritik och väldigt mycket gnäll. Det är inte särskilt konstruktivt”. De tolv förslagen är tydligen inte ”konstruktiva” enligt SD:s världsbild. Man vill ju ”med berått mod” (som högern brukar säga) försätta Sverige i en så komplicerad situation att enbart statens maktmedel duger att upprätthålla ordningen. Undantagstillstånd är t.ex. ett begrepp Åkesson snabbt kastade fram i samband med den tragiska sprängningen i Göteborg den 28 september 2021.

Det är så de auktoritära krafterna ser på samhällsutvecklingen. Ränderna går aldrig ur. Stövlarna står nog putsade i garderoben när Riksdags-kostymerna inte längre behövs. Och under tiden fördröjs allt klimatarbete.



Hur ska vi navigera i en hållbar riktning?

” I Sverige finns det ungefär 50 kvadratmeter parkeringsyta per invånare – den genomsnittliga boarean per person är 42 kvadratmeter…” läser jag på den svenska hemsidan från företaget The Future, som håller till i Helsingborg i den fysiska verkligheten. (Länktips, se nedan). Vi låter våra bilar ta mer plats än vi själva. En illustration till hur vi lurat oss själva att tro att bilen är det viktigaste vi har.

Hur ska vi navigera om vi inte kan tolka kartan?
Men egentligen handlar artikeln, där citatet finns med, om hur svårt vi har både som företag, individer och verksamhet att navigera mellan hållbara och ohållbara lösningar. Om en hållbarhetsredovisning säger att utsläppen av koldioxid har minskat med X procent, hur vet vi då att detta är tillräckligt bra? I relation till vadå? Alla kurvor pekar fortfarande åt fel håll och det finns otroligt många verksamheter som fortfarande bidrar på ett negativt sätt till de mål FN satt upp inom ramen för Agenda 2030.

Otroligt viktigt val till EU den 9 juni
Så hur ska vi göra? Som privatpersoner, vad har vi för verktyg att använda? Vi kan välja politiker som tar tag i hållbarheten, men 2022 valde vi i Sverige att hellre sänka priset på bensin och diesel än att på allvar minska vårt beroende av fossila bränslen. Vi valde en regering som slaktade Naturvårdsverket, som skar kraftigt i folkbildningen och i presstödet, som lade ner Miljödepartementet och som har som huvudsakliga idé att klimatfrågan kan hanteras om ett par decennier med framtida, dyr, farlig och skattefinansierad kärnkraft. Så när vi väljer politiker är det inte säkert att de väljer hållbarhet före att fortsätta i den ohållbara utvecklingens spår. Det är också därför som samarbetet inom EU är så viktigt. När EU sätter ner foten betyder det något för 500 miljoner medborgare och för resten av världen som vill handla om EU. Därför blir EU-valet extra viktigt den 9 juni.

Att blunda löser inget problem
The future, alias Sören Andersson, erbjuder navigering i den komplexa djungeln av hållbarhetsinformation, hjälpmedel och märkningar. Det är det fler som gör, naturligtvis. Inte minst min tidigare arbetsplats Ekocentrum, som nyligen uppdaterat sin upplevelseutställning och som hjälper olika besökare och kunder att närma sig hållbarhetsfrågorna med hjälp av inspiration, upplevelse och genom att beröra. I dessa fake-news-tider är trots allt verkligheten en bra stöttepelare. Det blir allt svårare för klimatförnekarna att förneka hur Ringsjön i Skåne översvämmas, eller hur vintertemperaturerna numera varierar på ett ovanligt sätt. Det går att blunda för klimatfrågan, men den försvinner ju inte bara för att några väljer att blunda.

Hierarkierna bromsar
Allra värst är ändå den passivitet som lätt följer på att inte ta ställning. ”Man vet inte vad man ska tro”, är det många som säger och låter bli att agera. Någon på Titanic har hört att båten sprungit läck, men orkestern spelar ju fortfarande, så det är väl lugnt… Icke-agerandet som ett bekvämt sätt att slippa ta ställning, slippa ändra sin livsföring, slippa erkänna för sig själv och andra att man haft fel. Det svider naturligtvis att behöva förstå hur fel man tänkt. Det är också ett av skälen till varför större systemskiften ofta tar en generation att genomföra. De som byggt sin position i samhället på en kunskap som inte längre efterfrågas håller naturligtvis fast vid sin ursprungliga idé så länge det går. Och eftersom mycket av personalpolitik är hierarkiskt organiserad blir det ”fel” makthavare som rekryterar. Vem vill ge utrymme åt någon som har helt andra lösningar att erbjuda? Inte minst i den akademiska världen finns en tröghet. Vilket är väldigt synd eftersom det är de nya lösningarna som behöver ta plats nu när de gamla ledde oss så fel.

Vem håller koll på dagens ppm-siffra?
För att återknyta till The Future och deras upplägg är det synd att exempelvis deras översiktliga och användbara referenssida med 45 olika internationella länkar och rapporter ligger undanstoppad på deras hemsida. Viktiga rapporter skulle behöva finnas lätt tillgängliga för en bred publik. Vi behöver tillgängliga fakta, sorterade och begripliggjorda, för en mängd olika målgrupper. Inte minst media behöver hålla sig uppdaterade, men även våra politiker, som tyvärr ganska ofta missar att läsa in sig på den uppdaterade forskningen. Kanske är problemet att det finns för mycket att ta del av. Informationsmängden och tillgängligheten dränker det värdefulla. Nu när alla kan kommunicera med alla, och även gör det, blir det lätt så att triviala företeelser döljer de allvarliga. Kändisars klädsel vid någon gala blir viktigare än att veta vilken ppm-nivå vi nått just nu. (426 ppm). (Se länktips nedan).

Länktips: The Future, en svensk sida med mycket information om hållbarhet. (Möjligen är idén att varumärkesskydda framtiden en tankemiss, men det är en annan diskussion). https://www.thefuture.se/    Och deras rapportsida, som är grafiskt snyggt uppställd. https://www.thefuture.se/resurser/

Dagens ppm-siffra: https://supermiljobloggen.se/nyheter/dagens-co2-kurva-194/

Och Ekocentrum. Alltid i mitt hjärta. https://www.ekocentrum.se/