Category Archives: Kunskap och hot

Skolan, utbildning, kunskap, men även hoten – okunskapen m.m.

Språkliga funderingar

Posted on by
Reply

Hur förändras språket egentligen? Sannolikt går det talade ordet före och förändrar hur vi använder skriftspråket. Rimligen var det så när vi slutade med pluralformerna på verben. ”Vi gingo” eller ”de sjöngo” osv ersattes så småningom av de mer bekväma enhetliga ”vi gick” och ”de sjöng”. Det man kan fundera över är hur rättstavningen i klassrummen förändrades. När slutade lärarna att rödmarkera för de enklare formerna? Skedde allt synkroniserat? Var det en rekommendation från Skolöverstyrelsen?

Selma gick före
En googling senare hittar jag att Carl Jonas Love Almqvist tillhörde förnyarna redan på 1840-talet, men att det skulle dröja ett hundra år innan pluralformer började tas bort ur läseböcker för elever. Selma Lagerlöf, läser jag, kompromissade i Nils Holgersson…. Hon använde singularformer i de talade citaten, men behöll pluralformen i löptexten. Detta var 1906. Att det var skillnad på läroverk och folkskola är också ett intressant faktum. Folkskolorna släppte tidigare fram singularformerna. som då sedan länge dominerade i talspråket.

Var och vart 
Men det finns andra språkligheter som jag då och då funderar över. Hur översättare till TV-serier oftast missar att pluralpronomenet ni inte är detsamma som tilltalspronomenet Ni. (Jämför tyskans sie och Sie). Eller hur vi som svensktalande ska acceptera att adverben var och vart inte längre innebär två olika saker. ”Vart är min telefon” kan någon säga och egentligen mena ”var”. ”Vart” brukar normalt ange riktning. Vart ska du resa? Inte: Vart e du? Kommer lärare att sluta korrigera texter av elever som använder ”vart” på det nya sättet? Och i så fall är det upp till varje lärare att göra som man vill? Hur går det till när språk förändras? Hur fort går det?

Rolig är ett intressant exempel
Någon gång under seklen slutade vi använda ordet ”rolig” som synonymt med lugn, utan vande oss vid att att ”rolig” betydde lustfylld, kul, skojig. Hur gick det till? Vem började och när kom denna ändring in i ordlistan och när slutade lärarna att ange det som fel att använda ordet ”rolig” på det nya sättet? Google föreslår att det tog 200 år och att förskjutningen gick i flera steg via behaglig, harmonisk, trevlig, underhållande och så småningom skrattretande. Och att förskjutningen började i slutet av 1600-talet, kanske också för att markera någon slags skillnad mot de dansktalande som svenskarna nu fått på halsen i och med krigen mot dansken. Intressant är att vi har behållit betydelsen av orolig.

Kan man lajka på svenska?
Att folk idag har svårt att använda ”de” och ”dem” istället för talspråkets ”dom” ser man påfallande ofta i sociala medier. Det tycks ibland vara svårt att skilja på subjekt och objekt i en mening. Lösningen blir väl troligen att det snart blir fullt ut accepterat att använda ”dom” i alla lägen, liksom ”han” istället för ”honom”. Med den förlust av tydlighet som det innebär. Kanske är det nödvändigt. Även om det tar emot att acceptera så sker väl hela tiden en förändring av språket. Och med ny teknik kommer hela tiden nya begrepp in i språket. Vi shoppar, svajpar, lajkar och swoppar. Vi gör en ”high five”. Och vet snart inte vad som är låneord eller vad som är OK att skriva på svenska. Viktigast är förstås att vi förstår varandra och att vi kan uttrycka oss begripligt för varandra. Och då underlättar det om vi har ungefär samma regler för vad som är rätt och vad som är fel. Var är vi annars på väg? Förlåt vart, menar jag, naturligtvis.

Voyager 1 lär oss mycket

Posted on by
Reply

Den 18 november 2026 har Voyager 1 nått så långt ut i universum så att radiosignalen tar precis ett dygn, 24 timmar, att nå fram från jorden. Och därmed tar det 48 timmar att få bekräftat att signalen gått fram och fått den reaktion som förväntades. Solen befinner sig på 8 minuters avstånd. Voyager 1 passerade gränsen för vårt solsystem år 2004 och hade då nått 94 astronomiska enheters avstånd. (En astronomisk enhet är avståndet mellan jorden och solen). Det motsvarar drygt 14 miljarder kilometer. Nu är farkosten ute i ”tomma rymden”, men den visar sig inte vara så tom som man trodde. Och Voyager 2 bekräftar det som Voyager 1 hittar.

Det började 1977
Det var år 1977 Voyager 1 skickades iväg och resan planerades för en livslängd på fyra år. Genom en smart designad resväg kunde hastigheten på farkosten accelereras eftersom gravitationen vid varje planetpassage utnyttjades maximalt. Ombord fanns dåtidens bästa elektronik och energisystem. Tack vare framsynta experter och kloka detaljbeslut på teknisk nivå fungerar denna 50 år gamla teknik fortfarande. Till och med när en processor gav upp lyckades teknikerna koppla ihop systemet på ett nytt sätt, så att andra elektronikdelar kunde överta delar av funktionerna ombord. Gammal 70-talsteknik var nog inte så dum, egentligen.

Det finns ny gravitation
Det finns strålning i universum som vi tidigare inte kände till. Solen skyddar oss också från cirka 75 procent av den bakgrundsstrålning som annars skulle ha omöjliggjort liv på jorden. Det finns samband mellan galaxer, gravitation och livslängd som vi inte fullt ut begriper. Det finns en storleksfaktor i universum som i sig är bortom fattningsförmågan. Och någonting med fysikens lagar som vi rimligen ännu inte har greppat till fullo. Rumstiden och hur allt kröks är fortfarande inte helt kristallklart, i alla fall inte för mig.

Vad är det vi inte vet?
Vill man förstå mer av Voyager 1 finns det en hel del att fånga upp på nätet. Några kan tycka att detta är ointressant. ”Jag kommer aldrig ut i rymden…”, typ. Samtidigt är människans plats i tillvaron en ständigt återkommande fråga. Var hör vi hemma? Varifrån kommer vi, och hur ser egentligen världen och universum ut? Har vi missat något väsentligt?

Teknikutvecklingen
Det som är lite extra tänkvärt vid sidan av att kunskapshorisonten flyttas, är att vi kan lära oss av teknikutvecklingens språng. Ofta lockas vi av det senaste, den hård- och mjukvara som allra senast tagits fram. Men när vi inte bara tittar framåt utan också bakåt kan vi inse värdet av att ha teknik som kan hållas vid liv under lång tid och under extrema förhållanden. Allt finns inte att köpa nytt på internet. Vissa system är beroende av att kunna repareras och hållas vid liv på ett basalt plan. Så borde vi kanske tänka oftare när det gäller samhällskritisk infrastruktur. Så att kommunikation, kanske telefoni, inte alltid kräver att hela elsystemet fungerar. Slår åskan ner i en elcentral kan man behöva ringa brandkåren utan att ha el, för att ta ett exempel. Vi behöver alltid backup-system. Och gärna decentraliserade lösningar, hellre än centrala, som lätt kan slås ut.

Det är mycket vi inte vet och det är lite hoppfullt
Men det stora med Voyager 1 är naturligtvis allt vi kan lära oss om den stora evighet som omger oss. Och där vi sannolikt ännu inte vet allt vi borde känna till. Framtiden är fortfarande större och mer informativ än dagens verklighetsbilder. Det är något hoppfullt med det.

Länktips till en Youtubefilm: target=”_blank”> https://youtu.be/PoUAIroIc8E?si=Z4XMIURlNxmpI1KV

Länktips till en annan youtubefilm: https://youtu.be/YtTS23LC_D4?is=zoIuiA2eaFwtVtaJ

Den sumeriska kulturen har gett oss 500 000 vittnesbörd

Posted on by
Reply

Det finns 500 000 lertavlor bevarade från den sumeriska kulturen, de flesta på museer på en handfull platser i världen. Lertavlorna innehåller anteckningar och texter som är många tusen år gamla. En femtedel är översatta och systematiserade, de flesta av en forskare som hette Samuel Noah Kramer och som ägnade en stor del av sitt liv åt att förstå texterna. Han ägnade sig inte åt att tolka innebörden utan såg alla texter som vittnesbörd och fakta, som andra kunde få tolka och förstå. (Länktips nedan till ett två timmars you-tube-föredrag).

Omprövningen är jobbig för en de0
Här har vi människans äldsta dokument som ett tydligt vittnesbörd om hur livet, kulturen och historien kunde beskrivas av en civilisation som vi bara vet en del om. Här finns texter om människans ursprung, hur vi fick kunskap och hur den sumeriska kulturen utvecklades före de mer kända, yngre, kulturerna i tvåflodslandet och senare. Det är svårt att stoppa in texternas budskap i den världsordning vi vant oss vid. Det finns många forskare och andra som skulle behöva ompröva sin inställning om delar av det som de sumeriska lertavlorna skulle inkorporeras i den konsensusbild vi vant oss vid och nöjt oss med till dags dato.

Talet 60 har vi fortfarande användning för
En del av det sumeriska arvet lever faktiskt vidare idag. Utan att tänka på det har vi via Babylon, Persien, Grekland och Rom fortsatt att använda en talbas, 60, som sumererna använde. Cirkelns omkrets i 360 grader är rätt praktisk eftersom talet 60 går att dela med så många andra tal. Och fortfarande använder vi 60 minuter som ett mått på en hel timme. Det är lite fascinerande att tidräkningen är äldre än vårt alfabet.

Beskrivande, inte fabulerande
Man kan naturligtvis avfärda de 500 000 lertavlorna som myter, som fantasier och religiösa föreställningar. Men samtidigt är det ganska imponerande att sumererna under så lång tid konsekvent återgav samma historier utan att ”bättra på dem”. Det som framkommer i föredraget är hur specifikt allt återges, hur texterna hela tiden kretsar kring förlopp och fakta snarare än kring drömmar eller föreställningar om hur världen borde vara. Om allt bara vore ett påhitt skulle ju historierna steg för steg kanske bli lite annorlunda. I föredraget framkommer just upprepningen som en märklig omständighet. Som om det handlade om att dokumentera, snarare än att fiktivt skapa en föreställning om en tidigare eller kommande värld.

Vi har en del att lära av historien
Det är stimulerande att vi inte vet allting, tycker jag. Att det fortfarande finns mycket att upptäcka, inte minst om människans historia, våra olika civilisationer och kanske hur DNA-forskningen kan bli ett komplement i detta, liksom att låta AI översätta 400 000 lertavlor. Det vore intressant att få veta mer om hur vi hamnade där vi är och förstå vad som fick olika kulturer att gå under eller uppstå. Så att vi lär oss av historien.

Länktips: (Tack Lasse för tipset) Två timmar föreläsning om Samuel Noah Kramer och hans forskning kring de 500 000 lertavlorna från den sumeriska kulturen: https://www.youtube.com/watch?v=kQ1fhizyTFQ&list=LL&index=55

Det finns kunskap som vi saknar

Posted on by
Reply

Så här på sommaren kan det passa att fånga upp helt annorlunda teman, som kan vara intressanta att reflektera över. Det finns ett återkommande fenomen som på engelska kallas crop circles, sädesfältcirklar, som är både fascinerande och besynnerliga. Perfektionen är närmast total. Sädesfältsstråna viks med en mycket hög precision och när människor har försökt att åstadkomma något liknande blir det helt klart att formationerna inte utförs av mänsklig hand.

Vissa makthavare blundar
Det som inte kan förklaras av vetenskapen brukar antingen viftas bort som irrelevant eller fejk eller också ser majoritetssamhället till att frågan inte får för stor betydelse. Makten vill kanske inte erkänna för många brister, det skulle kunna ”spilla över” på bristande tilltro till andra områden. Universums storlek brukar inte vara ett problem i dessa sammanhang. Alla fattar att universum är stort och exakt hur stort spelar mindre roll för ”vanligt folk”. Däremot är det svårare att blunda för vardagsfenomen, som vem som helst kan se och ta intryck av. Sädesfältcirklarna är svåra att bortförklara. De finns, de är vackra och uppstår på olika platser.

Det finns oförklarliga fenomen
De geometriska mönstren är oftast helt unika och inte enbart cirklar. Rimligen är det frågan om ett slags medvetande, som vi ännu inte förstått hur det fungerar eller vilken uppgift det har. Ungefär på samma sätt som det finns återkommande rapporter om hur elefanthjordar söker upp människor som avlidit och ”deltar” på sitt sätt i sorgearbetet. Hur elefanterna kan känna på sig att en människa som betytt mycket för dem har avlidit har vi ingen kunskap om. Men faktum är att fenomenet förekommer. Och kan bara förklaras om vi inser att det finns kommunikation i världen som vi ännu inte kan definiera eller beskriva.

En bild från 4 juli 2026
En bild från 11 juli 2026

Båda bilderna är hämtade från ”Crop Circles from the Air”, en av dem via Facebook. Termen crop circles etablerades i början 1980-talet när fenomenet blev mer uppmärksammat. Med drönarteknik blir det naturligtvis nu ännu enklare att upptäcka och dokumentera fenomenet.

Ödmjukhet
På ett sätt är det uppmuntrande att vi fortfarande inte har full kunskap om allt i vår omvärld och att det finns fler saker att förstå. Den ödmjukheten skulle det vara klädsamt om flera av våra makthavare ibland kunde ge uttryck för. Det är bra att veta att vi det fortfarande finns stora luckor i vår samlade kunskap.

Länktips: Crop Circles: https://www.youtube.com/channel/UCnipyNLDJAhZfVodknsjhSg

Länktips: Elefanthjordar sörjer en människa: https://www.youtube.com/watch?v=Tjp_nPRtCLo

Läsning: Christer Ljungbergs bok och tredje platsen

Posted on by
Reply

Christer Ljungberg har skrivit en intressant bok om ”Tredje platsen” som jag just har läst. Christer Ljungberg startade Trivector, ett konsultföretag som specialiserat sig på mobilitet, hållbara transporter och tagit plats som ett framgångsrikt företag på det området. I samband med pandemin började han intressera sig för begreppet Tredje platsen och resultatet har blivit en bok på 200 sidor.

Pandemin satte fingret på behovet
Enklast kan begreppet beskrivas som att den första platsen är vårt hem, den andra är vår arbetsplats och den tredje platsen är den plats vi återvänder till när vi vill träffa andra människor. Pandemin kastade om våra sätt att leva. Många fick möjlighet att arbeta hemifrån, vi var alla tvungna att undvika folksamlingar och pandemin blev en utmaning för många kaféer och verksamheter som är beroende av tillfälliga besökare. Den tredje platsens funktion blev synliggjord.

Ensamheten kostar livslängd
Ljungberg har på ett tilltalande sätt vävt samman en lättläst och intresseväckande text med ett stort antal forskningsreferenser vilket naturligtvis underlättar för den som vill gräva djupare i olika delfrågor. Tematiskt återkommer han ofta till stadens puls och hur staden kan planeras. 15-minuters-staden, att kunna nå många viktiga funktioner till fots eller till cykel, den täta stadens fördelar lyfts fram. Den tredje platsen kan bidra till att bryta destruktiv ensamhet. Bland annat nämns forskning som tyder på att ofrivillig ensamhet kan förkorta livet lika mycket som att röka 15 cigaretter om dagen. Fördelarna handlar bland annat om de svaga band, som vi behöver, weak ties, där det kan räcka att säga hej till någon och att möjliggöra det oplanerade, det oväntade.

Börja med människorna
Ur ett stadsplaneringsperspektiv är Ljungberg tydlig. ”Börja med människorna” är hans starka budskap. Tredje-platser fungerar bäst när de fyller ett behov och människor spontant dras till dem. Tredje-platser bygger trygghet och tillit i samhället och gör att människor känner igen sig och blir mer jämlika. Pubarna i England uppstod just som en reaktion på de klubbar för överklassen, som krävde medlemskap och att vara en del av ett sammanhang. En pub var från början ett public space, där alla var välkomna. Och eftersom många bodde trångt och barnen behövde sova….

Identitet och sund samhällsutveckling
Bland det värdefulla jag tar med mig från läsningen är hur en tredje plats kan utvecklas från att vara en plats att gå till, till att vara en plats man tillhör. Det handlar om identitet, hemkänsla utanför hemmet och att känna sig delaktig på ett jämlikt sätt. I dessa tider av vi-och-dom-tänkande, konflikter och politiskt definierat utanförskap blir detta allt viktigare, känner jag. Ljungberg vinklar inte sin text politiskt, men det finns självklart en möjlighet att fånga upp flera av Ljungbergs idéer när det gäller en sund samhällsutveckling.

Kaffepannan, kok-kaffet och andra detaljer
Ett helt kapitel ägnas åt kaffet, eftersom tredje-platser ofta kombineras med att vi umgås över en kopp kaffe. Begrepp som kafferep och kaffetår liksom hur olika kedjor utvecklats kring kaffet gås igenom utförligt. Möjligen saknar jag en markering av hur stark ställning kok-kaffet hade under lång tid, hur kaffepannan var en självklar detalj, inte bara hos påskkäringar som flög till Blåkulla, men även sotbrända hängande över lägereldarna där arbetarna pustade ut efter en dag vid kolarmilorna. Även den norrländska seden att ha salt i kaffet kunde ha nämnts. Och hur Melitta blev ett begrepp och banade väg för bryggningen och så småningom halv- och helautomatiska maskiner, där myntinkast var ganska vanligt på arbetsplatserna innan det blev mer eller mindre norm att arbetsgivaren bjuder på kaffe. Inte heller kaffesumpen nämns, sumpen som ju faktiskt är användbar ur ett kretsloppsperspektiv för att göra kompostjord. Men det är detaljer, som inte förtar bokens värde.

Rollfördelning
Det man skulle önska i uppföljande bok om tredje platsen är att några aspekter kom med lite tydligare och kanske även ett fördjupat resonemang kring rollfördelning, vinst, ägande och driftsvillkor för tredje-platser, så att det blir tydligt hur förutsättningarna ser ut.

En cirkulär ekonomi måste bygga på tillit
Ett kapitel skulle t ex kunna handla om tredje platsen i relation till köpcentra. Många städer i Sverige har satsat på externa köpcentra för att locka butikskedjor och skapa förutsättningar för ökad konsumtion. Men i takt med att vi behöver ställa om vår konsumtion till mer av nyttjande så kommer också det mänskliga mötet bli viktigt. Vi behöver lära känna den person som vi ber ta hand om vår produkt för att reparera eller förlänga livslängden på den. Vi behöver mötesplatser för att bygga förtroende och tillit. ”Känner du NN?” ”Brukar han göra ett bra jobb?” Osv, dvs det finns all anledning att ha tredje-platser i anslutning till inlämningsställen och butiker där kunskap och hantering, reservdelar och erfarenhet är viktiga delar. Och kanske är det de gamla stadskärnorna som är bäst lämpade för mixen av inlämning, förståelse, förtroende och kunskap.

En eller två i hushållet
Ett annat kapitel i den uppföljande boken skulle kunna handla om skillnaden för parlevande personer och ensamstående. Det kan vara en stor skillnad på hur man söker gemenskap om man är lever i en relation eller lever ensam, inte minst socialt, men även ekonomiskt. Det som inte heller kommer fram i boken är hur olika funktionshinder behöver uppmärksammas och att färdtjänst och liknande kan behöva involveras i de lösningarna.

Seniorer
En annan kategori som bara nämns lite i förbigående är seniorer. Många lever längre idag och har många aktiva år efter pensionering. Det är ingen enhetlig grupp, men gemensamt för dem är att de ”plötsligt” har mycket tid och också har en möjlighet att bidra till samhället med olika insatser, mot betalning eller som volontärer. Att ta tillvara seniorers kunskaper, intressen och färdigheter är en del av den samhällsutveckling som vi behöver se. Och just i gränslandet mellan det kommersiella och det frivilliga kan många av seniorerna hitta en ny roll.

Kort- eller långsiktigt perspektiv?
Ett annat kapitel skulle kunna förtydliga målbilderna just när det gäller ekonomin. Det nämns i boken att vissa företag gärna ser en snabb genomströmning av kunder, medan andra förstår värdet av att kunderna sitter kvar, trivs och återkommer. Målkonflikten är på ett plan överordnad mellan verksamhetens (kortsiktiga) vinstkrav och samhällets behov av långsiktighet och förtroendebyggande institutioner. Biblioteken nämns flera gånger, men vi behöver kanske utveckla nya och andra tredje-platser, där det fungerar att besökare spenderar tid utan att konsumera. Det handlar om mixen av synlighet och osynlighet på individnivå. Var och en ska kunna välja hur involverad man ska vara i de skeenden som pågår.

Landsbygden
Bensinstationer nämns flera gånger som en tredje plats på landsbygden, där korta spontana möten kan uppstå. Jag undrar om det stämmer. Möjligen kan vissa män känna det naturligt att hänga en stund på macken, kanske för att diskutera detaljer kring motorer, tänkbara inköp osv. Men var träffas landsbygdens kvinnor? Jag undrar om det är på macken, sannolikt har de andra mötesplatser och vilka är de? Det kunde vara viktigt att förstå för att underlätta livet på landet. I synnerhet som befolkningen åldras, många kvinnor lever längre än män och många kommuner sliter med frågan hur de ska locka ny befolkning för att upprätthålla samhällsservice, få skolor och omsorg att fungera osv. Möjligen är det gemensamägda lokaler som är en lösning, där de boende själva går ihop och äger och driftar lokaler/tredje-platser för att de ska fungera och kanske i informella eller formella samverkansformer med det lokala näringslivet.

Samhällsutveckling
På ett plan handlar Christer Ljungbergs bok om samhällsutveckling. Hur vi kan forma ett tillitsskapande och jämlikt samhälle, där alla känner sig delaktiga. På det sättet är hans bok ett mycket bra komplement eftersom livet inte enbart handlar om stuprörslösningar kring arbetstid, boendeytor eller skatter. Det gäller att planera för det oplanerade, det spontana och det överraskande. Och börja med människors olika behov. Det är också så som nya innovationer kan ta plats. Jag ser fram emot uppföljaren.

Länktips till förlaget: https://whipmedia.se/den-viktiga-tredje-platsen/

Hur ska det offentliga bli bättre ”första-kund”?

Posted on by
Reply

Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien, IVA, driver på för att den svenska forskningen och innovationerna ska få de resurser och det erkännande som de förtjänar. I ett nyhetsbrev som kom den 16 juni 2026 läser jag hur professor Sylvia Schwaag Serger, vd för IVA, exemplifierar med hur samhället förr var bättre på att samverka kring strategiskt viktiga innovationer som när ASEA och Vattenfall tog gemensamt ansvar för utbyggnaden av det svenska elnätet eller när LM Ericsson och Televerket satsade på AXE-systemet. Schwaag Serger efterlyser mer offentliga ”förstakunder”, som kan vara helt avgörande för att innovativ teknik ska kunna tas fram och bli serietillverkade.

IVA pekar på den rådande kulturen i det offentliga
Hon förmodar i sin text att återhållsamheten hos en del offentliga beställare kan hänga ihop med den rådande kulturen i det offentliga. Hon förtydligar med ”..rädslan hos enskilda tjänstemän av att göra fel. Tjänstemän granskas hårt av chefer, revisorer, domstolar och även medier. Om den ansvarige tjänstemannen skulle välja en ny, oprövad lösning som misslyckas leder det till kritik och kan innebära tuffa konsekvenser för den enskilde.”  Och preciserar ytterligare: ”Det är inte de enskilda tjänstemännen det är fel på. Det är den straffande kulturen och de stelbenta regelverken som är det reella problemet. Hur får vi upphandlande aktörer att våga (och se möjligheterna med) börja använda upphandlingsinstrumentet i teknikutvecklande syfte? Staten skulle kunna ha en mycket viktig roll som ankarkund till små och medelstora företag och stimulera dem att skala upp.”

Vem tackar någon för att man vågar testa?
Jag tror hon har rätt. Det finns säkert flera skäl till att svenska offentliga myndigheter i internationell jämförelse är återhållsamma med beställningar av oprövad teknik. En anledning kan säkert vara att det är ingen som tackar den som tar initiativ bortom rutinerna. En annan kan vara den risk som finns att det går fel och att kritiken blir förödande för den personliga karriären. Det är sannolikt säkrare för den enskilde att sitta still i båten och göra som man brukar göra.

Tjänstemanna-ansvaret återinförs 
Det som dessutom nu har tillkommit och ytterligare bromsar innovationskraften hos offentliga upphandlare är Tidöregeringens nya lag som införs den 3 juli 2026 och som handlar om tjänstemanna-ansvar. Det tycks som om det är SD som har drivit på för att få kontroll över hur tjänstemän agerar. Det finns webb-klipp som tyder på detta. Och även om en ny regering skulle tillträda efter valet i höst lär det dröja innan man förändrar denna nya lag om tjänstemanna-ansvar, eftersom det ständigt finns en mängd olika lagar som behöver ändras eller korrigeras utifrån de politiska partiernas prioriteringar. Men nog är det lite märkligt att det är näringslivets ”vänner” på högersidan som driver igenom en lag som ytterligare bromsar just de mekanismer IVA pekar på, där det offentliga skulle kunna ta ett större ansvar och hjälpa innovativa företag att förverkliga sina produkter och tjänster.

Och nu måste många rutiner AI-anpassas
Det finns ytterligare en aspekt som krånglar till det hela och det är att hela samhället står inför en anpassning till AI-teknologin, där en del administrativa rutiner kommer att behöva ses över och lagstiftningen sannolikt kommer att behöva korrigera för avarter och missbruk, som kan relateras till hur AI-teknologin används för att ”effektivisera” och skapa vinster som i sin tur får återverkningar på arbetsmarknad, arbetsuppgifter, ansvarsområden, redovisning, tidsåtgång osv. Därutöver finns det kompetensbehov hos beställare som kanske inte alltid är uppdaterat om man gick sin utbildning för 30 år sedan. Utvecklingen går fort.

Det räcker med fyra år av Tidö-tester
Det som behövs nu är mer av tillit och samarbete, inte kontroll och maktutövning utifrån ett ideologiskt kontrollbehov. Det räcker med de dumheter som landat i förslag om att sätta barn i fängelse eller att utvisa unga personer bara för att de råkat bli 18 år gamla. Eller försöken att ekonomiskt strypa folkbildningen, studieförbunden och de fria resurser som fyller de tomrum som alltid uppstår när det offentliga inte fångar upp alla människor med olika behov. Sverige är bättre än den Tidö-version som vi nu har fått testa under fyra år.

Länktips: https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2026/02/regeringen-foreslar-utokat-tjanstemannaansvar/

(Anm. Jag länkar av princip inte till SD-sidor, men det finns en sida från SD i Åstorp publicerat i februari 2026 som är lätt att hitta för den som vill kolla.)

Hur går det när bensinmacken lägger ner?

Posted on by
2

En av de förändringar som kommer att påverka landsbygden lite mer än städerna är utfasningen av de fossila bränslena. På landet kommer det att bli glesare mellan tankställena för bensin och diesel och det kommer samtidigt att bli svårare att få lönsamhet på investeringar i laddinfrastruktur när få utnyttjar möjligheten att ladda på publika ställen. Hur snabbt det kommer att gå och hur omställningen hänger samman med behoven hos räddningstjänst, hemtjänst, skogs- och lantbruksmaskiner osv var något som togs upp i ett webbinarium som anordnades av Trivector och IVL den 11 juni 2026.

Mackdöden utifrån landsbygdens och glesbygdens perspektiv
Rubriken var mackdöden och Trivectors Håkan Johansson och Åsa Hult från IVL gjorde en gedigen presentation, där det tydligt framkom att man gjort hemläxan, skaffat statistikdata från SCB, intervjuat personer, genomfört workshopar i fem orter i olika delar av landet, gjort utblickar mot våra grannländer och på det hela taget förstått hur de skulle underbygga sina påståenden utan att överdriva problemen eller skapa oklarhet om tidsfaktorns betydelse. Fem orter ingick i studien: Moskosel, Fredrika, Sörsjön/Norrnäs, Lesjöfors och Gustavsfors.

Detta var den prognos man visade

Hur snabb blir omställningen?
Bilden ovan är den bästa prognos man kunde göra, baserat på de fakta man har. Helt utan fossila bränslen blir det svårt att få allt att fungera, det har bl a att göra med avskrivningstider och kostnader för olika maskiner och arbetsredskap. Men som synes är kurvan rätt så brant. På 4-5 år räknar man med 25 procent lägre efterfrågan på fossila bränslen (jämfört med 2019) och runt 2040 har 70 procent av efterfrågan försvunnit. Man gick inte in på de variationer som kan uppstå genom prishöjningar, oro i omvärlden, tillgångsbegränsningar, ransoneringar osv.

Mackarna behövs i lokalsamhället
Man ägnade en hel del av presentationen åt att problematisera ”mackarnas” betydelse för lokalsamhället. Hur det ofta är så att de lokala butikerna för livsmedel också har drivmedel, är ombud för apoteket och andra servicefunktioner. Inte minst kan det uppstå tidsförluster och problem för hemtjänsten om man tvingas åka långt för att tanka en bil. Det vore lämpligt att alla kommuner, särskilt i glesbygd, gör en sårbarhetsanalys för att se hur olika parametrar kan komma att påverka hur samhällsservicen kan komma att påverkas när mackarna lägger ner.

Måste butiken lägga ner får det stor betydelse för lokalsamhället

Det handlar inte bara om bilar
Det nämndes i förbigående att vissa gårdar, kanske lite oftare än idag, sannolikt kommer att ha egna bränsletankar för att i sin tur kunna försörja sina arbetsredskap och maskiner med fossila drivmedel. Här finns naturligtvis en tänkbar möjlighet för lokalsamhället att gå samman och samäga ”bufferttankar”, som kan hjälpa till att – bokstavligen ! – hålla allt flytande i en svår övergångsfas. Det kommer att ta tid innan olika traktorer och skogsmaskiner går på el. På landsbygden är man van att hjälpas åt och det kommer man säkert att fortsätta med. Min gissning är att det blir en och annan hemtjänstbil som kommer att gå på diesel innan de går på el. Och att hemtjänstbilarna får en möjlighet att tanka lokalt från en bondes anläggning.

Bromsande faktorer
Man tog naturligtvis också upp en del andra hinder som finns för omställningen. Att elbilar är dyra, att det finns stora osäkerheter kring prisnivåer både för det fossila och kring elen, att det är en äldre befolkning på landet, personer som möjligen är lite mindre förändringsbenägna och som har svårare att få lån, liksom att många på landsbygden har mer än ett fordon som använder flytande fossilt bränsle. Det finns också attityder kopplat till livsstilsval och kultur som har med valet av fordon att göra. De personer som bygger sin identitet och sin livsglädje på att umgås med likasinnade kanske inte byter ut sin amerikanare med dyr ljudanläggning så lätt. Rent tekniskt finns också ett uttalat behov av fyrhjulsdrift och att kunna dra tung last med dragkrok, att klara snöoväder och andra hinder. På landet är man tydligare hänvisad till sig själv och behöver kunna hantera de situationer som uppstår, liksom att kunna lita på och hjälpa varandra.

Vilken omsättning behöver macken?
Försvinner macken finns också risken att butiken försvinner. Och det finns vägar som inte får stöd för uppbyggnad av laddinfrastruktur. 2 mil angavs som en rimlig gräns för att åka och tanka. Så har man det tydligen i Norge. Vi fick också lära oss att det finns tumregler för hur mycket omsättning en mack behöver ha för att kunna täcka kostnaderna på ett rimligt sätt. Branschen själva brukar ange 500 kubikmeter (500.000 liter) som ett riktmärke för en obemannad station. Men siffrorna som Johansson och Hult visade att det finns exempel på tankställen med betydligt lägre volymer per år som ändå härdar ut och håller öppet. Sannolikt för att det finns en insikt i att om macken försvinner blir det också svårare för lokala livsmedelsbutiker och andra att klara sig. En lägsta volym för att klara en långsiktig närvaro tycks vara cirka 150 kubikmeter.

Det finns fortfarande tid
Turismen står en för stor del av omsättningen, och då handlar det ganska ofta också om snöskotrar på vintern vid sidan av husbilar m m på sommaren. Det är lätt att inse att en maskinpark av snöskotrar tar tid att byta ut. Det finns ett antal bromsande faktorer kring elektrifieringen av de fossildrivna maskinerna och fordonen, inte minst hur enskilda verksamheter sannolikt har byggt upp sin drift under lång tid och har gjort kalkyler utifrån kända antaganden. Det är säkert inte enkelt att snabbt byta från fossildrivna redskap till eldrivna (om de överhuvudtaget finns). De tabeller som visades pekar på att några av mackarna hamnar på kritiska nivåer i närheten av 2034, medan det kan dröja till 2050 innan andra hamnar på nivåer då lönsamheten blir svår att upprätthålla.

Förslag på stöd, insatser och framförhållning
Det listades ett antal policyrekommendationer, som framkommit genom samskapande. Man såg stöd till påskyndad elektrifiering som intressant, liksom stöd för att behålla mackarna under längre tid. Det nämndes även att landsbygden kan behöva ett utökat skatteunderlag. Man ville även se långsiktiga stöd för inrättande av laddinfrastruktur vid dagligvarubutiker. Det nämndes även att höjda drivmedelsskatter kan kombineras med riktade stöd till barnfamiljer osv. Det betonades att det behövs kunskap om hur butiker och mackar samexisterar och hur viktiga båda är för lokalsamhället. En turistskatt nämndes, liksom att låta landsbygd och glesbygd ta del av de intäkter som genereras av lokal elproduktion.

Vad händer när media är fienden?

Posted on by
Reply

Maktbalansen i en demokrati handlar om att den som har makten också måste kunna ifrågasättas. Det måste finnas kritiska röster som utmanar den maktapparat folket har valt att styra. Sedan 2015 har Donald Trump argumenterat för att media som inte håller med honom är hans motståndare och hans fiender. Budskapet var ganska tydligt under valkampanjen som ledde till hans första presidentperiod och har nu under hans andra period eskalerat. Media är fienden enligt Trump. Och han använder ekonomiska påtryckningar för att få bort kritiska röster.

David Pakman är nu svartlistad
Det som nu har inträffat är att de oberoende journalister som bevakar utvecklingen också hamnat i skottgluggen. (Se länktips nedan ang den lista på oberoende media, som Trump-administrationen nu på olika sätt vill tysta). David Pakman är en sådan röst, en oberoende journalist som ofta pekar på felaktigheter med den politik som Trump och hans ministrar för.

När media blir fienden är läget allvarligt
Genom att göra kritiska medier till motståndare och till fiender polariserar Trump och hans administration hela det politiska samtalet. Den som inte är med Trump är emot honom och på så sätt underminerar han hela det demokratiska samtalet. Som ju måste bygga på att det finns utrymme för olika ståndpunkter, olika analyser och olika slutsatser, där det alltid finns en tolerans för olika värderingar inom ramen för en demokratisk grundsyn.

Vilka är vi?
När de auktoritära krafterna börjar sortera befolkningen i ”vi och dom” och gör allt de kan för att skapa motsättningar och underbygga fördomar är risken stor att hela debatten hamnar på ett sluttande plan. Människors värde och rätt till lika behandling urholkas. Definitionen av vem som får räknas in i den snäva definitionen, dvs tillhöra ”oss”, blir en början på en underförstådd sortering av människor, som i sin förlängning bara kan leda till mer konflikter.

Vi har en del att vara mindre stolta över
När mänskliga rättigheter underordnas andra principer på ett strukturerat sätt får vi system som apartheid i Sydafrika eller hur palestinier på Västbanken behandlas av ”bosättare” på ett förminskande och orimligt sätt. Vi kan också fundera på den inte alltför hedrande politik som under lång tid gällde i Sverige. Samernas ställning, hur resandefolket behandlades och hur andra minoriteter behandlats genom århundradena är inte särskilt hedrande exempel på hur makten valt att definiera minoriteters rättigheter. Och fortfarande hävdas det från nationalisterna att samer inte är ”riktiga svenskar”, underförstått de ska fås att acceptera andra villkor än majoriteten.

Kräftgången kan handla om människovärdet
Liberalernas kräftgång i den svenska opinionen kan mycket väl hänga samman med hur Tidö-samarbetet illustrerar hur SD fått sätta sin prägel på samarbetet och därmed graderat mänskliga rättigheter i tydlig motsats till en genuint liberal inställning, där människans värde är okränkbart.

Länktips: https://www.whitehouse.gov/media-bias-reporter/david-pakman/

Social hållbarhet kan vara en stark drivkraft

Posted on by
Reply

Hur vi tar hand om våra lägenheter, fastigheter och bostadsområden spelar stor roll för hur samhället utvecklas. När människor trivs och vill bo kvar skapas en stabilitet, som är svårt att ersätta med andra åtgärder. Hur uppstår känsla av tillhörighet och sammanhang? Det har att göra med en slags underförstådd förståelse för ett områdes karaktär och möjligheter, hur platsen resonerar med den egna upplevelsen. Det finns problemområden som behöver hjälp att bli mer omtyckta och uppskattade. Den 28 maj tog jag del av tre projektexempel som alla på lite olika sätt försöker hantera behovet av att framtidssäkra de utsatta bostadsområdena.

Tre intressanta exempe4
Shift Sweden ordnade ett webbinarium, där man släppte fram Botildenborg i Malmö att berätta om hur källare kan bli gemensamma kök. Ett annat projekt försöker hjälpa till med finansieringslösningar för de fastigheter som står inför stora renoveringsbehov och ett tredje projekt handlade om hur ett gammalt utdömt värmeverk i Bredäng gått från att vara ett problem till att bli en lokal resurs och ett nav för både kultur och boende. (Länktips, se nedan).

Från källare till kök
De tre exemplen visar hur viktigt det är att skapa utrymme för utveckling vid sidan av det formella ansvar som normalt kommuner och allmännyttan tar. Och att det ofta är civilsamhället som har idéer och ser möjligheter. I exemplet med källare som gjordes om till kök handlade om att se möjligheter med outnyttjade lokaler och ana värdet av mötesplatser med en grundfunktion, där man också skapar nyttiga livsmedel tillsammans. Det är viktigt att säkerställa att ventilation, vatten och avlopp, värme och ljus liksom arbetsplatser fungerar rent tekniskt, samtidigt som det säkerligen är avgörande att de boende själva får sätta sin prägel på det som organiseras. Den ömsesidiga tilliten måste byggas upp och utvecklas. Den skapar meningsfullhet och bidrar till att möjliggöra ett långsiktigt fokus.

Östersundshem satsar på andelsägande
Ett annat exempel fokuserade på hur andelsägande skulle kunna skapa en finansiering för nödvändiga renoveringsbehov, samtidigt som det bidrar till att få de boende att investera i ett mer långsiktigt boende/ägande och därmed en viss stabilitet i bostadsområdet. Enligt den person beskrev projektet innebär det inte nödvändigtvis tredimensionell fastighetsbildning. Det tål att följas upp. Östersundshem var i alla fall väldigt intresserade av detta projekt.

Värmeverket ett nav  i Bredäng
Ett tredje exempel var ett gammalt värmeverk i Bredäng, som ingen ville ta ansvar för och som en kulturarbetare med bakgrund i Fryshuset i Stockholm såg potentialen i och nu har omvandlat till ett kulturellt nav för stadsdelen, där man dessutom tänker sig nittio lägenheter och att det gamla värmeverket blir en samlingsplats för människor med idéer. Så blir det sociala och kulturella spåret en brobyggare in i det hållbara.

Skapa utrymme för det nya och idéburna
Alla tre exemplen illustrerar för mig hur viktigt det är att skapa former och formella ramar kring det som ligger utanför kommunens kärnuppdrag. När några vill ta initiativ och forma en hållbar framtid får inte regelverken, planarbetet eller andra hinder vara i vägen, utan det behövs tydliga undantagsregler för det som ska kunna ta form och som inte drivs av kommersiella intressen.

Även torgen kan skapa trivsel
Häromdagen var jag också på Handelsrådets spaningsseminarium, där Göteborgslokaler berättade om hur man tagit tag i Vårväderstorget i Biskopsgården och Hjällbo torg (båda är utsatta områden) och med relativt enkla medel skapat en miljö som är inbjudande och positiv. Kvalitet och trivsel kanske är ännu viktigare i just dessa områden, där annat saknas.

Länktips: https://arena.shiftsweden.se/labb-och-projekt/fran-kallare-till-kok

Länktips: https://arena.shiftsweden.se/labb-och-projekt/hur-kan-ett-varmeverk-bli-varmeverket

Länktips: Vårväderstorget, en uppskattad förnyelse: https://vartgoteborg.se/p/stort-lyft-for-varvaderstorget-i-ny-undersokning/

Hela Sverige ska leva när butiker får stöd

Posted on by
Reply

Butikerna i glesbygden är mer än en affär. De blir ofta en naturlig samlingsplats och en resurs för paket, för utlämning av varor och för lokala initiativ. När butiker läggs ner tappar många samhällen sin överlevnadsförmåga. Detta har staten insett och sedan tio år finns ett visst stöd som delas ut enligt särskilda kriterier till butiker som har fast adress, året-runt-öppet m.m. De får inte ha en omsättning över 11 miljoner per år. Stödet är för 2026 uppräknat till 370 000 maximalt för en butik, men är anpassat till ett antal faktorer.

Ur Handelsrådets rapport (se länk nedan)

Tryggare anställningar
Rapporten visar att stödet oftast har inneburit att butiken har kunnat avlöna sin personal något högre, i praktiken kunnat erbjuda lite längre tjänstgöringstid per vecka för den personal man har haft. Stödet har inte resulterat i ökade vinstmarginaler, utan inneburit att det har kunnat fungera ungefär som det var tänkt.

Tydlig kontrast mot skolkoncernernas giriga agerande
Kontrasten mot hur skolkoncerner dränerar staten på miljarder är slående. Här handlar det om att långsiktigt stötta svaga verksamheter, som gör stor nytta ur ett socialt perspektiv och för att ”hela Sverige ska leva”. När det gäller hur koncernskolor flyttar skatteintäkter till vinstkonton har 35 års experimenterande tydligt visat hur det handlar om helt andra motiv och drivkrafter.

Glesbygden ger oss möjlighet att tänka nytt
Det finns anledning att, tror jag, förfina stödet till glesbygdens butiker. Om de drivs i kooperativ form skulle de t ex kunna erbjudas ett något högre stödbelopp. Detta för att underlätta för konsumenter att bli mer aktiva ”prosumenter”, där de förbeställer varor och hjälper till att skapa bra prognoser. Eller om de åtar sig att skapa sysselsättning för arbetslösa, för praktikplatser och för att underlätta övergången från ett tungt yrkesliv till att vara volontär i samband med pensionering skulle kunna vara andra dellösningar att undersöka effekterna av. Vi behöver hitta goda exempel på hur arbetslivet ska övergå i ett mer frivilligt arbetsliv i samband med att man tar ut pension. Kanske som en tioårig övergångsfas med bibehållen lön och pension, där yrkesarbetet stegvis kompletteras med samhällsnyttigt arbete t ex i en glesbygdsbutik.

Vi behöver testa under ordnade former
Det är viktigt att behoven hos individen, hos lokalsamhället och för det långsiktigt hållbara vägs samman på ett klokt sätt och testas i liten skala, där vi kan låta forskare följa hur väl en smidig övergång från yrkesliv till ett pensionärsliv med sysselsättning kan se ut.

Länktips: Rapport från Handelsrådet: här