Journalistiken är hotad och Sverige är tyst

Posted on 2 oktober, 2026 by Christer Owe

Jag läser i ett mejl från Dagens ETC där tidningen upprörs över tanken att ”… Joakim Medin – reporter på Dagens ETC, erfaren utrikesjournalist – har gjort sig skyldig till terrorbrott. Det har han givetvis inte. Han har skrivit artiklar och böcker. Han har under ett stort antal resor till Turkiet skildrat hur en demokrati drar mot det alltmer auktoritära, där president Recep Tayyip Erdoğan använder statsapparatens väldiga kraft för att tysta oppositionella röster. Det inkluderar rättsväsendet. Det handlar om politiserade åtal. Ingen går säker. Borgmästare, författare, advokater, människorättsförsvarare, hbtq-grupper. ” Mejlet får mig att fundera över vem som egentligen är välkommen till Turkiet och varför.

Vilka frågor kommer inte att ställas, vilka svar kommer inte fram?
För som tidningen påminner om ska det faktiskt bli ett COP31-möte i Antalaya i november 2026, som behöver bevakas av olika pressröster. Det är ju illa nog att ett land som tydligt är på väg bort från demokrati och öppenhet i rapporteringen ska vara värd för ett viktigt FN-möte. När värdskapet inte är kopplat till en grundregel om att journalister utan begränsningar ska ha tillgång till mötesdeltagare och sessioner uppstår en tydlig dissonans. Vad är det vi inte får veta? Vilka frågor är det som inte blir ställda? Det finns ju som bekant världsledare som inte drar sig för att ljuga och att undanhålla information. Hur ska allmänheten och världens folk kunna veta att det som framkommer på COP31-mötet är det som forskare och deltagare bedömer som rätt och riktigt?

Turism är OK, journalistik är det inte
Det finns en annan märklig dissonans i hur vi ser på Turkiet och hur Turkiet ser på sina tillresande besökare. Turismen till Turkiet är omfattande och ger sannolikt landet stora inkomster. Men turister ställer inga frågor, turisterna blundar för orättvisor och förtryck. Enligt UD är det uppemot 300 000 svenskar som väljer att turista i Turkiet varje år. På en informationssida hittar jag texter kring rån och tvångsgiftermål, som sannolikt förekommer. Men problemen överskuggas antagligen av det lockande varma vädret, de sköna baden och de relativt billiga priserna.

Många varnar för utvecklingen
Angreppen på demokratin handlar inte om enstaka journalister som Joakim Medin. Organisationen We Don´t Have Time uppmärksammar tillsammans med ett antal andra organisationer hur aktivister och sanningssägare världen runt attackeras och tystas. Så här skriver man i ett mejl den 1 oktober tillsammans med Anna Zeiter från W Social och Paul Radu från Organized Crime And Corruption Reporting Project (översatt från engelskan): ”Journalister. Forskare. Visselblåsare. Människorättsförsvarare. Vd:ar. Jurister. Demokratikämpar. Klimataktivister. Anställda inom civilsamhället. Oavsett sakfråga eller land vittnar människor som arbetar för förändring om liknande erfarenheter: samordnade botattacker, övervakning, censur på plattformar, riktad desinformation och förtalskampanjer samt fysiska hot. Skadan sträcker sig bortom själva angreppen. Det handlar om det arbete som blir ogjort. Om tiden som går åt till att försvara sig. Om tvekan inför att uttala sig igen. Och om tystnaden som uppstår när människor fruktar att de ska framstå som paranoida om de berättar vad de varit med om. För att skrämseltaktik ska lyckas behöver den inte vinna en debatt; det räcker med att den får människor att sluta debattera.”

Finns det en dold överenskommelse?
Man kan undra vad som gjort att Sveriges röst för mänskliga rättigheter, för demokrati och pressfrihet numera tycks ha försvagats eller tystnat. Har det att göra med hur NATO-processen gjorde att Sverige numera ser Turkiet som en vän? Om Turkiet definierar en terrorist som en person som återger ett kurdiskt perspektiv på en konflikt tvingas därmed Sveriges underrättelseorgan att se på journalistik på samma sätt? Vilken information delar svenska agenter med de turkiska och finns det gränser för vad Sverige accepterar av turkiskt agerande när det gäller behandlingen av opposition och minoriteter? Har i själva verket Sverige i det tysta tvingats att acceptera en helt annorlunda syn på journalistik, pressfrihet och mänskliga rättigheter?

Frankrike, NATO och FN
2027 går Frankrike till val. De av Putin stödda Nationell Samling med Marine Le Pen och Jordan Bardella i spetsen tycks kunna vinna valet och därmed kunna påverka EU:s inriktning. (Analystext, se länktips nedan). I alla de tre stora länderna har högerradikala krafter fått ett ökat stöd. Det handlar om brittiska Reform UK och om tyska Alternativ für Deutschland, AfD. Sannolikt innebär en sådan utveckling att stödet för Putin och Ryssland ökar, vilket i sin tur kan innebära att Ukraina tvingas acceptera en vapenvila på sämre villkor än annars. Fortsätter USA under Trump att bekämpa demokratin på olika plan lär det bli ännu svårare för journalister att verka så som vi vant oss vid. Med ett försvagat FN och en oklar bild av vilket roll NATO ska ha uppstår många nya frågor. Och inte blir det bättre av att Sveriges röst för mänskliga rättigheter, öppenhet och globala rättvisa har tystnat. Och ingen tycks bry sig att FN:s konferens COP31 inte kommer att återrapporteras på ett heltäckande sätt.

Är medias tystnad ett ytterligare bevis på vad som pågår?
Hur kommer det sig att media i Sverige inte plockar upp den här bollen? Inser man inte att det är den egna rollen som är hotad? Eller är det exakt det man har insett och ägnar sig åt självcensur och icke-journalistik i linje med vad de antidemokratiska krafterna vill?

Länktips: https://www.ui.se/utrikesmagasinet/intervjuer/fransk-nationalistseger-vore-jordbavning-for-eu/ https://www.ui.se/utrikesmagasinet/intervjuer/fransk-nationalistseger-vore-jordbavning-for-eu/

Flockbeteendet i fokus

Posted on 24 september, 2026 by Christer Owe

SVT har börjat sända en programserie med Anders Hansen som de kallar ”Din flock” och som handlar om vår strävan att tillhöra en grupp, en flock. I det första programmet går Hansen hela vägen och frågar sig hur vi kan förmå oss att döda andra människor med hänvisning till den grupp vi tillhör. Vietnamkrigets motståndare möts och han besöker även Auschwitz för att försöka förstå hur människor kan förmås att ha ihjäl medmänniskor på det bestialiska sätt som dödslägren innebar. (Länktips se nedan).

Viss grupptillhörighet beslutas och förstärks av stater och ledare
Det som så småningom framkommer som avgörande är om vi valt vår flocktillhörighet själva eller om det är ledarna som bestämt vem som är motståndare och fiende. När stater tagit beslutet är det sannolikt enklare att inordna sig i den flock som ska bekämpa en annan flock. Hur dessa mekanismer ser ut blir vi påminda om när populister och nationalister runt om i världen underblåser de strömningar som delar in oss i ”vi och dem”. I USA är media fienden och egentligen alla som inte håller med Trump. Riktigt så illa är det (ännu) inte i Europa, men tendenserna finns.

Hur tänker ensamvargen?
Ett annat avsnitt i SVT:s serie handlar om de personer som hamnar utanför flocktillhörigheten. Här intervjuas en modig kille som söker gemenskap på nätet, en tidigare pastor i Knutby och ett par forskare. Avsnittet kunde ha varit lite tydligare när det gäller skillnaden mellan självvald ensamhet och de situationer där grupptrycket exkluderar individer. Avsnittet tog heller inte upp den koppling till våld och asocialt beteende som sannolikt kan upptäckas inom denna grupp. Det finns ju t ex videoklipp på en president i USA som gör sig ”lustig” över en journalist med ett funktionshinder eller störning. (Se länktips nedan).

Hur lätt är det att falla in i en negativ roll?
Människan är ju i grunden en social varelse, men vi har olika benägenhet att söka oss till de sociala sammanhang, där vi känner samhörighet. Och saknas samhörigheten ökar risken för ett destruktivt beteende, kan man tänka. För att inte själv bli exkluderad kanske vi väljer att delta i mobbningen? Hur lätt är det att avvika från flockens beteende? Det ska bli intressant att följa fortsättningen av serien.

Varför slåss fotbollssupportrar?
Jag antar att Hansens serie kommer att ta upp ett flockbeteende och fenomen som både engagerar och ofta har en tendens att spåra ur. Att heja på ett fotbollslag har blivit en subkultur som lockar många. Ett antal av dessa supportrar har lätt att gå över gränsen och rent fysiskt attackera supportrar från andra lag. Vad är det som är så lockande i detta beteende? Blir det egna lagets prestationer bättre av att motståndarlagets anhängare attackeras? Är det ett slags ställföreträdande kamp som förs? Jag förstår det inte och har ingen längtan efter att försöka förstå hur en positiv känsla inför ett lags prestation samtidigt kan vändas i en destruktiv känsla som går ut på att skada motståndaren. För mig är detta obegripligt.

Sju procent av världens befolkning lever i full demokrati
Delar av denna mekanism tycks återkomma inom politiken, där det egna ställningstagandet för ett politiskt parti samtidigt tycks kunna legitimera påhopp och negativa uttryck kring politiska motståndare. Lögner och rena dumheter filtreras inte bort utan används i det politiska samtalet. Om spelreglerna hela tiden kan ändras riskerar vi till slut inte ha något som kan kallas ett demokratiskt samtal kvar. På global nivå minskar ju också demokratiindex och färre länder räknas numera som demokratier. Bara 31 länder anses idag ha starkt skydd för mänskliga rättigheter. Det motsvarar sju procent av världens människor.

Vänd på perspektivet
Om vi inte ser upp kommer jakten på den egna framgången, den egna förmögenheten, på bekostnad av andras framgång bli samhällets ättestupa. Egoism behövs, men inte så att den i varje situation kan övertrumfa allt solidariskt tänkande. Den egoism som vi ser idag, där allt bara kretsar kring den egna framgången, kan aldrig lösa världens akuta och långsiktiga problem. ”Hur skulle du vilja att andra bemötte dig?” är en väldigt relevant fråga att ställa sig själv. Innan det är för sent.

Länktips: https://www.svtplay.se/din-flock

Länktips: Trump gör sig ”lustig” över en journalists funktionsnedsättning: https://www.theguardian.com/us-news/video/2015/nov/26/donald-trump-appears-to-mock-disabled-reporter-video

Länktips: Demokratiutvecklingen går bakåt: https://www.democracywithoutborders.org/se/41677/v-dem-rapport-demokratin-globalt-ar-tillbaka-pa-1978-ars-nivaer/

Nu vill producenter sälja mer PFAS

Posted on 17 september, 2026 by Christer Owe

PFAS är ett elände. Evighetskemikalier som inte bryts ner i naturen, utan som kommer att finnas kvar i generationer och skada ekosystemet. Man trodde kanske att PFAS-kemikalier skulle vara på väg ut, att lagstiftningen såg till att produktionen minskar. Men nej. Det är tydligen så att de stora PFAS-producenterna planerar för en ökning av sina giftiga produkter.

”Klimatsmart” får inte innebära skadligt för miljön
Jag läser i Dagens ETC om just detta och klipper in en skärmbild från tidningen här nedan, daterad 17 september 2026. Vi måste uppenbarligen klara av att hålla två saker i huvudet samtidigt. Omställning till eldrift och mer automatisering som kräver mer datahallar får inte innebära att vi accepterar kylning och material som skadar miljön.

Fossil olja är också ett problem
Det är naturligtvis inte enbart PFAS som är problemet. En stor del av den fossila oljan blir plastprodukter som hamnar i havet. Plast som fiskarna och andra vattenlevande organismer inte har en chans att sålla bort. Mikroplaster är dessutom extremt svåra att fånga med traditionella metoder. Plastpåsar och annat skräp är en sak, men mikroplaster syns ju knappt.

Passa på att ställa krav på Kanada
Jag läser om hur Kanada nu ställer om sin oljeexport för att minska sitt beroende av USA. Miljoner fat olja exporteras varje dag från Kanada för att raffineras och bli användbara råvaror i nästa steg. Här skulle EU kunna försöka inkludera en producentavgift på Kanada, så att de får ekonomiska incitament att bromsa utvinningen av olja. Tar vi upp mindre av den fossila råvaran blir det mindre som hamnar i atmosfären och i vår miljö. Kanada ska ju nu få en ny status i relation till EU och här skulle EU kunna koppla ihop Kanadas intresse för EU med ett ansvarstagande för att minska belastningen på klimat och miljö där den börjar: vid källan.

Även Norge?
På samma sätt skulle Norge rimligen kunna få en stegvis fördyring av sina affärer med EU. Så att det blir mer och mer olönsamt att utvinna olja från Nordsjön. På något sätt måste vi ju agera där vi kan.

Vi kommer inte runt AI-frågan

Posted on 15 september, 2026 by Christer Owe

AI är en möjlighet att ta till vara, men samtidigt ett hot mot det samhälle vi vant oss vid att navigera i. Jag läser Sylvia Schwag Sergers nyhetsbrev om AI. Hon är VD för IVA och är ofta läsvärd. Jag kan samtidigt inte låta bli att tänka på att vår definition av vad AI är och vad AI skulle kunna uträtta är väldigt diffus. Somliga ser AI-utvecklingen som en avancerad kommunikationsmöjlighet, där olika input från kameror, sensorer, mikrofoner och annat kan sammanställas på ”nolltid” till användbara rapporter och omfattande beslutsunderlag. Som t.ex. inom sjukvården, se länktips nedan. Andra ser hur rutinarbete, systematiska genomgångar, statistik och jämförande analyser kan effektiviseras via AI. Vilket skulle kunna innebära att ett antal skrivbordsjobb försvinner, men också att nya jobb tillkommer, där det kan handla om att på en ny nivå hantera underlag för att på ett klokt sätt väga samman olika behov.

Jacob Coxon varnar för riskerna
Därutöver finns det alarmrapporter från amerikanska techbolag, där chefer och väl insatta personer inom AI-utvecklingen varnar för att den generation AI-datorer som nu börjar se dagens ljus kommer att ha möjlighet och förmåga att lära sig själv, att ta egna initiativ, koppla upp sig mot andra system och i praktiken utföra sådant som till dags dato har varit exklusivt för människor att hantera. (Se länktips om Jacob Coxon nedan). En AI som kontrollerar försvarssystem, robotar, drönare och andra vapensystem skulle kunna börja ta egna beslut…. tanken förskräcker. Det hela börjar likna datorn HAL i ”2001, ett rymdäventyr”, som ju insåg att det var besättningen som var problemet. Riskerna med de ”självgående” systemen som utvecklas nu i snabb takt är uppenbara.

Avancerat verktyg eller självlärande system?
Så när vi talar om AI får vi försöka hålla isär vad vi menar. IVA:s VD tänker nog i första hand på AI som ett kraftfullt verktyg som behöver regelverk och styrning för att komma industrin och samhället till godo. Hon skriver inte så mycket om riskerna med de självlärande och helt frikopplade system som skulle kunna utmana beslutsfattande på en nivå som, enligt Coxon, innebär en tioprocentig risk att hela civilisationen går under. Han om någon borde ju veta som själv varit inblandad i utvecklingen.

AI-debatt före valet
Det var faktiskt en politisk diskussion/debatt om AI i Sveriges Radio före valet. Den återrapporterades inte så flitigt, eftersom den saknade den egenskap som gör att media nappar: att problemet kan framställas som ett ja eller nej, plus eller minus osv. (Parentes: det är t ex min gissning att medias stora intresse för ja-eller-nej-frågan om Liberalerna skulle klara fyraprocentsspärren eller inte bidrog till att partiet fick stort genomslag i medierna de sista veckorna före valet, vilket i sin tur hjälpte dem att klara spärren). I Sveriges Radios debatt som finns att lyssna på i efterhand försöker åtminstone några partier närma sig frågan på ett rimligt sätt. (Se länktips nedan). Sveriges tradition av att på ett innovativt sätt kombinera teknik och demokrati nämndes som en styrka. Debatten var en del av valrörelsen och det innebar naturligtvis att ingen av debattörerna problematiserade frågan på allvar. Till det hade ett annat format varit nödvändigt och därmed en annan förväntan från lyssnarna. Till exempel en inledning av experter och därefter olika kommentarer från politiker hur man ser på beskrivningen, problemen och lösningarna. Jag tror att det är det som måste till nu. Så att vi förstår digniteten och brådskan. Att vänta på ”marknaden” känns olustigt.

Länktips: IVA:s VD om AI: https://www.iva.se/publicerat/vd-ord-8-sep/
länktips: Tidigare AI-inlägg: https://christerowe.se/2026/05/nr1347-vad-innebar-ai-utvecklingen/
Länktips: Tidigare inlägg om AI, där AI mest handlade om att hitta en ny nivå på övervakning och monitorering av sjuka äldre: https://christerowe.se/2026/04/nr1331-kommer-ai-att-bli-en-del-av-aldreomsorgen/
Länktips: Jacob Coxon varnar för utvecklingen inom AI: https://apnews.com/article/anthropic-ai-safety-jacob-coxon-2ed549e07f2f941600a135070487d83d
Länktips: Sveriges Radios debatt om AI: https://www.sverigesradio.se/avsnitt/valspecial-ai-debatt-med-riksdagspartierna

Det är beställaren som måste vara skickligare än leverantören

Posted on 12 september, 2026 by Christer Owe

Ingen leverans blir bättre än de krav som ställs av beställaren. Det är därför viktigt att den som beställer en vara eller en tjänst är mer kunnig och mer insatt i systemets randvillkor, omgivning och långsiktiga funktion än leverantören kan förväntas vara. Ett klassiskt exempel är hur Göteborgs Spårvägar glömde bort att skriva in rostskydd för det svenska klimatet när man för några decennier sedan beställde spårvagnar från Italien. Leverantören såg ingenting om rostskydd i underlagen och följdriktigt levererades ett stort antal spårvagnar av typen M32 med otillräckligt rostskydd, vilket blev en dyr läxa för Göteborgs spårvägar. (Länktips nedan).

Idiotsäkert?
Ett mer näraliggande exempel på hur beställaren inte gjort sin hemläxa är hur man inför ett digitalt röstningssystem för våra val till riksdag, region och kommun och ändå lyckas bygga in ett fel som gör att minst 500 röster kan ha hamnat fel eller inte räknas. Just vårt röstsystem, kärnan i det demokratiska samhället, måste självfallet vara ”idiotsäkert”. Det ska inte gå att göra fel, systemet ska inte hantera röster på godtyckligt sätt, processen kring röstandet måste vara kristallklar och ha inbyggda varningssystem om något inte görs på rätt sätt.

Vad är ett fel egentligen?
Valmyndigheten gick ut med att det var 4000 röster som kan ha hanterats fel. Så här skrev Valmyndigheten på sin hemsida den 4 september: ”Orsaken är ett tekniskt fel i Valmyndighetens it-system och det finns inga tecken på någon extern orsak eller påverkan. Det är ett generellt fel som har berört röstmottagningen i röstningslokaler i nästan alla kommuner.” Jag tillåter mig att tvivla på att det är ett tekniskt fel, snarare handlar det om att beställaren inte har tagit höjd för möjliga situationer, exempelvis att uppkopplingen bryts. Så här skriver DN den 10 september.

Ett stort antal röster riskerar att inte räknas
”Valmyndigheten bekräftar det tekniska felet i bland annat Nynäshamns kommun. Enligt myndigheten var det kopplat till att en vallokal där tillfälligt tappade uppkopplingen. När myndigheten började gå igenom lagda förtidsröster insåg man att många fler hade dubbelregisterats. Först hittade man uppåt 4000 stycken. Många av dessa visade sig senare bero på att personer hade röstat flera gånger. Senare kunde siffran justeras ner till runt 500.” Ungefär samtidigt börjar en lista cirkulera i media, där de kommuner och vallokaler som drabbats av det tekniska felet nämns, liksom vilka klockslag det handlar om.

Minst två nivåer behövs, en operativ och en övervakande
Det är pinsamt att konstatera att den som specificerat systemet för röstningsmottagning uppenbarligen inte har angett hur systemet ska hantera nätbortfall (strömnät och datauppkoppling) och hur mottagaren ska hantera det felmeddelande som den tekniska uppkopplingen behöver kunna hantera på ett korrekt sätt. När en röst registreras behöver naturligtvis hela proceduren vara övervakad av ett separat system, som omedelbart reagerar om något störning skulle inträffa. All teknik har brister, allt kan gå sönder och störningar kan uppstå. Blixten kan slå ner. Det kan hända oväntade saker och ett röstningssystem får inte byggas på att allt är i drift och utan problem. Snarare måste utgångspunkten vara att allt som kan störa röstningen behöver hanteras som en avvikelse och resultera i en varning till operatören och till den röstande medborgaren att proceduren inte gick igenom. Så att allt kan gå rätt till och den röstande kan känna sig trygg i att rösten räknas.

Worst case
Valmyndigheten skyller på Skatteverket, men det är ett svagt försvar. Det är Valmyndigheten som har ansvaret för röstningen och då ska de tänka ”worst case” och bygga hela systemet runt en situation där varken uppkoppling eller starkströmsförsörjning är konstant på plats, liksom på att operatören, röstmottagaren, kan göra mänskliga fel. Dvs det måste finnas varningssignaler om någon trycker på fel knapp i fel ordning av misstag eller medvetet. Det går inte att utgå från att rostskydd är självklart för att likna det vid Göteborgs inköp av M32 spårvagnar. Demokratin är för viktig för att hanteras som om allt är frid och fröjd i alla lägen.

Länktips: En av många artiklar om M32, spårvagnen i Göteborg som inte fungerar som beställaren tänkte sig. https://spanaren.se/2021/10/06/gor-av-med-mest-pengar-och-klarar-bara-halva-strackan/

Länktips: En artikel i DN om hur problemet med röstningen upptäcktes: https://www.dn.se/sverige/sa-kunde-rostmissen-ske-upptacktes-av-en-slump/

Ordens makt

Posted on 7 september, 2026 by Christer Owe

Jag ägnar en del tid åt ord och deras betydelse. Det blir så när man tillverkar korsord, som jag gör sedan drygt 10 år. (De finns i Hemmets Journal varannan vecka om någon är intresserad). Ett ord som fastnat den senaste tiden är bosättare. Det låter ganska neutralt. Att sätta bo, slå sig ner, bygga sig ett hem och en framtid. Bosätta sig i en landsända. Det har folk gjort i eviga tider. Bosatt sig. Men ordet är inte riktigt neutralt längre.

Bosättare använder våld
Under lång tid har vi fått höra att det finns bosättare som väljer att bosätta sig på Västbanken, den del av tidigare Jordanien, som ligger väster om Jordan-floden. Området har nära tre miljoner invånare med palestinsk härkomst och ungefär tre hundra tusen invånare med israelisk härkomst. Det som pågår, delvis under medias radar, är att bosättare, eller de som kallas bosättare, med våld tvingar bort palestinier från sina hem och helt sonika övertar mark, odlingar och hus från de som tidigare bodde där. Bosättarna, eller de som kallas bosättare, drar sig inte för att använda våld för att överta marken.

Alla är inte lika inför lagen
Är ”bosättare” rätt ord för detta? Kanske om man fullt ut ställer sig bakom de nationalister och högerpolitiker i Israel som inte kan tänka sig att ge palestinierna ett eget land och egna mänskliga rättigheter. Mest extrem i den riktningen är Israels nuvarande säkerhetsminister Ben-Gvir, som låtit bygga en galgbacke utanför ett fängelse för att synliggöra hur han vill att palestinier ska hängas när de dömts för terrorism. Alla är inte lika inför lagen i Israel och helt klart handlar bosättarpolitiken om att utvidga det landområde som kontrolleras av de israeliska myndigheterna.

Vem vill bo på en remsa?
”Ockupanter” är ett begrepp som kanske tydligare tar palestiniernas sida i konflikten. Genom att acceptera begreppet ”bosättare” tar vi tydligt ställning för det synsätt som legitimerar den pågående stegvisa ockupationen av Västbanken. Det finns två andra ord som stör mig i det här sammanhanget. Just ”Västbanken” och ”Gazaremsan” är begrepp som förminskar värdet av de områden som fram till nyligen beboddes av kanske fem miljoner människor med palestinsk härkomst. Vem vill beskriva sitt hemland som en ”bank” eller som en ”remsa”? Det förminskar de boendes känsla av hemhörighet och ägande av sin mark. Ordens laddning betyder något för båda sidor i en konflikt.

Tankeexperiment
Låt oss för ett ögonblick flytta bosättarrörelsen till Norden. Ett antal norrmän har skaffat sig hus och fritidshus i Sverige, inte minst i Bohuslän. Hur skulle det uppfattas av boende i Bohuslän om norrmännen tog över gårdar och hus med våld? ”Vi hade Bohuslän före 1658, så vi tar bara tillbaka det som var vårt” skulle de kunna hävda. Ingen köpeskilling. Bara ett våldsunderstött formellt och praktiskt övertagande. Hur skulle det tas emot av bohuslänningarna? Skulle vi acceptera de norska ”bosättarna”?

Avdrag = bidrag och tvärtom
I en annan text har jag nämnt hur orden avdrag och bidrag används för att ladda statliga pengar med något positivt respektive negativt. Avdrag är smart, medan bidrag är förkastligt och ska undvikas. Men båda är subventioner, där vi skattebetalare bidrar till att flytta resurser till ”behövande”. ROT och RUT kallas avdrag och anses smart, medan bostadsbidrag är något som många ser ner på och önskar begränsa. Men båda exemplen handlar om att skattekollektivet, vi alla, hjälper till att skipa något slags rättvisa villkor för andra. Vi behöver vara observanta på ordens valörer. Så att motståndare inte blir fiender. Eller att fredssträvan skulle vara naivt. ”Freden måste komma först, min vän. Gör den inte det, kommer inget efter den.” (Tage Danielsson i dikten Råd till ett nyfött barn).

Vi har talat för lite om Tidö 2

Posted on 3 september, 2026 by Christer Owe

Det pågår en diskussion om huruvida demokratin är i fara eller inte. Att frågan kommer upp beror naturligtvis på hur valet går och vad olika aktörer gör för bedömning av konsekvenserna av en fortsatt högerregering i Sverige, en regering där SD sannolikt ingår med ett antal ministrar på centrala poster. I Svenska Dagbladet har forskare hävdat att demokratin inte är i fara sålänge valsystemet är intakt och väljarna kan säga sitt vart fjärde år. Mot denna ”minimalistiska” demokratisyn har Bo Rothstein reagerat och skrivit en annan debattartikel, där han pekar på att statlig kontroll över universitet, kulturinstitutioner och Public Service leder till kraftiga inskränkningar i hur demokratiska rättigheter kan manifesteras i det dagliga. (Se länktips nedan till Rothsteins artikel och till den artikel som motiverade Bo Rothstein att skriva sin artikel).

Östhammar är ett skyltfönster
En kommun i Sverige, Östhammar, där för övrigt Forsmark ligger, har i fyra år styrts av Sverigedemokraterna med stöd av M, KD och BoA (ett lokalt borgerligt parti). Så det går alldeles utmärkt att se hur villkoren för medborgarna förändras när jämlikhet, jämställdhet och mänskliga rättigheter städas undan för att ge plats för en helt annan syn på hur samhället ska utvecklas. I Östhammar har de kommunala styrdokumenten rensats på allt som handlar om jämställdhet, jämlikhet, hbtq och arbete för att uppnå miljö- och klimatmål. Språkundervisning har flyttats utanför skoltid och det har blivit förbjudet att hissa regnbågsflaggan på kommunala flaggstänger. Symboliken och detaljerna i dessa beslut har definitivt med demokrati att göra, eftersom demokratin är en levande process, där vars och ens möjlighet att delta i samhället ska stärkas, inte begränsas. När de två forskarna Mikael Persson och Andrej Kokkonen reducerar demokrati till att vi får rösta en gång per fyra år har de valt att definiera demokrati till en teknikalitet och inte till ett redskap för samhällsutveckling.

Och värre kommer det att bli
Och mycket riktigt. Det finns en rapport som tankesmedjan Timbro satt ihop tillsammans med SD-nära Oikos, där man skissat på vad som ska göras vid en valvinst för högersidan den 13 september. (Se länktips ang Tidö 2 nedan). Tidö 2.0 är mycket långtgående och skulle i ett slag göra det näst intill omöjligt att organisera lokala initiativ, eftersom man vill skrota statens stöd till studieförbunden, man vill i praktiken skrota allt miljö- och klimatarbete och alla åtaganden som gjorts av Sverige på det området, man vill skrota Systembolaget, sälja ut statens tillgångar och privatisera så mycket som möjligt. Fri hyressättning ska gälla och Hyresgästföreningen ska inte längre få förhandla hyror, A-kassan avskaffas, presstödet likaså.

Och detta tycker högern är rimligt…
Hela rapporten är en mix av nyliberala vinstmaximeringsdrömmar och kulturpolitisk högervridning som säkerligen inspirerats av Orbans Ungern och Trumps USA. Det är som en spottloska i ansiktet när det i rapportens ingress står att ”Det här är vårt förslag på reformer som vi tycker är rimliga.” Nej det är inte rimligt att avskaffa mänskliga rättigheter, att privatisera allt som staten – vi alla – äger och att suboptimera allt till förmån för kapitalisters kortsiktiga intressen. Vill Svenskt Näringslivs alla medlemmar verkligen se detta genomfört? Och när ska journalisterna på SVT:s Agenda pressa Åkesson om han står bakom alla FN:s deklarationer, av typen Agenda 2030, och om att en allmän princip om alla människors lika värde gäller?

Länktips: https://esvd.svd.se/shared/article/minimalistisk-syn-haller-inte-riktigt/1kJ68bOM

Och den artikel som fick Bo Rothstein att skriva sin artikel: https://www.svd.se/a/zOQRaw/svensk-demokrati-ar-inte-hotad-skriver-statsvetare

Länktips: Timbro och Oikos åtgärdsplan för Tidö 2.0: https://timbro.se/allmant/tido2/

Språkliga funderingar

Posted on 29 juli, 2026 by Christer Owe

Hur förändras språket egentligen? Sannolikt går det talade ordet före och förändrar hur vi använder skriftspråket. Rimligen var det så när vi slutade med pluralformerna på verben. ”Vi gingo” eller ”de sjöngo” osv ersattes så småningom av de mer bekväma enhetliga ”vi gick” och ”de sjöng”. Det man kan fundera över är hur rättstavningen i klassrummen förändrades. När slutade lärarna att rödmarkera för de enklare formerna? Skedde allt synkroniserat? Var det en rekommendation från Skolöverstyrelsen?

Selma gick före
En googling senare hittar jag att Carl Jonas Love Almqvist tillhörde förnyarna redan på 1840-talet, men att det skulle dröja ett hundra år innan pluralformer började tas bort ur läseböcker för elever. Selma Lagerlöf, läser jag, kompromissade i Nils Holgersson…. Hon använde singularformer i de talade citaten, men behöll pluralformen i löptexten. Detta var 1906. Att det var skillnad på läroverk och folkskola är också ett intressant faktum. Folkskolorna släppte tidigare fram singularformerna. som då sedan länge dominerade i talspråket.

Var och vart
Men det finns andra språkligheter som jag då och då funderar över. Hur översättare till TV-serier oftast missar att pluralpronomenet ni inte är detsamma som tilltalspronomenet Ni. (Jämför tyskans sie och Sie). Eller hur vi som svensktalande ska acceptera att adverben var och vart inte längre innebär två olika saker. ”Vart är min telefon” kan någon säga och egentligen mena ”var”. ”Vart” brukar normalt ange riktning. Vart ska du resa? Inte: Vart e du? Kommer lärare att sluta korrigera texter av elever som använder ”vart” på det nya sättet? Och i så fall är det upp till varje lärare att göra som man vill? Hur går det till när språk förändras? Hur fort går det?

Rolig är ett intressant exempel
Någon gång under seklen slutade vi använda ordet ”rolig” som synonymt med lugn, utan vande oss vid att att ”rolig” betydde lustfylld, kul, skojig. Hur gick det till? Vem började och när kom denna ändring in i ordlistan och när slutade lärarna att ange det som fel att använda ordet ”rolig” på det nya sättet? Google föreslår att det tog 200 år och att förskjutningen gick i flera steg via behaglig, harmonisk, trevlig, underhållande och så småningom skrattretande. Och att förskjutningen började i slutet av 1600-talet, kanske också för att markera någon slags skillnad mot de dansktalande som svenskarna nu fått på halsen i och med krigen mot dansken. Intressant är att vi har behållit betydelsen av orolig.

Kan man lajka på svenska?
Att folk idag har svårt att använda ”de” och ”dem” istället för talspråkets ”dom” ser man påfallande ofta i sociala medier. Det tycks ibland vara svårt att skilja på subjekt och objekt i en mening. Lösningen blir väl troligen att det snart blir fullt ut accepterat att använda ”dom” i alla lägen, liksom ”han” istället för ”honom”. Med den förlust av tydlighet som det innebär. Kanske är det nödvändigt. Även om det tar emot att acceptera så sker väl hela tiden en förändring av språket. Och med ny teknik kommer hela tiden nya begrepp in i språket. Vi shoppar, svajpar, lajkar och swoppar. Vi gör en ”high five”. Och vet snart inte vad som är låneord eller vad som är OK att skriva på svenska. Viktigast är förstås att vi förstår varandra och att vi kan uttrycka oss begripligt för varandra. Och då underlättar det om vi har ungefär samma regler för vad som är rätt och vad som är fel. Var är vi annars på väg? Förlåt vart, menar jag, naturligtvis.

Voyager 1 lär oss mycket

Posted on 20 juli, 2026 by Christer Owe

Den 18 november 2026 har Voyager 1 nått så långt ut i universum så att radiosignalen tar precis ett dygn, 24 timmar, att nå fram från jorden. Och därmed tar det 48 timmar att få bekräftat att signalen gått fram och fått den reaktion som förväntades. Solen befinner sig på 8 minuters avstånd. Voyager 1 passerade gränsen för vårt solsystem år 2004 och hade då nått 94 astronomiska enheters avstånd. (En astronomisk enhet är avståndet mellan jorden och solen). Det motsvarar drygt 14 miljarder kilometer. Nu är farkosten ute i ”tomma rymden”, men den visar sig inte vara så tom som man trodde. Och Voyager 2 bekräftar det som Voyager 1 hittar.

Det började 1977
Det var år 1977 Voyager 1 skickades iväg och resan planerades för en livslängd på fyra år. Genom en smart designad resväg kunde hastigheten på farkosten accelereras eftersom gravitationen vid varje planetpassage utnyttjades maximalt. Ombord fanns dåtidens bästa elektronik och energisystem. Tack vare framsynta experter och kloka detaljbeslut på teknisk nivå fungerar denna 50 år gamla teknik fortfarande. Till och med när en processor gav upp lyckades teknikerna koppla ihop systemet på ett nytt sätt, så att andra elektronikdelar kunde överta delar av funktionerna ombord. Gammal 70-talsteknik var nog inte så dum, egentligen.

Det finns ny gravitation
Det finns strålning i universum som vi tidigare inte kände till. Solen skyddar oss också från cirka 75 procent av den bakgrundsstrålning som annars skulle ha omöjliggjort liv på jorden. Det finns samband mellan galaxer, gravitation och livslängd som vi inte fullt ut begriper. Det finns en storleksfaktor i universum som i sig är bortom fattningsförmågan. Och någonting med fysikens lagar som vi rimligen ännu inte har greppat till fullo. Rumstiden och hur allt kröks är fortfarande inte helt kristallklart, i alla fall inte för mig.

Vad är det vi inte vet?
Vill man förstå mer av Voyager 1 finns det en hel del att fånga upp på nätet. Några kan tycka att detta är ointressant. ”Jag kommer aldrig ut i rymden…”, typ. Samtidigt är människans plats i tillvaron en ständigt återkommande fråga. Var hör vi hemma? Varifrån kommer vi, och hur ser egentligen världen och universum ut? Har vi missat något väsentligt?

Teknikutvecklingen
Det som är lite extra tänkvärt vid sidan av att kunskapshorisonten flyttas, är att vi kan lära oss av teknikutvecklingens språng. Ofta lockas vi av det senaste, den hård- och mjukvara som allra senast tagits fram. Men när vi inte bara tittar framåt utan också bakåt kan vi inse värdet av att ha teknik som kan hållas vid liv under lång tid och under extrema förhållanden. Allt finns inte att köpa nytt på internet. Vissa system är beroende av att kunna repareras och hållas vid liv på ett basalt plan. Så borde vi kanske tänka oftare när det gäller samhällskritisk infrastruktur. Så att kommunikation, kanske telefoni, inte alltid kräver att hela elsystemet fungerar. Slår åskan ner i en elcentral kan man behöva ringa brandkåren utan att ha el, för att ta ett exempel. Vi behöver alltid backup-system. Och gärna decentraliserade lösningar, hellre än centrala, som lätt kan slås ut.

Det är mycket vi inte vet och det är lite hoppfullt
Men det stora med Voyager 1 är naturligtvis allt vi kan lära oss om den stora evighet som omger oss. Och där vi sannolikt ännu inte vet allt vi borde känna till. Framtiden är fortfarande större och mer informativ än dagens verklighetsbilder. Det är något hoppfullt med det.

Länktips till en Youtubefilm: target=”_blank”> https://youtu.be/PoUAIroIc8E?si=Z4XMIURlNxmpI1KV

Länktips till en annan youtubefilm: https://youtu.be/YtTS23LC_D4?is=zoIuiA2eaFwtVtaJ

Den sumeriska kulturen har gett oss 500 000 vittnesbörd

Posted on 14 juli, 2026 by Christer Owe

Det finns 500 000 lertavlor bevarade från den sumeriska kulturen, de flesta på museer på en handfull platser i världen. Lertavlorna innehåller anteckningar och texter som är många tusen år gamla. En femtedel är översatta och systematiserade, de flesta av en forskare som hette Samuel Noah Kramer och som ägnade en stor del av sitt liv åt att förstå texterna. Han ägnade sig inte åt att tolka innebörden utan såg alla texter som vittnesbörd och fakta, som andra kunde få tolka och förstå. (Länktips nedan till ett två timmars you-tube-föredrag).

Omprövningen är jobbig för en de0
Här har vi människans äldsta dokument som ett tydligt vittnesbörd om hur livet, kulturen och historien kunde beskrivas av en civilisation som vi bara vet en del om. Här finns texter om människans ursprung, hur vi fick kunskap och hur den sumeriska kulturen utvecklades före de mer kända, yngre, kulturerna i tvåflodslandet och senare. Det är svårt att stoppa in texternas budskap i den världsordning vi vant oss vid. Det finns många forskare och andra som skulle behöva ompröva sin inställning om delar av det som de sumeriska lertavlorna skulle inkorporeras i den konsensusbild vi vant oss vid och nöjt oss med till dags dato.

Talet 60 har vi fortfarande användning för
En del av det sumeriska arvet lever faktiskt vidare idag. Utan att tänka på det har vi via Babylon, Persien, Grekland och Rom fortsatt att använda en talbas, 60, som sumererna använde. Cirkelns omkrets i 360 grader är rätt praktisk eftersom talet 60 går att dela med så många andra tal. Och fortfarande använder vi 60 minuter som ett mått på en hel timme. Det är lite fascinerande att tidräkningen är äldre än vårt alfabet.

Beskrivande, inte fabulerande
Man kan naturligtvis avfärda de 500 000 lertavlorna som myter, som fantasier och religiösa föreställningar. Men samtidigt är det ganska imponerande att sumererna under så lång tid konsekvent återgav samma historier utan att ”bättra på dem”. Det som framkommer i föredraget är hur specifikt allt återges, hur texterna hela tiden kretsar kring förlopp och fakta snarare än kring drömmar eller föreställningar om hur världen borde vara. Om allt bara vore ett påhitt skulle ju historierna steg för steg kanske bli lite annorlunda. I föredraget framkommer just upprepningen som en märklig omständighet. Som om det handlade om att dokumentera, snarare än att fiktivt skapa en föreställning om en tidigare eller kommande värld.

Vi har en del att lära av historien
Det är stimulerande att vi inte vet allting, tycker jag. Att det fortfarande finns mycket att upptäcka, inte minst om människans historia, våra olika civilisationer och kanske hur DNA-forskningen kan bli ett komplement i detta, liksom att låta AI översätta 400 000 lertavlor. Det vore intressant att få veta mer om hur vi hamnade där vi är och förstå vad som fick olika kulturer att gå under eller uppstå. Så att vi lär oss av historien.

Länktips: (Tack Lasse för tipset) Två timmar föreläsning om Samuel Noah Kramer och hans forskning kring de 500 000 lertavlorna från den sumeriska kulturen: https://www.youtube.com/watch?v=kQ1fhizyTFQ&list=LL&index=55

… att verka för ett hållbart samhälle

Samband mellan idéer, affärer och samhälle. Av Christer Owe, Göteborg.

Category Archives: Kunskap och hot