Kenny Genborg heter en journalist som skriver om samhällsfrågor, politik, medier m m ur ett göteborgskt perspektiv. En mening fastnade nyligen i mitt minne, när jag läste den på hans blogg. ”Facitdöden står för bildörren”. Vi som var med minns hur Åtvidabergs Facit inte klarade omställningen på 70-talet från att tillverka och sälja analoga räknemaskiner för kontor, till att haka på den snabba trenden med elektroniska kontorshjälpmedel – det som senare skulle bli kontorsdatorer och lap tops. Facit blev, med facit i hand får man väl säga, förlorare när tåget gick. Lite som Nokia som missade Smart Phone-utvecklingen drygt 30 år senare. Så hur är det med bilstaden Göteborg? Kenny Genborg lyssnar på entusiastiske VD:n Peter Carlsson, som basar för Northvolt. Och kan inte låta att tvivla på om regeringen och näringsministern egentligen förstår batteriernas roll i omställningen. (Länktips, se nedan).
Nytänkande Tesla är inte en fossilbil som bytt till elmotor. Och ska man konkurrera på elbilsmarknaden är det smart att se nästa generation fordon som en ny slags plattform, där batteriet är en helt integrerad del av konstruktionen, menar Kenny Genborg. Och passar på att undra om nygammal kärnkraft tidigast år 2035 (så som regeringen planerar) är tillräckligt vasst för att matcha industrins och kundernas omställning. Förvisso kan det vara smart att inte ligga i spetsen för utvecklingen. Det finns flera industriella utvecklingsidéer som har gynnat det företag som etablerades strax bakom pionjärerna. Men när tåget går, eller bildörren stängs, kan det plötsligt vara för sent att komma på banan.
Flera förändringar som måste ingå i elektrifieringen Ur mitt perspektiv måste elektrifieringen av fordonsflottan kopplas till åtminstone tre andra förändringar för att bli en lyckosam del av en hållbar framtid. Och där tycks det som varken Northvolt eller regeringen har landat i sin analys – ännu är väl bäst att tillägga. För det första. Resursanvändningen måste inkludera redan befintligt material. Vi tar material ur jordskorpan i en takt som inte är hållbar. Produktion måste bygga på en maximal återanvändning av material. För det andra. Tjänstefieringen måste öka och fordonen utnyttjas mer än idag, något som kommer att förändra ägande, affärsmodeller, nyttjandeavtal, parkeringsvolymer osv. Bilar som står och rostar 95 procent av tiden blockerar ytor och kostar bara pengar. Mobilitet måste gälla istället för ägande. För det tredje. Bilarnas energilager måste kunna tas till vara. I spannet mellan 20 och 80 procents laddning kan bilbatterierna bli en intressant reservkraft i det som kallas V2G, Vehicle-to-grid, där energin förs över till nätet och överbryggar perioder av svag effektillförsel från vind och sol. Volkswagen ser t.ex. sig själva som ett framtida energibolag, där de hjälper sina fordonsnyttjare att tjäna pengar på bilens laddning. Det finns fler systemförändrande parametrar som kan handla om hur vi flyttar gränsen från ”privat” till ”kollektivt” resande, inklusive hur vi ser på tillgänglighet, flexibilitet osv. Samt rättvis laddning av fordon, så att även boende i hyreslägenheter får tillgång till den nya tekniken.
Står Facitdöden för bildörren? Så frågan är om Facitdöden står för bildörren i Göteborg. Tänker Volvo Cars tillräckligt innovativt kring hur de ska tjäna pengar på sin produktion av fordon i framtiden? Om Volvo Cars försvinner kanske hoppet står till AB Volvo med lastbilar och bussar. Och där är möjligen konkurrensen inte lika knivskarp. Men på den tunga sidan – har jag hört från personer som noga bevakar den branschen – är utvecklingen av fordon utan förare längre kommen. Troligen för att bussar kör samma sträcka om och om igen och det skulle tala för att datorerna kan lära sig vad som kan hända på resvägen. Troligen börjar branschen med autonoma fordon inom inhägnade fabriksområden, flygplatsterminaler och liknande.
Populism och verklighet kolliderar Att den nya regeringen inte förstår hur industrin tänker är märkligt. Alla borgerliga regeringar har ju av tradition haft mycket täta kontakter med näringslivets organisationer och lyssnat noga på vad industrin behöver. Men inte Tidölaget. De har fallit i sin egen kärnkraftsfälla eftersom de satsade på att budskapet om snabbt etablerad kärnkraft var en valvinnare. Men tyvärr kom verkligheten emellan och ”spökade”, som en av populistpolitikerna till höger så träffande formulerade det. Populism och verklighet kolliderar snabbt och lätt.
Göteborg har ett utmärkt läge att gå före i utvecklingen av den nya ekonomin. Det står klart efter en heldagskonferens med projektet Sharing Cities, där Göteborgs framgångar stod i centrum. (Länkar till seminariet i två delar, se nedan). Under tre år har en särskild grupp arbetat med form och innehåll, stöd och utveckling, för att främja delningsekonomin i dess olika former. Lovande, är det minsta man kan säga.
Delningsekonomi – en precisering Delningsekonomin är i min värld en del av eller en variant på cirkulär ekonomi. Utgångspunkten i delningsekonomin är egentligen att skapa fler funktioner som påminner om våra bibliotek. Livsstilsfrågor och ett hållbart nyttjande med en demokratisk tillgång till olika resurser står i centrum. Alla, oavsett var man bor, vilken utbildning eller ekonomi man har, ska kunna få tillgång till en viss resurs. Själva beskriver Sharing Cities sin roll så här: ”Infrastruktur och kultur i staden där aktörer och invånare kan dela på resurser som varor, ytor, information och kunskap”.
Biblioteksfunktion för mycket mer Som nämndes under konferensen tänker vi inte på bibliotek som en typisk delandeekonomi, och på liknande sätt kan det organiseras fritidsbanker, leksaksbibliotek, maker-spaces, co-working-spaces och mycket annat. Det som möjligen behöver bli tydligare är att delningsekonomin har en mängd olika finansieringsmodeller. Och just synen på hur kostnader ska täckas är något som jag ska återkomma till i det nedanstående. Men först några guldkorn ur konferensen den 6 maj.
Testbädd, innovationsprocess och kunskapsgenerering Begreppet testbädd knyter an till en beprövad utvecklingsidé inom akademi och näringsliv. Sharing Cities testbädd handlar om att forma ”en fysisk eller virtuell miljö som driver innovation genom att testa, utveckla nya produkter, tjänster, processer”. Och som det sades i slutdiskussionen – det handlar till stor del om förståelse, kunskapsutveckling, samverkan och andra mjuka parametrar och det är något som traditionella industriella testbäddar kanske inte fokuserar på. Innovationsprocessen har fem naturliga steg: förstå behov, utveckla idéer, testa, utvärdera, skala upp. Och kunskapsgenereringen handlar om vilken roll staden ska ha i detta, vilken samhällsnytta som kan genereras, hur användarperspektivet tas till vara, hur affärsmodellerna ser ut och hur digitaliseringen kan främja utvecklingen.
Smarta Kartan och Bottom-Up Ett av framgångskoncepten är etableringen av Smarta Kartan, som på ett enkelt sätt lotsar intresserade till fysiska verksamheter med delandeekonomi. Initiativet, liksom de flesta andra som finns i Göteborg, har vuxit fram ur ett lokalt engagemang. Bottom-up-tänket präglar överhuvudtaget huvuddelen av de verksamheter som kommit igång. Och detta måste tas till vara, något som också nämndes av de forskare som på olika sätt varit inblandade i testbädden.
Webpack 4.x (npm), ASP.NET Core 3.x, C# …… Spännvidden i presentationerna kan också illustreras av den snabba och faktaspäckade del som handlade om den öppna källkod som smarta kartan bygger på. För programmerare och IT-specialister var det naturligtvis supertydligt, för oss andra lite mer grekiska. (Länk till cirkularakartan.ri.se längst ner på denna sida).
Ett myller av konkreta lösningar och akademisk klarsyn Förinspelade presentationsinslag och intervjuer tydliggjorde några av de delandeexempel Sharing Cities ville lyfta fram. Det var odlingsplattformar med nytt värdeskapande, grönyteetablering på övergivna platser, affärsmodeller för att skapa trygga platser (win-win) och biologisk mångfald. Det var leksaksbibliotek, container kitchen-lösningar och andra pop-up-idéer. Det var Akademiska Hus som insett att det behövs co-workingspace och maker-space för att möta behoven av pop-up-kontor och verkstadsresurser för prototyptillverkning. Och mitt i allt en klarsyn som känns löftesrik: ”Den mest hållbara byggnaden är den som inte byggs”, som processledaren på Akademiska Hus uttryckte det. ”Vi måste lära oss att utnyttja befintliga ytor bättre”. Men också en passning till juridiken och till ekonomerna om att ett av de stora bekymren för Akademiska Hus var att reda ut när de skulle debitera moms och inte. Regelverk och förutsättningar för den nya ekonomin behöver en genomlysning på ett helt annat sätt än vad t.ex. Delegationen för Cirkulär Ekonomi ännu så länge insett.
Drop-in-verksamheter passar inte in i studieförbundens bidragssystem Studiefrämjandet har varit involverad i flera av de projekt som vuxit fram. I sin presentation kring bl.a. Folkspace (ett slags allaktivitetshus 3.0, för oss som varit med ett tag) lyfte de svårigheten med statsbidrag som inte fungerar för drop-in-verksamheter, svårigheter med olika tidsskalor och framförhållning samt hur projekten ska hitta långsiktiga finansieringslösningar. Sharing Cities har visat vad som kan växa fram och hur efterfrågan ser ut. Nu behöver ramverk, regler, villkor och stödfunktioner komma på plats.
Hur ser starten ut? En imponerande rad av forskare och experter har på olika sätt följt projektet och bidragit med viktiga iakttagelser och systemförståelse. Jag nämner i denna text ett urval av de forskare som medverkade. Jon Williamsson från Handelshögskolan beskrev etableringen av en verksamhet i tre steg från definition och konceptualisering, via resurssökningsfasen till etableringsfasen då idéerna ska förverkligas. Det jag möjligen saknade i den beskrivningen var vägvalet för varje verksamhet om man siktar på att i huvudsak fungera på ideell eller på mer kommersiell bas. Detta eftersom varje verksamhet förr eller senare måste hitta både målgrupp och bärare av idén, måste hålla koll på sina omkostnader och för att det skiljer sig hur en verksamhet förankras hos berörda personer.
Bottom-up som motvikt Jon Williamsson poängterade en annan viktig sak, som måste nämnas. Delningsekonomin är med sitt tydliga bottom-up-perspektiv en tydlig motpol till det som initieras med ett top-down perspektiv av nationella aktörer, av globala intressen etc. Det är viktigt för den fortsatta diskussionen att differentiera delningsekonomi sprungen ur AirB´nB eller Über från lokala gräsrotsinitiativ. Allt är inte samma sak även om de kan sorteras in under ”delning”.
Påtaglig samhällsnytta Efter pausen inledde Tove Lund från Göteborgs Stad med en bra genomgång av vad projektet landat i. Särskilt en bild av kombinationen av samhällsnytta och egennytta gillade jag. Och hur delningsekonomin kan skalas upp ur detta perspektiv. (Möjligen bör nyttan för verksamheten och för nyttjaren skiljas ut, liksom framtidsnytta t.ex. ur klimatsynpunkt från den mer sysselsättnings- och skatterelaterade samhällsnyttan). En viktig slutsats är att delningsekonomin styr och påverkar andra relationer i samhället. Forskaren Stefan Molnar tog fasta på samhällsnyttan i sin presentation och betonade värdet med att verksamheter etableras där traditionella kommersiella aktörer har svårare att få lönsamhet. Han nämnde även fördelarna med arbetsträning, kompetensutveckling, lärande i det praktiska och kunde ha nämnt språkträning. Stefan Molnar hade också flera intressanta siffror kring i vilken utsträckning t.ex. Fritidsbanker minskar CO-2 utsläppen (70%) och materialåtgången (80%).
Ramverk för att förstå helheten Forskaren Yuliya Voytenko Palgan bidrog med en systemanalys, som kräver lite större utrymme. I korthet handlar hennes slutsatser om att av alla de funktioner och roller som hon ser städer har i framväxten av delningsekonomi har Göteborg lyckats täcka in flest i jämförelse med andra städer som Berlin, London, Toronto, San Fransisco, Amsterdam, Malmö och Shanghai. Hennes systematiska kartläggning av ramverken för kommunal styrning av delningsekonomin är värd en egen genomgång.
De fem mekanismer hon nämner är reglering, tillhandahållande, möjliggörande, verksamhetsstyrning och samarbete. Jag får som sagt återkomma till detta i ett annat sammanhang.
Läroprocess för kommunen Så följde forskaren Anders Sandoffs presentation, på sedvanligt knivskarpt manér. Han och kollegan Jessica Algehed ser testbädden som ett verktyg för att styra hållbar utveckling i samverkan. Det är en ny styrlogik med frivilliga ombud, delvis har arbetssättet funnits, men inte så etablerat. Utgångspunkten är lokala kluster av aktörer och där kommunen har att ta till vara långsiktiga intressen, men också värna de svaga och latenta. Arbetet frigör urbana allmänningar. Projektet har flyttat fram positionerna för staden och etablerat samarbetsformer, ökat kunskapen och bidragit i viss mån till en normförskjutning i samhället. Han ser också framåt att delningsekonomin är ett oklart begrepp, att testbädden är en icke-etablerad organisationsform, att nätverkande och samtal kanske är det allra viktigaste i den fas kommunen befinner sig och att processledning är en funktion som kan behöva förstärkas i kommunen. Min reflexion är att det kan finnas anledning att organisatoriskt ännu tydligare skilja på linjeverksamhet enligt budget och utvecklingsarbete, som kanske ska bedrivas i samverkansplattformar med kommunalt delansvar istället.
Några slutsatser Emma Öhrwall, med bakgrund i delningsekonomin, summerade en del av projektet med att det finns ett betydande intresse hos allmänheten för delningsekonomin och att svårigheterna kan handla om att hitta långsiktiga finansieringsmodeller och att verksamheterna inte passar in under kultur och idrott. Att delning är bra för miljön, bra för plånboken och att tillgängligheten är hög är sådant som allmänheten uppskattar.
Positiva politiker Avslutningsvis medverkade två kommunalråd från (S) resp (C) och de var till största delen mycket positiva till det de tagit del av under dagen. Emmyly Bönfors från (C) uppskattade t.e.x att delningsekonomin hjälper kommunen att motverka de interna stuprören och att samverka bättre. Blerta Hoti (S) tyckte att detta visar att vi kan sänka trösklarna och göra mer. Både ville gärna ha feedback från medborgarna.
Ekonomi – det måste handla mer om ekonomi! Ett par korta kommentarer till ovanstående. Presentationen tydliggör hur viktigt det är att vi arbetar med definitionsfrågan. Vad är vad? Hur ska olika aktörer förhålla sig till cirkulär ekonomi, delningsekonomi etc? En annan reflexion är att det återigen inte handlar om ekonomi. Precis som jag noterat i flera av mina bloggtexter om cirkulär ekonomi handlar delningsekonomin inte om ekonomi. Det blir tyvärr det missvisande när detta mönster upprepas. Värdet med både cirkulär ekonomi och delningsekonomi behöver synliggöras och transformeras in i system som passar in i dagens mainstream-värld. Vilka ”banker”, vilka ”konton” och vilka ”investerare” står på rad för att ta sig an den nya ekonomin? Förstår alla aktörer skillnaderna mellan den linjära och den cirkulära ekonomin eller vad värdet med delningsekonomin i sina olika varianter är, och för vem? Vilka konton och vilka transformerbara bokföringsvärden berörs av och i den nya ekonomin? Hur ska tillit värderas? Lojalitet? Engagemang? Vi behöver arbeta mycket mer med detta. Annars kvarstår bilden av sidonisch, som kan subventioneras med lite lägre moms (så som Delegationen föreslår). Istället för att vara de fundament som den nya ekonomin kan bygga på och där värdeskapandet blir mer rättvist och hållbart genererat, förvaltat och utvecklat.
Det händer saker hela tiden. Bara den här februariveckan är det en handfull möten och presentationer som har med cirkulär ekonomi att göra. Cirkulära Göteborg presenterade den 23 februari en förstudie som kretsade kring form och innehåll för cirkulär ekonomi med Göteborg som utgångspunkt och år 2030 i sikte. Man har undersökt hur Göteborg skulle kunna ta sig an frågan på ett genomarbetat sätt. Glasgow, Amsterdam och Umeå och flera andra städer nämndes i sammanhanget. Tyvärr kommer man inte riktigt i mål. Jag återkommer nedan till några brister, som jag tror är avgörande att komma till rätta med.
Klimat 2030 och Science Park Borås Den 24 februari rapporterades projektet ”Kvarterets konsumtion 2030”, som administrerats inom ramen för Kraftsamlingen Klimat 2030 och av Science Park Borås. (Länk se nedan). Med konkreta exempel på hur den cirkulära ekonomin kan ta form presenterades fyra koncept kring cirkulär ekonomi som relativt lätt skulle kunna ta form. Med annorlunda format bl.a. i form av rollspel illustrerades konkret cirkulär ekonomi med fyra koncept av projektgruppen.
Systembild Kvarterets konsumtion 2030
(Tack till illustratören Susanne Flodin och Borås Science Park)
Tydliga skillnader När Cirkulära Göteborg utgår från den nationella strategin för cirkulär ekonomi och från stadens rådighet över olika delområden, kännetecknas Kvarterets konsumtion 2030 av ett mer innovativt gräsrotstänkande. I Borås visualiseras den möjliga nya vardagen för boende, cirkulenter och medborgarnätverk, medan Göteborg på ett förståeligt sätt utgår från sitt centrala uppdrag. Det blir dock väldigt tydligt att båda processerna, både den i Borås och den i Göteborg, vinner på att synkronisera sig med varandra för att hitta beröringspunkter och för att frågetecken ska kunna bli utropstecken.
Två delar: kommunen och samhället I Göteborgspresentationen saknas en tydlig uppdelning mellan kommunen och samhället, när det gäller vem som äger vilken fråga och hur samverkan ska initieras. Borås-rapporten hade också kunnat dra viktiga slutsatser ur Göteborgsprocessen, för att förstå hur en kommun på bästa sätt kan stödja initiativ som kommer från butiker, fastighetsägare eller medborgare. Kopplingen mellan kommunens planering och beslutsdomäner och de redovisade koncepten hade på så sätt blivit tydligare.
Speglingen ger mervärden Göteborg kan till exempel koppla sina olika vägval och målsättningar till några av Borås-processens koncept. Och omvänt – materialet från Göteborg hade kunnat illustrera i Borås-koncepten hur en kommun kan knyta an till det som tar form i ett boende, en galleria eller i en stadsdel. Samhällets resurser behövs för att stärka utvecklingen. Men initiativet till förändring kan inte planeras fram. Båda processerna skulle ha stor glädje av ett konkret utbyte.
Göteborgs rapport saknar en del I Göteborgs rapport saknas en definition av cirkulär ekonomi och det saknas en checklista med alla de frågor som behöver lösas, av andra aktörer eller tillsammans med andra aktörer. Borås-rapporten hade på det sättet kunnat illustrera fastighetsägares och affärsidkares roller, liksom hur engagemang och en lokal anda kan utgöra en stödjepunkt för en förändringsprocess. Komplexiteten i cirkulär ekonomi hade blivit tydligare, konfliktlinjer och intressekonflikter hade synts på ett tydligare sätt. En tidslinje hade också kunnat växa fram, där insikten om hur förändringsprocesser tar tid hade kunnat flätas in och bidra till konkretiseringen. Inte för allt hade täckts in, men det gränsöverskridande hade illustrerats. Både i Göteborgs och i Borås redovisning saknas en utvikning kring hållbar ekonomi, lönsamhet, vinstdelning, risktagande och finansiering, samt hur samverkan och transparens står i motsats till konkurrens.
Upphandlingens roll I båda processerna hade man tydligt kunnat peka på kommunens unika roll som inköpare och upphandlare för att illustrera en viktig hävstång i förändringsarbetet. Kommunen kan t.ex. efterfråga tjänster istället för produkter. Och ett lokalt initiativ kan bygga sin planering på en trygg beställare som kommunen, där långsiktighet och förutsägbarhet blir viktiga komponenter. Särskilt när en ny marknad ska etableras är det viktigt med ett antal stabila kundrelationer. Den nya ekonomin kommer inte att klara att växa fram helt på egen hand. Samverkan behövs.
En ny samverkansplattform – kanske med hjälp av Urban Futures? Min slutsats blir att det behövs en samverkansplattform för det strukturella arbetet, där spelplanen för det fortsatta arbetet definieras, där olika aktörer kan känna och ha delaktighet och där de gemensamma ambitionerna och även skiljelinjerna preciseras, liksom vad staten och EU behöver lösa. En mycket konkret idé skulle kunna vara att organisera en förstudie med hjälp av Urban Futures, så att forskningen blir en naturlig del av ett sådant upplägg. Just för att rollerna och gränserna mellan olika aktörer är oklara, är det klokt att göra en genomlysning på ett generellt plan, där alla aktörer kan medverka och där slutsatserna inte färgas av det egna uppdraget. Ur ett sådant förstudiearbete kan en mer operativ samverkansplattform växa fram, där olika samhällsaktörer får ta plats och bära sitt delansvar och tillföra sina mervärden i processen.
Den 18 november genomförde Göteborg Stad en webb-workshop i förstudien för Cirkulära Göteborg, ett projekt som ska skapa förutsättningar för en cirkulär omställning i Göteborg till 2030. Just nu handlar arbetet om att ta fram en handlingsplan. Staden vill driva på och ge förutsättningar för ett cirkulärt Göteborg, bland annat genom att hitta former för samverkan inom och utom stadens organisation. Etableringen lär pågå under något år, särskilt som det behöver klarna på vilket sätt andra aktörer ska involveras i arbetet, både på styrande och genomförande nivåer. Vem ska exempelvis ta vilka beslut och vilket ansvar?
Leuven går före Bland det mest intressanta som nämndes på workshopen var de exempel på andra europeiska städer som kommit en bit på väg i sitt arbete att främja omställningen till en cirkulär ekonomi. Det finns mycket att återge. Jag fokuserar här på den belgiska staden Leuven. Under ledning av en social-liberal borgmästare, Mohamed Ridouani, har en fristående organisation bildats – Leuven 2030 – där det konkreta arbetet beslutas och genomförs. Leuven-initiativet är värt att titta närmare på.
Leuven stadshus
Leuven 2030 – en unik plattform Hälften av kostnaderna för samverksansplattformen Leuven2030 tas av staden, medan inflytandet fördelas lika för de fem kategorier som bjudits in: näringslivet, akademin, civilsamhället, stadens bolag och förvaltningar. Vem som helst kan dessutom bli medlem och låta sig representeras i någon av de fem kategorierna. I översiktsprogrammet för Leuven2030 hittar jag ett antal målsättningar som handlar om klimatneutralitet på flera områden, hållbar konsumtion, en uthållig, resilient, stad, lokal energiproduktion och delande av kunskaper och innovationer. Här finns åttio genomförandepunkter i tretton program. Som ansats är det ambitiöst.
Alla tycks dra åt samma håll – en styrka Som en del av arbetet har Leuven 2030 tagit fram en omfattande roadmap, en karta och verksamhetsplan för ”Circular Leuven”, dvs hur staden ska ta tag i det som kallas cirkulär ekonomi. Strukturen på det hela är mer imponerande än de faktiska genomförandeexempel som nämns. Reparationsverkstäder, cykelbanor och internetstöd för olika initiativ är lågt hängande frukter och sticker inte ut specifikt. Däremot får man känslan av att alla i staden tycks dra åt samma håll, oavsett vilken del av samhället man är verksam i. Där ligger en ovanlig styrka – i delaktigheten och i de gemensamma målen.
Bra försök att knyta ihop olika sektorer På ett tydligt sätt kopplar styrdokumenten även ihop olika sektorer i samhället, så att det blir naturligt att det som görs även får en socialt utjämnande funktion. I alla fall som utgångspunkt – hur det hela till slut landar efter pandemier och andra svårigheter återstår att se. Att staden månar om sitt kulturarv i form av gamla byggnader är tydligt och där återfinns säkerligen en del av identiteten som medborgarna kan relatera till.
Återigen saknas gränsdragningen mot det som INTE ingår Tyvärr saknas – som så ofta i den här typen av processdokument – en uppräkning av vad som INTE ingår i upplägget och vilka svårigheter man identifierat, men valt att ännu så länge INTE adressera med någon programrubrik. Särskilt i beskrivningen av ”Circular Leuven” och vad som ska göras blir det tydligt att det finns stora luckor i vad som omfattas av projektet. Och det är en mina generella invändningar mot många av dessa och liknande projekt och processer, att man inte vinnlägger sig om att identifiera det INTE kan lösas med projektet ifråga.
Vi måste tänka helhet Tänk om nybyggnation av stadsdelar skulle planeras på det sättet. Att istället för att redovisa vad som inte ingick av busslinjer, trottoarer eller gatubelysning skulle folk bara få uppleva faktum. Vi brukar tänka helhet, men tydligen ännu inte när det gäller omställning till en cirkulär ekonomi.
Fixotek, platser där människor på ett enkelt sätt kan reparera sina apparater, sy om sina kläder eller få hjälp med tips och råd hur saker kan lagas, har jag skrivit om tidigare. (Se länktipsen längst ner). Göteborgs Stad drog igång fyra Fixotek i fyra olika stadsdelar och nu kommer en summering och utvärdering som verkar gå i rätt riktning. (Se länktips nedan).
En frizon för det oplanerade När jag besökte Rannebergen för två år sedan pekade jag på några av svårigheterna. Det är naturligtvis svårt att kombinera frivilliga insatser med det som avlönad personal kan och ska göra. Ansvarsfrågor, beslutande om hur saker ska prioriteras, inköp och mycket annat riskerar att bli svårhanterliga när det är oklart hur en yrkesroll ska kombineras med ett ideellt engagemang. Samtidigt är det viktigt att svara upp mot behov, intresse och engagemang hos de boende – de måste känna att de har något att bidra med på något sätt. Om ”samhället” eller fastighetsägaren alltid får sista ordet tappar många sugen. Det måste finnas ett frihetsrum för det oplanerade.
Skapa utrymme för fler idéer Hammarkullens Fixotek var lite större och hade en annan profil. Både Rannebergens och Hammarkullens Fixotek ska nu enligt den senaste rapporten fortsätta med fastighetsägare som en part. Det låter klokt. Ju mer av kontaktytor som kan skapas mellan de boende och fastighetsförvaltarna desto mer av ömsesidig förståelse kan utvecklas. Det man hoppas är att idéer kring egenföretagande, föreningsdriven ekonomisk verksamhet och nya idéer kan fortsätta att utvecklas som spin-off från dessa Fixotek. Det måste finnas möjligheter att försörja sig på att vara kunnig på ett visst område.
Olika former berikar Enligt rapporten läggs Bergsjöns Fixotek ner och det i Majorna är inte helt klart hur det ska drivas. Kanske är det ett spirande kooperativ som ska driva en verksamhet i Majorna?
Mångfalden av lösningar får inte bromsas av någon ensidig tro på att bara en driftsform är möjlig. Nyttan på olika nivåer måste stå i centrum. För de boende, för miljön och resursflödena, för kunskapsöverföring, för verksamheter och för samhället.
Ett 30-tal studenter redovisade den 17 december 2018 sina idéer kring ett mer cirkulärt och hållbart Göteborg inom ramen för projektet Re:Challange under ledning av Miljöbron. Vi var ett 40-tal nyfikna personer i publiken som fick ta del av åtta gruppredovisningar i snabbt pitch-format. Samtliga idéer som presenterades var tänkta att kunna fångas upp och utvecklas av någon av Göteborg Stads förvaltningar. Samtidigt är det svårt för staden att inkludera utvecklingsarbete i den ordinarie verksamheten. Pilottester och försöksverksamhet hör hemma i projekt och stadens nya budget har skurit kraftigt i just dessa poster. Det är synd, eftersom de nya sätten att arbeta inte kan införas rakt av i den kommunala apparaten.
Åtta idéer
Av de åtta presentationerna var det några som jag såg ett särskilt intresse av att följa upp. Framför allt var det några idéer som knyter an till det arbete jag för tillfället håller på med på Orust, där återbruk står i centrum. Det jag noterade om förslagen var följande. (Med reservation för att jag inte noterade allt om alla idéerna och därmed kan ha missat något viktigt…)
1. Utveckla biblioteken i stadsdelarna, så att de kan kombinera delande och folkbildning och där en utveckling av ”Smarta kartan” också kan vara en del av konceptet. Mer om Smarta Kartan i länk nedan. (I presentationen nämndes också att Världskulturmuseet har en konsumtionsutställning från den 8 februari 2019).
2. Reborne – ett mer sammanhållet sätt att erbjuda verkstäder och plats för upcycling, dvs att reparera och förbättra begagnade produkter. Det nya i relation till ReTuna i Eskilstuna är att man vill ha närvaro både fysiskt och on-line. Man såg en koppling till praktiska yrken och till ett socialt ansvarstagande. Själv drog jag en parallell till Circle Island.
3. Paviljong 2030 kallades ett förslag. En idé om öppen yta, som skulle kunna fungera för olika slags event, snarlik Älvrummet på Lindholmen, men med ett tydligare hållbarhetsfokus. Man hade sneglat på Krut-satsningen i Malmö men ville ha något ännu mer tillgängligt om jag förstod intentionerna rätt.
4. Contain Me kallades ett förslag, där containerformatet utgjorde stommen i något som skulle kunna kallas lokala mötesplatser eller en korsning mellan Container Kitchen och Fixoteken, kanske.
5. Ett förslag handlade om att effektivt ta hand om 2400 ton hundbajs som idag bränns, men som skulle kunna samlas in till kompostering.
6. Adela kallades ett förslag på ”Ta-Ge”-hylla, där föräldrar på förskolor skulle kunna lämna och hämta saker som de inte längre behöver resp har behov av. För att inte bli översvämmad av skänkta saker skulle bara saker få ställas på hyllan som någon lovat ta hand om.
7. Tvättstudion var ett förslag, där fastighetsägare uppmanades att göra i ordning ett rum nära tvättstugan för att textilier (kläder) skulle kunna lagas och få nya ägare. Man hade utgått från ett pilotprojekt, som tydligen redan är igång. (8 kg kläder per person slängs i soporna per år).
8. Slutligen fanns idén att dela idrottsartiklar. Lika väl som det finns ett instrumentförråd för barn och ungdomar som vill testa på ett musikinstrument skulle det kunna finnas plats för idrottsutrustning som barn och unga kan låna för att pröva på en viss idrott. I det här sammanhanget nämndes att 10% av vår konsumtion handlar om prylar till idrott. (Kan vara värt att följa upp).
Ekonomin
Korta pitchar ger naturligtvis inte hela bilden, men det var påtagligt att grupperna framför allt fokuserat på bostadsområden och på att underlätta för ett delande utan ekonomi. Jag hörde ingen av presentatörerna tala om affärsmodeller eller möjliga företag, möjliga sätt att försörja sig på idén etc. Det kanske ingick i upplägget. Men ska något bli långsiktigt hållbart behöver det bygga på en ekonomisk grundidé. Enbart idealitet bär så länge det finns engagerade individer, men när dessa faller ifrån stannar ofta idéerna upp.
Ta tillvara energin och kreativiteten!
Samtidigt är det roligt att konstatera hur självklart det är idag att ett stort antal studenter ägnar sig åt att arbeta fram koncept som inte finns, men som skulle kunna innebära något positivt för en hållbar utveckling. Det är bara att hoppas att näringslivet och framtida arbetsgivare i olika sektorer har förmåga och utrymme att ta till vara alla dessa kreativa krafter. Om vi inte kan tänka nytt kommer vi att fortsätta i de gamla hjulspåren, som ju lett oss fel så här långt. I alla fall inte tillräckligt rätt.
Göteborgs Stad har ett näringslivskontor som heter Business Region Göteborg, ofta förkortat BRG. BRG främjar förutsättningarna i Göteborgsregionens kommuner för det lokala näringslivet. Att det finns väl fungerande företag i Göteborg med omnejd är en förutsättning för att samhället ska fungera. De intäkter som genereras blir till både direkt och indirekt (genom skatten) försörjning för oss som bor här. BRG:s roll är därför viktig om staden och regionen ska utvecklas på ett långsiktigt hållbart sätt. Jag fick en inbjudan till ett seminarium på Handelshögskolan, där bl.a. BRG:s vice VD Eva-Lena Albihn skulle tala. Rubriken för dagen var ”Göteborg & Norden, ett stabilt utvecklingsnav i en orolig omvärld” och inbjudande organisation var bl.a. Föreningen Norden. Det borde vara ett intressant tillfälle att få ta del av vad BRG kommunicerar till omvärlden var min tanke. ( I slutet av denna text finns ett tillägg med kommentar).
Måste allt beskrivas så positivt?
Det ligger i sakens natur att en organisation som BRG gärna framhåller alla positiva sidor och hur väl Göteborg utvecklas, vilken potential som finns osv. Ur mitt perspektiv är det också intressant att notera vad som inte sägs eller vad som tonas ner. Näringslivet kommer att behöva förändras för att vi ska komma till rätta med de hot som till stor del orsakats av den livsstil och de tekniska lösningar vi valt under 1900-talet. En fråga jag därför bar med mig var att iaktta hur mycket av förändringsperspektivet som skulle rymmas i BRG:s presentation. Skulle det vara fokus på en fortsättning av den väg som rått under lång tid eller skulle BRG peka på behovet av radikal förändring?
En ny OECD-rapport
En röd tråd i BRG:s presentation var att OECD kommit med en ny rapport om Göteborgsregionens förutsättningar och möjligheter att utvecklas ekonomiskt. Ett antal presentationsbilder passerade revy och det mesta handlade naturligt nog om sådant som kan rubriceras som positivt. Muntligen och ganska nedtonat nämnde Eva-Lena Albihn vid något tillfälle att det kan bli tal om ganska stora förändringar med koppling till miljön. Å andra sidan stoltserade BRG med en uppgift att antalet flygresenärer nu är närmare 7 miljoner till och från vår region och att Landvetter flygplats om något år ska vara klimatneutral – märk väl som lufthamn., inte att alla ankommande eller avgående flyg skulle vara klimatneutrala….. De 7 miljonerna flygresor beskrevs enbart som något positivt och gynnsamt för regionen.
Landvetter det tydligaste exemplet
BRG hade kunnat använda delar av sin presentation till att peka på de intressekonflikter som finns. Att ett fortsatt ökat transportarbete baserat på fossila bränslen står i strid med de klimatmål som satts upp. Eller att företagen måste räkna med att ställa om sin produktion och sin verksamhet för att på allvar kunna tackla flera av de utmaningar vårt samhälle har att möta. Det var väldigt lite av detta i hela presentationen. Just exemplet med att Landvetter flygplats som organisation snart är klimatneutral illustrerar problemet mycket väl. Genom att nämna flygplatsens – i och för sig vällovliga arbete – utan att i samma andetag problematisera kring det ökande resandet gör att hela presentationen blir irrelevant. Publiken slipper få sin världsbild utmanad utan kan tryggt fortsätta bete sig som vanligt, investera som vanligt, planera som vanligt och räkna med affärer som vanligt – business as usual.
Investeringar blir värdelösa – vem ska ta förlusten?
Omställningen till ett energisnålare samhälle, där betydligt mer av våra resurser ingår i cirkulära modeller och där affärer bygger mer på långsiktighet, hållbarhet och transparens går inte att bortse ifrån. Det blir på så sätt, hävdar jag, tjänstefel av BRG att inte problematisera och ställa fram de nyckelfrågor som kommer att bli avgörande för Göteborg och Sverige. Delar av näringslivet klarar troligen en snabb omställning. Det är betydligt svårare för den del av industrin som investerat i ”fel” typ av teknologi och där investeringarna måste skrivas av i snabbare takt än budgeterat. Det kommer att bli ett antal förlorare på vägen, inte minst alla de som kommer att bli arbetslösa till följd av en otillräcklig förmåga att snabbt ställa om sin verksamhet i klimat- och miljömässigt hållbar riktning.
Rätt ska vara rätt: Järnvägen lyftes fram
Till Eva-Lena Albihns försvar ska ändå nämnas att hon talade en del om järnvägen, hur viktigt det blir att rusta upp järnvägen för att kunna hantera de ökande gods- och persontransporterna. På bilden intill syns några uppgifter om transportvolymerna över den norska gränsen. Och visst är det skamligt att så mycket måste gå på landsväg.
Vem gynnas av att BRG blundar för verkligheten?
Min kritik kvarstår emellertid. BRG hade kunnat sätta in OECD-rapporten i ett större sammanhang och hade kunnat problematisera kring de fakta som pekar i en riktning som inte ryms inom en hållbar framtid för Göteborg. Genom att blunda för verkligheten sällar sig BRG till den del av samhället som tror att omställningen kan ske med små osthyvelingrepp när det i själva verket handlar om radikalt förändrade villkor. Man spelar dessutom de krafter i händerna som cyniskt håller tillbaka fakta för att så småningom kunna hävda att det ”nu är för sent att göra något”. BRG agerar definitivt inte för göteborgarnas bästa när man blundar för och förtiger viktiga delar av analysen inför framtiden.
– Tillägg
I den efterföljande debatten, som jag inte kunde lyssna till, lyfte Eva-Lena Albihn enl. ett mejl några av de frågor jag efterlyste ovan. Hon nämnde att alla företag och organisationer måste börja jobba med att mäta sina CO2 utsläpp, kunna hela sin produktion och tjänster om hur den produceras med vilka material, hur de tillverkas och hur de transporteras. De behöver ta ansvar och ha djup kunskap om sina affärer. De behöver profilera sig och kommunicera hur de bidrar med att minska CO2 utsläppen, vara stolta för det och driva organisationen mot dessa mål. Hon berättade också att staden har både klimat- och miljöprogram och det har även VGR där man vill få med företagen i partnerskap för att stå bakom och verka för att minska alla utsläpp.
Kommentar
Det är bra att BRG nämner vad som förväntas av alla företag. Samtidigt uppstår bilden av att OECD-fokuset på BNP-tillväxt är ett slags huvudspår och önskemålet att företagen börjar mäta CO2 mer liknar en symbolisk ”källsortering för företag”, där det räcker att företagen gör små åtgärder. När man inte tar chansen att koppla framgångar till intressekonflikter och långsiktiga problem uppstår per automatik en gradring av budskapen. 1. Tillväxt på vanligt sätt, BNP-baserat. 2. Klimat och miljö. Den hållbara rangordningen är den omvända. Inom ramen för vad naturen tål ska vi organisera samhället socialt och ekonomiskt. Det har FN hävdat sedan snart 40 år.
Göteborg tappar i ranking när det gäller företagsklimat och närmar sig en bottenplats i landet, trots politikers enhälliga ambition att vända utvecklingen i motsatt riktning. Hur kan det bli så? (Läs mer om nyheten på länk nedan).
På gräsrotsnivå är det tidsspillan som stör
Att Göteborg är en stor stad med många förvaltningar och många kontaktytor mellan företag och tjänstepersoner är naturligtvis en förklaring. Alla kan inte få svar på en gång. Alla kan inte heller bjudas in till samma träff med ledande politiker eller bjudas in till samtal om de frågor som är mest akuta att lösa. Att företagen på gräsrotsnivå dessutom upplever många störningar i trafikrytmen när staden håller på med ett stort antal byggprojekt (och fler kommer) bidrar också till missnöjet, skulle jag tro. Ringön, där jag har varit en del de senaste åren, har blivit extra missgynnat med ökande köbildning in och ut från området, för att ta ett exempel. Tid är pengar.
Tunga företag med exportfokus
Men det finns naturligtvis delförklaringar som är svårare för anställda vid Göteborgs Stad att peka på. En sådan förklaring är det mångåriga fokus som stadens styrande har haft på en handfull företag, tillverkande industriföretag med bilar och kullager som profilprodukter och några till, som hela tiden haft politikens öra och ofta har fått vara synonyma med ”näringslivet”. Fyra-fem snabba telefonsamtal till de stora aktörerna och därefter har staden tagit ställning kring det ena eller det andra. Skiktningen i viktiga och mindre viktiga företag har säkert varit motiverad ur effektivitetssynpunkt. Men om det blir standardmodellen för hur man lyssnar av företagens behov är risken att flertalet företag känner sig åsidosatta. Det stora flertalet företag är faktiskt små och medelstora företag som arbetar i en mängd olika branscher. Göteborg har varit en utpräglad industristad, men har idag en mer sammansatt mix av företag.
Innovation gäller inte alla
Samverkan kring stadens tre Science Centers, där näringsliv och forskning möts och där staden medverkar, bidrar naturligtvis till att stärka viss innovation och näringslivsutveckling, men för det lilla enskilda företaget som inte arbetar i frontlinjen med innovationer är dessa plattformar inte så relevanta. Man har fullt upp med att klara sin verksamhet, betala löner och sköta alla kundåtaganden. Kontaktytorna med kommunen känns och är troligen långt borta för flertalet företag.
Några hamnar i skuggan
Så det är inte så märkligt om tusentals företag tycker att företagsklimatet i Göteborg är dåligt. Fokus på de stora exportaktörerna och på forskning och innovation är naturligtvis viktigt, men det innebär samtidigt att en stor andel av företagen hamnar i skuggan av de dominerande företagen när det gäller uppmärksamhet, resurser och bemötande.
Hållbara på riktigt – företag som löser mer än ett problem
Hur man ska lösa detta är inte så enkelt att svara på. Decennier av upparbetade arbetssätt ändras inte över en natt. Eftersom man ändå inte kommer att kunna nå alla företag på ett optimalt sätt skulle en ny slags prioritering kunna styra näringslivet i en ny riktning. Det staden borde ägna betydligt mer intresse är den typ av företag som löser mer än ett problem samtidigt, exempelvis de företag som tar ett konkret ansvar i sociala frågor, som erbjuder miljöriktiga lösningar, som inkluderar ett ansvarstagande bortom lagens krav och dylikt. Det kan vara företag som fungerar som kooperativ eller i andra former för att matcha de behov som finns på marknaden samtidigt som de hjälper människor att hitta ett arbete och/eller utveckla kompetenser som arbetstagarna inte får möjlighet att utveckla i de traditionella, slimmade organisationerna.
Avvägning
Kombinationen av nytta för individ, företag och samhälle är något vi alla måste bli bättre på att både synliggöra och beskriva i alla sammanhang. Det är i den avvägningen det avgörs hur snabbt företagen och samhället kan bli hållbara på riktigt.
Det pågår en icke-debatt om svenskhet. Björn Söder har återigen visat att frågan om nationell tillhörighet är något som han och hans parti vill diskutera. När väl detta ”vi” definierats uppstår enligt SD-logiken ett ”dom” som därmed kan behandlas annorlunda. Att frågan överhuvudtaget kommer upp är ett symptom på det som skiljer Åkessons parti från de andra partierna i Riksdagen. Man vill dela upp människor för att i nästa steg kunna särbehandla grupper, införa specifik lagstiftning och skapa ett annat, ojämlikt, samhälle.
Nationalstaten är inte perfekt
Det näraliggande jämförande exemplet är att byta ut ”svensk” mot ”göteborgare”. Ska någon sitta i Stockholm och bestämma vem som är göteborgare? Vem vinner på att så sker? Vilka mekanismer öppnar det upp för? Vilken särbehandling ska göteborgare ha efter att ha blivit definierade som just göteborgare? Fördelar? Nackdelar?…. Att det finns en praktisk tillämpning av nationsbegreppet som reglerar individens förhållande till staten, vilken lagstiftning som ska gälla osv är egentligen en administrativ påbyggnad för att det internationella samarbetet ska fungera. Att nationalstaten dessutom inte är perfekt visar med oönskad tydlighet det kurdiska exemplet. Eller för den delen samernas situation i vårt eget land.
Framtidens modell
Om alla folk likaställdes och tillhörighet till en nation blev ett verkligt individuellt val skulle vi alla bli världsmedborgare i en global värld och själva kunna välja var vi hör hemma, vilken skatt vi vill betala till vilken myndighet (eller inte) och ur ett individuellt ställningstagande skapa den tillhörighet vi vill. Ungefär som det finns supportrar till Real Madrid eller Manchester City över hela världen. Individens tillhörighet till en nation borde vara överordnad staters rätt att kontrollera ”sin” befolkning.
Individens rätt
OK. Det är utopiskt i dagsläget, men grundidén, att tillhörigheten till en nation är individens rätt borde gälla. Den som känner sig som svensk bör få kalla sig svensk. Den som känner sig samisk, norsk, indisk eller monegask ska få göra det. Vi borde på så sätt vara tacksamma att många vill känna sig som svenskar, att vårt samhälle är attraktivt och skapar en önskan hos andra att få bli en del av det vi och våra förfäder byggt upp.
Spela inte spelet om vi och dom
Det är ett villospår att försöka spela SD:s spel om vi och dom. Det vinner bara antidemokrater på. Det finns ingen rimlig och helt perfekt definition av vad som kännetecknar en svensk identitet. Det finns några administrativa grundregler, som vi använder för att det internationella samspelet ska fungera. Pass är en sådan regel. Skattskyldighet, mantalsskrivning, medborgerliga rättigheter (i de flesta länder) etc. Men grundfrågan – vem som får kalla sig svensk – är faktiskt upp till var och en. Varje försök att styra den frågan uppifrån lägger grunden till ett auktoritärt, feodalt eller odemokratiskt styre som vi inte ens bör bevärdiga med en debatt.
Sharing Cities är ett projekt som involverar fyra av Sveriges städer. Förutom Stockholm, Göteborg och Malmö är det Umeå som ingår i den grupp av svenska städer som fått resurser att på olika sätt utveckla kunskap kring delandets ekonomi. Den 23 april hade man officiell kick-off i Lund inför ett hundratal intresserade. (se länk nedan) I Malmö, Göteborg och Umeå är det en del av den kommunala organisationen som ansvarar för projektet, medan KTH har den rollen i Stockholm.
Från ägande till tillgång
Delandeekonomin, hävdar man, kopplar ihop principen om att dela resurser med digitaliseringen. Man går från ägande till tillgång. En bedömning är att den globala delandeekonomin kommer att växa från 14 miljarder dollar 2014 till 335 miljarder dollar 2025. Projektet har fått över 100 miljoner kronor från Vinnova m.fl. för att arbeta under tre år med delandeekonomin. Man ska testa, förstå, analysera och även kritiskt granska det som sker. 2 miljoner svenskar bor i de fyra städerna. 8 miljoner bor någon annanstans, det var också ett faktum som togs upp av Kes McCormick, som är projektkoordinator i Sverige.
Internationellt
Harmen van Sprang från Nederländerna gav en internationell utblick. Konceptet med Sharing Cities finns i flera länder och man har även bildat en Sharing Cities Alliance (länk se nedan). Fokus är att delandet kan ta olika former och att mycket av delandets ekonomi handlar om plattformar för att underlätta för människor att få tillgång till produkter och tjänster på ett modernt sätt. Istället för att äga är det intressanta att ha tillgång till en funktion. Harman berättade att man nu begränsat AirBnB till 30 dagar per år för att inte uthyrningsverksamheten ska bli helt dominerande när det gäller bostäder i Amsterdam. Han nämnde även tillgången till kontorslokaler som nyttjas av sociala företag. Amsterdam har en ledande roll i utvecklingen av delandeekonomin.
Hur ska myndigheterna förhålla sig?
En invändning som kom upp under samtalen är att delande av fossildrivna bilar ökar utsläppen. Det är inte givet att allt delande är av godo. En annan distinktion som kom upp är att den kollaborativa ekonomin skiljer sig från delandeekonomin genom att i den kollaborativa ekonomin investerar nyttjaren också en del egen tid. Frågan som blev lite hängande i luften är hur våra myndigheter ska förhålla sig till allt detta nya. Lagstiftningen släpar efter, nya affärsmodeller ser dagens ljus och traditionella konsument- och producentroller stämmer inte längre in. Ska allt stödjas av myndigheterna eller ska bara viss form av resursdelning stimuleras? När något nytt dyker upp finns också lycksökare bland intressenterna.
Göteborg
Göteborgs Stad presenterade sitt upplägg, där det var tydligt att både företag och NGO:er finns med bland intressenter och aktörer som samverkar med staden. Definitioner och gränsdragningar kanske inte alltid är kristallklara, men gemensamt för de exempel som nämndes är att de fyller ett behov och att de gör det utifrån en tydlig samarbetsanda och en princip om att tillgänglighet är viktigare än ägande och vinst. Att verksamheter behöver göra ett överskott för att bli ekonomiskt hållbara är en annan sak. Smarta Kartan, Meet the locals, Klädoteket och leksaksbiblioteket var några av de initiativ som nämndes.
Malmö
Malmö stad har utsett Sege Park till det område som ska stå i fokus för delande-satsningen i staden. (Det kändes särskilt roligt eftersom jag såg till att Ekocentrum Syd startade just i Sege Park år 2009 – nu tyvärr nerlagt. Men Sege Parks förutsättningar och möjligheter är uppenbara.). Det intryck jag fick av Malmö Stads ingång i projektet var att man lutar sig mot fastighetssidan och de utvecklingsprocesser som sker utifrån fastighetsägarnas prioriteringar. Det tycks vara företag, primärt på fastighetssidan, som Malmö Stad tänker sig samarbeta med för att tillsammans driva utvecklingsprocesser.
Stockholm
I Stockholm tänker man utgå från Hammarby Sjöstad, som ju utvecklats de senaste 15-20 åren och fått mindre antal hyresrätter än ursprungligen tänkt och även en betydligt yngre befolkning än vad planerarna tänkte sig. Mitt intryck är att stockholmsdelen av projektet är svagt förankrad i verkligheten och att man kommer ägna en hel del tid åt att förstå varför invånarna beter sig som man gör.
Umeå
Umeå Stads företrädare inledde med att slå fast att 60% av Sveriges befolkning bor i medelstora städer. Han ansåg att Sharing City handlar om demokratifrågor och att man kopplar sin satsning till de framgångar man haft med decennier av hållbarhetscertifiering av skolor. Man tar sin utgångspunkt i tillhandahållandet av resurser och utvärderar benägenheten i att dela de resurser man har. Man tänker sig service-hubbar, att göra om parkeringsytor, mobilitets-hubbar, leverans-dito, bilar, mötesplatser och showrooms. Jag såg genast kopplingen till de Pop-Up Återbruksstationer Stockholm testar (se länk nedan).
Svag koppling till det cirkulära?
Professor Oksana Mont avslutade dagen. Hon hade med sig ganska dystra intryck från San Fransisco, som jag inte tänker utveckla här. Att det finns starka incitament för vissa aktörer att tjäna pengar på delandeekonomin, framför allt när den skalas upp, har vi alla insett när vi kommer i kontakt med fenomen som AirBnB och Uber. Oksana Mont nämnde något som överraskade mig – att det inte syns tydliga kopplingar mellan delandeekonomin och den cirkulära ekonomin. Detta tål att undersöka närmare.
Hur ska vi ha det?
Avslutningsvis återkom Harmen van Sprang och lyfte upp några motsatspar (som i princip all mänsklig utveckling tvingas förhålla sig till – min anm). I fallet med delandeekonomin tog han upp flera begreppspar: ”City or citizen? Old or new? For all or for the owners? Opportunity or challange? Commercial or for free?” Hur vill vi ha det? Privat eller gemensamt? Hot eller möjlighet? Tillsammans eller var för sig? Gratis eller mot en kostnad?
Jag tror vi bara står i början av en ny era, där mycket av tidigare självklarheter kommer att ifrågasättas, inte minst när det gäller ägandet. Nyttjandet blir viktigare än att äga. Spotify har redan blivit viktigare än att äga en LP- eller CD-samling. Nätverk och kontakter blir viktigare än att veta eller kunna allt själv. I den bästa av världar bygger delandeekonomin upp tillit och förtroende mellan människor.
