Tag Archives: Populism

Varför är det så svårt med rättvisa?

Posted on by
Reply

Lars Palmgren skriver då och då i tidningen ETC om utvecklingen i Argentina. Jag läser hans artikel ”Milei vänder sig direkt till Argentinas hämndbegär” och får en bättre förståelse för vad som egentligen händer i Argentina. Javier Milei valdes den 19 november till Argentinas nye president. Han tillträder den 10 december.

Enkla budskap går hem
Hans budskap har präglats av förenklingar och påhopp som får trump att låta som en skolgosse. Med några enkla budskap har han fått med sig en majoritet av befolkningen, den del som röstade, på att ändra hur Argentina fungerar. Nu ska allt som kan privatiseras privatiseras. Sjukhus, skolor och allt som inte ryms inom polis och militär ska näringslivet ta hand om. Istället för en egen valuta, peson, som förlorat kraftigt i värde ska han införa en dollarekonomi, lägga ner riksbanken osv. Precis som trump har han också anklagat den styrande makteliten för att ligga bakom alla problem. Milei har kallat dem ”kast”, med en hänvisning till det indiska systemet.

Ska det vara så svårt att fixa rättvisa?
Framgångarna för Bolsonaro, trump och de flesta högerpopulister kan knytas till att tidigare makthavare inte förmått att skapa rimliga levnadsvillkor för en tillräckligt stor del av befolkningen. De orättvisor som följer av av att marknadens intressen har satts i främsta rummet har inte balanserats av aktiva åtgärder från statlig sida. Troligen har också korruption och annan suboptimering spelat roll. Rättvis fördelning är inget uppstår per automatik, framför allt inte om ingen bryr sig om att arbeta för en rättvis fördelning av skattetryck, välstånd, rättigheter och möjligheter.

Känslorna styr
Vad som händer nu är osäkert. Att fri abort kommer att ifrågasättas är redan klart. Mileis framgångar har framför allt lockat unga män i Argentina, medan unga kvinnor till stor del röstat på den andra kandidaten, nuvarande finansminister Massa, som hör till peronisterna. Det vilar ett slags romantiskt skimmer över Peron och hans tidigare styre, som så småningom kom att kallas peronism och som tycks vila på en nationalistisk stolthet, samtidigt som både vänster- och högerkrafter lockades till rörelsen. Drömmen om den starke ledaren, som har förmåga att ena landet och lösa alla problem tycks vara en återkommande vision. Berlusconi i Italien, och tidigare de Gaulle i Frankrike får ses som två exempel på sådana ledare som på olika sätt lyckades personifiera en längtan hos en befolkning. Det är dessutom fullt möjligt att USA kommer att få sin trumpism den dag Donald Trump försvinner. Det finns en lockelse i det som bländar, det som framstår i skarp kontrast till de budskap som ”seriösa” politiker använder. Det är känslorna som styr. Uppenbarligen lyckades inte Massa infria folkets förväntningar. Det är väl som vissa populister i Sverige brukar säga: ”Verkligheten kom emellan”.

Hur illa ska det bli innan vi slipper Milei och de andra?
Mot detta måste vi ställa fram andra bilder av ett möjligt samhälle, ett samhälle där det finns framtidshopp och möjligheter för alla. Där vi kan lösa saker tillsammans och med respekt för våra olikheter. Vi behöver en balans i de nyttor som samhället måste klara att främja. Företagsnyttan och samhällsnyttan behöver vägas mot den individuella nyttan och framtidsnyttan på ett moget sätt. Dagens egoism och företagsegoism har gett oss i Sverige 542 miljardärer och många miljoner förlorare. I Argentina har hela befolkningen förlorat, eftersom den sittande regeringen misslyckades och utmanaren, Milei, bara kommer att förvärra situationen. Hur illa ska det bli innan vi slipper dessa populister?

Länktips: Artikel i ETC: https://www.etc.se/analys/milei-vaender-sig-direkt-till-argentinas-haemndbegaer

Står Facit-döden för bildörren?

Posted on by
1

Kenny Genborg heter en journalist som skriver om samhällsfrågor, politik, medier m m ur ett göteborgskt perspektiv. En mening fastnade nyligen i mitt minne, när jag läste den på hans blogg. ”Facitdöden står för bildörren”. Vi som var med minns hur Åtvidabergs Facit inte klarade omställningen på 70-talet från att tillverka och sälja analoga räknemaskiner för kontor, till att haka på den snabba trenden med elektroniska kontorshjälpmedel – det som senare skulle bli kontorsdatorer och lap tops. Facit blev, med facit i hand får man väl säga, förlorare när tåget gick. Lite som Nokia som missade Smart Phone-utvecklingen drygt 30 år senare. Så hur är det med bilstaden Göteborg? Kenny Genborg lyssnar på entusiastiske VD:n Peter Carlsson, som basar för Northvolt. Och kan inte låta att tvivla på om regeringen och näringsministern egentligen förstår batteriernas roll i omställningen. (Länktips, se nedan).

Nytänkande
Tesla är inte en fossilbil som bytt till elmotor. Och ska man konkurrera på elbilsmarknaden är det smart att se nästa generation fordon som en ny slags plattform, där batteriet är en helt integrerad del av konstruktionen, menar Kenny Genborg. Och passar på att undra om nygammal kärnkraft tidigast år 2035 (så som regeringen planerar) är tillräckligt vasst för att matcha industrins och kundernas omställning. Förvisso kan det vara smart att inte ligga i spetsen för utvecklingen. Det finns flera industriella utvecklingsidéer som har gynnat det företag som etablerades strax bakom pionjärerna. Men när tåget går, eller bildörren stängs, kan det plötsligt vara för sent att komma på banan.

Flera förändringar som måste ingå i elektrifieringen
Ur mitt perspektiv måste elektrifieringen av fordonsflottan kopplas till åtminstone tre andra förändringar för att bli en lyckosam del av en hållbar framtid. Och där tycks det som varken Northvolt eller regeringen har landat i sin analys – ännu är väl bäst att tillägga.
För det första. Resursanvändningen måste inkludera redan befintligt material. Vi tar material ur jordskorpan i en takt som inte är hållbar. Produktion måste bygga på en maximal återanvändning av material.
För det andra. Tjänstefieringen måste öka och fordonen utnyttjas mer än idag, något som kommer att förändra ägande, affärsmodeller, nyttjandeavtal, parkeringsvolymer osv. Bilar som står och rostar 95 procent av tiden blockerar ytor och kostar bara pengar. Mobilitet måste gälla istället för ägande.
För det tredje. Bilarnas energilager måste kunna tas till vara. I spannet mellan 20 och 80 procents laddning kan bilbatterierna bli en intressant reservkraft i det som kallas V2G, Vehicle-to-grid, där energin förs över till nätet och överbryggar perioder av svag effektillförsel från vind och sol. Volkswagen ser t.ex. sig själva som ett framtida energibolag, där de hjälper sina fordonsnyttjare att tjäna pengar på bilens laddning.
Det finns fler systemförändrande parametrar som kan handla om hur vi flyttar gränsen från ”privat” till ”kollektivt” resande, inklusive hur vi ser på tillgänglighet, flexibilitet osv. Samt rättvis laddning av fordon, så att även boende i hyreslägenheter får tillgång till den nya tekniken.

Står Facitdöden för bildörren?
Så frågan är om Facitdöden står för bildörren i Göteborg. Tänker Volvo Cars tillräckligt innovativt kring hur de ska tjäna pengar på sin produktion av fordon i framtiden? Om Volvo Cars försvinner kanske hoppet står till AB Volvo med lastbilar och bussar. Och där är möjligen konkurrensen inte lika knivskarp. Men på den tunga sidan – har jag hört från personer som noga bevakar den branschen – är utvecklingen av fordon utan förare längre kommen. Troligen för att bussar kör samma sträcka om och om igen och det skulle tala för att datorerna kan lära sig vad som kan hända på resvägen. Troligen börjar branschen med autonoma fordon inom inhägnade fabriksområden, flygplatsterminaler och liknande.

Populism och verklighet kolliderar
Att den nya regeringen inte förstår hur industrin tänker är märkligt. Alla borgerliga regeringar har ju av tradition haft mycket täta kontakter med näringslivets organisationer och lyssnat noga på vad industrin behöver. Men inte Tidölaget. De har fallit i sin egen kärnkraftsfälla eftersom de satsade på att budskapet om snabbt etablerad kärnkraft var en valvinnare. Men tyvärr kom verkligheten emellan och ”spökade”, som en av populistpolitikerna till höger så träffande formulerade det.
Populism och verklighet kolliderar snabbt och lätt.

Länktips: https://kennygenborg.com/forstar-sig-ebba-busch-verkligen-pa-batterier/

Åkesson, klimatet och vad vi lär oss

Posted on by
1

Det skulle kunna finnas en fortsättning på SVT-intervjun med Jimmie Åkesson den 10 november 2022. (Se länktips nedan). I den del som sändes sa Åkesson att han ”inte sett något i FN:s klimatrapportering som säger att vi här och nu befinner oss i en klimatkris. Däremot kanske vi står inför en klimatkris om ingenting görs.” Hans partikollega Angelika Bengtsson säger i samma inslag att IPCC-rapporten är en ”politisk agenda i stället för att man fattar gemensamma beslut som faktiskt minskar utsläppen och som faktiskt sätter press på Kina.” Åkesson menar att om man vill föra debatt om de här frågorna kallas man klimatförnekare och han gör även jämförelser med invandringsdebatten i ett försök att få tittarna att dra slutsatsen att Åkesson kommer att få väljare och andra partier att ställa upp på SD:s syn även på klimatet.

Så här kunde intervjun ha fortsatt
Det går att som ett tankeexperiment fortsätta intervjun med Åkesson för att se hur logiken och argumentationen hänger samman med partiets långsiktiga strategi. Hur det gäller att passivisera och så tvivel i syfte att bygga upp känslan av att någon annan har ansvaret och inte SD eller SD:s väljare. I deras värld ingår att inte behöva ta ansvar. Nedan följer ett par varianter av följdfrågor som hade kunnat ställas och som illustrerar hur ”nån-annan-ismen” lägger en bra grund för det långsiktiga målet för SD.

Att inte göra något – det är väl det som utlöser krisen?
Följdfrågorna till Åkesson om kris är naturligtvis viktiga att ställa. ”När är det kris i klimatfrågan menar du? Ditt parti vill ju göra så lite som möjligt för att komma till rätta med klimatproblematiken – och du säger ju själv att vi lär hamna i en kris om ingenting görs. Innebär inte din attityd att risken för en klimatkris ökar? Just att göra så lite som möjligt ökar väl sannolikheten för att krisen slår till med full kraft?” På detta kan man ana att Åkesson återigen hävdar att det är Kina som måste göra den viktigaste insatsen, att lilla Sverige inte spelar någon roll i sammanhanget.

Små länder behöver inte göra något?
Den alerte intervjuaren hakar naturligtvis på och ställer en klargörande fråga till Åkesson: ”Så det innebär att alla länder och områden som är i Sveriges storlek inte behöver göra något på klimatområdet för att de är så små? Danmark, Finland, Irland och en majoritet av EU:s medlemsländer kan sitta still i båten? Ekonomier med en mindre omsättning av energi och råvaror än Sverige, med lägre BNP än Sverige, skulle enligt din syn inte behöva göra något? Det friskriver cirka 170 länder i världen som har mindre ekonomi än vi. Är det så du tänker?”

Vilken är FN:S roll?
Åkesson vidhåller troligen som svar att det är Kina, Indien och de stora ekonomierna som har ett ansvar eftersom de kan göra skillnad. Journalisten frågar då om EU ska göra något. EU är ju ändå världens näst största ekonomi. Här hittar säkert Åkesson ett elegant politikersvar som bara leder till logisk rundgång. Journalisten fortsätter: ”Din partikollega Angelika Bengtsson vill att FN beslutar om klimatåtgärder istället för att driva en politisk agenda. Är det ditt partis ståndpunkt? Att FN ska köra över medlemsländerna i klimatfrågan och besluta om drastiska åtgärder?”

Något för kursupplägget hos nationalisterna
På detta svarar Åkesson säkerligen att det är upp till varje land att ta sina beslut, och att det hon syftade på var att det är Kina och Indien som åläggas att minska sina utsläpp genom resolutioner i FN. Och journalisten fastnar i ett slags argumentatoriskt ingenmansland, där lösningen ligger i att någon annan ska lösa ett problem som egentligen inte är ett problem, i alla fall inte här och nu. Som exempel på hur det politiska nonsensspråket ätit sig in i debatten blir hela frågeställningen väldigt illustrativ. I interna kurser hos nationalistpopulisterna kan upplägget användas som exempel på hur man både låtsas svara på frågor samtidigt som man bygger allt på idén att inte behöva ta ansvar för något.

26000 bortspolade skolor är inte det en kris?
Vid klippbordet plockas hela ovanstående del bort – det leder ingenstans att SD vill att FN kräver att Kina slutar med sina utsläpp. Istället plockar den alerte journalisten fram ett annat frågespår när Åkesson hävdar att det inte är klimatkris här och nu: ” Det är inte kris här och nu, säger du. När är det kris enligt dig? Är det kris när 26000 skolor spolats bort av översvämningar i Pakistan?” Åkesson har naturligtvis ett svar även på detta och mumlar något om att det är inget nytt att det sker naturkatastrofer. Det är synd om dem som drabbas, men det är inget nytt. Journalisten prövar igen: ”Och de smältande glaciärerna som om några år kommer att skapa enorma problem för vattenförsörjningen för miljarder människor – när är den utvecklingen riskabel menar du?” Åkesson svarar tålmodigt något om att vi får se hur snabbt det går och om det verkligen blir så, vi har ju inte sett det ännu, det är ju bara prognoser än så länge.

Tröskeleffekter och irreversibla processer
Journalisten håller fast vid risk- och prognostanken och frågar: ”Så om SMHI varnar för snöfall och kraftig vind så är det inget du bryr dig om? Det är ju bara prognoser och du gör en egen riskbedömning?” Åkesson svarar något om att så gör ju alla, vi gör vår egen bedömning hur vi ska klara ett oväder, så det är väl inget nytt…. Journalisten ger sig inte: ”Forskarna har ju visat under lång tid att det finns tröskeleffekter i klimatförändringarna som innebär att när t.ex. Grönlandsisen smält tillräckligt mycket blir avsmältningen självförstärkande och hela isen därmed riskerar att smälta bort. Är det ingenting du ser som en risk när du hävdar att vi inte har en kris här och nu?” Åkesson tar troligen då upp att det alltid finns olika forskare som kommer med olika teorier, så vi får väl avvakta och se…

Vad ska dina väljare säga till sina oroliga barn?
Journalisten fortsätter: ”Att vänta och se, säger du, är inte det att ta en onödig risk? Vad ska dina miljonen väljare säga till sina barn som är oroliga för vad som är på väg att hända med jordens klimat? Alla är inte övertygade om att risken är liten för en svår klimatkris. Vad vill du att dina väljare ska säga till sina barn?” För första gången tvekar Åkesson en aning i intervjun. Frågeställningen är lite ny och han funderar på vilken nivå han ska svara på. Kanske funderar han på vad Donald Trump hade sagt till samma fråga. Till slut väljer han att backa ett halvt steg, medveten om att hans väljare inte är en homogen grupp. Åkessons svar handlar om att varje barn måste bemötas på sin nivå och det vet varje förälder vad som är bäst. Det ska inte jag som politiker säga hur föräldrarna ska trösta sina barn. ”Men barnen ser på TV, de är genuint oroliga för hur deras framtid ska se ut…?” Och Åkesson fortsätter med ett försök att relativisera och svarar något om att alla barn i alla tider har varit oroliga för framtiden. Så var det när ångloken ersatte hästarna och så har det sett ut i varje förändring. Det är inget nytt.

Det farliga har börjat
Journalisten ger upp och tackar för intervjun och inser på sin kammare att det är mycket svårt att komma åt faktaresistenta, populistiska politiker med sedvanliga argument. De har alltid ett svar som gör att de undslipper ansvar, de kan alltid hitta kryphål och kan alltid försvara sitt icke-agerande och sitt icke ansvarstagande. Det farliga i fallet SD är att hela upplägget ingår i den långsiktiga strategin som går ut på att skapa samhälleligt kaos och så kraftiga motsättningar i samhället att det enda som återstår är statens maktmedel – undantagstillstånd, militär på gatorna, visitationszoner och ett ideologiskt styrt, auktoritärt kontrollsamhälle där oliktänkande motarbetas och rensas ut. Tidöavtalet är ett steg i den riktningen. Paradigmskifte! ropade Åkesson och såg nöjd ut.

Länktips: Intervju med Åkesson 10 nov i SVT: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/flera-sd-ledamoter-tror-inte-pa-pagaende-klimatkris

Populister kan inte ta ansvar

Posted on by
Reply

Jag läser i flödet hur Björn Söder (SD) får kritiska kommentarer från sina följare när han lägger ut en bild på hur han får en Covid-spruta. I bildtexten betonar Söder ansvarstagandet och hans besvikna följare känner sig svikna. Det är antagligen så, att stora delar av SD-sympatisörerna är emot allt som andas solidaritet, ansvarstagande och gemenskap. Egoismen, särskilt den manliga och fula egoismen, har det senaste decenniet hittat en hemvist, som tydligen är svår att förena med Söders budskap om att skona de äldre och hjälpa sjukvårdens överansträngda personal att lösa sin uppgift. Var kommer denna egoism ifrån?

Den återställda ordningen
Om ett samhälle ska kunna kallas samhälle krävs att vi på både formella och informella plan definierar samhället åt varandra. Språk, kultur, historia, släktskap, gemensamma erfarenheter, glädjeämnen, förluster…. det är mycket som håller ihop ett samhälle. Betydligt fler män än kvinnor sympatiserar med SD enligt gjorda undersökningar. En tolkning av detta är att vissa män får ett utlopp för en känsla av återställd ordning, när de extrema nationalisterna vevar igång sina vi-och-dom-argument. De heter att kvinnorna fått ta för stor plats, att det är dags att återigen kontrollera kvinnor via abortlagstiftning och att återinföra en traditionell rollfördelning, där mannens ord vägde tyngre än kvinnans.

Man utgår från sina egna behov
Den slutsats jag drar är att de män som inte vill ta vaccinet mot Covid-19 inte vill anpassa sig till det samhälle de befinner sig i. Att de vill ha ett annat samhälle, där vars och ens frihet (mannens frihet) är överordnad samhällets behov av solidariskt beteende. Att dessa män kör på höger sida av vägen är för att de inser att de riskerar att krocka om de skulle få välja fritt. Men hastighetsbegränsningar, nykterhetskontroller, att veja för fotgängare och cyklister är mest av ondo för denna kategori bilförare. Inte förrän de själva får barn börjar de möjligen intressera sig för hur utsatta barn är i trafiken. Inte förrän deras egna föräldrar behöver vård och omsorg förstår de hur viktigt det är att samhällets stödfunktioner fungerar. Eller så ser de hur glesbygden blir allt glesare och allt organiseras utifrån lönsamhetskrav och hemtjänsten får minutschema för att koka kaffe hos en förvirrad släkting. Och protesterar på det sätt som känns enklast. ”Rör om i grytan”…

Känslor hela tiden viktigare än fakta
Maktlösheten är en komponent som ingår i SD-männens världsbild, är min slutsats. De känner att jobben försvinner någon annanstans och de jobb som erbjuds kräver andra kompetenser än vad en slarvigt genomgången grundskola och gymnasium landade i. Arbetslösheten grinar många i ansiktet och det är nog en och annan som inte riktigt vill erkänna sin egen skuld i sammanhanget. Att man skulle ha skött skolan bättre, att det hade varit bra för både en själv och andra om man ansträngt sig lite mer. Det blir därmed lätt att skylla det egna tillkortakommandet på ”de andra”, utbölingarna, de icke-ariska. Och SD surfar på vågen av missnöje med hur samhället tycks vara, förstärker med ord som ”strid”, ”kris”, ”undantagstillstånd” och diverse populistiska utspel, där känslor hela tiden blir viktigare än fakta.

Det skaver att plötsligt tala om fakta och ansvar
Kanske är det där skon klämmer. Plötsligt talar Björn Söder inte som vanligt om att allt är invandrarnas fel. Istället för de sedvanliga icke underbyggda påståendena kommer plötsligt något slags verklighetsbaserat utspel från Björn Söder: att ta Covid-vaccinet är bra. Kontrasten blir för stor. Om partiet i 20 år ägnat sig åt att konsekvent spela på folks (mäns) missnöje går det inte att plötsligt byta fot och basera ett uttalande på verkliga fakta. Det är det som skaver för SD-svansen. Man vill naturligtvis fortsätta att skylla alla problem på någon annan och slippa ta ansvar själv. Det är så enkelt det har varit. Att alla problem beror på någon annan. Ansvarstagande är inget för ett populistparti.



Okunskap och populism istället för eftertänksamhet

Posted on by
Reply

”Vi ska göra upp i sakfrågor, där vi tycker lika” säger Ulf Kristersson i SVT Agenda på frågan hur samarbetet med SD är tänkt vid en eventuell valvinst nästa år. Andra svåra frågor duckar han för, med det i och för sig rimliga svaret att han inte tänker förhandla i Agenda. Det partierna inte är överens om, blir en förhandlingsfråga . Det låter ju bra för den som vill ha en högerregering. För alla andra känns det synnerligen olustigt att Sveriges framtid ska villkoras av ett främlingsfientligt och antidemokratiskt parti.

Vill allmänborgerliga liberaler samarbeta med antiliberaler?
Det som var otänkbart 2018 har några år senare blivit den klokaste vägen framåt för M: samarbete med högerpopulisterna. Man gör numera allt för att göra SD rumsrena i de politiska processerna. Gruppledaren Billström (M) ryckte ut på twitter och försvarade SD när det visat sig att de haft (ytterligare) en person anställd på SD-kansliet med kopplingar till vit-makt-rörelsen. Moderaterna anstränger sig mycket för att försvara samarbetet med antiliberalerna. Hur länge kan de fortsätta att kalla sig liberalkonservativa i Moderaterna? Är det vägen till makten som rättfärdigar allt? Är det en svensk variant på USA-republikanernas kapitulation inför trump vi beskådar?

L ute i kylan?
En annan detalj i Agenda-intervjun den 17 oktober var att Kristersson inte nämnde partiet Liberalerna när han talade om sin framtida borgerliga regering. Han talade om ett mångårigt samarbete med KD, men nämnde inte L. Min förmodan är att han redan fått signaler från Åkesson att SD inte tänker släppa fram en regering där L ingår. Varför skulle SD, som i åratal själva beskrivit sin kamp mot det ”vänsterliberala” samhället och själva hyllat antiliberala politiker som Orbán i Ungern, plötsligt acceptera att stödja ett liberalt färgat regeringsalternativ? Mycket kan Åkesson säkert tolerera, men knappast en liberalt färgad regering. Och detta vet Kristersson. Han kommer vika sig för Åkessons krav. Bl.a. för att han alltid talar om M och KD som den framtida borgerliga regeringen.

Kristersson behöver SD mer än L
Även om L skulle kravla sig över 4-procentspärren nästa år är det således inte säkert att de kommer med i regeringen. Och Nyamko Sabuni har försökt förklara sin positionsförändring med att L strävar efter en borgerlig regering, där det skulle finnas ”röda linjer” för partiet som inte skulle överskridas. Hur det än blir med dessa röda linjer lär SD:s stöd bli viktigare för Kristersson i statsministeromröstningen än L:s. Så det som kan bli resultatet av Sabunis nya linje – att acceptera SD-inflytande på regeringsbildningen – samtidigt kan bli det som ställer L helt offside i regeringsförhandlingarna. Även om de skulle klara 4-procentsspärren.

Budgeten blir en viktig omröstning
Mycket kommer hända redan i höst, när Riksdagen ska ställning till en ny statsminister, som lär heta Magdalena Andersson om S får som de vill. Alternativet är ett extraval, som troligen inget parti är intresserat av. Det som framskymtade i Agenda-intervjun är att Kristersson hoppas att budgetbeslutet i Riksdagen landar i att M-budgeten, alternativt en M/KD-budget, vinner. Det vore naturligtvis en stor fjäder i hatten för högerpartierna om deras budget skulle gå igenom. Min gissning är dock att Magdalena Andersson är en mer offensiv förhandlare än Stefan Löfvén och att hon inte kommer att regera på en M/KD-budget nästa år. Vi får se hur det går.

Var finns eftertänksamheten?
Långsiktigt och strukturellt är det bekymmersamt att politiken reduceras till en slags löpande opinionsmätning. Medias förkärlek för enkla ja-nej-svar och jakten på sensationer driver upp ett tonläge i debatten, som inte gynnar eftertänksamhet och klokskap. Det man vill ha är klatschiga one-liners och 30-sekunders bildsatta intervjuer. Det förenklade tilltalet och den ständiga jakten på klick blir kunskapens och reflekterandets fiende. Att dessutom Facebook och motsvarande plattformar tjänar pengar på att förstärka fördomar och motverka folkbildning gör inte saken bättre. Hur de agerar har t.ex. Brit Stakston varit mycket kritisk till (se länk nedan).

Kunskap, okunskap och vart vi är på väg
Den samlade kunskapen i världen har aldrig varit större och aldrig varit lättare att nå. Samtidigt tycks den samlade okunskapen och medföljande hat och hot heller aldrig ha varit mer omfattande. Var det verkligen så här det skulle bli?

Länktips:
https://www.svd.se/kritik-mot-facebooks-drag-for-lite-och-for-sent

Indiens energival är avgörande

Posted on by
Reply

Hur ska det gå för Indien? Premiärminister Modi leder ett nationalistiskt och – möjligen på ytan – hindureligiöst parti, som piskar upp stämningen mot muslimer och olika minoriteter. Det tycks vara modellen för många demokratier, detta att ställa grupp mot grupp för att på ett populistiskt sätt skaffa sig stöd för en politik, som medborgarna inte granskar till sitt innehåll. Modi tycks vilja spela upp en variant av ”making India great again”, anspelande på trump i USA och för att utmana Kina och andra växande ekonomier i Asien.

En miljard förväntansfulla
Ett dokument Utifrån program på SVT gav en inte alldeles sympatisk bild av Modi och hans politik. (Finns att hitta på SVT Play.) Naturligtvis är Indien ett synnerligen komplext land att styra, med många subkulturer, språk och religioner. Men det våld och de motsättningar som främjas av vi-mot-dem-politik kan bli svår att vända i någon konstruktiv riktning. Under århundraden har Indien varit underställt andra herrefolk, senast britterna fram till 1947 och Gandhis relativt fredliga maktövertagande. Men under ytan finns naturligtvis stora förväntningar, inte minst på ett välstånd som ska gynna flertalet. Och börjar indierna konsumera som européerna kan vi glömma Agenda 2030.

Indiens flagga

Indiens vägval är helt avgörande
Det som kommer ha kanske störst betydelse är hur energiproduktion och transporter utvecklas i Indien de närmaste decennierna. International Energy Agency (IEA) har tittat närmare på Indien och hur olika energibehoven kan utvecklas. Det är delvis en skrämmande läsning. Av alla världens länder kommer Indien att öka sin energianvändning mest de närmaste decennierna. Alla vägar till en framgångsrik omställning till ett globalt energisystem går via Indien, säger man. (Länk till rapport, se nedan). I praktiken betyder det att ska vi lyckas med omställningen från fossil energi till förnybar måste Indien vara med på resan.

Mycket sol, men…
Man satsar stort på solenergi. Idag står solel för 4% av energiproduktionen i Indien, om 20 år ska den ha ökat 18-falt. Samtidigt dubbleras efterfrågan, så det är långt ifrån all el som kommer att komma från solen. Idag kommer mycket av Indiens el från kolkraftverk. Man använder dessutom idag 4 miljoner fat olja per dag, och om inget ändras i policyväg kommer den volymen att dubbleras till 2040. Med sin stora befolkning kommer Indien rimligen att behöva öka sina transportvolymer och – i värsta fall – mer och mer efterfråga bilar istället för bussar, något som ökar utsläppen per capita rejält.

Vilka budskap kan vinna ett demokratiskt val?
Den politik som Modi bygger sitt maktinnehav på präglas inte av sansade kompromisser och förståelse för hur olika behov behöver balanseras. Det är inte tolerans och ömsesidighet som präglar den nuvarande regeringen. För att sitta kvar i kommande val – och för den delen för att vinna över Modi – behöver han själv och hans utmanare få nästan en miljard människor att inse hur stor utmaning Indien står inför och att det inte finns någon quick-fix. Sannolikheten att Modi eller någon modig (!) utmanare ska få en majoritet av indierna med sig på en politik som gynnar alla och en global utveckling är tyvärr inte så stor. Beredskapen för att på ett klokt sätt tackla svåra avvägningar minskar naturligtvis i populismens kölvatten.

Förenklade budskap är farliga för hållbarheten 
Det är bland därför det är så förödande att trump och hans svans fått så stort stöd i USA, och att andra ledare, som åsidosätter forskning och demokrati för att nå makten, blir så farliga. I Sverige talar partiledare på allvar om att investera hundratals miljarder av skattepengar i ett energislag som varken är framtidssäkert eller ekonomiskt fördelaktigt. Enkla lösningar är tacksamma att presentera. Ifrågasättandet hamnar alltid på efterkälken. Populismen smyger sig in eftersom den har visat sig så framgångsrik.

(Tack till nyhetsbrevet omEV, Magnus Karlström).

Länktips: IEA-rapport: läs här

”Är filmen sann eller falsk?”

Posted on by
Reply

Nyligen lanserade flygbolaget SAS en reklamfilm, som fick mycket uppmärksamhet. SAS valde att koppla resandet och mötet med andra kulturer till det som också format vår svenska och skandinaviska identitet. Med ett antal exempel på hur vi låtit impulser och idéer ta plats i det vi uppfattar som genuint vårt, ville SAS uppenbarligen peka på nyttan för varje kultur att möta andra kulturer. Hur vi alla vinner på möten. (Att syftet kan ha varit att få folk att tänka mindre på klimatfrågan kan ha varit ett motiv). Länk till filmen längst ner i denna fil.

Reaktioner
Det tog inte lång tid för högröstade högerpolitiker, framför allt från SD, att börja tala om ”bojkott av SAS” och liknande. Till exempel Jomshof i SD:s partiledning uttryckte detta. SAS drabbades till och med av ett cyberangrepp så att hemsidan blockerades och SAS såg sig tvungna att ta ner filmen. Efter en tid la SAS ut en kortare version av filmen.

Museet i Norrköping ett annat exempel
Exemplet med SAS-filmen och SD-politikernas avståndstagande kan sägas vara ett exempel i en rad uppmärksammade ställningstaganden från detta parti. Nyligen fördömde t.ex. ledande SD-företrädare i Norrköping en utställning om nazismen på museet i Norrköping. Museet såg sig föranledda att ta bort en del av utställningen (men den återkom igen lite senare).

Synliggör motivet
i båda dessa nämnda fall anser jag att den relevanta frågan till SD-företrädarna borde vara om deras kritik handlar om att det de kritiserar är rätt eller fel. Har SAS rätt i sin beskrivning av hur svensk kultur har vuxit fram ur samspelet med andra kulturer? Eller är det fel? Har museet rätt i sin beskrivning av nazismen eller har de fel? Det är viktigt att denna fråga ställs.

Varken sant eller falskt hjälper populisterna att vinna diskussionen
Om kritiken mot nazism-utställningen baseras på att den av motståndarna anses vara falsk finns det sannolikt gott om belägg för att SD har fel. Om kritiken baseras på att utställningen har rätt i sin beskrivning framstår SD-kritiken som ett försök till att dölja sanningen. Det är därför frågan om sant eller falskt är så viktig. Likadant med SAS-filmen. Förnekar SD sambandet mellan skandinaviska traditioner och utländska influenser har de i sak fel, och om de hävdar motsatsen förminskas deras kritik till ett löjligt försök att dölja det sanna sakförhållandet.

Börja inte tumma på sanningskravet
Det viktiga för utbildning, folkbildning och för det demokratiska samtalet är att kunna skilja på sant och falskt, på rätt och fel. Hur ska kommande generationer se på historien om den snedvrids och blir en tummelplats för opinioner, desinformation och propaganda? Vi måste hålla fast vid betydelsen och innebörden av en sann historieskrivning. Varje avsteg från den linjen riskerar att skapa utrymme för populism och politisk propaganda.

Ställ alltid följdfrågan om rätt eller fel!
Det bästa vore därför om journalister på bred front ständigt följde upp sina intervjuer med ett klarläggande: ”Baseras din kritik på att du anser företeelsen (eller det kritiserade påståendet) vara riktig eller felaktig?” Genom att få populisterna att bekänna färg på det frågan blir det tydligare vari deras kritik består. Ihåligheten i deras argument blir tydlig och samtal kan föras utifrån de sanningskriterier som vägleder vetenskap och forskning.


Länktips: SAS-filmen https://m.youtube.com/watch?v=ShfsBPrNcTI”

Något är inte vad som helst

Posted on by
1

Förenklingar av de politiska budskapen kan låta tilltalande. Någon borde ”göra något” och då blir det enkla svaret på komplexa frågor attraktivt. Just nu är det ett stort fokus på kriminellas skjutningar. Att rättsstaten inte kan fungera som i vilda västern eller i dagens Ryssland glöms bort. Många vill se en snabb lösning på problemet. Det är ju statens ansvar att skydda medborgarna. Men det finns ett ramverk som våra lagar måste rymmas inom. Om vi inte håller fast vid mänskliga rättigheter, beviskrav vid lagbrott och rollfördelningen mellan politik, polis och rättsväsende kan utvecklingen snabbt gå åt fel håll.

Inte samma rättigheter
Vi ser t.ex. nu hur en viktig symbol för alla människors lika värde, prideflaggan, inte kommer att användas på Sölvesborgs kommunala flaggstänger. Kommunledningen tycker inte att det är viktigt att någon gång per år markera att alla människor har samma värde. Den enkla förklaringen till beslutet är att man helt enkelt inte anser att alla människor har samma rättigheter. (Samtidigt som de partiföreträdare som offentligt uttrycker förakt för andra folkgrupper riskerar uteslutning ur partiet – en mycket märklig gränsdragning, där partiföreträdare tydligen inte får uttrycka vad partiet står för). Louise Erixon (SD) i kommunledningen har väl lyssnat på partikollegan Björn Söder, som ju slagit fast att judar och samer inte är svenskar. Och som sambo till Åkesson klär hon knappast uteslutas ur partiet. Mer om just Sölvesborg, se länktipset nedan.

Oansvariga budskap
De krafter i samhället som förordar enkla lösningar på svåra frågor (”skicka hem dem”, ”de hör inte hemma här” osv…) är ofta benägna att bortse från att de enkla lösningarna kolliderar med andra lagar, regelverk och normer. Och det är naturligtvis ingen slump. De enkla lösningarna, som låter handlingskraftiga, lockar ju anhängare trots att de inte är egentliga lösningar. Ropen på sänkt bensinskatt är ett sådant exempel. Som om billig bensin vore en mänsklig rättighet, och som dessutom står helt i strid med FN:s strävan att alla länder ska klara utfasningen av fossila bränslen på rekordtid för att vi ska klara klimathotet.

Överdrifter och förenklingar synas sällan
Populister kan unna sig enkla slagord och att bortse från de långsiktiga effekterna. Risken att de skulle hamna i en ansvarstagande position, inser de själva, är minimal. Då kan de lika gärna överdriva och spela på fördomar – det är ju ingen som kommer att syna deras politik ändå. Lite av detta har britterna hamnat i. Nigel Farage var framgångsrik att lansera fördelarna för britterna med att ”slippa Bryssel” inför 2016 års folkomröstning. Bara bråkdelar av budskapet hade något med sanningen att göra. Skickligt surfade man på en missnöjesvåg med etablissemanget. Folk röstade för att röra om i grytan. Att det brittiska parlamentet skulle stängas och hela grytan skulle kastas bort var det ingen som berättade.

Dags för GW?
Gängskjutningarna måste naturligtvis åtgärdas. Men en polis som stormar kontoren till oppositionen som i Ryssland kan inte vara lösningen. En polisstat som övervakar medborgarna med kameror och ansiktsigenkänning som i Kina skrämmer också. De lösningar som uppluckringen av det demokratiska systemet kan leda till förskräcker. Det bryr sig förmodligen inte de 20 % om, som enligt senaste SIFO-mätningen lägger sin röst på SD. De anser troligen att ”något måste göras”. Men ”något” är inte ”vad som helst” och särskilt inte sådant som permanentar polarisering och vi-och-dom-tänkande. De demokratiska partierna har en folkbildningsuppgift framför sig att förklara varför det inte går att lösa problem på ett sätt som äventyrar rättssäkerheten och rollfördelningen mellan samhällets institutioner.
Eller så är det GW som måste säga något som folk kan ta till sig.

Länktips: Blekinge läns tidning om Sölvesborg och prideflaggan: http://www.blt.se/ledare/vad-ar-det-med-prideflaggan-som-stor-samstyret/

Faran med polarisering

Posted on by
Reply

Det som händer denna höst i brittisk politik, där regering och parlament ägnar sig åt en dragkamp om att ha initiativet, åt uteslutning av partimedlemmar, åt ett tjyv-och-rackarspel för att vinna en position inför kommande val m.m… det som just nu händer i London kan ses som en föraning om vad som komma skall på global nivå.

Vems intresse går först?
Hur vill vi att våra makthavare agerar för att säkra en framtid för jordens ekosystem? Oförmågan att enas, det mediala intresset för konflikter, den tid som läggs på ”fel” frågor, formalia och på att framstå som bättre än motståndaren – allt detta har turbulensen kring britternas Brexit-process gemensamt med den globala framtidsfrågan. Skillnaden ligger i att media inte kan återge dragkampen ur ett väljar/förtroende-perpsektiv. Vi har inte valt Putin, Xi, trump, Bolsonaro och de andra. Ändå agerar de på den globala arenan på liknande sätt som brexitörerna med Boris Johnson i spetsen. Egenintresset går före nationens intresse, som i sin tur går före det mellanmänskligt globala intresset.

Hur använder vi all kunskap?
Det paradoxala i vår tid är att vi har mer kunskap än någonsin. Den samlade vetenskapen är större och mer utvecklad än någonsin i jordens historia. Vi har dessutom bred tillgång till mycket av alla fakta via internet. Vi skulle alla kunna agera klokt och rationellt. Vi skulle kunna vara den generation som tar civilisationen i rätt riktning. Vi skulle kunna lägga grunden för framtida välstånd. Istället föröder vi jorden, förbrukar våra resurser i en extrem takt och prioriterar kortsiktigheten före allt annat.

Halvsanningarna tar plats
Ännu märkligare är att flera av de destruktiva världsledare vi ser idag är valda på demokratisk väg. De enkla budskapen, kopplade till svepande beskyllningar om vem som är skyldig till vad och spridandet av rena lögner har blivit framgångsrika recept för makthavare som de ovan nämnda. Till slut ställs sanning mot lögn och allmänheten tror att det rimliga ”ligger någonstans mitt emellan”, dvs plötsligt har sanningshalten halverats!

Vi tar mycket för givet
Vi är inte förskonade på hemmaplan. Det finns rörelser i Sverige som får sin medvind av uppblåsta konfliktlinjer och ett fokus på problem snarare än lösningar och kompromisser. Mycket talar för att stödet för partier som har enkla lösningar på komplexa frågor hänger samman med en slags övertro på att samhället fungerar i alla lägen. Det ska finnas el, uppkoppling, mat på nära håll och hela tiden, sjukvård vid behov osv. Det välfärdssamhälle vi idag tar för givet bygger faktiskt på att många beslut tas under radarn. Att olika samhällsfunktioner bara finns och att företag gör vad som förväntas. Det är i princip självklart idag att få en leverans hem till dörren två dagar efter beställning, eller att allt finns tillgängligt hela tiden. Det är lätt att glömma att bakom detta till största delen väl fungerande välfärdssamhälle inte finns per automatik. När populisterna argumenterar tar de och deras anhängare samtidigt mycket för givet.

Människosyn
Ett exempel på ovanstående är debatten om tiggeriet. I ett antal kommuner införs förbud eller tillståndsgivning för att få vara fattig EU-medborgare. Några av oss tycker det är störande att påminnas om att vi är lyckligt lottade i vårt land. Vi vill inte påminnas om att majoriteten av världens befolkning lever under förhållanden som vi aldrig skulle acceptera. Och när tumskruvarna dras åt kring tiggarna blir signalen från de lokala makthavarna att dessa utsatta människor är det OK att behandla sämre än andra. De styrandes attityd gör att de utsatta på något sätt förtjänar vårt förakt, de kan jagas bort, förföljas, kanske misshandlas eller ännu värre….. Vart denna människosyn leder vet vi mycket väl: En skarpare vi-och-dom-uppdelning, som sorterar ut och exkluderar ”dom”. Och som drar isär ett samhälle, polariserar och skapar nya, ibland påhittade, motsättningar.

Ofta tre parter som inte kan enas
Polariseringen syns i många länder och tar sig lite olika uttryck. I Storbritannien tvingar hela brexitdiskussionen Tory-partiet att bli mer högerradikala, samtidigt som Labour har svårt att fånga mittenväljare som på Tony Blairs tid. Splittringen leder till en parlamentarisk turbulens som i värsta fall får långtgående konsekvenser för hur landet ska styras. Vi ser också hur Italien slits isär i tre riktningar, där ingen av de tre partikonstellationerna har egen majoritet och där samverkan mellan två av dem för att hålla den tredje borta från makten blir allt mer komplicerad. Grunden för en ”stark” ledare som ordnar upp saker och ting läggs till rätta och risken är att Italien ännu en gång kommer att ledas av någon som inte respekterar elementära mänskliga rättigheter.

Stärk de balanserande krafterna
Lägger vi till flyktingströmmar som orsakas av klimatförändringar står världen inför mycket stora utmaningar. Det kommer att krävas mycket av nuvarande och kommande ledare för att hålla en klok och balanserad linje när kraven ökar från olika håll. En nyckelaktör blir naturligtvis den person som så småningom tar över efter Angela Merkel. Och skulle även Macron i Paris tvingas lämna över makten till LePen kommer det bli svårt att hålla samman EU på ett konstruktivt sätt. Därför är det viktigt att stärka de krafter som tänker långsiktigt och som har som mål att skapa ett mer balanserat samhälle, där resurser, ekonomi och livsvillkor fördelas på ett för flertalet rimligt sätt. Samtidigt som vi restaurerar ekosystemen.



Populismen och riskerna

Posted on by
Reply

Snart är det val till EU-parlamentet och det är nu väljarna bestämmer sig, de sista dagarna före valet. Italiens ”Il Capitano”, kaptenen, Salvini försöker samla anhängare och sympatiserande partier i EU till någon slags gemensam plattform. Med vänner som rysslandsflirtande LePen och enmanspartiet Geert Wilders i Nederländerna och med glada tillrop från ungraren Orban hoppas högerpopulister och nationalister kunna bilda en stark grupp i EU. Lite otur hade de att Österrikes vicekansler nu avgått efter att ha avslöjats av en videoinspelning. Där visar han sig vara en illojal falskspelare, som erbjöd statshemligheter i utbyte mot rysk hjälp att vinna valet i Österrike 2017. Dessa partier har det inte lätt när de ska vinna val – de går över alla rimliga moraliska gränser för att nå sina mål.

Vad ville Putilov i Riksdagen?
I Sverige får motsvarande parti aldrig frågor på hur de ser på relationen till Ryssland. Kanske för att ingen journalist lyckades skapa något konkret ur den märkliga historien med ”Egor Putilov”, som var anställd på SD:s kansli till 2016, som jobbade på Samhällsnytt (f.d. Avpixlat) och som nekades pressackreditering till Riksdagen. Putilov hette senare Dahlin och har bytt namn och födelseort som andra byter skjorta. Något märkligt är det med historien. Liksom med den SD-riksdagsman, Pavel Gamov, som 2017 reste till Ryssland och – för att sammanfatta – betedde sig olämpligt.

Populismen, hur den försvarar sig och vart den leder
Salvini är farligare än Berlusconi. Berlusconi var självupptagen, sökte rikedom och evig ungdom. Salvini tycks förstå hur han kan använda trump-taktik för att vinna sympatier t.ex. genom att säga att han är stolt att kalla sig populist. ”Jag är folkets man”, säger han. Genom att tömma orden på sin innebörd blockerar han kritik och meningsfulla samtal. Om det är positivt att vara populist blir kritiska samtal omöjliga att föra. Svart blir vitt och vitt blir svart. Teori: när kaoset blir ohanterligt i efterdyningarna av absurda debatter om ingenting är det tänkt att ”kaptenen” ska ta rodret enligt Putin-modell.

Villospår nummer 2
Här hemma har populisterna fått draghjälp av ”Bensinupproret 2.0”, som vill ha ett bensinpris på 12 kronor för att ha råd att köra bil. Kloka politiker inser att förändringen till ett klimatanpassat samhälle kommer att innebära att allt inte kan fortsätta som förut. I bästa fall förstår de också hur viktigt det är med fungerande alternativ, när vi ska ställa om från fossilberoende till fossiloberoende på alla områden. Svaga politiker surfar på opinionen och stödjer Bensinupproret 2.0 genom att rikta annonser mot den gruppen på Facebook. När nu kärnkraften fungerat som villospår ett tag i EU-debatten (energifrågor beslutas inte av EU) kom Bensinupproret 2.0 som ett välkommet inslag i den offentliga debatten.

”Varför är det bara jag som bryr mig om hur jag har det?”
I Sverige klarar vi som bekant bara en fråga i taget. En vecka före valet handlar diskussionen om hur ”vanligt folk” ska klara vardagens resor med sin bil. Att priset på bensin per körd kilometer är lägre idag än 1980 är det ingen som bryr sig om. Äntligen slapp högerpartierna att höra om Greta Thunberg och hennes kamp för klimatet. Vars och ens rätt att bete sig själviskt och att inte bry sig om miljön och planeten blev i ett slag viktigare än att faktiskt bromsa den utveckling som riskerar att skapa enorma problem på jorden, tycker någon halv miljon medlemmar i Bensinupproret 2.0. Ivrigt påhejade av tre högerpartier.

Alla som struntar i att rösta i EU-valet ger i praktiken sin röst till de som röstar. Mer än var tredje röst som inte avges gynnar på det sättet de partier som står för en samhällsutveckling där egoismen och gruppegoismen sätts före människans och planetens gemensamma framtid.