Vad händer i Kina och spelar det roll?

Vi vet att Ryssland inte vill skriva på ett nytt icke-spridningsavtal för kärnvapen, vi ser att Putin gör avtal med Kim Jong-Un i Nordkorea, och vi vet att ryska hackare och nätattacker stör och påverkar utvecklingen i Europa. Och vi hör dagligen om kriget i Ukraina, där ryska trupper agerar. Men vi hör inte lika mycket om vad som händer i Kina.

Kina och fastighetsbranschen
I SVT Rapport sändes inslag den 23 juni som handlade om hur fastighetsmarknaden kraschat i stora delar av Kina. Det talades om köpare som betalat för en lägenhet och två år senare fick möjlighet att flytta in i den lägenhet han själv ställt i ordning. En del hus tycks vara så färdigställda att det som återstår är inredning, som här på bilden nedan.

Ur SVT Rapports reportage 23 juni

Många osålda lägenheter
I reportaget nämns att Goldman Sachs bedömt att det finns osålda lägenheter i Kina motsvarande ett värde av 40 biljoner. (Notera att den lägenhet som visas upp i reportaget är såld, men aldrig överlämnad, så den ingår inte i de 40 biljonerna.) I en artikel från Reuters i Hongkong, se länktips nedan, nämns att fastighetssektorn står för cirka en femtedel av Kinas hela ekonomi. Och att problemen började redan 2021, samt att vissa lokala myndigheter (oklart vilka) gjort insatser och köpt osålda lägenheter och gjort dem till lägenheter för ”social housing”, men i så liten skala att det inte gör någon skillnad.

Stöd behövs
I en artikel från South China Morning Post läser jag att Goldman Sachs bedömer att Chinas regering behöver skjuta till 2,1 trillioner US dollar till fastighetssektorn för att den ska klara sig. Det blir snabbt stora belopp i Kina. Det måste vara svårstyrt när alla strategiska beslut dessutom måste gå via Beijing. Det är säkert komplicerat att rapportera misslyckanden i det hierarkiska systemet, där varje partikongress förväntas bekräfta framgångar.

Svår bransch
Fastighetsbranschen är en av de branscher som har längst tid för både produktion och avkastning. Det tar tid att bygga och det dröjer innan intäkterna täcker de utlägg man haft under byggfasen. Lån som bygger på marknadsvärde blir dessutom svåra att hålla fast vid om marknaden bygger på politiska ambitioner och styrmedel. Monokulturer är liksom inte lika säkra som diversifierad odling eller naturen själv för att ta en liknelse.

Snurrigt med nollorna
Det är bäst att påminna om hur snurrigt det har blivit med riktigt stora tal och belopp i västvärlden. I Sverige kallar vi tusen miljoner för miljard, medan man i USA och Storbritannien har skippat det begreppet och kallar det för billion. Så när vi säger biljon i betydelsen en miljon miljoner tycker jänkare och andra att det ska heta trillion. Så här beskrivs också dessa skillnader.

Det gäller att se upp så att inte nollorna hamnar fel. När SVT-reportage talar om 40 biljoner i värde på osålda lägenheter låter det som ”svenska” biljoner. Särskilt om nu Goldman Sachs tycker att 5 procent av det beloppet räcker för att rädda sektorn.

Hongkong 25 år efter övertagandet
Det vore intressant om vi fick ett 25-årsperspektiv på Kinas övertagande av Hongkong. Hur har det gått? Fungerar Hongkong som ett lyft eller ett sänke för kinesisk ekonomi? Använder Beijing Hongkong på ett smart sätt? Hur har man hamnat i denna stora fastighetskris? Och vem drar i vilka trådar för att hjälpa eller stjälpa den kinesiska ekonomin? Vilka andra sektorer ligger i riskzonen när det gäller Kina? Det finns mycket att intressera sig för och kanske ställa frågor kring. Att vi har en globalt sammankopplad ekonomi gör det hela mer osäkert. Fastighetskrisen i Kina tycks vara ”hemmagjord”, men vad händer om olika teknikbranscher börjar krisa?

Hur ska det gå?
SVT-reportaget intervjuade Feng, som själv gjorde i ordning sin lägenhet. Men hur många av de drabbade lägenhetsköparna har möjlighet att göra detta? Reportaget lämnar många nya frågor obesvarade. Hur ska det gå för Kina och därmed för oss alla, som ju gjort oss beroende av kinesisk teknologi och kinesiska produkter på många områden. Och när blir Kina fossilfria?


Länktips: Reuters Hongkong skriver om krisen: https://www.reuters.com/markets/asia/china-property-shares-hk-jump-report-government-plans-buy-unsold-homes-2024-05-16/

Danska TV2: Den Svarta Svanen ─ om hur svarta pengar blir vita

(Spoilervarning) Danska TV2 har producerat en TV-serie som kallas Den svarta svanen och som SVT visar. Under flera år har ett team på TV2 haft en mullvad inne i det gränsland som utgörs av den ekonomiska brottsligheten så som vi känner den med MC-gäng och andra grupperingar å ena sidan och den etablerade företagsvärlden å den andra. Serien visar med oönskad tydlighet hur det går till när pengar från narkotika och annan brottslighet ska föras över till det traditionella digitala systemet. Serien visar också vilken hänsynslöshet och cynism som präglar individernas handlingar.

Bakgrunden till programserien
Vi får följa Amira som säger sig ha en bakgrund från Bosnien, som har vuxit upp i Danmark och som utbildat sig, men nu vill lämna det liv som hon för. Genom att vända sig till TV2 och erbjuda sig att avslöja hur det går till när pengar tvättas och kontakter tas mellan legitima företag och den undre världen är hon den som får TV-serien att hitta ett sätt att avslöja sådant som i normala fall försiggår helt i det fördolda. Hon ger ett sådant intryck på TV:s redaktion att man drar igång ett projekt.

En vanlig dag på jobbet…
Med dolda mikrofoner och kameror får vi följa hur det går till när MC-gäng och andra vill ha hjälp av Amira att göra om sedelbuntar till siffror på ett konto. Mycket handlar om att ha rätt kontakter, kunna lita på varandra och att introducera ”rätt” person för rätt medspelare. Rent tekniskt får vi som tittare en inblick i hur det kan fungera med komplicerade fakturafabriker, oriktiga protokoll för förgiftad jord och andra sektorer av den undre världens vardag. Och givetvis finns det etablerade företag i den ”övre” världen som inte tvekar att hjälpa till.

Hon missbedömde journalistiken, antar jag
Programserien tar en oväntad vändning mot slutet, då det visar sig att Amira hela tiden har kört ett dubbelspel och lurat TV2. Troligen i avsikt att ha TV2:s reportage och inspelningar som utpressningsmöjlighet mot sina ”affärsbekanta”. Det är svårt att se någon annan anledning för henne att spela med i upplägget än att hon räknade med att TV2 skulle blåsa av allt när det blev klart att de blivit lurade. Hon räknade inte med det journalistiska perspektivet, att TV2 ändå valde att publicera sitt material, trots att de därmed också erkände att de gått på en blåsning.

Några syns med namn och bild, andra inte
Ett antal av seriens personer framträder med namn och bild, medan andra är blurrade. Riktigt varför får vi som tittare inte veta. Det kan ha att göra med hur jurister bedömt att olika personer på ett tydligt sätt själva avslöjat så mycket om sina kriminella handlingar att det de säger kan hålla i en domstol, medan andras uttalanden inte räcker för åtal och därmed inte synliggörs med identitet osv. Jag vet inte, men så skulle det kunna vara.

Är det pengar det handlar om?
Serien väcker en mängd frågor. Hur stort är problemet med den undre världens ekonomiska brottslighet? Hur mycket av detta pågår i Sverige? Vilka företag borde polisen och säkerhetspolisen titta närmare på? Hur kommer det sig att ”vanligt folk” med etablerade positioner i näringslivet är villiga att utsätta sig för risken att dras in i farlig verksamhet, där det uppenbarligen finns aktörer som är beredda att gå hur långt som helst, inklusive mord, för att få som man vill? Vad driver människor? Är det verkligen pengar som är målet med allt?

Programserien visar troligen bara några få exempel 
I en passus i programserien nämns 900 miljoner kronor som slussats ut till Somalia via Dubai. Det nämns också att en bonde är beredd att mot betalning förgifta mark. Ett tredje exempel är hur ett vittne ska tystas för evigt i Pakistan. Det är inga enkla brottshandlingar som dyker upp i programmet, det är storskaligt och farligt. Och tydligen finns det ”vanliga” människor som är beredda att hjälpa till, mot en mindre betalning. Man anar att problemet är större än vi egentligen vill erkänna.

Den smarta tekniken
TV4:s Kalla Fakta avslöjade omoraliskt beteende hos SD:s kommunikationsavdelning genom an mullvad och dolda inspelningar. Och nu visar TV2 i Danmark hur det går till när svarta pengar görs vita, också genom dolda kameror och inspelningar. Det är uppenbarligen så, att tekniken har blivit så pass liten och bra att det är enklare än förut att åstadkomma bevismaterial. Det Amira missbedömde var att mjukvara finns för att återställa raderade inspelningar, något som rullade upp hennes dubbelspel och kom att bli en vändpunkt för det danska teamet. Man hade litat på Amira, men insåg nu att man blivit förda bakom ljuset.

Det är köparna av narkotika som håller igång ”marknaden”
Vilka andra slutsatser kan dras av serien? Att människan ständigt har ett val, där det finns möjlighet att bidra till samhället eller motsatsen. Egoismen i världen tar sig många uttryck och pengar är viktig komponent. I den undre världen handlar det om makt, ytterst om våld, och om att ha sista ordet. Det råder tydligen oftast en slags balans mellan olika grupperingar. Var och en sköter sitt, men som vi märkt i Sverige är det så mycket pengar i omlopp att flera aktörer vill ha en större del av kakan. Skjutningarna illustrerar hur långt man är beredd att gå. Och de som nyttjar narkotika håller igång ”marknaden”.

Inte murar och fängelser som behövs
Att komma till rätta med detta handlar inte enbart om mer poliser, större fängelser och mer övervakning så som Tidöpartierna vill. Det handlar också om att säkerställa att så många som möjligt av barnen och ungdomarna får en grund att stå på, ett framtidshopp. Dels genom skolan, som behöver bli mycket mindre av en utslagningsmekanism och sorteringsmaskin. Dels genom att civilsamhället och det lokala arbetet stöds, framför allt i så kallade utsatta områden. Och dels att samhället som helhet anstränger sig att minska orättvisor och skillnader. Ett mer rättvist och jämlikt samhälle, där var och en respekteras och ges en framtid blir starkare. Det är inte murar och fängelser vi behöver, det är värme och sammanhållning.

Länktips: https://www.svtplay.se/den-svarta-svanen

Gör det lönsamt att ta ansvar

Ska det vara skillnad på företagandets villkor om man bygger upp egen kompetens inom ett företag eller om man väljer att handla upp extern arbetskraft för att därefter sälja vidare tjänsten med viss förtjänst? Frågan kan tyckas underlig. Men det är faktiskt en berättigad fråga mot bakgrund av hur några branscher utvecklas.

Olycksrisken ökar
Då och då läser vi om olyckor på byggarbetsplatser. Brister i kommunikation och säkerhet, i vissa fall även grundläggande förståelse för hur ett arbete ska bedrivas, leder till ökade risker, särskilt som det kan förekomma språkförbistring, tidspress och kompetensluckor. Vi minns hissolyckan i Sundbyberg, branden på Oceana vid Liseberg och nedanstående exempel (klippt från arbetet.se):

Ur arbetet.se 28 maj 2024

Cynismen finns i flera branscher
Bemanningsföretagen inom vård och omsorg, budföretag som Uber och Foodora, det vimlar av exempel från olika branscher där det finns aktörer som ser en möjlighet att tjäna pengar på andras arbete. Ska vi ha det på det viset? Är det rimligt? Vart leder det? Blir världen bättre och säkrare när vinstjakten krymper tidsmarginalerna för arbetstagarna? Är det så vill vi ha det?

Kunskapen ska stanna i landet
En konkret idé är att skattevägen göra det mer lönsamt för företag att ta ett helhetsansvar. När företaget gör förtjänst på sin egen personals arbete bidrar det till samhällsnytta genom att erfarenheter och kunskaper förädlas och tas till vara. Bygger någon med personal från Polen, Litauen eller Nepal stannar inte kunskapen här i landet. Den samlade kompetensen tunnas ut och värdet på det vi alla potentiellt kan producera blir lägre. Det blir också svårare att få rätt i relation till garantiåtaganden om utföraren försvinner ur landet.

Belöna ansvarstagande
På ett principiellt plan anser jag att det är bra om de företag som tar långsiktigt ansvar för sin personal, vidareutbildning och karriärmöjligheter ges fördelar över de företag som egentligen bara handlar med arbetskraft. Och särskilt illa är det med företag som handlar upp arbete från fattiga länder. Det snedvrider konkurrensen och det leder ju faktiskt till att delar av den svenska ekonomin rinner iväg utomlands.

Fusk ska inte löna sig
Exakt hur man ska gå till väga vet jag inte, men det behöver löna sig att ta ansvar och stärka de företag som har ambitioner utöver att tjäna pengar. Bra arbetsplatser, där sammanhållning och kompetensutveckling står i centrum vinner alla på. Ofta är ju den billigaste entreprenören den som räknat fel eller som chansar på torktider eller att ingen ska upptäcka fusk. Sådant är varken slutkunder eller branscher hjälpta av.

Så dyrt är det att inte åtgärda klimatet

Vad är egentligen kostnaden för de koldioxidutsläpp världen håller på med? En grupp forskare har räknat på detta och deras rapport återges i en artikel i The Guardian, som jag läst, se länktips nedan. Det visar sig att tidigare kalkyler på kostnadseffekterna inte alls stämmer. Det amerikanska miljödepartementet, EPA, har haft en tidigare uppskattning av kostnad i storleksordningen $190 per ton koldioxid. Den nya rapporten, som The Guardian hänvisar till, visar att kostnaden snarare är $1056 per ton. Dvs mellan 5 och 6 gånger högre. Och när man räknar på hur utsläppen påverkar BNP, GDP som det heter på utrikiska, är effekten dramatisk. Det handlar om så mycket som en minskning på 50 procent till år 2100.

Även ekonomer med skygglappar borde reagera
BNP är en problematisk enhet att räkna på. BNP är ju egentligen bara en total summering av ekonomiska transaktioner och säger ingenting om nyttan i sig. BNP säger heller ingenting om förmögenhetsfördelning eller inkomstskillnader. Men det används som ett mått på hela ekonomin. Rapporten sätter fingret på hur stor skada vi gör, även om vi bortser från värden som biologisk mångfald, plasteländet i haven, kemikalierna, vattenproblemen, livsmedelskriser osv osv. Även de ekonomer som lever med skygglappar och tycker att ”vi inte har råd att rädda planeten, inte förrän senare, kanske” borde ta till sig av rapportens budskap. Att inte hejda koldioxidutsläppen så fort som möjligt kommer att skada ekonomin enormt mycket.

Oöverblickbara kedjeeffekter
Med tanke på hur ekonomin är konstruerad är det en tämligen självklar slutsats att värst slår nedgången i ekonomin mot dem som redan har det svårt. Både här hemma, men kanske framför allt ute i världen. Den sociala oro och de följdeffekter bristen på mat, vatten och basal försörjning som klimateffekterna leder till är kedjeeffekter som forskarna delvis inkluderat, men vi egentligen inte kan veta hur de kommer att slå.

Dubbel och mångdubbel skada
I tidningsartikeln jämför man hur ett ständigt pågående krig påverkar BNP. Man hävdar att nedgången i ekonomin blir precis lika stor, som om vi hade ett ständigt pågående krig. Det man missar att nämna är att sannolikheten är ganska stor att en utlösande faktor för ett eller flera de-facto-krig i kölvattnet på resursbrister och orättvis fördelning inträffar. Därmed skulle världen drabbas dubbelt och de fattiga mångdubbelt.

Och den rådande attityden hos ”regeringen” i Sverige är att allt kommer att lösa sig till år 2045. Med berått mod (för att låna ett av Ebba Buschs favorituttryck) försätter ”regeringen” oss i en extra svår sits genom att just nu öka utsläppen. Och i kulisserna väntar antidemokraterna på sin chans att få rulla in stridsvagnar på gatorna.

Länktips: artikel i The Guardian

Den nya ekonomin bygger mer på kompetens än på nyleverans

Göteborg Stad har inrättat en återbruksplats som är tänkt att fungera som ett slags buffertlager när material plockas bort och är i så gott skick att det kan återbrukas på annan plats, men där det av tidsskäl måste härbärgeras någonstans i väntan på att kunna monteras. Logistikflödena har sedan decennier fokuserat på den linjära sälj-processen. Nu måste vi hitta de lösningar som kan bistå den cirkulära logiken.

Icke-försäljning är bra
Så här beskrivs projektet på webben: ”Till återbruksplatsen kommer material som används i utemiljön i Göteborgs förskolor och grundskolor att samlas, så att det kan återbrukas i nya projekt. Det kan till exempel röra sig om lekplatsutrustning, sand till sandlådor, kantsten, marksten, markrännor och betong.”  Det är egentligen inget konstigt med detta. Att återanvända material och produkter har människan gjort i årtusenden. Det är hög tid att vi hjälps åt att hitta dellösningar som möjliggör förlängning av livslängden på allt material. Även om det kan bromsa vinstjakten och eventuellt sänka BNP genom att nya produkter inte kommer ut på marknaden är det helt nödvändigt att vi tänker på det här sättet. Att inte till varje pris sälja nytt måste bli en del av lösningen.

Kompetens måste löna sig
Resurserna på planeten är inte oändliga och vi beter oss ju som bekant på ett totalt ohållbart sätt. Vi måste hitta sätt att ta till vara allt som är producerat och dessutom bygga en fungerande ekonomi kring detta. Omhändertagande, reparation och uppfräschning måste ses som viktiga kuggar i den nya ekonomin. Insatser som kommer att generera arbetstillfällen och som kommer att kräva kompetens av olika slag. Hur lagar man en trasig gräsklippare eller elvisp?

Ett par andra initiativ, bland flera
Återbruksplatsen är inte ensamma om att bidra till att material återbrukas. I Frihamnen i Göteborg håller Återbruksbyrån till, där man bl.a. hjälper kunder att inventera och ha koll på inredning. Nätverket Återbruk Väst fokuserar på den stora mängden byggmaterial, fönster, dörrar och annat, som har ett fortsatt värde.

Byggmaterial kan tas om hand

Likriktning och effektivisering hindrar utvecklingen
Det finns 121 444 byggföretag i Sverige. Ett par hundra av dem samverkar i det som heter Centrum för cirkulärt byggande. Det finns med andra ord en enorm potential inom byggsektorn, där den oligopolliknande situationen med ett fåtal dominerande byggföretag innebär att det är extra svårt att förändra branschen. Konkurrensen snedvrids när det är ett fåtal företag som kan komma ifråga för större projekt. Det som kallas likriktning och effektivisering har en baksida som kan kallas innovationsbroms. Det är svårt att etablera nya affärsupplägg och nya sätt att räkna på jobb, när allt är uppstyrt enligt hur de dominerande företagen vill ha marknaden.

Hur ska innovationerna komma fram?
Det är därför det är så viktigt att det finns utrymme för initiativ som Egnahemsfabriken och Tiny-house-rörelsen. Inte för att alla ska bygga sitt eget hus eller för att alla ska bo på en minimal yta, men vi måste ha innovation för att hitta de lösningar som kan ersätta dagens system med överproduktion av varor. Lösningar som också kommer att generera arbetstillfällen och ekonomi, men på ett mer hållbart sätt.

Länktips:
Återbruksplatsen: https://vartgoteborg.se/p/aterbruk-av-material-kan-spara-pengar-at-staden/

Återbruksbyrån: https://www.aterbruksbyran.se/

Återbruk i Väst: https://www.johannebergsciencepark.com/natverketaterbrukvast

Centrum för cirkulärt byggande: https://ccbuild.se/

Egnahemsfabriken: https://tjorn.egnahemsfabriken.se/

Om Tiny House-rörelsen: https://bygg.se/tiny-house-bra-att-veta/

Intryck från Uganda, del 2

Det är nyttigt att se världen och möta folks vardagsliv, där det ser ut på ett annat sätt än hemma. Vi tror lätt att så som vi har det i Sverige kan alla ha det. Samhället består av formella och informella strukturer, som dessutom är i ständig utveckling. Varje människa tar lite plats och våra behov är både gemensamma och unika för var och en. Genom årtusendena har verkliga och kulturellt/religiöst skapade maktstrukturer upprätthållit en slags ordning. Vad är det som får ett samhälle som det ugandiska att hålla ihop? Detta är del 2 av lite intryck från en resa till Uganda våren 2024.

Kick-back är praxis
I en föregående text (del 1) nämnde jag hur en bilverkstad helt sonika monterade av ett par backspeglar på en kunds bil och ersatte dem med några enklare (billigare). Den typen av i princip stöld förekommer naturligtvis, men ännu vanligare är det vi skulle kalla korruption, men som i en enklare ekonomi snarare är ett accepterat system av ekonomisk delning. Det är vanligt med en ”kick-back” till en beställare. Köper en trädgårdsmästare lite jord och några plantor av en odlare, för att plantera hos en välbeställd kund, levereras naturligtvis jorden och plantorna, men då kommer också en del av betalningen i retur till trädgårdsmästaren. Man delar på den ekonomi som uppstår. Det är praxis och det är sådant man måste räkna med. Man ser det som en del av myllret av tjänster och gentjänster, som alla deltar i, kanske olika ofta, men som finns där som ett system.

Odlingslandskap i Uganda

Svårigheter
Jag kommer att tänka på detta när vi just nu i nyhetsflödet hör hur Max hamburgare kritiseras för att lova klimatkompensation för sina hamburgare medan det finns exempel på trädplanterande bönder i Uganda som har svårt att försörja sig. Grundidén må vara sund, men det är svårt att organisera betalningar i flera led i en ekonomi som den i Uganda. Särskilt om varje mellanled förväntar sig en del av kakan. Det blir inte lätt att upprätthålla en kontrollapparat för att se till att alla gör ”rätt” enligt svensk modell. Ekonomiska transaktioner bygger ju på en slags ömsesidighet, där båda parter är överens om vad pengar betyder.

Hårdvinkling…
I skrivande stund nås jag också av beskedet att Zeromission, som ansvarar för trädplanteringsprojekten, arbetar för att reda ut eventuella frågetecken. Det är tydligen sju bönder (av närmare 30 000) som har klagat via Aftonbladet. Ibland är medias sensationsjakt och hårdvinklade perspektiv det verkliga problemet.

Sju kungariken
Uganda består av sju kungariken, som till stor del sammanfaller med kulturella och språkliga gränser. Det talas olika språk i de sju kungarikena, något som blev tydligt när vi gjorde ett besök i Mihingo lounge och våra chaufförer var från Kampala. De förstod ingenting av sångerna och talen som hölls vid ett bröllop som hölls intill den brygga, där vår båtutflykt skulle starta. I Uganda talar alla engelska, med en viss brytning. Precis som vi gör, naturligtvis. Men det bromsar utvecklingen att modersmålen inte kan användas i hela landet. Engelskan fungerar, men blir ju inte lika nyanserad som modersmålet. Hur rangordningen och statusen mellan de sju kungarikena ser ut har jag inte koll på, men det är rimligen viktigt för den lokala befolkningen att upprätthålla den lokala kulturen, även om den politiska makten ligger centralt i Kampala hos presidenten.

Presidenten har bott i Hjällbo
På tal om presidenter. Alla minns vi Idi Amin och hans skräckvälde under 70-talet. Sedan 1986 heter presidenten Yoweri Museveni, som således har varit vid makten i närmare 40 år. Under några år i exil bodde Museveni med sin familj i göteborgsförorten Hjällbo. Det han är mest känd för i nutid är de hårda lagar som gäller kring homosexualitet. Den som drar på sig HIV och är homosexuell riskerar dödsstraff. Det är ingen högoddsare att det kommer att bli oroligt i Uganda när Museveni inte längre finns kvar.

45 procent är under 15 år
Ett stort bekymmer för Uganda är födelsetalen. För att hålla befolkningstalet någorlunda konstant räknar man med att varje kvinna ska föda 2,1 barn. I Sverige ligger vi i dagsläget på cirka 1,5 barn per kvinna. I Uganda talar man om cirka 4,1 barn per kvinna. Det innebär att befolkningen växer i det närmaste okontrollerat. Ett faktum som ställer enorma krav på utbildningssystemet, på sjukvård, bostäder m.m. I fattiga länder som Uganda är det svårt att skapa rimliga livsvillkor för den befolkning som finns. När befolkningen dessutom snabbt ökar växer problemen. Det bor ungefär 48 miljoner i Uganda och 45 procent av dessa är under 15 år. ”Primary school” är gratis sedan ett par decennier, men man ser ganska många barn arbeta. Helt enkelt för att det behövs.

Källa: https://globalis.se/laender/uganda

Arbetskraft
Hur stor del av befolkningen kan arbeta? Den statistik som finns visar att under 40 procent av befolkningen kan räknas till arbetskraften. Nedanstående diagram är från Nordiska Afrikainstitutet.

På 25 år har befolkningen mer än fördubblats

Utan utbildning växer inte landet
Hur ska man se på Ugandas framtid? Det är ett bekymmer att befolkningen växer så snabbt, snabbare än utbildningssystem och arbetsmarknad kan fånga upp arbetskraften. Vad ska alla göra? Hur ska man ordna sina liv? Om de flesta bara får 5-6 år i skolan lär de sig kanske det nödvändigaste, men kan ju knappast anförtros viktigare uppgifter i byggen av vägar, hus, i industriproduktion eller vid järnvägen (som heller inte tycks spela så stor roll). De fastnar i den enklare jordbrukssektorn och kommer inte kunna ta vara på sin eventuella begåvning.

Det kanske går
Som jag ser det måste Uganda snarast hitta en rimlig balans i befolkningsfrågan, hitta sätt att få in skatt och börja bygga de delar som utgör kittet i ett modernt samhälle, där utbildning, infrastruktur och sociala reformer är helt avgörande. Det är en gigantisk uppgift som är svår att genomföra i en hierarkisk struktur, där det när som helst kan uppstå en ny maktstrid mellan potentiella makthavare. Samtidigt är naturen fantastisk. Det är grönt och det finns förutsättningar för ett gott liv för många ugandier. Men då måste verkliga och påhittade motsättningar läggas åt sidan. Och de forna kolonialmakterna hålla fingrarna borta.

Gropen här mitt på vägen…

Länktips: http://christerowe.se/2024/05/nr1063-intryck-fran-uganda-del-1/

Det senaste inom Q-handel

Centre for Retailing vid Göteborgs Universitet ordnar regelbundet föreläsningar om handels utveckling. Senast handlade en frukostföreläsning om Q-handel och hur detta fenomen med snabba direktleveranser samspelar med kundernas upplevda bekvämlighet. Presentationen av doktorand Johanna Rau gav på en knapp timme en inblick i en bransch under framväxt. Johanna Rau pekade på att Q-handelsföretagen riskerar att överkompensera kunderna på ett sätt som kan slå tillbaka mot företagen.

Tidsbesparande
Q-handel, på engelska Quick Commerce, finns framför allt inom livsmedelssektorn. Det går att beställa färdiglagad mat från restauranger. Pizzabud och liknande är exempel på detta. Även vanliga matvaror kan beställas, med eller utan recept, och då levereras som ett alternativ till att kunden själv tar sig till livsmedelsbutiken. Genom att mycket av beställningen kan göras på nätet kan kunden spara mycket tid på att göra sina inköp via mobiltelefon eller dator.

Snabb leverans, inga köer, enkelhet…
Bekvämligheten handlar om att spara tid, slippa köer, få leverans mycket snabbt och att hela processen upplevs som snabb och enkel. Marknaden i Sverige uppges handla cirka 2,5 miljarder kronor i år. Om fyra år bedöms marknaden kunna vara 3,6 miljarder kronor. Fenomenet dök upp ett par år före pandemin och upplevde en boost just under pandemin, då det var många som undvek att röra sig ibland andra människor och många valde att få matvaruleveranser hem till dörren.

En föraning om hur funktionsförsäljning kan se ut?
Det finns en koppling till Circulär Ekonomi i Q-handeln, genom att leveransen av de beställda varorna blir en del av inköpet. En tjänst adderas, nämligen leverans vid en viss tidpunkt, som kommer att bli allt vanligare i en tjänstefierad ekonomi. När nyttjandet, och inte ägandet, kommer i fokus blir leveranser fram till dörren allt vanligare som en del av beställningen. Skillnaden ligger naturligtvis i att pizzan måste komma fram varm och att den inte ska hämtas upp igen.

Olika bekvämlighet i butik och on-line
Johanna Rau jämförde butiksförsäljning och on-line-försäljning ur kundens perspektiv. Vilka delar av köpet uppfattar kunden som krångliga, eller omvänt, vari ligger det bekväma med förbättrad service sett ur kundens perspektiv. I butikssituationen är det köandet vid kassorna och hela processen vid kassorna som flest konsumenter ser som negativt. I andra hand är det att hitta rätt produkt som butikskunden tycker är ansträngande. I on-line-situationen är kunden mest störd av svårigheten i att navigera på hemsidor och liknande. I andra hand störs on-line-kunden mest av att det är uppstår krångel efter själva köpet. Johanna Rau betonar också att det finns en tillvänjning, en slags relativitet i nöjdheten. Kunder vänjer sig väldigt snabbt vid hur enkelt det går att göra olika saker.

Alltför mycket bekvämlighet innebär risker
I sin presentation varnar Johanna Rau för det hon kallar ”Overconvenience”, dvs att företagen erbjuder kunderna alltför mycket bekvämlighet. Just om företagen t.ex. försöker optimera leveranstider på ett sätt som egentligen inte är långsiktigt rimligt finns en risk att kunderna blir besvikna när den extremt korta leveranstiden inte kan hållas varje gång. Hon listar sex områden där det finns en risk att det uppstår negativa effekter, bortsett från att företagens trovärdighet kan bli ifrågasatt om man har väldigt olika respons- eller leveranstider från gång till annan.

Negativa effekter
De sex områden som hon nämner är
Hälsorisker
Miljöpåverkan
Överkonsumtion
Teknikberoende
Social isolering
Arbetsmiljöproblem
Översatt till konkreta exempel handlar detta om att det finns en risk att kunderna väljer ohälsosamma snabbmatsprodukter, att beteendet leder till oönskade miljöeffekter, till en orimlig överkonsumtion och mer avfall, att beteendet låser fast oss i en sårbar teknologi, att kunderna heller sitter hemma än rör sig bland andra människor respektive att personalen stressas och pressas att prestera på ett sätt som inte är rimligt på kort tid till låga löner.

”Dark stores” kanske banar väg för en motreaktion?
På samhällsnivå ser Johanna Rau dessutom ett antal negativa effekter. Q-handelsbranschen har i några fall satsat på s.k. ”dark stores”, dvs butiker som inte är tillgängliga för allmänheten, men där de har personal som snabbt plockar ihop matvaror för leverans. Den negativa sidan av detta är att de lokala butikernas trivselskapande sammanhang då kan gå förlorat. Förutom att det kan upplevas som störande med trafik till och från dessa ”dark stores”, näst intill dygnet runt. Hon pekar självklart också på miljöeffekterna av att uppmuntra till överkonsumtion. I sina slutsatser kommer Johanna Rau fram till att Q-handeln kanske kommer att bana väg för en mot-trend i form av att folk vill handla ”på hörnet” som man brukade göra, eller att man mer uppskattar bondens marknad och liknande fenomen, där upplevelsen är mer av en helhet.

Som vanligt utvecklas samhället, trender, beteenden och handelsmönster som en reaktion och en motreaktion mot vad vi upplever som dåligt respektive bra. Bekymret är vem som ska ta ett övergripande samhällsansvar? Q-handelsbolagen? Verkligen?

Staten måste ta ansvar för en hållbar ekonomi

I våras kom ”Betalutredningen”, den utredning som leddes av Anna Kinberg Batra och som handlade om statens ansvar, regler och tillsyn när det gäller våra pengar. Både de fysiska och de digitala pengarna, som vi dagligen använder. Utredningen är på över 1000 sidor. Den tog lite tid att läsa. Och måste ha tagit ännu längre tid att skriva. Vid månadsskiftet går remisstiden ut för att lämna synpunkter på utredningen. Här några kommentarer. I en kommande text kanske jag kommenterar utredningens text om en digital statlig e-krona. Jag skrev för en månad sedan om samma utredning, se länktips nedan.

Vad är pengar?
I vårt moderna samhälle har pengar blivit både en självklarhet och en nästan osynlig komponent i våra liv. Vi använder allt mer sällan de tryckta sedlarna och präglade mynten. Istället använder vi plastkort eller skickar pengar via våra mobiltelefoner till rätt mottagare. Knappt något barn har väl en spargris hemma. Bankerna vill ju inte hantera kontanter och i utredningen finns förslaget att ingen myndighet ska behöva ta emot mer än maximalt 50 fysiska mynt- eller sedelenheter. Vad händer på individnivå och i samhället när pengarna blir anonyma?

Minoriteter är inte intressanta
Det finns all anledning att uppmärksamma att ungefär en miljon svenskar är icke-digitala, dvs har inte tillgång till eller förmår använda dator eller mobiltelefon. Här finns en stor grupp äldre som på så sätt står utanför de betalströmmar vi andra ser som självklara. Och ska man ha BankID, måste man vara en betrodd kund i en bank. Snart går det inte att boka en biljett någonstans utan att bekräfta sin identitet elektroniskt. Livet blir svårare för den som inte hänger med.

Inget personnummer? Otur…
Även om man har mobiltelefon är täckningen långt ifrån perfekt. Att driva småföretag eller sköta sina affärer via mobilen kräver uppkoppling. En stor del av Sverige är utanför den sfären. Detta drabbar även säsongsarbetare, som kommer hit för att plocka bär. De har svårt att betala sin telefonräkning. Varje år tvingas en grupp gäststudenter ge upp planerna på att studera vid de svenska universiteten, för att våra system är krångliga att använda när vissa formella underlag saknas. Att få ett tillfälligt samordningsnummer som ersättning för personnummer kan ta tid. Och utan bekräftad identitet är det svårt att få en lägenhet. Utan bostad blir studierna omöjliga. Allt hänger ihop.

Suboptimeringen styr
Alla dessa praktiska delfrågor med geografi, hänsyn till kognitiv förmåga, det orimliga att kräva att alla har en dator eller mobiltelefon osv är ett uttryck för hur utvecklingen drivs av ett slags majoritetstänkande, medan minoriteter sällan är lönsamma eller intressanta. ”Skyll dig själv om du är fattig, sjuk eller bor på fel plats” tycks Marknaden säga. Staten måste rimligen balansera de orättvisor som marknadsaktörernas prioriteringar leder till. Nerlagda bankkontor, försämrad service osv hänger naturligtvis samman med ekonomiska överväganden. Suboptimeringen styr.

Var är kapitlet om en hållbar ekonomi?
Det värsta med Kinberg Batras 1000-sidiga utredning är inte att hon inte tillräckligt kraftfullt markerar statens ansvar när det gäller att korrigera för orättvisorna. Det värsta är att det inte står ett ord om det principiella ansvaret för en hållbar ekonomisk utveckling. Hållbar utveckling, har vi lärt oss i decennier, handlar om ekologi, om ekonomi och om sociala frågor. Detta har bl.a. FN-systemet ända sedan Rio-konferensen 1992 understrukit i alla sammanhang. Ingen kan ha missat det. Och ändå står ingenting i statens betalutredning om hur staten ska ta ansvar för en hållbar ekonomi.

Staten behöver på EU-nivå verka för en ny moms
Jag har tidigare skrivit en del om vad som behöver utvecklas för att ekonomin ska utvecklas i en hållbar riktning. Resurs- och energianvändningen behöver bromsas in, kraftigt, och det innebär rimligen att livslängden på produkter behöver öka, kvaliteten likaså, och att både konsumenter och producenter till stor del skiftar fokus från ägande till nyttjande. Statens ansvar blir att understödja den utvecklingen. Till exempel genom att erbjuda en beskattning som kan komplettera dagens linjära moms. Den moms som idag redovisas bygger på en linjär princip och uppmuntrar inte till återproduktion. Det är snarare så, att när momsen är summerad och betald ökar momsintäkten för staten om den senaste produkten snabbt blir sopor, så att vi konsumerar en ny vara. Så kan vi inte ha det. Och inget av detta berör utredningen med ett ord, trots att behovet av en hållbar ekonomi har varit på tapeten i decennier.

Länktips: Anna Kinberg Batras utredning SOU 2023:16, ”Staten och betalningarna” https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/statens-offentliga-utredningar/2023/03/sou-202316/  

Min tidigare text om samma utredning: http://christerowe.se/2023/09/nr992-hur-ska-vi-ha-det-med-pengarna/

Anm. Gröna Seniorer, Miljöpartiets seniorförbund, har lämnat in ett remissvar där ovanstående brister poängteras.

Far och flyg, ministern!

Infrastrukturministern i högerregeringen heter Andreas Carlsson och representerar KD. Han citerades nyligen i Expressen, där han uttalade sig positivt och optimistiskt kring flyget. Han hävdar att vi snart har elflyg i luften och att flygandet kommer kunna öka. (Länktips till artikeln, se nederst).

Flyg är inte bara flyg, ministern!
Uttalandet är felaktigt på ett antal olika sätt. Det finns förvisso små, lätta eldrivna flygplan med plats för ett fåtal passagerare redan idag. Men ska flyget klara längre sträckor och framför allt fler passagerare behöver flygplanstillverkarna hitta en rimlig ekonomi, en tekniskt tillförlitlig och lättviktig lagringsteknik och en – just det – infrastruktur och ett stödjande system som inte blint litar på marknadens förmåga att lösa alla problem.

Livslängd, avskrivning, ekonomisk förlust…
Före pandemin räknade man med att det ständigt befann sig en miljon människor i luften, samtidigt. Dvs i storleksordningen minst 6 – 8000 flygplan var samtidigt luftburna varje timme på dygnet. Alla dessa flygplan och deras minst lika många ”avbytare” på marken ägs av någon och har ett bokfört värde i en verksamhet, förväntas dra in intäkter för att täcka investeringen och ge vinst åt någon aktör. Tänker sig Andreas Carlsson att skattebetalarna ska gå in och ta kostnaden av snabbavveckling av fossildrivna flygplan? Eller hur ska den förtida utfasningen av den befintliga flygplansflottan gå till? Anm. Ett exempel på livslängd för ett flygplan är överljudsplanet Concorde som tillverkades år 1969 i 20 exemplar och gjorde sin sista flygning år 2003.

Kringparametrar och avlägsen samsyn
En infrastrukturminister borde inse att ska elflyget fungera måste det finnas laddstrukturer för batteriflyg, distribution för vätgas om planen ska drivas av bränsleceller, för att alstra elektrisk ström under flygningen osv. Till detta kommer nya internationella regelverk, utbildning av personal på flygplatser och diverse säkerhetsbestämmelser. Det går heller inte att bortse ifrån att det just nu pågår ett krig i Europa, där stridande parter knappast är intresserade av att ingå avtal. En annan osäkerhet är hur Kinas ledare kommer att agera, när de kinesiska teknologiföretagen inte får delta i de internationella stora upphandlingarna. Samsyn och överenskommelser känns avlägsna.

Vad han kunde ha sagt
Men om vi för ett ögonblick bortser från tekniska och ekonomiska invändningar mot påståendet att vi ”snart har elflyg” och ”kommer kunna flyga mer än förut”, så kan vi på ett annat plan (!) notera hur Andreas Carlsson missar chansen att använda teknikskiftet till att samtidigt sätta fingret på hur viktigt det blir att ändra beteendet. Han kunde ha sagt att vi måste ”räkna med att behöver göra helt andra resval i en nära framtid” eller något liknande. För att passa på att få folk att förstå att det ideliga och slösaktiga användandet av fossila kolväten just nu driver på för en flera hundra år lång klimatförändring, som vi inte vet vad den innebär av uppoffringar för oss, våra barn och barnbarn. Han kunde ingjutit lite hopp i elflygets möjligheter, möjligen, men borde tydligt ha markerat att det tar tid att byta ut tusentals flygplan och att människan måste anpassa sig till vad planeten tål av utsläpp. Men det gjorde han inte.

Bedrövligt med politiker som försvårar för kommande beslut
Det är bedrövligt med politiker som försvårar sitt eget arbete. Politiker som inte tar ansvar, utan som bara säger det de tror att deras väljare vill höra. Och som inte tar sin roll på allvar. Är man infrastrukturminister har man faktiskt ansvar för den typ av infrastruktur som finansieras av skattemedel och som är tänkt att hjälpa industrin, kommuner och andra att göra sina delar. Varje gång en politiker mörkar hur verkligheten ser ut försvårar han eller hon för kommande politiker att ta rätt beslut.

Det finns bara en passande slutkläm på denna text: Far och flyg, Carlsson!

Länktips:
https://www.expressen.se/nyheter/ministern-vi-kommer-att-flyga-mer-an-i-dag/

Cirkulär ekonomi: Delegationens årsrapport för 2022

Delegationen för Cirkulär Ekonomi har publicerat sin rapport för 2022. (Se länktips nedan). Den här gången känns rapporten lite grand som en omstart både till form och innehåll, vilket är naturligt med tanke på byte av ledamöter och tillhörighet till Naturvårdsverket istället för Tillväxtverket. Ny ordförande sedan ett halvår är Tomas Kåberger, Chalmers-professorn med lång erfarenhet inom energi och hållbarhet. De tio ledamöterna i delegationen representerar olika sektorer i samhället. Märkligt nog har ingen av dem ekonomi som ett specialområde. Fyra VD:ar ingår, med specifikt intresse för plast, avfall, CocaCola och Secondhand. Intrycket från tidigare består, att Delegationen fokuserar på optimerade och lönsamma material- och produktkretslopp inom olika sektorer. Det är inte systemskiftet från ägande till nyttjande som står i fokus. I alla fall inte ännu.

Åtta av tio ledamöter i Delegationen för Cirkulär Ekonomi

Kort om innehållet i årsrapporten
Det som tilltalar i rapporten är att man fokuserar på väsentligheter och knyter an till EU:s planer på produktpass, föreslår ett samverkansprogram på nationell nivå, lägger fram en idé om Rot och Rut-avdrag för att stimulera cirkulära lösningar, presenterar ett möjligt Bonus-Malus-system för vissa branscher samt kopplar kravet på cirkuläritet till de stora investeringarna i Norrland. Skrivningarna är lite tydligare att det är det linjära som måste ersättas med det cirkulära och att staten behöver använda sina verktyg för att stimulera framväxten av cirkulära lösningar. Men ännu så länge går det inte att identifiera att Delegationen för Cirkulär Ekonomi arbetar för att föreslå de nödvändiga, kompletterande förändringar som skulle kunna förverkliga cirkulär ekonomi som ett reellt alternativ till den rådande linjära, omsättnings- och vinstfokuserade, ordningen.

Synliggör den nya ekonomins kvaliteter för att se konsekvenserna
Ett akademiskt, brett sammansatt, råd skulle kunna bjuda in till seminarier med representanter för civilsamhälle, folkbildning, näringsliv och organisationer för att gemensamt hitta tyngdpunkter och begrepp i den cirkulära ekonomin. Exempelvis: Vad innebär det för företag, för upphandlande myndigheter och för privatpersoner att på ett antal definierade marknader gå från ägandeprincip till nyttjandeprincip? Hela ”…as-a-service”-tanken behöver utvecklas, inte bara för mobilitet, där ju bilbranschen redan (bokstavligen) är på väg. Hur ser de nya konkurrensförhållandena ut och vilka avväganden kommer konsumenterna/nyttjarna att göra när de ska boka sig för en tjänst? Vilka typer av säkerheter, vilken tillförlitlighet, punktlighet, vilka stödtjänster, försäkringar osv kommer att efterfrågas när kunden bokar det som tidigare köpts? Vilka nya tjänsteföretag, appar och andra stödfunktioner kommer att behövas?

Nya sätt att ta betalt för värde och mervärde
Jag har tidigare listat en mängd andra konsekvenser när cirkulär ekonomi ska kunna ta plats och bli mer av mainstream. Kopplingar till moms, redovisning på företagsnivå och egentligen på all transaktionsnivå påverkas. När ska värden och mervärden som systemet åstadkommer synliggöras? När en tjänst innebär minskat resursutnyttjande – hur ska den upphandlande parten köpa in denna tjänst? Jag skrev om det intressanta exemplet med Essity i höstas, där de ska betalt för att kunden INTE får en kostnad för att tvätta lakan och INTE får en kostnad av att personal måste se till patienten och INTE behöver väcka patienten i onödan. Dessa ICKE-kostnader innebär en besparing som är värd något för sjukhuset och som blir samhällsekonomiskt värdefull, men hur ska värdet av detta handlas upp och bli momsbelagt? Vi måste ju finansiera skola och vägar även i det cirkulära samhället, så momsbefrielse är ingen framkomlig väg.

Vågar Delegationen ta täten?
Den cirkulära ekonomin innebär – med ett populärt ord – ett paradigmskifte. Och det finns naturligtvis företag och andra verksamheter som ser att de kommer att ha svårt att ställa om sin produktion och sin affärsidé till detta nya. Men historiskt har vi ständigt hamnat i dessa lägen, där den äldre verksamheten har fått ge plats för en modernare. Frågan är hur snabbt Sverige som nation ska agera för att inte tappa konkurrensfördelar när vi går in i den energi- och resurssnåla, värdeskapande ekonomi som vi kan kalla cirkulär? Vågar Delegationen ta täten i detta arbete eller vem ska agera?

Länktips: Delegationen för Cirkulär Ekonomi, årsrapport för 2022: här

Länktips: Lite kort om Essity och deras innovativa sätt att minska behovet av inkontinensblöjor med hjälp av fuktsensorer: här