Det senaste inom Q-handel

Centre for Retailing vid Göteborgs Universitet ordnar regelbundet föreläsningar om handels utveckling. Senast handlade en frukostföreläsning om Q-handel och hur detta fenomen med snabba direktleveranser samspelar med kundernas upplevda bekvämlighet. Presentationen av doktorand Johanna Rau gav på en knapp timme en inblick i en bransch under framväxt. Johanna Rau pekade på att Q-handelsföretagen riskerar att överkompensera kunderna på ett sätt som kan slå tillbaka mot företagen.

Tidsbesparande
Q-handel, på engelska Quick Commerce, finns framför allt inom livsmedelssektorn. Det går att beställa färdiglagad mat från restauranger. Pizzabud och liknande är exempel på detta. Även vanliga matvaror kan beställas, med eller utan recept, och då levereras som ett alternativ till att kunden själv tar sig till livsmedelsbutiken. Genom att mycket av beställningen kan göras på nätet kan kunden spara mycket tid på att göra sina inköp via mobiltelefon eller dator.

Snabb leverans, inga köer, enkelhet…
Bekvämligheten handlar om att spara tid, slippa köer, få leverans mycket snabbt och att hela processen upplevs som snabb och enkel. Marknaden i Sverige uppges handla cirka 2,5 miljarder kronor i år. Om fyra år bedöms marknaden kunna vara 3,6 miljarder kronor. Fenomenet dök upp ett par år före pandemin och upplevde en boost just under pandemin, då det var många som undvek att röra sig ibland andra människor och många valde att få matvaruleveranser hem till dörren.

En föraning om hur funktionsförsäljning kan se ut?
Det finns en koppling till Circulär Ekonomi i Q-handeln, genom att leveransen av de beställda varorna blir en del av inköpet. En tjänst adderas, nämligen leverans vid en viss tidpunkt, som kommer att bli allt vanligare i en tjänstefierad ekonomi. När nyttjandet, och inte ägandet, kommer i fokus blir leveranser fram till dörren allt vanligare som en del av beställningen. Skillnaden ligger naturligtvis i att pizzan måste komma fram varm och att den inte ska hämtas upp igen.

Olika bekvämlighet i butik och on-line
Johanna Rau jämförde butiksförsäljning och on-line-försäljning ur kundens perspektiv. Vilka delar av köpet uppfattar kunden som krångliga, eller omvänt, vari ligger det bekväma med förbättrad service sett ur kundens perspektiv. I butikssituationen är det köandet vid kassorna och hela processen vid kassorna som flest konsumenter ser som negativt. I andra hand är det att hitta rätt produkt som butikskunden tycker är ansträngande. I on-line-situationen är kunden mest störd av svårigheten i att navigera på hemsidor och liknande. I andra hand störs on-line-kunden mest av att det är uppstår krångel efter själva köpet. Johanna Rau betonar också att det finns en tillvänjning, en slags relativitet i nöjdheten. Kunder vänjer sig väldigt snabbt vid hur enkelt det går att göra olika saker.

Alltför mycket bekvämlighet innebär risker
I sin presentation varnar Johanna Rau för det hon kallar ”Overconvenience”, dvs att företagen erbjuder kunderna alltför mycket bekvämlighet. Just om företagen t.ex. försöker optimera leveranstider på ett sätt som egentligen inte är långsiktigt rimligt finns en risk att kunderna blir besvikna när den extremt korta leveranstiden inte kan hållas varje gång. Hon listar sex områden där det finns en risk att det uppstår negativa effekter, bortsett från att företagens trovärdighet kan bli ifrågasatt om man har väldigt olika respons- eller leveranstider från gång till annan.

Negativa effekter
De sex områden som hon nämner är
Hälsorisker
Miljöpåverkan
Överkonsumtion
Teknikberoende
Social isolering
Arbetsmiljöproblem
Översatt till konkreta exempel handlar detta om att det finns en risk att kunderna väljer ohälsosamma snabbmatsprodukter, att beteendet leder till oönskade miljöeffekter, till en orimlig överkonsumtion och mer avfall, att beteendet låser fast oss i en sårbar teknologi, att kunderna heller sitter hemma än rör sig bland andra människor respektive att personalen stressas och pressas att prestera på ett sätt som inte är rimligt på kort tid till låga löner.

”Dark stores” kanske banar väg för en motreaktion?
På samhällsnivå ser Johanna Rau dessutom ett antal negativa effekter. Q-handelsbranschen har i några fall satsat på s.k. ”dark stores”, dvs butiker som inte är tillgängliga för allmänheten, men där de har personal som snabbt plockar ihop matvaror för leverans. Den negativa sidan av detta är att de lokala butikernas trivselskapande sammanhang då kan gå förlorat. Förutom att det kan upplevas som störande med trafik till och från dessa ”dark stores”, näst intill dygnet runt. Hon pekar självklart också på miljöeffekterna av att uppmuntra till överkonsumtion. I sina slutsatser kommer Johanna Rau fram till att Q-handeln kanske kommer att bana väg för en mot-trend i form av att folk vill handla ”på hörnet” som man brukade göra, eller att man mer uppskattar bondens marknad och liknande fenomen, där upplevelsen är mer av en helhet.

Som vanligt utvecklas samhället, trender, beteenden och handelsmönster som en reaktion och en motreaktion mot vad vi upplever som dåligt respektive bra. Bekymret är vem som ska ta ett övergripande samhällsansvar? Q-handelsbolagen? Verkligen?

Staten måste ta ansvar för en hållbar ekonomi

I våras kom ”Betalutredningen”, den utredning som leddes av Anna Kinberg Batra och som handlade om statens ansvar, regler och tillsyn när det gäller våra pengar. Både de fysiska och de digitala pengarna, som vi dagligen använder. Utredningen är på över 1000 sidor. Den tog lite tid att läsa. Och måste ha tagit ännu längre tid att skriva. Vid månadsskiftet går remisstiden ut för att lämna synpunkter på utredningen. Här några kommentarer. I en kommande text kanske jag kommenterar utredningens text om en digital statlig e-krona. Jag skrev för en månad sedan om samma utredning, se länktips nedan.

Vad är pengar?
I vårt moderna samhälle har pengar blivit både en självklarhet och en nästan osynlig komponent i våra liv. Vi använder allt mer sällan de tryckta sedlarna och präglade mynten. Istället använder vi plastkort eller skickar pengar via våra mobiltelefoner till rätt mottagare. Knappt något barn har väl en spargris hemma. Bankerna vill ju inte hantera kontanter och i utredningen finns förslaget att ingen myndighet ska behöva ta emot mer än maximalt 50 fysiska mynt- eller sedelenheter. Vad händer på individnivå och i samhället när pengarna blir anonyma?

Minoriteter är inte intressanta
Det finns all anledning att uppmärksamma att ungefär en miljon svenskar är icke-digitala, dvs har inte tillgång till eller förmår använda dator eller mobiltelefon. Här finns en stor grupp äldre som på så sätt står utanför de betalströmmar vi andra ser som självklara. Och ska man ha BankID, måste man vara en betrodd kund i en bank. Snart går det inte att boka en biljett någonstans utan att bekräfta sin identitet elektroniskt. Livet blir svårare för den som inte hänger med.

Inget personnummer? Otur…
Även om man har mobiltelefon är täckningen långt ifrån perfekt. Att driva småföretag eller sköta sina affärer via mobilen kräver uppkoppling. En stor del av Sverige är utanför den sfären. Detta drabbar även säsongsarbetare, som kommer hit för att plocka bär. De har svårt att betala sin telefonräkning. Varje år tvingas en grupp gäststudenter ge upp planerna på att studera vid de svenska universiteten, för att våra system är krångliga att använda när vissa formella underlag saknas. Att få ett tillfälligt samordningsnummer som ersättning för personnummer kan ta tid. Och utan bekräftad identitet är det svårt att få en lägenhet. Utan bostad blir studierna omöjliga. Allt hänger ihop.

Suboptimeringen styr
Alla dessa praktiska delfrågor med geografi, hänsyn till kognitiv förmåga, det orimliga att kräva att alla har en dator eller mobiltelefon osv är ett uttryck för hur utvecklingen drivs av ett slags majoritetstänkande, medan minoriteter sällan är lönsamma eller intressanta. ”Skyll dig själv om du är fattig, sjuk eller bor på fel plats” tycks Marknaden säga. Staten måste rimligen balansera de orättvisor som marknadsaktörernas prioriteringar leder till. Nerlagda bankkontor, försämrad service osv hänger naturligtvis samman med ekonomiska överväganden. Suboptimeringen styr.

Var är kapitlet om en hållbar ekonomi?
Det värsta med Kinberg Batras 1000-sidiga utredning är inte att hon inte tillräckligt kraftfullt markerar statens ansvar när det gäller att korrigera för orättvisorna. Det värsta är att det inte står ett ord om det principiella ansvaret för en hållbar ekonomisk utveckling. Hållbar utveckling, har vi lärt oss i decennier, handlar om ekologi, om ekonomi och om sociala frågor. Detta har bl.a. FN-systemet ända sedan Rio-konferensen 1992 understrukit i alla sammanhang. Ingen kan ha missat det. Och ändå står ingenting i statens betalutredning om hur staten ska ta ansvar för en hållbar ekonomi.

Staten behöver på EU-nivå verka för en ny moms
Jag har tidigare skrivit en del om vad som behöver utvecklas för att ekonomin ska utvecklas i en hållbar riktning. Resurs- och energianvändningen behöver bromsas in, kraftigt, och det innebär rimligen att livslängden på produkter behöver öka, kvaliteten likaså, och att både konsumenter och producenter till stor del skiftar fokus från ägande till nyttjande. Statens ansvar blir att understödja den utvecklingen. Till exempel genom att erbjuda en beskattning som kan komplettera dagens linjära moms. Den moms som idag redovisas bygger på en linjär princip och uppmuntrar inte till återproduktion. Det är snarare så, att när momsen är summerad och betald ökar momsintäkten för staten om den senaste produkten snabbt blir sopor, så att vi konsumerar en ny vara. Så kan vi inte ha det. Och inget av detta berör utredningen med ett ord, trots att behovet av en hållbar ekonomi har varit på tapeten i decennier.

Länktips: Anna Kinberg Batras utredning SOU 2023:16, ”Staten och betalningarna” https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/statens-offentliga-utredningar/2023/03/sou-202316/  

Min tidigare text om samma utredning: http://christerowe.se/2023/09/nr992-hur-ska-vi-ha-det-med-pengarna/

Anm. Gröna Seniorer, Miljöpartiets seniorförbund, har lämnat in ett remissvar där ovanstående brister poängteras.

Far och flyg, ministern!

Infrastrukturministern i högerregeringen heter Andreas Carlsson och representerar KD. Han citerades nyligen i Expressen, där han uttalade sig positivt och optimistiskt kring flyget. Han hävdar att vi snart har elflyg i luften och att flygandet kommer kunna öka. (Länktips till artikeln, se nederst).

Flyg är inte bara flyg, ministern!
Uttalandet är felaktigt på ett antal olika sätt. Det finns förvisso små, lätta eldrivna flygplan med plats för ett fåtal passagerare redan idag. Men ska flyget klara längre sträckor och framför allt fler passagerare behöver flygplanstillverkarna hitta en rimlig ekonomi, en tekniskt tillförlitlig och lättviktig lagringsteknik och en – just det – infrastruktur och ett stödjande system som inte blint litar på marknadens förmåga att lösa alla problem.

Livslängd, avskrivning, ekonomisk förlust…
Före pandemin räknade man med att det ständigt befann sig en miljon människor i luften, samtidigt. Dvs i storleksordningen minst 6 – 8000 flygplan var samtidigt luftburna varje timme på dygnet. Alla dessa flygplan och deras minst lika många ”avbytare” på marken ägs av någon och har ett bokfört värde i en verksamhet, förväntas dra in intäkter för att täcka investeringen och ge vinst åt någon aktör. Tänker sig Andreas Carlsson att skattebetalarna ska gå in och ta kostnaden av snabbavveckling av fossildrivna flygplan? Eller hur ska den förtida utfasningen av den befintliga flygplansflottan gå till? Anm. Ett exempel på livslängd för ett flygplan är överljudsplanet Concorde som tillverkades år 1969 i 20 exemplar och gjorde sin sista flygning år 2003.

Kringparametrar och avlägsen samsyn
En infrastrukturminister borde inse att ska elflyget fungera måste det finnas laddstrukturer för batteriflyg, distribution för vätgas om planen ska drivas av bränsleceller, för att alstra elektrisk ström under flygningen osv. Till detta kommer nya internationella regelverk, utbildning av personal på flygplatser och diverse säkerhetsbestämmelser. Det går heller inte att bortse ifrån att det just nu pågår ett krig i Europa, där stridande parter knappast är intresserade av att ingå avtal. En annan osäkerhet är hur Kinas ledare kommer att agera, när de kinesiska teknologiföretagen inte får delta i de internationella stora upphandlingarna. Samsyn och överenskommelser känns avlägsna.

Vad han kunde ha sagt
Men om vi för ett ögonblick bortser från tekniska och ekonomiska invändningar mot påståendet att vi ”snart har elflyg” och ”kommer kunna flyga mer än förut”, så kan vi på ett annat plan (!) notera hur Andreas Carlsson missar chansen att använda teknikskiftet till att samtidigt sätta fingret på hur viktigt det blir att ändra beteendet. Han kunde ha sagt att vi måste ”räkna med att behöver göra helt andra resval i en nära framtid” eller något liknande. För att passa på att få folk att förstå att det ideliga och slösaktiga användandet av fossila kolväten just nu driver på för en flera hundra år lång klimatförändring, som vi inte vet vad den innebär av uppoffringar för oss, våra barn och barnbarn. Han kunde ingjutit lite hopp i elflygets möjligheter, möjligen, men borde tydligt ha markerat att det tar tid att byta ut tusentals flygplan och att människan måste anpassa sig till vad planeten tål av utsläpp. Men det gjorde han inte.

Bedrövligt med politiker som försvårar för kommande beslut
Det är bedrövligt med politiker som försvårar sitt eget arbete. Politiker som inte tar ansvar, utan som bara säger det de tror att deras väljare vill höra. Och som inte tar sin roll på allvar. Är man infrastrukturminister har man faktiskt ansvar för den typ av infrastruktur som finansieras av skattemedel och som är tänkt att hjälpa industrin, kommuner och andra att göra sina delar. Varje gång en politiker mörkar hur verkligheten ser ut försvårar han eller hon för kommande politiker att ta rätt beslut.

Det finns bara en passande slutkläm på denna text: Far och flyg, Carlsson!

Länktips:
https://www.expressen.se/nyheter/ministern-vi-kommer-att-flyga-mer-an-i-dag/

Cirkulär ekonomi: Delegationens årsrapport för 2022

Delegationen för Cirkulär Ekonomi har publicerat sin rapport för 2022. (Se länktips nedan). Den här gången känns rapporten lite grand som en omstart både till form och innehåll, vilket är naturligt med tanke på byte av ledamöter och tillhörighet till Naturvårdsverket istället för Tillväxtverket. Ny ordförande sedan ett halvår är Tomas Kåberger, Chalmers-professorn med lång erfarenhet inom energi och hållbarhet. De tio ledamöterna i delegationen representerar olika sektorer i samhället. Märkligt nog har ingen av dem ekonomi som ett specialområde. Fyra VD:ar ingår, med specifikt intresse för plast, avfall, CocaCola och Secondhand. Intrycket från tidigare består, att Delegationen fokuserar på optimerade och lönsamma material- och produktkretslopp inom olika sektorer. Det är inte systemskiftet från ägande till nyttjande som står i fokus. I alla fall inte ännu.

Åtta av tio ledamöter i Delegationen för Cirkulär Ekonomi

Kort om innehållet i årsrapporten
Det som tilltalar i rapporten är att man fokuserar på väsentligheter och knyter an till EU:s planer på produktpass, föreslår ett samverkansprogram på nationell nivå, lägger fram en idé om Rot och Rut-avdrag för att stimulera cirkulära lösningar, presenterar ett möjligt Bonus-Malus-system för vissa branscher samt kopplar kravet på cirkuläritet till de stora investeringarna i Norrland. Skrivningarna är lite tydligare att det är det linjära som måste ersättas med det cirkulära och att staten behöver använda sina verktyg för att stimulera framväxten av cirkulära lösningar. Men ännu så länge går det inte att identifiera att Delegationen för Cirkulär Ekonomi arbetar för att föreslå de nödvändiga, kompletterande förändringar som skulle kunna förverkliga cirkulär ekonomi som ett reellt alternativ till den rådande linjära, omsättnings- och vinstfokuserade, ordningen.

Synliggör den nya ekonomins kvaliteter för att se konsekvenserna
Ett akademiskt, brett sammansatt, råd skulle kunna bjuda in till seminarier med representanter för civilsamhälle, folkbildning, näringsliv och organisationer för att gemensamt hitta tyngdpunkter och begrepp i den cirkulära ekonomin. Exempelvis: Vad innebär det för företag, för upphandlande myndigheter och för privatpersoner att på ett antal definierade marknader gå från ägandeprincip till nyttjandeprincip? Hela ”…as-a-service”-tanken behöver utvecklas, inte bara för mobilitet, där ju bilbranschen redan (bokstavligen) är på väg. Hur ser de nya konkurrensförhållandena ut och vilka avväganden kommer konsumenterna/nyttjarna att göra när de ska boka sig för en tjänst? Vilka typer av säkerheter, vilken tillförlitlighet, punktlighet, vilka stödtjänster, försäkringar osv kommer att efterfrågas när kunden bokar det som tidigare köpts? Vilka nya tjänsteföretag, appar och andra stödfunktioner kommer att behövas?

Nya sätt att ta betalt för värde och mervärde
Jag har tidigare listat en mängd andra konsekvenser när cirkulär ekonomi ska kunna ta plats och bli mer av mainstream. Kopplingar till moms, redovisning på företagsnivå och egentligen på all transaktionsnivå påverkas. När ska värden och mervärden som systemet åstadkommer synliggöras? När en tjänst innebär minskat resursutnyttjande – hur ska den upphandlande parten köpa in denna tjänst? Jag skrev om det intressanta exemplet med Essity i höstas, där de ska betalt för att kunden INTE får en kostnad för att tvätta lakan och INTE får en kostnad av att personal måste se till patienten och INTE behöver väcka patienten i onödan. Dessa ICKE-kostnader innebär en besparing som är värd något för sjukhuset och som blir samhällsekonomiskt värdefull, men hur ska värdet av detta handlas upp och bli momsbelagt? Vi måste ju finansiera skola och vägar även i det cirkulära samhället, så momsbefrielse är ingen framkomlig väg.

Vågar Delegationen ta täten?
Den cirkulära ekonomin innebär – med ett populärt ord – ett paradigmskifte. Och det finns naturligtvis företag och andra verksamheter som ser att de kommer att ha svårt att ställa om sin produktion och sin affärsidé till detta nya. Men historiskt har vi ständigt hamnat i dessa lägen, där den äldre verksamheten har fått ge plats för en modernare. Frågan är hur snabbt Sverige som nation ska agera för att inte tappa konkurrensfördelar när vi går in i den energi- och resurssnåla, värdeskapande ekonomi som vi kan kalla cirkulär? Vågar Delegationen ta täten i detta arbete eller vem ska agera?

Länktips: Delegationen för Cirkulär Ekonomi, årsrapport för 2022: här

Länktips: Lite kort om Essity och deras innovativa sätt att minska behovet av inkontinensblöjor med hjälp av fuktsensorer: här

Hoppfullt om digitalisering av vård och omsorg

Kungliga IngenjörsVetenskapsakademien, IVA, ordnade ett välbesökt seminarium den 8 november i Göteborg med rubriken ”Digitalisering av vård och omsorg – möjligheter och barriärer”. Ulrika Kolsrud från Essity och ledamot i ledningsgruppen för IVA Väst lät som moderator ett antal kunniga personer på området delge sina tankar i ett snabbt tempo. Ett 60-tal personer i publiken fick en utmärkt genomgång av var frågan befinner sig och hur olika aktörer tänker kring teknikutveckling i relation till vård och omsorg. Märkligt nog nämndes inte de företag som helt fokuserar på digitala appar, typ KRY, alls under kvällen. Men seminariet gav några hoppfulla besked om man som jag letar efter exempel på förändrade synsätt som hjälper oss att vända utvecklingen.

IVA-rapport i sammanfattning
Linda Olsson inledde med en sammanfattning av vad ett nyligen avslutat IVA-projekt landat i för slutsatser. Hon redogjorde för 10 slutsatser och 7 förslag, där jag bl.a. noterade hur man betonade att integritetsfrågorna måste inkluderas och potentialen ur ett helhetsperspektiv måste tas till vara. Projektet föreslår att upphandlingsverktyget stärks, att det skapas mer utrymme för test- och innovationsmiljöer – vilket inte är lätt i en stram linjeverksamhet. Hon nämnde också hur viktigt det är att fånga upp personer i det ”digitala utanförskapet” och att skynda på arbetet med en digital infrastruktur. Man vill också använda juridiken mer proaktivt, tyvärr utvecklades inte den punkten, så vad som avses blev lite hängande i luften. Frågor kring den personliga integriteten är delvis en broms idag. Med digitalt utanförskap avsågs personer med ovana att använda tekniken, personer med olika funktionshinder och för vissa personer spelar ekonomin en avgörande roll. Däremot nämndes inte språkliga hinder, men det finns rimligen med. Det var lite överraskande, och hoppfullt, att fokuset låg på människan, inte på tekniken.

Digitalisering frigör tid
Ann-Marie Wennberg Lärkö, sjukhusdirektör vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset, betonade i sitt anförande hur vi blir fler äldre och fler sköra äldre osv. Hon ser de digitala lösningarna som dellösningar exempelvis genom maskininlärning för att snabbt och träffsäkert analysera hudförändringar, en bättre träffsäkerhet i diagnoser och att frigöra läkartid för fler kontakter med patienter. Det finns också utmaningar när det gäller kompetensfrågor, att hantera stora mängder hälsodata och att fokus måste vara att låta det mänskliga mötet få ta den tid som behövs.

Digitalisering är verksamhetsutveckling
Boel Mörck, informationsdirektör vid SahlgrenskaUniversitetssjukhuset, har en nyckelroll som ansvarig för VGR:s satsning på framtidens vårdinformationsmiljö. Hon beskrev digitaliseringen som att den till 80-90 procent handlar om verksamhetsutveckling. Digitaliseringsstrategin handlar enligt henne om kompetens, trygghet, innovation, infrastruktur och ledning. Hon nämnde fem fokusområden: att stödja medarbetarna, att göra patienten delaktig, att öka tillgängligheten, att frigöra tid för verksamheten och att hantera hälsodata. Man vill använda data på flera nivåer. Svårigheterna handlar bland annat om hur långa processer det blir och att upphandlingar som gjorts för ett tiotal år sedan snabbt blir inaktuella, samt att samverkande regioner har olika beslutsprocesser.

Viktigt att komma ihåg varför man digitaliserar
Ann Söderström, sjukhuschef vid det fristående Carlanderska sjukhuset, betonade i sitt anförande att cirka hälften av primära vårdbesök hanteras av de privata aktörerna. Hos de privata aktörerna finns resurser och även en flexibilitet i beslutsfattandet som kan vara värdefull. Det är enklare för privata aktörer att vara arena för olika pilotprojekt. Hon betonade även att motivet bakom varje digitaliseringsförslag måste vara tydligt – varför man gör något. Hon tog ett exempel där en digital sortering av sökande kan underlätta för att ge patienter rätt turordning. Det finns också skillnader i förväntningar hos personal och hos vårdsökande när det gäller de digitala stöden, liksom brister i standardisering mellan regioner.

Spännande utveckling på Essity
Axel Nordberg, direktör på Essity med ansvar för vissa utvecklingsprojekt, tog i sitt anförande upp leverantörens roll och exemplifierade med en mätutrustning som tagits fram för att mäta fuktighet. Det finns 400 miljoner inkontinenta människor i världen fick vi lära oss. Det traditionella sättet för Essity att mäta framgång är att sälja många inkontinensskydd. Men nu tycks tanken ha väckts att Essity kan erbjuda något annat som bland annat ger ökad livskvalitet för vårdtagaren, minskar spillet, minskar behovet av att tvätta nedblötta lakan, minskar tiden för personalen att byta inkontinensskydd och minskar störningarna när en patient annars väcks mitt i natten för att personal ska kolla om inkontinensskyddet är alltför vått. För Essity innebär denna teknik och detta arbetssätt en stor utmaning. När vinsten består i tidsbesparing för personalen, resursbesparing för sjukhuset, livskvalitetsförbättringar för patienten och minskad miljöbelastning i form av färre tvättar av nedsölade lakan – hur ska Essity då få betalt för sin apparatur och sin tjänst? Exemplet illustrerar, tycker jag, mycket väl hur den nya ekonomin måste bygga på värdeskapande snarare än på resursanvändning och omsättning. Det ska bli intressant att följa hur Essity utvecklar sin idé kring det man kallar Tena Smart Care.

Vad ska vi sluta göra?
Johnie Berntsson, som arbetar som konsult just inom vårdens digitalisering, tog så vid. Han tryckte på att digitaliseringen frigör tid för andra patienter, som kanske inte är så bekväma med de digitala rutinerna. Han betonade också att de digitala systemen ska ses som stödjande teknik för det som görs, att det till stor del handlar om ett hantverk och ett kunnande samt att digitaliseringen kan leda fram till frågan ”vad är det vi ska sluta göra?” Alla system måste bli intuitiva. Själv noterade jag en följdfråga i marginalen: hur ska nyttan med digitaliseringen fördelas? Ska nyttan tillfalla patienten, personalen, budgeten för verksamheten eller vem ska ha fördel av digitaliseringens effekter?

Skapa utrymme för det nya
Tomas Lindroth, forskare vid Göteborgs Universitet, var näste talare. Han lyfte att förändring och ansvarstagande byggs underifrån. I en bisats nämnde han även att VGR är Sveriges mest komplexa organisation, vilket kanske inte alla tänker på. Användargränssnittet för de digitala hjälpmedlen är viktigt, liksom att vi behöver inse att mycket av det vi uppfattar som ny teknik egentligen bara är varianter av gamla lösningar. Han nämnde robottillverkning och 3D-printning som exempel på gammal teknik i ny förpackning. Det är samtalet som formar framtiden, menar han. Och att egentligen är ordet datorisering mer korrekt än digitalisering. Det kommer att behövas ny styrning och att medborgarna involveras, liksom självklart de verksamheter som berörs. Om man skapar utrymme för det nya så kommer det nya att ta form. Ett exempel på frågeställning som vi kommer att behöva diskutera är hur egen-monitorering ska värdesättas, dvs när patienten själv tar prover eller läser av instrument. Han förde även in andra perspektiv på frågan. Ska digitaliseringen ge effektivare tidsstudier av personalen eller är uppdraget att bota ensamhet eller upplevd otrygghet hos vårdtagarna?

Ett embryo till värdefokus istället för vinstfokus
Min slutsats av seminariet blir att det finns en medvetenheten hos många om att utvecklingen eller omställningen av samhället innebär att vi behöver värdera tid, arbete och kvalitet på nya sätt och att olika former av samverkan och samtal kan leda oss dit. Konkurrenssamhället, där den starke eller den rike vinner, har lett oss fel. Det är inte den som säljer flest konsumtionsprodukter som vinner, det är inte mätbarheter på kontot som ger långsiktig vinst, det är helt andra värden som faktiskt bygger framtiden. När Essity inser hur de behöver skapa mångsidig nytta i samhället och får gensvar på det upplägget kommer något att hända. Då kan konkurrenterna stå där med sina billiga blöjor och obefintliga mervärden. När medborgare och personal involveras i vägvalen, som Tomas Lindroth var inne på, kommer prioriteringarna optimeras utifrån den mångsidiga nytta som alla vinner på. På så sätt var seminariet mycket hoppfullt.

Länktips: IVA hemsida om rapportens syfte och vidare länk till rapporten: https://www.iva.se/projekt/digitalisering-mojliggorare-i-framtidens-valfard/

Modulärt låter smart men är väl en bransch som gör ett sista ryck…

Från flera håll hör man att tiden är inne för ”små modulära reaktorer” som nästa generation kärnkraft. Det modulära innebär tydligen att det ska gå att serietillverka enheter, som därefter transporteras, installeras och tas i drift på kort tid. Små är relativt i sammanhanget. Enheterna kan generera cirka en fjärdedel av den energi som ett traditionellt kärnkraftverk levererar. Visserligen på en mindre fysisk yta, men anspråken på fysisk yta är nog inte det som avgör var dessa enheter placeras. Snarare är det frågan om en avvägning mellan den tänkta nyttan respektive risken att en olycka inträffar samt konsekvenser ifall en olycka är framme. Plus – självfallet – konkurrenskraften i pris per levererad kilowattimme el och återbetalningstakten till investerarna.

Sju dagar utan ström räcker inte om naturen säger ifrån
När man kollar vad som erbjuds idag är det två modeller som oftast återkommer i listorna. General Electric har sitt Hitachi BWRX-300 som de jagar kunder till. Ett vattenkylt verk – generation tio säger de själva – som ska ta mindre plats än en fotbollsplan, och som sägs klara kylningen av härden under 7 dagar utan extern strömförsörjning. När man tänker på vilka översvämningar som kan drabba kustområden i olika länder, t.ex. Pakistan, inser man att 7 dagar är knappt med tid för att evakuera människor i en rimlig radie från en härdsmälta.

Bara skisser – inga bilder
När jag kollar hemsidan för denna modell som anses ligga i framkant för leverans som ”SMR” slås jag av att det inte finns en enda bild av något kärnkraftverk i drift. Ingenstans skryter man om antal driftstimmar i någon testanläggning. Det finns inga uppgifter om ”tusentals oproblematiska timmar av säker elproduktion.” Man har helt enkelt inte kommit till testfasen ännu. Optimistiskt skriver man att 2028 kommer de första verken att leverera ström. Och så nämner man en handfull länder som visat intresse. Som gammal säljare ser jag genomskinligheten i argumenten. Man försöker desperat hitta köpare till en produkt som inte är leveransklar.

Prispressade lösningar är inte så förtroendegivande
I Sverige marknadsförs Hitaschi-systemet av Kärnfull Next, som på sin hemsida lyfter att tekniken bygger på samma typ av betonggjutning som används vid tunnelbyggen. Alla som sett betong användas i olika sammanhang kan relatera till Ölandsbron, till nya Hisingsbron, till sprickor och till reparationer. Så jag vet inte om just betong stärker aktierna. Och självklart skriver varken Hitachi eller Kärnfull något om livslängd på en anläggning. De svenska verk som byggdes på 70-talet ska hållas i fortsatt drift i totalt 80 år. Tillåt mig tvivla på att den prispressade BWRX-300 är designad för så lång tid. Av pris- och konkurrensskäl är det snarast så att man troligen kompromissar rätt rejält med kvalitet och livslängder på ingående delar. Så brukar det vara på en marknad.

Avfall och Putins strategi
Självklart sägs heller ingenting på någon av hemsidorna om bekymret med det uttjänta bränslet. Det ska väl underförstått ”någon annan” ta hand om. Och ingen kommentar återfinns till den ryska taktiken i Ukraina att använda kärnkraftverk som bricka i de militära strategierna för att vinna i väpnad strid. Att slå ut elförsörjning är en användbar taktik för en angripare, något som kommit i blixtbelysning under Putinkriget. Låt mig i sammanhanget påminna om att det i våras flög oidentifierade drönare vid samtliga svenska kärnkraftverk. Troligen främmande makt som kartlade hur anläggningarna ser ut. (Se länk nedan).

Blykalla har också en lösning på pappret… 
En annan innovation på SMR-området är svenska Blykalla, som har en grundidé att kyla fissionen med bly, bly som samtidigt isolerar härden strålningsmässigt. Den problematik man säger sig ha löst på pappret är korrosionen av stålinkapslingen. Det som saknas är fysiska tester. Blykalla har kopplingar till KTH och forskarna har hållit på i decennier med sin idé. De har heller ingen prototyp framme, än mindre gjort något fysiskt test och därmed heller inga uppgifter om beräknad driftstid eller olika parametrar för hur verken fungerar. I en tidningsintervju läser jag att Blykallas VD räknar med att det finns 100 länder som vill köpa tekniken. Att 100 länder skulle ha råd, utbildad personal och förutsättningar för att köpa och drifta kärnkraft låter märkligt. Och hur väl stämmer dessa tankar med det internationella icke spridningsavtalet. Det är ju tillräckligt illa att Nordkorea tycks ha utvecklat sin egna atombomb. Vilka andra skurkstater tycker vi ska få tillgång till världens farligaste teknik?

Soporna från SMR blir 2 till 30 gånger så omfattande
Det finns idag 442 kärnkraftverk i drift i 33 länder, knappt hälften av dem i EU. Branschens dilemma är att de återkommande olyckorna (Harrisburg, Tjernobyl, Fukushima…) och incidenterna innebär ökade kostnader eftersom drift och säkerhet varje gång behöver ses över och åtgärdas. Följaktligen har priset per producerad kWh el från kärnkraft stadigt ökat de senaste decennierna, medan de förnybara energislagen (sol, vind och havsbaserad vindkraft) stadigt blivit billigare. Priset ska inte spela någon roll, anser den nya svenska regeringen. Man garanterar skattemedel för att säkerställa att kärnkraften blir konkurrensduglig och branschen klarar sig. Men soporna är det ingen som talar om. En forskare har räknat på avfallsmängderna från SMR och gör en bedömning att det kan handla om mellan 2 och 30 gånger så mycket atomsopor från SMR jämfört med traditionella kärnkraftverk. (Se länk nedan).

När sätts priset?
Avgörande blir ändå ekonomin. Det börjar vid begreppet serietillverkning. Alla vet att en prototyp kostar mångdubbelt mer än den serietillverkade produkten. När kan priset bestämmas? Hur mycket test- och drifterfarenheter måste inkluderas innan en serie byggs? Här finns en helt avgörande tröskel för producenterna. Och var ska fabriken ligga? Nära urangruvan eller nära kunderna? Och hur ser föreskrifterna ut för fabriken så att inget radioaktivt material kommer på avvägar?

Förluster och risktagande
Nästa osäkerhet gäller driften. Ingen aktör kommer att vilja producera el över tid med förlust. Man vill att kalkylen ska hålla. Men möjligheten att tjäna pengar på elproduktionen hänger samman med en mängd olika faktorer. Driftstid är en viktig faktor, priset per såld kWh en annan. På samhällsnivå är det också viktigt att den som äger och driver ett kärnkraftverk kan ansvara för driften över lång tid. Det finns heller inget försäkringsbolag som är redo att teckna en försäkring för kärnkraftverk, vilket innebär att både effekterna av och kostnaderna för en olycka kommer att drabba befolkningen fullt ut.

Byarna i Afrika bör äga sin egen produktion
Ägarförhållanden och risktagande kring kärnkraft gör den till motsatsen till de lokala och hållbara lösningar som världen behöver idag. Gemensamt ägande av energiproduktionen är eftersträvansvärt för att bidra till hushållning och välfärd på en lokal och på en global nivå. För detta passar sol- och vindanläggningar betydligt bättre eftersom de inte kräver samma kringapparat, bevakning och utbildning. De kräver heller inte de investeringar eller den avfallshantering som kärnkraften innebär.

Hemska tanke: Hänger det ihop med NATO-ansökan?
Mitt i allt detta fokus på den tionde generationen av vattenkylda reaktorer (som Hitachi skryter om att BWRX-300 är) dyker en annan fråga upp på agendan. Sverige söker medlemskap i NATO. Är NATO-ansökan och den överoptimistiska tidsskalan kring idriftsättning av ny ”modulär” kärnkraft sammankopplade på något märkligt sätt? Är det så att Sverige ser en väg framåt i att – under radarn – skaffa kärnvapen samtidigt som allt fokus ligger på införskaffandet av SMR-reaktorer? Vilka avtal finns det bakom slutna dörrar? Är allt bara ett spel för galleriet? Och rollerna redan besatta? Medan allmänheten inte ska fatta vad som pågår ska Sverige få egna kärnvapen som ska placeras ut på strategiska platser och/eller säljas vidare?

Ett kallt samhälle
Det är svårt att lita på en del av politikerna, när de gör upp med partier som definitivt inte ställer upp på de demokratiska spelreglerna. Vilka krumbukter och dolda avsikter handlar de här affärerna om, egentligen? Vem är det som tjänar pengar på att staten leds av partier som inte har problem med ropen på ökad övervakning, visitationszoner, undantagstillstånd och militär på gatorna. Kärnkraften passar utmärkt in i ett hårt övervakningssamhälle, och dit vill regeringen driva oss, vare sig vi gillar det eller inte. Bara för att den är farlig måste skyddssystemen finnas på plats, kameror riggas och samhället bli kallare. Kallt som bly eller vad du vill, men mer mänskligt blir det inte.

Länktips:
General Electric och Hitachi BWRX-300: här

Blykalla-artikel med marknadsföringsprofil: tidningsartikel här

Avfallsproblematiken vid SMR: https://www.svt.se/nyheter/vetenskap/kraftigt-okad-avfallsmangd-fran-ny-karnkraft

Drönare flög över svenska kärnkraftverk: här

Påminner om den mänskliga faktorn som aldrig kan uteslutas. Här om en bortglömd dammsugare i Ringhals som kostade 1,8 miljarder kronor: här

The Circularity Gap med fokus på återbrukande av material

The Circularity Gap Report för Sverige har just presenterats. (Länk se nedan). Den visar att vi har stora flöden av material, 25 ton per person och år för att vara mer precis, som bara till 3,4 procent räknas som cirkulerade. Närmare 97 procent av de material som passerar Sverige varje år blir således med detta sätt att räkna inte en del av en cirkulär modell. Mycket av det som flödar in i landet blir energi via fjärrvärme och mobilitet för fordon. Mycket blir bara spill som hamnar på fel ställe och annat blir bestående konstruktioner, hus och infrastruktur. 3,4 procent är inget att skryta med. Som jämförelse ligger Österrike på cirka 9 procent och Nederländerna på 24 procent.

En liten men nödvändig invändning från min sida
Rapporten utgår ifrån de miljoner ton material som flödar genom Sverige varje år och som till liten del, 3,4 procent, utgörs av material som redan har varit i omlopp. För förståelsen av vad cirkulär ekonomi kan vara är det en begränsning, eftersom vi behöver se över hela samhällsekonomin, inte bara den del som handlar om mätbara ton material och fysiska produkter. Den nya ekonomin kommer att behöva utgå från utveckling av stora delar av tjänstesektorn, reparationer, serviceyrken, all utbildning, kultur osv. Allt detta kan utvecklas inom ramen för cirkulär ekonomi, men den delen kommer av naturliga skäl inte med när fokuset är fysiska flöden. Återvinningsindustrin i sina olika grenar tycks ha ett tolkningsföreträde idag när det gäller Cirkulär Ekonomi, som återkommande kommer till uttryck i olika sammanhang. Men åter till rapporten, som är värd att ta del av, naturligtvis.

Vi har särskilda förutsättningar och komplexa systemfel
Man har genom åren lärt sig att ta all statistik med en nypa salt. Det går att bevisa mycket när man väljer ut vad som ska räknas och hur det ska presenteras. Att Sverige har så låg andel återbrukat material i produktionen beror till en stor del på hur industrin ser ut. Gruvor och skogsindustri genererar t.ex. mycket avfall. Vi har stora avstånd och mycket transporter av allt som produceras. Vi bor inte lika tätt som i andra länder. Det blir många kvadratmeter boyta per invånare, särskilt när vi inkluderar fritidshusen. En bil körs 23 minuter per dygn i snitt, resten av tiden tar den bara plats och förlorar i värde. Det finns många systemfel i den komplexa välfärdsekonomi vi har byggt.

Sex områden som behöver korrigeras
Carl Jensen från RISE presenterade rapporten vid ett webbevent den 13 oktober och sammanfattade i sex områden vad vi bör ta tag i för att öka återanvändningsgraden av de 267 miljoner ton som flyter genom landet varje år. Det handlar om byggande och boende, där det finns mycket att göra. Det handlar om livsmedelssektorn där vi generellt sett konsumerar för mycket. Tillverkningssektorn kan bli bättre på att använda återbrukat material. Skogs- och gruvindustrierna pekades ut som ett fjärde område som har potential att minska, liksom mobilitetssektorn, där vi måste bli bättre på att samutnyttja resurser, för att inte tala om konsumtionen som sådan, där det finns mycket att göra.

Orsakerna
I rapporten beskrevs fyra grundläggande orsaker till de bekymmer vi har. Det handlar i korthet om lagstiftningen, det handlar om affärsmodeller som fortfarande är linjära, det handlar om att säkerställa egenskaper och kvalitet på återbrukat material och om beteendefrågor, där våra konsumtionsmönster leder till den överkonsumtion vi har idag.

Grundläggande orsaker enl The Gap rapporten

Ett steg i rätt riktning men mer behövs
Vi behöver minska konsumtionen, men i dagens politiska landskap är det ett svårt budskap att sälja in. Reklamen i olika kanaler har i decennier trummat in konsumtionen som den livsstil som vi alla förväntas sträva efter. Ekonomin i landet har inte byggts upp av ett långsiktigt och medvetet hushållande med resurser och bevarande av befintliga produkter, hus eller ägodelar. Tvärtom. Hela tillvaron, inklusive banksystemet, värderingar, säkerheter och skatter bygger på att hjulen snurrar fort och helst fortare. Tricket ligger i att vi hittar andra sätt att frikoppla material- och energianvändning från välfärdens grundbultar. Vi måste betala varandra för annat än resursanvändning.

Som underlag för förståelsen av vad vi håller på med är rapporten ”The circularity Gap Sweden” användbar. Som beslutsunderlag för politiska beslut är den mer svåranvänd, eftersom sambanden mellan ekonomi, volymer och livsstil behöver klarläggas och utvecklas.

Länktips: The Ciruclarity Gap Sweden Report https://resource-sip.se/app/uploads/2022/07/Circularity-Gap-Report-Sweden.pdf

De rika behöver de fattiga

Ska vi skapa en hållbar ekonomi måste vi förstå var vi startar arbetet. På ett internationellt plan finns stora olikheter hur de ekonomiska resurserna fördelas. Förmögenheter, inkomster. levnadsvillkor m.m. skiljer sig åt på ett drastiskt sätt. Olika länder är i varierande grad drabbade av korruption, inflation, krig, klimateffekter och andra omständigheter, som dessutom kan ha stor påverkan på hur samhällena utvecklas. Jag tänkte titta lite närmare på en koefficient som säger något om hur inkomsterna fördelas inom varje land: Gini-koefficienten. Det var italienaren Corrado Gini som gav namn åt denna koefficient, som visar hur ojämlika eller jämlika inkomsterna är i ett land.

Om gini-koefficienten
Gini-koefficienten utgår från disponibel inkomst och hur den fördelas hos befolkningen. Den tar ingen hänsyn till skattenivåer, förmögenheter eller andra omständigheter. På så sätt är koefficienten mest av intresse för att jämföra utvecklingen inom länder snarare än mellan länder. Om mycket av välfärden finansieras av skattemedel eller om t.ex. utbildning och sjukvård kostar pengar har naturligtvis stor betydelse för jämförelser mellan länder för att ge ett exempel. Att förmögenheter inte ingår innebär t.ex. att de allra rikaste i Sverige (som är oproportionerligt många) inte syns i Gini-talet för Sverige. Rikedom, välfärdsnivå och skattetryck framgår således inte av denna koefficient.

Vad innebär det att skillnaderna ökar?
Det intressanta är ändå att se utvecklingen inom olika länder. Hur lika eller hur olika inkomstnivåer har man numera i Kina, i USA, Brasilien etc? Går länderna i en riktning där klyftorna ökar eller är det tvärtom att klyftorna minskar? Vad innebär det för ett samhälle att skillnaderna ökar?

Utvecklingen i några länder under 1900-talets andra hälft

Lite intressant ur tabellen
Ur ovanstående tabell för 1900-talets andra hälft kan utläsas att skillnaderna i disponibel inkomst ökade i Thatchers Storbritannien, i Dengs Kina, i USA, Brasilien och några länder till, medan oljelandet Norge gick åt andra hållet. Man ska alltid ta statistik med en nypa salt – det finns flera osäkerheter, men diagrammet ger ändå en viss vägledning. Med stora skillnader i disponibel inkomst ökar naturligtvis de sociala skillnaderna i ett land.




Här intill syns aktuella tal för några länder. Vi kan se att de nordiska länderna ser relativt lika ut och att det ser ut att vara stora klyftor i större länder.

Toppen på ett isberg
Om vi dessutom väljer att väga in de skillnader i förmögenheter som finns inom och mellan länder synliggörs en del intressanta detaljer. I Sverige finns ingen statistik över förmögenhet eftersom förmögenhetsskatten har avskaffats. Jag skrev nyligen om Andreas Cervenkas bok ”Girig-Sverige” (se länk nedan). Han listar där Sveriges 542 miljardärer år 2021. Om vi ser miljardärerna som toppen på ett isberg av förmögenheter, så att de utgör några få promille av de rika i vårt land innebär det att det kan finnas upp emot en miljon miljonärer i våt land, vilket inte är orimligt med tanke på hur många som fondsparar och/eller sålt en bostad med rejäl vinst de senaste åren. Fastighetsskatten är ju f.ö. också avskaffad.

Lika många ”mambos” som miljonärer
2,8 miljoner svenska hushåll (av totalt 4,8 miljoner) bor i en ägd bostad, resten hyr sin bostad. Enligt SCB flyttar en dryg miljon svenskar varje år. En stor del av dessa lämnar troligen föräldrahemmet för att bo i studentbostad eller motsvarande. 250 000 svenskar är ofrivilliga ”mambos”, dvs bor i föräldrahemmet trots att de hellre vill bo själva. Enligt mäklarstatistik säljs cirka 100 000 bostadsrätter och 50 000 småhus per år. En tredjedel av bostadsrätterna och var femte villa säljs i Stor-Stockholm till landets högsta priser. Bara i Stor-Stockholm har därmed på knappt 10 år bostäder bytt ägare som skapat vinster i miljonklassen för storleksordningen 300 000 hushåll. Detta medan hyresgäster i samma områden inte kunnat tjäna pengar på sitt boende.

Fonder och börsens värde
ISK-fonderna som sjösattes 2012 har på 10 år genererat 300 000 miljonärer skriver tidningen Finansliv, som vänder sig till bank- och finansvärlden med nyheter och analyser. På 10 år har Stockholms-börsens värde stigit med 350 procent, läser jag också. Siffrorna bekräftar Andreas Cervenkas slutsats att för att bli rikare måste du vara rik. Den som har, kan få mera. Att denna utveckling spär på klyftorna i samhället är ingen komplicerad slutsats.

Vems fel är det?
Frågan är väl egentligen snarare varför förmögenhetsutvecklingen inte diskuteras ens i valtider? Hur kommer det sig att ingen ifrågasätter? De som halkar efter mest i samhällsutvecklingen är naturligtvis de resurssvaga, de som bor i s.k. utsatta områden, där kriminaliteten och våldet ökar. Och det motsägelsefulla blir att de missgynnade grupperna letar efter minoriteter och andra svaga grupper som de kan beskylla för att ”leva på bidrag” och att de ska ”skickas hem”. Som om de svagaste i samhället var skuld till de klyftor som uppstått när de rikaste blivit ännu rikare.

De rika behöver de fattiga
Högern vann valet. De rika röstade på sitt parti och de missgynnade röstade på sitt. Tillsammans ska nu dessa två högerfraktioner styra landet. Det ena partiet vill sänka skatterna, det andra vill behålla a-kassan. Det ena partiet vill privatisera mer av välfärden så att skattepengar går direkt till ägare. Det andra partiet har förstått att det kan vara värdefullt att lyssna på tongivande näringslivslobby och välja sina strider. På ett plan påminner de båda partierna om den tudelning som skett av det republikanska partiet i USA, där Trump lyckades fånga landsbygdens frustration mot etablissemanget, samma etablissemang som hukar sig i samma parti i insikt om att trumpväljarna behövs för att få kunna vinna över demokraterna. På samma sätt har moderaterna i Sverige insett att sverigedemokraterna behövs för att vinna riksdagsvalet i vårt land.

Länktips: http://christerowe.se/2022/09/nr896-last-andreas-cervenka-girig-sverige/

Läst: Andreas Cervenka: Girig-Sverige

Jag har läst Andreas Cervenkas bok ”Girig-Sverige – så blev Sverige ett paradis för de superrika”. Känslan jag får kan bäst beskrivas som en suck, eller en uppgivenhet. Cervenkas mångordiga, detaljerade, kunniga och övertygande beskrivning av hur rikedom föder rikedom och hur skillnaderna i livsvillkor för fattig och för rik växer går inte att vifta bort. Vi hade 542 miljardärer för ett år sedan enligt Cervenkas genomgång. Han listar dem för säkerhets skull i slutkapitlet. Och de är naturligtvis bara toppen av isberg.

Bankerna skapar nya pengar via lån och Riksbanken skyddar systemet 
Det går egentligen inte att bli rik på inkomst av lön är en slutsats som jag drar. Det som skapar rikedom är pengar, ägande av aktier, fastigheter och att kunna surfa på de förmögenhetsskapande vågor som andra skapar med sina investeringar, som i sin tur ofta är lånefinansierade eftersom bankerna har den säkra sits de har. Riksbankens roll i detta pyramidspel är också intressant att notera. Man kunde ju tro att Riksbanken primärt skulle bry sig om Sverige och svenskarna, men det är det finansiella systemet de skyddar, eftersom det ser ut som det gör. Nästa krasch kommer att landa på oss alla skattebetalare att täcka upp för, tro inget annat.

Jämför man sig hela tiden?
Jag är personligen ganska ointresserad av pengar som ett mål i sig. Jag vill ha ett gott liv, men det är inte mitt sparande eller mina tillgångar jag tänker på när jag relaterar till det goda liv jag önskar. Uppenbarligen är det förmögenheten som sådan som driver många att ägna tid åt att bli ekonomiskt oberoende. Kanske i kombination med jämförelser – nu har grannen köpt en ny bil eller en lyxyacht…. som om livet skulle ut på att ”vinna” i ett ekonomiskt långlopp.

Farbror Joakim skulle aldrig hinna räkna alla sina pengar
Det vimlar av detaljer och redogörelser för ekonomiska samband i Cervenkas bok, som jag skulle kunna lyfta fram. Ekonomer och aktieägare kan ha stort intresse av det som står i boken, men själv äger jag bara minimalt med fondtillgångar och jag tillhör väl på det sättet ”förlorarna” i racet. Men jag har svårt att se livet som en tävling. Var och en får hitta sitt sätt att förverkliga sina mål. Vill man bli Farbror Joakim och knappt ens teoretiskt kunna hinna räkna alla sina pengar är det väl OK, men samhället mår bättre av mindre klyftor och mindre spänningar mellan rik och fattig – inte mer.

Mer orättvisa blir svaret på orättvisorna 
En intressant passage mot slutet av boken berör det faktum att de personer som har halkat ner på den socioekonomiska rangskalan idag möts av förslag som ytterligare skulle försämra deras ställning. Dvs orättvisorna ska enligt dessa förslag mötas med ännu mer orättvisor, de redan drabbade ska t.ex. inte ha rätt till barnbidrag och liknande förslag från populister på högerkanten. Istället för att sträva efter en utjämning av livsvillkoren leder dessa förslag till ytterligare skillnader i livsvillkor. De utsatta ska känna sig ännu mer utsatta. Även förslagen om privatisering av välfärden drar i den riktningen. Bara den som kan betala eller köpa sig en försäkring ska ha tillgång till välfärden. ”Skyll dig själv om du är fattig eller sjuk” är den cyniska synen på våra olika utgångspunkter i livet. Cervenka går inte hela vägen i sin bok och pekar bara delvis på detta fenomen, men det behöver sägas – tyvärr – att tendensen och viljan finns hos starka krafter i samhället att spä på skillnaderna.

Och sedan då?
Jag vet inte hur många miljardärer som har tillkommit sedan juni 2021, då Cervenka skapade sin lista. Och det kan kanske kvitta. Det jag inte riktigt begriper är hur miljardärerna tänker använda sina förmögenheter. Hur gör man av med så mycket pengar? Finns det något rimligt sätt att använda dem? Än så länge tycks miljardärerna framgångsrikt använda sin förmögenhet till att göra förmögenheten ännu större. Och sedan då?
Någon gång ska ju framtiden, våra barn och barnbarn, betala för vår överkonsumtion av planetens resurser.

En ”frispråkig” moderat tar ställning mot marknadsskolan

Det är roligt att lyssna på kloka personer som både satt sig in i frågor, komplexiteten runt dessa och som lyckas formulera slutsatser och åsikter som bygger vidare på den kunskap de besitter. Kunnigheten och proffsigheten till form och innehåll kring viktiga ställningstaganden borde vara en självklar hörnsten i det ledarskap vi sållar fram när vi väljer våra representanter i politiska sammanhang. Extra roligt blir det att höra kloka tankar från ett oväntat håll. Som när jag nyligen lyssnade till kommunstyrelsens ordförande i Lomma kommun, Robert Wenglén (M), i den podd som Kornhall och Netz driver och som handlar om skolfrågor. (Länk – se nedan).

Ett sluttande plan när koncerner växer och säljs
Wenglén formulerar på ett tydligt sätt de skäl han ser för att ändra dagens skolsystem, som han menar inte lever upp till likvärdighetsprincipen att alla barn har rätt till utbildning utifrån sina behov. Han menar att det blir ett demokratiskt problem att myndighetsutövning – som betygssättning – sker på ett sätt som saknar politisk kontroll. Aktiebolagslagens vinstkrav står dessutom i direkt motsats till skollagen. ”Vi befinner oss på ett sluttande plan” hävdar Wenglén, eftersom det blir riskkapitalister och anonyma utländska ägarintressen som kommer att kontrollera delar av det svenska skolväsendet. I förlängningen ett hot mot riket, som även SÄPO är intresserade i. Vill vi verkligen att ”kineserna” ska sista ordet när det gäller en betydande del av svensk skola? (Är det inte illa nog att Volvo Cars ägs av ”kineserna”, tänker jag…)

Kombon välfärd och marknad fungerar inte
Välfärdssystemen är olämpliga att placera på en öppen marknad, menar Wenglén. Äldreomsorg, apotek och skolor som i aktiebolagsform ska prioritera vinst till ägarna före nytta för brukarna blir direkt kontraproduktiva, särskilt som det ger vinst till bolagen att undvika ”dyra” brukare och att – som i exemplet skolan – anställa icke-examinerade lärare. Kostnadsjakten i näringslivet kan inte appliceras på välfärdssystemen utan att något försämras – och det blir inte bolagsägarna som minskar sina krav på avkastning.

Ansvarsutkrävande på valdagen
Som kommunstyrelseordförande återkommer Wenglén ofta till den principiella frågan om rådighet och ansvar inför sina väljare. Den som har fått förtroendet att administrera kommunens verksamheter måste ha rådighet över dessa, för att kunna möta väljarna på valdagen. På så sätt låter Wenglén som en god socialdemokrat. Men han återkommer till en rättvisetanke som han menar finns i den konservativa och liberala idétradition han ser som sin, där det är samhällets skyldighet att oavsett förutsättningar ge varje medborgare en likvärdig skola, vård och omsorg.

Skola, vård och omsorg ska inte underställas marknadens logik
På en timmes samtal hinner han utveckla många tankar och jag ska inte återge hela samtalet här, men det intressanta är att Wenglén ser och inser det principiellt förkastliga med ett friskolesystem som tillåter koncernbildning, externa ägare, anonyma vinstintressen och en dränering av skolresurser på det sätt som sker idag. Och att han så tydligt markerar att välfärden inte ska underställas marknadens logik, eftersom skola, vård och omsorg inte handlar om verksamheter som kan drivas på en marknad på marknadens villkor. Dels handlar det ju om att skolan är obligatorisk, men också att vård och omsorg alltid måste bedrivas ur ett behovsperspektiv, inte utifrån hur en aktör ska optimera sina kostnader, sina intäkter och hur vinsten – våra skattepengar – ska delas ut till aktieägare.

Vi såg det inte komma
Det jag möjligen saknade i podden var någon kommentar kring de idéburna skolor som också finns utanför den kommunala sektorn. Mina barn gick i Waldorfskola när det begav sig, eftersom jag och min dåvarande fru ville ge barnen en sammanhållen skolgång baserad på de principer och den pedagogik som Waldorfskolan konsekvent tillämpar. Fram till 1992 tvingades vår skola, och de flesta andra fristående skolor, klara sin ekonomi på mycket låga och oreglerade kommunala bidrag och resten fick vi föräldrar skjuta till från skattade medel ur vår personliga ekonomi. När vi kämpade för rättvisa villkor för våra skolor hade vi inte en tanke på att systemet skulle kunna leda till avarter som de marknadsdrivna koncerner som nu sett dagens ljus. Vi såg det inte komma för 30 år sedan.

Skolan ska inte drivas av cynism utan av en strävan efter kunskap
Jag tror att tiden är mogen för ett rejält omtag i skolfrågan och att frågan är mycket lämplig för några partier att driva i valrörelsen, framför allt om man vill korrigera för de negativa konsekvenser den överdrivna tilltron till marknaden har lett till. Marknaden är cynisk och logisk, men skolan, vården och omsorgen ska inte drivas av cynism utan av av en önskan om bästa möjliga livsförutsättningar för alla – för barnen som ska ta över och för de äldre som vi har att tacka för så mycket.

Länktips: https://threadreaderapp.com/thread/1492439765014220809.html