Gabriel Zucman har fått en del uppmärksamhet för sin enkla idé att beskatta de allra rikaste, de superrika miljardärerna, så att de får betala ungefär en tredjedel av de intäkter de får från sina förmögenheter i skatt. Idag undviker de allra rikaste skatt genom olika smarta upplägg, samtidigt som deras förmögenheter växer på ett orimligt sätt. Zucman hävdar att det är vanligt att de allra rikaste ökar sin förmögenhet med sex procent per år och att det därför är rimligt att de betalar två procent i skatt.
500 miljarder har tappats bort Jag läste den lilla skrift som heter ”Miljardärsskatt så kan den införas” på cirka 70 sidor och som har ett kommenterande kapitel av Elinor Odeberg från Arena Idé. Zucmans originaltext utgår från situationen i Frankrike och det är därför bra att de avslutande sidorna finns med. Redan i inledningen sätter Odeberg skattesänkningarna i perspektiv. Hade skattetrycket i Sverige varit detsamma idag som för 25 år sedan hade det allmänna haft 500 miljarder kronor mer att fördela per år. Det motsvarar hela sjukvårdsbudgeten för ett år eller ungefär tre gånger så mycket som försvarsbudgeten. Det är således stora belopp som numera är borttagna från den offentliga ekonomin.
Bidra efter förmåga, utnyttja systemen efter behov De 46 rikaste svenskarna äger en förmögenhet lika stor som 8 miljoner svenskar innehar. Denna extrema förmögenhetsskillnad skapar problem eftersom det demokratiska samhället bygger på idén att alla bidrar efter förmåga och också har möjlighet att utnyttja skyddsnäten efter behov. Blir vi sjuka ska vi inte behöva titta efter på bankkontot om vi har råd att bli friska. När samhället blundar för orättvisor och t.o.m. uppmuntrar en orättvis utveckling skadar vi själva fundamentet för de principer som bär upp en demokrati.
Hur ser argumentationen ut? Varför ska inte de allra rikaste betala åtminstone 33 procent av sin förmögenhetsökning per år i skatt? De har ju råd med det. Och de använder ju samma vägar som vi andra, de förlitar sig på brandkår och polis på samma sätt som vi andra. Varför ska inte de allra rikaste vara med och ta en del av kostnaden för de tjänster de också är med och använder? Hur ser argumentationen ut? Varför anser de allra rikaste att de ska skyffla över alla kostnader på oss andra? Vilket samhälle får vi om den principen sprider sig till fler? Till slut vill väl ingen betala för något?
Utbildad arbetskraft På en nivå är det ju utbildningssystemet som ser till att det finns anställningsbar arbetskraft som de stora företagen kan anställa. Om nu Stefan Persson tror att han behöver duktig butikspersonal till sina HM-butiker som har kunskaper som gör dem anställningsbara är det väl utmärkt att det finns en bra skola, med bra lärare, som utbildar den personal han behöver? Eller om nu allt ska ske via e-handel behöver han väl anställa duktiga IT-tekniker och ekonomer som förstår hur systemen ska skyddas? Och deras utbildning får han idag via oss andra.
Samhället är nödvändigt Som Elinor Odeberg så träffande skriver i sin del av boken: ”De superrika har byggt sin förmögenhet på andras arbete och investeringar. På vårt arbete, Och utan det som skatterna finansierar hade de aldrig nått framgång….. utan ett starkt samhälle, inga framgångsrika företag.” Samtidigt är två procent inte tillräckligt, men det är i alla fall en början för att rätta till felen.
Jag började intressera mig på allvar för cirkulär ekonomi 2015. Under de följande åren sökte jag (och fick) bidrag för att genomföra projekt med inriktningen social cirkulär ekonomi på Ringön i Göteborg och på Orust. Det finns fortfarande alldeles för lite projekt och initiativ som inkluderar en proaktiv syn på människan i det cirkulära, där människors olikheter och kunskaper tas till vara. En annan brist är hur ekonomin är organiserad. Staten blockerar den cirkulära ekonomin.
Staten vinner på slöseri. Så kan vi inte ha det. Den linjära logiken och vinstjakten har alldeles för länge fått dominera hur vi ser på ekonomisk redovisning, ekonomisk utveckling och beskattning. Det gynnar staten, via moms-systemet, att vi konsumenter överkonsumerar och köper tio saker istället för två. Staten får också in moms snabbare om vi kasserar det vi just köpt och köper nytt istället. Lång livslängd, hushållning och kvalitet nedprioriteras av momssystemet eftersom staten får in mer moms om vi köper mer prylar. Moms-systemet blockerar på så sätt en hållbar utveckling. Vi behöver utveckla alternativ. Kanske något som relaterar till det långsiktiga värde som genereras och den nytta det ger.
Intressant med Ukraina, där nyttan står i fokus När jag tar del av rapporteringen från Ukraina (se länktips nedan) och de lyfter fram civilsamhällets roll och hur man organiserat mycket av beslutsfattande på ett decentraliserat sätt och framför allt släppt kravet på ekonomisk vinst till förmån för den nytta olika lösningar bidrar med, träder en bild fram av hur den nya ekonomin skulle kunna organiseras. Dagens ekonomiska kortsiktighet och fokus på vinstackumulering behöver ersättas av långsiktighet, resurshushållning och ett fokus på vilken nytta på kort och lång sikt en verksamhet innebär.
Momsen behöver hantera kortsiktig nytta och långsiktigt värde Istället för en moms som ökar när vi slösar med resurser borde vi ha en omvänd moms, som premierar ett långsiktigt ansvarstagande och som styr bort från felaktiga affärsmodeller. Man skulle kunna kunna tänka sig att alla betalar in en schablonskatt och därefter får möjlighet att begära tillbaka på skatten om man kan redovisa (självklart granskat och certifierat på ett rimligt sätt) att lösningen inneburit besparingar. En slags bonus eller återbäring baserad på vilken nytta en produkt gör genom att finnas och användas på ett rimligt sätt. Den nya momsen behöver på ett klokt sätt både hantera kortsiktig nytta och långsiktigt värde. Och vi kan behöva inkludera privatpersoner i systemet, så att den som bevarar funktionalitet, håller liv i en produkt, kvalitetssäkrar och vårdar en produkt utifrån vissa kriterier också kan få återbäring på schablonskatten. Det måste löna sig att ta ansvar för helheten.
Testa alternativa redovisningssätt Det behövs också en parallell redovisning för företag, som inte enbart bygger på att optimera vinst till ägare, på bekostnad av miljö, energi, resurser och allt annat som tyvärr ofta nedprioriteras av den traditionella handeln. Vi måste kunna testa andra sätt att bokföra och redovisa hur verksamheter bedrivs, så att inte allt hela tiden syftar till att överutnyttja människor, miljö och resurser. Lösningarna behöver diskuteras och testas. Vem tar upp denna boll?
Ingenjörsvetenskapsakademien, IVA, hade ett intressant webbinarium den 26 mars som skulle handla om Ukrainas drönartillverkning. Det var självklart ett stort fokus på hur Ukraina gjort för att vara så pass snabba och framgångsrika med sin drönartillverkning, utveckling av innovationssystem, upphandling, finansiering, kvalitetssäkring, uppskalning och utbildning som de varit särskilt den senaste tiden. Jag ska strax återkomma till några viktiga komponenter som jag noterade, men först en spin-off från diskussionen som väcktes av ett företag i textilbranschen som deltog.
Är det kriget som återigen visar vägen? Är det framtidens industri vi ser ta form ur det fasansfulla krigets verklighet? Är det så här alternativet ser ut till det storskaliga, centralstyrda, vinstdrivna industrisamhälle vi vant oss vid? Är det Ukraina som visar vägen ut ur det linjära och storskaliga tänket? Är det ett krig som behövs för att få oss att förstå hur vi ska organisera tillverkning, innovation och optimering av transporter, råvaruflöden och profit? Frågorna blev hängande i luften för mig.
Två forskare inledde Men först några ord om hur Ukraina klarat att utveckla en världsledande drönartillverkning mitt under brinnande krig. Maryna Brychko, ursprungligen från Ukraina, men verksam vid Blekinge Tekniska Högskola, och Pontus Braunerhjelm från Entreprenörskapsforum inledde med en genomgång av de strukturer och arbetssätt Ukraina valt.
Lärdomar från Ukrainas innovationssystem
Decentraliserat på alla beslutsnivåer Det som skiljer Ukrainas system från många andra länders är hur man valt att decentralisera allt för att skapa korta och snabba beslutsvägar. Detta har inneburit att kunskapslooparna har kunnat vara extremt korta. Erfarenheter från krigszonen har snabbt kommit tillbaka till entreprenörer och beslutsfattare, så att verklighetens funktionalitet snabbt kommit att plockas upp i de modifieringar man gjort av systemen. Allt har också byggt på en både bred och tillräckligt avancerad utbildning av många ukrainare, så att förståelsen för både mjukvara och hårdvara har varit hög.
Storskaligheten blir akterseglad I den paneldebatt som följde nämndes hur det svenska systemet bara har en beställare, FMV, som dessutom har ett stort antal regler och bestämmelser, som gör det svårt för ett innovativt företag att lyckas i Sverige. Ett slags Moment 22 nämndes, där det i praktiken blir omöjligt för ett litet företag i Sverige att lyckas förrän man är stort, och stort kan man ju bara bli om man lyckas få en order som gör att verksamheten kan växa.
Snabbt, småskaligt och kompetensbaserat Loop-systemet, där kunskapen tas till vara direkt från verkligheten, var något som gång på gång nämndes. Och hur man sjösatt program i Ukraina med syfte att underlätta diversifiering och decentralisering, samtidigt som man möjliggjort uppskalning av framgångsrika koncept. Snabbheten och kvaliteten på det som utvecklas blir på så sätt enastående, samtidigt som det naturligtvis blir svårt att hålla fast vid enhetlighet och utbytbarhet. I frontlinjen blir det därför viktigt att snabbt kunna ta till sig ny teknik och nya sätt att arbeta. Här förstod jag att den generella utbildningsnivån i Ukraina är starkt bidragande till framgångarna. Förstår man hur saker hänger ihop blir det lättare att ta till sig instruktioner.
Om vi tänker bort kriget… Det intressanta ur hållbarhetshorisont är vilka drivkrafter som tar över när det inte längre är vinstintresset, ägandet och storskaligheten som styr. I den decentraliserade affärsmiljön är närheten till ”marknaden”, nyttjaren, avgörande, och att vara relevant med kvalitet, funktionalitet och tillförlitlighet. Om vi för ett ögonblick tänker bort kriget och tänker vad av detta har med framtidens hållbara ekonomi att göra?
Är detta framtidens industri? Det en viktig tanke att släppa ägandet och vinstjakten som det primära, utan i stället att se till helheten, nyttjandet och funktionen. Hur tar vi fram produkter som löser de uppgifter vi har att lösa? Och hur ser drivkrafterna ut när kriget upphört? Vad gör att nya produkter tas fram, skalas upp tar plats i vår vardag? På vems initiativ när det inte längre handlar om ett lands överlevnad? Är det småskaliga nätverk av sammanlänkade producenter som hjälps åt att lösa konkreta uppgifter? Och hur ska ekonomin kring produktionen se ut? Finns det vinst? Systemen för redovisning och skatt, hur ska de designas? Och hur ska överskottet i så fall fördelas eller ens beräknas när användaren är involverad i utveckling, kvalitetssäkring och dokumentation?
Mycket ställs på huvudet Modellen kullkastar mycket av det vi brukar ta för självklart, men här öppnas kanske en dörr till framtiden som vi behöver analysera noga. Jag får återkomma när jag funderat ett varv till.
Ordet omställning dyker upp allt oftare. Behovet av en omställning har jag varit medveten om i åtminstone trettio år, så för mig känns det långsamt som om den nödvändiga omställningen faktiskt också kan inträffa. Visst är oljelobbyns och fossilkramarnas framgångar förfärliga, liksom hur sanning och lögn flätas samman i ett ocertifierat och okontrollerat nyhetsflöde. För att inte tala om hur respekten för kunskap ersätts av en allmän utmattning i det konstanta flödet av känslostyrd information. Men ändå. Två exempel från den här veckan flätas samman till en intressant möjlighet. Ursäkta om texten denna gång blir aningen längre än brukligt.
Ingen tillfällighet att så mycket nu handlar om omställning? Omställningsfonden, omställningslabben och en rapport som listar sju olika behov av omställning visar sig för mig nästan samtidigt. Det tyder på att frågan om omställning har börjat betyda mer i olika sammanhang. De sju olika omställningsbehoven som presenterades under en konferens om återbruk påstods där ha att göra med eller innebära: – styrning och organisering, – policy och regelverk, – platsspecifika och geografiska parametrar, – omställning för företag och/eller affärsmässig omställning, – omställning av kultur och normer, – hur vi kan behöva förändra synen på etik och rättvisa – samt omställning relaterad till konsumtion och användare.
En intensiv timme om kunskapsfronten Behovet och konsekvenserna av återbruk i bygg- och fastighetssektorn har blivit allt tydligare och konferensen sammanfattade kunskapshorisonten på ett möte på Chalmers för en fullsatt sal. På samma konferens presenterades Omställningslabben som de organisatoriska plattformar som etableras för att möjliggöra samverkan, projekt och processer. Omställningsfonden är något helt annat, men skulle kunna knyta an till de omställningslabb som utvecklas.
Lite info om Omställningsfonden Omställningsfonden presenterade sin verksamhet vid ett webbinarium i veckan. Omställningsfonden finansieras av SKR:s och Sobonas medlemmar. (SKR = arbetsgivarorganisation för Sveriges Kommuner och Regioner), Sobona = arbetsgivarorganisation för kommunala bolag.) De har resurser att hjälpa kommuner och regioner att genomföra projekt för grupper av anställda, som riskerar att friställas av olika skäl. De arbetar med kompetensutveckling och systematiskt stöd för att matcha behov och resurser på ett mänskligt plan. Omställningsfonden har även ett individfokus och kan stödja personer som behöver komplettera sin meritlista, kanske utveckla och certifiera sin kunskap osv. På ett plan gör omställningsfonden det som Arbetsförmedlingen borde göra.
Win-win på att ta tillvara resurser På Omställningsfondens webbinarium berättade de om sin verksamhet, lyfte fram framgångsrika projekt och dessutom hade bjudit in John Mellkvist, generalsekreterare vid Pluskommissionen att tala om ålderism. (Just hans föredrag kommer jag att återkomma till separat. Det var mycket intressant). Omställningsfonden når i dagsläget 1.3 miljoner anställda inom välfärdsyrken. Många av de anställda har behov av karriärlyft, kompetensutveckling och stöd på olika sätt. Behoven ute i kommuner och regioner förändras och en del av de anställda saknar kanske formella meriter, kompetenser och anställningsbarhet för utlysta tjänster. Både för kommunerna och för de anställda blir det tidsödande, oroande, dyrt och komplicerat att introducera helt ny personal. Det är smidigare för alla inblandade att kompetensutveckla befintlig personal. Samtidigt står ju inte utvecklingen still. Nya behov uppstår, inte minst som en följd av naturlig avgång och pensionering.
Flera perspektiv vägs samman Det som är tilltalande med Omställningsfondens arbetssätt är att man ser till både organisationens och den anställdes behov. Den som har arbetat en längre tid på en arbetsplats har naturligtvis samlat på sig erfarenheter och en viss rutin, som det kan vara ett slöseri att kasta bort. Många har dessutom kompetenser vid sidan av de formella krav som preciserats. Det kan ta tid att hitta det jobb eller de arbetsuppgifter som bäst matchar utbildning, erfarenhet, läggning och intresse. Vissa begrepp tolkas och innebär olika saker beroende på hur rutiner lagts upp. ”Ansvarstagande” och ”självgående” är sådana ord, som kan betyda olika saker. Den som har en ordningsam läggning kanske är perfekt till att ansvara för ett mellanlager av material, som ständigt behöver fyllas på. Den som är social till sin natur kanske ska ha mycket kontakter med brukare. Den som har ett främmande språk som modersmål kanske kan göra nytta på fler sätt. Osv.
Mjölby sparade pengar på att ta till vara kompetens Vid ceremonin den 4 februari var det just ett tolkomskolningsprojekt som uppmärksammades av Omställningsfonden. Tre modersmålslärare och studiehandledare fick hjälp av Mjölby kommun och Omställningsfonden att bli kontakttolkar. Detta gjorde att kommunen nu slipper handla upp externa tolkar, utan kan använda den egna personalen på ett flexibelt sätt. Vid samma ceremoni uppmärksammades också ett måltidsbiträde som hade blivit varslad om uppsägning, men som fick hjälp och uppmuntran att gå en kockutbildning och byta karriär relativt sent i yrkeslivet.
Matcha förväntningar, behov, resurser och förmågor Att se behov och lösningar från olika perspektiv tror jag är en nyckel till framgång när det gäller omställning generellt sett. Arbetsgivaren kan ta till vara kompetens genom att få visst stöd att genomföra de kompletterande utbildningar och processer som behövs. Arbetare säljer inte sin tid till arbetsgivare. Arbetsgivare ska inte se sin personal som förbrukningsvaror. (”You are fired…”). Samhället vinner på en helhetssyn. Mänskligt och organisatoriskt handlar det om att matcha förväntningar, behov, resurser och förmågor. Och ta till vara sådant som har ett dolt värde vid sidan av bokslut och vinstrapporter.
CMB ordnar intressanta event Allt detta om Omställningsfondens arbete hade jag med mig när jag fick en uppdatering av CMB på Chalmers i form av tre presentationer under rubriken ”Marknad och logistik för återbruk ─ var är kunskapsfronten?”. Shift Sweden är det paraply som under 10 år ska finansiera olika projekt, där bl a Vinnova, Formas och Energimyndigheten står för en stor del av finansieringen. Ambitionen är att under 10 år ställa om Sverige i fossilfri riktning och med stor medvetenhet om resurshushållning och att skapa attraktiva livsmiljöer för alla. (se länktips nedan, där man f.ö. även specifikt nämner civilsamhället). När man nu siktar på återbruk i byggsektorn är det tre skiften man vill arbeta med: (1) Från linjära byggprocesser till cirkulära affärsmodeller, (2) Från ohållbara transporter till konkurrenskraftiga alternativ och (3) Från att se och genomföra förändring i silos till att integrera den byggda miljön och mobiliteten i samma system. Man börjar med skifte 1.
Hur definierar vi ”nästan som ny”? De plattformar man använder kallas för omställningslabb, som kan ha en tematisk eller geografisk inriktning. Nya omställningslabb planeras för fullt. Målsättningen är att minska avfallsströmmarna i byggsektorn, att minska klimatpåverkan och resursanvändning samt att skapa förutsättningar för ett mer motståndskraftigt samhälle. Det behövs ett antal uppfyllda kriterier för att återbruk ska kunna bli norm. Det finns också ett behov av en viss diversifiering i hur material kan ”loopas” från demontering till nymontering. Ibland kan samma tegel plockas ner och monteras tillbaka på plats. I presentationen visades fem olika ”återbruksloopar” där den femte handlade om att tillverkaren tar tillbaka sin produkt, ser över den och sätter den på marknaden igen. Var och en inser att här krävs nya aktörer, nya rutiner, utbildningar och en mängd nya regelverk och praxis. När är en produkt ”ny” eller ”så gott som ny”? Osv, Vilka garantivillkor ska gälla och hur hänger miljödeklarationer samman med återmontage? Att slippa nytillverka minskar ju klimatavtrycket, osv.
En möjlig koppling till Omställningsfonden? Vi fick lära oss att det kommer att behövas en mängd nya tjänster och kunskaper för att detta ska fungera. Och här insåg jag plötsligt att det kan finnas en koppling till det som Omställningsfonden arbetar med. Om någon har kunskap om hur ett ventilationssystem ska fungera och ställas in, men kanske inte längre har en kropp som orkar bära och lyfta tung utrustning, så kanske det finns utrymme för en viss omskolning eller omställning av yrkesroller för att ta till vara en individs kompetens. Ett sådant synsätt kräver att vi släpper det ensidiga lönsamhetskrav som branschdominerande företag och de anonyma aktieägarna hela tiden utgår från. Vi behöver balansera ”vinst-as-usual”- tänket med ett samhällsnyttoperspektiv, som ju också saknar tydliga förespråkare. I jakten på kortsiktiga vinster och uppfyllande av prognoser finns hela tiden de röster som brukar kallas ”marknaden”. Men vem ger röst åt sunt förnuft, helhetstänk och den långsiktiga nyttan av att inte slösa bort viktiga värden?
Hur ser motkrafterna ut? Vad som heller inte hann presenteras på en intensiv timmes presentation var hur hur motkrafterna ser ut. Vem är det som motsätter sig omställning enligt det som forskarna från RISE m.m. presenterade? I Sverige har vi en oligopol-liknande situation med en handfull dominerande stora byggföretag. Det är lätt att inse att de ogärna ser en omställning, där deras vinstmarginaler och position försvagas. Så vem ska utmana dem? Vad ska få dem att vilja ”komplicera” en rivning eller ett nybygge med platsspecifika dellösningar, återmontage av tidigare teknik osv? När det är enklare och kanske kortsiktigt billigare att bara göra som man brukar göra.
Rollfördelning och redovisning Det som saknades under genomgången av kunskapsfronten, och som kanske inte rymdes av tidsskäl, var hur de nya affärsmodellerna ska ta form, av vem och hur de i sin tur ska kopplas till årsredovisningar, vinst och skattesystem. Det är viktigt att den nya ekonomin, som behöver ta form också fungerar hela vägen så att inte ”marknadens” krav på lönsamhet bromsar den resurshantering som samhället behöver. Att detta hänger ihop med ”Enough”-ekonomin, som jag brukar kalla ”lagom”-ekonomin och som Jennifer Hinton forskar på är sannolikt. Och att vi kommer att behöva ett eller ett par parallella redovisningssystem för företag är klart. Det måste möjligt att redovisa hur företagets verksamheten kan bedömas och beskattas med utgångspunkt från långsiktiga krav och värdering av bevarande vid sidan av kortsiktig ”vinst”, som inte tar hänsyn till helheten.
Ställ krav på fastigheter att ha minst två funktioner När det gäller policy- och regelverksomställningar nämndes möjligheten att via lagar ställa krav på en större andel återbrukade material i projekt, samt att möjliggöra en större flexibilitet i bygglov (exempelvis att hålla öppet för val av fönster- eller dörrpartier beroende på vad som finns tillgängligt). Det man kunde nämnt är kravet på att nybyggda fastigheter ska kunna användas på minst två olika sätt eller idén att skapa ”virtuella kommuner” för att skapa ett lagrum för kommuner att bedriva verksamhet utanför kommungränsen, tillsammans med andra kommuner.
Vi behöver en återbruksanpassad moms! När det gäller styrningsperspektivet på omställningen handlar det mycket om att etablera digitala stödsystem och digitala tjänster. Det som blir hängande i luften är naturligtvis vem som ska åta sig att etablera dessa system, med vilka kapacitetskrav och hur tillgänglighet och uppdatering ska ske osv. Rollfördelningen behöver klargöras, liksom hur ägandefrågorna (och värderingsfrågorna) hänger ihop med de material som demonterats. Är det avfall? Är det ”nästan nya ventilationskanaler” eller vad handlar det om? I vems bokföring syns de och till vilket värde? Och hur ser en återbruksanpassad momslagstiftning ut? Dagens moms är ju som bekant helt anpassad till ett linjärt varuflöde. Här krävs ett EU-anpassat nytänkande.
Ekonomi, igen! Hur demontering blir norm är också svårt att beskriva. Jag tror att här är kopplingen till hur redan brukat material ska värderas i bokföringen är en del av hur normförskjutningen kan äga rum. Så: ekonomi, igen! När det gäller företagens vardag handlar det också om hur demonterat material ska kategoriseras på ett enhetligt sätt, liksom kvalitetssäkras. Här finns säkert ett visst motstånd från leverantörshåll. De vill ju hellre sälja nya produkter än behöva acceptera att en grossist tar hand om en äldre produkt och säljer den på marknaden. Rollfördelningen för denna omställning är synnerligen oklar. Vem vill och vem vill inte se återbruk i stor skala? Hur ser motkrafterna ut och vilka delbeslut kan stödja omställningen? Så: ekonomi, igen! På konferensen listades en mängd behov och luckor som finns, bland annat dessa:
Några av de behov som nämndes på CMB-konferensen 5 feb
Lokala behov och brukarperspektiv De behov som listades ur ett lokalt perspektiv var naturligtvis fungerande logistiksystem, och återbrukshubbar för mellanlagring. Ur brukarperspektiv nämndes att det behöver bli en tydligare norm att återbrukade köksinredningar (o.dyl.) anses en naturlig del av en renovering. Ur etiskt perspektiv nämndes behovet av att ha enhetliga system för att värdera kvalitet, kulturvärden och estetiska parametrar m.m.
Bo Rothstein är en forskare med integritet. Han har skrivit många böcker och är fortsatt aktiv i samhällsdebatten trots att han kallar sig emeritus och inte längre har ett tjänsterum på Göteborgs Universitet. Jag lyssnade på ett samtal mellan Bo Rothstein och Daniel Suhonen (se länktips nedan) och det var intressanta 90 minuter som jag rekommenderar att ni lyssnar på.
Viktigt att öppna upp lagstiftningen för personalägande Samtalet berörde flera områden, men ett huvudbudskap var detta med att svensk lagstiftning borde vara mer inriktad på att främja personalägda företag. I Storbritannien, Kanada och Danmark växer antalet personalägda företag och i USA är demokrater och republikaner positiva, delvis ur olika aspekter. I Sverige får en bostad ägas och belånas med bostaden som säkerhet, men ett företag får inte köpas med framtida intäkter som säkerhet. Det får man i andra länder. Inte minst i glesbygd och där det är ont om arbetstillfällen är det kontraproduktivt att inte främja personalägande.
Utgå från tillit och inte från misstro Samtalet berör ett antal fenomen som intresserar de båda herrarna. Bland annat berörs vinstperspektivet inom äldreomsorgen. Det är svårt att teckna avtal kring verksamheter som snarare bygger på fungerande processer än på mätbara resultat. Rothstein tar också åt sig en del av äran av att Skattemyndigheten uppfattas som lösningsorienterad i relation till skattebetalarna. Han höll ett föredrag för länge sedan där han betonade vikten av att bygga på tillit och inte på misstro. Om myndigheter i sin utgångspunkt utgår ifrån att folk vill luras så finns en stor risk att all kommunikation blir negativ, men om myndigheten utgår från att alla vill ha rättvisa lägger man en grund av ömsesidig tillit. Det låter kanske flummigt och enkelt, men lyssna på samtalet så förstår ni. Det är en delförklaring till att vissa myndigheter uppfattas som mer tillgängliga än andra.
Mänskliga rättigheter överordnade religionen Bo Rothstein är född i en judisk familj även om han inte beskriver sig som religiös. Avsnittet i samtalet om Israel, Palestina och Västbanken är mycket intressant. Han är personligen inte lockad av en stat som bygger på religion utan menar att mänskliga rättigheter måste överordnas den religiösa dagordningen. Om Sverige vore en kristen stat skulle hans börd innebära att han själv klassades som en andra rangens medborgare. Han är tyvärr pessimistisk när det gäller konflikten Israel-Palestina. Och tar flyktingexempel från 1900-talet som illustration till hur destruktivt det blir att etablera permanenta flyktingläger. (Den sortering och uppdelning i ”vi-och-dom” som Tidögänget håller på med är kanske på ett sätt en sekulär variant av samma rangordning, slår det mig….).
Korruption Ett annat avsnitt handlar om korruption. 70 procent av världens befolkning lever under korrupta förhållanden och tvingas ständigt medverka till att korruptionen finns kvar. I Sverige växer troligen korruptionen i gränslandet till kriminell verksamhet, till vapenaffärer (Bofors är ett skällsord på andra språk!) och möjligen i fastighetssfären. Det talas om ”dolda bud” vid budgivning.
Det kan handla om stora företag också Men åter till huvudtemat. Tidöavtalet (!) har en passus om löntagarägda företag, men troligen inget parti som driver frågan. Men forskningen visar tydligt att pensionen blir bättre i personalägda företag. Bo Rothstein skrev redan 1984 en artikel om detta. Och det nämns också att det är många gånger företag med hundratusentals anställda som ägs av personalen. Det måste inte vara små företag. Därför talar man heller inte om ”kooperativ” utan om personalägande. Kooperativ låter småskaligt.
Ägandets syfte är centralt Diskussionen handlar motslutet en del om Meidners löntagarfonder och hur det blev MBL-lagstiftning istället. Det vi har fått är ansiktslösa och huvudlösa ägare i form av fonder, som inte bryr sig om det inflytande ägandet skulle kunna användas till, utan enbart bevakar avkastningen. Hur lätt det är att hamna fel i företagsvärlden illustreras ju av Nokia, som hade en dominerande ställning på mobiltelefonisidan innan Apple kom med sin smartphone, blir min reflexion. Om man ensidigt fokuserar på att förvalta ett kapital och göra som man alltid har gjort riskerar man som företag att snabbt bli omsprungen när marknaden och kunderna vill något annat. Med personalen som ansvarig för sin egen framtid blir lyhördheten för skiftningar i efterfrågan och kvalitet sannolikt mycket större. Lyssna på samtalet. Det är inspirerande, tycker jag.
Trump har bildat ett fredsråd, Board of Peace, där han själv ska ha ordföranderollen på livstid. Rådet ska enligt stadgarna ”verka för stabilitet, återställa pålitliga och lagliga regeringar och säkra uthållig fred i områden påverkade eller hotade av konflikter”. Avsikten tycks vara att få till stånd en arena, där han själv kan få framstå som en självklar världsledare och där han i praktiken kan få gehör för sina förslag utan att bli ifrågasatt. De länder som accepterat inbjudan till rådet och applåderar Trump är inte oväntat Argentina, Saudiarabien, Belarus, Egypten, Förenade arabemiraten, Israel, Kazakstan, Marocko, Ungern, Vietnam och Pakistan. I flera av dessa fall handlar det om realpolitik. Man inser att man behöver göra affärer med Trumps USA och villkoren för affärerna blir bättre om man håller Trump nöjd och glad.
Krig är fred och Trump är kungen Ett antal länder har tackat nej till att ingå i Fredsrådet. Bl.a, Sverige, Norge och Storbritannien. Det är osannolikt att BRICS-länderna ansluter sig, dvs Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika. Det är också påfallande orwellskt detta att krigförande länder som Ryssland inbjuds att delta i Fredsrådet. Egentligen handlar ju inte det här rådet om ”fred” på ett traditionellt sätt, utan det handlar om maktstrukturer, att göra USA stort och inflytelserikt och primärt att bemyndiga Trump på ett unikt sätt. Det är Trumps vilja som ska kunna förstärkas via det föreslagna rådet. Och det är också helt enligt statuterna klarlagt att Trump ska vara ordförande på livstid.
Maffiataktik: skrämma och hota Om Trumps maktambitioner på det internationella planet handlar om att få andra ledare att rätta in sig i ledet så kan man konstatera att alla Trumps infall inte landar som han tänkt sig. Han trodde nog att bara han krävde att få Grönland så skulle NATO-länderna böja sig för hans vilja. Det var nog ingen i Trumps innersta krets som antydde att han skulle stöta på motstånd. Att etablera en ny världsordning, där den starkes rätt hela tiden går före, trodde nog Trump själv, påhejad av sina strateger, skulle gå relativt lätt. När NATO-allierade skickade trupper till Grönland och när NATO-chefen förmodligen synnerligen inlindat kritiserade Trump för hans syn på Grönland, släppte han den tanken tillfälligt. Hans förhandlingstaktik är precis som de maffiabossar han liknar. Skrämma och hota och se hur långt det bär. Det går ju alltid att backa, tycker han.
De hemliga agenterna ska provocera fram våld Inrikespolitiskt är det ICE-agenterna, maskerade och snabbutbildade ”Gestapo”-poliser, som utgör frontlinjen i Trumps krig mot demokraterna och mot demokratin. Nu är det inte bara Renée Good som har mördats av ICE-agenterna utan nu har den unge mannen Alex Pretti, 37 år, anställd inom sjukvården, mördats för att han filmade när ICE-agenter misshandlade en annan person. Trumps syfte med ICE är dubbelt som jag ser det. Dels vill Trump visa att han kan göra gatorna säkra och få bort personer från gatorna, som han inte tycker ska finnas där. Dels vill han provocera fram våld, som gör det rimligt att använda federala styrkor för att ”återställa ordningen” och i förlängningen ställa in valen i november. Om valen inte kan hållas ändras inte kongressens sammansättning och Trump kan fortsätta styra landet på det sätt han gjort, är kalkylen.
Vad innebär detta för världsekonomin? Vi har i praktiken på ett år fått en ny världsordning. Gamla avtal och överenskommelser gäller inte säkert. Och det intressanta blir när de ekonomiska jättarna börjar ändra sin praxis. Vilka statspapper ser man som säkra? Vilka papper säljer man? Hur kommer olika växelkurser och aktiekurser att påverkas av den turbulens som nu pågår? Hur säker är egentligen dollarn som valuta? Venezuela fick betala för sin ”olydnad” att sälja sin olja i annat än US dollar. Men vad händer om fler länder slutar att betrakta US dollarn som en säker valuta att göra handel i? USA kan ju knappast invadera alla jordens länder och avsätta alla ledare? Dollarns självklara position som förstahandsvaluta kommer troligen att utmanas. Och det kommer i sin tur att sätta press på hela det ekonomiska systemet. Rusningen efter guld är sannolikt det första som sker. Samtidigt är guld opraktiskt att hantera i det digitala formatet. Man får hoppas att finns kloka personer nu på Sveriges Riksbank som ägnar tid åt olika scenarier.
Det som rapporteras från utvecklingen i USA kretsar ganska mycket om hur Epstein-skandalen utvecklas, hur Trumps tullsatser mot omvärlden slår, hur diverse ICE-trupper agerar mot den inhemska befolkningen och hur media rapporterar respektive inte rapporterar kring händelseutvecklingen. Mycket handlar om yta och om hur Trump hela tiden strävar efter bekräftelse. Är det inte krigsfartyg han döper i sitt namn är det kulturinstitutioner som ska bära hans namn eller rivningen av delar av Vita Huset som det handlar om. Två andra saker måste lyftas upp lite mer.
En ny strategisk analys Den ena är den nationella säkerhetsstrategiska analys (NSS) som Trump-administrationen publicerat. Den andra är vad som händer på global ekonomisk nivå. Båda dessa frågor behöver diskuteras mycket mer ingående och framför allt leda till att Sverige och EU vidtar rätt åtgärder i rätt tid. Mycket talar för att vi är på väg in i en ny (oönskad) världsordning, där grundläggande komponenter i det som präglat efterkrigstiden inte längre gäller. Och vi måste få en annan slags bevakning av nyheter och skeenden, där ekonomi, säkerhetsfrågor och värderingar vägs samman och stäms av med andra länder, primärt i EU, men även med Island, Norge, Storbritannien och Kanada, kanske även Australien.
Demokratiska länder ska motarbetas Jag läste en intressant analys av Anne Applebaum (se länktips nedan) när det gäller NSS. Hon lyfter fram hur USA:s nya strategi på i princip alla områden bryter mot tidigare strategiska analyser. Fienden är numera inte Ryssland, Kina eller Nord-Korea utan tyngdpunkten i det arbete som ska skydda USA ligger i att motarbeta de idéer som präglar liberal europeisk politik. Så här skriver Applebaum: ” The enemy is not a country, but a set of ideas. It is not Chinese communism, Russian autocracy, or Islamic extremism but rather European liberal democracy. This is what this radical faction really fears: people who talk about transparency, accountability, civil rights, and the rule of law. ” Låt detta sjunka in. USA ser inte längre ryssar, kineser eller ens terrorgrupper med basen i Mellanöstern som nationella hot. Utan det är de länder som står upp för mänskliga rättigheter, demokrati och en fri press som utgör faran för USA.
Kartan ritas om i realtid Jag kan bara rekommendera att ni läser Anne Applebaums text i sin helhet. När nu alla amerikanska resurser på informationsområdet styrs om från att täcka rysk, kinesisk och annan aktivitet till att medvetet underminera de länder som traditionellt håller demokratin högt innebär det drastiska förändringar i hur militär och civil underrättelseverksamhet ska bedrivas i vårt land och i de länder vi traditionellt samarbetar med. Extra komplicerat blir det naturligtvis för NATO och inte minst för danskarna, som ju har att hantera USA:s konkreta anspråk på Grönland. Även britterna behöver ta sig en rejäl men snabb funderare. Vilka underrättelsekanaler ska även framgent fungera och varför? Nu ritas kartan om i realtid. Vän blir fiende. Och vad betyder detta på detaljnivå? Vem ska veta vad och varför?
Har dollarn spelat ut sin roll som självklar energivaluta? Ett nästan lika tydligt hot finns i den globala ekonomiska världsordning som nu enligt vissa källor står inför ett systemskifte. Fossil gas och olja har sedan decennier handlats i US dollar. Det har gett USA en särställning på global nivå. Kopplingen mellan säkra investeringar i statspapper, lån, balansräkning och krediter å ena sidan och världens dominerande handel med energibärare å den andra sidan har USA kunnat använda på ett unikt sätt där valutans särställning gett dollarn en roll som ingen annan valuta har varit närheten av. Nu finns indikationer om att saudier, tillsammans med kineser och möjligen ryssar, förbereder ett systemskifte i hur olja ska beräknas och betalas. Och vad händer i det läget med dollarns värde?
Oligarker och kryptovalutor komplicerar bilden Två saker som ytterligare komplicerar hela bilden är för det första hur maktens män också i stor utsträckning berikar sig på olika sätt, via synlig eller dold korruption. Det är flera miljarder dollar som sedan Trumps tillträde har ”tillfallit” Elon Musk, Trump själv och andra. Viktor Orban i Ungern sägs berika sig på den olja som Ungern köper av Ryssland. Osv. Hur dessa incitament påverkar valutaflöden är naturligtvis oklart. För det andra behöver vi nämna spekulationerna i kryptovalutor och vilken roll dessa kan spela för den globala valutahandeln. Vem som vinner och vem som förlorar på dessa gigantiska pyramidspelsliknande flöden, bortom all kontroll, kanske vi aldrig får veta. Men det finns all anledning att tro att olika länders valutor blir brickor i ett spel, som domineras av aktörer som ingen har insyn i eller kontroll över.
Centre for Retailing finns på Handelshögskolan i Göteborg. Då och då brukar jag gå dit för att lyssna på deras senaste forskning. Det är bekvämt med gångavstånd och formatet är okomplicerat. En eller två forskare berättar under en timme vad de håller på med och det finns tid för frågor. Jag tycker att alla som bor i universitetsstäder bör ta vara på chansen att få lyssna till forskare och möta dem i verkligheten. Det är viktigt att forskare får höra andra synpunkter än de som den akademiska miljön kretsar kring.
Personifiering som respekterar privatlivet Häromdagen var rubriken Integritetsmedveten personalisering i handeln. Hur tänker och agerar företagen som vill attrahera sina kunder med anpassade erbjudanden i relation till de rimliga begränsningar som finns kring integritet och känsliga personuppgifter? Forskarna som presenterade var professor Johan Hagberg och postdoc-forskaren Patrik Stoopenberg. På ett professionellt sätt gick de igenom problemställning, metod, deltagare i projektet och sina resultat. (Se även projektinfo i länk nedan).
Stor förändring, men man blundar för tillräcklighetsekonomin Hela detaljhandeln är under snabb strukturell omvandling, eftersom internethandeln och distributionen hem till dörren, de ökande returflödena och hoten mot traditionell butikshandel är uppenbara faktorer. Forskarna nämnde inte något om hållbar konsumtion eller tillräcklighetsekonomi (se tidigare blogginlägg), men det var kanske inte förvånande. Main stream-tänket rör sig fortfarande inom det rådande paradigmet.
Hur ska all data användas och av vem? Det är ändå intressant att följa hur detaljhandeln agerar och vad forskningen ger företagen för vägledning, vilka trender man ser och hur branscher utvecklas. Även om hållbarhetspolletten tyvärr ännu inte har trillat ner och den omställning som en reducerad resursanvändning måste leda till är det flera saker som forskningen genom kartläggning och dialoger synliggör. I strävan att knyta sina kunder närmare sig är det ju viktigt för företagen att uppfattas som relevanta. Medlemsrabatter av olika slag är klassiskt. Men med AI-stöd kommer företagen att kunna forma sina erbjudanden ännu mer kundanpassat. Framför allt kommer de stora kedjorna att kunna samla stora mängder data och bryta ner dem på individnivå för att skräddarsy information/reklam/erbjudanden via mejl, sociala medier-annonser osv. Snart vet företagen mer om oss än vi själva tänker på. De globala företagen ser en enorm möjlighet i att ha kontroll över alla data, inklusive hur betalningarna sker.
En mix av integritet och kundanpassade erbjudanden Det Hagberg och Stoopenberg presenterade var på ett sätt ganska givet. Företagen i detaljhandeln kan förhålla sig aktivt eller passivt till både möjligheten med personalisering och till de komplexa integritetsfrågorna. Att det saknas vägledning och kunskaper om hur lagstiftning ska tolkas är sådant som nämndes. Många företag tvekar inför möjligheten att locka nya kunder med rabatterbjudanden eftersom det kan vara svårt att behandla nya och trogna kunder olika. Det framkom också att är svårt för företag att synliggöra att man är duktiga på att hantera integritetsfrågor. Om erbjudanden till konsumenten kommer alltför nära kan de dessutom få en negativ effekt. Någon i publiken nämnde i en kommentar att många unga numera avstår att synas på bild, som de vet kan hamna för evigt i ”molnet”.
Nya roller för aktiva konsumenter? Jag som delvis rör mig i andra tankebanor fick idén att rollfördelningen kanske kommer att förskjutas, att vi som konsumenter kanske blir mer involverade i de företag vi vill gynna. Inte enbart i form av partnerskap, som forskarna nämnde, utan att man som köpare också bjuds in att ta ansvar för sortiment, volymer och prognoser? I den småskaliga odlingen har ju sådant vuxit fram och det skulle knyta konsumenter mycket starkare till en leverantör om man inte enbart är en passiv ”medlem” eller ”registrerad kund” utan faktiskt också är med och påverkar hur verksamheten utvecklas, vilket sortiment och vilka priser som ska gälla osv.
En reaktion mot det anonyma vinstintresset? Att kunden kommer att erbjudas att hålla ordning på sina egna kunddata ligger nog i utvecklingens förlängning. Men en renässans för det genuina kooperativet med tydliga roller för gräsrötter att faktiskt vara delansvariga är en intressant möjlighet. I Storbritannien är antalet personalägda företag kraftigt ökande, kanske delvis som en reaktion på att många vill att verksamhetens överskott ska göra nytta i lokalsamhället och inte på något anonymt bankkonto i Hongkong eller på Manhattan.
Spännande med agentisk handel Mot slutet av mötet kom forskarna in på en riktigt intressant detalj, när de nämnde agentisk handel. Denna variant ligger i startgroparna för att få stort genomslag. En artificiell support kan ta emot uppmaningen att ”beställ hem två nya kuddar och ett täcke av typen X från företaget Y, så att jag har dem senast till helgen.”. Och verkställa köpet, betala och bekräfta till mig när allt är klart. AI-stöden kommer att kunna hantera allt mer av rutinärenden. I B2B-affärer kan det snart bli så att det är två datorer som gör upp om en leverans, pris och alla villkor. Detta väcker naturligtvis helt nya frågor kring det juridiska. Vem är ansvarig om något blir fel? Här finns ett nytt område att bevaka för alerta juridikfirmor. Andra kan behöva fundera över vad utvecklingen innebär för sysselsättningen.
Nästa tanke: En AI-baserad God Man som gör rutinärenden? En spin-off från agentisk handel skulle kunna vara att etablera en AI-baserad God Man för löpande rutinärenden. God-Man-problemet är minst sagt haltande, det är oklart vilka regelverk som gäller och då och då avslöjas ju tyvärr Gode Män som missbrukat sin roll och sitt förtroende. Här skulle utvecklingen kunna vara till stöd för personer som känner stor osäkerhet inför internet och betalningar utan kontanter.
Om jag skriver om ett seminarium brukar det oftast vara i efterhand. Något jag varit på eller följt på webben. Den här gången är det ett seminarium (som webbsänds) som går av stapeln om några dagar och som handlar om något som intresserar mig rejält. I beskrivningen för att locka besökare skriver arrangörerna: ” Stora klimatutmaningar och ändliga resurser innebär att återvinning, återbruk och återanvändning kommer behöva spela en betydligt större roll än idag. EU och Sverige använder dessutom en långt större mängd kritiska mineraler och metaller än vad vi själva producerar, vilket driver på behovet av återbruk av dessa även ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv. Modularisering – där system eller delsystem kan bytas ut och uppgraderas – kommer bli en nyckel till framgång. ” Det låter intressant.
IVA har samlat flera intressanta talare Eventet äger rum i Luleå och på webben den 16 september 2025 kl 15.15 till 18.00 och arrangeras av IVA. De olika talarna kommer att belysa sin syn på cirkulär ekonomi, prissättning, värdesättning av avfall, återvinning och återtillverkning samt modularisering för utbyte av maskindelar osv. (Länk till anmälan hittar ni längst ner. )
Delrubrikerna andas nytänkande Rubriken till seminariet är troligen satt för att locka de sedvanliga personerna, men jag anar av delrubrikerna på dagordningen att man tänker spänna bågen ganska rejält och hjälpa industrin och deras beslutsfattare att förstå vilken typ av nytänkande som måste in för att vi ska klara den samtidiga omställningen, där det handlar om klimathotet, resursanvändningen, det geopolitiska läget med större osäkerheter och en snabb omstrukturering av många fält, där AI kommer att spela roll.
En ny metod för redovisning Men ändå. Det är något fundamentalt som saknas. Alla vet att det är ekonomin och avkastningsprognoserna, return of investment, börskurser och traditionellt ekonomiskt tänkande som fortfarande styr vad som sker. Ingen utmanar på allvar de ekonomiska mekanismer som genomsyrar alla offentliga och näringslivskopplade budgetbeslut. Kortsiktighet gäller. Det är fortfarande ”BNP-logiken” som styr var pengarna landar. Även om delrubrikerna talar om andra sätt att prissätta, andra sätt att värdera, så är allt fortfarande inkluderat i den redovisningstradition som gäller sedan 80 år och där korta vinster hela tiden går före det långsiktigt riktiga.
Vem ska säga att vi tänkt fel i 80 år? Så vem ska utmana systemet? Hur ser det seminarium ut som allvar ritar upp en annan spelplan för de dellösningar som är på gång? Det är knappast experterna som verkar inom olika branscher som kommer att ifrågasätta sina egna chefer och styrelser. Vem ska sätta ner foten? Det är knappast de politiker som ständigt upprepar mantran om ökad tillväxt (BNP-måttet) som plötsligt kommer att säga att de tänkt om. Så vem ska säga att nu vänder vi blad och öppnar upp för alternativa sätt att redovisa företagens, fondernas, bankernas och nationernas verksamhetsutveckling? Vem ska säga att vi gjort fel i 80 år som trott att marknadens kortsiktighet skulle klara att väga in planetens och framtidens behov av långsiktighet?
I tur och ordning… för helheten Jag kommer naturligtvis titta på seminariet och glädjas åt de fenomen som drar åt rätt håll. Men det är själva spelplanen som är fel. Om vi fortsätter att spela Fia med Knuff (marknadens hänsynslösa utslagning) i tron att det är det spel som hjälper alla spelpjäser att nå sina mål så tror vi fel. Vi lägger i själva verket ett pussel, där alla bitar behövs för att bilden ska bli hel. Och tärningen i Fia kan ersättas med att var och en lägger sin bit i tur och ordning eftersom det är helheten vi alla behöver och eftersträvar.
Länktips: IVA-seminarium 16 september 2025 i Luleå och på webben: här
Det är ekonomin som styr hur världen utvecklas. När olika intressen står mot varandra kan man konsekvent utgå ifrån att starka finansiella intressen oftast drar det längsta strået. Det är inte bara i USA som andra hänsyn än kortsiktig ekonomisk vinst får stå tillbaka. Under hela 1900-talet och med fortsättning in i vår tid har resurser, särskilt naturresurser, setts som exploaterbara hävstänger för ekonomin. Det gäller mineraler, oljan och andra fossila tillgångar, men också exempelvis skogen och fiskbestånden i världen. Trålning i Östersjön ses som något bra, även när ekosystemen riskerar att krackelera.
Kvalitet är viktigare än kvantitet Anders Wijkman skrev i somras en viktig DN-debatt-artikel (länk se nedan) som pekade på det bakvända i att vi fortfarande mäter ekonomin i något slags bruttosammanhang. Alla varor och tjänster slås ihop och kallas BNP. Oavsett om det som utförs handlar om att asfaltera grönytor eller att sälja och sprida PFAS-bemängda bekämpningsmedel mot skadedjur i vårt jordbruk. Vi behöver andra mätetal, skriver Anders Wijkman, där det blir möjligt att synliggöra kvalitet i stället för kvantitet och sociala faktorer ges ett utrymme för att mäta hur välståndet utvecklas över tid och på ett rättvist sätt. Idag halkar många länder efter och även i de rika länderna ökar klyftorna. Istället för ”trickle down” som Thatcher lanserade borde vi tala om ”trickle up”, skriver han. Detta eftersom det är de rikaste som gynnas av den ekonomiska utvecklingen.
Wellbeing economy for all Anders Wijkmans artikel har flera relevanta och intressanta hänvisningar till aktuell forskning och till internationella rörelser. Han nämner ”Wellbeing economy for all” som ett exempel på hur planetens och välbefinnande kan sättas i centrum som alternativ till dagens mainstream-ekonomi. Intressant är att organisationen har kopplingar till ett antal länder på högsta nivå. Det räcker inte att vara överens om målet, det behövs ju konkreta steg i verkligheten för att något ska hända. (Se länktips nedan). Det finns också forskare som ägnar en hel del tid åt att synliggöra och testa andra ekonomiska modeller. Ett inspirerande exempel är den forskning som bedrivs av Jennifer Hinton i Lund och som för enkelhets skull kan kallas ”lagomekonomi”.
Lagom är ett bra ord för en rimlig takt Det mest rimliga är ju att vi anpassar produktion, användning, ägande och återvinning av resurser till våra långsiktiga behov. Idag låter vi ”ekonomin” gynnas av att överproducera, överkonsumera och överbelasta planeten med det vi orsakar av skräp, inte minst plastfragment. BNP ökar när vi gör av med onödigt mycket energi, tar upp onödigt mycket råolja, producerar onödigt många produkter, köper onödigt många varor och slänger onödigt mycket på sophögen. Det måste gå att bygga en ekonomi som genererar en rimlig balans mellan behov och resurser på global nivå. Det teoretiska fundamentet för denna lagomekonomi är sådant som Jennifer Hinton och andra ägnar tid åt. För mig illustrerar detta med lagomekonomi kärnan i det som ”Cirkulär ekonomi” borde handla om. Inte att samla in mer och mer plast för att göra nya produkter av gammal plast. Det ska vi också göra, men ekonomin är det centrala i sammanhanget.
Vi kan inte fortsätta att sabotera för kommande generationer Nästa steg måste vara att vi skyndsamt breddar utbildningen på våra handelshögskolor och i ämnet ekonomi. Det duger inte längre att enbart utbilda i hur den gamla slöseri-ekonomin fungerar. Vi har begränsat med resurser, vi kan inte tillåta oss att sabotera miljön och människors livsvillkor för att gynna ett fåtal kapitalägare. Välfärden ska byggas genom att vi använder produktionsresurser och skatteinstumentet på ett klokt sätt. Inte genom att sabotera för kommande generationer. Hushållning är vad det handlar om. Spara den under miljoner år lagrade råoljan för kommande bruk, fasa ut förbränningen skyndsamt och skapa regelverk som ålägger industrier och producenter att ansvara för hela livscykeln kring det de producerar.
Företagen måste lära sig att bädda sängen Det är ungefär som när vi kräver att våra barn lär sig att bädda sängen, torka disken och städa upp efter sig, måste företagen ta hand om konsekvenserna av det de producerar. Vi kan inte låtsas att planeten är en gigantisk soptunna, där det är fritt fram att skräpa ner och förstöra livsmiljön för kommande liv. Akut handlar det om ämnen som PFAS och andra kemikalier, och på sikt måste vi säkerställa att allt som produceras kan ingå i kontinuerliga produktionscykler. Återbruk på riktigt. Där ekonomin tyglas så att den bygger en rättvis värld, där majoriteten människor får det bättre. Den egoism och girighet som präglar mainstream-ekonomin idag hör hemma i en annan tid och har inget med framtiden att göra.
