Monthly Archives: december 2020

Om reservplan – tilltro – nollutsläpp

Posted on by
Reply

År 2020 kan strax läggas till handlingarna. Ett omtumlande år, då världen ställdes inför en pandemi av sällan skådat slag. Forskarna hade länge varnat för risken, men när viruset slog till blev det ändå uppenbart hur de flesta länder var oförberedda på virusets framfart och dess inverkan på samhället. Det rimliga är inte att samhället kopierar näringslivets slimmade ”just-in-time”-modell för beredskap och förråd, utan snarare att vi tar höjd för det oväntade. Allt kan inte budgeteras och prognostiseras. En del av samhällets resurser måste finnas tillgängliga för det oplanerade.

Reservplaner för extrema lägen
Framför allt måste det finnas en beslutsmodell för krishantering. Det oväntade och det oplanerade måste kunna hanteras på ett icke-konventionellt sätt. Beslut och ansvarsgränser för beslut behöver tillfälligt kunna tas respektive identifieras på ett mer behovsrelaterat sätt, utan att rättsstatens och demokratins principer åsidosätts. Granskande instanser kan finnas vilande för att aktiveras när exceptionella lägen inträffar. Vi har sett hur svårt de styrande har att hantera ovanliga incidenter: Estoniaförlisningen, tsunamins effekter in Thailand och nu Covid19. Varje gång har våra myndigheter haft svårt att snabbt agera på det oväntade. Det behövs en beredskap på samhällsnivå och på samordningsnivå.

Lögn och sanning har blivit lika mycket värda
Det andra som tyvärr blivit uppenbart under året är hur informationsöverflödet och tillgängligheten till masskommunikation kan användas i destruktiv riktning. Konspirationsteorier, hot och samhällsfarlig verksamhet tar plats samtidigt som vetenskap, forskning, sanningar och avgörande kunskaper om sakförhållanden trängs undan av bagateller, lögner och propaganda – även i de länder där det fira ordet hyllas. Tyckande och känslor ges lika stort utrymme som välunderbyggda påståenden. En president i USA underminerar medvetet tilltron i samhället för att på så sätt slippa att bli granskad och slippa ansvar. I förlängningen finns tanken att skapa sådana motsättningar i samhället att någon ( han själv) måste ingripa med auktoritära metoder för att bringa ordning i samhället och därmed åsidosätta demokratin. Det är så de högerextrema ser sin chans.

Cyberattacker och troll är billigare än vapen
Troligen upphör trumps presidentskap om tre veckor (såvida han inte lyckas få till en sista-minuten-kupp i kongressen). Men skadan är skedd. Miljoner amerikaner litar mer på de lögner de vill höra än på de faktiska sanningar som finns att ta del av. Det fria demokratiska samhället gräver på detta sättet sin egen grav, och auktoritära ledare som Putin, Xi, Erdogan m.fl. kan lugnt sitta still och titta på, när demokratin i USA förgör sig själv. Lite cyberattacker och några troll på nätet är klart billigare än vapenskrammel och krig.

Nollutsläpp är bara en liten dellösning
Den tredje frågan som blivit allt tydligare under 2020 är klimatfrågan. Vi har nu nått 1,2 graders temperaturhöjning i genomsnitt. Det talas om åtgärder, och mål för nollutsläpp. Men ingen nämner att uppvärmningen fortsätter även om vi når nollutsläpp av fossila bränslen. Nollutsläpp innebär bara att tillförseln av ytterligare koldioxid avstannar och att ökningstakten av uppvärmningen bromsar in. Uppvärmningen fortsätter även efter att vi nått nollutsläpp. En liknelse kan illustrera detta: den som ligger i sängen blir varm av sitt täcke och allt varmare av varje täcke som läggs på vederbörande (mer CO2). Men även när sista täcket lagts på fortsätter personen att bli allt varmare under alla lager av täcken. Det enda som löser problemet är att de onödiga täckena avlägsnas. Dvs att vi minskar halten koldioxid i luften.

Ekonomer diskuterar krisen

Posted on by
2

”Statens roll i kristider”, ett webbinarium till minne av nationalekonomen Assar Lindbäck. Så rubricerades en inbjudan från IVA, inte sjukvårds-IVA utan Ingenjörsvetenskaps-akademin, till den 15 december. Bland talarna fanns storbanks-VD:ar, forskare, vice riksbankschefer och pålästa sakkunniga som skulle tala om ekonomisk krishantering. Det intresserade mig, eftersom det kanske är allra mest intressant att höra vad de inte säger och om någon skulle våga att vara självkritisk. Makroekonomer lever i en särskilt omhuldad bubbla, där det sitter långt inne att erkänna systemfel . Deras domän är ju själva spelplanen för både politik och företagande.

3,5 % av BNP utgör krisbranscher i Sverige
Många paralleller drogs naturligtvis till 90-talskrisen, där Assar Lindbäcks kommission bidrog med konkreta förslag. De flesta som jämförde 90-talets ekonomiska kris med dagens pandemiorsakade inbromsning såg skillnaderna. Annika Winsth från Nordea visade ett par intressanta bilder. Alla branscher krisar inte i pandemin. 3,5% av BNP krisar och där finns turismen, hotell, restauranger, kultursektorn, taxi, flyg osv. Men resten av näringslivet tuffar på i ganska bra takt sett ur strikt ekonomiskt perspektiv. Hennes poäng är att statens insatser för att hjälpa företagen inte borde vara generella utan mer selektiva. Här ligger förmodligen en svår definitionsfråga inbakad: vilka branscher krisar? Statens och lagstiftarens ambition att vara konkurrensneutral och generell utmanas av verklighetens selektiva påverkan på olika verksamheter.


3,5 % av BNP är i kris enl Nordea

Några logiska tankar
Gunnar Wetterberg, historiker känd från TV, nämnde behovet av att hitta ett bättre samspel mellan sjukvård och omsorg. Han förordade även att A-kassan görs om till en del av socialförsäkringen. Möjligen har han förståelse för de tankar om ”basinkomst” eller generellt trygghetssystem som Finland har testat och som diskuteras allt mer.

Hur får vi företagen att ta mer ansvar?
Karolina Ekholm, vice riksbankschef, förde ett intressant resonemang om minusräntorna. Hon hävdade att ingen vet varför vi har dessa (!). Hon betonade också att OMX-index inte säger något om krisbranscherna och menade att vissa av regeringens stödåtgärder har gått för långt. Hon påpekade också att stödåtgärderna inte ger företagen incitament att ta ansvar. Detta är kanske det viktigaste uttalandet från webbinariet. Hur får vi företagen att ta större ansvar för helheten?

Forskare med några påpekanden
Nils Karlson, forskare och VD för Ratio, påpekade att EU idag är en betydande del av det vi brukar kalla staten. Och varnade också för svårigheten att återställa de regler och stöd som tillfälligt införs i kristider. Han tog värnskatten som exempel på detta. John Hassler, forskare vid Stockholms Universitet nämnde att försäkringar ofta leder till större risktagande. ( Osökt kommer jag att tänka på munskyddsdebatten i Sverige, hur munskyddet kan ge bäraren en omedveten känsla av att kunna ta större risker i mötet med andra människor…)

Riskbedömning och avvägda insatser är två olika saker
Gunnar Wetterberg hade annan viktig poäng som måste nämnas. Att det bästa vore att dela upp ansvaret för riskbedömning och ansvaret för att göra en konsekvensanalys av olika åtgärder. Wetterberg satte fingret på den otydlighet som det innebär att Folkhälsomyndigheten ska bedöma risker och hot samtidigt som de ska motivera ställningstaganden som hanterar dessa risker. För mig framstår denna kritik som snarlik den som kan riktas mot försäkringsbranschen. Försäkringsbolaget bedömer omfattningen av den skada jag drabbats av och tar i nästa stund på sig en annan roll och blir den part i målet som ska ersätta mig för skadan. Det blir otydligt när risker och skador bedöms av samma instans som ska hantera konsekvenserna av det som hänt.

Nästa kris?
Nämndes inte andra kriser? Jo, så småningom nämndes klimatfrågan. Någon varnade för att försöka lösa flera kriser på en gång. Någon annan nämnde åtminstone att vi behöver använda uppgången i ekonomin till att investera i klimatåtgärder. En tredje ville inte svara på om SAS ska särskilda krav på sig för att få tillgång till stödpengar. Intrycket blev att först ska ekonomin ”normaliseras”, sedan kan vi se om det blir läge att göra något åt klimatfrågan. Krismedvetandet hos debattörerna tycks inte vara utbrett. Det är som om de inte har lyssnat på Guterres, Greta eller påven. Eller att de inte tänker på sina egna barn och barnbarn. Det är enklare så.

Länktips: Eventet här

Vad menas med samhällskontrakt?

Posted on by
Reply

Vad menas med samhällskontrakt? Frågan aktualiserades för mig när jag tog del av Entreprenörskapsforums och samarbetsorganet Nystas seminarium den 10 december om civilsamhället. (Länkar se nedan). Samhällskontrakt är ju egentligen inget formellt eller juridiskt bindande avtal mellan parter. Det är snarare en självklar plattform för olika parter, där alla respekterar och upprätthåller varandras roller och initiativ.

Blockering
Så vad menas med ett nytt samhällskontrakt? Och varför behövs det? Vad i det ”gamla” samhällskontraktet har gått förlorat eller blivit otillräckligt? Vilka komponenter är det som saknas i samhällskontraktet för att det ska fungera? Och när är samhällskontraktet färdigt? Mitt intryck blir att begreppet i sig kanske är vällovligt använt, men genom att fokusera på det blir det mer av ett hinder än en lösning. Det är som att insistera på att en fest ska bli rolig: ”Nu ska vi ha riktigt roligt på den här festen….” – lite krampaktigt formulerat eftersom risken finns att festen inte blir så kul. Att i efterhand konstatera att festen blev rolig är något annat än att på förhand frambesvärja trivsel och glädje.

”Nu ska vi ha roligt” blir inte roligt
Halvabstrakta begrepp som samhällskontrakt riskerar att leda oss fel, menar jag. Det är inte genom att på förhand fokusera på inofficiella framgångar som framgången uppnås – det är att konkretisera olika initiativ, som senare i backspegeln kan ses som exempel på hur helheten formades.
Det är inramningen, idéerna och överraskningarna som gör festen rolig, inte att säga att ”nu ska vi ha roligt”, för att dra analogin ett varv till.

Civilsamhället har en viktig roll
Samtidigt – det är lovvärt och bra att civilsamhället mobiliserar. Det behövs och det är hög tid. Vi har länge haft en dominerande bild av en dualitet i Sverige. Antingen ska det offentliga lösa våra samhällsproblem, eller så ska marknaden göra det. Vänster-höger, lite förenklat. Och ingen har pekat på vilken roll civilsamhället har och kan utveckla i detta. Polariseringen i offentliga lösningar eller marknads-dito har blockerat ett nyanserat samtal om hur civilsamhället, medborgarna, föreningslivet etc kan göra nytta.

Multi Helix
I decennier har det från myndighetshåll och från forskare talats om ”triple helix” som en förankrings- och beslutsmodell där det offentliga, näringslivet och forskningen möts och formar processer och beslut. Som om det räcker. Som om resten av samhället inte spelar någon roll. Motbilden brukar jag kalla Multi Helix och illustrera med tolv aktörskategorier enligt bild här intill. För att få grepp om och få förankring av de förändringar som samhället står inför går det inte längre att enbart tänka top-down. Delaktighet och fördelat ansvar är avgörande.

Jag kommer återkomma till den här frågan. Ska vi uppnå hållbar utveckling måste vi involvera samhället i sin helhet och på riktigt.

Länktips:
Stiftelsen Entreprenörskapsforum https://entreprenorskapsforum.se/
Nysta nysta.nu
Seminarium 10 december länk här
Exemplet Leuven http://christerowe.se/2020/11/nr747-cirkulara-leuven-ett-exempel/


Forts Agenda 2030 kommentar

Posted on by
1

Det är bra att världens länder enats om de 17 globala hållbarhetsmålen och en agenda för 2030. Det samtalet på KTH den 8 december nämner är kanske ännu viktigare. Att vi behöver fokusera mer på HUR målen ska kunna uppnås och VARFÖR. Och även att det är riktningen som viktig – inte måluppfyllelsen. Samtidigt behövs andra saker hända. Det räcker inte att FN formulerar 17 viktiga delområden med 150 specifika under rubriker.

Dags att fördela rollerna inför julen
Det är som att en skafferiinventering räcker för att få till ett gott julbord. Någon behöver ta fram receptet på den hållbara utvecklingen, någon tänka ut vilka rätter som ska lagas, vem som ska tillaga vad och i vilken ordning, samt vem som ska bjudas in att smaka av julbordet, den färdiga anrättningen. Om Jansson inte räcker till alla – vem ska avstå? Och vem ska betala för kalaset, respektive diska efteråt? Onkel Sam som försåg sig orättvist mycket förra julen – ska han nu stå sist i kön?

Motkrafter och viktiga frågor
Motkrafterna måste diskuteras mera. Vem är det som motsätter sig Agenda 2030? Och varför? Kan detta motstånd konkretiseras och personifieras? Går det att demaskera de ”onda krafterna”, få trollen att spricka i solljuset? Vem är fienden? Det talas väldigt lite om det. Ohållbara verksamheter måste fås att ställa om och vi måste identifiera och noga diskutera de målkonflikter som KTH-forskarna nämnde. Om den gamla tillväxten på samma sätt som förut är ett av problemen, kan inte denna tillväxt vara lösningen på Mål 8. Vilken slags tillväxt kan vi inkludera i hållbarheten? Är det OK att tillväxtens effekter bidrar till ojämlikheten i världen? Är det OK att tillväxten bidrar till resursslöseriet, vattenbristen, hungern och flyktingproblemen? Hur ska den ”gamla” tillväxten transformeras för att bli hållbar utan att den fria konkurrensen förespråkare och andra börjar kalla allt för kommunism? Vi måste kunna adressera ägandefrågorna, vinstdelning, värdekedjor och ett nytt skattesystem som bygger på långsiktiga behov snarare än kortsiktiga.

Moralisk kompass
Agenda 2030 och de 17 målen kan lätt bli en slags modern version av 10 Guds bud. Med den stora skillnaden att de 17 målen inte på något sätt vägleder i de moraliska ställningstaganden som människan som individ och som samhälle står inför. Under de senaste 4-5 åren har vi tydligt sett hur det går om lögnen och misstron ges alltför stort utrymme i ett samhälle, som i USA. Om tillräckligt många inte bryr sig om sanningen, utan hellre baserar sitt agerande på fördomar, raseras snart det som håller samman ett samhälle. Fiendskap och polarisering leder till splittring i ett skede, då samarbete och samverkan är viktigare än någonsin. Civilsamhället måste nu träda fram och ta ledningen, precis som forskarna på KTH påpekade.

Länktips: https://christerowe.se/2020/12/nr751-referat-agenda-2030-malen


Referat: Agenda 2030 målen

Posted on by
1

Hur ska vi se på Agenda 2030 och de 17 SDG-mål som FN beslutat om? Är de möjliga att uppnå? Vad menar vi egentligen med hållbar utveckling? Finns det aspekter av målen som inkluderar målkonflikter som vi inte uppmärksammar tillräckligt?

8 december på KTH
KTH, Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm, anordnade den 8 december ett websänt panelsamtal med två forskare, Elisabet Ekener och Pernilla Hagbart, som gav sin syn på hållbarhetsmålen. Initierat och tydligt gav de exempel på hur vi kan förhålla oss till målen och vilka förväntningar vi kan ha. Drygt 200 personer följde eventet live och den som vill se det i efterhand kan hitta det på KTH:s hemsida. (Då kan ni också se och höra vem som sa vad – det framgår inte riktigt av nedan noteringar).

De 17 målen som FN antagit

Vem ska göra vad?
Det är bra att det finns globala, överenskomna mål på 17 områden. Men det oklart vem som ska åtgärda problemen eller ska se till att målen uppfylls. Det är bra att ramverket finns, uppgiften synliggjord, men det är oklart vem som har vilket roll i uppfyllandet av målen. Var är vi just nu? Hur långt har vi kommit i uppfyllandegrad?
Några gånger under panelsamtalet fick vi som deltog medverka i en enkät, bl.a. om vilka mål vi prioriterar. Det var ganska jämnt fördelade svar. Men ett mål stack ut – målet om klimatfrågan. Detta mål hade många markerat.
Det nämndes att målen många gånger är ospecifika och att det kan finnas synergier som påverkar hur snabbt målen kan uppnås. Att lösa problemen kring hunger, vatten och utbildning är ju exempel på frågeställningar som snabbt blir förutsättningar för uppfyllandet av flera andra mål.

Konflikter och historisk skuld
Det finns också uppenbara målkonflikter. Tillväxt kan t.ex. stå i konflikt med andra mål. Det nämndes det svenska målet att bygga ut Arlanda flygplats som kan stå i motsats till målet kring klimatförändringarna. Vad som menas med hållbar tillväxt återstår att precisera. Det kan finnas dominoeffekter mellan målen som gör att den ena måluppfyllelsen försvårar en annan. Och när investeringar ska göras finns frågan om solidaritet mellan rika och fattiga länder, den historiska skulden och om förorenaren ska betala. Kan någon hållas ansvarig för det ohållbara?

Hur och varför viktigare än att
Pernilla Hagbert nämnde att civilsamhället behöver driva utvecklingen på ett tydligare sätt. Och att det inte räcker att hålla de 17 målen i fokus. Många andra frågor behöver också adresseras. Riktningen är troligen viktigare än målet i sig. (Min reflexion: Eftersom när blir samhället färdigt ? – livet går ju hela tiden vidare…) Corona-pandemin visar att det finns resurser att prioritera på ett annat sätt när det verkligen gäller. Elisabet Ekener nämnde att FN-målen egentligen inte är tillkomna för att uppfyllas. Fokus ska vara på HUR vi går till väga, inte ATT. Och vi lär oss under resans gång. Pernilla kompletterade med att i botten finns frågan VARFÖR. Varför ska samhället ställa om i hållbar riktning? Vilket samhälle vill vi ha? Inte bara vilka mål vi ska uppfylla. Donut-modellen nämndes där det samhälleliga, ett säkert och rättvist samhälle för alla, ryms inom planetens och miljöns gränser.

Inte tillräckligt många ser hur bråttom det är
Vi är redan på väg mot en katastrof på flera områden. Därför är det angeläget att hitta sätt att transformera samhället. Elisabet tyckte att inte tillräckligt många ser angelägenhetsgraden. Pernilla tyckte att unga människor ser mer av behoven än äldre. Samtidigt finns industrier och företag som bromsar utvecklingen. Liksom bekymret att systemtänkandet inte tillräckligt utbrett. Pandemin har visat hur beroende vårt samhälle är av konsumtion. Samtidigt måste utvecklingsländerna själva få prioritera hur de tacklar frågorna. Matfrågan är viktig.

Vi har många roller
Avslutningsvis betonades att människor inte enbart är konsumenter – vi har många roller. Vi är involverade i den hållbara utvecklingen på flera plan. Inte minst som väljare i demokratiska länder.

Länktips: http://christerowe.se/2020/12/nr752-forts-agenda-2030-kommentar/

Slammet både en resurs och en risk

Posted on by
1

Slammet från våra reningsverk innehåller både farliga ämnen som kadmium och bly och viktiga näringsämnen som kväve och fosfor som kan göra nytta i jordbruket. Är det rimligt att sprida avloppsslam på åkrarna, som LRF och andra vill, för att bönder ska få tillgång till billig näringstillförsel? Även om det innebär att befolkningens upptag av farliga substanser ökar? Ekologisk odling tillåter inte att tungmetaller och kemikalier sprids. Konventionell odling har inte de kraven. Nu kommer nya tekniska lösningar, som möjligen kan innebära att även konventionellt jordbruk kretsloppsanpassas. Eller?

Ett Ragn-Sells-ägt företag är ledande på området
EasyMining heter ett svenskt företag, ägt av Ragn-Sells AB, som har tagit fram reningsprocesser för att få ut fosfor och kväve ur avloppsslammet. Flera olika processer används och testas just nu med stöd från EU. Pådrivande är bl.a. att Tyskland har en sträng lagstiftning på området med målet att 80 procent av den fosfor som finns i slammet ska återvinnas. I januari 2020 kom en svensk utredning (SOU 2020:3) på 760 sidor (!) som föreslår ett krav på att 60 procent – inte 80 procent – av svensk fosfor återvinns. Vad finns att säga om EasyMining och om sakfrågan? Är detta tillräckligt bra för att uppmärksammas? Leder EasyMinings teknologi oss rätt eller fel?

Revaq-certifieringen
Svenska reningsverk har genom sin medlemsorganisation Svenskt Vatten under mer än ett decennium försökt lyfta fram Revaq-systemet för att främja spridning av avloppsslam på åkrarna. Revaq ses som en kvalitetssäkring av slammet. Lite förenklat innebär Revaq att ansvarigt reningsverk vet vilken kvalitet det är på det slam som erbjuds till jordbruket – till skillnad från ocertifierade reningsverk som inte har en aning om vad det är de erbjuder. Det är naturligtvis bättre att veta vad slammet innehåller än att chansa, men det innebär inte att slammet är ”bra” för livsmedelsproduktion. Bara att reningsverket vet hur dåligt slammet är åtminstone beträffande tungmetaller.

Komplexiteten
Jag lyssnar på Lasse Odén, hedersmedlem i Ingenjörer för Miljön, som länge haft slamfrågan som en hjärtefråga. Lasse har flera gånger tagit initiativ till hearings och föredrag kring slamproblematiken. Reningsverken i Sverige och utomlands sitter bokstavligen på ett stort problem. Vad ska vi göra med det förorenade slammet? Kan det värdefulla i slammet tas tillvara samtidigt som de farliga ämnena inte sprids? Det är inte bara tungmetaller det handlar om. Det finns läkemedelsrester, mikroplaster, hormonella ämnen, luktproblem, växthusgaser, transporter och energiaspekter knutna till slammet. Branschens egna Revaq-system täcker inte in alla risker med slammet. Ju mer jag sätter mig in i frågan, desto svårare tycks den vara att lösa.

Andra avvägningar och samarbeten nödvändiga
Rimligen borde slamfrågan ligga högt på EU:s bord. Länderna i EU har alla ett likartat problem att hantera. Vi borde hjälpas åt att hitta en eller flera vägar framåt för att bromsa ökningen av främmande ämnen i kretsloppet och att skydda våra åkrar och därmed våra livsmedel från exponering av de ämnen, som inte hör hemma i kretsloppet. Bara för att det är ett stort problem duger det inte att ducka för det. EasyMining kanske har en dellösning, där deras processer gör nytta. Men då borde inte sedvanliga marknadsmässiga spelregler gälla och företagets tillgång till riskkapital och egna expansionsplaner vara det som styr utvecklingen. Visar sig systemet vara en långsiktigt värdefull delkomponent i att komma till rätta med slamproblematiken borde hela EU snarast förhandla sig till en möjlig tillgång till processerna.

Samhällsnytta, företagsnytta och nyttan för individer behöver vägas samman på ett klokt sätt. Eller ska Edisons arvingar ha en slant varje gång vi tänder en glödlampa?

Tidigare inlägg om slamfrågan: http://christerowe.se/2015/05/nr433-systemskifte-nodvandigt-om-slam-och-kretslopp/