Category Archives: Bakgrund

Det finns inget förnuftigt med snus

Posted on by
Reply

Bland alla ord man snubblar över finns ett som låter lite motsägelsefullt. Hur kan något eller någon vara snusförnuftig? Det finns väl inget förnuftigt med snus? Det inser även utrikeshandelsminister Benjamin Dousa i en ETC-artikel om att han och Sverige markerat på skarpast möjliga sätt mot Polens förbud mot just det vita snuset.

Tidningen ETC hade en intervju med B Dousa den 12 augusti 2026

Tidögänget väljer fel väg
Det finns inget förnuftigt med att grundlägga ett beroende av nikotinprodukter i tidiga år. Det så kallade vita snuset marknadsförs ju mot unga personer och varje människa som slipper lockas in i ett beroende av tobaksindustrins produkter borde ju ses som en vinst. Men Tidögänget styrs inte av logik eller humanitära principer. Det handlar naturligtvis om att det finns rökare och snusare i de målgrupper partierna vill nå, samtidigt som man hela tiden prioriterar stora företags möjlighet att tjäna pengar.

Ska staten tjäna pengar på att folk skadar sin hälsa?
Det ”svenska” snuset är förresten inte så svenskt som många tror. Det är Philip Morris som äger Swedish Match. Tobaksindustrin kämpar ju som tur är i en generell motvind eftersom intresset för rökning har gått ner. Men Tidögänget vet naturligtvis vilka prioriteringar som är rimliga. Vill folk skada sig så ska inte staten ha någon åsikt, typ. Tvärtom. Kan staten tjäna intäkter på försäljningen av tobaksprodukter vill Tidögänget gärna göra det.

Snusförnuftiga? Tidö-gänget? Nej
Så varifrån har vi begreppet snusförnuftig? Det jag hittar på nätet handlar om att snus kommer från snut, och därmed egentligen snyta, dvs något som involverar näsan. Snus skulle dras in i näsan och skulle inte vara för fuktigt. Extra torrt betyder snustorrt, på samma sätt som överdrivet förnuftig kan den synas vara som kallas snusförnuftig. Och att polisen snokar runt ledde naturligtvis så småningom att begreppet snut etablerades. Polisen sniffade naturligtvis runt efter diverse starka drycker och annat som kunde vara olagligt.

Ömkligt
Men visst är det ömkligt att Philip Morris har så stort inflytande på en svensk regering att en minister ser sig tvingad att protestera på det sätt som gjorts mot Polen. Snusandet tillför inget positivt och nikotin kan vara riktigt skadligt för personer som utsätter sig för det ofta, mycket och länge.

Voyager 1 lär oss mycket

Posted on by
Reply

Den 18 november 2026 har Voyager 1 nått så långt ut i universum så att radiosignalen tar precis ett dygn, 24 timmar, att nå fram från jorden. Och därmed tar det 48 timmar att få bekräftat att signalen gått fram och fått den reaktion som förväntades. Solen befinner sig på 8 minuters avstånd. Voyager 1 passerade gränsen för vårt solsystem år 2004 och hade då nått 94 astronomiska enheters avstånd. (En astronomisk enhet är avståndet mellan jorden och solen). Det motsvarar drygt 14 miljarder kilometer. Nu är farkosten ute i ”tomma rymden”, men den visar sig inte vara så tom som man trodde. Och Voyager 2 bekräftar det som Voyager 1 hittar.

Det började 1977
Det var år 1977 Voyager 1 skickades iväg och resan planerades för en livslängd på fyra år. Genom en smart designad resväg kunde hastigheten på farkosten accelereras eftersom gravitationen vid varje planetpassage utnyttjades maximalt. Ombord fanns dåtidens bästa elektronik och energisystem. Tack vare framsynta experter och kloka detaljbeslut på teknisk nivå fungerar denna 50 år gamla teknik fortfarande. Till och med när en processor gav upp lyckades teknikerna koppla ihop systemet på ett nytt sätt, så att andra elektronikdelar kunde överta delar av funktionerna ombord. Gammal 70-talsteknik var nog inte så dum, egentligen.

Det finns ny gravitation
Det finns strålning i universum som vi tidigare inte kände till. Solen skyddar oss också från cirka 75 procent av den bakgrundsstrålning som annars skulle ha omöjliggjort liv på jorden. Det finns samband mellan galaxer, gravitation och livslängd som vi inte fullt ut begriper. Det finns en storleksfaktor i universum som i sig är bortom fattningsförmågan. Och någonting med fysikens lagar som vi rimligen ännu inte har greppat till fullo. Rumstiden och hur allt kröks är fortfarande inte helt kristallklart, i alla fall inte för mig.

Vad är det vi inte vet?
Vill man förstå mer av Voyager 1 finns det en hel del att fånga upp på nätet. Några kan tycka att detta är ointressant. ”Jag kommer aldrig ut i rymden…”, typ. Samtidigt är människans plats i tillvaron en ständigt återkommande fråga. Var hör vi hemma? Varifrån kommer vi, och hur ser egentligen världen och universum ut? Har vi missat något väsentligt?

Teknikutvecklingen
Det som är lite extra tänkvärt vid sidan av att kunskapshorisonten flyttas, är att vi kan lära oss av teknikutvecklingens språng. Ofta lockas vi av det senaste, den hård- och mjukvara som allra senast tagits fram. Men när vi inte bara tittar framåt utan också bakåt kan vi inse värdet av att ha teknik som kan hållas vid liv under lång tid och under extrema förhållanden. Allt finns inte att köpa nytt på internet. Vissa system är beroende av att kunna repareras och hållas vid liv på ett basalt plan. Så borde vi kanske tänka oftare när det gäller samhällskritisk infrastruktur. Så att kommunikation, kanske telefoni, inte alltid kräver att hela elsystemet fungerar. Slår åskan ner i en elcentral kan man behöva ringa brandkåren utan att ha el, för att ta ett exempel. Vi behöver alltid backup-system. Och gärna decentraliserade lösningar, hellre än centrala, som lätt kan slås ut.

Det är mycket vi inte vet och det är lite hoppfullt
Men det stora med Voyager 1 är naturligtvis allt vi kan lära oss om den stora evighet som omger oss. Och där vi sannolikt ännu inte vet allt vi borde känna till. Framtiden är fortfarande större och mer informativ än dagens verklighetsbilder. Det är något hoppfullt med det.

Länktips till en Youtubefilm: target=”_blank”> https://youtu.be/PoUAIroIc8E?si=Z4XMIURlNxmpI1KV

Länktips till en annan youtubefilm: https://youtu.be/YtTS23LC_D4?is=zoIuiA2eaFwtVtaJ

Den sumeriska kulturen har gett oss 500 000 vittnesbörd

Posted on by
Reply

Det finns 500 000 lertavlor bevarade från den sumeriska kulturen, de flesta på museer på en handfull platser i världen. Lertavlorna innehåller anteckningar och texter som är många tusen år gamla. En femtedel är översatta och systematiserade, de flesta av en forskare som hette Samuel Noah Kramer och som ägnade en stor del av sitt liv åt att förstå texterna. Han ägnade sig inte åt att tolka innebörden utan såg alla texter som vittnesbörd och fakta, som andra kunde få tolka och förstå. (Länktips nedan till ett två timmars you-tube-föredrag).

Omprövningen är jobbig för en de0
Här har vi människans äldsta dokument som ett tydligt vittnesbörd om hur livet, kulturen och historien kunde beskrivas av en civilisation som vi bara vet en del om. Här finns texter om människans ursprung, hur vi fick kunskap och hur den sumeriska kulturen utvecklades före de mer kända, yngre, kulturerna i tvåflodslandet och senare. Det är svårt att stoppa in texternas budskap i den världsordning vi vant oss vid. Det finns många forskare och andra som skulle behöva ompröva sin inställning om delar av det som de sumeriska lertavlorna skulle inkorporeras i den konsensusbild vi vant oss vid och nöjt oss med till dags dato.

Talet 60 har vi fortfarande användning för
En del av det sumeriska arvet lever faktiskt vidare idag. Utan att tänka på det har vi via Babylon, Persien, Grekland och Rom fortsatt att använda en talbas, 60, som sumererna använde. Cirkelns omkrets i 360 grader är rätt praktisk eftersom talet 60 går att dela med så många andra tal. Och fortfarande använder vi 60 minuter som ett mått på en hel timme. Det är lite fascinerande att tidräkningen är äldre än vårt alfabet.

Beskrivande, inte fabulerande
Man kan naturligtvis avfärda de 500 000 lertavlorna som myter, som fantasier och religiösa föreställningar. Men samtidigt är det ganska imponerande att sumererna under så lång tid konsekvent återgav samma historier utan att ”bättra på dem”. Det som framkommer i föredraget är hur specifikt allt återges, hur texterna hela tiden kretsar kring förlopp och fakta snarare än kring drömmar eller föreställningar om hur världen borde vara. Om allt bara vore ett påhitt skulle ju historierna steg för steg kanske bli lite annorlunda. I föredraget framkommer just upprepningen som en märklig omständighet. Som om det handlade om att dokumentera, snarare än att fiktivt skapa en föreställning om en tidigare eller kommande värld.

Vi har en del att lära av historien
Det är stimulerande att vi inte vet allting, tycker jag. Att det fortfarande finns mycket att upptäcka, inte minst om människans historia, våra olika civilisationer och kanske hur DNA-forskningen kan bli ett komplement i detta, liksom att låta AI översätta 400 000 lertavlor. Det vore intressant att få veta mer om hur vi hamnade där vi är och förstå vad som fick olika kulturer att gå under eller uppstå. Så att vi lär oss av historien.

Länktips: (Tack Lasse för tipset) Två timmar föreläsning om Samuel Noah Kramer och hans forskning kring de 500 000 lertavlorna från den sumeriska kulturen: https://www.youtube.com/watch?v=kQ1fhizyTFQ&list=LL&index=55

Från 50 till 5 procent på fyra år!

Posted on by
Reply

Tidöregeringen har på kort tid försämrat Sveriges innovationskraft och attraktivitet för att locka hit studerande och forskare. Universiteten, företagen och i förlängningen hela samhället förlorar på att Kristerssons regering nu genomför det ”paradigmskifte” som har sin bakgrund i SD:s krav på att vissa personer (egentligen oavsett vad de gjort) ska lämna Sverige och ses som icke önskvärda. Men låt mig börja i en annan ände.

En erfarenhet från Tyskland
På 80-talet bodde jag tre år i dåvarande Västtyskland. Jag hade arbetskamrater som då och då gick till en Bierstube för att umgås efter arbetet. Man satt vid långbord och ölsejdlarna var precis som man kan föreställa sig. Stämningen var god, min tyska var någorlunda och det gick att hänga med i snacket. Ändå tills någon sa något som gjorde att alla gapflabbade och jag satt som ett frågetecken. Vad var det som var så roligt? Vad var det som jag inte fattade?

500 företag svarade på en enkät
Svaret var att skämt ofta handlar om gemensamma referenser och att bara säga precis så mycket som krävs för att alla andra ska fylla i resten själva. Att bokstavera ett skämt hela vägen blir inte lika kul. Effekten blev att jag insåg att det var något som jag inte förstod. Jag kom att tänka på dessa upplevelser när jag lyssnade på ett frukostseminarium den 5 maj 2026 arrangerat av CMB hos en av deras samarbetsparter, Platzer. Temat var mångfald och inkludering med utgångspunkt i en ny rapport från PWC. (Se länktips nedan). Åsa Ahlin från PWC redogjorde för huvuddragen av rapporten ”Näringslivet: Mångfald och inkludering 2026” som i sin tur byggde på svar från 500 svenska företag och hur de ser på mångfaldsfrågor m.m.

Några siffror ur rapporten
Hälften av företagen anser det viktigt att tillföra synlig mångfald i sitt företag. Samtidigt använder 2 av 3 företag informella nätverk vid rekrytering och lika många anser att Sverige behöver mer högkvalificerad arbetskraft. Drygt 60 procent av företagen påverkas negativt av religiösa och kulturella attribut, samtidigt som 30 procent av företagen anser att näringslivet har ansvar att främja integrationen i samhället och ett av fyra företag vill stärka mångfald och inkludering på arbetsplatsen. Det som framträder är ingen enhetlig bild. Det återstår mycket att göra, men på en övergripande nivå drabbas utvecklingen i Sverige kraftfullt och snabbt.

Talare under CMB-seminariet

Fel efternamn stänger dörrar
Under seminariet fick vi veta att många företag speglar sig själva i sin rekrytering och därmed inte ser värdet med en bredare rekrytering av erfarenheter, bakgrund och kompetenser som också ger en tydligare dynamik i företaget. Detta gör att möjligheter missas. Samtidigt finns det självklart gränsdragningar att vara mån om, exempelvis vilka villkor som är rimliga för att anställa någon som har dömts för brott och om det är rimligt att acceptera fortkörningsböter eller andra förseelser.

Övergången från studier till yrkesliv togs upp
Carina Bohm från CMB kunde berätta om hur studenter från Chalmers kan ha olika svårt att få jobb, beroende på hur rekryteringen går till. Den med fel efternamn kallas sällan till jobbintervju, och får därmed färre jobberbjudanden. En väg ut ur detta skulle kunna vara att anonymisera ansökningar, så att inte kompetenser sorteras bort bara på namnet.

Ett stort slöseri
Amad Raja från Västsvenska Industri- och Handelskammaren menade att Sverige inte har råd att exkludera folk på grund av kulturell bakgrund eller att namnet upplevs som en begränsning. Hälften av akademikerna med utländsk bakgrund är antingen arbetslösa eller överkvalificerade, fick vi höra. Ett enormt slöseri med de investeringar i utbildning som gjorts, förutom att det på en personlig nivå måste upplevas frustrerande att inte få jobba med det man kan.

Från 50 till 5 procent på fyra år
Carina Bohm kunde komplettera med en intressant detalj från den akademiska världen. För fyra år sedan var hälften av alla mastersstudenter på Chalmers från andra länder än Sverige. När man senast jämförde siffrorna handlar det nu om 5 procent. Studenterna är aktiva på sociala medier och känner snabbt av hur villkor och samhällsanda förändras. Sverige lockar inte längre de duktiga och ambitiösa studenterna på samma sätt som före Tidöregeringens ”paradigmskifte”. Att motiven för att inte välja Sverige påverkas av både ekonomiska och sociala faktorer ska naturligtvis inte glömmas bort. Men effekten är förödande.

Den pågående debatten är ett jättestort problem
Amad Raja från Handelskammaren bekräftade bilden och sa att ”debatten om medborgarskap och utvisningar är ett jättestort problem”. Han tyckte också att det är märkligt att företagen i sin rekrytering inte bättre speglar hur samhället ser ut. Det handlar om hur Sverige ska ta vara på kompetenser och kunna utvecklas. Sverige utvecklas bättre när vi tar tillvara alla mänskliga resurser och matchar utbud och efterfrågan.

Alla som anställer vill se en bra CV
Carina Bohm nämnde också helt kort balansen mellan kvinnor och män och hur HBTQ-frågorna hanteras. Det räcker att se hur fördelningen ser ut på företagens VD-stolar och i ledningsgrupper. Pfatzers Johanna Hult-Rentsch tog sitt eget företags metod att aktivt rekrytera sommarvikarier och praktikanter som exempel på hur man kan lotsa in nya personer i företaget. Carina Bohm nämnde att insteget på arbetsmarknaden ofta blir ett problem. Företagen tittar ju inte enbart på formell utbildning utan vill se referenser, arbetslivserfarenhet och en intressant CV hos den man anställer. Detta leder till nyexaminerade ofta tar enklare och lägre betalda jobb för att skaffa sig den förståelse för arbetslivet som krävs. Och får då en lägre lön än vad deras utbildning skulle kunna motivera. Jag hörde också från en person med bakgrund i läkemedelsindustrin i Mölndal att den forskningsintensiva industrin är synnerligen oroade över utvecklingen.

Definiera personalens kännetecken underifrån
Min egen slutsats blir att det inte räcker att mäta på olika slags parametrar för att skapa en mångfald. Det blir till slut lika intressant som att mäta hur många som är vänsterhänta eller hur många som är GAIS:are. Istället för att ”uppifrån” kategorisera de anställda utifrån olika mångfaldsparametrar borde man testa att låta varje anställd och potentiellt anställd själv beskriva sig med fem eller tio karaktäristiska drag. När dessa egenformulerade kännetecken sorteras och struktureras kommer ett mönster kunna träda fram, som på ett helt mer oförutsägbart sätt speglar vilka ”vi” är. Varje försök från ledningen att beskriva personalen objektivt riskerar att bli en fälla, där förutfattade meningar och fördomar lätt kan sätta en sorts begrepp eller etikett före andra.

Nu måste universiteten och företagen agera
Och för att knyta ihop tanken med min inledande anekdot är det troligen viktigt att få klart vad olika anställda tycker är roligt. Kan man skratta åt samma saker stärks sammanhållningen och vi-känslan. Men allra viktigast är att universiteten, svenska företag och andra kloka personer nu tydligt markerar mot Tidögängets skadliga politik, som snabbt raserar det som tar många år att åter få tilltro till: att Sverige är ett bra land att studera och forska i och ett land som tar till vara mänskliga resurser. Varför låter svenska företag Timbro och Svenskt Näringsliv ägna sig åt det självskadebeteende det handlar om, när de applåderar ”paradigmskiftet”?

Länktips: PWC och Järvaveckan Ressearch rapport: https://www.pwc.se/sv/rapporter/naringslivet-mangfald-och-inkludering-2026-ver2.pdf

Länktips: Presentationen från PWC under CMB-seminariet: här

Länktips: Om CMB: https://www.cmb-chalmers.se/

Är 80-20 en rimlig avvägning?

Posted on by
1

Då och då får jag ett nyhetsbrev från Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien och dess VD, professor Sylvia Schwag Serger. Antagligen för att jag deltagit vid något av deras event och därmed finns i deras epost-listor. Mångfalden perspektiv på verkligheten har ett värde i sig. IVA har naturligtvis sitt fokus på nyttan och värdet med den forskning som samhället väljer att prioritera. På så sätt är väl IVA ett särintresse. Samtidigt går det inte att bortse ifrån hur viktigt det är att vi bedriver forskning och kunskapsutveckling för att hitta (ännu bättre) lösningar på vardagens alla problem.

Den australiska rapporten pekar på vägar framåt
I det senaste nyhetsbrevet från professor Schwag Serber väljer hon att lyfta fram hur man ser på forskningens utveckling i Australien. En slutsats man dragit ”down-under” är att bättre analysera och mäta resultat och effekt av den forskning som bedrivs, inte titta för mycket på insatsernas storlek. Hon lyfter också hur man i Australien nu i den senaste analysen betonar tydligare prioriteringar, starkare styrning, skyddad grundforskning, starkare incitament för näringslivet att delta, administrativ förenkling och en bättre kapitalförsörjning och samordning.

Nationalisterna vill inte ha utländska forskare
Tidens protektionistiska strömningar nämns också genom att det även i Australien har blivit svårare att locka utländska studenter och forskare. Som hon skriver: ”Under många år var utländska studenter en mycket stor exportintäkt och Australien var ett av de länder i världen med högst andel internationella studenter. Förutom att bidra till en hög nivå av högutbildad arbetskraft finansierade detta till stor del Australiens högre utbildning och forskning.”  Det är inte svårt att föreställa sig hur det internationella utbytet bidrog till en kvalitetshöjning på akademisk nivå. Studenter med olika bakgrund ställer helt enkelt olika frågor och kan hitta olika lösningar på uppgifter, en dynamik som är svår att skapa på annat sätt.

Hur ser en rimlig fördelning ut?
Den fråga som blir hängande i luften är vad vi egentligen menar med bra forskning. Är det den forskning som gynnar finansiärer och kapitalintressen, så att stora företag kan fortsätta att växa? Eller är bra forskning sådan som jämnar ut skillnader och skapar förutsättningar för en sund samhällsutveckling, där alla får en chans att utveckla sin förmåga? Ska vi komma till rätta med alla obalanser i världen behöver vi belöna forskare och de resultat de åstadkommer utifrån samhällsnytta och framtidsnytta, snarare än utifrån på vilka sätt de redan rika kan berika sig ännu mer tack vare forskningen. Framför allt om forskningen ska finansieras av skattemedel, av pensionsfonder och andra gemensamma tillgångar. Kanske ska vi ha en 80-20-regel för forskningsanslag? Om 80 procent av forskningen gynnar det allmänna så kan 20 procent få gå till privata intressenter. Är det en rimlig nivå?

Tack till de tusentals afghanska pojkarna!

Posted on by
Reply

Rätt ofta sprids budskapet att migrationen för tio år sedan var kaotisk, att det vällde in afghanska pojkar som ingen kunde ta hand om och som bara skapade problem. Men hur gick det egentligen för dessa tonårspojkar? De kom till ett nytt land, kunde inte språket, hade knappt gått i skolan och det är väl de som idag försörjer sig i den kriminella världen, eller hur? Det visar sig att när SCB sammanställde statistik över hur dessa pojkar klarade sig gick det bättre för dem än för motsvarande grupp unga män födda i Sverige. Har den bilden fastnat hos gemene man? Nej, snarare har det i åratal tjatats om hur katastrofalt mottagandet var och hur dyrt det blev för Sverige att generöst ta emot flyktingar. Trots att fakta visar motsatsen. Tack vare flyktingpojkarna och de utlandsfödda fungerar ett antal viktiga samhällssektorer.

Från SCB, status i nov 2022

20 000 pojkar, där många nu har jobb
Diagrammet ovan är hämtat från SCB:s statistik som redovisar hur det gick för 13 000 ensamkommande pojkar, respektive 7 000 som fick stanna enligt den så kallade gymnasielagen som infördes när handläggningstiden blev väldigt lång på Migrationsverket och de skulle kunna använda tiden till att läsa in en gymnasieexamen. Som synes är andelen sysselsatta större både för de ensamkommande och de som fick uppehållstillstånd genom gymnasielagen än för inrikes födda. (Statistiken jämför pojkar födda 1999).

Initiativförmåga och mod
Att fly till Europa från ett fattigt asiatiskt bergsland kräver initiativförmåga och mod. Det finns rimligen egenskaper hos många av de som kom hit som gör att de tar sig an utmaningar på ett aktivt sätt. De väntar inte på att någon ska hjälpa dem, de inser sin egen roll i byggandet av en framtid i ett nytt land. Och när studierna var klara tog de de jobb som fanns. Många sökte sig till serviceyrken och till vård och omsorg, ”Det är tre gånger vanligare för de som kom hit som ensamkommande pojkar att idag arbeta inom vård och omsorg, än inom samma ålderskategori bland inrikesfödda.” läser jag i en debattartikel (se länktips nedan). Så att hemtjänsten inte har ännu större problem hänger samman med att vi tog emot flyktingar från Afghanistan, gav dem utbildning och nu drar nytta av deras arbetsinsats och skatteintäkter. När ska denna bild sjunka in hos vanligt folk?

Tidögänget tycks tro att vi inte fattar
Det är dessutom så att 39 procent av specialistläkarna i Sverige är födda utomlands och 42 procent av tandläkarna. När Tidögänget nu gör allt de kan för att få utlandsfödda att känna sig ovälkomna i Sverige tänker de inte på läkarna och tandläkarna och vilken nytta dessa gör, än mindre tänker de på det otacksamma och dåligt betalda arbete som görs varje dag i hemtjänsten. De tänker naturligtvis inte heller på alla bussförare och människor med obekväma arbetstider som håller igång våra samhällsfunktioner. Det Tidögänget tycks tro är att svenska folket inte har fattat hur verkligheten ser ut, hur den låg betalt arbetande befolkningen skapar förutsättningar för välfärdssamhället.

Länktips: SCB-statistik från 2022 om hur det gick för de afghanska pojkarna: här

Länktips: Debattartikel av Tony Johansson om hur invandringen räddar välfärden: här

Svenska hjältar som SD borde applådera

Posted on by
Reply

Någon journalist borde ställa en variant på de frågor jag formulerar nedan till Jimmie Åkesson. För att synliggöra hur motsägelsefull SD:s politik är. En första fråga skulle kunna vara om han gillar att Sveriges herrar tagit sig till fotbolls-VM. Sannolikt skulle han tycka det var bra. Han har i alla fall filmats på en fotbollsläktare, där han hejade på Blekinges stolthet Mjällby. Så sannolikt gillar han att Sverige tagit sig till sommarens VM.

Hyckleriet behöver synliggöras
Nästa fråga skulle bli ungefär så här: ”Om er politik hade gällt de senaste åren hade Sverige inte klarat avancemanget, har du tänkt på det?” Han skulle förmodligen svara något undvikande på den frågan. Ungefär: ”Det går ju inte att veta” och varianter på det. Men journalisten skulle inte ge sig: ” Det är ju så att flera av de hjältar du nu hyllar inte skulle få vara här med en politik. De är ju inte riktiga svenskar, så som ni ser det. De fotbollshjältar som gjort skillnad heter inte Andersson eller Karlsson. De heter Isak Hien, Yasin Ayari, Anthony Elanga, Viktor Gyökeres och i truppen finns och har funnits Taha Abda Ali, Alexander Isak och Dejan Kulusevski. För att inte nämna Zlatan Ibrahimovic. Ingen av dem hade funnits med och gjort nytta för Sverige om ni hade fått bestämma. Hur ser du på det?”

Så här såg truppen ut till VM-kvalet 2026
Om SD fått bestämma hade truppen sett ut så här

Det är många länder som bidrar
Spelare med bakgrund i Marocko, Tunisien, Somalia, Eritrea, Kamerun, Nordmakedonien och Ungern hade inte kunnat spela för Sverige eftersom SD inte hade velat välkomna flyktingar och invandrare, just de personer som senare skulle få barn, som nu hjälper Sverige till framgång. Det skulle Åkesson behöva kommentera i en utfrågning. Så att hyckleriet synliggörs och konsekvenserna blir tydliga för SD:s sympatisörer.

Och vad gäller de osynliga hjältarna, Åkesson?
Det finns ett antal självklara uppföljande frågor om de ”osynliga” hjältar som verkar i Sverige. ”Vad säger du till de 37 procent specialistläkare i Sverige som är födda utomlands? Är de viktiga för sjukvården? Eller vad säger du till de 69 procent av de blivande tandläkarna som har utländsk bakgrund? Är de oönskade? Brukar du aldrig laga tänderna, Jimmie Åkesson?” (Hälften av de verksamma tandläkarna är sådana som SD vill kasta ut). Tydligen vill SD att hälften av alla bussar ska stå still och en majoritet av taxibilarna likaså.

Antidemokrater är inte nöjda förrän demokratin är kuvad
De lönekrav Tidö-regeringen ställer för att sortera bort arbetskraft med ”fel” bakgrund (enligt SD) bidrar också till att kraftigt urholka personalstyrkan inom vård och omsorg. SD vill inte lösa problem, man strävar efter att skapa kaos, så att det uppstår så stora samhällsproblem att det enda som återstår är att staten tar kontroll. Det är alla antidemokraters mål, att åsidosätta den fungerande demokratiska ordningen och styra samhället utifrån den ideologi man förfäktar.

Vem tar bollen? Det är öppet mål.

Läsning: Martin Gelin: Mjuk makt

Posted on by
Reply

Martin Gelin, journalist och författare har gett ut boken ”Mjuk makt, kultur och propaganda i den nya världsordningen”, som jag har läst. Jag nämner en invändning så här direkt, så att jag inte tappar bort den. Den stil Martin har valt avslöjar att han oftast skriver som en journalist. En stil, som blir lite enahanda att ta sig igenom. Hans förläggare borde ha påpekat för honom att texten kan uppfattas som en 250 sidor lång artikel. Men det är egentligen min enda invändning.

Boken handlar om nio kulturella nav
Särskilt gläder det mig naturligtvis hur lyriskt Martin Gelin beskriver de bilfria gatorna i Paris, där han bor, den rena luften och det självklara i att Paris invånare numera rör sig i staden på ett fritt sätt, vilket fått bilar och lastbilar att röra sig i stora delar av staden på de gåendes villkor. Men det är en detalj i en bok som egentligen beskriver, med utgångspunkt i ett antal kulturella nav på global nivå, vad kulturen spelar för roll och hur kulturen används av makthavare för att befästa ett önskat inflytande. Mjuk makt ska ses som ett komplement eller ett alternativ, kanske en spegling till den hårda makt som militär, politisk och ekonomisk makt spelar i relationen mellan länder. Begreppet lanserades av Joseph Nye efter murens fall i Berlin.

Nio globala kulturella nav
Gelin utgår från ett antal kulturella nav, som på olika sätt illustrerar hur mjuk makt kan ta sig uttryck och bli ett verktyg för att öka ett lands status och inflytande. Skillnaderna blir tydliga. När amerikaner, kineser, koreaner, qatarer, japaner eller nigerianer förhåller sig till mjuk makt och de möjligheter som erbjuds blir resultatet varje gång olika. Hur och varför visar Gelin mycket tydligt i sin bok. På det sättet blir den egentligen en lärobok i mjuk makt och en bok som varje kulturminister borde läsa noga.

Martin Gelins Mjuk Makt

Vilken roll spelade reklamen?
Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera på de pusselbitar som inte finns med i det gedigna arbete Martin Gelin skapat. Häromdagen såg jag t ex en dokumentär på TV om Elizabeth Taylor, 1900-talets kanske mest inflytelserika och omtalade filmkändis vid sidan av Marilyn Monroe. Där blev det väldigt tydligt att det som skapade Elizabeth Taylors ställning och inflytande var en omfattande satsning från filmbolaget som ”ägde” henne. Med massiva marknadsföringsinsatser och PR byggdes varumärket upp kring Elizabeth Taylor. Eftersom filmbolaget ville säkra sina intäkter och återbetalning på de ofta stora produktionskostnader man haft för att göra en film. Och just i exemplet USA och mjuk makt går det inte att räkna bort reklamen och de drivande intressen som sett till att kulturen blivit en vinstmaskin.

Massmediers och internets roll kunde kanske lyfts lite mer
Just framväxten av USA:s mjuka-makt-inflytande efter 1945 hängde också samman med framväxten av nya konsumtionsmönster, musik på LP:skivor och TV-mediets genomslag för att nå ut till miljoner konsumenter. I ett kapitel berörs fenomenet Sydkorea, med K-pop, Gangnam Style osv. Där hade det också passat in att nämna det genomslag som internet, appar och smarta telefoner innebar. Och att numera alla kan producera sitt egen innehåll, kommentera, hålla kontakt med likasinnade och snabbt dela klipp. Vad teknikgenombrotten i olika skeden har inneburit betonas inte så särskilt mycket i Gelins bok, även om det berörs. Form och innehåll hänger ihop.

Doha och Lagos blir motsatser
Qatar och särskilt Doha får ett eget kapitel i boken, vilket är intressant. Hur de närmast onödigt rika oljestaterna nu investerar i de etablerade muséerna och köper sig inflytande, men också hur den egna befolkningen bara utgör kanske 4-5 procent av befolkningen i Qatar, medan resten är gästarbetare som ofta lever på otillräcklig lön och med orimliga villkor. Det blir en intressant fråga i bokens avsnitt om Doha vem som egentligen är målgruppen för Qatars stora satsningar på kultur i det egna landet. Mjuk makt och kulturell blomstring tar ett helt annat uttryck i Nigeria och Lagos, får vi veta. Om qatarerna styr strategiskt utvecklas den mjuka makten organiskt i Lagos. Skillnaderna blir tydliga och Gelin visar fram dem på ett bra sätt. Extra intressant blir det för mig när han nämner att de boende i Lagos kan tvingas ta 400-500 dagliga beslut eftersom ingenting fungerar och samhället/staten har gett upp sitt ansvar. Men människor visar på en oerhörd innovationsförmåga i utsatta situationer, vilket hans exempel från mångmiljonstaden Lagos visar.

Tyngd och frågetecken
Det är uppenbart, inte minst när man ser referenslistan i slutet av boken, att Martin Gelin träffat många journalister, författare, kulturpersonligheter och makthavare för att kunna skriva sin bok. Det är tydligt att han ägnar mycket tid åt att bevaka och analysera kulturella fenomen, läsa böcker och att delta i diskussioner med filosofer och andra. Så boken står på en stadig grund, även om vi inte är vana att väga och mäta kulturellt inflytande. Samtidigt hade det varit väldigt värdefullt att filtrera beskrivningar och analyser med perspektivet av vilka drivkrafter som spelat roll i de olika ländernas utveckling. Inte minst, som jag nämnde ovan, vilken roll de kommersiella aktörerna spelat för genomslaget för olika fenomen. Har kulturen ett egenvärde eller är det enbart genom att profitera på konsumtionen, på eventen eller attributen som kulturen får ett värde? Vad säger det i så fall om de nio olika exemplen? Och vilket värde har egentligen människovärdet, det fria ordet och en fri press om allt vägs samman?

Mötet och oväntade är ändå behållningen
Det som blir ett bestående intryck är ändå värdet av det mänskliga mötet, det oväntade, det oplanerade, det nya som uppstår när tankar möts och vi plockar upp en idé från någon annan och gör den till vår egen. För det är så det går till, beskriver Martin Gelin, när kulturell innovation får ett värde bortom det kortsiktiga och uppenbara i upplevelsen. Anekdoten med en ”rock”rytm i en japansk musikmaskin som vandrar genom kulturella filter för att till slut återfinnas i globala musikfenomen är riktigt kul. Och hoppfull i dessa dystra tider. Det känns lite som en fjäril i regnskogen som får ett träd att falla i en dunge i den småländska skogen. (Se länktips nedan).

Kan de läsa varandras bok?
Jag skulle egentligen önska att Martin Kragh läser Martin Gelins bok och vice versa, för att få deras respektive blick för vad den andre beskriver. Men det händer nog inte (se länktips till min läsning av Martin Krags bok nedan).

Länktips: Ett ställe att köpa boken, inklusive en beskrivning: här

Länktips: Min text om Martin Kraghs bok: här

Länktips: Fjärilseffekten: https://sv.wikipedia.org/wiki/Fj%C3%A4rilseffekten

Hur ser vi på världen?

Posted on by
Reply

För att förstå världen måste vi utgå från rätt beskrivning. Det blir missvisande att sprida en felaktig bild av verkligheten, en bild som vi baserar vår omdömesbildning på. En nyckel till att förstå världen är hur den avbildas. Mercators projektion har använts i århundraden. Men den återger storleken på olika landområden på ett felaktigt sätt. Så här brukar världen se ut.

Vi är inte så stora i norr
Det är en utmaning att visa ett klot i en tvådimensionell avbildning. Men Grönland är faktiskt inte lika stort som Afrika. Afrika är 14 gånger större än Grönland och avstånden mellan städer i Afrika framgår inte om vi jämför avstånd från Ystad till Haparanda. Det blir orättvist för afrikanska länder att de återges förminskade i relation till länder i norr. Därför finns nu initiativ för att återge storlekarna mer rättvisande.

Upp och ner?
Man kan fortfarande ha åsikter om denna projicering, naturligtvis. Australien och Nya Zeeland blir alltid ”down under” även på denna karta och självfallet skulle en avbildning med Antarktis högst upp och Arktis längst ner vända på många perspektiv. Men norr brukar vara uppåt så….

Hur stort är det krigsdrabbade Sudan?
Intressant är också att jämföra faktiska ytor med hur Mercator-projiceringen delvis lurar oss att tro att vi i norr är större än vi är. Ett land som det ofta, tyvärr, skrivs om nuförtiden är Sudan, som ju härjas av inbördeskrig och har miljoner flyktingar, och som FN-systemet försöker hjälpa. Även sedan Sydsudan bröt sig loss är Sudan ungefär dubbelt så stort som Nigeria, som i sin tur är halvannan gång större än Frankrike och även mer än dubbelt så stort som Sverige till ytan. Grönland är bara cirka 10 procent större än Sudan, detta Grönland som Trump nu ”behöver” för USA:s säkerhet… men det är ett tema för en annan text.

Det kommer kanske ännu bättre hjälpmedel
Förmodligen kommer det snart en kartavbildning som roterar och där man lätt kan pausa bilden och få en mer korrekt avbildning. För om vi inte förstår hur världen faktiskt ser ut och vilka avstånd och storlekar som gäller, blir det lätt fel i de beslut som tas.

Läs gärna mer i länken nedan.

Länktips: https://www.democracywithoutborders.org/se/39547/korrigera-kartan-darfor-maste-mercators-varldskarta-laggas-pa-hyllan/

Länktips: Lite om Mercator som skapade en kartmodell som överlevt länge: https://sv.wikipedia.org/wiki/Gerardus_Mercator

Två bidrag till förståelsen av vad som händer

Posted on by
Reply

Det här inlägget blir längre än jag brukar skriva dem. Men det går inte att sammanfatta innehållet om bredden och djupet av det som ska förmedlas ska framstå tillräckligt klart. Nu har jag i alla fall varnat.

Paul Krugmans analys
Paul Krugman fick Nobelpriset i ekonomi 2008 och har under många år varit synlig i den amerikanska debatten. När han fick priset var det flera som ansåg att det också var för att han anstränger sig att förklara komplicerade frågor för en bredare allmänhet, en folkbildare. Jag har inte läst hans alster, men bland de senare texterna Krugman har skrivit har förtjänstfullt sammanfattats av Lars Weinehall (se länktips nedan). Och med Lars tillåtelse återger jag delar av Lars sammanfattning av texten helt enkelt för att den är tydlig och bra.

Elissa Slotkins analys
Det finns andra viktiga röster i USA som behöver lyssnas till. Ett 16 minuter långt tal finns inspelat (se länktips nedan). Med en professionell och tydlig analys av vad som pågår i USA ur ett maktförskjutningsperspektiv ger Elissa Slotkin en lägesbild som borde få varje demokratiskt sinnad person att förfäras. Och sannolikt följer andra utvecklingen med beundran. ”Kan han, så kan vi…”, typ.

Lars Weinehall sammanfattar Krugmans artikel
Krugman beskriver i ett antal punkter det han ser att Trump-administrationen nu försöker iscensätta. En intressant slutsats är att republikanerna inte enbart har genomfört en drastisk nedskärningspolitik, utan också har förlorat kontrollen över skeendet. Det som skulle komma gradvis har slagit till mycket snabbare än republikanerna tycks ha förutsett.

(1) Välfärdskollaps
Det som drabbar väldigt många amerikaner är att SNAP-systemet är stoppat, som en konsekvens av statens nedstängning, det amerikanerna kallar shutdown, SNAP-systemet kallades tidigare food-stamps. mat-kuponger, och används av hela 42 miljoner amerikaner. Dessa människor drabbas nu av hunger och förvärrad fattigdom. Samtidigt förvärras en parallell kris i sjukförsäkringssystemet. Miljontals amerikaner kommer att upptäcka att deras sjukförsäkring inom kort plötsligt bokstavligen blir dubbelt så dyr, i många fall oöverkomlig. Det beror på att de förstärkta subventioner som infördes under Biden-administrationen för att göra Affordable Care Act (Obamacare) mer tillgänglig, nu löper ut vid årsskiftet 2025/2026. När detta inträffar menar Krugman att systemet kommer att gå mot en ”försäkringsspiral nedåt”: friska människor hoppar av, riskpoolen försämras, och premierna höjs ytterligare.

(2) Tidsplanen såg egentligen annorlunda ut
Krugman menar att nedskärningarna i sociala trygghetssystem var centrala mål i det politiska programmet Project 2025, som strategerna bakom Trump satte ihop. Tanken var tydligen att de mest impopulära nedskärningarna skulle ske efter mellanårsvalet 2026, exempelvis införandet av arbetskrav i Medicaid, som riskerar att kasta ut miljoner arbetslösa ur sjukvårdsprogrammet. Nu kom istället SNAP-stängningen och de kraftigt höjda premierna för Obamacare att uppmärksammas tidigare, vilket strategerna tydligen inte räknat med. ”Den inneboende grymheten” i republikanernas socialpolitik blev synliggjord, menar Krugman.

(3) Propaganda och ansvarsförskjutning
Myndigheter beskriver på ett Trump-lojalt sätt problemen som orsakade av den tidigare administrationen, där pengar ska ha östs över illegala invandrare eller för att bekosta påstådda könsbytesoperationer. För Krugman är detta ett tecken på hur långt politiseringen av statliga myndigheter gått: propaganda har ersatt saklig information på officiella regeringssidor – något som tidigare vore otänkbart.

(4) Okunskap, ideologisk blindhet och förakt för välfärd
Här blir det riktigt intressant. Krugman menar att den akuta krisen inte är resultatet av någon genomtänkt strategi, utan av ren inkompetens. De republikanska ledarna, hävdar han, förstår inte hur sjukvårdssystemet fungerar – och har aldrig gjort det. Trots att de i över ett decennium lovat ett ”bättre alternativ till Obamacare” har de aldrig lyckats formulera något, eftersom de inte begriper varför systemets konstruktion – reglerad marknad och inkomstbaserade subventioner – är nödvändig för att systemet ska fungera. Krugman menar att detta gäller republikanska politiker som bygger hela sin identitet på motståndet mot staten, och därför inte kan erkänna att statliga program faktiskt fungerar. Han pekar också på den djupa ovilja som finns hos republikaner att använda de system som faktiskt finns för att hjälpa människor i en svår situation.

(5) En självförvållad politisk katastrof
Krugman pekar på att hela statens nedstängning (shutdown) i oktober 2025 har blivit en direkt följd av sjukvårdskaoset. Demokraterna kunde enligt Krugman välja mellan olika sakfrågor att sätta hårt mot hårt kring. De valde att låta striden handla om hälsofrågan – och opinionsmätningar visar att de har starkt stöd. I en YouGov-undersökning uppger en majoritet av amerikanerna att de anser att republikanerna bär huvudansvaret för krisen. Därmed har republikanerna, enligt Krugman, skjutit sig själva i foten.

(6) Politiska återvändsgränder och konspirationsteorier
Krugman tar även upp de parlamentariska låsningarna i representanthuset. För att anta en ny SNAP-lag eller justera budgeten skulle huset behöva sammankallas, men talmannen Mike Johnson vägrar att göra det. Krugman kopplar detta till möjligheten att fördröja edsavläggelsen för den nyvalda ledamoten Adelita Grijalva. När hon är insvuren skulle en ny omröstning kunna ske för att kräva ett offentliggörande av de så kallade Epstein-filerna. Krugman landar i att det är den enda logiska förklaringen till Johnsons agerande: han håller huset stängt för att skydda politiskt komprometterande information. Samtidigt innebär det att inga lagstiftningslösningar kan antas för att häva kriserna i sjukvården och näringsstödet. (Man undrar hur länge detta dödläge ska bestå, min anm).

(7) Från strategisk cynism till total oreda
Krugman hävdar att den republikanska strategin var uppbyggd på tidsmässig cynism och att effekterna av budgetnedskärningarna skulle dröja till efter valet. Men något gick fel. I stället för en kontrollerad process upplever USA nu massiva sociala och politiska chocker samtidigt: hunger, sjukvårdskaos, nedstängning av statliga institutioner och en växande misstro mot regeringen. Detta menar Krugman är självförvållat och att det hänger samman med bristande kompetens och empati. Istället har händelserna avslöjat en regering som är oförmögen att hantera sina egna beslut. (Han hade också kunnat exemplifiera med de sojabönder som nu inte längre kan exportera sina produkter till Kina och som alltid har röstat på republikaner, men nu tvingas hantera Trumps nyckfulla tullpolitik, också ett självförvållat problem, min anm).

(8) En ny gräns för politisk grymhet
Krugman konstaterar att omfattande grymhet alltid varit en del av Project 2025, men att tidpunkten nu gjort skadan större än vad även dess arkitekter räknade med. Att ta bort stöd till fattiga, sjuka och barn har visat sig vara politiskt explosivt – inte för att väljarna plötsligt älskar staten, utan för att de tydligt ser den konkreta skillnaden mellan trygghet och förtvivlan. Republikanernas strateger har inte bara underskattat människors lidande utan också överskattat sin egen makt, menar Krugman. Verkligheten hann ikapp dem.

(9) Några slutsatser
Lars Weinehall summerar Krugman artikel som att den beskriver ett politiskt system i moraliskt och administrativt förfall. Det projekt som skulle göra staten mindre har i stället gjort den oförmögen att skydda sina medborgare. Republikansk strävan efter ideologisk renlärighet har exponerat deras okunskap och hänsynslöshet. Det Krugman beskriver är en rörelse som hellre låter människor gå hungriga och stå utan sjukvård än erkänner att samhällsinstitutioner behövs – och som nu straffas av den verklighet den själv skapat.

Kopplingar till en svensk kontext
Själv kan jag konstatera att Krugmans analys kan vara användbar i en svensk kontext. Vad skulle hända här om libertarianer skulle få gehör för sina tankar om en radikalt minskad statlig styrning? Den mest kände förespråkaren är kanske Henrik Jönsson, som ju t.om. blivit intervjuad i SVT:s 30 Minuter och som regelbundet skriver i Göteborgs-Posten. En stor del av partiet Medborgerlig Samlings politik har samma inriktning och kritiserar i svepande ordalag att ”staten har svällt”. Den minnesgode kan ju också dra sig till minnes Patrik Engellaus ”Den Nya Välfärden” som var i ropet för några år sedan. Samtliga dessa ser mer marknad som en bra lösning. Och en mindre stat. Även om det skulle leda till utslagning och nöd.

Elissa Slotkin är inte vem som helst
Elissa Slotkins intresse för säkerhetsfrågor väcktes efter det amerikanerna kallar ”nine-eleven”, händelserna den 11 september 2001, då flera flygplan kraschade in i World Trade Centers tvillingtorn och i Pentagon. ( Att en av sidobyggnaderna i World Trade Center senare också föll samman är en märklighet som inte till fullo utretts, vill jag hävda, men det är ett tema för en annan text). I den följande texten försöker jag återge de centrala delarna av senator Elissa Slotkins tal (se länktips nedan för hela föredraget).

Han vill behålla makten
Det är inte längre Pentagon som avgör vilka hot USA ställs inför, det gör presidenten. Samtidigt förfogar presidenten som överbefälhavare över hela den federala maktapparaten och militären. Trump har visat flera gånger att han är beredd att använda dödligt våld mot fiender utomlands, så vad hindrar honom från att använda samma våld mot påstådda fiender inom landet? Slotkin menar att det är detta han förbereder och att syftet är att inte lämna ifrån sig makten.

Ingen vill namnge fienden
Agerandet i Karibien och Trumps utplacering av styrkor i vissa städer visar vad han är kapabel att göra. 14 fartyg har attackerats i Karibien med 55 döda som resultat. Kongressen har fått veta att USA är i väpnad konflikt med ett antal terrorstämplade karteller och att syftet är att komma till rätta med den omfattande drogsmugglingen till USA. Somliga skulle kanske anse det utomrättsliga agerandet acceptabelt. Men Slotkin pekar på ett antal detaljer som komplicerar bilden. Varken presidenten eller Hegseth (tidigare försvarsminister, numera krigsminister, min anm.) vill uppge vilka organisationerna är som USA är i krig med. Både republikaner och demokrater i senaten har efterfrågat de uppgifterna, men fick inget svar. Inte ens när en kopia på det memorandum som finns från justitiedepartementet till Pentagon begärdes har kongressen fått se det. Under alla andra presidenter har uppgifterna lagts fram. När det handlade om Al Qaida, om IS eller andra organisationer har det alltid varit klart vilka USA bekämpar. Icke så nu.

Nu kan alla ses som potentiella fiender
Det allvarliga nu är, menar Slotkin, att administrationen säger sig prioritera att bekämpa den inre fienden, organisationer inom landet. Den beskrivs i allmänna ordalag som främjande anti-amerikanism, anti-kapitalism, anti-kristna eller grupper som är fientligt inställda till personer med traditionella amerikanska värderingar, familj, religion eller moral. Ingen grupp behöver vara våldsam för att hamna på listan. Enligt Trumps PM till justitiedepartementet ska granskningen även gälla chat-grupper, sociala medier och skolor. Att detta svårligen ryms inom författningens första tillägg om yttrandefrihet är tydligt.

Motståndare är fiender som ska angripas
Slotkin menar att Trump just nu testar hur långt han kan gå innan någon stoppar honom. Om ingen fiende behöver anges för angreppen i Karibien är det sannolikt att samma dolda agenda kommer att användas för de inhemska terrororganisationerna. Personer på de hemliga listorna kan få sina hem genomsökta, sina telefoner avlyssnade och bli arresterade enbart för att de ogillar Trumps agenda. (Den minnesgode kan komma ihåg Trumps eviga ”Lock her up!” angående Hilary Clinton… min anm).

ICE
Trump har dessutom startat två nya beväpnade grupperingar, som ska granska Trumps påstådda fiender. Här ingår även personal från säkerhetsorganisationer och CIA. Sammantaget med hur 7000 beväpnade personer nu placerats ut i ett antal städer framträder ett tydligt mönster. USA ska förändras till en modern övervakningsstat. Trump har också varit tydlig med att militären ska träna på att vara aktiva i städerna. Tanken är att militären ska kunna gripa och arrestera vanliga amerikaner på amerikansk mark. De ICE-styrkor som redan är utplacerade riskerar att förr eller senare provocera fram eskalerande konflikter, där en dödlig utgång är fullt möjlig.  Det finns filmbevis och exempel på hur ICE-styrkor har agerat i Chicago på ett uppseendeväckande sätt. Man har skadat och även dödat civila. Många är maskerade, de bär uniformer och kör i fordon som är helt anonyma.

Hur nära en point-of-no-return är USA?
Slotkin menar att Trump följer en handbok för hur auktoritära ledare går till väga för att ta makten. Först gäller det att bli legitimt vald på en fråga som få många röster. I Trumps fall var det levnadsomkostnader. Steg två handlar om att omge sig med lojala medarbetare på alla nivåer. Steg tre gäller att säkerställa makt och inflytande och i steg fyra att använda hela maktapparaten mot motståndare, eller fiender. Förr eller senare kommer en tipping point, menar Slotkin, då det inte går att backa tillbaka. När insikten kommer att hela maktkoncentrationen skulle kunna användas av en motståndare. Då blir slutsatsen att gäller att bli kvar vid makten och att förhindra ett skifte. Det finns två sätt han kan göra detta på. Ett är att införa undantagstillstånd. Då kan val lätt bli inställda eller så kan vakter se till att vissa väljare inte kan rösta, helt enkelt genom att hävda att vissa personer är terrorister. Att annat sätt är att via finansdepartementet blockera motståndare från att göra insamlingar, genom att sprida desinformation, och på olika sätt göra val omöjliga att genomföra på ett rättvist sätt. Det finns mer än ett sätt att förstöra demokratin.

Alla kan göra något
I en tillbakablick talar Slotkin så om april 2020, då hon först hörde Trump tala om valfusk, om att ifall han skulle förlora valet i november 2020 (vilket han gjorde) så skulle det bero på fusk. Den 6 januari 2021 belägrades och stormades Kapitoleum av Trumpanhängare. Själv barrikaderade sig Slotkin i sitt rum. Det var en orealistisk situation. Men det hon nu hoppas på är vanliga amerikaners vilja och ogillande av auktoritära system. Även republikaner ogillar auktoritära system, påpekar hon. Och handling är inte ord. Hon hoppas att kongressen tar mod till sig och förbjuder Trump att använda militär trupp på amerikanska gator. Hon påminner militären om att olagliga ordrar behöver man inte följa. Och lojaliteten de svurit är inte till en person utan till konstitutionen. Även veteraner uppmanas att göra sig hörda. De som tjänstgjort i det militära har folkets öra. Organisera er fredligt, säger hon. Generationer har byggt det här landet. Jag är själv en symbol för detta, som kvinnlig senator, påminner hon. Vårt land behöver oss, avslutar Slotkin.

Vad händer nu?
Summa summarum är det Paul Krugman och Elissa Slotkin beskriver ett USA i en svår konstitutionell kris, som måste hanteras innan den blir ännu värre. Ingen av dem nämner ”No Kings”-demonstrationerna som varit omfattande de två gånger de genomförts och som samlat 7-8 miljoner amerikaner. När nu 42 miljoner fattiga konkret hamnar i ännu större trångmål och MAGA-rörelsens stjärna använder 300 miljoner till att bygga ett själlöst palats, ett ballroom, i Vita Huset kanske folket tröttnar på sin valde wannabe-diktator. Men det skulle inte förvåna om han sätter in militären mot eventuella demonstrationer. Och kanske provocerar fram ett skäl till det.

Länktips: Paul Krugmans originalartikel, som Lars Weinehall sammanfattat och jag plockat texter ur: https://paulkrugman.substack.com/p/too-cruel-too-soon

Länktips: Elissa Slotkin beskriver händelseutvecklingen och vad USA står inför: https://www.facebook.com/reel/1158104312406890