Category Archives: Bakgrund

Läsning: Martin Gelin: Mjuk makt

Posted on by
Reply

Martin Gelin, journalist och författare har gett ut boken ”Mjuk makt, kultur och propaganda i den nya världsordningen”, som jag har läst. Jag nämner en invändning så här direkt, så att jag inte tappar bort den. Den stil Martin har valt avslöjar att han oftast skriver som en journalist. En stil, som blir lite enahanda att ta sig igenom. Hans förläggare borde ha påpekat för honom att texten kan uppfattas som en 250 sidor lång artikel. Men det är egentligen min enda invändning.

Boken handlar om nio kulturella nav
Särskilt gläder det mig naturligtvis hur lyriskt Martin Gelin beskriver de bilfria gatorna i Paris, där han bor, den rena luften och det självklara i att Paris invånare numera rör sig i staden på ett fritt sätt, vilket fått bilar och lastbilar att röra sig i stora delar av staden på de gåendes villkor. Men det är en detalj i en bok som egentligen beskriver, med utgångspunkt i ett antal kulturella nav på global nivå, vad kulturen spelar för roll och hur kulturen används av makthavare för att befästa ett önskat inflytande. Mjuk makt ska ses som ett komplement eller ett alternativ, kanske en spegling till den hårda makt som militär, politisk och ekonomisk makt spelar i relationen mellan länder. Begreppet lanserades av Joseph Nye efter murens fall i Berlin.

Nio globala kulturella nav
Gelin utgår från ett antal kulturella nav, som på olika sätt illustrerar hur mjuk makt kan ta sig uttryck och bli ett verktyg för att öka ett lands status och inflytande. Skillnaderna blir tydliga. När amerikaner, kineser, koreaner, qatarer, japaner eller nigerianer förhåller sig till mjuk makt och de möjligheter som erbjuds blir resultatet varje gång olika. Hur och varför visar Gelin mycket tydligt i sin bok. På det sättet blir den egentligen en lärobok i mjuk makt och en bok som varje kulturminister borde läsa noga.

Martin Gelins Mjuk Makt

Vilken roll spelade reklamen?
Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera på de pusselbitar som inte finns med i det gedigna arbete Martin Gelin skapat. Häromdagen såg jag t ex en dokumentär på TV om Elizabeth Taylor, 1900-talets kanske mest inflytelserika och omtalade filmkändis vid sidan av Marilyn Monroe. Där blev det väldigt tydligt att det som skapade Elizabeth Taylors ställning och inflytande var en omfattande satsning från filmbolaget som ”ägde” henne. Med massiva marknadsföringsinsatser och PR byggdes varumärket upp kring Elizabeth Taylor. Eftersom filmbolaget ville säkra sina intäkter och återbetalning på de ofta stora produktionskostnader man haft för att göra en film. Och just i exemplet USA och mjuk makt går det inte att räkna bort reklamen och de drivande intressen som sett till att kulturen blivit en vinstmaskin.

Massmediers och internets roll kunde kanske lyfts lite mer
Just framväxten av USA:s mjuka-makt-inflytande efter 1945 hängde också samman med framväxten av nya konsumtionsmönster, musik på LP:skivor och TV-mediets genomslag för att nå ut till miljoner konsumenter. I ett kapitel berörs fenomenet Sydkorea, med K-pop, Gangnam Style osv. Där hade det också passat in att nämna det genomslag som internet, appar och smarta telefoner innebar. Och att numera alla kan producera sitt egen innehåll, kommentera, hålla kontakt med likasinnade och snabbt dela klipp. Vad teknikgenombrotten i olika skeden har inneburit betonas inte så särskilt mycket i Gelins bok, även om det berörs. Form och innehåll hänger ihop.

Doha och Lagos blir motsatser
Qatar och särskilt Doha får ett eget kapitel i boken, vilket är intressant. Hur de närmast onödigt rika oljestaterna nu investerar i de etablerade muséerna och köper sig inflytande, men också hur den egna befolkningen bara utgör kanske 4-5 procent av befolkningen i Qatar, medan resten är gästarbetare som ofta lever på otillräcklig lön och med orimliga villkor. Det blir en intressant fråga i bokens avsnitt om Doha vem som egentligen är målgruppen för Qatars stora satsningar på kultur i det egna landet. Mjuk makt och kulturell blomstring tar ett helt annat uttryck i Nigeria och Lagos, får vi veta. Om qatarerna styr strategiskt utvecklas den mjuka makten organiskt i Lagos. Skillnaderna blir tydliga och Gelin visar fram dem på ett bra sätt. Extra intressant blir det för mig när han nämner att de boende i Lagos kan tvingas ta 400-500 dagliga beslut eftersom ingenting fungerar och samhället/staten har gett upp sitt ansvar. Men människor visar på en oerhörd innovationsförmåga i utsatta situationer, vilket hans exempel från mångmiljonstaden Lagos visar.

Tyngd och frågetecken
Det är uppenbart, inte minst när man ser referenslistan i slutet av boken, att Martin Gelin träffat många journalister, författare, kulturpersonligheter och makthavare för att kunna skriva sin bok. Det är tydligt att han ägnar mycket tid åt att bevaka och analysera kulturella fenomen, läsa böcker och att delta i diskussioner med filosofer och andra. Så boken står på en stadig grund, även om vi inte är vana att väga och mäta kulturellt inflytande. Samtidigt hade det varit väldigt värdefullt att filtrera beskrivningar och analyser med perspektivet av vilka drivkrafter som spelat roll i de olika ländernas utveckling. Inte minst, som jag nämnde ovan, vilken roll de kommersiella aktörerna spelat för genomslaget för olika fenomen. Har kulturen ett egenvärde eller är det enbart genom att profitera på konsumtionen, på eventen eller attributen som kulturen får ett värde? Vad säger det i så fall om de nio olika exemplen? Och vilket värde har egentligen människovärdet, det fria ordet och en fri press om allt vägs samman?

Mötet och oväntade är ändå behållningen
Det som blir ett bestående intryck är ändå värdet av det mänskliga mötet, det oväntade, det oplanerade, det nya som uppstår när tankar möts och vi plockar upp en idé från någon annan och gör den till vår egen. För det är så det går till, beskriver Martin Gelin, när kulturell innovation får ett värde bortom det kortsiktiga och uppenbara i upplevelsen. Anekdoten med en ”rock”rytm i en japansk musikmaskin som vandrar genom kulturella filter för att till slut återfinnas i globala musikfenomen är riktigt kul. Och hoppfull i dessa dystra tider. Det känns lite som en fjäril i regnskogen som får ett träd att falla i en dunge i den småländska skogen. (Se länktips nedan).

Kan de läsa varandras bok?
Jag skulle egentligen önska att Martin Kragh läser Martin Gelins bok och vice versa, för att få deras respektive blick för vad den andre beskriver. Men det händer nog inte (se länktips till min läsning av Martin Krags bok nedan).

Länktips: Ett ställe att köpa boken, inklusive en beskrivning: här

Länktips: Min text om Martin Kraghs bok: här

Länktips: Fjärilseffekten: https://sv.wikipedia.org/wiki/Fj%C3%A4rilseffekten

Hur ser vi på världen?

Posted on by
Reply

För att förstå världen måste vi utgå från rätt beskrivning. Det blir missvisande att sprida en felaktig bild av verkligheten, en bild som vi baserar vår omdömesbildning på. En nyckel till att förstå världen är hur den avbildas. Mercators projektion har använts i århundraden. Men den återger storleken på olika landområden på ett felaktigt sätt. Så här brukar världen se ut.

Vi är inte så stora i norr
Det är en utmaning att visa ett klot i en tvådimensionell avbildning. Men Grönland är faktiskt inte lika stort som Afrika. Afrika är 14 gånger större än Grönland och avstånden mellan städer i Afrika framgår inte om vi jämför avstånd från Ystad till Haparanda. Det blir orättvist för afrikanska länder att de återges förminskade i relation till länder i norr. Därför finns nu initiativ för att återge storlekarna mer rättvisande.

Upp och ner?
Man kan fortfarande ha åsikter om denna projicering, naturligtvis. Australien och Nya Zeeland blir alltid ”down under” även på denna karta och självfallet skulle en avbildning med Antarktis högst upp och Arktis längst ner vända på många perspektiv. Men norr brukar vara uppåt så….

Hur stort är det krigsdrabbade Sudan?
Intressant är också att jämföra faktiska ytor med hur Mercator-projiceringen delvis lurar oss att tro att vi i norr är större än vi är. Ett land som det ofta, tyvärr, skrivs om nuförtiden är Sudan, som ju härjas av inbördeskrig och har miljoner flyktingar, och som FN-systemet försöker hjälpa. Även sedan Sydsudan bröt sig loss är Sudan ungefär dubbelt så stort som Nigeria, som i sin tur är halvannan gång större än Frankrike och även mer än dubbelt så stort som Sverige till ytan. Grönland är bara cirka 10 procent större än Sudan, detta Grönland som Trump nu ”behöver” för USA:s säkerhet… men det är ett tema för en annan text.

Det kommer kanske ännu bättre hjälpmedel
Förmodligen kommer det snart en kartavbildning som roterar och där man lätt kan pausa bilden och få en mer korrekt avbildning. För om vi inte förstår hur världen faktiskt ser ut och vilka avstånd och storlekar som gäller, blir det lätt fel i de beslut som tas.

Läs gärna mer i länken nedan.

Länktips: https://www.democracywithoutborders.org/se/39547/korrigera-kartan-darfor-maste-mercators-varldskarta-laggas-pa-hyllan/

Länktips: Lite om Mercator som skapade en kartmodell som överlevt länge: https://sv.wikipedia.org/wiki/Gerardus_Mercator

Två bidrag till förståelsen av vad som händer

Posted on by
Reply

Det här inlägget blir längre än jag brukar skriva dem. Men det går inte att sammanfatta innehållet om bredden och djupet av det som ska förmedlas ska framstå tillräckligt klart. Nu har jag i alla fall varnat.

Paul Krugmans analys
Paul Krugman fick Nobelpriset i ekonomi 2008 och har under många år varit synlig i den amerikanska debatten. När han fick priset var det flera som ansåg att det också var för att han anstränger sig att förklara komplicerade frågor för en bredare allmänhet, en folkbildare. Jag har inte läst hans alster, men bland de senare texterna Krugman har skrivit har förtjänstfullt sammanfattats av Lars Weinehall (se länktips nedan). Och med Lars tillåtelse återger jag delar av Lars sammanfattning av texten helt enkelt för att den är tydlig och bra.

Elissa Slotkins analys
Det finns andra viktiga röster i USA som behöver lyssnas till. Ett 16 minuter långt tal finns inspelat (se länktips nedan). Med en professionell och tydlig analys av vad som pågår i USA ur ett maktförskjutningsperspektiv ger Elissa Slotkin en lägesbild som borde få varje demokratiskt sinnad person att förfäras. Och sannolikt följer andra utvecklingen med beundran. ”Kan han, så kan vi…”, typ.

Lars Weinehall sammanfattar Krugmans artikel
Krugman beskriver i ett antal punkter det han ser att Trump-administrationen nu försöker iscensätta. En intressant slutsats är att republikanerna inte enbart har genomfört en drastisk nedskärningspolitik, utan också har förlorat kontrollen över skeendet. Det som skulle komma gradvis har slagit till mycket snabbare än republikanerna tycks ha förutsett.

(1) Välfärdskollaps
Det som drabbar väldigt många amerikaner är att SNAP-systemet är stoppat, som en konsekvens av statens nedstängning, det amerikanerna kallar shutdown, SNAP-systemet kallades tidigare food-stamps. mat-kuponger, och används av hela 42 miljoner amerikaner. Dessa människor drabbas nu av hunger och förvärrad fattigdom. Samtidigt förvärras en parallell kris i sjukförsäkringssystemet. Miljontals amerikaner kommer att upptäcka att deras sjukförsäkring inom kort plötsligt bokstavligen blir dubbelt så dyr, i många fall oöverkomlig. Det beror på att de förstärkta subventioner som infördes under Biden-administrationen för att göra Affordable Care Act (Obamacare) mer tillgänglig, nu löper ut vid årsskiftet 2025/2026. När detta inträffar menar Krugman att systemet kommer att gå mot en ”försäkringsspiral nedåt”: friska människor hoppar av, riskpoolen försämras, och premierna höjs ytterligare.

(2) Tidsplanen såg egentligen annorlunda ut
Krugman menar att nedskärningarna i sociala trygghetssystem var centrala mål i det politiska programmet Project 2025, som strategerna bakom Trump satte ihop. Tanken var tydligen att de mest impopulära nedskärningarna skulle ske efter mellanårsvalet 2026, exempelvis införandet av arbetskrav i Medicaid, som riskerar att kasta ut miljoner arbetslösa ur sjukvårdsprogrammet. Nu kom istället SNAP-stängningen och de kraftigt höjda premierna för Obamacare att uppmärksammas tidigare, vilket strategerna tydligen inte räknat med. ”Den inneboende grymheten” i republikanernas socialpolitik blev synliggjord, menar Krugman.

(3) Propaganda och ansvarsförskjutning
Myndigheter beskriver på ett Trump-lojalt sätt problemen som orsakade av den tidigare administrationen, där pengar ska ha östs över illegala invandrare eller för att bekosta påstådda könsbytesoperationer. För Krugman är detta ett tecken på hur långt politiseringen av statliga myndigheter gått: propaganda har ersatt saklig information på officiella regeringssidor – något som tidigare vore otänkbart.

(4) Okunskap, ideologisk blindhet och förakt för välfärd
Här blir det riktigt intressant. Krugman menar att den akuta krisen inte är resultatet av någon genomtänkt strategi, utan av ren inkompetens. De republikanska ledarna, hävdar han, förstår inte hur sjukvårdssystemet fungerar – och har aldrig gjort det. Trots att de i över ett decennium lovat ett ”bättre alternativ till Obamacare” har de aldrig lyckats formulera något, eftersom de inte begriper varför systemets konstruktion – reglerad marknad och inkomstbaserade subventioner – är nödvändig för att systemet ska fungera. Krugman menar att detta gäller republikanska politiker som bygger hela sin identitet på motståndet mot staten, och därför inte kan erkänna att statliga program faktiskt fungerar. Han pekar också på den djupa ovilja som finns hos republikaner att använda de system som faktiskt finns för att hjälpa människor i en svår situation.

(5) En självförvållad politisk katastrof
Krugman pekar på att hela statens nedstängning (shutdown) i oktober 2025 har blivit en direkt följd av sjukvårdskaoset. Demokraterna kunde enligt Krugman välja mellan olika sakfrågor att sätta hårt mot hårt kring. De valde att låta striden handla om hälsofrågan – och opinionsmätningar visar att de har starkt stöd. I en YouGov-undersökning uppger en majoritet av amerikanerna att de anser att republikanerna bär huvudansvaret för krisen. Därmed har republikanerna, enligt Krugman, skjutit sig själva i foten.

(6) Politiska återvändsgränder och konspirationsteorier
Krugman tar även upp de parlamentariska låsningarna i representanthuset. För att anta en ny SNAP-lag eller justera budgeten skulle huset behöva sammankallas, men talmannen Mike Johnson vägrar att göra det. Krugman kopplar detta till möjligheten att fördröja edsavläggelsen för den nyvalda ledamoten Adelita Grijalva. När hon är insvuren skulle en ny omröstning kunna ske för att kräva ett offentliggörande av de så kallade Epstein-filerna. Krugman landar i att det är den enda logiska förklaringen till Johnsons agerande: han håller huset stängt för att skydda politiskt komprometterande information. Samtidigt innebär det att inga lagstiftningslösningar kan antas för att häva kriserna i sjukvården och näringsstödet. (Man undrar hur länge detta dödläge ska bestå, min anm).

(7) Från strategisk cynism till total oreda
Krugman hävdar att den republikanska strategin var uppbyggd på tidsmässig cynism och att effekterna av budgetnedskärningarna skulle dröja till efter valet. Men något gick fel. I stället för en kontrollerad process upplever USA nu massiva sociala och politiska chocker samtidigt: hunger, sjukvårdskaos, nedstängning av statliga institutioner och en växande misstro mot regeringen. Detta menar Krugman är självförvållat och att det hänger samman med bristande kompetens och empati. Istället har händelserna avslöjat en regering som är oförmögen att hantera sina egna beslut. (Han hade också kunnat exemplifiera med de sojabönder som nu inte längre kan exportera sina produkter till Kina och som alltid har röstat på republikaner, men nu tvingas hantera Trumps nyckfulla tullpolitik, också ett självförvållat problem, min anm).

(8) En ny gräns för politisk grymhet
Krugman konstaterar att omfattande grymhet alltid varit en del av Project 2025, men att tidpunkten nu gjort skadan större än vad även dess arkitekter räknade med. Att ta bort stöd till fattiga, sjuka och barn har visat sig vara politiskt explosivt – inte för att väljarna plötsligt älskar staten, utan för att de tydligt ser den konkreta skillnaden mellan trygghet och förtvivlan. Republikanernas strateger har inte bara underskattat människors lidande utan också överskattat sin egen makt, menar Krugman. Verkligheten hann ikapp dem.

(9) Några slutsatser
Lars Weinehall summerar Krugman artikel som att den beskriver ett politiskt system i moraliskt och administrativt förfall. Det projekt som skulle göra staten mindre har i stället gjort den oförmögen att skydda sina medborgare. Republikansk strävan efter ideologisk renlärighet har exponerat deras okunskap och hänsynslöshet. Det Krugman beskriver är en rörelse som hellre låter människor gå hungriga och stå utan sjukvård än erkänner att samhällsinstitutioner behövs – och som nu straffas av den verklighet den själv skapat.

Kopplingar till en svensk kontext
Själv kan jag konstatera att Krugmans analys kan vara användbar i en svensk kontext. Vad skulle hända här om libertarianer skulle få gehör för sina tankar om en radikalt minskad statlig styrning? Den mest kände förespråkaren är kanske Henrik Jönsson, som ju t.om. blivit intervjuad i SVT:s 30 Minuter och som regelbundet skriver i Göteborgs-Posten. En stor del av partiet Medborgerlig Samlings politik har samma inriktning och kritiserar i svepande ordalag att ”staten har svällt”. Den minnesgode kan ju också dra sig till minnes Patrik Engellaus ”Den Nya Välfärden” som var i ropet för några år sedan. Samtliga dessa ser mer marknad som en bra lösning. Och en mindre stat. Även om det skulle leda till utslagning och nöd.

Elissa Slotkin är inte vem som helst
Elissa Slotkins intresse för säkerhetsfrågor väcktes efter det amerikanerna kallar ”nine-eleven”, händelserna den 11 september 2001, då flera flygplan kraschade in i World Trade Centers tvillingtorn och i Pentagon. ( Att en av sidobyggnaderna i World Trade Center senare också föll samman är en märklighet som inte till fullo utretts, vill jag hävda, men det är ett tema för en annan text). I den följande texten försöker jag återge de centrala delarna av senator Elissa Slotkins tal (se länktips nedan för hela föredraget).

Han vill behålla makten
Det är inte längre Pentagon som avgör vilka hot USA ställs inför, det gör presidenten. Samtidigt förfogar presidenten som överbefälhavare över hela den federala maktapparaten och militären. Trump har visat flera gånger att han är beredd att använda dödligt våld mot fiender utomlands, så vad hindrar honom från att använda samma våld mot påstådda fiender inom landet? Slotkin menar att det är detta han förbereder och att syftet är att inte lämna ifrån sig makten.

Ingen vill namnge fienden
Agerandet i Karibien och Trumps utplacering av styrkor i vissa städer visar vad han är kapabel att göra. 14 fartyg har attackerats i Karibien med 55 döda som resultat. Kongressen har fått veta att USA är i väpnad konflikt med ett antal terrorstämplade karteller och att syftet är att komma till rätta med den omfattande drogsmugglingen till USA. Somliga skulle kanske anse det utomrättsliga agerandet acceptabelt. Men Slotkin pekar på ett antal detaljer som komplicerar bilden. Varken presidenten eller Hegseth (tidigare försvarsminister, numera krigsminister, min anm.) vill uppge vilka organisationerna är som USA är i krig med. Både republikaner och demokrater i senaten har efterfrågat de uppgifterna, men fick inget svar. Inte ens när en kopia på det memorandum som finns från justitiedepartementet till Pentagon begärdes har kongressen fått se det. Under alla andra presidenter har uppgifterna lagts fram. När det handlade om Al Qaida, om IS eller andra organisationer har det alltid varit klart vilka USA bekämpar. Icke så nu.

Nu kan alla ses som potentiella fiender
Det allvarliga nu är, menar Slotkin, att administrationen säger sig prioritera att bekämpa den inre fienden, organisationer inom landet. Den beskrivs i allmänna ordalag som främjande anti-amerikanism, anti-kapitalism, anti-kristna eller grupper som är fientligt inställda till personer med traditionella amerikanska värderingar, familj, religion eller moral. Ingen grupp behöver vara våldsam för att hamna på listan. Enligt Trumps PM till justitiedepartementet ska granskningen även gälla chat-grupper, sociala medier och skolor. Att detta svårligen ryms inom författningens första tillägg om yttrandefrihet är tydligt.

Motståndare är fiender som ska angripas
Slotkin menar att Trump just nu testar hur långt han kan gå innan någon stoppar honom. Om ingen fiende behöver anges för angreppen i Karibien är det sannolikt att samma dolda agenda kommer att användas för de inhemska terrororganisationerna. Personer på de hemliga listorna kan få sina hem genomsökta, sina telefoner avlyssnade och bli arresterade enbart för att de ogillar Trumps agenda. (Den minnesgode kan komma ihåg Trumps eviga ”Lock her up!” angående Hilary Clinton… min anm).

ICE
Trump har dessutom startat två nya beväpnade grupperingar, som ska granska Trumps påstådda fiender. Här ingår även personal från säkerhetsorganisationer och CIA. Sammantaget med hur 7000 beväpnade personer nu placerats ut i ett antal städer framträder ett tydligt mönster. USA ska förändras till en modern övervakningsstat. Trump har också varit tydlig med att militären ska träna på att vara aktiva i städerna. Tanken är att militären ska kunna gripa och arrestera vanliga amerikaner på amerikansk mark. De ICE-styrkor som redan är utplacerade riskerar att förr eller senare provocera fram eskalerande konflikter, där en dödlig utgång är fullt möjlig.  Det finns filmbevis och exempel på hur ICE-styrkor har agerat i Chicago på ett uppseendeväckande sätt. Man har skadat och även dödat civila. Många är maskerade, de bär uniformer och kör i fordon som är helt anonyma.

Hur nära en point-of-no-return är USA?
Slotkin menar att Trump följer en handbok för hur auktoritära ledare går till väga för att ta makten. Först gäller det att bli legitimt vald på en fråga som få många röster. I Trumps fall var det levnadsomkostnader. Steg två handlar om att omge sig med lojala medarbetare på alla nivåer. Steg tre gäller att säkerställa makt och inflytande och i steg fyra att använda hela maktapparaten mot motståndare, eller fiender. Förr eller senare kommer en tipping point, menar Slotkin, då det inte går att backa tillbaka. När insikten kommer att hela maktkoncentrationen skulle kunna användas av en motståndare. Då blir slutsatsen att gäller att bli kvar vid makten och att förhindra ett skifte. Det finns två sätt han kan göra detta på. Ett är att införa undantagstillstånd. Då kan val lätt bli inställda eller så kan vakter se till att vissa väljare inte kan rösta, helt enkelt genom att hävda att vissa personer är terrorister. Att annat sätt är att via finansdepartementet blockera motståndare från att göra insamlingar, genom att sprida desinformation, och på olika sätt göra val omöjliga att genomföra på ett rättvist sätt. Det finns mer än ett sätt att förstöra demokratin.

Alla kan göra något
I en tillbakablick talar Slotkin så om april 2020, då hon först hörde Trump tala om valfusk, om att ifall han skulle förlora valet i november 2020 (vilket han gjorde) så skulle det bero på fusk. Den 6 januari 2021 belägrades och stormades Kapitoleum av Trumpanhängare. Själv barrikaderade sig Slotkin i sitt rum. Det var en orealistisk situation. Men det hon nu hoppas på är vanliga amerikaners vilja och ogillande av auktoritära system. Även republikaner ogillar auktoritära system, påpekar hon. Och handling är inte ord. Hon hoppas att kongressen tar mod till sig och förbjuder Trump att använda militär trupp på amerikanska gator. Hon påminner militären om att olagliga ordrar behöver man inte följa. Och lojaliteten de svurit är inte till en person utan till konstitutionen. Även veteraner uppmanas att göra sig hörda. De som tjänstgjort i det militära har folkets öra. Organisera er fredligt, säger hon. Generationer har byggt det här landet. Jag är själv en symbol för detta, som kvinnlig senator, påminner hon. Vårt land behöver oss, avslutar Slotkin.

Vad händer nu?
Summa summarum är det Paul Krugman och Elissa Slotkin beskriver ett USA i en svår konstitutionell kris, som måste hanteras innan den blir ännu värre. Ingen av dem nämner ”No Kings”-demonstrationerna som varit omfattande de två gånger de genomförts och som samlat 7-8 miljoner amerikaner. När nu 42 miljoner fattiga konkret hamnar i ännu större trångmål och MAGA-rörelsens stjärna använder 300 miljoner till att bygga ett själlöst palats, ett ballroom, i Vita Huset kanske folket tröttnar på sin valde wannabe-diktator. Men det skulle inte förvåna om han sätter in militären mot eventuella demonstrationer. Och kanske provocerar fram ett skäl till det.

Länktips: Paul Krugmans originalartikel, som Lars Weinehall sammanfattat och jag plockat texter ur: https://paulkrugman.substack.com/p/too-cruel-too-soon

Länktips: Elissa Slotkin beskriver händelseutvecklingen och vad USA står inför: https://www.facebook.com/reel/1158104312406890

Om olika roller i politiken

Posted on by
Reply

Det stormar i det politiska landskapet. Två riksdagsledamöter i Vänsterpartiet riskerade att bli uteslutna och valde att lämna partiet, men också att sitta kvar i Riksdagen som så kallade politiska vildar. Frågan det tycks handla om är den fråga som titt som tätt återkommer i politiken. Om idéerna och idealen ska stå över realpolitiken eller om resultat och kompromisser är det som till syvende och sist räknas. Miljöpartiet har haft liknande processer, där kompromisslinjen och möjligheten att få verkligt inflytande vann över den ideologiskt motiverade falangen.

Kan liberaler samarbeta med anti-liberaler?
Egentligen har alla partier den här spänningen. I fallet med Liberalerna blev det viktigare att få ministerposter och få styra landet än att till varje pris förhindra anti-liberal politik från ytterhögern. Med resultatet att L tappade bort de väljare som gillade det gamla Folkpartiet, som en gång i tiden var ett tydligt anti-apartheid-parti som bekämpade orättvisor ute i världen. Hur det ska gå nu 2026 när de förmodligen ska acceptera att SD får ministerposter i en högerregering vete fåglarna. Först och främst måste de ju kravla sig upp på fyra procent och så måste Tidögänget få förtroende av mer än halva folket. Så det är en uppförsbacke för Mohamsson.

Kan man vara kristen och bortse från mänskliga rättigheter?
KD har också en splittring i synen på mänskliga rättigheter, även om den inte kommer till uttryck så tydligt. En grundläggande princip för en kristen tro är alla människors lika värde. Genom seklen har förvisso detta ställningstagande ständigt töjts för att kunna inkludera slaveriet och andra orimligheter. Men det lidande som nu utspelar sig i Mellanöstern måste vara svårsmält för vissa KD-väljare. En demokratisk stat, Israel, visar upp en oresonlighet och ett systematiskt iscensatt lidande som borde få varje kristen människa att förtvivla, Istället väljer Ebba Busch att försöka rättfärdiga demoleringen av Gaza inklusive det lidande som civilbefolkningen utsätts för. Samtidigt är kanske utrikes konflikter inte det centrala för KD:s väljare, så man blundar och väljer att uppskatta andra delar av partiets politik. Men polariseringen är uppenbar.

Vilka frågor samlades man runt?
Egentligen landar detta om spänningen mellan idealister och realister i vilken ingång de partiaktiva har för sitt engagemang. Varför valde man att engagera sig? Vilken eller vilka frågor var avgörande? För hundra år sedan var rösträtten och kvinnors ställning viktiga frågor. Arbetarrörelsen fångade upp de orättvisor som yrkesverksamma upplevde. De mest radikala såg en förebild i de kommunistiska staterna, medan andra insåg värdet av demokratin som sådan. Runt 1980 vaknade ett allmänt miljöintresse och Miljöpartiet tog form. Långt tidigare fanns en rörelse som fångade upp landsbygdens perspektiv, där det som så småningom blev Centern har sina rötter. Entreprenörer och företagare kände sig steg för steg mest hemma hos Folkpartiet och Högerpartiet, partier som för övrigt idag båda har bytt ut sina namn.

Olika kompetenser
Så vilka är det som definierar ett parti? Och hur klarar man att hålla ihop ett parti när det spretar och de partiaktiva ser olika på sina roller och vad partiet kan göra. Skillnaden mellan opinionsbildning och det politiska hantverket är väldigt stor. I mediebruset handlar det det om korta, slagkraftiga formuleringar, medan genomtänkta samhällsförändringar kräver ett helt annat angreppssätt med bra beslutsunderlag, korrekta analyser och processer och en slags uthållighet, som sällan uppmärksammas i klickmedia. Mer än när pärmar glöms bort på toaletter. Då blir misstagen lätta att kommunicera.

Hur göra när bilden av verkligheten inte stämmer med verkligheten?
Väldigt tydligt blir det när medialt skickliga politiker som Busch avslöjas som dåligt pålästa inom sina ansvarsområden. Att tjata om att det svenska elförsörjningssystemet ”har kraschat” kanske fungerar i ett flyktigt och icke påläst medialt sammanhang, men alla rapporter visar hur det svenska elsystemet räknas som ett av de mest tillförlitliga i Europa, där vi dessutom har låga elpriser. När fakta kontrasterar mot den kommunicerade bilden blir det svårt för vissa politiker. Det är egentligen bara Trump som lyckas ljuga konsekvent utan att få mothugg. Och populister i andra länder försöker lära sig hur han gör.

Fakta får inte blandas ihop med åsikter
Ska vi lyckas behålla en demokrati värd namnet måste vi förstå vad demokratin vilar på. Vi behöver enas om vad som är forskning, fakta och givna förutsättningar och skilja detta från våra värderingar och åsikter. När vår nuvarande miljöminister avfärdar sitt eget klimatpolitiska råd som ”en åsikt” skadar hon demokratin. Den forskning som bedrivs kan inte reduceras till att vara en åsikt. Slutsatserna av forskningen och vilka beslut som bör tas kan möjligen variera beroende på hur man värderar olika resurser, problem, ekonomiska risker och tidsfaktorer. Men grundfakta måste alla relatera till.

Vi får fortfarande klaga på regeringen
Att vi tar ställning baserat på våra värderingar är bra. Men vi måste också klara av att förstå att det kan finnas olika syn på vad som är viktigt och vad som behöver prioriteras. Eftersom vi, tack och lov, får uttrycka vad vi tycker. Vi får läsa Anne Franks dagbok på biblioteket. Vi får klaga på vad regeringen gör, vi har inte en demokrati som villkoras av makten. Ännu.

Historien är vårt kollektiva minne

Posted on by
Reply

Ibland får man lite tid över att lyssna på någon sommarpratare, Sveriges Radios mångåriga tradition att släppa fram lite olika röster under 90 minuter, personer som ofta har något lite ovanligt att förmedla. Jag blev nyfiken på Robin Olovsson och lyssnade på hans program (se länktips nedan).

Historien är vårt kollektiva minne
Robins program innehåller flera tänkvärdheter, som jag gärna återkommer till här. Först kanske detta att ämnet historia är väldigt betydelsefullt. Han säger något i stil med att vara historielös är som att vara utan minne. Har man inte sin historia riskerar man att upprepa samma misstag om och om igen. Det som gör historien extra intressant är ju också att den är gemensam, dvs vi kan kollektivt förhålla oss till de skeenden vi lärt oss något om. Till skillnad från minnet, som ju är subjektivt och selektivt på ett annat sätt.

”Stockholms” syn på ”Norrland”
Det andra jag vill återge är hur ”Stockholm” under århundraden betraktade och fortfarande betraktar ”Norrland” med något slags nedlåtande kolonialt perspektiv. Norrland är inte så viktigt, men det finns naturresurser, energi, skog och malm att utvinna som resten av landet gärna profiterar på. Den historia Robin berättar om hur samerna tvingades släpa tonvis med malm i väglös terräng för att Axel Oxenstierna förstått att det fanns silver i en lätt åtkomlig bergsfyndighet blir en tydlig illustration till hur synen på ”Norrland” har varit. Och kanske fortfarande är.

Samerna är extra särbehandlade
Det märks att Robin Olovsson trivs med sitt historieämne och att han har lätt för att berätta och återberätta historierna, särskilt de som lätt försvinner in i dimmorna, som han säger. Icke-historier, som inte har fått komma fram för att någon i ”Stockholm” ägt frågan. Han snuddar vid behandlingen av samerna ett par gånger, men den är ju självklart extra besvärande för makthavarna. Hur man långt in i vår tid avsiktligt hållit samerna utanför på olika sätt och sett på dem med en nedlåtande attityd.

Minns en annan bok som jag läste
Det är bara att gratulera de elever som får ha Robin som lärare. Han gör förmodligen tydliga avtryck i elevernas minnesbilder och kunskapstrådar på ett sätt som man skulle önska att fler fick ta del av. Det blir kanske läge att kolla in hans historiepodd vid tillfälle. Jag drar mig till minnes en bok jag köpte på Bokmässan för kanske 30 år sedan, som handlade om hur det fanns folk som levde vid Lofoten under istiden, och hur denna folkspillra senare tog andra delar av norra Skandinavien i anspråk. Detta hävdades ske samtidigt som Skandinavien befolkades söderifrån i takt med att isen drog sig tillbaka. Den bok jag tänker på heter ”Folket bortom Nordanvinden” och är skriven i början 1990-talet av Gunnel och Göran LIljeroth (AMA-förlag). Jag minns att jag delvis inte höll med om deras beskrivning och slutsatser, men att jag fascinerades av att det finns historia och historier som tappats bort.

Vikten av att ifrågasätta
Det finns alltid mer att läsa och att lära sig. Och det finns anledning att ifrågasätta den sanning som anses gälla. Det är ifrågasättandet som har lett till att vi numera anser att jorden snurrar runt solen och inte tvärtom. Och ibland räcker det att komplettera sanningarna med alternativa bilder för att helheten ska bli mer sanningsenlig. Särskilt nu när AI kan generera bilder och filmer som tycks riktiga, men som är falska.

Länktips: https://www.sverigesradio.se/avsnitt/robin-olovsson-sommarpratare-2025

Länktips: Daniel Hermansson (känd från SVT:s Muren) och kollega med Robin tipsar om norrländska historiepodd-avsnitt: https://www.historiepodden.com/post/historien-om-norrland

Det mesta återstår att upptäcka

Posted on by
Reply

Det enda av världens sju underverk som fortfarande finns kvar är pyramiderna i nuvarande Egypten. Störst är Cheops-pyramiden. Den beräknas bestå av 2 500 000 stycken stenblock, som i genomsnitt väger ungefär 2 500 kg. De historiska källor som ofta åberopas i sammanhanget anger byggtiden till 20 år och antalet arbetare till 40 000 man.

Räkna på produktionstakten
Det är ett faktum att pyramiderna står där de står. Men det finns ett stort antal frågetecken kring hur kan ha byggts, varifrån alla stenblock kom, hur de transporterades, monterades och hur allt kunde ske med sådan millimeterprecision. Det finns ett kapacitetsproblem också. Två och en halv miljon stenblock står inte redo att användas. (Och det är en av de nio pyramiderna). De ska tillverkas och slutmonteras med millimeterprecision i en takt som imponerar. Om 20 års produktionstid skulle stämma skulle arbetarna (om de höll på under dagens ljusa timmar) behöva få en sten på plats varannan sekund. Även en sten varannan minut vore extremt imponerande. Då handlar byggtiden om 1 200 år. Hur upprätthåller man en kontinuerlig byggorganisation under så lång tid? Det är som om Birger Jarl skulle ha satt igång ett stort bygge hos oss, som pågått sedan medeltiden och utan avbrott fram till idag…. Tänk på hur lång tid det tog att bygga den relativt enkla tunneln genom Hallandsåsen….

Volym, logistik och precision tyder på en avancerad kultur
Det mest sannolika, tror jag, är att pyramiderna togs i anspråk av faraonerna och brukades så som arkeologerna har föreslagit, som gravkammare m.m. Men att de byggdes tidigare av en civilisation som inte längre finns kvar. För inte ens om vi använde dagens att tekniska hjälpmedel, dagens mätinstrument och teknik skulle vi kunna bygga pyramiderna med den enorma mängd material, logistik och höga precision som de har. Vi måste inse att före oss har troligen andra civilisationer, uppenbarligen med andra kunskaper, annan teknik och andra lösningar än våra, levt och verkat här. Civilisationer som av okänd anledning inte längre finns kvar.

Även i Sudan finns pyramider
I början på 2010-talet besökte jag och min sambo Sudan. Hennes svärson hade just blivit svensk ambassadör i det landet och vi hälsade på. I Sudan finns också pyramider. Mycket mindre i storlek, men likafullt byggnadsverk med den formen. Folk turistar inte till Sudan, så de är inte så kända. (Och sorgligt nog har landet dragits in i konflikter och inbördeskrig så som lätt sker när maktkamper blir viktigast av allt). I Sudan finns över 200 kända pyramider, alla mycket mindre i storlek än de i Giza i Egypten. Det som gör området intressant är naturligtvis bland annat närheten till floden Nilen.

Och varför är detta intressant?
Det vi behöver fundera över oftare är de långa tidsperspektiven. När vi lever i nuet och större delen av det svenska folket tycker att det är bra att flygskatten tas bort, vindkraften bromsas och att det är lämpligt att lasta över konsekvenserna av vår egen energianvändning på ett par tusen generationer (i om att soporna från atomkraften är farliga så länge) kanske vi ska besinna oss och förstå vår egen plats i historien, att vi inte har rätt att inteckna framtiden på ett sätt som tvingar kommande generationer att leva med våra misstag. Vi behöver sätta in vår tid i ett större sammanhang och besinna oss. Vi vet inte bäst, vi har inte lösningarna, vi fortsätter att bete oss på fel sätt inom alla möjliga områden. Och före oss har här funnits civilisationer som lämnat spår efter sig som borde få oss att känna ödmjukhet inför våra tillkortakommanden. Det mesta återstår att upptäcka och lära sig av.

Länktips: https://sv.wikipedia.org/wiki/Cheopspyramiden

En film om Sudans pyramider: https://moddasormland.se/labbet/18

Intryck från Uganda, del 1

Posted on by
1

Som några av er vet har jag besökt Uganda ett par veckor i slutet av april. Där bor en bonusfamilj: bonusdotter, bonussvärson, bonusbarnbarn sedan ett par år, en diplomatfamilj som vid det här laget har bott ett antal år i fyra av Afrikas länder. Uganda är ett land som på flera sätt kan säga vara representativt för hur utvecklingsländerna ser ut. Här några intryck, del 1.
(Och, ja, jag gjorde en rejäl klimatkompensation till VI-skogen för att kompensera för flygets utsläpp…)

Kollektivtrafik på MC
Trafiken är kanske det som sticker ut allra mest för en svensk. Myllret av motoriserade tvåhjulingar, motorcyklar byggda kanske för en hastighet på maximalt 60 – 70 km/h och där det uppenbarligen finns hjälmtvång för föraren (men inte för eventuella passagerare). Och det kryllar av dessa tvåhjulingar. Hela tiden. Liksom bilar och minibussar, personbilar för 8-9 passagerare. Att köra i denna intensiva trafik kräver både mod och precision. Ofta handlar det om centimetermarginaler. Den som kört i bil i Paris anar hur det kan vara, men tänk er dubbelt så många fordon på samma yta och tänk innovativt ─ om det finns en liten yta så kör man på den.

Fem killar på en lätt MC

En miljon shilling är inget konstigt
Gatorna i huvudstaden Kampala är av varierande kvalitet. Delvis helt sönderkörda med jättestora gropar, delvis OK, men ofta utan en definierad zon för fotgängare eller en trottoar. Det är nästan som man tror att myndigheterna ser till att kvaliteten är dålig så att det blir jobb för verkstäderna som ska laga stötdämpare och annat som går sönder. På tal om verkstäder hörde jag flera historier om hur verkstäder plockar av backspeglar och sätter tillbaka billigare kopior för att kunna sälja de dyrare på en svart marknad. Ekonomin är generellt utanför statens kontroll. 50 000 ugandiska shilling motsvarar cirka 150 svenska kronor. Att plocka ut en miljon shilling ur en uttagsautomat var därför inget konstigt. Det var nödvändigt att ha en chaufför för att åka i Kampala. En liter bensin kostar ungefär motsvarade 15 kronor.

En normal gatubild

Korghantverk m m
Många försörjer sig på en slags självförsörjningsnivå, med odling eller hantverk. Varje fredag håller en marknad öppet där det går att köpa fint kvalitetshantverk, hattar, snidade djur, korgar, enklare smycken, dekorativa textilier och annat. Här en bild från en del av fredagsmarknaden i centrum.

Del av fredagsmarknaden med mycket hantverk

Landsvägsbebyggelse
När man kommer ut på landsbygden är det påtagligt grönt och frodigt, med många bananodlingar och ofta en rödaktigt färgad jord. Och många håller naturligtvis husdjur. Den chaufför vi åkte med ibland hade som huvudsyssla att sälja frukt och grönsaker. Avocadon, mangon och andra frukter smakade naturligtvis mycket bättre än det vi är vana vid. Landsvägarna såg ut som man kunde tänka sig att det var i vilda västern för 150 år sedan. Diverse bebyggelse längs en huvudväg, med en rad av butiker och bostäder på båda sidor av vägen och ett odefinierat gränsland mellan olika hustyper. På många ställen har man lagt in stora asfaltgupp, som tvingar all trafik att sakta ner.

En typisk by på landsbygden

Vänstertrafik ett påtagligt arv
Det engelska inflytandet är påtagligt, inte minst eftersom det är vänstertrafik som gäller och engelska är det gemensamma språket. Alla talar engelska, mer eller mindre begripligt.

I en separat bloggtext skriver jag lite om kulturer, språk och framtid.

Länktips: Del 2: http://christerowe.se/2024/05/nr1064-intryck-fran-uganda-del-2/

Ser USA ut som det gör trots eller tack vare inbördeskriget?

Posted on by
Reply

Thomas Sörensen har skrivit en bok om det amerikanska inbördeskriget. Han har militärhistoria som specialområde och är verksam vid högskolan i Kristianstad. TV-serien ”Manhunt” om jakten på president Lincolns mördare, John Booth, väckte nyfikenhet hos mig. Jag ville veta lite mer om det amerikanska inbördeskriget, också för försöka förstå vad det är som påverkar dagens händelseutveckling i USA. Dessutom skulle jag få lite tid för läsning i samband med en utlandsresa.

En fullmatad beskrivning av slag och viktiga personer
Boken är en intressant läsning för att förstå bakgrunden till kriget och hur kriget förlöpte på en mycket detaljerad nivå. Ett omfattande persongalleri passerar revy med både kända och mer okända namn. Hundratusentals män fick sätta livet till och kriget ledde självklart till förluster även på andra sätt.

Vilket avtryck gjorde kriget i USA?
Ett motiv för mig att läsa boken var att försöka förstå hur det amerikanska samhället kan ha hamnat där det är, med sin för oss främmande religiositet och sitt överdrivna fokus på materiell konsumtion. Det som också är slående är hur stark känslomässig koppling många amerikaner tycks ha till sin flagga, till att vara patrioter och att åtmistone i ord försvara konstitutionen. Varför ser det ut som det gör? Och hur kommer det sig att Lincolns parti, republikanerna, viker ner sig för en sådan som Trump? Det var ju ändå Abraham Lincoln som i praktiken såg till att slaveriet avskaffades. Var tappade amerikanerna bort sig själva i historiens förlopp? Vilken roll spelade inbördeskriget för den fortsatta utvecklingen? Ser det ut som det gör tack vare eller trots kriget?

Två mobila Borås under fyra år…
Det slående med Sörensens bok, förutom att den är så rik på detaljer på alla nivåer är hur tydligt det framstår hur svårt det måste ha varit att bedriva ett krig på den tiden så länge med så stora arméer. Jag tänker på alla transporter, alla hästar, allt foder, all mat och ammunition, allt krut och sprängmedel och olika förnödenheter som hela tiden måste fyllas på och transporteras fram till en rörlig front. Och dessutom alla skadade soldater som skulle tas om hand, liksom de som tillfångatogs från motståndarsidan.

Vilka alternativ hade man på slagfältet och i planeringen?
Boken fokuserar till stor del på alla de slag som ägde rum, hur befälhavare på ömse sidor gjorde rätt eller fel i skilda situationer, med många livsöden och personporträtt invävda i berättelsen. Det är en detaljerad och faktacentrerad berättelse. Bara glimtvis skymtar något fram som illustrerar hur svåra avvägningar befälhavarna kan ha ställts inför. Och då oftast ur ett backspegels-perspektiv, med facit i hand. Sällan lotsas vi in i det kartrum där kloka huvuden slogs ihop för att, ofta under tidspress och med bristfällig information, på ett rimligt sätt lösa en taktisk uppgift. Som läsare blir vi i praktiken aldrig inbjudna att del av hur alternativen såg ut. Det hade varit ett sätt att komma historien närmare, men det kanske vore för spekulativt för författaren. En militärhistoriker vill troligen inte spekulera eller basera sin beskrivning på antaganden. Men som stilistiskt grepp hade det varit intressant att följa med in i stabstälten. Och hade några kapitel skrivits i jagform hade berättelsen blivit ännu mer fängslande.

Hästar, och varför nämns inte John Eriksson?
Jag saknar ett särskilt kapitel om hästarna. Hur många gick det åt? Hur sköttes de och av hur många personer? Var det olika hästar för kavalleri och för vagntransporter? Tog man hand om skadade hästar eller lät man dem ligga där de föll? Hade nord- eller sydsidan flest hästar att tillgå? Och så järnvägen, som nämns, men inte så tydligt. Hur viktig blev järnvägen för endera sidan? Eller John Eriksson, vår svenske uppfinnare som ju här hemma har uppmärksammats för sin delaktighet i konstruktionen av krigsfartyget USS Monitor. John Eriksson nämns faktiskt inte alls i boken.

Hur togs besluten?
I TV-serien Manhunt är krigsminister Edvard Stanton en huvudperson. I boken får Stanton bara ett kort omnämnande, vilket är lite oklart eftersom han rimligen bör ha varit involverad i varje större strategiskt beslut som nordsidan och Lincoln behövde ta under hela kriget. Möjligen har TV-seriens skapare tagit sig konstnärliga friheter som en militärforskare inte känner sig bekväm med. Men Stanton måste ju rimligen haft ett stort inflytande på de flesta av nordsidans beslut.

Lättläst, men det saknas en del kringfakta
Det som är tilltalande med Sörnesens bok är att den är lättläst och att den inte förutsätter stora förkunskaper. Möjligen hade det varit bra med en förklaring av amerikanska militära rang, vad som menas med kompani, brigad, regemente, samt hur olika vapenslag gjorde för att samverka, hur man höll kontakt, hur signalgivning gick till osv. Hade nord- och sydsidan olika trumpetfanfarer för sina trupper? Hela kommunikationsapparaten hade varit intressant att få veta mer om: ryttare, telegrafi, kurirer m.m. för att ännu bättre förstå hur svårt det måste ha varit att ta rätt beslut i rätt tid.

Hur sov man? Luktade det hästskit?
Ett par gånger nämns att trupperna fastnar i gyttja, men lite oklart om det var på farbara vägar eller i fri terräng. Och hur såg egentligen inkvarteringen ut? Hur sov trupperna och officerarna? Till slut blir det många delfrågor som man vill veta mer om. Hur mycket hästskit luktade det?

Det fanns inte utrymme för ett högre pris
Motivet för kriget tycks ha varit att många bomullsplantager var beroende av sin billiga arbetskraft, slavarna. Man ville eller kunde inte sälja sin bomull till det högre pris som hade blivit följden om arbetarna skulle ha lön vid sidan mat och husrum. Systemet byggde på att arbetskraftskostnaden var försumbar. Bomullen såldes till stor del på export till Europa, där det också fanns starka mellanhänder som inte ville förlora sin chans att tjäna pengar på handel och bearbetning av bomullen.

Olika arbetskraftbehov
För plantageägarna, som var motorn i söderns ekonomi, blev status quo en överlevnadsfråga. Nordstaternas ekonomi vilade på fler och andra ben. De kunde förhålla sig på ett annat sätt till frågan om mänskliga rättigheter, De behövde också fler arbetare som kunde läsa och skriva och ta ansvar. Skillnaden i hur ekonomin var uppbyggd var en avgörande faktor.

Det går inte att sluta
Varför krigade sydstaterna så länge när de såg hur det gick i kriget? Kanske var det av samma skäl som nazityskland fortsatte sitt krig efter att krigslyckan vänt 1943. Man hade mentalt ställt in sig på att vinna och såg ingen framtid efter en förlust. Det hade ju också inneburit ett erkännande att kriget var fel och att alla egna förluster i kriget hade varit meningslösa. Man ville inte att de egna uppoffringarna skulle vara förgäves, eller erkänna att kriget var ett gigantiskt misstag från början till slut. Här kan man ju fundera på dagens Putin-krig i Ukraina. Att avsluta kriget skulle ju innebära att de ryska förlusterna var onödiga, att liv kastats bort helt i onödan. Auktoritära ledare kan inte acceptera en förlust.

Liberal eller konservativ  ─  tillhörigheten har skiftat
Ett annat tankespår är hur två tydliga politiska strömningar, konservativismen och liberalismen uppenbarligen till stor del har bytt hemvist i de amerikanska politiska partierna. Socialismen har aldrig fått dominera något parti i USA, men de liberala och de konservativa idéerna har alltid hittat någon koppling till de två dominerande partierna. På Lincolns tid tycks det dock ha varit så att de liberala idéerna hörde hemma hos republikanerna, medan de konservativa samlades i demokraterna. Idag är det ju tvärtom.

Pengarna behövs för att kunna bli vald
Republikanerna stod för anti-raslagar på Lincolns tid, medan det idag är demokraterna som tydligast står upp för människors lika värde. Möjligen hänger detta samman med att partierna i USA mer är organiserade som kampanjorganisationer än som föreningar. Partierna i USA är mer av ekonomiska plattformar för kandidater än gräsrotsrörelser. Den som vill bli vald måste kunna finansiera dyra kampanjer. I och med framväxten av teaparty-rörelsen, sociala medier och i takt med att formfrågor blivit viktigare än ett seriöst innehåll har åsikter steg för steg tagit plats på bekostnad av verifierbara fakta. I Sverige ser vi samma tendens när ministrar avfärdar sina egna vetenskapliga forskningsråd med att de ”står för en åsikt”. Med AI ökar hotet ytterligare att fakta trängs undan av ogrundade påståenden.

Polariseringen kvarstår
Risken är stor att motsättningen mellan nord och syd, mellan de urbana och de rurala delarna av USA blossar upp igen. Den 6 januari 2021 stormades Capitoleum av militanta och våldsbenägna Trump-supportrar. Ställs Trump mot Biden i höstens presidentval finns risken att mönstret upprepas om Trump vägrar acceptera ett nederlag. I värsta fall var den 6 januari 2021 i så fall bara en övning inför en större folklig resning. Det är lätt att se hur delar av media i USA kan backa upp en sådan rörelse och stötta de väljare som känner sig mer lojala med MAGA-rörelsen än med det demokratiska arvet. Till slut blir det avgörande hur polis och militär ställer sig. Den 6 januari avvaktade polisen och lät saker och ting ha sin gång. Indirekt gav de därmed Trump sitt stöd genom att passivt avvakta. Detta kan naturligtvis upprepas. Polariseringen i USA är stark.

Länktips: https://www.bokus.com/bok/9789175456980/amerikanska-inbordeskriget-1861-1865/