Tag Archives: Handelshögskolan

”The last mile” pekar egentligen på ett annat problem

Posted on by
Reply

Det är en lyx att ha i princip gångavstånd till Chalmers, Göteborgs Universitet och Handelshögskolan. Åtminstone den delen av året då jag bor i staden. Idag den 3 februari var jag på Handelshögskolan och fick en timmes uppdatering av en biträdande universitetslektor, Konstantina Katsela, som under åtta år studerat det branschfolket kallar ”The last mile”. Hennes presentation handlade om hur hon detaljstuderat fjorton europeiska projekt, vilket lett fram till föredragets rubrik ”The last mile dilemma”. (Länk till hennes forskning, se nedan).

Delvis motsatta mål
The last mile handlar om transporterna till detaljister och småbutiker i städerna och hur lönsamhet, villkor och andra parametrar ser ut för att få denna distribution att fungera med minimal trafikstörning, med positiv upplevelse i stadsmiljön och med långsiktighet i sikte för alla inblandade. Staden vill naturligtvis minimera CO-utsläpp, buller och optimera upplevelsen av staden som affärsmiljö, där folk gärna vistas och umgås. Butikerna sliter med bemanningsfrågor, lönsamhet, svårigheter att hantera stora mängder gods och leveranser på samma gång. Transportföretagen behöver också kunna räkna hem sina kalkyler.

Lastcyklar dök upp som ett alternativ 
För drygt ett decennium sedan dök det upp en ny slags aktör på ”the-last-mile”-arenan i form av lastcyklar designade för småpaket. (Hur diskussionen gick år 2014 framgår av en länk till en rapport, se nedan). Det som hänt är att eldrivna lastfordon har blivit vanligare. Jag nämnde även lastcyklar 2016 och 2014 i bloggen (se länkar nedan). Hur distributionen organiseras till butikerna beror på ett flertal parametrar. Bland annat om butikerna ingår i någon varukedja, som själva löser distributionen, eller om de är beroende av att logistikexperterna kommer med leveranser. Under seminariet idag fick vi veta att det är ganska typiskt att det kommer 3-5 transportörer till en butik en förmiddag och att det är vanligt att antalet paket är 2-3 stycken. Något som inte låter så optimerat och som ju egentligen borde kunna passa lastcyklar.

Fyra saker måste vägas samman
Konstantina Katsela beskrev de fjorton projekten som att bara ett hade lyckats, och de övriga tretton således inte. Och det viktigaste för att få ett samverkansprojekt att fungera var att de inblandade gjorde hemläxan och säkerställde att fyra aspekter vägdes in i de beslut som skulle tas. Det handlade om tydlighet i kostnader i avtal och olika parametrar, att matcha leveransfönster så att godsmottagning optimeras, att säkerställa att erbjudandet inkluderar kundfördelar (som kunde handla om uppackning och märkning) och att inkludera lösningar för returlogistik.

(Bild från presentationen, ursäkta bildkvaliteten)

Samverkansprojekt med givna förutsättningar
Det som de fjorton projekten tycks ha försökt lösa är att hitta långsiktiga och accepterade lösningar på de olika behov som butiker, distributionsföretag och städerna har och som till ganska stor del står i konflikt med varandra. Det som är lönsamt för ett distributionsföretag är sannolikt olönsamt för butiken och hur ska framkomlighet och trivsel på stadens affärsgator optimeras samtidigt som varor ska distribueras….

Samma som nu, lätt modifierat, eller är det något nytt som krävs?
För mig som utgår från ett hållbarhetsperspektiv blir hela resonemanget en illustration till den grundläggande frågan hur vi formar framtidens städer och samhällen. Är det business-as-usual och vinst-as-usual som ska vara vägledande för en (långsam, stegvis) marknadsdriven och lönsamhetsdriven utveckling? Eller är det själva omställningen som är målet och alla aktörer får hitta sätt att bidra till en omställning som landar i ett samhälle och en stadsmiljö som kan kallas hållbar? Och hur ser i så fall tidsskalan och rollfördelningen ut för att nå denna hållbarhet?

Vem ska ifrågasätta och visa vägen framåt?
För mig blir hela presentationen idag en illustration av hur djupt vi sitter fast i ”business-as-usual”-tänket och det självklara vinstmaximeringskrav som finns hos de aktörer som idag bedriver verksamhet, där fortsatt konsumtion och konsumtionsökning är självklarheter. Vilken aktör har mandat att ifrågasätta systemet och hur ser vägen fram ut om målet inte är att fortsätta gynna den överkonsumtion och det resursslöseri som många inser behöver fasas ut?

Vi behöver en lagom-ekonomi och en ny rollfördelning
I dagarna har SVT visat en dokumentär om H&M och Stefan Persson. Modeindustrin har ju på några få decennier ”lyckats” skapa extrema vinster åt ett fåtal industrialister och affärsmän, medan tusentals sömmerskor hamnat i slavliknande arbetsförhållanden. Se den (länk nedan). Alla butiker är inte som H&M. Men modeindustrin har en extra lång resa att göra från att sabotera en hållbar utveckling till att positivt bidra till densamma. Jag blir mer och mer övertygad om att det är en ”Lagom”-ekonomi som måste formas, ungefär som Jennifer Hinton och andra forskare beskriver. Och sannolikt att vi behöver se en annan rollfördelning kring ansvarstagande, nytta, vinst och värde, där den nuvarande kortsiktigheten fasas ut till förmån för något som är solidariskt med vad planeten och andra människor mäktar bära.

Länktips: Konstantina Katselas forskning: https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S2352146524003053

Länktips: En rapport från 2014 om jämförelse av lastcyklar, eldrivna lastfordon och paketfordon: här

Länktips: Ett par gånger jag nämnt lastcyklar i bloggen 2016 och 2014: här och här

Länktips: https://www.svtplay.se/hochm-dynastin

Om integritet, personifiering och agentisk handel

Posted on by
Reply

Centre for Retailing finns på Handelshögskolan i Göteborg. Då och då brukar jag gå dit för att lyssna på deras senaste forskning. Det är bekvämt med gångavstånd och formatet är okomplicerat. En eller två forskare berättar under en timme vad de håller på med och det finns tid för frågor. Jag tycker att alla som bor i universitetsstäder bör ta vara på chansen att få lyssna till forskare och möta dem i verkligheten. Det är viktigt att forskare får höra andra synpunkter än de som den akademiska miljön kretsar kring.

Personifiering som respekterar privatlivet
Häromdagen var rubriken Integritetsmedveten personalisering i handeln. Hur tänker och agerar företagen som vill attrahera sina kunder med anpassade erbjudanden i relation till de rimliga begränsningar som finns kring integritet och känsliga personuppgifter? Forskarna som presenterade var professor Johan Hagberg och postdoc-forskaren Patrik Stoopenberg. På ett professionellt sätt gick de igenom problemställning, metod, deltagare i projektet och sina resultat. (Se även projektinfo i länk nedan).

Stor förändring, men man blundar för tillräcklighetsekonomin
Hela detaljhandeln är under snabb strukturell omvandling, eftersom internethandeln och distributionen hem till dörren, de ökande returflödena och hoten mot traditionell butikshandel är uppenbara faktorer. Forskarna nämnde inte något om hållbar konsumtion eller tillräcklighetsekonomi (se tidigare blogginlägg), men det var kanske inte förvånande. Main stream-tänket rör sig fortfarande inom det rådande paradigmet.

Hur ska all data användas och av vem?
Det är ändå intressant att följa hur detaljhandeln agerar och vad forskningen ger företagen för vägledning, vilka trender man ser och hur branscher utvecklas. Även om hållbarhetspolletten tyvärr ännu inte har trillat ner och den omställning som en reducerad resursanvändning måste leda till är det flera saker som forskningen genom kartläggning och dialoger synliggör. I strävan att knyta sina kunder närmare sig är det ju viktigt för företagen att uppfattas som relevanta. Medlemsrabatter av olika slag är klassiskt. Men med AI-stöd kommer företagen att kunna forma sina erbjudanden ännu mer kundanpassat. Framför allt kommer de stora kedjorna att kunna samla stora mängder data och bryta ner dem på individnivå för att skräddarsy information/reklam/erbjudanden via mejl, sociala medier-annonser osv. Snart vet företagen mer om oss än vi själva tänker på. De globala företagen ser en enorm möjlighet i att ha kontroll över alla data, inklusive hur betalningarna sker.

En mix av integritet och kundanpassade erbjudanden
Det Hagberg och Stoopenberg presenterade var på ett sätt ganska givet. Företagen i detaljhandeln kan förhålla sig aktivt eller passivt till både möjligheten med personalisering och till de komplexa integritetsfrågorna. Att det saknas vägledning och kunskaper om hur lagstiftning ska tolkas är sådant som nämndes. Många företag tvekar inför möjligheten att locka nya kunder med rabatterbjudanden eftersom det kan vara svårt att behandla nya och trogna kunder olika. Det framkom också att är svårt för företag att synliggöra att man är duktiga på att hantera integritetsfrågor. Om erbjudanden till konsumenten kommer alltför nära kan de dessutom få en negativ effekt. Någon i publiken nämnde i en kommentar att många unga numera avstår att synas på bild, som de vet kan hamna för evigt i ”molnet”.

Nya roller för aktiva konsumenter?
Jag som delvis rör mig i andra tankebanor fick idén att rollfördelningen kanske kommer att förskjutas, att vi som konsumenter kanske blir mer involverade i de företag vi vill gynna. Inte enbart i form av partnerskap, som forskarna nämnde, utan att man som köpare också bjuds in att ta ansvar för sortiment, volymer och prognoser? I den småskaliga odlingen har ju sådant vuxit fram och det skulle knyta konsumenter mycket starkare till en leverantör om man inte enbart är en passiv ”medlem” eller ”registrerad kund” utan faktiskt också är med och påverkar hur verksamheten utvecklas, vilket sortiment och vilka priser som ska gälla osv.

En reaktion mot det anonyma vinstintresset?
Att kunden kommer att erbjudas att hålla ordning på sina egna kunddata ligger nog i utvecklingens förlängning. Men en renässans för det genuina kooperativet med tydliga roller för gräsrötter att faktiskt vara delansvariga är en intressant möjlighet. I Storbritannien är antalet personalägda företag kraftigt ökande, kanske delvis som en reaktion på att många vill att verksamhetens överskott ska göra nytta i lokalsamhället och inte på något anonymt bankkonto i Hongkong eller på Manhattan.

Spännande med agentisk handel
Mot slutet av mötet kom forskarna in på en riktigt intressant detalj, när de nämnde agentisk handel. Denna variant ligger i startgroparna för att få stort genomslag. En artificiell support kan ta emot uppmaningen att ”beställ hem två nya kuddar och ett täcke av typen X från företaget Y, så att jag har dem senast till helgen.”. Och verkställa köpet, betala och bekräfta till mig när allt är klart. AI-stöden kommer att kunna hantera allt mer av rutinärenden. I B2B-affärer kan det snart bli så att det är två datorer som gör upp om en leverans, pris och alla villkor. Detta väcker naturligtvis helt nya frågor kring det juridiska. Vem är ansvarig om något blir fel? Här finns ett nytt område att bevaka för alerta juridikfirmor. Andra kan behöva fundera över vad utvecklingen innebär för sysselsättningen.

Nästa tanke: En AI-baserad God Man som gör rutinärenden?
En spin-off från agentisk handel skulle kunna vara att etablera en AI-baserad God Man för löpande rutinärenden. God-Man-problemet är minst sagt haltande, det är oklart vilka regelverk som gäller och då och då avslöjas ju tyvärr Gode Män som missbrukat sin roll och sitt förtroende. Här skulle utvecklingen kunna vara till stöd för personer som känner stor osäkerhet inför internet och betalningar utan kontanter.

Länktips: Mer om projektet: https://handelsradet.se/forskning-och-utveckling/forskningsprojekt/how-privacy-shapes-retailers-and-the-retail-market/

Principen om lagom

Posted on by
Reply

Då och då läser jag i en bok om sufficiency in business, tillräcklighet i affärer. Det känns som att det är ett viktigt bidrag till korrigeringen av hur ekonomin egentligen behöver underordnas resurstillgången, naturens förmåga till återhämtning och reproduktion samt en rimlig och nyanserad syn på välståndsutveckling. På ett sätt borde konceptet beskrivas som principen om lagom.

Språkligt
Språkvetare brukar hävda, jag vet inte om det stämmer, att vi i det svenska ordet lagom har en innebörd och nyans som inte finns i andra språk. Att det är svårt att översätta ordet lagom till andra språk just för att det har den innebörd ordet har. Kanske är det den dubbla dimensionen av att både objektivt och subjektivt fånga det tillräckliga som är ”lagom”-begreppets avvikande innebörd. Att oavsett utgångspunkt och oavsett vems perspektiv som gäller så fungerar ordet. Enough, att det är nog, saknar kanske den allmänna innebörden. Det som räcker för den ena kanske inte är tillräckligt för den andre. Genug säger tyskarna och fastnar väl i samma subjektiva perspektiv som britterna. Fransmännens modéré minns jag inte nyansen av. Ma francais est trés pauvre. Jag har i princip glömt all skolfranska.

Vad är det att vara framgångsrik?
När det gäller affärer, business, är lagom naturligtvis svårt att sätta upp som målsättning. Lagom stor verksamhet, lagom lönsam, växande i lagom takt… det är inte så handelshögskolorna lär ut hur företag ska drivas. Allt handlar om maximering och gärna snabbt hög omsättning och (viktigast) stor vinst. Om sedan miljön tar skada, konkurrenter och konsumenter drabbas eller andra sidoeffekter uppstår är det oftast ”acceptabla” sidoeffekter av en framgångsrik ekonomisk verksamhet. Och det är nog där vi måste börja. Att få utbildningarna att inkludera ett annat perspektiv på vad som är framgångsrikt. Maximal vinst på kortast möjliga tid är inte Målet med stort M. Det är att ansvarsfullt och med måttlighet erbjuda kunder, samarbetspartner, anställda och konkurrenter en verksamhet som bygger upp framtida värden, inte till varje pris omsätter värden till vinst.

Jag kommer säkert att återkomma till detta tema när jag läst lite mer i boken.

Modeindustrins cynism blir tydlig

Posted on by
Reply

Modeindustrin beter sig inte hållbart. Det vet de om. De försöker ständigt få oss att köpa mer kläder än vi egentligen behöver. Nästan ännu värre är att när företagen ska göra något åt de problem de varit med om att skapa gör de ännu mer fel. Kanske är det för att hela affärsupplägget är ohållbart.

Vad är en ”Gina-Tricot-skog”?
Gina Tricot anlitade Sveriges kanske mest omtalade influencer, Bianca Ingrosso, för att fronta ett budskap om att kunderna skulle kunna bidra till plantering av en ”Gina-Tricot-skog” och för tio kronor extra från en kund skulle en bikupa sättas upp. I ett reportage i SVT Väst, som Aftonbladet också återger, sågas hela kampanjen. Gina Tricot satsade drygt 100 000 kronor på inköp av träd och bikupor i Danmark, träd som inte ens med en god vilja kan kallas skog. Och i SVT:s inslag framgår att Gina Tricot inte längre betalar för ”sina” två (!) bikupor. Samtidigt betalade man storleksordningen 5 till 10 miljoner kronor till Bianca Ingrosso.

Storytelling är viktigare än verkligheten
Greenwashing är det begrepp som används när företag försöker maskera sitt bristande ansvarstagande med att hävda något positivt, som vid närmare granskning inte visar sig hålla måttet. Antagligen är man så van vid detta i de interna beslutsprocesserna, så ingen reagerar. Det låter bra att företaget tar ansvar. Om man gör något som på allvar betyder någon skillnad spelar mindre roll. Reklamen och budskapet är det viktiga. Upp till hundra gånger viktigare om man jämför beloppen som satsas på åtgärden respektive på att berätta om åtgärden.

Hundra mot ett…
… är storleksordningen i skillnad på reklam respektive på verklig insats för den delen av näringslivet som fortfarande tror att det går att lura konsumenterna. Som vuxit upp med ”sanningen” att allt går att sälja med mördande reklam. Min stilla undran blir om detta exempel kommer att lyftas i utbildningarna på Handelshögskolorna. Kommer morgondagens ekonomer och företagsledare, reklamchefer och ”hållbarhets”-chefer att konfronteras med detta och liknande exempel på greenwashing? Kommer de att diskutera vilket ansvar företagen har för att på allvar bidra till en hållbar utveckling och till att inte vilseleda allmänheten?

Händer det något?
Jag kommer skicka detta till några kontakter för att se vad de tror. I bästa fall syns deras svar här i kommentarsfältet.

Länktips: Artikel om SVT Västs inslag om Gina Tricot: https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/bmz6Vg/bianca-ingrosso-frontade-gina-tricots-miniskog?utm_source=iosapp&utm_medium=share

SVT:s inslag med bilder från ”skogen” och de två (!) bikuporna: https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/svt-granskar-gina-tricot-lovade-kunderna-en-egen-skog-med-hjalp-av-bianca-ingrosso

Handeln: Nu verkar vi i en kaordisk värld

Posted on by
Reply

Pandemin blev startpunkten för en kris, som förstärktes och fördjupades av Putins krig, av ett tvärstopp i Suezkanalen, av snabba energiprisförändringar, räntehöjningar, inflation och en allmän oro för utvecklingen. Handeln ställdes inför multipla utmaningar när både leverantörsledets punktlighet och kundernas beteenden snabbt förändrades. Business-as-usual blev snabbt business-as-unusual. Förändring och kaos blev det nya normala. Högskolan i Väst har forskat på hur handeln hanterade ─ och fortfarande hanterar ─ detta nya läge. Den 1 februari presenterade professor Malin Sundström sina observationer och slutsatser på Handelshögskolan i Göteborg.

Kappahl och Svenska Handel deltog
Vid seminariet deltog även Elisabeth Peregi, VD på Kappahl, och Henrik Ekelund, enhetschef på Svensk Handel. Den som söker på Handelsrådets hemsida kan troligen hitta en inspelning från seminariet. Jag gick dit för att uppdatera mig på hur handeln utvecklas, vilken väg handeln tar och därmed också vad utbildningsaktörer som Handelshögskolan förmedlar till blivande ekonomer i samhället. Har man kommit något steg närmare en cirkulär ekonomi? Inser man vad hållbar utveckling innebär för företag som bygger sin affärsidé på volymförsäljning? Har krisen, som fanns med i rubriken till inbjudan, fått branscherna att ompröva sina affärsmodeller?

Krisen pågår fortfarande, men man blundar för de stora…
Det var intressant att notera att Elisabeth Peregi från Kappahl konstaterade att ”detta tar inte slut”. Föränderligheten och det oförutsägbara kommer ständigt finnas som en komponent i planeringen. Eller som Malin Sundström sa: Permakrisen pågår fortfarande. Men i den lista på delkriser som branscherna nu ständigt behöver hålla sig uppdaterade kring nämndes inte de största kriserna. Kanske för att effekterna ännu så länge inte påverkar de dagliga verksamheterna så mycket. Klimatkrisen nämndes inte. Och heller inte krisen för hela vårt ekosystem, där vi just nu håller på med massutrotning av arter och att i snabb takt sabotera försörjningen av vatten och livsmedel för miljarder människor. Osv.

Innovativa grepp och nya idéer
Men det var ändå väldigt intressant att notera hur ( i detta forskningsprojekt) sju stora kedjor hanterade den multipla krissituation de ställdes inför. Som Henrik Ekelund konstaterade: tio års planerad ökning av e-handelvolymen inträffade på tre månader. Styrelserna ersattes i vissa sammanhang av en operativ krisledning, där även oprövade idéer togs tillvara och operativ personal på olika nivåer involverades i besluten. Flexibilitet, nytänkande och mod tycks ha präglat beslutsfattandet. En insikt om värdet av olika kompetenser hos medarbetarna tycks ha sjunkit in hos ledningarna. Kvalitet och innovativa sätt att hantera nya lägen lyftes fram.

Nya insikter
De gamla lösningarna kunde inte längre användas. Malin Sundström beskrev det som att handeln traditionellt är bra på att hantera linjära förändringar, enstaka kriser och samband, men detta kaos-tillstånd var nytt. Då tänkte jag att kanske har insikten landat hos handeln att det gamla linjära systemet behöver ersättas med ett cirkulärt. Riktigt där är vi ännu inte. Men det fanns indikationer på att nya sätt att organisera handeln kommer att ta plats. Elisabeth Peregi talade om hur Kappahl ansträngt sig att hitta samverkan och ömsesidigt stöd med sina leverantörer. Insikten har nog landat att man sitter i samma båt och är beroende av varandra. Ska kedjorna överleva behöver de kunna lita på att leverantörerna överlever.

Välkommen till en kaordisk tillvaro
En hel del av nytänkandet kretsade kring kombinationer av on-line- och off-line-köp. Hur utlämningsplatser och hemleveranser har blivit allt viktigare och att skrytlägen och varumärkesbyggande placeringar av spatiösa butiker i centrala citylägen blivit mindre viktiga. ”Vi ska vara där kunden är”, som Elisabeth Peregi uttryckte det. Malin Sundström satte ett ord på denna nya självorganisering och flexibilitet, som präglar handeln: man verkar i ett kaordiskt system, ett system som integrerar både kaos och ordning och som i stor utsträckning organiserar sig självt. Där finns en kärna av kvalitet, som jag hoppas handeln inte tappar bort. Att bejaka olika kompetenser i organisationen, att vara öppen och lyhörd för olika perspektiv och att ödmjukt anpassa sig till föränderlighet.

Hur ska citykärnor och köpcentra utvecklas?
En viktig aspekt av seminariet var att diskutera hur stadskärnor och köpcentra påverkas av att handelns tunga aktörer nu skiftar fokus. Det är tydligt att stadskärnor, affärsstråk och köplador även fortsatt kommer att spela roll för hur handeln syns och verkar. Men det blir inte lika självklart för handeln att medverka i citysamarbeten som t.ex. Innerstaden Göteborg. Det blev lite hängande i luften om det är staten, regionen, kommunen, handeln eller någon samarbetsorganisation som ska ta täten när det gäller att utveckla cityområdena. ”Vi vill ju inte att den organiserade brottsligheten tar över”, som någon sa. Samtidigt är det oklart vems ansvar det är att stadskärnor och affärsgator är attraktiva stråk för medborgarna.

Var ska det nya testas, och på vems initiativ?
Någon i publiken föreslog att en ”dirigent” får i uppdrag att hålla ihop ”orkestern” av olika verksamheter som har olika motiv och förutsättningar att synas och finnas i citylägena. Malin Sundström ville se statliga stöd och mer av regional styrning för att fånga upp de lokala skillnaderna på hur städer och köpcentra kan verka i samhället. Henrik Ekelund nämnde att kommunen har planmonopolet. Själv tror jag att det kommer att handla om att skapa förutsättningar för ombyggnad av befintliga lokaler, större flexibilitet när det gäller tillfälliga butikslösningar och att skapa en delaktighet, där ingen lämnas utanför. Enklast är att testa nya koncept i de områden, där de innovativa lösningarna enklast kan utvärderas. Hammarkullen? Rinkeby?

Insikten finns
Det hoppfulla är att handeln tycks förstå att de gamla strukturerna och strategierna inte längre gäller. Det är en ständigt pågående kaordisk situation, som varje verksamhet behöver samspela i. I varje fall de verksamheter som långsiktigt har en roll i det hållbara samhället.


Vi behöver modiga universitet!

Posted on by
Reply

I Göteborgs-Posten den 26 februari skriver Cecilia Solér på debattsidan om forskningen på Handelshögskolan vid Göteborgs Universitet. (Se nedan). Hon beskriver en intern kultur som tycks präglas av män som främjar andra män i deras karriärer. Hon beskriver hur ifrågasättande och nytänkande tycks få stå tillbaka för traditionella perspektiv och hur svagt institutionen förhåller sig till hållbar utveckling. Bara det faktum att Cecilia Solér känner sig manad att diskutera de här frågorna externt illustrerar i sig hur lite respons hon tycks få internt på de tankar hon säkerligen fört fram. Att gå ut i pressen är ju inte det första man gör på en arbetsplats när man är besviken på hur ledningen agerar.

Ska den ohållbara ekonomin vara basen för utbildningarna?
Ska vi lyckas med Agenda 2030 och de hållbarhetsmål som både politiker och näringslivsföreträdare säger sig vilja uppnå måste forskningen lyhört ligga i framkant. Forskningen behövs som en stabil förutsättning för kunskapsutveckling och för att främja fortsatt svensk konkurrenskraft. Kanske ännu viktigare är att utbildningarna vid våra universitet håller hög aktualitet och är relevanta för de arbetsgivare som vill få in kompetens i sina organisationer. Om vi inte utbildar de nya beslutsfattarna på rätt sätt lär vi inte kunna förändra samhället i en hållbar riktning. Det är ju de ohållbara lösningarna som i decennier har fått råda.

Hur ser egentligen den hållbara ekonomin ut?
Det behövs en helt ny och ifrågasättande akademisk kompetens, där gamla sanningar konfronteras med moderna begrepp och prioriteringar. Andreas Cervenca visade i sin bok Girig-Sverige hur den rådande ekonomin har gett Sverige ett stort antal miljardärer och hur klyftorna vuxit som en följd av den förda politiken. Några har blivit rikare, medan flertalet har förlorat. Marknadstänket har infiltrerat välfärdssektorn, elever och patienter har blivit kunder och då gäller andra villkor. Mycket av det som präglat de senaste decennierna har handlat om volymer, omsättning och vinst. Ska vi komma till rätta med de problem som dagens ekonomi orsakat är det nödvändigt med en mångsidig diskussion om hur det hållbara samhället ser ut och hur vi når dit. Att fortsätta överkonsumera jordens resurser är inte hållbart.

Vad är det man är rädd för?
Handelshögskolan i Göteborg har egentligen ett alldeles utmärkt läge med närheten till industrin, förankring i lokalsamhället och spetskompetens på flera områden. Det är synd att ledningen inte inser värdet av att några forskare får chansen att utveckla andra modeller än de som lett oss in i ett ohållbart samhälle. Ska det vara så svårt att hitta rätt nivå för att ifrågasätta och konkurrensutsätta forskningen? Vad är man rädd för?

Cecilia Solérs artikel i GP 26 februari 2023


Upplevelseindustrin, cirkularitet och behovet av en ny moms

Posted on by
Reply

”Hur ska vi göra när vi alla är cirkulenter?” Frågan från Kulturakademins Peter Hiltunen hänger kvar i luften en stund under hybridseminariet på Handelshögskolan den 18 november i arrangemang av Reväst. Jag återkommer till den frågan nedan.
Seminariet handlade om upplevelseindustrins framtid mot bakgrund av pandemin och hur återhämtningen ser ut. Professor Ola Bergström redogjorde för den rapport han tagit fram, där han analyserar vilka möjligheter som finns att skapa hållbar ekonomisk tillväxt inom upplevelseindustrin. (Länk till rapporten se nedan.)

Från 150 till 600 miljarder SEK på 40 år

Upplevelseindustrin växer starkt
En intressant bild som visades (se ovan) var hur omsättningen i upplevelseindustrin har utvecklats under 40 år. I fasta priser (2015) har i praktiken omsättningen fyrdubblats när både ”export” och ”import” av upplevelser räknas in. Resorna är dock inte inkluderade.

Ur rapporten ”Vägar till hållbar tillväxt” av Ola Bergström

En annan tidsrelation
Ola Bergström pekar i sin rapport på att upplevelseindustrin skiljer sig från traditionell industri genom att produktion och konsumtion sammanfaller tidsmässigt. Det innebär också enligt min mening att den traditionella mervärdestrappan (momsen) inte fungerar i en tjänstebaserad, cirkulär ekonomi. Mer nedan om detta.


Att öka värdet på en upplevelse
Rapporten inser att tillväxten i den svenska upplevelseindustrin av hållbarhetsskäl inte kan bygga på ökad turism från utlandet. Man för istället fram tankar på andra sätt att öka värdet av det som erbjuds. Att paketera upplevelser på ett värdeskapande sätt, förlänga vistelser och att använda digitaliseringen på innovativa sätt är sådant som nämns. Geo-cloning är ett begrepp som presenteras och som innebär att event kopieras till en annan fysisk plats. Ett Vasalopp i Kina och en O´ Learys-restaurang i Singapore nämns. Själv kommer jag att tänka på IKEAs köttbullar, som blivit en del av ett identitetsbyggande i gränslandet mellan konsumtion och upplevelse.

Samverkan via plattformar
Rapportens förslag handlar i övrigt mycket om plattformstankar, samverkan, innovation, offentlig finansiering och att se Västsverige som en möjlig internationellt knutpunkt för regionens ambitioner på området. Följdriktigt fanns representanter från både VGR och Lindholmen Science Park på plats vid seminariet. Och båda bekräftade att man gärna deltar i den skissade utvecklingen.

Balanserad samverkan
Riktigt bra blir rapportens avsnitt om det man kallar balanserad samverkan. Man skriver: ”Etableringen av ett utvecklingsprogram för upplevelseindustrin har som huvudsakligt syfte att skapa ekonomisk tillväxt, vilket kan motsäga kulturella värden och intressen. Det är därför viktigt att utveckla former för samverkan där ekonomiska, ideella och kulturella intressen och värden kan balanseras. Upplevelseindustrins särskilda karaktär ställer krav på nya arbetssätt, som skiljer sig från traditionella science parks. Eftersom upplevelseindustrin karaktäriseras av en mängd olika aktörer, offentliga, privata, såväl som ideella organisationer, som samverkar i produktionen av upplevelser krävs samverkan även i innovationsprocesser. Möjligheten att knyta samman olika kompetenser är central, samtidigt är neutralitet och balans mellan olika intressen avgörande för fritt erfarenhetsutbyte. ” 

Exklusivitet eller volym?
Nyckelmeningen handlar om att balansera ekonomiska, ideella och kulturella värden. Om värdet ligger i upplevelsen av en oförstörd, vacker natur, där deltagaren får uppleva naturen i all sin – ännu befintliga – skönhet, är det naturligtvis viktigt att upplevelsen får behålla sin genuina karaktär. Tusentals fotbollsfans kan i bästa fall utgöra en positiv inramning till en idrottsfest, medan samma anstormning till en kajaktur med fågelskådarfokus skulle få motsatt effekt. Vid en snabb genomläsning av rapporten hittar jag inget avsnitt som problematiserar kring volymfrågan eller exklusivitetsfrågan. Ligger framtiden i att nå ett fåtal målgrupper med betalningsförmåga förstärks ojämlikheten i livskvalitet mellan rika och mindre rika. Å andra sidan skapar massturismen andra negativa effekter, som gör den ohållbar. Här finns en del vägval för branschen att navigera kring. Samtidigheten i ett digitalt event finns förvisso tekniskt, men är svårare för individen att uppleva.

Digitalisering och VR-upplevelser kan vara viktiga
Just möjligheterna med en klok digitalisering beskrivs utförligt i rapporten, framför allt om utvecklingen tar hänsyn till en rimlig intäktsfördelning mellan den digitala plattformen och producenten av upplevelsen kommer till stånd. Det är ett bekymmer, menar jag, att vinsterna landar hos globala aktörer med monopolliknande ställning. Några av mina egna slutsatser och inspel följer här.

Kulturens egenvärde och hållbarheten får inte tappas bort
Ska jag vara lite kritisk till rapporten är det möjligen att kultursfären inte kan sägas utgöra en delmängd av upplevelseindustrin. Allt är inte omsättning och pengar. Kulturen har ett egenvärde som bärare av tidlösa frågeställningar, meningen-med-livet-diskussioner och möjliga svar på vad det kan innebära att vara människa. Allt är inte till salu. Framför allt inte demokratin, människovärdet, livsvalsfrågor och idén om en hållbar framtid. Den rådande världsordningen har lett oss dit vi är, med en överexploaterad värld, överutnyttjad arbetskraft, orimliga välståndsklyftor och ett flertal återvändsgränder, där fossilanvändningen är den tydligaste. Vi måste lära oss hur vi fasar ut alla ohållbara verksamheter och där ger rapporten tyvärr väldigt lite vägledning.

En tjänstebaserad ekonomi väcker nya frågor
Men samtidigt – ska vi hitta rätt vägar framåt för att ”decoupla”, dvs minska uttaget av råvaror och öka tjänstesektor, upplevelser etc, så visar rapporten bra exempel på hur det skulle kunna gå till genom plattformsarbete, samverkan och lyhördhet för branschens speciella förutsättningar. Och då kommer den inledande frågan tillbaka, om vi nu köper tjänster av varandra i en cirkulär ekonomi – hur fungerar det i en traditionell ekonomi baserad på vinnare och förlorare?

Behovet av innovationer på företags- och skattenivå
I en tjänstebaserad hållbar ekonomi är det rimligt att individer kan fakturera varandra, inklusive någon slags momssats, där momsen kan utgöra basen för hur individens pensionsanspråk utvecklas. Dvs för att kringgå lockelsen av en svarts bytesekonomi behöver en vit, cirkulär tjänsteekonomi inkludera en ny slags moms. Denna moms kan enkelt registreras on-line via system som påminner om de kooperativa egenanställningssystemen, på särskilda, transparenta, icke-vinstdrivna företagsplattformar, som i sin tur granskas av revisorer etc. Den nya tjänsteekonomin behöver innovationer när det gäller skatter, företagande, kopplingar till trygghetssystemen och rättvis välfärdsutveckling och detta är något som de kommande västsvenska plattformarna på Lindholmen Science Park eller annorstädes behöver adressera.

Vi behöver en ny moms för den nya ekonomin!
När staten idag, via sin Delegation för Cirkulär ekonomi, föreslår hur den cirkulära ekonomin och tjänsteekonomin ska utvecklas tenderar man att vilja momsbefria ”second hand” och liknande, vilket är kontraproduktivt. Tvärtom blir behovet av en skattefinansierad sektor större när ”företagandet” i framtiden blir mer kompetens- och individberoende och knutet till varje individs förmågor. Ska vi lära oss av varandra hur vi förlänger livet på produkter och skapar upplevelser genom story-telling etc, måste vi ha en ny slags moms, som bygger på den nya ekonomins förutsättningar.

Och den behöver EU-anpassas.

Länktips: Rapporten Vägar till en hållbar tillväxt https://econpapers.repec.org/paper/hhbgunwba/2021_5f422.htm


Demokratisera ägandet med personalägda företag

Posted on by
Reply

Bo Rothstein, statsvetarprofessor och flitig debattör, återkommer då och då till frågan varför vi i Sverige har så få personalägda företag. Denna typ av företag, visar hans forskning, har hög produktivitet, har fler engagerade anställda, betalar ut aningen högre löner och har personal som får mycket bättre pensioner än genomsnittet. Ändå är det väldigt ovanligt med personalägda företag i Sverige. Hur kommer detta sig, frågar sig Bo Rothstein, senast vid ett seminarium den 11 november på Handelshögskolan i Göteborg.

Tre skäl till att personalägda företag är ovanliga i Sverige
I Sverige har vi stor tillit mellan människor och till staten, i en internationell jämförelse. Socialdemokraterna har haft en stark ställning, facket likaså. Vi har en lång tradition av ett levande föreningsliv, ett tillgängligt civilsamhälle, folkbildningsorganisationer m.m. Och ändå – förhållandevis få företag ägs och drivs av personalen. Bo Rothstein har flera förklaringar till detta. Dels handlar det om att facket inte vill se denna utveckling. Man är troligen fast i en traditionell rollfördelning mellan företagsledning och anställda. Han hävdar också att det kan finnas en missuppfattning hos vänstern att marknad och kapitalism skulle vara samma sak. Kapitalism handlar om kontroll och dominans, medan marknad handlar om konkurrens och frihet, är ett påstående som skymtar på en av Bo Rothsteins ppt-bilder. Och marknadens mekanism handlar om att bygga relationer och förtroende, påpekar han, och det gör inte kapitalismen. En tredje förklaring han nämner är att misslyckandet med löntagarfonderna tankemässigt kan ha blockerat alla nya idéer kring personalägda företag.

Hur är det med självbilden?
Det finns fler förklaringar, tror jag, till att Sverige inte har tillnärmelsevis lika många personalägda företag som andra länder. En delförklaring är självbilden. Svenskar ser sig inte som företagare. Det är bekvämare och enklare att ha ett jobb än att skapa sin egen försörjning. Den nybyggaranda och det entreprenörskap som för mer än hundra år sedan byggde USA lade grunden till en annan självbild än den som dominerar hos oss. I Sverige går folk sedan generationer till sina jobb, kvitterar ut sin lön och vet vad som förväntas. I USA lever en annan dröm om självförverkligande, The American Dream, om att lyckas och att tjäna pengar. Arbetet är ett stopp på karriärvägen. Medan hos oss ÄR arbetet karriärvägen.

Inlåsningseffekterna
De sociala trygghetssystemen skapar också inlåsningar. Bo Rothstein var inne på detta. Många skulle behöva byta jobb, men gör det inte, blir sjuka och hamnar i underläge i relation till arbetsgivare, försäkringskassa osv. Tryggheten blir en inlåsning, det blir svårt att byta arbetsgivare även om alla skulle vinna på det. Människor tvekar att ta nya steg i sin utveckling. Problematiken kan också finnas i de personalägda företagen – hur gör jag om jag arbetar i och äger ett företag som jag inte trivs på? Vi behöver utveckla nya trygghetssystem som utgår från människans behov, inte vad som är bäst för företagen eller för samhället.

Vi behöver olika former av företagande
Sophie Nachemsson-Ekwall från Handelshögskolan i Stockholm har kommenterat ett annat av Bo Rothsteins föredrag på samma tema på ett intressant sätt. Hon hävdar att vi behöver en mångfald av ägandeformer för företagen, för att bättre säkra upp småföretagens långsiktighet. I Sverige hindrar aktiebolagslagen medarbetare att ta över sin företag från en ägare. Utomlands accepteras aktierna i bolaget som säkerhet för köpet av bolaget, men det är förbjudet hos oss. Jag tror att det är väldigt viktigt ur hållbarhetsperspektiv att vi öppnar upp för flera olika former av företagande. Andelsjordbruk är en möjlighet, liksom delägda resurser. Inte minst när vi ska förverkliga en cirkulär ekonomi måste vi också hitta nya sätt att ta tillvara kompetenser, samverka och byta roller.

Det hållbara företagandet är bättre än alternativet
Det viktiga är inte vinstuttaget, eller makten över hur det ekonomiska resultatet ska skapas. Det viktiga är att mänskligt företagande inte försvårar för kommande generationer att leva med ett rimligt välstånd och där miljö, klimat, sociala faktorer, Agenda 2030 och de 17 globala målen är knivskarpa krav för företagande. Att bryta mot förutsättningarna för ett fortsatt gott liv på jorden borde vara straffbart. Och att då öppna upp för olika former av ansvarstagande borde vara självklart. Alternativet är att kapitulera inför egoismen och den kortsiktiga vinstmaximeringen i den ogenerat burdusa form den tagit. I en sådan värld blir vi alla förlorare.



Konsumtionsrapporten och några tankar

Posted on by
Reply

Så här års, i början av januari, presenteras Konsumtionsrapporten på ett seminarium på Handels i Göteborg. I år naturligtvis på webben. John Magnus Roos summerade årets rapport och hade flera intressanta fakta att presentera. 2020 präglades ju av pandemin och hur konsumtionen skulle förändras av konsumenternas nya beteenden var vi alla nyfikna på.

Vi har länge ökat vår konsumtion
I fasta priser har hushållens konsumtion ökat på 20 år från 1400 miljarder till cirka 2200 miljarder kronor. Vi har ökat befolkningen, men även bortsett från det har konsumtionen per capita ökat i en stadig uppåtgående kurva. Inte ens under ”finanskrisen” 2008-2009 minskade konsumtionen. Som väntat har konsumtionen under 2020, jämfört med 2019, minskat rejält inom flera sektorer: konsumtion i utlandet, restauranger och hotell, kläder och skor samt transporter är de fyra kategorier som har tappat mest i intäkter. Totalt har konsumtionen minskat cirka 5%, baserat på siffror för de första tre kvartalen.

I mars 2020 hände flera saker
I mars 2020 ökade försäljningen av dagligvaror markant, för att nästan lika markant sjunka igen i april. Det tycks som om vissa hushåll hamstrade i mars, när pandemin började få konsekvenser i samhället. I kategorin kläder och skor syns en 30%-ig minskning i mars och april, med en viss återhämtning månaderna därefter. Bakom försäljningstappet ligger naturligtvis även sortimentsförskjutningar. Högklackade skor tappade troligen i volym, medan joggingskor ökade. Studentklänningar blev svåra att sälja, medan vardagskläderna troligen ökade något. Särskilt skor är svåra att köpa utan att prova ut dem.

Köpcentra lockar inte
Hur ofta vi gör saker har också studerats. Sedan 2017 har vi statistiskt sett dubblerat vår handel av livsmedel på nätet. Men mer överraskande är att vi sedan 2018 har mer än halverat våra besök i köpcentra från cirka 17 gånger per år till cirka 8 gånger per år. Och den trenden fanns f.ö. redan 2019. Vi lockas inte längre av köpcentra på samma sätt som förr. Min gissning är att det hänger ihop med att alla köpcentra är till förväxling lika. Det som förr kunde kännas fräscht och nytt känns idag slentrianmässigt och som något som görs för att det är mer nödvändigt än lockande. Attraktionskraften i att kunna hitta det man letar efter under ett tak räcker inte längre för att dra folk.

En Greta-effekt?
En siffra är lite hoppfull. Under flera år har man mätt intresset för miljöfrågor hos konsumenterna. På en fyrgradig skala från 1 till 4 har snittet aldrig legat över 3. År 2020 har en synlig förändring ägt rum. Genomsnittligt bedömer konsumenterna sitt miljöintresse nu högre än någonsin förr. (Se bild nedan).

Ur John Magnus Roos presentation 14 jan 2021

Mer nöjda män 2020 än 2019
Man har också frågat folk om de är nöjda med sitt liv. Intressant nog har andelen män, som markerade att inte var särskilt nöjda eller inte alls nöjda med livet, minskat från 9 procent till 7 procent när talen för 2019 och 2020 jämförs. Trots – eller tack vare ? – pandemin har har männen således fått en annan syn på livet. För kvinnorna är förändringen den motsatta: från 6,3 procent till 6,6 procent. Har hemmaarbetet krävt mer av kvinnors kompromissande, är min fördomsfulla tanke?

Viss hamstring
Hamstring redovisades som en separat studie. 22 procent av de tillfrågade hamstrade, oftast yngre storstadsbor med högre socioekonomisk ställning. Konserver, pasta och toapapper kom högst på listan. 2 av 3 hamstrade för att slippa besöka affärer lika ofta som vanligt, en av tre för att de trodde att produkterna riskerade att ta slut. Det tycks som om hamstringen enbart handlade om att tidigarelägga inköp, inte att köpa mer.

Modeindustrin hittade samarbetssätt
I en särskild studie hade Gabriella Wulff tittat på modeindustrin under 2020. Omsättningen minskade, men hade minskat även före pandemin. Hon kunde också redogöra för hur modeindustrin hitta nya sätt att samarbeta med sina leverantörer och återförsäljare för att säkra upp kvalitetsgranskningar och andra nödvändiga åtgärder som normalt hade inneburit resande till andra länder. Branschföretagen gjorde också gemensamma framställningar till regeringen.

Kan vi hoppas att ”Black Friday” upphör som fenomen?
Att locka folk till butik blev ju dessutom kraftigt ifrågasatt under 2020, när vi som medborgare förväntades undvika folksamlingar och spridning av viruset. Det var naturligt ett problem för många företag att locka kunder utan att locka dem på ett sätt som stred mot myndigheternas rekommendationer. Ur ett hållbarhetsperspektiv kan ju det också vara en bra påminnelse om att en hel del konsumtion egentligen är överkonsumtion eller oplanerade inköp.

Konsekvenser av fel planering – vi behöver tydligare förebilder
Finns det slutsatser ur detta material? En slutsats borde rimligen vara att det inte är en naturlag att alla kommuner ska bevilja bygglov för stora köpcentra och parkeringar utanför sina centrala delar. Det finns en flexibilitet i konsumtionsmönster hos medborgarna som planerare kan ta till vara. Allt är inte hugget i sten. Det finns kanske fortfarande fastighetsägare som tror att det finns stora vinster i att bygga köplador på strategiska platser. Men de måste först inse hur vi behöver minska resandet och bilberoendet. Och politiker borde av rättviseskäl underlätta för marginaliserade grupper i samhället att ta del av utbudet och att t.ex. få tillgång till gemensamma distributionssystem som påminner om kollektivtrafik, fast för varor. Vi behöver eliminera 80-90% av våra klimatbelastande transporter. Då duger det inte att fortsätta som om allt är som det borde vara. Vi behöver hitta nya, intelligenta, attraktiva och bra lösningar på våra behov. Och is i magen när etableringslobbyn pockar på mark för onödiga byggen.

Länktips: Konsumtionsrapporten i sin helhet https://hdl.handle.net/2077/67200

E-handel och returer

Posted on by
Reply

E-handeln har vuxit i Corona-pandemins kölvatten. För många känns det säkert att handla på nätet och många som tidigare lagt tid på arbetspendling har plötsligt fått tid över för on-line-shoppande. Mer beställningar har också lett till fler returer – inte minst på konfektionssidan. Den 22 oktober anordade Handelshögskolan i Göteborg – närmare bestämt Handelsrådet, Centre for Retailing och HUI – ett webbinarium som lyfte problemen med just returer av inköpta kläder. Forskaren Sharon Cullnane och Magnus Nordlund från Easycom redogjorde för sina slutsatser på området. Easycom är ett Boråsföretag som erbjuder handeln en digital returplattform för ökad lönsamhet.

Mer returer från Sverige och Finland
Att köpa kläder på nätet är inte enkelt. Passar storleken? Är färgen rätt? Sitter plagget bra på kroppen? Sharon Cullnane redogjorde för hur stor andel av köpen som går i retur. Föga förvånande var det ungefär dubbelt så många returförsändelser i de mer exklusiva produktkategorierna jämfört med enklare produkter, som oftare behölls. Storleksordningen 25-30 procent av modeplaggen går i retur till säljaren. Sharon Cullnane visade också på ganska tydliga skillnader mellan länder. Sannolikheten för en returfrakt var avsevärt högre hos finska och svenska konsumenter än hos norska och danska. Hon nämnde också att kvinnor returnerar plagg ungefär dubbelt så ofta som män. (Detta är kanske inte så överraskande, eftersom kvinnor oftare väljer plagg baserat på något unikt, medan män snarare vill ha något som fungerar. Min förenkling).

Diverse olika anledningar till returer
Motiven för att returnera plagg skiftar. Det kan handla om skadade produkter, fel i leveransen, att produkten inte liknar det som avbildats, att storleken blev fel, att kunden ändrat sig, att man köper fler plagg än man faktiskt behöver, att man fuskar på olika sätt. 10 procent av alla klädreturer bedömdes som försök till fusk från kundens sida. Miljön blir mycket lidande av returerna – det blir ett stort antal transportled, uppfräschning, ompackning och distribution per retur. Och som vanligt är det ”the last mile” som blir miljösämst – särskilt om kunden sätter sig i bilen och kör till ett inlämningsställe med ett enstaka plagg. Värst är kanske ändå de kunder som sätter returrätten i system och överbeställer produkter för att skicka tillbaka stora mängder produkter – som om vardagsrummet skulle vara en butik för fria val.

Hållbar e-handel
Sharon Cullnane nämnde att initiativet ”Hållbar e-handel” har startats, där bl.a. Boozt ingår. Det är ju inte enbart miljön som tar skada av alla returer, det blir också väldigt olönsamt för företagen att hantera alla returer. När jag kollar projektets hemsida www.hallbarehandel.org ser jag att returhantering är ett av fem områden man arbetar med.

Kortsiktighet en varningslampa
Markus Nordlund uttrycker i en annan intervju jag hittar på nätet att – ”Hela e-handeln påminner om IT-bubblan, med riskkapital och fokus på omsättning. Man har tappat affärsmannaskapet och det kommer att slå tillbaka.” Dvs kortsiktighet präglar många av aktörerna och det kan aldrig bli hållbart.

Men – detta är inte huvudproblemet ?
En tydlig känsla gör sig påmind när lyssnar på dragningarna. Här är en bransch, klädbranschen, som i decennier jagat tillverkningskostnader och struntat i miljöperspektivet för odlare och fabriker och som nu polerar en fasad. Det är inte hållbart att producera kläder så som skett. Vi måste ställa om – inte bara e-handeln utan hela vår relation till hur kläder produceras. Hur kommer det sig att lagstiftningen och konsumenttrycket släpar efter, trots att vi vet hur gifterna i odlingen, kemikalierna i tillverkningen och de slavliknande arbetsförhållandena ser ut? Den kvardröjande känslan blir att omsorgen om miljöeffekterna i e-handeln bara blir en ursäkt för att slippa hantera de stora problemen.

Den lilla vattendroppen
Samtidigt är det bra att det arbetas på alla fronter för att medvetandegöra konsumenterna om hur de bör bete sig. I väntan på en större förändring är det kanske en mindre justering av beteendet i relation till returhanteringen som är realistisk att förvänta sig. Ska man släcka en brasa är varje liten vattendroppe väsentlig, varje insikt värdefull.