Modeindustrins cynism blir tydlig

Modeindustrin beter sig inte hållbart. Det vet de om. De försöker ständigt få oss att köpa mer kläder än vi egentligen behöver. Nästan ännu värre är att när företagen ska göra något åt de problem de varit med om att skapa gör de ännu mer fel. Kanske är det för att hela affärsupplägget är ohållbart.

Vad är en ”Gina-Tricot-skog”?
Gina Tricot anlitade Sveriges kanske mest omtalade influencer, Bianca Ingrosso, för att fronta ett budskap om att kunderna skulle kunna bidra till plantering av en ”Gina-Tricot-skog” och för tio kronor extra från en kund skulle en bikupa sättas upp. I ett reportage i SVT Väst, som Aftonbladet också återger, sågas hela kampanjen. Gina Tricot satsade drygt 100 000 kronor på inköp av träd och bikupor i Danmark, träd som inte ens med en god vilja kan kallas skog. Och i SVT:s inslag framgår att Gina Tricot inte längre betalar för ”sina” två (!) bikupor. Samtidigt betalade man storleksordningen 5 till 10 miljoner kronor till Bianca Ingrosso.

Storytelling är viktigare än verkligheten
Greenwashing är det begrepp som används när företag försöker maskera sitt bristande ansvarstagande med att hävda något positivt, som vid närmare granskning inte visar sig hålla måttet. Antagligen är man så van vid detta i de interna beslutsprocesserna, så ingen reagerar. Det låter bra att företaget tar ansvar. Om man gör något som på allvar betyder någon skillnad spelar mindre roll. Reklamen och budskapet är det viktiga. Upp till hundra gånger viktigare om man jämför beloppen som satsas på åtgärden respektive på att berätta om åtgärden.

Hundra mot ett…
… är storleksordningen i skillnad på reklam respektive på verklig insats för den delen av näringslivet som fortfarande tror att det går att lura konsumenterna. Som vuxit upp med ”sanningen” att allt går att sälja med mördande reklam. Min stilla undran blir om detta exempel kommer att lyftas i utbildningarna på Handelshögskolorna. Kommer morgondagens ekonomer och företagsledare, reklamchefer och ”hållbarhets”-chefer att konfronteras med detta och liknande exempel på greenwashing? Kommer de att diskutera vilket ansvar företagen har för att på allvar bidra till en hållbar utveckling och till att inte vilseleda allmänheten?

Händer det något?
Jag kommer skicka detta till några kontakter för att se vad de tror. I bästa fall syns deras svar här i kommentarsfältet.

Länktips: Artikel om SVT Västs inslag om Gina Tricot: https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/bmz6Vg/bianca-ingrosso-frontade-gina-tricots-miniskog?utm_source=iosapp&utm_medium=share

SVT:s inslag med bilder från ”skogen” och de två (!) bikuporna: https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/svt-granskar-gina-tricot-lovade-kunderna-en-egen-skog-med-hjalp-av-bianca-ingrosso

Hur ska vi hantera egoismen? – Ett gräsrotsexempel

En stor motkraft till ett solidariskt ansvarstagande kring klimat, resurser och välfärd är den egoism som ständigt gör sig påmind. I våra val på skilda nivåer tar sig hänsynslösheten olika uttryck. Hur det kan se ut på gräsrotsnivå blev jag varse igår på en årsstämma i en bostadsrättsförening.

Förslaget, som hade kunnat göra nytta, i sammanfattning
Förslaget var att organisera klädinsamling, dels användbara plagg och dels textilt material som kan bli nya produkter, och göra det i samarbete med Röda Korset. Det skulle inte kosta något, Röda Korset skulle komma med viss regelbundenhet och byta behållare, de boende skulle på ett enkelt sätt bli av med kläder, lakan, gardiner och annat. Behållarna skulle stå inomhus, där inget skulle bli fuktskadat och kunna rullas ut på ett enkelt sätt. Allt var i detalj planerat och presenterades som ett test under ett halvår, där några boende skulle ta på sig att se till att det fungerar. Rummet som skulle användas skulle dessutom bli minimalt ianspråktaget, ett rum som för övrigt används synnerligen sällan. Där står en vibrationsdammsugare sedan decennier, som föreningen inte ens informerar om att den finns. Allt var förberett för en testperiod för att på ett enkelt sätt samla in överskottstextilier och kläder.

Inte hjälpa till, hellre betala mer senare
Stämman röstade ner förslaget. Att hjälpa Röda Korset att göra nytta under pågående krig i Europa var mindre viktigt än att säkerställa att ett sällan använt rum skulle lämnas orört. Tydligare kan det inte bli. I valet mellan att tänka bortom sina egna behov jämfört med att krampaktigt hålla fast vid de egna förmånerna, så valde de boende att avslå motionen om klädinsamling. I valet mellan att bejaka en gratis insamlingsmöjlighet och att så småningom (genom de EU-beslut som nu rullas ut) tvingas betala för samma funktion via något renhållningsbolag valde de boende det senare. I valet mellan att låta allt vara som det är eller att förändra, valde de boende att inte ändra något.

10 procent av klimatpåverkan kommer från modeindustrin
Till sakfrågan hör hur mycket textilförsäljningen ökar. På 20 år har mängden textilier gått från knappt 11 kg per person och år till över 15 kg enligt statistik från Naturvårdsverket. (Se länktips nedan). Den som satt sig in i vilken påverkan textilindustrin har på klimat och miljö vet att enbart modeindustrin står för 10 procent av den globala klimatpåverkan, att vattenåtgången per plagg är enorm och att den stora mängden kemikalier i odling och produktion är ett olöst och växande bekymmer.

Egoismen i ett nötskal
Att förenkla hur varje tillverkat plagg kan få förlängd livslängd och återanvändning borde vara en logisk slutledning mot bakgrund av att vi vet hur det ser ut. Men nej, förändring röstas ner. En minimal påverkan på ett sällan använt utrymme är för värdefullt än att bry sig om något så diffust som miljö, klimat eller krigsflyktingar som behöver hjälp.

Så här ser det ut på gräsrotsnivå i det jämförelsevis rika Sverige. Här ska vi inte hjälpa flyktingar, vi ska inte göra det enkelt för boende att ta hand om produkter som skulle kunna användas längre tid. Här gäller köp och släng och värna det egna. Och det lär våra barn och barnbarn fortsätta att göra om inget ändras.

Länktips: https://www.sverigesnatur.org/aktuellt/svensken-koper-over-15-kilo-textilier-per-ar/

Läget: Cirkulära textilier i stor skala

Johanneberg Science Park ordnade den 30 september ett webbinarium på temat textil återvinning. För Västra Götaland finns det ett flertal skäl till att fokusera på detta. Här finns kemiklustret i Stenungsund, Vargöns försöksanläggning, forskare vid Chalmers, RISE och IVL och många fler som sitter på viktiga roller och kunskaper kring hur våra textilier ska bli mer cirkulära. Seminariet var informativt och gav en lägesbild, som jag ska försöka sammanfatta här. På slutet några egna funderingar.

Sysav:s Siptex och Wargön
Maria Ström från Wargön Innovation och Erik Perzon från IVL beskrev hur två automatiska sorteringsanläggningar fungerar i Wargön respektive Siptex. (Länk till SYSAVs Siptex-anläggning och till Wargön se nedan). I Wargön är man inriktad på försöksverksamhet och olika samarbeten, medan Siptex testar materialåtervinning i tre fraktioner. Det som återstår att klargöra i båda fallen är hur värdekedjan ska definieras och hur olika kostnader ska täckas – t.ex. hur resårer, knappar och blixtlås ska avlägsnas. Skillnaden på de båda anläggningarna är att Siptex hanterar återvinning, medan Wargön kan generera volymer för både återbruk och återvinning. Wargön är mer inriktad på innovativa lösningar och mindre volymer.

Skogsindustrin
Helena Claesson från Södra beskrev hur projektet Once More fungerar. Skogens råvara är basen i processen. Man behöver stora och kontinuerliga returflöden men ser bl.a. plasttryck på kläder som ett problem. Vi fick lära oss att det tillverkas mer än 100 miljoner ton textila fibrer per år. Och att bara en bråkdel återvinns. Södras målsättning är att 50 procent av de fibrer de levererar ut ska komma från återvunnet material och att man år 2025 når en volym på 25000 ton per år. Det man trycker på som saknas är ett genomtänkt system för returer av textiler, storskalig sorteringsteknik och tillräckliga drivkrafter och motiv för modeindustrin att medverka till storskalig recycling.

Klipp-och-klistra-teknik
Karin Lindqvist från RISE berättade sedan om det fungerar med molekylär ”klipp-och-klistra”, när hon utgår från polyester och PET-produkter för att få fram råvara till nya produkter. Hennes forskning är en del av EU-projektet Cilotex som syftar till att återskapa de ämnen som ingår utgör basen i många plagg. Från tröja till tröja, som hon beskrev det. Framtagning av plagg ur återvunna kemikalier reducerar CO2-utsläppen med cirka 35% jämfört med den jungfruliga processen. Ett problem man brottas med är färgpigment, som kräver lösningsmedel och höga temperaturer för att avlägsnas.

Kolet – och konsumtionen
Martin Seemann från Chalmers berättade så om termokemisk materialåtervinning. Det han forskar på handlar om de allra minsta beståndsdelarna och hur kolet kan tas till vara i CCS, CCU, förgasning, pyrolys etc. Som grundläggande forskning är det naturligtvis viktigt att förstå hur processerna kan se ut även när kolet är atomärt. En intressant kommentar kom i chatten under konferensen från en annan forskare på Chalmers, som gick ut på att vi konsumerar dubbelt så mycket textil nu som för 20 år sedan. En effektiv åtgärd vore att minska konsumtionen.

Avslutande kommentarer från branschen och arrangörerna
Anna-Karin Sundelius från HM berättade lite om hur det företaget siktar på att bara sälja hållbart framtagna textilier år 2030. Ett par andra företag fick också ge sin syn på frågan. Gustav Zettergren från VGR påpekade att både CCS och CCU-tekniken kommer för sent. Cecilia Tall från TEKO tipsade om att Upphandlingsmyndigheten har en guide för cirkulär upphandling. Anna-Karin Sundelius pekade på behovet av infrastruktur, något som arrangörerna Lars Josefsson från Johanneberg Science Park och Nils Hannerz från IKEM fångade upp i slutorden och betonade vikten av vägar, hamnar och järnvägar för att klara logistiken.

Egna tankar – Modeindustrin genererar 92 miljoner ton avfall per år
Stefan Persson, som i högsta grad bidragit till att HM är ett framgångsrikt och globalt modeföretag, anses vara Sveriges rikaste person med en förmögenhet på 178 000 000 000 kronor, 178 miljarder. Det ger honom en plats på världens 100-lista. Han är säkert en idol för många som ser framgången i företagandet som det viktigaste någon kan åstadkomma. Nu säger HM att de ska ställa om och bli hållbara till 2030. Samtidigt läser jag i en rapport från 2020 att ”Impacts from the fashion industry include over 92 million tonnes of waste produced per year and 79 trillion litres of water consumed.” (Länk se nedan). Är det så här vi vill ha det? Måste inte tillverkande företag ta ett större ansvar för det avtryck deras verksamhet gör? Är det rimligt att ett framgångsrikt företag belastar miljön på ett sådant sätt och låter andra ta hand om de problem som verksamheten orsakar?

Ta ansvar för konsekvenserna!
Vi inte rimligen fortsätta att kortsiktigt skapa vinst och långsiktigt skapa problem på de affärsverksamheter som bedrivs. Rimligen måste varje företag ta ansvar för konsekvenserna av sin verksamhet och inkludera detta ansvarstagande i sin affärsmodell. Om Södras uppgift stämmer att det tillverkas textil i storleksordningen 100 miljoner ton per år och om forskarna har rätt i att vi slänger 92 miljoner ton textilavfall per år visar det på en vilken potential som finns att ta fasta på. Eller så visar det på hur kortsiktig branschen är.

Alla måste göra sitt
Samtidigt är det viktigt att vi försöker hantera konsekvenserna av dagens överkonsumtionssamhälle. Vi förgiftar jorden, fyller haven med plast och ändrar hela klimatet med våra CO2-utsläpp. I ren självbevarelsedrift behöver vi adressera dessa frågor snarast. Och då är det troligen nödvändigt med både små- och storskaliga lösningar för att ta vara på restvärdena i de produkter som tjänat ut. Och framför allt måste alla, konsumenter, företagare, politiker…. alla fundera över sin roll i helheten.

Nya affärsmodeller och nytt ansvarstagande
Det duger inte att låtsas att planeten är oändlig och att min lilla del av helhet inte spelar någon roll. Alla måste göra sitt. Nya sätt att tjäna pengar måste komma fram. Kalla det gärna cirkulär ekonomi, men det handlar om ett paradigmskifte, där vi slutar att köpa varandras skuld till naturen. I slutändan är vi alla förlorare om vi tror att vi kan smita undan vårt ansvar. Uppföljningen på webbinariet borde handla om hur de nya affärsmodellerna och de nya ansvarsgränserna ser ut och hur vi vänder utvecklingen. Snabbt. Helst igår.

Länktips: SIPTEX: här

Wargön: här

Södra Once More: här

Cilotex: här

Forskarrapport: här