Staffan Lindberg har gjort ett reportage i Aftonbladet om den allvarliga baksidan av vår tids överkonsumtion. En länk till en av de fyra delarna hittas längst ner under länktips. På ett berömvärt sätt har Staffan Lindberg dokumenterat vad som händer med många de klädesplagg vi skickar i retur. Genom att förse fem slumpvisa plagg med spårsändare lyckas han följa tre av plaggen, som transporteras kors och tvärs, importeras och smugglas i en komplicerad rutt. Det blir tydligt att världens ekonomi inkluderar både officiella och inofficiella maktcentra. I fokus den här gången står kinesiska Shein, som snabbt tagit stora marknadsandelar, bland annat genom att surfa på det genomslag TikTok har och genom att utnyttja kryphål i EU:s lagstiftning. Det går inte blunda för det reportaget visar.
Glesbygden och öknen får ta emot soporna Sedan millennieskiftet har världen dubblerat produktionen av klädesplagg. Det är ofattbara volymer vi talar om. 100 miljarder nya plagg tillverkas i världen varje år och inom ett år har hälften gått till sopor. Vi har hört tidigare om hur västvärldens sopor hamnar i Afrika, men här beskrivs hur frihandelsavtalet mellan USA och Chile underlättar för textilöverskottet att hamna i Sydamerika. Den chilenska staden Iquique tar emot 60 000 ton kläder varje år varav två tredjedelar kastas. Det är 130 miljoner plagg. Varje år. Bara där.
Fattigdom och utsatthet i klädernas spår Spårsändarna i kläderna visar att många av plaggen smugglas in i Bolivia, där knarkkarteller styr. Självklart ägnar sig inte dessa åt ideell verksamhet. Några chilenska personer intervjuas i reportaget, när de eldar upp ett lastbilslass med textilier och berättar att de får 200 kronor för besväret. I kölvattnet på soporna skymtar flyktingar, förföljda och utsatta personer. Man lever bokstavligen på sopor.
Vi får en hård dom av framtiden En problematik är att EU tillåter införsel av varor under 150 Euro utan förtullning. 2,3 miljarder sådana paket kom in till EU under 2024. Det innebär över 6 miljoner paket om dagen. Inse volymen och inse hur eftervärlden kommer att döma oss hårt. ”Förstod de inte hur de byggde sin överkonsumtion på oljeprodukter som de eldade upp inom ett år?” Plaggen från Shein består i snitt av 82 procent polyester eller motsvarande. Tillverkad av Putins och Trumps omhuldade olja.
Dags att förstå den allvarliga baksidan av frihandelsvurmen Globaliseringen och frihandeln låter ju som ett utvecklingsprojekt som skulle kunna gynna hela världen. Men verkligheten visar att destruktiva krafter utnyttjar systemet på ett sätt som förebådar en total kollaps. På olika sätt måste vi självklart vända utvecklingen. Troligen genom att använda tvångsmedel eftersom konsumentens egna insikt och ansvarstagande inte tycks räcka för att begränsa flödena. Lockande filmer från influencers på sociala medier, kopplade till aggressiv marknadsföring lurar säkert många att köpa lågkvalitetsprodukter helt i onödan. Och volymerna blir extrema.
Tullfriheten borde kunna stoppas En sak att omedelbart begränsa är naturligtvis tullfriheten på paket från tillverkarna. Produkterna kryper ju dessutom under alla regelspärrar som finns för farliga kemikalier och andra produktionsregler som vi behöver. På så sätt slås ju seriösa företag ut av orimlig konkurrens från företag som kinesiska Shein, som utgör exemplet i Staffan Lindbergs reportage. Det finns säkert fler saker att åtgärda på olika nivåer. Sverige borde kunna gå före och EU borde verkligen ta sina egna regler på allvar och förhindra att framgångsrikt arbete undermineras av global konkurrens.
Någon slags rimlig begränsning av missbruket? Missbruk och fattigdom ledde till införande av motboken när det gällde sprit för hundra år sedan. Tydligen behöver vi en ny slags registrering för konsumtionsmissbruk. Det är inte rimligt det som sker idag.
Hur blev det så här? 100 miljarder plagg tillverkas varje år. Hälften slängs inom ett år. Sopbergen växer samtidigt som de stora klädföretagen och deras aktiva influencers gör vad de kan för att hålla igång ett system som ingen på allvar kan tycka är hållbart. Hur blev det så här?
Vidriga konsekvenser av vår konsumtion Jag läser reportaget i Aftonbladet. (Länk, se längst ner). Taggförsedda plagg följs på sin sista resa till avlägsna länder och smutsiga marknader. Det som någon köpte för en tid sedan har nu hamnat på ett annat ställe på jorden. Mycket blir bara sopor, en del mals ner, några plagg säljs vidare för att bäras av någon. Och i varje led finns det någon som ser en ekonomisk möjlighet, hela vägen ner till de fattigaste i något – ofta afrikanskt – land.
Green-wash bromsar verklig utveckling Hur ska utvecklingen vändas? Det tycks inte räcka att företagen tar sitt ansvar. Dimridåerna och felinformationen från H&M tyder på att man bara gör det som ger sken av att innebära en förändring av branschen. På riktigt kommer inte branschen själv att ställa om, i alla fall inte inom rimlig tid. Så hur ska utvecklingen vändas?
Besinning? EU har beslutat att medlemsländerna senast 2025 ska ha etablerat ett insamlingssystem för textilier. Finland har sjösatt sitt system vid senaste årsskiftet. Jag har bloggat en hel del om textilier och cirkulär ekonomi och i länktips-listan finns en del länkar att följa. Men Aftonbladet-reportaget indikerar att det räcker inte att vi blir bättre på att samla in textilier som går att återbruka respektive kan bli nya fibrer. Det behövs någon eller några aktörer som på allvar utmanar de företag som idag tjänar pengar på att systemet ser ut som det gör. Klädbranschen har utvecklats till något som både i praktiken och symboliskt illustrerar vår samtids svårighet att besinna sig.
Samhällsnyttan måste stärkas ”Tillväxt” är det mantra försvararna av nuvarande system alltid återvänder till. Men är tillväxt utan konsekvensanalys rimlig? Måste vi inte hitta sätt att relativisera tillväxten till vad hållbarheten kan bära? Är det inte en omvänd bevisföring som måste fram? Att den som vill tjäna pengar på produktion, särskilt i masskala, måste redovisa på vilka sätt man säkerställer att produktionen och hela kretsloppet kring produkterna styrs upp på ett hållbart sätt? Eller ska vi fortsätta så här? Hur länge då?
Vinstjakt viktigare än hållbarhet? Jag hör i andanom hur marknadens tillskyndare förfasar sig över sådana förslag. ”Stenålder”, ”kommunism” och diverse obehagliga invektiv lär snabbt hagla över den som dristar sig till att ifrågasätta dagens system och framför allt hur det idag går att tjäna pengar på värderingar av verksamheter . Så hur tänker de som äger aktier i H&M? Ska allt fortsätta som vanligt för att säkra upp aktievinsterna? Eller ska H&M (och andra i den branschen) åläggas att ta samhällsansvar? Och hur ska de reglerna tas fram och implementeras?
Resan måste fortsätta Det rimliga är att EU sätter ner foten. Man har ju i alla fall bestämt att insamling måste ske. Nu måste resan fortsätta, så att hela branschen byter skepnad. Och green-washingen måste avslöjas. Det duger inte att låtsas att allt är bra. Läs reportaget.
En stor motkraft till ett solidariskt ansvarstagande kring klimat, resurser och välfärd är den egoism som ständigt gör sig påmind. I våra val på skilda nivåer tar sig hänsynslösheten olika uttryck. Hur det kan se ut på gräsrotsnivå blev jag varse igår på en årsstämma i en bostadsrättsförening.
Förslaget, som hade kunnat göra nytta, i sammanfattning Förslaget var att organisera klädinsamling, dels användbara plagg och dels textilt material som kan bli nya produkter, och göra det i samarbete med Röda Korset. Det skulle inte kosta något, Röda Korset skulle komma med viss regelbundenhet och byta behållare, de boende skulle på ett enkelt sätt bli av med kläder, lakan, gardiner och annat. Behållarna skulle stå inomhus, där inget skulle bli fuktskadat och kunna rullas ut på ett enkelt sätt. Allt var i detalj planerat och presenterades som ett test under ett halvår, där några boende skulle ta på sig att se till att det fungerar. Rummet som skulle användas skulle dessutom bli minimalt ianspråktaget, ett rum som för övrigt används synnerligen sällan. Där står en vibrationsdammsugare sedan decennier, som föreningen inte ens informerar om att den finns. Allt var förberett för en testperiod för att på ett enkelt sätt samla in överskottstextilier och kläder.
Inte hjälpa till, hellre betala mer senare Stämman röstade ner förslaget. Att hjälpa Röda Korset att göra nytta under pågående krig i Europa var mindre viktigt än att säkerställa att ett sällan använt rum skulle lämnas orört. Tydligare kan det inte bli. I valet mellan att tänka bortom sina egna behov jämfört med att krampaktigt hålla fast vid de egna förmånerna, så valde de boende att avslå motionen om klädinsamling. I valet mellan att bejaka en gratis insamlingsmöjlighet och att så småningom (genom de EU-beslut som nu rullas ut) tvingas betala för samma funktion via något renhållningsbolag valde de boende det senare. I valet mellan att låta allt vara som det är eller att förändra, valde de boende att inte ändra något.
10 procent av klimatpåverkan kommer från modeindustrin Till sakfrågan hör hur mycket textilförsäljningen ökar. På 20 år har mängden textilier gått från knappt 11 kg per person och år till över 15 kg enligt statistik från Naturvårdsverket. (Se länktips nedan). Den som satt sig in i vilken påverkan textilindustrin har på klimat och miljö vet att enbart modeindustrin står för 10 procent av den globala klimatpåverkan, att vattenåtgången per plagg är enorm och att den stora mängden kemikalier i odling och produktion är ett olöst och växande bekymmer.
Egoismen i ett nötskal Att förenkla hur varje tillverkat plagg kan få förlängd livslängd och återanvändning borde vara en logisk slutledning mot bakgrund av att vi vet hur det ser ut. Men nej, förändring röstas ner. En minimal påverkan på ett sällan använt utrymme är för värdefullt än att bry sig om något så diffust som miljö, klimat eller krigsflyktingar som behöver hjälp.
Så här ser det ut på gräsrotsnivå i det jämförelsevis rika Sverige. Här ska vi inte hjälpa flyktingar, vi ska inte göra det enkelt för boende att ta hand om produkter som skulle kunna användas längre tid. Här gäller köp och släng och värna det egna. Och det lär våra barn och barnbarn fortsätta att göra om inget ändras.
Det finns ett EU-direktiv om införande av producentansvar för textilier. Senast den 1 januari 2025 ska alla länder ha ett system igång. Finland drar gång sitt system vid nyåret 1 januari 2023 efter att ha testat det i ett pilotstäder. I Sverige kom en utredning SOU2020:72 för ganska exakt två år sedan och därefter har det varit tyst. Jag har kikat på utredningen och remissinstansernas synpunkter för att förstå mer. (Länktips till utförligare genomgång se nedan).
Utredningen fokuserar på ett insamlingssystem Den svenska utredningen är ambitiöst upplagd och siktar på att producenterna, de kommersiella textilföretagen i Sverige, gemensamt ansvarar för ett insamlingssystem, som ska finnas i varje kommun. Kostnaden för systemet beräknas till motsvarande 23 öre per T-shirt. Samverkan med befintliga idéburna organisationer förväntas ske. Så att flödet av de 38 000 ton returnerade textilier som går vägen varje år inte störs. Drygt trettio remissvar inkom under remisstiden, dels från idéburna organisationer, dels från Avfall Sverige och Återvinningsindustrierna, från kommuner, Svensk Handel, Naturskyddsföreningen och många fler.
Invändningar: Kostnader för låga och återbruk borde ingått m.m. Intrycket är att ingen är nöjd. Några befarar att kostnaderna för insamlingssystemet är rejält underskattat, andra pekar på risken för att det blir liggande ett berg av osålda textilier som ingen vill ha. De idéburna organisationerna är rädda för att allt de de byggt upp under åren ska raseras när det kommer en stor aktör på arenan och förändrar folks beteende och hur man agerar när det gäller användbara plagg. Just att förslaget inte fångar upp både återbruk av produkter och materialåtervinning på samma gång är det flera som ser som en nackdel.
Efterfrågan på insamlat material? Det saknas tydliga incitament för hela kedjan av aktörer. Det räcker inte att insamling ordnas om det inte finns en avsättning och en efterfrågan på de nya produkter som insamlingen kan resultera i. Och där ligger kanske den allvarligaste invändningen – att det inte finns någon tydlig pull-kraft, någon som vill ha eller förutsättningar för att någon vill ha de produkter som insamlandet kan leda till. Risken är uppenbar att systemet bara når halva vägen.
Åk till Finland snarast! Det klokaste vi kan göra nu är att snarast åka till Finland och se och lära. Hur gjorde man där med sina pilotprojekt, vilka aktörer tar vilket ansvar i vilka led? Hur ser kostnadsfördelningen ut och hur medverkar välgörenhetsorganisationerna i systemet? För det är faktiskt bråttom. Av miljöskäl, av klimatskäl, av prestigeskäl (ska vi vara sämst i EU på detta???) och vi som alltid tycker att vi ska exportera vårt system…. ”in Sweden we have a system….”
Läs gärna den mer utförliga genomgången, länk här nedan. Där de olika argumenten citeras lite mer i detalj och resonemangen är lite mer utförliga.
(Den som vill läsa en kortare version som kan läsas på 2 minuter hittar en länk till den längst ner)
Det finns ett EU-direktiv sedan flera år om att varje land ska införa ett producentansvar för textilier, där syftet är att bättre ta till vara alla de textilier och kläder som idag till allra största delen bränns, ofta efter en kort användningstid. Överkonsumtionens baksidor syns kanske allra tydligast i modebranschen. Reklamen påminner oss dagligen om hur vi uppmuntras till att köpa nya plagg, som statistiskt sett används ett fåtal gånger innan de slängs. Av alla bakvända konsumtionsmönster är det väl bara plastleksaker och den processade matindustrin som kan konkurrera om ”sämst i klassen”-betyget.
SOU 2020:72 och remissvar I december 2020 kom en statlig enmansutredning, SOU 2020:72, som på över 500 sidor föreslår hur ett producentansvar för textilier skulle kunna organiseras i Sverige. Mer än 30 remissinstanser svarade inom remisstiden. Jag har läst igenom texterna, delvis skummat, måste jag erkänna, men har åtminstone skaffat mig en bild av förslaget, synpunkter och invändningar. Jag är inte så insatt på det textila området, men kanske kan jag just därför se andra aspekter eller behov än de som har mångårig och detaljerad kunskap om textilindustrin. Att dagens köp-och-släng-system är förkastligt är nog de flesta beredda att instämma i, särskilt om man ser till hur stora resurser, miljömässigt och mänskligt, som nyttjas idag. Dessutom behöver vi hantera klimatkonsekvenserna på en icke obetydlig nivå. Så EU har rätt i att något behöver göras. Frågan till utredningen var hur.
På plats 1 januari 2025 Det har två år sedan utredningen presenterades och drygt halvtannat år sedan reaktionerna inkom från branschen, från kommuner, från idéburna organisationer och andra. Kanske pågår något arbete i det tysta, men när nu den nya Tidö-regeringen tillträtt och avskaffat Miljödepartementet är sannolikheten stor att frågan prioriterats ned. Samtidigt kräver EU-direktivet att vi har ett producentansvar på plats om två år. Den 1 januari 2025 ska det fungera. Istället för att ligga i framkant på utvecklingen tycks Sverige nu hamna på efterkälken, trots utredningens tydliga ambition att vara en förebild för andra länder i EU. Risken är uppenbar att vi hamnar i ett läge där den lösning som införs blir otillräcklig och kanske t.o.m. motverkar sitt syfte.
Utredningen i korthet Utredningen beskriver mångordigt och ambitiöst hur ett insamlingssystem skulle kunna skapas och drivas av producenter och inte behöva kosta mer än 23 öre per T-shirt, som man skriver. Man har uppenbarligen lyssnat noga på Svensk Handel och de producenter och klädföretag, som förslaget primärt berör. Man har också försökt att väga in de idéburna organisationernas roll, eftersom mycket begagnade kläder och textilier samlas in och får förnyat värde den vägen. När det gäller kommunernas roll har utredningen tänkt sig att ansvaret för insamlingen ska ligga utanför kommunernas ansvar. Samtidigt måste insamlingssystemet finnas i samtliga kommuner, slås det fast. Och självklart ingår många formella avsnitt i utredningen, där det räknas upp en mängd befintliga lagar och förordningar som kan beröras av ett nytt regelverk. Intrycket blir lätt att ”här har man tänkt på allt”.
Drygt trettio remissvar Så läser jag svaren från drygt trettio remissinstanser och inser hur komplicerad frågan är. De som står mitt uppe i en verklighet har naturligtvis alltid lättast att hitta svårigheter och svagheter i ett förändringsförslag. Inte minst om förslaget innebär ökade kostnader eller ändrade konkurrensvillkor. Samtidigt slås jag av att flertalet remissvar har en konstruktiv ton; det verkar som att man gärna vill bidra till att få ett system på plats. Men av olika skäl ändå inte kan ställa sig bakom det förslag som utredningen presenterar.
Kolla vad andra gör Den tanke som slår mig är att vi borde söka en gemensam väg framåt med Danmark och Finland, som ju sitter i samma sits och har liknande konsumtionsmönster, vissa strukturella och industriella likheter osv. Inte minst i Finland har man vana att hantera snö och nederbörd, som kan vara avgörande för utomhus insamling av textilier. Fukt är direkt olämpligt att få in i insamlingskärlen. Finland har dessutom en liknande situation som vi när det gäller stad-land-frågorna, transporter, tillgång till cellulosabaserade fibrer osv. Jag kollar lite vad Finland gör.
Heja Finland I Finland finns regelverket nu på plats. Den 1 januari 2023 drar deras system igång i full skala. Jag hittar en nyhetstext på svenska på finska Yle och saxar ur den:
” Nästa år ska textilier samlas in separat vid avfallsanläggningar i hela landet, men 20 bolag har redan inlett textilåtervinningen och Stormossen i Korsholm är ett av dem. I ungefär två månaders tid har det varit möjligt att lämna in textilier för återvinning vid tre av Stormossens avfallsanläggningar. … Timo Lehtola, som är servicechef vid Stormossen, säger att ungefär tio kubikmeter textilier förts vidare för återvinning. – 71 procent av det insamlade har varit i okej skick, cirka 20 procent var förstörda eller sådant som inte gick att återvinna och några procent har gått till försäljning, säger han. De textilier som återvinns behöver vara i någorlunda bra skick. Textilier såsom regnkläder, väskor, bälten, skor underkläder och sängkläder ska inte heller föras för återvinning. (…) Det som lämnats in för återvinning grovsorteras först och sorteras sedan in enligt textilsort. Sedan tillverkas ny tygtråd av materialet. Textilierna förs till en anläggning i Pemar utanför Åbo. ”
Lär av det finska pilotprojektet och uppstarten Intrycket är att man genomförde ett pilotprojekt i tre städer för att testa systemet och med dessa erfarenheter i ryggen går man nu vidare och rullar ut ett system för retur och återvinning av kläder i hela landet. Rimligen bör en delegation från Sverige snarast besöka Finland för att se och lära. Mycket riktigt var det också flera av remiss-svaren på SOU 2020:72 som betonade vikten av att samarbeta i Norden. Vi tjänar mycket tid och minskar risken för misstag om vi lär av det finska upplägget.
Det kan bli mycket dyrare Flera av remissvaren trycker på att kostnadsbedömningen i utredningen är felaktig. Man kommer fram till helt andra siffror i egna bedömningar och drar därmed även slutsatsen att det inte blir försumbart (23 öre per T-shirt) och heller inte konkurrensneutralt om importkläder skulle åka snålskjuts på ett inhemskt system.
Ekonomiska drivkrafter och nyckeltal behöver synliggöras Det är en brist anser jag att utredningen inte tydligare tog ett parallellt ekonomiskt perspektiv på sitt förslag. Ska något fungera måste det kunna kopplas till tydlig ekonomisk vinst eller tydlig nytta på annat sätt. Även ett kostnadsneutralt system behöver hålla koll på utgifter och fördyringar. Ingen vill sitta med Svarte Petter i slutändan. Det är för övrigt i remissvaret från Textilimportörerna jag läser just om risken för att någon blir Svarte Petter genom att förslaget kan få som konsekvens att branschen kan tvingas lagra textilier hur länge som helst.
Konkurrensen mellan producenterna är kanske ett hinder? Det behövs ekonomiska och/eller andra incitament för aktörerna i kedjan runt återvinning och återbruk av textilier. Dessa incitament behöver synliggöras så att alla inblandade förstår vilka trösklar systemet bygger på. Några av remissvaren är även skeptiska till att branschens företag själva ska organisera och fördela kostnaderna för insamlingssystemet. Kanske är man rädd att det kan finnas konflikter inom en konkurrensutsatt bransch som gör att det är svårt att enas om ett kostnads- och ansvarsfördelningssystem. Och hur gör man när en aktör går i konkurs, som Indiska nyligen?
Djupare analys efterfrågas I Återvinningsindustriernas remissvar läser jag att de hade önskat en djupare analys av hur efterfrågan ska se ut och att systemet premierar produkter som är designade för återvinning: ” ÅI föreslår att producentansvarssystemet ska premiera textilier som är designade för återvinning med marknadens befintliga återvinningstekniker ekonomiskt. Detta kan exempelvis göras genom designkrav eller differentierade avgifter inom ramen för systemet. ÅI föreslår att producentansvarssystemet ska premiera producenter som använder återvunnen textilråvara i sin tillverkning med ekonomiska incitament inom ramen för systemet. (…) ÅI föreslår att utredningen kompletteras med en djupare konsekvensanalys kring både cirkularitet, miljö- och klimatnytta. ”
De idéburna aktörerna är oroliga De idéburna organisationerna ser sig till viss del lyssnade till i utredningen, men befarar ändå att deras huvudsakliga fokus – återbruk – inte uppmärksammas tillräckligt och heller inte kvittblivningen från sådant i den idéburna sektorn som inte blir sålt utan måste kastas bort. I ett av remissvaren hittar jag en pedagogiskt utformad illustration till några av de svårigheter Erikshjälpen ser.
Ur Erikshjälpens remiss-svar
Det blir svårt för allmänheten att förstå vilka varor som ska lämnas i vilken behållare, menar Erikshjälpen. Jag kan bara addera att dialogen med allmänheten är avgörande för folks vilja att göra rätt. Folk vill i allmänhet att den egna ansträngningen verkligen leder till något positivt. Tillförlitlighet och tydlighet blir avgörande för den enskilde. Inte minst ur detta gräsrotsperspektiv är en studieresa till Finland minst sagt angelägen. Erikshjälpen skriver också i sitt utförliga remissvar att:
Kedjan för textilier är mer komplex eftersom många textilier går att återbruka i befintligt skick, fler aktörer är inblandade och viktigast, betänkandet har dragit en gräns mellan textilavfall för återvinning och textil för återbruk som i praktiken inte finns. Gränsen utesluter textil till återbruk, alltså Second Hand, från producentansvaret. I bilden (till vänster) kan samma säck, beroende på vilken container den stoppas i, hamna i eller utanför producentansvaret trots att kläderna går igenom samma process med samma resultat. Det blir fel och skapar diskriminering och kanske utslagning. För textil krävs en avfallsförebyggande hanteringskedja som säkerställer en kanal från konsumenten direkt till återbruk, alltså Second Hand. En sådan sparar resurser. ( …) För textil finns redan flera fungerande hanteringskedjor som faktiskt gör jobbet åt producentansvaret. Men förslaget SOU 2020:72 tillämpar inte principen om likartat betalningsansvar utan går en annan väg utan att riktigt reflektera över vad det innebär. De som redan gör jobbet kommer inte att få ersättning. Verksamhet som nu samlar in textil för återbruk ska inte omfattas av producentansvaret. En sådan gränsdragning blir konstig eftersom Second Hand och ideella aktörer redan i dagsläget utför det insamlingssystemet förväntas utföra. Till skillnad från andra producentansvar finns kedjan redan. Nu! Långt innan producentansvaret har formulerats och införts. ”
38 000 ton passerar de idéburna organisationerna De idéburna organisationerna har gemensamt också lämnat ett remissvar, där de skriver: ”(Våra organisationer) bygger upp en fungerande infrastruktur för insamlingen av 38 000 ton textiler, de fungerar som en viktig motor för återanvändning med sina secondhand-butiker runt om i landet och de bidrar till ovärderlig social nytta genom sina verksamheter. Förslaget vädjar enbart till producentsystemet att hitta samarbetsformer med de ideella. Det är i vår mening inte tillräckligt eller rimligt.” Invändningarna från Erikshjälpen, Röda Korset m.fl. organisationer är så pass allvarliga att de inte går att bortse ifrån. Befintliga returhanteringssystem och volymer ska naturligtvis inte elimineras av ett nytt, storskaligt och näringslivsanpassat system, där fokus dessutom inte ligger på återbruk utan på återvinning. Det där med barnet och badvattnet…
Så här fungerar det befintliga systemet Human Bridge beskriver sin del av det befintliga insamlingssystemet så här: ”Human Bridge använder ett storskaligt system med utrustning, påkostad för vädertätning, för textilinsamling. Detta innefattar hundratals 20”- containers med lastväxlarflak för uppsamling i hubbar samt 38 kubikmeters specialcontainers för insamling på återvinningscentraler (ÅVC). Därutöver finns uppåt tretusen insamlingsboxar i det offentliga rummet och i fastighetsnära insamling, placerade i ett 140-tal kommuner i södra och mellersta Sverige1. Human Bridge placerar alltid ut utrustning enligt överenskommelse med kommuner, fastighetsbolag och FTI.” De bekräftar till stor del i sitt remiss-svar de farhågor de idéburna organisationerna för fram. Man skriver: ”De drivs av en idé och tillskapar resurser för att kunna genomföra bistånd och sociala insatser, i Sverige och utomlands. Textilinsamlingen är inte enbart ett mål utan framförallt ett medel. I det sannolika scenario vi tecknat ovan riskerar de ideella aktörernas textilinsamling i det offentliga rummet, utöver secondhand, att minska eller upphöra.” De räknar även upp följande behov: ”* Ekonomiska incitament med ersättning för både insamling och sortering * Ersättningsmodell som premierar kvalitet och säkerställer torr användbar textil * Insamlingsmetoder som säkerställer att textiliernas kvalitet inte försämras * Sorteringskapacitet att leverera efterfrågad textil. * Marknader för både textil till a) återbruk och b) återvinning ”
Var finns efterfrågan? Ett annat kanske angörande argument handlar om efterfrågan. Vem är det egentligen som ska efterfråga de insamlade materialen? Risken finns att utan en tydlig efterfrågan på det återvunna materialet blir mycket liggande på hög och riskerar att förstöras av fukt eller mögel, kostar pengar att lagra och saboterar intresset för att bidra till insamlingen. Om folk får klart för sig att allt bara ”läggs på hög” för att senare ändå eldas upp inser de inte varför de ska anstränga sig och lämna in textilier separat. Det finska exemplet där insamlat material blir tråd är också ur detta perspektiv intressant att ta del av. Hur ser efterfrågan ut i Finland? Lagerhållning? Berg av insamlat som inte kommer till användning?
Arbetskläder och hotellakan bör hållas utanför Verksamheter som säljer respektive tvättar yrkesrelaterade textilier, såsom arbetskläder och hotelltvättar, har andra invändningar till utredningen. Man pekar på kemikalieinnehåll och nedsmutsning av arbetskläder och att arbetskläder slits till de inte längre kan användas, vilket skiljer dem från andra kläder. Tvätterierna pekar på värden av rena fraktioner som hanteras av professionella tvätterier, och där det finns ett värde att hålla isär dessa flöden just på grund av att de är homogena till sitt innehåll.
Kemikalierna Kemikalieinspektionen, KemI, har också synpunkter på utredningen. Jag hade nog förväntat mig mer resonemang kring textiliernas innehåll av farliga kemikalier. Men man pekar på en komplikation som är svår att kringgå: ”Kontaminering av textil under användningsfasen ger upphov till särskilda svårigheter inför eventuell återanvändning då innehavaren behöver känna till vad som skett med textilen för att kunna sortera den rätt. Det här behöver omhändertas vid införandet av ett producentansvar för textil.” Även om systemet med elektroniskt märkning, det som kallas RFID i officiella sammanhang, eller ”taggar” i vanligt språkbruk, kvarstår ju användningen som en osäkerhet. Inte minst om textilierna har använts i sjukhusmiljö eller som skyddsplagg i olika processer.
Avfall Sverige ser två vita fläckar i förslaget Avfall Sverige är en tung aktör i sammanhanget. Bakom sig har man 400 aktörer, många av dessa kommuner och deras avfallsbolag. De lyfter fram ett par ganska centrala invändningar: Dels pekar man på oklarheten vad som gäller det material som inte samlas in: ”Avfall Sverige ser inte att föreliggande förslag till reglering tar höjd för ett fullt operativt och finansiellt ansvar genom att det inte finns någon reglering som säkerställer ett ansvar för producenterna för det textilavfall som inte lämnas till ett tillstånds- eller anmälningspliktigt insamlingssystem.”Man pekar också på att det kan uppstå en situation där ingen aktör söker tillstånd att bedriva insamlingsverksamhet: ”Risken är annars en situation där ingen aktör ansöker om tillstånd och där det inte etableras något insamlingssystem, (..) eftersom det inte regleras något primärt krav på producenter att tillhandahålla insamlingssystem vid sidan av det sekundära kravet för tillståndspliktiga insamlingssystem att tillhandahålla sådana.” Detta är två vita fläckar i utredningen som lätt kan bli väldigt stora problem.
Kopplingen till ökad livslängd saknas Naturskyddsföreningen saknar i sitt remissvar en tydlig koppling till incitamenten för att generellt producera textilier med längre livslängd och att driva mot ökad återanvändning. De efterlyser bl.a. styrmedel som produktpass, eco-designkrav, incitament för nya affärsmodeller, skatt på jungfrulig råvara m.m. Delvis ligger dessa förslag utanför EU-direktivet, men givetvis hade det varit bra att inkludera fler förslag som kan komplettera förslagen så att det ”blir lätt att göra rätt”. Ändrade beteenden är inte så lätt att åstadkomma och ska konsumenter lära sig nya rutiner kan man inte återkomma flera gånger inom samma produktområde.
Synliggör råvaran Ska jag försöka summera mina intryck av utredningen och synpunkterna får det bli att det grundläggande felet tycks ha varit att man utgick från att förslaget handlar om avfall. Det hade varit mer konstruktivt att utgå från ett råvaruperspektiv. Hur tar vi till vara den här råvaran så smart som möjligt? Hur synliggör vi att råvaran finns, beskriver dess kvalitet och användbarhet och skapar utrymme för en långsiktig efterfrågan på just denna råvara? Vem ska ha ansvaret för olika delar av denna up-cycling, där ett redan använt material ska efterfrågas in i produktion? När det finns en avsättning för materialet och en efterfrågan faller övriga bitar lättare på plats.
Bygg på det som fungerar och skala upp Det är nödvändigt att skapa ett system som inkluderar och premierar återbruk, re-make, upcycling och återvinning, samtidigt som vi fasar ut miljöskadliga produkter, där fossilt baserade material av självklara skäl är i fokus. Kanske ska ansvaret för EU-direktivets förverkligande i Sverige läggas på de aktörer som redan är igång. Och att vi bygger en lösning som skalar upp det arbete som redan bedrivs av idéburna och som kan kompletteras av progressiva företag, som inser värdet av att åstadkomma något bättre. Helhetstänkande bortom EU-direktivet känns som rätt väg att gå. Gärna med förankring i verkligheten, den verklighet som Tidö-gänget uppenbarligen har svårt att förhålla sig till.
Sedan ska vi heller inte förvillas att tro att optimerade materialflöden är det enda som ingår i Cirkulär Ekonomi, men det påpekar jag ju i återkommande bloggtexter.
Textilbranschens omställning stod i fokus när RUS, Regional Utveckling i Samverkan, hade bjudit in Naturvårdsverket till ett webbinarium den 24 oktober. (Länk till RUS, se nedan). Väl pålästa presentatörer och handläggare redogjorde för mycket av det som pågår inom textilområdet, inte minst från EU. Här mina noteringar och intryck från ett faktaspäckat webbinarium. Mycket pågår, och mycket återstår, är mitt intryck. Att mer av textilbranschens produkter behöver ingå i cirkulära materialflöden är uppenbart.
Kvalitet, livslängd och klimatpåverkan hänger ihop Pga inloggningsproblem missade jag de allra första bilderna i dragningen, men när jag ser ppt-bilderna i efterhand ser jag att sambandet mellan textiliers kvalitet, förväntad livslängd och klimatpåverkan lyftes fram. Och ska vi lyckas vända utvecklingen är det nödvändigt att sluta med den typ av överkonsumtion och köp-och-släng-mentalitet som idag är så vanlig. Med ett tydligt diagram visade presentatörerna hur klimatpåverkan, energi- och vattenåtgång halveras om vi dubblerar användningstiden av varje plagg.
Det mesta eldas upp Vi fick lite siffror om textilåtervinning och volymer. När 155 000 ton textilier hamnar på marknaden per år i Sverige lämnas samtidigt 86 000 ton till återvinningscentraler eller till restavfall, dvs eldas upp. Bara 7 800 ton går till officiella Secondhandkedjor och mindre än 1 000 ton byter ägare via webb och appar. Cirka 28 000 ton exporteras, därav cirka 10 procent i form av bistånd. Kommuner som deltog på mötet nämnde också spontant bekymret med att hitta avsättning för insamlade textilier.
Mycket bra från EU och 1 januari 2025 gäller nya regler EU:s vision för den hållbara textilsektorn presenterades också. Där står faktiskt att EU vill att tillverkarna ska ta ansvar för sina produkter längs hela värdekedjan, inklusive när de blir avfall. Man håller på att revidera industriutsläppsdirektivet för bästa tillgängliga utsläppsteknik, det aviseras en omarbetad konsumentpolitik för grön omställning, man uppmärksammar problemet med mikroplaster från textilier och när det gäller miljöprestanda kommer en skärpning i kravet på att kunna styrka påståenden. Från den 1 januari 2025 ska textilier samlas in separat från annat avfall. Men Sverige har ännu inte satt ner foten i den frågan.
Lite av det som är på gång på EU-nivå
Ecodesign och miljöavtryck leder rätt När är en produkt avfall? Nya regler planeras för hur export av avfall ska få gå till. Självfallet vill EU harmonisera regelverk och definitioner. Och otyget (!) att bränna osålda batchar av nyproducerade kläder ska få ett stopp. Man nämnde också betydelsen av ecodesign och miljöavtryck som viktiga projekt som kommer att kunna landa i ett 20-tal rättsakter och innebära juridiska regelverk som branscher och tillsynsmyndigheter behöver förhålla sig till.
Hur ska konsumenterna göras delaktiga i utvecklingen? Jag hörde inte ordet viskos under dragningen, dvs möjligheten att ersätta de fossilbaserade textilierna med cellulosa, som ju rimligen bör vara en viktig åtgärd för att bromsa klimatförändringarna. Konsumentpolitik nämndes på ett övergripande plan, men ska marknaden kunna skifta karaktär är det ju helt avgörande att tillräckligt många konsumenter vill förändring. Den karaktär textilbranschen har, där låglöneyrken är vanliga och där de stora ekologiska avtrycken i produktionsledet görs i utvecklingsländer är också viktigt att den rika världen åtgärdar.
Fortfarande inget helhetsgrepp Vi måste lära oss att priset för våra billiga plagg betalas av miljön, av andra människor och av framtiden i form av klimat- och miljöproblem. Även om mycket görs och mycket av det som beskrivs är bra och låter bra, är ändå känslan påtaglig att ingen ännu har tagit ett helhetsgrepp kring denna bransch och hur branschen bidrar till vattenbrist, till kemikaliespridning, till ekonomisk orättvisa och till en mängd problem som behöver lösas. Livslängdsförlängning känns som en väldigt viktig åtgärd, dvs att höja kvaliteten och komma bort från kortsiktig volymförsäljning, som på flera sätt skadar miljön och klimatet måste prioriteras. Nya samarbetsformer kommer behövas och nya sätt att ta tillvara sådant som kan få ett fortsatt liv är viktigt.
Och så läggs miljödepartementet ner….! Hur viktig EU är som samordnare av omställningen framgick tydligt av presentationen. Och nu minskas statens resurser på området när vårt miljödepartement går i graven. Regeringen tror kanske att marknaden är bäst på att forma konkurrensneutrala lagar för att begränsa sig själv…? När miljöfrågorna äntligen fått lite fart väljer Sverige att bromsa sina ambitioner. Inte för att gynna svenska företag, som ju behöver EU:s gemensamma regelverk för att utvecklas. Och inte för att gynna svenska konsumenter, som även i fortsättningen kommer att lockas att köpa textilier med kort livslängd och minimal kvalitet. Och framför allt inte för att gynna den rimliga utvecklingen bort från kemikaliesamhället, okontrollerad klimatpåverkan och mikroplaster i havet, i fisken och i vårt blod. Det känns som att det dröjer länge innan textilbranschen är cirkulär på riktigt. Även om vissa steg tas i rätt riktning.
Johanneberg Science Park ordnade den 30 september ett webbinarium på temat textil återvinning. För Västra Götaland finns det ett flertal skäl till att fokusera på detta. Här finns kemiklustret i Stenungsund, Vargöns försöksanläggning, forskare vid Chalmers, RISE och IVL och många fler som sitter på viktiga roller och kunskaper kring hur våra textilier ska bli mer cirkulära. Seminariet var informativt och gav en lägesbild, som jag ska försöka sammanfatta här. På slutet några egna funderingar.
Sysav:s Siptex och Wargön Maria Ström från Wargön Innovation och Erik Perzon från IVL beskrev hur två automatiska sorteringsanläggningar fungerar i Wargön respektive Siptex. (Länk till SYSAVs Siptex-anläggning och till Wargön se nedan). I Wargön är man inriktad på försöksverksamhet och olika samarbeten, medan Siptex testar materialåtervinning i tre fraktioner. Det som återstår att klargöra i båda fallen är hur värdekedjan ska definieras och hur olika kostnader ska täckas – t.ex. hur resårer, knappar och blixtlås ska avlägsnas. Skillnaden på de båda anläggningarna är att Siptex hanterar återvinning, medan Wargön kan generera volymer för både återbruk och återvinning. Wargön är mer inriktad på innovativa lösningar och mindre volymer.
Skogsindustrin Helena Claesson från Södra beskrev hur projektet Once More fungerar. Skogens råvara är basen i processen. Man behöver stora och kontinuerliga returflöden men ser bl.a. plasttryck på kläder som ett problem. Vi fick lära oss att det tillverkas mer än 100 miljoner ton textila fibrer per år. Och att bara en bråkdel återvinns. Södras målsättning är att 50 procent av de fibrer de levererar ut ska komma från återvunnet material och att man år 2025 når en volym på 25000 ton per år. Det man trycker på som saknas är ett genomtänkt system för returer av textiler, storskalig sorteringsteknik och tillräckliga drivkrafter och motiv för modeindustrin att medverka till storskalig recycling.
Klipp-och-klistra-teknik Karin Lindqvist från RISE berättade sedan om det fungerar med molekylär ”klipp-och-klistra”, när hon utgår från polyester och PET-produkter för att få fram råvara till nya produkter. Hennes forskning är en del av EU-projektet Cilotex som syftar till att återskapa de ämnen som ingår utgör basen i många plagg. Från tröja till tröja, som hon beskrev det. Framtagning av plagg ur återvunna kemikalier reducerar CO2-utsläppen med cirka 35% jämfört med den jungfruliga processen. Ett problem man brottas med är färgpigment, som kräver lösningsmedel och höga temperaturer för att avlägsnas.
Kolet – och konsumtionen Martin Seemann från Chalmers berättade så om termokemisk materialåtervinning. Det han forskar på handlar om de allra minsta beståndsdelarna och hur kolet kan tas till vara i CCS, CCU, förgasning, pyrolys etc. Som grundläggande forskning är det naturligtvis viktigt att förstå hur processerna kan se ut även när kolet är atomärt. En intressant kommentar kom i chatten under konferensen från en annan forskare på Chalmers, som gick ut på att vi konsumerar dubbelt så mycket textil nu som för 20 år sedan. En effektiv åtgärd vore att minska konsumtionen.
Avslutande kommentarer från branschen och arrangörerna Anna-Karin Sundelius från HM berättade lite om hur det företaget siktar på att bara sälja hållbart framtagna textilier år 2030. Ett par andra företag fick också ge sin syn på frågan. Gustav Zettergren från VGR påpekade att både CCS och CCU-tekniken kommer för sent. Cecilia Tall från TEKO tipsade om att Upphandlingsmyndigheten har en guide för cirkulär upphandling. Anna-Karin Sundelius pekade på behovet av infrastruktur, något som arrangörerna Lars Josefsson från Johanneberg Science Park och Nils Hannerz från IKEM fångade upp i slutorden och betonade vikten av vägar, hamnar och järnvägar för att klara logistiken.
Egna tankar – Modeindustrin genererar 92 miljoner ton avfall per år Stefan Persson, som i högsta grad bidragit till att HM är ett framgångsrikt och globalt modeföretag, anses vara Sveriges rikaste person med en förmögenhet på 178 000 000 000 kronor, 178 miljarder. Det ger honom en plats på världens 100-lista. Han är säkert en idol för många som ser framgången i företagandet som det viktigaste någon kan åstadkomma. Nu säger HM att de ska ställa om och bli hållbara till 2030. Samtidigt läser jag i en rapport från 2020 att ”Impacts from the fashion industry include over 92 million tonnes of waste produced per year and 79 trillion litres of water consumed.” (Länk se nedan). Är det så här vi vill ha det? Måste inte tillverkande företag ta ett större ansvar för det avtryck deras verksamhet gör? Är det rimligt att ett framgångsrikt företag belastar miljön på ett sådant sätt och låter andra ta hand om de problem som verksamheten orsakar?
Ta ansvar för konsekvenserna! Vi inte rimligen fortsätta att kortsiktigt skapa vinst och långsiktigt skapa problem på de affärsverksamheter som bedrivs. Rimligen måste varje företag ta ansvar för konsekvenserna av sin verksamhet och inkludera detta ansvarstagande i sin affärsmodell. Om Södras uppgift stämmer att det tillverkas textil i storleksordningen 100 miljoner ton per år och om forskarna har rätt i att vi slänger 92 miljoner ton textilavfall per år visar det på en vilken potential som finns att ta fasta på. Eller så visar det på hur kortsiktig branschen är.
Alla måste göra sitt Samtidigt är det viktigt att vi försöker hantera konsekvenserna av dagens överkonsumtionssamhälle. Vi förgiftar jorden, fyller haven med plast och ändrar hela klimatet med våra CO2-utsläpp. I ren självbevarelsedrift behöver vi adressera dessa frågor snarast. Och då är det troligen nödvändigt med både små- och storskaliga lösningar för att ta vara på restvärdena i de produkter som tjänat ut. Och framför allt måste alla, konsumenter, företagare, politiker…. alla fundera över sin roll i helheten.
Nya affärsmodeller och nytt ansvarstagande Det duger inte att låtsas att planeten är oändlig och att min lilla del av helhet inte spelar någon roll. Alla måste göra sitt. Nya sätt att tjäna pengar måste komma fram. Kalla det gärna cirkulär ekonomi, men det handlar om ett paradigmskifte, där vi slutar att köpa varandras skuld till naturen. I slutändan är vi alla förlorare om vi tror att vi kan smita undan vårt ansvar. Uppföljningen på webbinariet borde handla om hur de nya affärsmodellerna och de nya ansvarsgränserna ser ut och hur vi vänder utvecklingen. Snabbt. Helst igår.
Jag har förmånen att få arbeta sedan några månader med en förstudie *) som utgår från frågan om industriföretagens vattenanvändning. Vatten är globalt en kritisk resurs och det är generellt viktigt att bygga upp metoder och teknik för att säkra kvaliteten och minska volymen på vattenanvändningen. Om ett par veckor genomförs i Kristianstad och i Göteborg två workshops inom ramen för förstudien, där totalt ett drygt 50-tal personer kommer att närvara. Flera viktiga industrigrenar kommer att finnas representerade, liksom andra företag och organisationer.
International Water Cooperation Year – 2013
Ban Ki-Moon har formellt utsett 2013 till ett år, då länder och företag uppmanas att samarbeta internationellt kring vattenfrågan. FN och detta fall UNESCO har all anledning att lyfta frågan, eftersom det fortfarande är i storleksordningen 800 miljoner människor som inte har tillgång till rent dricksvatten. Ansträngningarna måste öka för att rätta till detta faktum. Det kan vara bra med bistånd och brunnsprojekt, men ser vi till hela världsekonomin handlar vattenfrågan väldigt mycket om resursfördelning och minskat slöseri.
Dacca – symbol för problemen
Flera branscher har kommit en bra bit på vägen och hjälps åt att bevaka lagstiftningen, forskningsresultaten och teknikfronten. Livsmedel och drycker har av naturliga skäl sedan lång tid rutiner och ett starkt fokus på vattenfrågan. Även textilbranschen har sedan flera år ett löpande samarbete. Katastrofen i Dacca, där ett hus rasade samman och begravde hundratals textilarbetare kan ses som en symbol för alla de problem och åtgärder som fortfarande återstår innan vi har en global textilproduktion som tar rimlig hänsyn till människa och natur. Att ta tag i vattenfrågan är nödvändigt, eftersom vatten är livsuppehållande och eftersom vattenresursen måste fördelas på ett humant och ekologiskt försvarbart sätt.
Kunskapsbehovet i hela kedjan
Även annan tillverkningsindustri använder vatten. Massa- och pappersindustrin är självklar, men även inom kemisk produktion, verkstadsproduktion och inom läkemedelsindustrin åtgår mycket vatten. Och flera av de svenska industriföretagen har produktion både i Sverige och utomlands, vilket gör att metoder, mätresultat och prioriteringar kan se helt olika ut. Kunskapsbehovet kring vattenfrågan måste också synliggöras. Underleverantörer, fabriker, den egna personalen, återförsäljare och slutkunder – alla behöver förstå hur en optimal hantering ser ut. Att som t.ex. Nudie Jeans sälja otvättade jeans blir plötsligt en vattenbesparande åtgärd.
Mer om en månad
Om en månad kommer den slutliga rapporten finnas tillgänglig. Då finns det anledning att återkomma till frågan. Överhuvudtaget är vatten en mycket central fråga. Det gäller bara att ingen tar sig vatten över huvudet.
