Är det kris för Thyssens vätgasprojekt?

Jag bodde och arbetade i Stuttgart under knappt tre år på 1980-talet. Det var en intressant tid. Det var fortfarande Västtyskland, huvudstaden hette Bonn och den generation som förlorade kriget på 40-talet var fortfarande närvarande. Ingen talade om kriget, men det fanns där som ett kollektivt minne. Industrin hade snabbt kommit på fötter, utvecklingen var snabb och det fanns en vilja att bygga ett modernt välfärdssamhälle. Delstaterna var framträdande i både politik och i folks medvetande. Jag drar mig till minnes hur användandet av titlar och artiga tilltal kontrasterade skarpt mot vårt svenska duande. Jag fick damma av min lite rostiga tyska för att läsa en artikel om stålkoncernen Thyssen häromdagen, en artikel som jag inte kan lämna därhän. (Länktips, se nedan).

Vätgas heter Wasserstoff på tyska
Thyssen är en av de stora stålkoncernerna i Tyskland. De har självklart bilindustrin som en stor kund, vilket gör artikeln extra intressant med tanke på de utvecklingsprocesser som pågår parallellt i Europa. Inte nog med att fossilbilarna ska bli uppkopplade och allt mer digitala, kanske i förlängningen till och med självkörande, de ska ju dessutom drivas på el, oftast med specialdesignade batterier ombord på fordonet. Dessutom ska ju stålet tillverkas utan den koldioxidutsläppande traditionella processen med kol och järn. Vätgas, eller Wasserstoff på tyska, ska användas i en ny process, som i Thyssens planer skulle innebära 55 procent minskning av koldioxidutsläpp (jämfört med 1990).

Det är mycket som kan gå fel
Artikeln beskriver ganska neutralt och objektivt en situation, som sensationspressen lätt skulle kunna vinkla som budskap med rubriceringar som ”ödestimma” eller ”hur-ska-det-gå-för-den-tyska-basindstrin” eller ”nu-måste-industriniministern-avgå”. Bara för att tekniken finns och pengarna tycks finnas är det inte säkert att allt går som planerat. Det är många variabler och det är stora pengar som står på spel, många anställda och många hägrande miljarder i vinst som lockar både seriösa aktörer och spekulanter. Enbart viljan att göra något efterlängtat räcker inte.

Tuffa återbetalningskrav om projektet inte fullföljs
Det jag förstår av artkeln är att Thyssen sedan projektets start fått beviljat två miljarder Euro i statligt stöd, pengar som Thyssen i värsta fall delvis måste betala tillbaka om projektet inte fullföljs. Man har också knoppat av delar av sin teknikutveckling i ett dotterbolag och börsintroducerat detta bolag för att få ”friska pengar” från aktiemarknaden. Det är kanske inte i sig så alarmerande, det är inte ovanligt att man söker nya friska pengar för investeringar. Svårigheten ligger väl i att skapa trovärdighet kring ett projekt som ännu inte är i drift. (Jag kommer osökt att tänka på Northvolt).

Vad vill den tjeckiske miljardären med sin investering?
Den tredje faktorn är en tjeckisk miljardär, som nämns med namn i artikeln. Det pågår uppenbarligen förhandlingar med denna affärsman, där hans andel av projektet skulle öka från 20 till 50 procent. Den tjeckiske affärsmannen driver kolkraftdrivna elbolag i forna Östtyskland. Det väcker frågor kring hans egentliga motiv till att vara involverad.

Greenwashing i stor skala?
En fjärde komponent i det jag kan utläsa av artikeln om Thyssen är att bolaget nu undersöker möjligheten att växla över till någon form av eldrift i ståltillverkningen istället för vätgas. Så som elmixen ser ut i Tyskland skulle en sådan manöver snabbt försämra klimateffekterna av projektet och framstå ett gigantisk ”augenwischerei”, som artikeln nämner, dvs ”greenwashing” på branschsvenska, en vilseledande manöver helt enkelt.

Tricks kommer inte att hjälpa och runt hörnet finns hotet från Kina
Artikeln nämner för det femte diverse uppfinningsrika knep som Thyssen kan ta till för att kringgå delstatens och statens regler för återbetalning. Det är så stora pengar som står på spel så det förvånar inte att man testar olika upplägg. Och artikeln avrundas med att konstatera att den tyska bilbranschen är försvagad och så länge detta gäller står stålindustrin på skakig mark. Kinas billiga produktion av elbilar är ett bekymmer för den tyska bilindustrin.

Det finns inte utrymme för tveksamheter
Sammantaget blir intrycket att industrins omställning är möjlig, men hänger samman med ett stort antal faktorer, som är synnerligen svårt för olika företagsledningar att förutse och att beskriva på ett korrekt sätt. När prospekten och projektansökningar görs spelas naturligtvis riskerna ner och när verklighetens utmaningar kommer ikapp är det svårt att klara nya utmaningar med de befintliga verktygen och inom ramen för befintliga budgetar. Man faller delvis på eget grepp, eftersom ”Marknaden” inte vill veta av tveksamheter, då störtdyker aktiekursen och värdet på företaget, vilket gör banker och långivare nervösa. Korthuset får inte falla.

Utveckling måste stå på egna ben
För mig blir detta exempel ett i raden på hur svårt det är för en linjärt organiserad, vinstjagande ”Marknad” att ta höjd för omställningens och utvecklingens behov av fallhöjd och misslyckanden. Allt går inte optimalt. Särskilt inte som motkrafterna är oerhört starka och fossilindustrin inte har gett upp sina ambitioner att fortsätta tjäna pengar på de traditionella teknikerna. Omställningen handlar som jag ser det mer och mer om att skapa pilotprojekt och ”oberoende öar” av utvecklingsprojekt, som inte ska ingå i de traditionella företagens redovisning. Då kvävs de av logiken i den vinstjakt som styr allt.

PS. Ett tack till Christiane som tipsade om artikeln.

Länktips: https://www.telepolis.de/features/Thyssen-Krupp-Unsichere-Zukunft-fuer-Milliarden-Projekt-Gruener-Stahl-9987640.html?wt_mc=sm.share.mail.link

Bilindustrins våndor

Bilindustrin i Europa har vuxit enligt den ständiga tillväxtens logik. Uppköp och sammanslagningar har lett till ett antal mycket stora företag och koncerner, som av förklarliga skäl är svåra att styra. I nyhetsbrevet OmEV läser jag hur en av toppcheferna resonerar kring branschens utmaningar. Luca de Meo är VD för Renaultgruppen och han skriver om de viktigaste aspekterna och svårigheterna han ser när Kina bestämmer och USA stimulerar sin industri:

” Utfasning av fossila bränslen: Att nå netto noll till år 2035 kräver enorma insatser. Den europeiska fordonsindustrin har lovat att investera 252 miljarder Euro inom området.
Digital revolution: Idag står mjukvara för cirka 20 procent av kostnaden för en bil, vilket förväntas dubblas till år 2030.
Regleringar: Mellan 8 – 10 nya regleringar introduceras årligen i Europa. Detta har lett till prioritering mot större premiumbilar och outsourcing från Europa.
Teknisk volatilitet: Osäkra och kostsamma investeringar i exempelvis batteriproduktion, riskerar att bli omoderna i förtid.
Prisvolatilitet: Stora prissvängningar i råmaterial till laddbara bilar, det saknas en organisation likt OPEC som skapar prisstabilitet.
Omskolning: Cirka 500 000 européer arbetar direkt eller indirekt med förbränningsmotorer, dessa kommer behöva omskolas. Dessutom tillkommer 800 000 personer som behöver skolas för arbete inom batteriproduktion. ”

Vi har inte 30 år på oss
Listan illustrerar hur det blir när storskaliga aktörer ska ändra inriktning. Det blir dyrt, långsamt och komplicerat. Det är också lätt att inse att de aktörer som byggt sin framgång på förbränningsmotorn inte per automatik är bäst lämpade att byta till elmotorsystem. Jag kommer att tänka på hur segelfartygen ersattes av ångfartyg under början av förra seklet. Om man hade skickliga repslagare och snickare som visste hur en mast skulle resas hade man ingen nytta av dem när maskinrummet byggdes under däck. Teknikskiftet var obarmhärtigt och tog 30 år. (Från att det första ångfartyget byggdes till att det sista segelfartyget byggdes). Nu har vi inte 30 år på oss. Det måste gå fortare.

Nya affärsmodeller
Det bästa hade ju varit om bilbranschen själv kunde inse att den produktionsvolym vi har idag inte är hållbar. Att vi måste hitta andra sätt att hålla igång produktionen av fordon än genom att till varje pris pumpa ut mängder av fordon på marknaden. Att det i detta skifte av teknologi också är väldigt lämpligt att skifta affärsmodell och utbilda kunderna att efterfråga en annan slags mobilitetslösning, som inte låser upp så mycket material till så låg användningstid. En bil står ju still cirka 95 % av tiden. Det är fullständigt orimligt på samhällsnivå och ur alla sansade perspektiv att bygga 20 gånger fler fordon än som teoretiskt behövs.

Mot bättre vetande
Men rollfördelningen, traditioner och de bestående företagens aktieägare låser troligen fast oss i fel affärsmodeller. Mot bättre vetande. Vi vet ju vad som måste göras, men det är alltid något som kommer emellan.

Det skulle förresten kunna vara en samlande rubrik på vår tid. Mot bättre vetande.

Det duger inte att någon annan ska göra det rätta

Nätverket Sustainability Circle har under tio år arbetat i Sverige för att lyfta industrins underhållsarbete. Smart Maintenance kallar man det nu, och det är säkert en bra profilering för att putsa bort gamla fördomar kring det tidigare lågprioriterade och nedvärderade arbetet med att hålla hjulen igång. (På tal om underhåll och underhållning – har ni tänkt på att Macken, Roys och Rogers bilverkstad, nu faktiskt har fyllt 30 år!).

Två vägar att få industrin att välja hållbarhet
I sitt senaste nyhetsbrev beskriver Sustainability Circle inledningsvis vår tids utmaning helt korrekt. Det viktiga är att se till att problem inte uppstår. Sedan ser man två vägar framåt för att stimulera mer av ”miljövänliga” lösningar i industrin. Eftersom det är dyrare med dessa lösningar än de ”miljöovänliga” ser man bidrag som den ena lösningen. Skattebetalarna ska hjälpa företagen att ha råd att göra rätt. Den andra vägen är lagstiftning, hävdar man. Förbud att förstöra planeten. Se urklipp ur nyhetsbrevet här:

(Ur nyhetsbrev från Sustainability Circle maj 2020)

Det räcker inte med tvång eller bidrag
Jorden har inte råd att vi först gör fel för att vi därefter ska korrigera för gjorda fel, hävdar man korrekt. ”Det måste bli rätt från början.” Men sedan hamnar man i traditionella synen på miljöfrågor. Att det är ”vänligt” att göra rätt. ”Miljövänliga” lösningar kostar mer än de ”miljöovänliga”. Som om rätt och fel skulle handla om att vara snäll eller inte mot planeten. Det kortsiktiga perspektiv som präglat stora delar av industrin under efterkrigstiden är ohållbart och skiner igenom i texten. Det måste bli rätt från början och därmed otänkbart att producera ”miljöovänligt”. Det ska inte vara nödvändigt att tvinga kunderna att köpa rätt lösningar. För de ska inte erbjudas. Än mindre ska skattebetalarna kompensera industrin för att den länge gjort fel som tagit fram dessa ”miljöovänliga” alternativ, lösningar som nu i snabb takt kör planeten i diket. Artutrotningen, klimatpåverkan och resurshushållningen är delvis redan inne i kritiska skeden. Då duger det inte att passivt vänta på bidrag eller lagstiftning, och att någon annan gör det rätta.

Ett annat sätt att räkna
En lösning är att proaktivt hitta ekonomin och argumenten i de lösningar som gynnar såväl leverantören, kunderna som en hållbar utveckling ur alla aspekter. Det finns både historiska och näraliggande exempel på detta. Det är idag billigare att producera el från solceller än genom att elda fossila koltillgångar, för att inte tala om att koka vatten på en kontrollerad kärnreaktion med 70%-iga förluster.
Längre livslängd på maskiner och produkter gör att det blir fullt möjligt att relativt säkert kalkylera på hyresintäkter eller driftsrelaterad ekonomi vid industrianläggningar. Att ta betalt per producerad enhet skapar gemensamma incitament till att hålla liv i maskiner och system under längre tid. Detta kan bli mer lönsamt för både producent, industrikund, konsument och resurs- och energianvändningen. Underhållsbranschen har alla förutsättningar att ta täten i denna utveckling.

Ekonomi baserad på nyttjandetid
Industrinätverkets medlemmar skulle kunna gå i täten för en smart omställning till den nya ekonomin. En ekonomi som bygger mer på nyttjande och driftsparametrar än på det traditionella tänket. Den gamla ekonomin handlade om kalkyler kring investering och avskrivning och fokuserade på försäljning av maskiner och sålde även ansvaret för maskinernas fortsatta liv. Kunden övertog ansvaret för allt. Men det går att lägga grunden för bevarande av upparbetade värden och skapa en tydlig win-win för alla inblandade parter, inklusive planetens hållbarhet. Maskiner som är byggda för att hålla länge och tas om hand på ett planerat sätt ger bättre kalkylunderlag och säkrare prognoser. Ansvaret för maskinen stannar kvar hos tillverkaren, som får betalt per driftsenhet eller per tid.

Konkurrensfördel
Dessutom finns här en konkurrensfördel för Sverige i den kunskapsdel och utbildningsnivå som följer med en industri som utgår från en funktionsekonomi. Det blir viktigt att ha rätt utbildad personal – något som ger svenska företag ett försprång gentemot de länder som startar på en lägre löne- och kunskapsnivå. T.ex. kunskap om kundens kund, hur maskinanvändaren behöver agera för att i sin tur vara attraktiv för slutkund etc.

Samarbete istället för konkurrens
En annan spin-off från detta sätt att räkna är att det stärker banden mellan företag, som måste lita på varandra och som behöver ta del av varandras prognoser, svårigheter och utmaningar. Förståelsen ökar och samarbete blir på så sätt viktigare än konkurrens till varje pris. Användaren blir på så sätt involverad i produktutveckling och mjukvara kring maskinen och systemen optimeras snabbare. Alla vinner på optimering och bättre prestanda. Inte minst mindre industriområden borde vara väldigt intresserade av denna utveckling, eftersom man då skapar stabilare underlag för framtiden.





Möbler ligger i framkant i det cirkulära

Cirkulär ekonomi är ett tema jag de senaste åren ofta har återkommit till. I fredags var jag på ett heldagsseminarium där affärsmodeller för möbelindustrin stod i centrum. Möbler och särskilt kontorsinredning stod i centrum. Både tillverkare och andra företag med olika erbjudanden fick möjlighet att presentera sina cirkulära modeller. Forskare från RISE kompletterade och fördjupade frågorna. Det var bra, tydligt och fullt av engagemang. De cirkulära idéerna tog rejält med plats.

Några slutsatser
Den som är intresserad kan höra av sig till mig för att få min sammanfattning av dagen. Ur allt som sades vill jag här lyfta fram ett par intressanta detaljer. Projektets slutsatser summerades så här:

  1. Hela värdeflödet måste vara med.
  2. Resurseffektivitet och ekonomi är avgörande.
  3. Spårbarhet blir allt viktigare.
  4. Kunder är också möjliggörare.
  5. Förändring tar tid, liksom lärande.

Lokal blir arbetsplats
Vasakronan är ett företag som insett att de behöver ha ett mer långsiktigt hållbart synsätt, som måste prägla den egna och kundernas verksamhet. Som fastighetsägare blir de mer och mer blir involverade i att stajla kontoren och göra olika kontor inflyttningsklara. Kunderna vill inte ha lokaler, man letar efter arbetsplatser.

Kinnarps-exemplet
Tillverkaren Kinnarps talade produktdesign, tjänsteutveckling och funktionshyra. De har insett att cirkulära modeller finns på flera olika plan och ser olika ut. Produktdesign handlar om att återanvända, renovera, uppgradera, byta bordsskivor, ta av tyg, se till att det blir billigt att byta sofftyg på plats hos kund, skruva ihop bordsben till nya skivor i annan form, dragkedja för att byta skärmöverdrag och dylikt. Tjänsterna kan innebära att erbjuda tjänster hos kunden när de ska flytta eller bygga om sina kontor. Funktionshyra innebär att Kinnarps tar ansvar för och sköter produkten samt erbjuder kunden mycket större flexibilitet i vilka produkter som ska ingå i avtalet och när.

Albin i Hyssna var ett av företagen som deltog på konferensen

Kunskap
Andra detaljer som fastnade under dagen var betydelsen av kunskap. Dels att företag som dagligen håller på med samma sak självklart samlar på sig erfarenheter och kunskaper om vad som fungerar, kanske till skillnad från vanliga verksamheter som bekymrar sig om sina möbler en gång vart femte eller tionde år. Dvs även om vi alla använder möbler finns det specialkunskaper att ta till vara, där professionella har ett försprång som ska värdesättas. Det andra jag noterade var att det kan behövas kunna arkitekter eller inredare som hjälper kunderna att ställa rätt frågor. Det är bra att det kan komma in någon i processen ”utifrån” som kan se på problem och lösningar på ett annat sätt. Kan arbetsplatserna organiseras på ett mer flexibelt sätt? Kan gamla möbler monteras om? Kan den gamla nedsänkta hyllan för OH-projektorn bli en perfekt plats för en blomkruka?

Nya frågor för att nå win-win
När det gäller tjänsteutveckling blir det viktigt att hitta former för avtal och juridik – vad ska hända om någon av parterna inte längre kan fullgöra sin del? Hur ska en leverantör veta att möblerna finns kvar? Hur påverkas bokslut och löpande ekonomi när investeringar blir till driftskostnader? Hur ska kunskapsöverföring gå till när kunden byter personal?
Det finns ett antal frågor som behöver lösas, och i potten ligger mer av samarbete och mindre av konkurrens, mer transparens och mindre hemlighållande. Mer av win-win än av utslagning.


Underhåll går före i omställningen

Cirkulär ekonomi, eller ännu hellre social cirkulär ekonomi, är något vi behöver utveckla för att skapa en hållbar balans mellan resurser, välfärd och utveckling. Enkelt uttryckt behöver vi kopiera mycket av naturens kretslopp även i de flöden och processer som människan skapar. Ekonomin behöver i högre grad bygga på att vi betalar för kvalitet, funktionalitet och kunskaper snarare än för kvantitet och massproducerade varor av låg kvalitet. Omställningen från linjära flöden till cirkulära är inte enkel och förutsätter att det finns både leverantörer och kunder som efterfrågar de nya lösningarna.

Kan industrin göra affärer på ett nytt sätt?
Delvis har omställningen påbörjat. När vi lyssnar till musik idag är det ofta tillgängligheten vi betalar för via tjänster som Spotify. Det var inte så länge sedan som musik paketerades i LP-format, på kassettband, CD-skivor osv. Att abonnera på en mobiltelefons funktionalitet är självklart. Apparaten är mindre viktig än hur den fungerar. Ska detta synsätt växa och fånga upp av industrin kräver det att helt nya affärsmodeller skapas och att affärer görs upp på helt nya sätt. Istället för att köpa in reservdelar och lägga på lager kan en processindustri köpa driftsäkerhet av företag som ser till att maskinerna inte står still. Det gamla ordet för detta är underhåll. Genom att regelbundet sköta underhållet på maskinerna såg industrin till att maskinparken fungerade utan kostsamma driftstopp.

Hur tänker Underhållsbranschen?
Jag tar en snabb sväng till mässan Underhåll på Svenska Mässan för att se hur långt företagen i underhållsbranschen har kommit i att tänka nytt – att inte primärt sälja reservdelar och reparationstid utan hellre att sälja driftstid och driftsäkerhet baserat på övervakning, hög kvalitet på produkterna, kunnande, förtroende, kort inställelsetid vid störningar etc. Jag träffar företrädare för Momentum, ett börsnoterat företag som fokuserar på delar till stålverken och större industrier samt SKF, som ju tillverkar och säljer olika slags lager till en mängd olika maskiner, inte minst vindkraftverk. Samtalen med dessa båda företag ger mig en intressant lägesbeskrivning.

Samarbete och transparens
Tjänsteförsäljning finns med i det man erbjuder sina kunder. Partnerskapet med kunderna blir tydligt när jag lyssnar till vad man säger från Momentum, där jag hör om hur de diskuterar hur lagerhållning av kritiska detaljer finansieras. Kunden betalar för att leverantören garanterar att det finns viktiga komponenter i lager.  I praktiken ringer leverantören till sin kund och frågar om det är OK att sälja en komponent till en annan kund. Dvs förtroendet för varandras roller är stort och man spelar med öppna kort. Det är en intressant komponent för framväxten av en cirkulär ekonomi: öppenhet och transparens. Åtgärden minskar kostnaden för lagerhållning hos kunden och ger samtidigt leverantören en möjlighet att bygga långsiktiga relationer.

Betalning på ett annat sätt
På frågan om man lyckas sälja mer av driftsgaranti än av fysisk produkt bekräftar SKF att det gör man genom att ta betalt per enhet som slutkunden producerar. Fullt jämförbart med hur telebolagen förr tog betalt per samtal. SKF får betalt för sina kullager enligt en i förväg uppgjord modell per enhet som maskinägaren producerar. Istället för att köpa in ett lager till en maskin kan industrin på så sätt se SKF:s lager som en del av tillverkningskostnaden per enhet. Man flyttar investeringen till den rörliga delen och blir på så sätt inte lika beroende av att kunna räkna hem investeringen baserat på produktionsflöde. Kullagret blir en del av den rörliga tillverkningskostnaden. En del av risken i affären flyttas på så sätt till SKF, men samtidigt blir det enklare för tillverkningsindustrin i fråga att kalkylera på sina tillverkningskostnader.

Högra kvalitet och längre livslängd
Incitamenten för SKF i det här fallet att tillverka produkter av mycket hög kvalitet ökar. Det ger helt enkelt bättre intäkter ju längre samma produkt fortsätter att göra nytta i kundens industriprocess. Istället för att tjäna pengar på att övertyga kunden om att det är dags att byta ut ett kullager (för att SKF ska tjäna pengar) kan SKF arbeta på att göra så bra produkter att de aldrig behöver bytas ut – intäkterna fortsätter ju att komma så länge SKF:s kund producerar sina produkter.

Utbildning, automatisering och annan organisation
Att det här är komplicerat att sälja bekräftar både Momentum och SKF i våra samtal. Inköparna har ingen kolumn i sina excelark för denna typ av investering. Det är svåra beslut eftersom man flyttar investeringskostnader till produktionskostnader och det blir någon annan hos kunden som ska ta avgörandet. Utbildning blir centralt, förstår jag. Inte bara av inköpare, utan även av driftspersonal. Hur ska driften säkras upp på plats? Nya givare, kameror och IoT ger nya möjligheter till on-line-övervakning och statistik. Även fjärrstyrning av smörjning och annat underhåll blir möjlig. Automatiseringen skapar nya möjligheter, men ställer också krav på kvalitetssäkring i alla led.

Hoppfullhet
Jag lämnar mässan lite mer hoppfull än jag kom. Det verkar som om underhållsbranschen förstår att det går att tjäna pengar på ett nytt sätt. Samtidigt krävs det att både leverantörer och kunder lär sig det nya sättet att göra affärer och förstår vad som är avgörande för en lyckad affär. Det riktigt hoppfulla är det fokus på samarbete och transparens som denna nya ekonomi tvingar fram. Det kommer bli allt svårare för företag att tjäna pengar på att fuska eller på att låta miljön ta stryk. Den gamla generationen businessmen, symboliserad av en buffel i Vita Huset, har inte framtiden för sig. De nya affärerna görs upp i samförstånd och med gemensam nytta i fokus och där belastningen på råvaruuttag, energianvändning och kretslsopp minskar rejält. Hoppfullt, faktiskt.

Hur går det med Internet of Things?

Ett sätt att följa den tekniska utvecklingen är att besöka fackmässor. Den här veckan är det process- och automationsindustrin som samlas i Göteborg. Vad händer i industrin just nu, hur tänker man, vad betonar man, hur ser man på sig själva, hur stort är intresset för den del av industrin som står för mycket av annan industris effektiviseringsmöjligheter?

Industri 4.0 och Internet of things
Automatiseringen är inne i en ny fas. Man talar själva om Industri 4.0. Om tillverkningsindustrin började med enkel sammansättning av standardprodukter innebar steg 2 att det löpande bandet infördes. Sedan kom intelligent övervakning och mjukvarubaserad styrning, kameraövervakning och automatisering som steg 3. Det fjärde steget som vi nu befinner oss i beskrivs som en del av ”Internet of things”, där varje funktion av betydelse kommunicerar via internet genom ett standardgränssnitt. Borta är gamla D-sub-kontakter. Nu är det Ethernet-portar som gäller. Statusrapporter och åtgärder kan på så sätt fjärrövervakas och fjärrstyras. Systemen kan själva varna för sina egna avvikelser och statistik snabbt samlas in. Den uppkopplade industrin har förutsättningar att bli driftsäker på en annan nivå.

Tomt
Samtidigt undrar man lite stillsamt var operatörer och människor  – arbetstillfällen brukar det heta i andra sammanhang – tar vägen. Kanske blir det som på bilden intill. En helt tom monter får illustrera hur arbetsplatserna ser ut om utvecklingen fortsätter. Automatiseringen driven så långt att det inte längre behövs några människor…?

Vilka var där?
Jag försökte spana efter unga människor. Lockar en industrimässa ungdomar? Just när jag var där såg jag påfallande få gymnasieungdomar, några universitetsstudenter, men en förkrossande majoritet medelålders män. Flertalet i kostym. Några i typ blåställ. En panel på fem personer som diskuterade 3D-printning och när den är aktuell bestod av fem män. 3D-printning är förresten mest intressant för korta serier tyckte en representant för Volvo. Specialkomponenter som behöver se ut på ett visst sätt. Volymprodukter lät inte så intressant att printa ut med pulverbas.

Storleken på företag i framtiden?
Är vi världsbäst? Har Sverige en industri som leder utvecklingen? Kanske, om vi tar tillvara våra fördelar och fortsätter att vara snabba på att ta till oss nya lösningar och sätta in dem i sitt sammanhang. Att Ericsson tar bort produktionen från Sverige och lägger ner i bl.a. Borås behöver inte betyda slutet. Det kan innebära att industrin hittar nya sätt att formera sig och matcha framtidens behov. Stora kolosser är inte alltid de som är snabbast att styra. I en föränderlig värld är kanske de mindre företagen en bättre plattform.

Symbios
I alla fall om man samtidigt inkluderar samverkan. Industriell Symbios är ett sådant exempel värt att titta vidare på. Den 5 oktober berättade Sotenäs Kommun om sin framsynta satsning just på Industriell Symbios vid ett kvällsevent organiserat på Ekocentrum av Ingenjörer för Miljön i Göteborg. Värt att ta efter och inspireras av.

Guldägg, visioner och ISO55000

”Ni sitter på ett guldägg, men tycks inte inse det”, slapp det ur mig när jag i veckan besökte Underhåll på Svenska Mässan den första mässdagen. Just när jag var där var mässhallarna ganska glest besökta, strax efter lunch dag ett. Smörjoljor, verktyg, maskinleverantörer, kända varumärken och olika branschorganisationer – mycket var som man kunde tänka sig på en fackmässa för underhållsbranschen. IT-stöd, smart logistik och effektiva tekniska förbättringar tycktes samla ”the usual suspects” att bekräfta det man till stor del troligen redan visste. Men åter till guldägget.

Optimal livslängd
En viktig dellösning för att åstadkomma en cirkulär och hållbar ekonomi är att vi förlänger livslängden på produkter, system och ingående komponenter. Resursslöseriet som dagens linjära ekonomi är uppbyggd kring, är inte hållbart. Vi måste generellt sett bli bättre på att använda och att återanvända framtagna produkter för att minska både råvaruuttag och energianvändning samt till att undvika korta användningstider. Bättre produkter håller längre och kan också motivera ett högre pris, särskilt om priset på en vara inkluderar en funktionsgaranti. Att underhålla redan installerade och framtagna produkter och maskiner blir därför en nyckelfunktion för att säkerställa optimal livslängd på allt som producerats. Istället för pris per inköp borde konkurrensen stå mellan vilka system som klarar prestandakraven under längst tid. Inte minst nu när uppgraderingar ofta handlar om mjukvara borde detta vara än mer fördelaktigt.

Innovation och nytänkande
Två andra saker väckte mitt intresse på mässan. Teknikföretagen presenterade ”Produktion2030”, (se länk nedan), där man i beskrivningen av projektet visar att insikten finns om vad som krävs för att klara utvecklingen/omställningen av svensk industri. Jag ska inte upprepa det som ni lika gärna kan läsa på webben, men det gav en känsla av inriktning, som tillsammans med andra viljeyttringar den senaste tiden – exempelvis regeringens nyindustrialiseringsstrategi (länk se nedan)  – visar att tongivande aktörer har vaknat. Det är inte längre enbart business as usual som gäller.

ISO 55000 kan förändra företagandet
Det jag dessutom vill sätta fingret på är den nya ISO-standard som nu tagits fram och som fått nummer ISO 55000. Det är en standard som, om den får ett brett genomslag, kan komma att förändra företagandet från insidan. Plötsligt kan företagsledningen integrera kvalitet (9000), miljö (14000) och CSR (26000) samt de traditionella ekonomiska uppföljningarna. Plötsligt finns ett helhetsgrepp kring långsiktigt och hållbart företagande. Jag tror inte författarna bakom ISO 55000-seien inser vilken hävstång de erbjuder för proaktiva och framsynta företagsledare. ISO 55000 handlar inte om underhåll utan om ”Management of assets” dvs hur man förvaltar och utvecklar företagets tillgångar. Plötsligt dyker ett verktyg upp, som i grunden kan förändra hur företagen skapar en bild av sina interna processer. Inte i relation till yttre krav (kvalitet eller miljö) utan till den egna verksamheten.

Transparens
Vad vill vi och hur säkrar vi upp att det är det vi åstadkommer? Lägg därtill kravet på extern revision så förstår alla att ISO 55000 även öppnar upp för det transparenta företagandet, som enligt min mening är det mest intressanta i en samarbetsekonomi.

Länktips: http://www.produktion2030.se/
Nyindustrialiseringsstrategin: här

Lean + Green = Sant ?

AB Volvo är framgångsrika på många områden. Henrik Kloo från detta företag presenterade den 28 november 2014 på Johanneberg Science Park några tankar och perspektiv på hur det Toyota-inspirerade ”Lean”-tänket kan förstärka ett modernt ”Green”-tänk och vice versa. Kvalitet i processer, minimering av slöseri, både i material, energi och tid står på inget sätt i motsatsförhållande till ett klokt miljöarbete. Snarare tvärtom. Just genom att säkerställa att resursanvändningen blir optimal kan Lean och Green dra åt samma håll.

Lean och systemnivån
Lean production har länge varit i ropet. Just-in-time, minimera väntetider, optimera hur arbetsstationer utformas, stäng av maskiner som inte används – exemplen är många som industrin tagit till sig och som även influerar andra sektorer i samhället – rätt eller fel. Henrik Kloo tog även upp baksidan av just-in-time: risken att många transporter orsakar onödiga tomkörningar och en suboptimering av den totala miljöpåverkan från produktionen och de transporter som produktionen orsakar. Lösningen kan vara att just tänka på systemnivå och att bryta ner varuflöden på en nivå, där t.ex. förpackningar och färdigställande inför montage kan vara ett arbetsmoment som planeras in i helheten.

Verktyg
Henrik Kloo berättade om olika hjälpmedel som Volvo använder. VSM stod för value stream mapping, som handlar om en ganska detaljerad övervakning av de värdekedjor som produktionen utgör. Ett annat verktyg heter Green Performance Map som Mälardalens Högskola tagit fram och som handlade om att schematiskt följa ett input/output-flöde. I den komplexa värld Volvo arbetar i, med fabriker på alla kontinenter och mer än 100.000 anställda blir det naturligtvis viktigt att både begripliggöra syfte och mål, att styra verksamheten, att följa upp och att visualisera förbättringar, resultat och att öka förståelsen för processerna. Visualisering var ett ord Henrik Kloo ofta återkom till.

Hjältar
I Vara-fabriken (Volvo Penta) hade man lyckats spara mer än 1 GWh energi per år, fick vi höra. I ett annat exempel lyckades man spara 44% färgåtgång i ett måleri. Och att Lean stödjer Green kunde Henrik Kloo slå fast. ”Hjältarna finns överallt”. Och det strukturerade arbetet gör det lätt för hjältar att just bidra med sina lösningar, skulle man kunna tillägga.

Tvärtom
Ur ett generellt perspektiv måste ändå brasklappen tillfogas. Det industriella flödet är specifikt för serieproduktion av varor. Lean som modell fokuserar på de mätbarheter som omgärdar produktionen. Att effektivt hantera varje produktionsmoment så likartat som  möjligt blir ett tecken på kvalitet. I skolan eller sjukvården gäller det omvända. Att hantera varje elev eller patient så förutsättningslöst unikt som möjligt. Detta bör beslutsfattare på olika nivåer hålla i minnet, när de ska ”effektivisera” samhällets grundfunktioner.

Det sunda förnuftet får ta plats

Plötsligt faller några pusselbitar på plats. Det är lika roligt varje gång. Möjligen är det de egna förväntningarna som bekräftas, eller att få ta del av en variant av samma tankegångar man själv haft. Igenkännandet och bejakandet är hursomhelst stimulerande.

Systemvillkoren
Produktutveckling är centralt för en hållbar utveckling. Alla nya produkter industrin tar fram måste på något sätt kunna anses ingå i det hållbara helhetskonceptet. Inte ta onödigt stora resurser i anspråk, inte innebära onödig energianvändning i någon fas, inte innebära någon spridning av farliga ämnen utan i stället bidra till en rättvisare och socialt utjämnad värld. Inget nytt i detta. Det Naturliga Stegets fyra systemvillkor har varit kända under en tjugoårsperiod, ett stort antal företag ser över sina livscykelanalyser för att säkerställa produkters begränsade påverkan på vår miljö, man använder miljömärkningar för att kommunicera goda prestanda osv.

Framgångsrecept
Häromdagen var det en Chalmers-doktorand, Gunilla Clancy, som presenterade sin avhandling i sedvanlig formell inramning av opponent och examinatorer. I sammanfattning hävdar hon att möjligheten för företag att utveckla mer hållbara produkter ökar om man lyckas identifiera och förstå när och hur olika bedömningsverktyg ska användas. Förmågan till samverkan, anpassning och en kontinuerlig lärande- och utvecklingsprocess är centrala för framgång, liksom att fånga upp viktiga kunskaper tidigt i utvecklingsarbetet. Företagets kultur och ledningssystem har betydelse, t.ex. genom att produktutvecklare ges chans att använda sin kompetens till att tänka om i sitt arbete. Framför allt är det handlingskompetens som behövs för att nå framgång, menar Gunilla.

How to fix it
Opponenten, Thomas Rydberg från IVL, sammanfattade avhandlingen i nio punkter. Nio punkter för bättre och fler hållbara produkter. Själv insåg jag att de nio punkterna kan ses som generella riktlinjer för den som vill utveckla något i en hållbar riktning, oavsett om det gäller produkter, tjänster eller ett bättre liv. En nio-punkters how-to-fix-it-all-lista. En känsla av självklarhet infann sig. Naturligtvis. Så är det.

Nio punkter
1. Handlingskompetens. 2. Befintliga verktyg. 3. Alternativa modeller. 4. Gemensamt visualiserat mål. 5. Värdesätt ledarskapet – uppskatta ansvarstagande. 6. Insikter om olikheter och olikheternas samverkan. 7. Olika vägar är möjliga. 8. Våga vänta. 9. Se på andra för att lära mer om dig själv.

Sunt förnuft
Invändningen kan naturligtvis vara att dessa generella regler inte är något nytt, det handlar ju bara om lite sunt förnuft. Och till det skulle jag vilja säga – precis! Det är det enkla, det logiska och självklara som måste hamna i fokus. Att en stor del av vår livsstil bryter mot grundläggande principer i naturen är just för att det sunda förnuftet inte har fått tillräcklig plats.

Tack
Gunilla visar med sin avhandling att det finns vägar framåt, där vi lyckas återskapa en syntes mellan det möjliga, det önskade och det riktiga. När vi kan, vill och förverkligar utveckling utan att skada andra, miljön eller framtiden har vi lyckats. Det är det Gunilla visar ett exempel på.

Tips:
Titel på avhandlingen: ”Assessing sustainability and guiding development towards more sustainable products” (Chalmers, 2014, ISSN 0346-718X)

Medicin som hotar – inte botar – patienten

På det medicinska området är vi alla beroende av andras goda omdöme. Låt oss titta närmare på ett exempel från USA som inger farhågor. Kliniska tester brukar bevisa att användande av antipsykosmedicin har en positiv inverkan på en patient med schizofreni. Visselblåsaren Robert Whitaker visar i en serie artiklar att de kliniska testerna i själva verket utförs på ett sådant sätt att ingen vet om patientens tillstånd verkligen förbättras när medicinen sätts in. Ridån har gått ner, eller som man säger på engelska: The fat lady has sung.

En tveksam metodik
Whitaker hävdar, med hänvisning till andra källor, att medicinens verkan analyseras på ett ofullständigt och felaktigt sätt. Först sätts medicinen in på en grupp patienter, därefter får halva gruppen fortsatt behandling, medan halva gruppen inte längre tar medicinen. Genom att konstatera att den grupp som upphör att ta medicinen visar tydliga symptom påstår tillverkaren därmed att medicinen är verksam. I själva verket, hävdar Whitaker, vet vi ingenting om vilken effekt medicinen har på patienter som aldrig har behandlats. Det enda testet kan visa är att patienter som upphör att ta medicinen visar symptom.

Tillit till högteknologisk forskning
Just inom medicin och sjukdomsbehandling är tilltro till sakkunskapen viktig. Vi måste kunna lita på de professionella, att de mediciner de tar fram och förskriver också kan ge bot och lindring. Det exempel Whitaker pekar på indikerar att det kan vara si och så med vetenskapligheten när starka kommersiella krafter agerar för att marknadsföra nya mediciner.

Risken för återfall förvärras med medicinering
Ännu värre är att olika tester ända sedan 60-talet har visat att risken för återfall för schizofrena patienter är avsevärt högre om patienten har behandlats med antipsykosmedicin än om patienten inte har behandlats med denna medicin. Dvs medicineringen förvärrar patientens långsiktiga tillstånd och risk för återfall.

Långsiktigt har patienterna mått sämre av läkemedlen än utan
När tester gjordes med internationell jämförelse visade resultaten bl.a. att återfallsrisken var betydligt lägre i Indien än i USA. Och i 50 år har man sett detta, att medicineringen försämrar patientens tillstånd ur ett långsiktigt perspektiv.

Frågor som dyker upp
Finns det några generella slutsatser att dra av Whitakers exempel?
1. Teknik: Hur kan vi agera för att ifrågasätta utvärderingsmetoder?
2. Teknik: Tydliggör skillnader mellan kortsiktiga och långsiktiga effekter.
3. Politik: Kan våra myndigheter förhindra att skadliga produkter kommer ut på marknaden?
4. Kunskap: Hur kan en breddad allmän kunskap bana vägen för ett tydligare regelverk?
5. Hemläxa: Tål den svenska läkemedelsbranschen en detaljgranskning?

Narkolepsi
Det går inte att värja sig mot tanken att det influensavaccin, Pandemrix, som sattes in för snart fem år sedan i Sverige och som orsakade narkolepsi hos många tonåringar, testades på ett otillräckligt sätt innan det användes. Vårdguiden 1177 skriver att man ”misstänker ett samband”. Kunde man inte misstänkt detta i förväg? När övergår misstanke i visshet?

Och snart – antibiotikaresistens….
Inom fem till tio år har vi ett rejält problem med antibiotikaresistenta bakterier pga överanvändning av antibiotika i många länder. Hur ska industrin, forskningen och våra myndigheter agera för att optimera behandling och resurser mot bakgrund av den krisen? Och hur ska de få allmänhetens förtroende?

Länktips:
http://www.madinamerica.com/2014/03/fat-lady-sung/