Sedan 2015 har jag intresserat mig för cirkulär ekonomi. Och på senare år allt mer insett att det inte räcker att fokusera på optimerade materialflöden. Det räcker inte att se till att alla producerade varor och alla material används om och om igen. En del av aktörer i återvinningsbranschen strävar efter att öka returflödena för att få upp volymer och lönsamhet, skapa underlag för storskalig återanvändning på materialnivå. Det kan finnas behov av detta, men det är absolut inte de ansträngningarna som kommer att få ner efterfrågan på råvaror och hejda överanvändningen av resurser. Vi måste fokusera mer på ekonomidelen av cirkulär ekonomi.
Kort om vad det handlar om Det för alldeles för långt att i det här formatet, i en kortfattad bloggtext beskriva de ganska komplicerade samband som behöver belysas och förändras. Låt mig kort peka på ett par saker. Så kan den som blir nyfiken hör av sig för att få mer information.
Vi behöver en ny moms En viktig dellösning är att etablera en ny moms på EU-nivå. Momsen är till sin karaktär linjär och växer med överproduktion och överkonsumtion. Vi behöver moms i någon form för att finansiera en del av samhällets insatser, men momsen låser fast regeringar och finansministrar i ett system som blir konserverande. Vi behöver en ny moms på EU-nivå, en moms som inte bygger på den linjära logiken och kortsiktighet. Men det räcker inte.
Redovisning, ägande och att motverka dagens suboptimering Vi behöver parallella sätt att redovisa företag och verksamheter. Dagens fokus på kortsiktighet och vinstredovisning illustrerar inte vilken nytta en verksamhet gör för ett framtid hållbart samhälle. Företag måste på möjlighet att redovisa sin verksamhet på flera olika sätt, gärna samtidigt, och beskattas och värderas utifrån fler värdeskalor. Dagens system gynnar ytterst externa aktieägare och inte verksamheter som tar ansvar för framtiden. Vi behöver balansera kortsiktiga vinstintressen med långsiktigt ansvarstagande.
Vilken nytta gör ett företag, nu och för framtiden? Den nytta en verksamhet gör behöver också illustreras och belönas på ett nytt sätt. I den analys jag gör har jag har hittat åtminstone fyra sätt att synliggöra verksamheters nytta. I relation till individen, givetvis i relation till företaget som sådant, men också i relation till samhällsnytta och det jag kallar framtidsnytta. Är företaget bra eller dåligt för nutiden respektive för framtiden?
Om någon vill veta mer om de här idéerna för ni höra av er. Jag sitter inne med alla svar, men det finns komponenter i detta som behöver stötas och blötas för att framtiden ska kunna bli hållbar.
Redan 2022 kom avslöjandet från tidningen Dagens ETC att Sverigedemokraterna i det fördolda driver det som brukar kallas trollfabriker i syfte att påverka och driva opinion. Eigil Söderin, som skrev om detta i tidningen har nu tagit ett rejält grepp kring SD:s hela framväxt, deras strategier, agerande (öppet och fördolt) och vad det har lett till. Hans bok heter Rädda Landet och kan på ett plan sägas utgöra den ”vitbok” SD har lovat att komma med. Eigil Söderin går steg för steg igenom hur SD:s ledarskikt har agerat för att flytta fram positionerna och få debatten och de politiska åtgärderna dit man vill. Boken är mastig och full av detaljer och det känns som att ha läst ett par hundra jobbiga tidningsartiklar på rad. Samtidigt är det ju precis detta som har hänt, som boken beskriver. Några av de tankespår som läsningen skapat för min del ska jag försöka skriva ner här. Jag kan inte sammanfatta hela boken, bara rekommendera att läsa den för att förstå bredden och djupet av det hot SD utgör mot vårt öppna samhälle.
Här är det HUR-fokus Som den minnesgode kan erinra sig skrev jag nyligen om en annan bok, Angreppet, som också tar sig an fenomenet SD. Skillnaden ligger i att Angreppet beskriver VAD partiet gör, medan Rädda Landet snarare beskriver HUR partiet har gått till väga på en nivå som närmast kan beskrivas som en slags manual för hur en auktoritär rörelse ska växa och tränga undan demokratin.
Nästa bok borde handla om alla runt omkring som backar upp SD Det som bland annat blir tydligt i Eigil Söderins bok är hur olika aktörer bidrar till helheten. Många plattformar leds av SD, men i vegetationen runt dem finns även Bulletin, Fokus och andra högerorienterade medier, påfallande ofta med kopplingar till fossilbranschen och Timbro. Nathan Hamelberg skriver i en recension av boken i GP (se länktips nedan) att han saknar motkrafterna. Varför verkar motståndarna så tagna på sängen?
Vad innebär ”demokrati” för partierna? Ett svar på den frågan handlar om spelreglerna. Är man ett politiskt parti i ett demokratiskt land räknar andra partier med att alla respekterar de demokratiska spelreglerna och värdesätter att medborgarna har faktisk möjlighet att bilda sig en egen uppfattning av alternativen baserat på korrekt information. Allt det har SD kullkastat med sitt förakt för fakta, vetenskap och oliktänkande. På det sätt påminner de om Trump. Det vore faktiskt ett intressant grepp att i någon partipolitisk djupintervju eller debatt få partierna att beskriva vad de egentligen menar med demokrati och hur demokratin präglar deras egna interna partiarbete. Man borde låta Svenska Akademiens ledamöter (Åsa Wikforss..?) möta partiföreträdarna och få dessa att precisera sin demokratisyn. Får man ens ha ordet demokrat i sitt partinamn om man har som idé att försvaga och ersätta demokratin med något annat?
Några som har en roll i utvecklingen går delvis under radarn Ett namn som dyker upp flera gånger i boken är Chang Frick. Han nämns i olika roller på sidorna 27, 109 och 150 i boken och man inser att hans roll har skiftat genom åren. Han tycks röra sig bekvämt i och utanför SD:s partistruktur. Eigil Söderin nämner Jörgen Huitfeldt på ett sådant sätt i sin bok att det kan vara klokt att vara skeptisk till honom och på Fricks Wikipedia-sida ser jag att Huitfeldt uttalat sig positivt om Chang Frick. Summan alla pusselbitar i Rädda Landet som handlar om Frick får mig att nämna hans namn här.
PM Nilssons roll i framväxten av Tidö-samarbetet borde nämnas Och mot bakgrund av allt som står i boken om honom blir det ännu märkligare att SVT:s Politikbyrån nyligen ägnade ett helt program åt att låta nämnde Frick, tillsammans med Timbro-VD:n PM Nilsson och en tidigare Timbro-anställd spekulera i ett SD utan Åkesson. PM Nilsson var under sin tid på Dagens Industri en av de som tydligast drev på för att de borgerliga skulle omfamna SD i ett regeringsalternativ. Och Timbros agenda ska jag kanske ägna en särskild bloggtext åt. De är till stor del finansierade av de krafter som vill förvilla och fördröja kring klimatfrågans lösning. Och Timbro driver egna trollfabriker. Nästa steg för SVT blir väl att ta in Pavel Gamov som ”Rysslandskännare” i ett program. (Googla om ni inte vet vem han är).
Högersvängen Rädda Landet visar SD:s framgångar och mindre av bakslagen. Alla satsningar har naturligtvis inte lyckats. Men det är illa nog att så mycket av SD:s problemformulering har fått göra avtryck i debatten och även satt ramarna för Tidö-regeringen. Ett kortare avsnitt i boken beskriver också den kantring som SVT:s Agenda-redaktion har stått för. På sidan 153 återges hur tidigare medarbetaren Christian Catomeris lämnade Agenda i protest mot den högersväng programmet gjort. Mitt intryck är att även de debattämnen som SVT använder i sina partidebatter utgår från en världsbild, där Tidögängets rangordning har företräde.
Flyktingförläggningar och Almedals-mordet Skrämmande är i boken de tydliga samband som finns mellan SD:s politiska agenda och de terrordåd och mord som aktivister ägnar sig åt. Det är kanske framför allt flyktingförläggningar som sätts i brand och det är mordet 2022 i Almedalen på Ing-Marie Wieselgren som gör störst intryck. Våldet och uppmuntran till våld ligger hela tiden under ytan och kan när som helst vara användbart enligt den logik som de auktoritära krafterna använder. Boken har inte med den senaste lilla twisten, där skärpta straff mot personer som har samröre med gängkriminella enligt SD:s motion ska kunna dömas, samtidigt som Åkesson umgås just med en gängkriminell på sitt eget bröllop. Att Åkessons umgängeskretsar inkluderar just sådana personer som borde leda till han själv straffas hårt är ju en ironisk detalj, som ett rakryggat Public Service hade kunnat göra något av, även på nyhetsplats. Men man ingår väl i det rädda landet.
Jargongen finns kvar Det som sker under radarn och kontakter som tas vid sidan av rampljuset är kanske bokens största tillgång. Hur kontakter odlas mellan Trumps anhängare och SD liksom mellan olika höger- och ytterhögerpartier i Europa för att hitta framkomliga vägar. Plus att jargongen i korridorerna tycks vara densamma som när partiet bildades. Det skämtas friskt om judar och andra minoriteter. Och den s.k. ”nolltoleransen” används som ett slags skyltfönster för att utåt sett signalera att man tar tag i rasismen. Ränderna går inte ur. Eller som någon citeras i boken på sidan 146: ”Det finns något mycket obehagligt i partiet.” Ett uttalande som mycket väl sammanfattar intrycket av hela boken.
SD löser inga problem, de bygger motsättningar Det vi måste ta till oss är att SD aldrig vill lösa problem, deras uppgift tycks vara att förstärka motsättningar och skapa en ohållbar situation i samhället så att den enda lösningen som återstår är att med polis, militär och undantagslagar upprätthålla ordningen. Så etableras den auktoritära stat SD drömmer om. Vi andra måste hålla emot.
Jag bodde och arbetade i Stuttgart under knappt tre år på 1980-talet. Det var en intressant tid. Det var fortfarande Västtyskland, huvudstaden hette Bonn och den generation som förlorade kriget på 40-talet var fortfarande närvarande. Ingen talade om kriget, men det fanns där som ett kollektivt minne. Industrin hade snabbt kommit på fötter, utvecklingen var snabb och det fanns en vilja att bygga ett modernt välfärdssamhälle. Delstaterna var framträdande i både politik och i folks medvetande. Jag drar mig till minnes hur användandet av titlar och artiga tilltal kontrasterade skarpt mot vårt svenska duande. Jag fick damma av min lite rostiga tyska för att läsa en artikel om stålkoncernen Thyssen häromdagen, en artikel som jag inte kan lämna därhän. (Länktips, se nedan).
Vätgas heter Wasserstoff på tyska Thyssen är en av de stora stålkoncernerna i Tyskland. De har självklart bilindustrin som en stor kund, vilket gör artikeln extra intressant med tanke på de utvecklingsprocesser som pågår parallellt i Europa. Inte nog med att fossilbilarna ska bli uppkopplade och allt mer digitala, kanske i förlängningen till och med självkörande, de ska ju dessutom drivas på el, oftast med specialdesignade batterier ombord på fordonet. Dessutom ska ju stålet tillverkas utan den koldioxidutsläppande traditionella processen med kol och järn. Vätgas, eller Wasserstoff på tyska, ska användas i en ny process, som i Thyssens planer skulle innebära 55 procent minskning av koldioxidutsläpp (jämfört med 1990).
Det är mycket som kan gå fel Artikeln beskriver ganska neutralt och objektivt en situation, som sensationspressen lätt skulle kunna vinkla som budskap med rubriceringar som ”ödestimma” eller ”hur-ska-det-gå-för-den-tyska-basindstrin” eller ”nu-måste-industriniministern-avgå”. Bara för att tekniken finns och pengarna tycks finnas är det inte säkert att allt går som planerat. Det är många variabler och det är stora pengar som står på spel, många anställda och många hägrande miljarder i vinst som lockar både seriösa aktörer och spekulanter. Enbart viljan att göra något efterlängtat räcker inte.
Tuffa återbetalningskrav om projektet inte fullföljs Det jag förstår av artkeln är att Thyssen sedan projektets start fått beviljat två miljarder Euro i statligt stöd, pengar som Thyssen i värsta fall delvis måste betala tillbaka om projektet inte fullföljs. Man har också knoppat av delar av sin teknikutveckling i ett dotterbolag och börsintroducerat detta bolag för att få ”friska pengar” från aktiemarknaden. Det är kanske inte i sig så alarmerande, det är inte ovanligt att man söker nya friska pengar för investeringar. Svårigheten ligger väl i att skapa trovärdighet kring ett projekt som ännu inte är i drift. (Jag kommer osökt att tänka på Northvolt).
Vad vill den tjeckiske miljardären med sin investering? Den tredje faktorn är en tjeckisk miljardär, som nämns med namn i artikeln. Det pågår uppenbarligen förhandlingar med denna affärsman, där hans andel av projektet skulle öka från 20 till 50 procent. Den tjeckiske affärsmannen driver kolkraftdrivna elbolag i forna Östtyskland. Det väcker frågor kring hans egentliga motiv till att vara involverad.
Greenwashing i stor skala? En fjärde komponent i det jag kan utläsa av artikeln om Thyssen är att bolaget nu undersöker möjligheten att växla över till någon form av eldrift i ståltillverkningen istället för vätgas. Så som elmixen ser ut i Tyskland skulle en sådan manöver snabbt försämra klimateffekterna av projektet och framstå ett gigantisk ”augenwischerei”, som artikeln nämner, dvs ”greenwashing” på branschsvenska, en vilseledande manöver helt enkelt.
Tricks kommer inte att hjälpa och runt hörnet finns hotet från Kina Artikeln nämner för det femte diverse uppfinningsrika knep som Thyssen kan ta till för att kringgå delstatens och statens regler för återbetalning. Det är så stora pengar som står på spel så det förvånar inte att man testar olika upplägg. Och artikeln avrundas med att konstatera att den tyska bilbranschen är försvagad och så länge detta gäller står stålindustrin på skakig mark. Kinas billiga produktion av elbilar är ett bekymmer för den tyska bilindustrin.
Det finns inte utrymme för tveksamheter Sammantaget blir intrycket att industrins omställning är möjlig, men hänger samman med ett stort antal faktorer, som är synnerligen svårt för olika företagsledningar att förutse och att beskriva på ett korrekt sätt. När prospekten och projektansökningar görs spelas naturligtvis riskerna ner och när verklighetens utmaningar kommer ikapp är det svårt att klara nya utmaningar med de befintliga verktygen och inom ramen för befintliga budgetar. Man faller delvis på eget grepp, eftersom ”Marknaden” inte vill veta av tveksamheter, då störtdyker aktiekursen och värdet på företaget, vilket gör banker och långivare nervösa. Korthuset får inte falla.
Utveckling måste stå på egna ben För mig blir detta exempel ett i raden på hur svårt det är för en linjärt organiserad, vinstjagande ”Marknad” att ta höjd för omställningens och utvecklingens behov av fallhöjd och misslyckanden. Allt går inte optimalt. Särskilt inte som motkrafterna är oerhört starka och fossilindustrin inte har gett upp sina ambitioner att fortsätta tjäna pengar på de traditionella teknikerna. Omställningen handlar som jag ser det mer och mer om att skapa pilotprojekt och ”oberoende öar” av utvecklingsprojekt, som inte ska ingå i de traditionella företagens redovisning. Då kvävs de av logiken i den vinstjakt som styr allt.
PS. Ett tack till Christiane som tipsade om artikeln.
I samhällsdebatten blir ofta frågorna kring livskvalitet under andra halvan av livet kraftigt förenklade och synen på ”äldre” schabloniserad. Det räcker att nämna Barbro Westerholms idoga kamp för att lansera begreppet ”årsrika” för att påminna om hur det under lång tid har funnits en tendens att skyffla undan frågor som rör seniorer, äldre. Seniorer har erfarenhet och kunskap som ska tas till vara, inte gömmas undan eller marginaliseras.
Konferens den 17 oktober 2024 Seniorvärlden heter en verksamhet som tycks se en uppgift i att koppla ihop forskning med företag och andra verksamheter som har med seniorers behov att göra. Den 17 oktober hade jag möjlighet att delta i en heldagskonferens som Seniorvärlden hade arrangerat. Ett av de inledande föredragen rubricerades ”Världen åldras, utmaningar för ett åldrande samhälle samt myter om åldrandet leder till ålderism.” Till viss del var det en sammanfattning av konferensens budskap. Några av mina intryck från konferensen följer här, men först ett par invändningar.
Arrangörerna hade kunnat ta ett större grepp och ifrågasatt mer Hade arrangörerna haft hållbar utveckling som en utgångspunkt hade analysen av nuläget sett annorlunda ut. Nu nöjde man sig med att konstatera att de dominerande trenderna är globalisering, urbanisering och digitalisering och att hoten på global nivå framför allt utgörs av klimatförändring, svält och demografisk utveckling. Att vi som samhälle behöver ta större höjd för många fler utmaningar och att det inte går att tro att business-as-usual är en framkomlig väg hade jag velat höra.
Liten utvikning om hur allvarligt läge vi har, och många blundar för Ur mitt perspektiv hade jag velat höra mer av en grundläggande kritisk syn, men det har ju inte landat ännu hos många aktörer hur kritisk situation vi befinner oss i. Denna ”distansering” till de pågående förändringarna och hoten är nog ganska typiska för många aktörer. Man vågar eller orkar inte ifrågasätta grunden för det som görs idag. Och vill inte i en konferens som denna tydligt ta politisk ställning, kan jag föreställa mig. Det sjunker liksom inte in att vi just nu överskrider sex av nio systemgränser för en tillvaro i balans med vad planeten klarar att hantera. Låt mig få påminna om detta med ett diagram.
När ska helheten egentligen komma upp på dagordningen? Arrangörerna har naturligtvis inte sett som sin uppgift att förändra synen på var vi befinner oss. Man har utgått från en relativt ”neutral” och allmänt accepterad omvärldsanalys. I en mer komplett omvärldsanalys måste hoten mot demokratin, krigen som pågår och den allmänna förskjutningen från tydligt sanningsfokus till en slags relativ syn på fakta och hur fakta ska tolkas också ingå. Men det ryms naturligtvis inte i en konferens om seniorers livsvillkor i Sverige. Allt ryms inte under en dag. Frågan är ändå: när ska helheten komma upp på dagordningen?
Trots invändningen ovan: Konferensen innehöll mycket intressant ”Om du inte har en funktion i samhället blir det allvarligt” sade en av huvudtalarna. Livet efter pensioneringen (och självklart under hela livet) behöver vara och uppfattas som meningsfullt och medskapande både av en själv och andra. Livets meningsfullhet ställs ofta på sin spets i samband med pensionering, när de dagliga rutinerna kanske upphör och sambandet mellan den egna uppgiften och helheten bryts. Särskilt allvarligt kan skiftet bli för ensamma, barnlösa och personer som har få nära vänner. Samhället har allt att vinna på att se till att folk trivs där de bor, och att det finns möjlighet för var och en att själv välja hur man använder sin tid. Vi lever allt längre och kan vi hålla oss friska och aktiva sparas mycket resurser, särskilt som vi blir allt fler med en hög ålder.
Några fakta att minnas Många siffror nämndes under dagen. Av alla 75-åringar i Sverige är det bara sju procent som är multisjuka. Samtidigt finns det 1000 lägenheter utan eget badrum inom äldreomsorgen och hela 17 000 lägenheter har olika kvalitetsbrister och bara 15 procent av alla lägenheter i Sverige har bra tillgänglighet. Samtidigt är nybyggnadstakten i samhället under en procent, dvs det lär ta tid att ”bygga bort” problemen. Det varnades också för tankarna på att kompromissa kring byggreglerna, med exemplet att det kan bli OK att bygga fönsterlösa sovrum och sovrum på 7 kvadratmeter. Ska det bli möjligt för hemtjänsten att ta hand om en sängliggande person får inte sängens långsida stå intill väggen. Osv.
Ekonomi, hälsa, kostens betydelse och att få vara subjekt Det talades ekonomi också. En miljon hushåll i Sverige har en utsatt ekonomisk situation med inga eller mycket små marginaler, värst utsatta är ensamstående kvinnor med barn. (Och inte lär Tidö-gängets politik göra livet lättare för de utsatta grupperna, tänker jag). Ett par talare kom in på hälsotemat och betonade vikten av vardagsrörelser och att anstränga hjärtat (få upp pulsen då och då) för att motverka en mängd problem, liksom att alla muskler behöver tränas i lagom doser. Att sitta still är farligare än att röka, som någon sa. En kost baserad på bönor, linser, fisk och ljust kött är att föredra. Och på ett generellt plan är det viktigt att skapa förutsättningar för seniorer att själva välja så mycket som möjligt, att inte objektivisera utan att snarare se seniorer som subjekt.
Ett exempel från verkligheten illustrerar budskapet Ett par dagar efter konferensen fick jag möjlighet att titta på en basketmatch för pojkar i 11-12-års åldern. Barnen var duktiga och kämpade på för att bli bättre, men det som knöt an till konferenstemat var en äldre herre som satt i sekretariatet och hade koll på regler, tider och annat under matchen. Han berättade att han hållit på med detta i 49 år. För mig illustrerar detta vikten av meningsfullhet i livet och att var och en bör få möjlighet att ─ oavsett ålder ─ hitta den roll man känner sig hemma i, behövd och bekräftad. Alla människor behöver känna delaktighet och att man har en uppgift. Och den insikten behöver följa oss livet ut.
Det finns mycket mer att återge från konferensen, men den som vill veta mer får höra av sig.
Det finns många målkonflikter inbyggda i det vi på olika sätt försöker formulera som en grön omställning, hållbar utveckling eller vad vi nu använder för begrepp. Varje mänsklig aktivitet gör avtryck i världen och uppgiften är ju att minimera belastningen på ekosfären, samtidigt som vi erbjuder människor runt om i världen en bättre framtid. 1900-talet har i det avseendet inneburit många misstag och försummelser, inte minst när utvinning av resurser och energitillgångar har gjorts med kortsiktiga ekonomiska intressen som främsta (och enda?) drivkraft. Ni som följer mina inlägg vet jag ofta återkommer till nyhetsbrevet OmEV, som täcker in en del av den teknikutveckling som många av oss hoppas på, den som handlar om elektrifieringen av transporterna. Nu kom ett mycket läsvärt nyhetsbrev från det gänget, som föranleder denna kommentar från min sida.
Ökad efterfrågan på omställningsmineral Alla som följer utvecklingen på elfordonssidan vet att batteriutvecklingen är central för hur omställningen ska lyckas. Batterierna ska bli mer kompakta, ha ett högre energiinnehåll, kunna ge längre räckvidd och klara fler laddcykler är vad många hoppas. De ska dessutom bli billigare och mindre benägna att orsaka bränder eller andra olyckor. Kravlistan är lång. Idag är det litium som de flesta batterier använder för att optimera lagring och andra prestanda. Det finns ett antal grundämnen och metaller som det är hög efterfrågan på. Den rapport som nu refereras nämner följande s.k. omställningsmineral: koppar, nickel, zink, litium, grafit, molybden, kobolt, mangan och kromit. Runt om i världen startas gruvor av olika intressenter, men det tycks tyvärr vara ett undantag att gruvdriften sker på ett sätt som tar tillräcklig hänsyn till miljöpåverkan på kort och lång sikt.
Problemen är kanske inte störst i globala syd Rapporten från analysföretaget SP Global på Manhattan (som för övrigt har mycket analysmaterial på olika områden) kom för en månad sedan och återges i ett av OmEV:s senare nyhetsbrev. (Länktips, se nedan). Man lär sig mycket om man läser sammanfattningen. Det finns många gruvor för omställningsmineral. Den bild vi har är att det är i utvecklingsländer som antalet gruvor och problem är störst. Men så här ser tabellen ut för antalet gruvor per land.
Ett användbart analysverktyg har tagits fram Det SP Global har tagit fram är ett analysverktyg för att bedöma effekterna av gruvbrytningen. Man väger samman fyra faktorer till ett ekosystemindex, som låter intressant. Man tar bl a hänsyn till vilken verksamhet som hade kunnat bedrivas istället för gruvdrift, vilket ju ofta är fallet. Jordbruk, skogsbruk, djurhållning och annat brukar ju komma i kläm när gruvbolagen brer ut sig.
Lagstiftning och styrmedel, men också förståelse Den slutsats som framkommer är att det behövs ekonomiska styrmedel och lagstiftning för att framtidssäkra gruvdriften på en rimlig nivå, som väger samman olika intressen och krav. Och då behövs insikter och kunskap hos en bred allmänhet, eftersom lagstiftarna lyssnar noga på opinioner och knappast inför impopulär lagstiftning. De politiker som ofta får skäll för sina beslut är ju egentligen våra ställföreträdare, så det är våra åsikter de låter förverkligas. När vi klagar på ”politikerna” är det ju oss själva vi klagar på.
Gruvavfall är en stor problemkälla Förutom effekter vid själva gruvbrytningen på ekosystemen nämns även i rapporten att det finns stora problem med avfallshantering, slam, vattenpåverkan och långtidseffekter. Här finns mycket att göra. Att vi i Sverige har en stor del av skulden kring avfallshanteringen blev tydligt häromdagen när Bolidens 20 000 ton avfall i Chile kom upp i nyhetsflödet. (Se länktips nedan).
Kvardröjande feltänk att sopor ”försvinner” I grunden finns det kvar ett synsätt som inte duger. Detta att naturen klarar att ta hand om allt avfall människan lämnar efter sig. Att vi kan dumpa alla våra sopor och att naturen på något magiskt vis sväljer allt vårt skräp. Det är inte så enkelt. Vi måste hitta kloka sätt att cirkulera viktiga produkter och ämnen på ett hållbart sätt. Och egentligen kopiera naturen, som ju inte har något avfall enligt den mänskliga definitionen.
Rollfördelningen är oklar Vi behöver också fundera över vem som ska göra vad, dvs rollfördelningen i omställningen, som ju brådskar och som inte får gå snett. Vem ska ta det helhetsgrepp som krävs?
Är det naturligt för de tjugo procent av väljarna som tänker rösta på SD i nästa val att partiledaren, och andra partimedlemmar har det visat sig, umgås med gängkriminella? (Länktips: Ang kompisar i Hells Angels). Är det så att partitillhörigheten eller valet av vilket parti man stödjer är starkare när man bestämt sig för att rösta på SD? Jag vet inte, men avslöjandet om trollfabriker ändrade inte väljarsympatierna, och det finns ännu så länge inget som tyder på att opinionen håller på att svänga till SD:s nackdel.
Det börjar med civilsamhället och media SD är inte som vilket parti som helst. Under lång tid profilerade sig partiet som det enda som tydligt avvek från traditionell politik. Man talade om ”det vänsterliberala etablissemanget” och ”sjuklövern” för att bunta ihop alla, från vänster till höger, och markera att man stod för något annat, en riktig opposition. Så kom valet 2022 och Tidöavtalet. Plötsligt fick SD reellt inflytande på politik, lagförslag och budget. Med några snabba beslut skars allt ner som kunde andas civilsamhälle, miljöarbete, folkbildning och liknande. Presstödet minskade rejält i senaste budgeten, eftersom en granskande journalistik bara krånglar till det för de styrande. Man avvaktade med Public Service, men det är självklart att SD vill att fria och oberoende medier ska begränsas. De har ju Ungern som förebild.
Är det svårt att ångra sitt ställningstagande? Att opinionen ligger still, trots de återkommande skandalerna runt SD, kan kanske hänga samman med att det bär emot att behöva erkänna för sig själv och sin omgivning att det egna tidigare stödet för SD var fel. Det är lite som när man väljer bil. När bilen väl är köpt är det enbart de positiva argumenten som lyfts fram och eventuella frågetecken tonas ner. Eller som med att hålla på ett fotbollslag. Har man identifierat sig som (typ) gaisare är man för all framtid gaisare. Det vore en enorm prestigeförlust att tvingas erkänna att GAIS inte är laget med stort L.
Vi får vara tacksamma att SÄPO håller koll, än så länge Att Jimmie Åkesson har dåligt omdöme är ingen nyhet. När han gick med i det parti han numera leder var det skinnskallar, Bevara-Sverige-Svenskt-medlemmar och liknande som han umgicks med på sina partimöten och kände sig hemma hos. Stöveltrampet hade knappt tystnat och det skämtades friskt om judar och om mordet på Olof Palme (som i den dolda inspelningen ljudinspelningen som fick uppmärksamhet 2016 – se länktips nedan). Så att Åkesson fortsätter att träffa några ur den kretsen är inte så konstigt. Och att SÄPO håller koll, än så länge, får vi vara tacksamma för. Det blir ju värre om Åkesson får möjlighet att påverka vem som ska vara SÄPO-chef.
Vad innebär det att vara liberal idag? Jag tittade lite grand på partiledardebatten den 13 oktober. Det blir allt tydligare att SD inte vill lösa några samhällsproblem. Det är ett utdraget krisläge som de hoppas ska kunna utgöra inramningen för att ”ta makten” som det heter på den auktoritära sidan. Än så länge håller alla masken, men man undrar lite stillsamt hur det känns för genuina liberaler, gamla folkpartister, att tvingas medverka till att demokratin, civilsamhället och folkbildningen försvagas bara för att det är ”bättre” för Sverige. Någonstans går naturligtvis en gräns även för ”liberaler” som slår knut på sina egna värderingar för att få inneha ett par ministerposter.
Har man tagit f-n i båten får man ro honom i land, eller hur nu talesättet lyder….
Åsa Wikforss, ledamoten i Svenska Akademien, brukar vara intressant att lyssna till och läsa. Idag skrev hon i DN, tillsammans med professor Torkel Klingberg en debattartikel om kunskap, ungdomar och hotet från AI-tekniken. Den är läsvärd och viktig. (Länktips, se nedan).
Ett antal motiv för att hålla kunskapen högt Artikeln räknar upp sex avgörande skäl till varför kunskapsbildningen hos unga måste främjas. I sammanfattning handlar det om att kunskap främjar lärandet som process, att lärandet utvecklar intelligensen, att kunskap främjar det kritiska tänkandet och en förmåga att stå emot propaganda, att gammal och ny kunskap behövs för att klara alla de utmaningar världen står inför och att kunskapen ger oss ett rikare liv som människor. Tyngdpunkten i artikeln ligger i synen på AI och hur denna teknik kan påverka kommande generationers syn på vad kunskap egentligen är och ska vara bra för.
Främjar tekniken en passivitet och uppgivenhet? Artikeln är angelägen och vi måste förstå vad AI kan komma att göra med vår förståelse av världen. Inte minst hur manipulativa krafter kan använda AI för destruktiva syften. Bildmanipulering har förekommit tidigare, men blir med den nya tekniken allt lättare. Det blir därmed allt svårare att skilja på sanning och lögn. Wikforss och Klingberg har med propagandahotet i listan över skäl varför kunskap är så viktig, men det finns en aspekt som jag hade önskat att den tydligare hade kommit fram i texten. Det är att när vi inte längre kan vara säkra på skillnaden mellan sanning och lögn. när vi ständigt bombarderas med ”fake news” och glidande halvsanningar är risken stor att resignationen inför världens komplexitet blir betydande. Passiviteten blir den logiska konsekvensen av oklarheten om vad som är sant och inte sant.
AI är ett hot, fake news är ett annat Och här finns en betydande risk för hela samhället, skulle jag vilja hävda. Det är inte AI i sig som krånglar till utvecklingen, utan mixen av tydliga och oklara påståenden som kommer vara den stora faran. Och därmed många människors fullt begripliga osäkerhet inför vad man kan lita på och inte. Jag hade önskat att Wikforss och Klingberg tydligare hade kopplat ihop det ena hotet från AI, där en risk är övertron på datorernas förmåga att sammanställa rätt fakta, med det hot som ligger i sammanblandningen av sanning och lögn. Det blir svårt för människor att orientera sig i ett nytt landskap, där världen blir obegriplig och där passivitet och uppgivenhet blir det logiska svaret. Särskilt allvarligt blir det för unga människor, som ska forma sin världsbild. Motpolen till kunskap är inte okunskap utan passivitet, skulle jag vilja hävda.
Nyfikenheten och idéerna försvinner i dimman Nyfikenhet, påhittighet och innovationer hänger samman med en mänsklig förmåga att se på världen med nya ögon, att tänka det ännu inte tänkta. Men dessa förmågor förutsätter att världen är begriplig. Det går inte att orientera i tät dimma och utan kompass. Det är när man begriper var man är och vart man är på väg som utvecklingsresan blir spännande och meningsfull och möjligheterna blir tydliga. När världen blir obegriplig är det enklast att lyssna på den som kommer med förenklade svar.
Hur ska det gå? Vi ser hur allmänheten i USA idag inte längre tror att politiker talar sanning. Vad det gör med ett samhälle kan vi bara ana. Inte lär det uppmuntra till politiskt engagemang utifrån ett rättviseperspektiv i alla fall. Om alla ljuger ─ varför skulle nästa generation politiker då tala sanning?
Ungefär 350 000 ton bekämpningsmedel används inom EU varje år. Mängden flygande insekter har minskat under 27 år med mer än 75 procent i Tyskland och i Danmark har antalet insekter som fastnar på bilrutan under bilkörning de senaste 20 åren minskat med 80–97 procent. Detta läser jag i en rapport om tillståndet för bina i Sverige (Biskadliga bekämpningsmedel på bivänliga växter) från Naturskyddsföreningen. (Länktips, se nedan).
Den biologiska mångfalden hotas Detta är ingen liten fråga. Biologisk mångfald ingår i de planetära gränsvärden som Johan Rockström och andra forskare enträget försökt få gehör för under ett par decennier. Insekterna fyller en viktig funktion för den biologiska mångfalden och bina är speciellt viktiga som pollinatörer. Ungefär en tredjedel av våra livsmedel är beroende av den gratistjänst som pollineringen utgör. På det sättet slår insektsdöden direkt mot oss människor om det nu skulle vara så att djur, natur och miljö inte skulle anses ha ett egenvärde (vilket somliga tycks rycka på axlarna åt).
Detta är ingen ny fråga Hoten mot insekterna har uppmärksammats länge. Rachel Carson satte fingret på problemet så tidigt som 1962 när hon gav ut ”Tyst vår”, då hon förutsåg risken att insekterna skulle dö och därmed fåglarna inte längre nå någon mat. Man kan säga att engagemanget i Naturskyddsföreningen och även stödet för WWF och andra organisationer hela tiden har utgått från synen att vi måste värna vår natur, våra djur, våra vatten och hela vår miljö. Tyvärr har andra intressen hela tiden haft starkare kort på hand. Och den nuvarande Tidöregeringen har slaktat stora delar av naturvårdspolitiken. Kortsiktiga ekonomiska intressen har uppenbarligen ett större inflytande än de många engagerade naturvännerna.
Internationellt ser det inte bättre ut I The Guardian hittar jag en rapportering om att hälften av alla bisamhällen i USA dog under 2022. Enligt forskarna är cirka 21 procents dödlighet under vintern ett ”normalt” utfall. Men att biodlare och bina är satta under stark press råder det ingen tvekan om. Till problemet med kemikaliespridningen kommer klimatförändringarna, med temperaturvariationer som bina inte är vana vid. (Länktips, se nedan om situationen i USA).
Cancerogent och risk för fosterskador – kan det väcka oro? Den som enbart intresserar sig för människans väl och ve kanske tar intryck av det som rapporteras i Naturskyddsföreningens rapport. 53 av undersökta 54 trädgårdsväxter innehöll bekämpningsmedel. Och då kallades dessa 54 ändå ”bivänliga”. Kemikalieresterna fanns både i plantornas jord och i blommorna. Man hittade totalt 68 olika ämnen, bland dessa fanns nio stycken PFAS-kemikalier, evighetskemikalier som inte bryts ner. I undersökningen hittade Naturskyddsföreningen totalt 23 olika bekämpningsmedel som är klassade som cancerogena, mutagena eller toxiska för reproduktion. Mer specifikt så kan, eller misstänks, 13 av substanserna orsaka cancer, två ge genetiska defekter och tolv skada det ofödda barnet eller fertiliteten. Den som ska köpa växter bör efterfråga ekologisk odlade växter, blir slutsatsen.
Tydligare politiker med en agenda och att var och en gör sitt Vi behöver en större medvetenhet om hur illa det är ställt och hur mycket kemikalier som är i omlopp, kemikalier som skadar biosfären och ytterst oss människor. Vi behöver en tidsplan på EU-nivå och en bred allmän insikt om hur illa det är ställt så att vi väljer politiker som vill och kan ställa rätt krav på industrin, samtidigt som vi som konsumenter kan ställa krav från vårt håll.
Göteborg är en bilstad och det känns självklart att Göteborgs-Posten den 2 oktober ägnar ett tidningsuppslag åt Volvo Cars. Det är ju det Volvo-företag som flest svenskar tänker på och har kommit kontakt med, även om AB Volvo med lastbilar och bussar är både större och mer ”svenskt”. Ford köpte Volvos personbilsdel för 25 år sedan och sålde den 2010 till kinesiska Geely. Idag rullar företaget ut nästan 2 000 bilar om dagen.
Blir det utdelning på aktierna? Hur ska ett företag navigera när det är börsnoterat? En aktiekurs uppdateras ju varje minut och det kan ju göra vilken VD som helst nervös. Företagets ”värde” är ju summan av antalet aktier multiplicerat med värdet på varje aktie. Värdet är i sin tur baserat på vad ”marknaden” tror om företagets chanser att leva upp till sina prognoser och budgetar. Kommer Volvo Cars att sälja så många bilar som man angett och kommer man att hålla kostnaderna i schack? Kommer det att bli utdelning på aktierna? Det finns en risk att VD:ar suboptimerar sina beslut för att inte störa ”marknadens” förväntningar. Och inte tar de rejäla grepp som borde ha varit nödvändiga och naturliga.
Hur snabbt ändras efterfrågan? Med Geely som majoritetsägare har Volvo Cars ökat sin försäljning och tydligare tagit plats på personbilssidan, samtidigt som man självklart har svårt att genomföra transformeringen från fossilbilföretag till elbils-dito. Det är kunnande, processer och volymer som ska anpassas i en okänd takt. Hur snabbt minskar efterfrågan på fossilbilar och hur snabbt blir genomslaget för laddhybrider och rena elbilar? Det är säkert en mycket svår balansgång för vilket företag som helst. Och personbilsbranschen har rimligen för många aktörer och tillverkar alldeles för många enheter för att det ska vara långsiktigt hållbart.
Svårt med prognoser Nyligen reviderade VD:n för Volvo Cars, Jim Rowan, prognosen för när företaget ska vara ett ”rent elbilsföretag”, dvs enbart sälja elbilar. Omställningen går inte i den takt man tidigare tänkt sig. Bland annat beroende på att den borttagna elbilsbonusen i Sverige och andra länder bromsar försäljningen, men också eftersom det kommer konkurrerande tillverkare från Asien, inte bara Kina, som kan sälja sina bilar billigare.
Strukturell förändring tar tid och skapar osäkerhet För drygt hundra år sedan tog omställningen från segelfartyg till ångfartyg ungefär 30 år. Det tog så lång tid från att det första ångfartyget byggdes för Atlant-fart till att det sista segelfartyget byggdes. Det handlar om en generation, kunnande på olika nivåer som behövdes och var svårt att fasa in och ut och mycket mer. Beställarna behöver också en trygghet i att veta vad man köper och kan förvänta sig. Det är många faktorer som spelar in när en bransch ska transformeras. Det som tillkommer när det gäller personbilar är att det inte kommer att fungera att alla äger sin egna bil i framtiden. Vi kommer att behöva se på mobilitet som en tjänst som beställer och där vi kan betala för hur säkra vi ska vara på att ha tillgång till ett fordon vid ett specifikt tillfälle. Ägandet kommer att minska och därmed volymen fordon, medan varje bil kommer att utnyttjas bättre. Istället för att stå still cirka 95 procent av tiden (som idag) kommer kanske varje fordon att nyttjas mångdubbelt så ofta.
När kommer självkörande bilar? Det som också påverkar personbilsbranschen är utvecklingen av AI. Dvs att fordonet klarar att navigera och köra omkring utan en förare. För några år sedan talades det väldigt mycket om denna utveckling. Troligen har utvecklarna kommit till insikten att det är en väldigt speciell utmaning att hantera trafik i stadsmiljö (och vilda djur på landsvägen) och mycket svårt att optimera ett AI-system för den typen av uppgift. Troligen blir det vissa fordon på flygplatser osv som kommer att komma först i fråga, men där också den låga volymen av sålda enheter gör utvecklingen per fordon extremt dyr. Min gissning är att självkörande bilar kommer att dröja, medan det kanske kan bli tal om vissa situationer, där en ”autopilot” avlastar föraren. Vid köbildning på motorvägar skulle en dator kunna följa bilen framför och hålla rätt avstånd. Men frågan kvarstår om vems ansvar det blir om en olycka ändå inträffar.
Några saker nämns inte alls, eller enbart i en bisats Det är också ganska typiskt att heluppslagsartikeln om Volvo Cars bara nämner elbilsmålet i en bisats till hur aktiekursen utvecklats och att artikeln inte alls nämner självkörande-hajpen. Utan mest diskuterar aktievärdet ur ett privat perspektiv och ur ett VD-perspektiv. Man nämner heller inte begagnatvärdet på de sålda bilarna, som ju rimligen spelar in för kunderna, som ju inte vill ha en för stor och snabb värdeförlust av sitt ägande av fordonet. Men det gäller väl att vara lagom positiv i bilstaden Göteborg.
Amnesty skriver i sitt nummer 3 / 2024 om ”Demokratin på tillbakagång” och pekar på det sorgliga faktum att demokratin i världen backar. De har identifierat att demokratin just nu nedmonteras för fullt i 42 länder. Och i ytterligare 25 länder syns begynnande auktoritära tendenser. I artikeln nämns Ungern och Serbien i vår närhet, men även viktiga globala aktörer som Indien, Indonesien och Sydkorea.
Ekonomi, religion och militär styrka, liksom polarisering spelar roll Professor Staffan Lidberg från V-dem är osäker på varför de positiva tendenserna under 80-, 90- och början av 00-talet förbytts i sin motsats. Han pekar på tre viktiga aktörer: Kina, Saudiarabien och Ryssland, som på olika sätt dominerar på en global arena ekonomiskt, religiöst respektive militärt. Men han betonar också hur forskningen har visat att personer som drabbas av den ökande ojämlikheten har en mycket högre sannolikhet att rösta på högerextrema partier. Och att höga nivåer av polarisering och desinformation förstärker utvecklingen.
Det tycks pågå en dragkamp Detta leder också till att kvinnans ställning i många länder försämras. Det handlar om aborträtt, och den märkliga synen att kvinnans huvuduppgift är att sköta hem och barn. Det finns dock undantag, där utvecklingen inte fortsätter bort från den typ av demokrati flertalet vill se. I Brasilien röstades Bolsonaro bort och i Polen lyckades oppositionen vinna mot det styrande högerpartiet Lag och Rättvisa (PiS). Å andra sidan har AfD i Tyskland och de högerextrema i Österrike (av alla länder!) nyligen skördat framgångar i olika val. Världen tycks stå och väga mellan två riktningar, där de reaktionära krafterna i dagsläget har medvind.
Valsystemen döljer ibland vad som händer Glöm inte att Nigel Farage vann många röster i Storbritannien, vilket gjorde att Labour kunde ta makten från Tories. Det var inte Labour som vann, det var Tories som förlorade till Nigel Farages ytterhögerparti och valsystemet resulterade i en på-papperet-vinst för Labour.
De auktoritära wannabe ledarnas att-göra-lista På sidan 23 i senaste Amnesty-bladet hittar jag en ”att-göra-lista” för den som vill montera ner demokratin. (Text Rasmus Malm och bakgrundstext Staffan Lindberg). I sammanfattning beskrivs de steg som tas som fyra delar. 1. Det fria ordet begränsas. 2. Organisationer begränsas, civilsamhället attackeras. 3. Kontroll över domstolar och särskilt författningsdomstolen. 4. De fria valen undergrävs med minskat förtroende och ökat valfusk.
Media, civilsamhälle, domstolar och fria val Om vi analyserar dessa fyra punkter ur ett svenskt perspektiv kan vi se hur stödet för fria medier minskats och hur Public Service är satt under press. Nyligen gick också 74 journalister ut i en gemensam debattartikel i DN och synliggjorde hur de känner sig utsatta för olika angrepp. (Länktips, se nedan). När det gäller civilsamhället har Tidöregeringen skurit rejält i anslagen till Folkbildningen. Studieförbunden och folkhögskolorna är viktiga för att hålla igång ett lokalt utvecklingsarbete, att få folk att förkovra sig, ställa rätt frågor osv. Domstolarna är än så länge inte under tydlig systematisk press i Sverige, men det finns en växande kader av SD-nominerade nämndemän som naturligtvis påverkar domstolarnas verksamhet och utslag på nämndemannanivå. När det gäller de fria valen skulle jag hävda att den största påverkan för närvarande ligger i all den vilseledande information och fake news som kontinuerligt sprids i ”sociala” medier. När man inte vet vad som är sant eller inte blir passiviteten det logiska svaret. Andelen som går och röstar blir lägre, vilket undergräver legitimiteten i valen och skapar en grogrund för åsikten att politiker är några andra, inte några man spontant har förtroende för. Vad som också spelar stor roll är på vilka sätt och med vilka rubriker olika fenomen plockas upp av ledande medier.
Exemplet ur 2022 års valrörelse och en liknelse När Public Service i valrörelsen 2022 svalde högersidans paketering av klimatfrågan som enbart en fråga om elektrifiering och elektrifiering enbart kunde bli fråga om kärnkraft fick det blivande Tidögänget ett gratis tolkningsföreträde, som gjorde stort avtryck i valet. Man kan ju tankemässigt tänka sig att frågan om pensioner skulle reduceras till köpkraft och denna köpkraft reduceras till hur ofta en pensionär kan köpa sig en flaska vin till helgen. Om pensionsfrågan då enbart kom att handla om antalet köpta vinflaskor skulle debatten anses skruvad och väldigt förenklad. Men det var på ett liknande sätt som högern ständigt fick klimatrubriken i debatterna att inom 30 sekunder handla om fler och nya kärnkraftverk.
Det gemensamma intresset Forskarnas slutsats att de växande ekonomiska klyftorna gynnar de auktoritära krafterna stämmer väl överens med tankegångar jag har delat här på bloggen tidigare. Nämligen att det är ett gemensamt intresse hos moderata politiker och SD-politiker att klyftorna växer. För moderaterna handlar det om att de egna kärnväljarna ska känna sig hemma i den förda skattesänkarpolitiken genom avdrag (inte bidrag) och för SD handlar det om att de har allt att vinna på att klyftorna ökar. Med ökade motsättningar i samhället bygger de upp förväntningar på att ”någon” tar tag i problemen, helt i linje med de auktoritära principerna.
Kortsiktigt respektive långsiktigt Skillnaden ligger väl i att moderata strateger tänker kortsiktigt, medan SD-strategerna ser på ojämlikheten ur ett mer långsiktigt perspektiv. Med enstaka punktinsatser (tandvård och bensinpriser) tänker sig strategerna runt Åkesson att man kan få folk att tro att den förda politiken har varit framgångsrik, samtidigt som man påskyndar nedmonteringen av den välfärd som hade mått bra av de miljarder som nu försvinner i skattesänkningar till primärt höginkomsttagare. Att strunta i järnvägen och satsa miljarder på flyget är också sådant som mer långsiktigt kommer att göra folk besvikna. När vardagen inte fungerar och direktörerna flyger som de behagar lägger man grunden för en folklig vrede. Genomtänkt och strategiskt.
Skillnaden är att M inte bryr sig och SD gnuggar händerna.