Är det kris för Thyssens vätgasprojekt?

Jag bodde och arbetade i Stuttgart under knappt tre år på 1980-talet. Det var en intressant tid. Det var fortfarande Västtyskland, huvudstaden hette Bonn och den generation som förlorade kriget på 40-talet var fortfarande närvarande. Ingen talade om kriget, men det fanns där som ett kollektivt minne. Industrin hade snabbt kommit på fötter, utvecklingen var snabb och det fanns en vilja att bygga ett modernt välfärdssamhälle. Delstaterna var framträdande i både politik och i folks medvetande. Jag drar mig till minnes hur användandet av titlar och artiga tilltal kontrasterade skarpt mot vårt svenska duande. Jag fick damma av min lite rostiga tyska för att läsa en artikel om stålkoncernen Thyssen häromdagen, en artikel som jag inte kan lämna därhän. (Länktips, se nedan).

Vätgas heter Wasserstoff på tyska
Thyssen är en av de stora stålkoncernerna i Tyskland. De har självklart bilindustrin som en stor kund, vilket gör artikeln extra intressant med tanke på de utvecklingsprocesser som pågår parallellt i Europa. Inte nog med att fossilbilarna ska bli uppkopplade och allt mer digitala, kanske i förlängningen till och med självkörande, de ska ju dessutom drivas på el, oftast med specialdesignade batterier ombord på fordonet. Dessutom ska ju stålet tillverkas utan den koldioxidutsläppande traditionella processen med kol och järn. Vätgas, eller Wasserstoff på tyska, ska användas i en ny process, som i Thyssens planer skulle innebära 55 procent minskning av koldioxidutsläpp (jämfört med 1990).

Det är mycket som kan gå fel
Artikeln beskriver ganska neutralt och objektivt en situation, som sensationspressen lätt skulle kunna vinkla som budskap med rubriceringar som ”ödestimma” eller ”hur-ska-det-gå-för-den-tyska-basindstrin” eller ”nu-måste-industriniministern-avgå”. Bara för att tekniken finns och pengarna tycks finnas är det inte säkert att allt går som planerat. Det är många variabler och det är stora pengar som står på spel, många anställda och många hägrande miljarder i vinst som lockar både seriösa aktörer och spekulanter. Enbart viljan att göra något efterlängtat räcker inte.

Tuffa återbetalningskrav om projektet inte fullföljs
Det jag förstår av artkeln är att Thyssen sedan projektets start fått beviljat två miljarder Euro i statligt stöd, pengar som Thyssen i värsta fall delvis måste betala tillbaka om projektet inte fullföljs. Man har också knoppat av delar av sin teknikutveckling i ett dotterbolag och börsintroducerat detta bolag för att få ”friska pengar” från aktiemarknaden. Det är kanske inte i sig så alarmerande, det är inte ovanligt att man söker nya friska pengar för investeringar. Svårigheten ligger väl i att skapa trovärdighet kring ett projekt som ännu inte är i drift. (Jag kommer osökt att tänka på Northvolt).

Vad vill den tjeckiske miljardären med sin investering?
Den tredje faktorn är en tjeckisk miljardär, som nämns med namn i artikeln. Det pågår uppenbarligen förhandlingar med denna affärsman, där hans andel av projektet skulle öka från 20 till 50 procent. Den tjeckiske affärsmannen driver kolkraftdrivna elbolag i forna Östtyskland. Det väcker frågor kring hans egentliga motiv till att vara involverad.

Greenwashing i stor skala?
En fjärde komponent i det jag kan utläsa av artikeln om Thyssen är att bolaget nu undersöker möjligheten att växla över till någon form av eldrift i ståltillverkningen istället för vätgas. Så som elmixen ser ut i Tyskland skulle en sådan manöver snabbt försämra klimateffekterna av projektet och framstå ett gigantisk ”augenwischerei”, som artikeln nämner, dvs ”greenwashing” på branschsvenska, en vilseledande manöver helt enkelt.

Tricks kommer inte att hjälpa och runt hörnet finns hotet från Kina
Artikeln nämner för det femte diverse uppfinningsrika knep som Thyssen kan ta till för att kringgå delstatens och statens regler för återbetalning. Det är så stora pengar som står på spel så det förvånar inte att man testar olika upplägg. Och artikeln avrundas med att konstatera att den tyska bilbranschen är försvagad och så länge detta gäller står stålindustrin på skakig mark. Kinas billiga produktion av elbilar är ett bekymmer för den tyska bilindustrin.

Det finns inte utrymme för tveksamheter
Sammantaget blir intrycket att industrins omställning är möjlig, men hänger samman med ett stort antal faktorer, som är synnerligen svårt för olika företagsledningar att förutse och att beskriva på ett korrekt sätt. När prospekten och projektansökningar görs spelas naturligtvis riskerna ner och när verklighetens utmaningar kommer ikapp är det svårt att klara nya utmaningar med de befintliga verktygen och inom ramen för befintliga budgetar. Man faller delvis på eget grepp, eftersom ”Marknaden” inte vill veta av tveksamheter, då störtdyker aktiekursen och värdet på företaget, vilket gör banker och långivare nervösa. Korthuset får inte falla.

Utveckling måste stå på egna ben
För mig blir detta exempel ett i raden på hur svårt det är för en linjärt organiserad, vinstjagande ”Marknad” att ta höjd för omställningens och utvecklingens behov av fallhöjd och misslyckanden. Allt går inte optimalt. Särskilt inte som motkrafterna är oerhört starka och fossilindustrin inte har gett upp sina ambitioner att fortsätta tjäna pengar på de traditionella teknikerna. Omställningen handlar som jag ser det mer och mer om att skapa pilotprojekt och ”oberoende öar” av utvecklingsprojekt, som inte ska ingå i de traditionella företagens redovisning. Då kvävs de av logiken i den vinstjakt som styr allt.

PS. Ett tack till Christiane som tipsade om artikeln.

Länktips: https://www.telepolis.de/features/Thyssen-Krupp-Unsichere-Zukunft-fuer-Milliarden-Projekt-Gruener-Stahl-9987640.html?wt_mc=sm.share.mail.link